JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Klassisk Jazz. DIG Jazz recenserar skivor med tradjazz och swing

Skånsk tradjazzhistoria
från Log
en i Malmö
Logen 1966

(Jazzarkivet JA-1701/www.jazzarkivet.se)


"Logen" var smeknamnet på en lokal i fastigheten på Friisgatan 18-20 i Malmö och kom sig av att IOGT-logen "Vårt hem" var en av hyresgästerna. Under större delen av 1960-talet var den lokalen hemvist och något av ett centrum för jazz- och popmusiken i Malmö. 

Efter att ha legat "lagrade" i drygt 50 år så har det nu släppts en CD med en serie inspelningar med några av de tradjazzband som spelade på "Logen". Under de tre första månaderna 1966 så spelade Uno Kjellqvist, då ljudtekniker vid Sveriges Radio, in sex av de tradjazzband som spelade där. Syftet var att ge ut en serie EP-skivor. Det projektet blev dock inte förverkligat beroende på att just då svängde plötsligt ungdomarnas musikintresse i och med att den så kallade Beatles-epoken tog vid och inspelningarna blev aldrig utgivna.Nu har Robert Josefsson med sitt skivbolag Jazzarkivet (www.jazzarkivet.se) spårat upp en del av dessa inspelningar och i samarbete med Svenskt Visarkivs jazzavdelning producerat en CD.

Första band ut är Storyville Jazzmen med fyra spår. Här möter vi bland annat Jacques Werup på klarinett och tenorsax. Han gjorde sig senare känd som uppskattad författare och poet. Musikaliskt hämtade gruppen sin inspiration i 20-talsjazzens Harlem.

Kornettisten Leif Blunck hade i sitt band Blunck's Lucky Seven bland annat bröderna Michael och Tomas Wiehe på altsax respektive banjo. I gruppen återfinns också Frans Sjöström på sopran-, tenor- och bassax. Han är numera en etablerad och anlitad musiker även internationellt. Michael Wiehe har ett fint altsaxsolo i Susie och står som kompositör till Up in Michigan.

St. John's Harlem Toothpickers avlöser med tre spår. I Duke Ellingtons komposition The Blues With The Feeling återskapar de åtta musikerna Dukes sköna tjugotalsstil. De avslutar sitt bidrag med bandets altsaxofonist Peter Nyströms komposition Marita, som har samma täta Ellington-stämning.

Med San Jacinto Jazzband växlar den musikaliska stilen över till den negroida New Orleans-jazzen. Orkesternamnet är ju också taget från en av de många berömda danshallarna i jazzens födelsestad. Det hörs tydligt att bandet hämtat sin inspiration från George Lewis/Bunk Johnsons klassiska inspelningar från 1940-talets mitt inspelade i just San Jacinto Hall i New Orleans.

Facola and His Rhythm Faces har hämtat sin inspiration från King Olivers orkester med både trumpet och kornett i frontlinjen. Av bandet fyra låtar har tre Oliver som upphovsman!

Papa Pipp's Jazzband är det sjätte bandet som presenteras och avrundar denna nostalgiska återblick. De har den traditionella New Orleans-sättningen, men bjuder på en modernare repertoar. De avslutar skivan med en tradjazztolkning av modernisten Thelonious Monks klassiska Blue Monk med fint resultat.

Jazzarkivet i Karlstad har som syfte att ge ut inspelningar med äldre svensk tradjazz och målsättning är att merparten av inspelningarna inte har varit utgivna tidigare. Detta uppfylls denna gången med råge. Detta är ett stycke skånsk tradjazzhistoria väl värd att bevaras åt eftervärlden.
Björn Bärnheim


Svensk

jazzhistoria

Läs om

Bengt Hallberg

Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Arne Domnérus

Putte Wickman


Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson



Klassiska

skivomslag


Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar

93 skivomslag

med Lars Gullin.


Skivnyheter

Mer än 700 recensioner.

a med DIG-betyg.

Senaste

skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång

Storband

Klassisk Jazz

Internationell jazz
Historia/Återutgivningar


Diggat

på skiva

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket



Svenska

jazzmusiker

DIG Jazz presenterar

musiker och grupper:

Amanda Sedgwick

Anders Bergcrantz

Anders Kjellberg

Anders Persson

Andreas Pettersson

Anna Sise

Ann-Sofi Söderqvist

Bent Persson

Bertil Jonasson

Bobo Stenson

Bosse Broberg

Bernt Rosengren

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Georg Riedel

Gunnar Lindgren

Gustav Lundgren

Hans Backenroth

Hawk on Flight

Helge Albin

Håkan Rydin

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jan Allan

Jan Slottenäs

Jens Lindgren

Joakim Simonsson

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karl-Martin Almqvist

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Kurt Järnberg

Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Martin Sjöstedt

Mathias Algotsson

Mats Öberg

Mika Pohjola

Monica Dominique

NilsJanson

Nils Landgren

Palle Danielsson

Patrik Boman

Per Dywling

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Peter Fredriksson

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Rolf Carvenius

Sofia Pettersson

Svante Thuresson

The Stoner/Nils Berg

Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek


Svenska jazzmusiker

som avlidit

Alice Babs

Anders Lindskog

Arne Domnérus

Bengt Hallberg

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Gugge Hedrenius

Gunnar Hoffsten

Gösta Hägglöf

Gösta Rundquist

Harry Arnold

Jörgen Zetterquist

Lars Erstrand

Lars Sjösten

Monica Zetterlund

Per Henrik Wallin

Putte Wickman

Rune Gustafsson

Staffan Abeléen

Sune Spångberg

Åke Hassegård

Åke Johansson



Internationella

jazzporträtt

Artie Shaw

:Benny Golson
Dave Brubeck

Fredddie Redd

George Shearing

Herbie Hancock

Monty Sunshine

Papa Bue

Lionel Hampton

Roberta Gambarini

Sammy Rimington


Svänger gör det och roligt verkar
alla ha. Och även vi som lyssnar.
Preservation Hall Jazz Band

So It Is
(Legacy/Sony)

Alla vänner av traditionell jazzmusik i allmänhet och i synnerhet av den ursprungliga varianten, den som i jazzens barndom framfördes av hjältar som Freddie Keppard, Jelly Roll Morton, King Oliver och Bunk Johnson, känner till Preservation Hall i New Orleans. Detta legendariska vattenhål öppnades sommaren 1961 i ett före detta konstgalleri på 726 St. Peter Street och driften togs så småningom över av äkta paret Allen och Sandra Jaffe, som bjöd in en lång rad av stadens fortfarande aktiva musikanter av ”den gamla skolan”, legendarer som De De Pierce, Louis Nelson, Percy Humphrey, Jim Robinson, Cie Frazier och Sweet Emma Barrett – för att nu bara ta några namn i den långa raden. Och allt som oftast deltog Allen Jaffe själv på tuba. Husbandet, Preservation Jazz Band, leddes omväxlande av storheter som Kid Thomas, Punch Miller och George Lewis.

Efter Allans alltför tidiga bortgång 1987, han blev endast drygt 50 år, övertog Sandra och sonen Ben (född 1971) ruljangsen och ”mjukade upp Allans ganska stränga regler för vad som fick spelas och inte spelas i Preservation Hall. Nu blev det plats för såväl rock som funk och folkmusik på repertoaren. Plus givetvis ”traditionell” New Orleans-jazz av bästa märke. Husbandet – som också turnerar flitigt - byggdes upp kring, bland andra, saxofonisten Clint Maedgen och unge Ben, som liksom pappa Allan trakterar kontrabas och tuba. Hur det ”nya” Preservation Hall Jazz Band kan låta fick vi ta del av på albumet ”That´s It!” (Sony), för ett par år sedan. Nu har det kommit ytterligare en cd med ungefär samma laguppställning. Liksom förra gången står saxofonisterna Maedgen och Charlie Gabriel, tillsammans med trombonisten Ronell Johnson, längst fram i frontlinjen. Ibland får de hjälpt av trumpetarna Branden Lewis och Stephen Land och vid diverse klaviaturer, mer och mindre elektroniska, återfinns Kyle Rousell. Och så sjunger alla i bandet av hjärtans lust.

Repertoaren – enbart egenkomponerat material, precis som förra gången - är snudd på osannolik. Ena stunden låter som om Cannonball Adderley skulle ha varit inblandad och plötsligt blir det Jelly Roll Morton för hela slanten. Snacka om kontraster! Men svänger gör det och roligt verkar samtliga inblandade ha. Det har även vi som lyssnar.

Jan Olsson


Smakfull Ella-hyllning 
med fullödig uppbackning
Caroline Wennergren -

Goes Vintage

a tribute to Ella Fitzgerald 
(Egen produktion/Ginza, Cdon)

Det har under våren kommit en rad CD med vokalister som hyllar sångikonen Ella Fitzgerald, som skulle fyllt 100 år den 25 april 2017. En av dessa CD-skivor är insjungen av Caroline Wennergren uppbackad av göteborgska storbandet Vintage Jazz Big Band.

Caroline Wennergren föddes 1985 i Rio de Janeiro, Brasilien, och adopterades som femåring och flyttade till Sverige och växte upp i Mölnlycke utanför Göteborg. Hon började sjunga i unga år. När hon var 14 år såg hon ett dokumentärprogram om Harlem och den  afro-amerikanska jazzen. Bland annat Ella Fitzgerald medverkade i det och hon kom därefter att bli en av Carolines inspirationskällor. I dag är hon väl insatt i Ellas repertoar. Enligt det medföljande texthäftet så har Caroline över 350 av hennes sångtexter på sin egen repertoar.

Sin debut i större sammanang gjorde Caroline Wennergren 2002 när hon sjung Ella Fitzgeralds klassiker A Tisket, A Tasket i TV4:s program Sikta mot stjärnorna. Det ledde snabbt till ett skivkontrakt och denna CD:n är hennes åttonde i karriären.

Caroline Wennergren har sjungit med Vintage Jazz Big Band sedan tre år tillbaka och det är ett samarbete som fungerar utmärkt. Orkestern backar föredömligt upp Caroline. Att välja ut någon av skivans 14 låtar före någon annan vore nästan orättvist mot både Carolina och lårtarna. Dock kan nämnas att skivan avslutas med att Caroline sjunger Cabaret tillsammans med Leroy Armstrong (yngre "bror" till Louis Armstrong), en docka där Caroline buktalandes imiterar Louis Armstrongs röst. Ella Fitzgerald gjorde ju flera legendariska skivinspelningar med den riktige Louis Armstrong. Caroline och Leroy har blivit något av publikfavoriter vid hennes konserter.

Vintage Jazz Big Band bildades 1986 och spelar de klassiska låtarna från storbandens gyllene epok under 1920- och 1930-talet. Dessa tolv musiker bjuder på ett fullödigt och svängigt komp till Caroline Wennergrens vokala inslag. Lyssna och njut.
Björn Bärnheim


Fullträff  i festivalmiljö av ett
av våra bästa tradjazzband
Papa Pider's Jazz Band
Live at Gothenburg

Classic Jazz Festival 2016 
((Imogena/Border)


Papa Pieder's Jazz Band från Göteborg är ett av Sveriges bästa tradjazzband. De har nu kommit ut med sin tredje CD. Den är inspelad vid konserter under Classic Jazz Festival i hemstaden den 26 och 27 augusti 2016.

Sedan bandet vann riksfinalen i 2013 års jazztävling, som hölls i Stockholm anordnad av Föreningen Klassisk Jazz, har bandet haft stora publikframgångar på festivaler runt om i Sverige och återkommande spelat på klubbar och vid festivaler i Danmark, England, Tyskland, Norge och Finland. 

Skivan inleds med svängiga At The Darktown Strutters' Ball, där bandet släpper loss och sätter stämningen för kommande tonupplevelser. Sedan följer ytterligare 13 låtar med varierande tempon hämtade från den klassiska tradjazzrepertoaren. Solistiskt fastnar man för den unge trumpetaren Klas Nilssons härliga och friska spel. Han svarar också för några av skivans vokala inslag. Klarinettisten Sverker Nyström, som också dubblerar på altsax, svarar för många fina solon och sånginslag. Han visar bland annat sin instrumentella skicklighet och teknik i High Society, den klassiska "testlåten" för klarinettister. Trombonisten Pider Åvall kompletterar blåsartrion fint. 

Andra höjdpunkter de svarade för under konserterna är Postman's Lament, en stämningsfull tolkning av Mood Indigo samt svängiga Everybody Loves Saturday Night. Skivan avrundas med en svängig version av Mardi Gras In New Orleans. Här får man en känsla av att vara förflyttad till en av de bästa rhythm & blues-klubbarna i sydstaternas Louisiana.

Papa Pider's Jazz Band har i sin musikstil hämtat sin inspiration i de New Orleanska jazzrötterna samt inte minst stilmässigt är bandet starkt influerad av den engelska tradjazzens stora förebild Chris Barber och hans 1950-talsband. De spelar också hans komposition St. George's Rag.

Denna CD är en fullträff och det svänger fint om bandet och det hörs tydligt att det är sex musiker som trivs att musicera tillsammans. Säkert har också den positiva responsen från festivalpubliken inspirerat musikerna att ge det där lilla extra och bidragit till denna lyckade svängfest. Med denna tredje CD så stärker bandet sin ställning som ett av Sverige bästa tradjazzband.
Björn Bärnheim


Innehållsrikt om en 40-årig
framgångsrik jazzkarriär ,
Paul Bocciolone Strandberg

Remembering
 (Jazzarkivet JA-1603/www.jazzarkivet.se)

Den skånske multiinstrumentalisten Paul Bocciolone Strandberg, kanske mest känd som kornetist och orkesterledare, har sammanställt en dubbel-CD med inspelningar från sin mångåriga karriär täckande 40 år, 1975-2015.

Den första CD:n innehåller inspelningar från åren 1975-1987 med sexmannaorkestern Scaniazz, som Paul Bocciolone Strandberg bildade 1972. Orkesterns musikstil baserade sig på 1920-talsjazzen med bland annat King Oliver, Jelly Roll Morton och Clarence Williams grupper som inspirationskällor. Skivan avslutas med en privat trickinspelning av Mean Blues från 2015 med Paul's One-man Band, där han trakterar alla instrumenten, och minns tiden med Scaniazz.

I Scaniazz hade Paul Bocciolone Strandberg många duktiga medmusiker, som till exempel trombonisten Arne Höjberg, klarinettisten Jan Nilsson, Stefan Kärfve på tuba och Hans Bendroth på tvättbräde. Sångerskan Agneta Engström hörs bara i två låtar av de 15 spåren, men henne skulle man vilja höra mera av. Flera gästsolister presenteras också, som exempelvis altsaxofonisten Göran Eriksson, sopransaxofonisterna Ole Høst och Frans Sjöström och pianisten Morten Gunnar Larsen.Inspelningarna är bland annat hämtade från framträdande vid jazzfestivaler i Breda 1976, New Orleans 1982 och Dresden 1985. Fem spår är hämtade från inspelningar som Scaiazz gjorde för det amerikanska skivbolaget Stomp Off Records 1981-82.

Den andra CD:n innehåller inspelningar med Paul Bocciolone Strandbergs grupp The Absalon Orchestra från åren 1985-1988. Bandet bildades 1981 och hade 20-talets dansorkestrar som förebild.

The Absalon Orchestra var ett band med grundstommen i besättningen bestående huvadsakligen av medlemarna i Scaniazz samt klarinettisten Mikael Cinthio, pianisten Sven Bjerstedt, sousafonisten Jonas Eilert och trumslagaren Benny Trapp. Paul Bocciolone Strandberg gjorde orkesterns arrangemang så att bandet skulle låta som ett storband. På de 20 orkesterspåren svarar Paul för stilenliga vokalinslag på 12 av dessa. Skivan avrundas med ännu en trickinspelning från 2015 av Paul's One-man Band, If I Didn't Have You, tillägnad minnet av The Absalon Orchestra.

Denna dubbel-CD ger en fin ljudbild av Paul Bocciolone Strandberg långa och framgångsrika musikaliska karriär under 40 år. De flesta spåren har aldrig varit utgivna tidigare. Nu väntar vi bara på en liknande kavalkad av alla de andra grupper som han lett eller spelat en viktig roll i under sin musikerbana. Albumet är utgivet av Jazzarkivet i Karlstad, som drivs av Robert Josefsson och har som syfte att ge ut inspelningar med äldre svensk tradjazz. Målsättning är att merparten av inspelningarna inte har varit utgivna tidigare.
Björn Bärnheim


George Lewis (1900-1968) en av
New Orleansjazzens  mest plagierade:
Här i en lyxbox

när han är som bäst 

The George Lewis Box

Keeper Of The Flame 
(Storyville box med 8 cd/Plugged) Läs hela recensionen


Svänger fint med härlig
entusiasm och ensemblesång
Papa Pider's Jazz Band -

Good Night Irene 
(Imogena/Border) ****?

Tradjazzbandet Papa Pieder's Jazz Band från Göteborg har i höst kommit ut med sin andra CD. Sedan bandet vann riksfinalen i 2013 års jazztävling, som hölls i Stockholm anordnad av Föreningen Klassisk Jazz, har bandet haft stora publikframgångar på festivaler runt om i Sverige och framträdanden i Danmark, England, Norge och Finland. 

Denna gången har de valt 16 låtar med en bred repertoar alltifrån gamla jazzklassiker som Tin Roof Blues och Gatemouth till 50-talets Puttin' On The Style, som Lonnie Donegan gjorde till en skiffelhit på 1950-talet. Dessa kompletteras med hymner och bluessånger. Denna bredd ger ett positivt och varierat intryck av bandets förmåga att växla i tempo och stämning.

Skivan får en rivstart med den svängiga västafrikanska låten Everybody Loves Saturday Night. Den följs av Tin Roof Blues i ett sugande bluestempo.

En av skivans pärlor är en fin tolkning av Ken Colyers Going Home med sång av bandets klarinettist och altsaxofonist Sverker Nyström. Han gör också starkt intryck med hymnen It Is No Secret What God Can Do.

När bandet spelar Paul Barbarins låt Bourbon Street Parade så kommer i inledningen en pålagd ljudeffekt från gatumiljö samt en "Grand Marshall" som blåser i sin visselpipa, vilket får lyssnaren att uppleva känslan av att vara förflyttad till en parad i New Orleans innan bandet svänger loss. Trumpetaren Klas Nilsson, som spelar tuba i Bourbon Street Parade, imponerar skivan igenom med en skön och säker ton.

Bandets musikstil är inte bara starkt influerad av den engelska tradjazzens 50-tal. Både Good Night Irene och Puttin' On The Style framförs i bästa Music Hall-anda med en härlig entusiasm och ensemblesång.
'
Helhetsintrycket av skivan är att det svänger fint om bandet och att det är sex musiker som trivs att musicera tillsammans.
Björn Bärnheim


Fint tidsdokument over en

avde stora swingtenoristerna

Buddy Tate

The Texas Tenor                
(Storyville/Plugged Music)  
 
The Texas Tenor, Buddy Tate började som tolv åring spela altsaxofon med sin bror i dennes band i hemstaden Sherman, Texas 1925. Bytte till tenor och gjorde sig så småningom ett namn som skicklig musiker med Count Basies orkester där han efterträdde Chu Berry, som i sin tur kom med en kort tid när Herchel Evans avled 1939. Efter den nära tioåriga Basie-tiden ingick han i många band och även egna från början av femtiotalet och även fortsättningsvis med spel hos många storband. Benny Goodman och Lionel Hampton är två han spelade med under 70 och 80 talet. Buddy Tate finns bevarad på skiva sedan Basie-tiden 1939 och i egna inspelningar från 1947, fram till och med två spår tillsammans med tenorist James Carter 1996. Tate flyttade från New York för att bosätta sig hos en dotter i Arizona 2001 där han avled strax därefter vid 87 års ålder. Buddy Tate räknas till en av de stora tenorsaxofonisterna av sin generation.

Dagens dubbel-cd är hämtad från två inspelningstillfällen inför publik på jazzklubbar i Europa. Med som mest intressant och den stora behållning är den katalanske pianisten Tete Montoliu som med sitt briljant utsökta spel i samtliga sju titlar på skiva 1 imponerar. Ett bestående intryck som jag fick när skivan kom ut på vinyl en gång i tiden. Det är fråga om tekniskt mycket skickligt personligt kreativt pianospel. En sak jag inte är ensam om vilket skivans publikjubel också vittnar om. Visst, Buddy Tate även han stundtals utmärkt där han bjuder bra spel i balladen Body and Soul samt I Surrender Dear. Med förträfflig råsväng i Buddy´s Blues där violinist Finn Ziegler tillkommit och där Tate även bjuder på sång.  Allt fint understött av Bo Stief bas och Sven-Erik Nørregaard trummor. Allt tillkommit på klubben La Fontaine i Köpenhamn två kvällar i september 1975.

Cd 2 har orkestersammansättning blivit en annan och utökats till sextett. Förutom då givetvis Buddy Tate´s tenorsax, spelar Doc Cheatham trumpet, Vic Dickenson trombone och sång, Johnny Guarnieri piano, George Duvuvier bas och Oliver Jackson trummor. Och här har spelplats flyttats till Frankrike. I studioinspelningar i Antibes en dag i juli samma år närmare bestämt. Mer lättsam musik i den lättlyssnat njutbart gungande swingandan i nio titlar. I originaltagningar likaväl som några alternativa inspelningar. Inledning med alternativt inspelad härligt gungande Jive at Five och avslut med tagning 1 av samma låt, som således inramar det hela. Likaledes välkända There Goes My Heart i skickligt balladspel och som mest med supergung i Sweethearts on Parade förutom nämnda Jive at Five. Visst, det är även här bra spel på alla instrument inklusive solospel, men når ändå inte upp till första cd:ns så njutbara stämning. Dubbeln är dock ett fint tidsdokument av en av de stora saxofonisterna under swingepoken.

Thord Ehnberg


Gamla 20-talslåtar får nytt liv
Stockholm Stompers

Cease from Your Sorrow and Crying


Stockholm Stompers har i år kommit med sin femte CD, som fått titeln Cease from Your Sorrow and Crying. Den spelades in mellan den 28 och 30 mars i år.

Kvintetten som bildar Stockholm Stompers hämtar sin inspiration och repertoar i huvudsak från jazzens 1920-tal. Gruppen har lyckats fräscha upp många av de gamla låtarna från den tidsepoken och gett dem ett nytt liv.

De två blåsarna, Ulf Dreber på sopransax och Nikolas Viisanen på trombon, behärskar sina instrument och visar stundtals upp fantasirikt duospel. I kompgruppen ger man gärna ett lite extra plus i kanten till gitarristen/banjonisten Jacob Ullbergs drivande spel. Alf Sjöblom dubblerar på kontrabas och tuba. Den femte länken, Martin Ljungberg, spelar tvättbräde och bastrumma samt svarar för de vokala prestationerna.

De fem musikerna håller en jämn och hög standard i sina soloprestationer såväl som i ensemblespelet. Låtvalet är hämtat ur den amerikanska jazzrepertoaren frånsett Ulrik Neumanns Kärleksvals. Den senare en stämningsfull featurelåt för gitarristen Jacob Ullberger.

Sammansättningen av låtarna ger också en fin variation när det gäller såväl tempo som en tät bluesig stämning. I det senare fallet är det Martin Ljungbergs stämma som skapar den känslan.

CD:n lever upp till sin titel. Det är lätt att glömma sorger och bekymmer efter att ha lyssnat på dessa fem herrars musicerande. 
Björn Bärnheim


Allt låter fullständigt äkta och genuint
Preservation Hall Jazz Band 

That´s It!
(Legacy/Sony)
  
Preservation Hall, mitt i hjärtat av New Orleans, slog upp sina portar 1961. Initiativtagare var två entusiaster från Philadelphia, Allan och Sandra Jaffe. Deras ambition var att ge den ”genuina” New Orleans-jazzen ett ställe där den kunde leva, frodas, bevaras och utvecklas vidare inom de ramar som sattes upp under början av förra århundradet. Idag styrs klubben på ett utomordentligt sätt av Allans och Sandras son Ben.
 
Naturligtvis har Preservation Hall sitt eget husband. Det har genom åren anförts av legendarer som bröderna Percy och Willie Humphrey, äkta paret Billie och De De Pierce, pianisten Sweet Emma Barrett och bröderna John - och Wendell Bruniois, som för några år sedan levde och verkade i Västerås! Medlemmarna har kommit och gått, och gästsolister har varit storheter som trumpetaren ”Kid” Howard, trombonisterna Louis Nelson och Jim Robinson, klarinettisterna George Lewis och Dr Michael White, basisterna ”Slow Drag” Pavageau och Walter Payton (trumpetaren Nicholas pappa) och trumslagaren Cie Frazier. Listan kan göras ungefär hur lång som helst. Ledare för bandet är numera Ben Jaffe som, liksom sin far, trakterar tuba, kontrabas och banjo när han inte sköter affärerna.
 
Preservation Hall Jazz Bands senaste album är originellt såtillvida att det bara innehåller originalkompositioner, de flesta skrivna av Ben Jaffe, då och då assisterad av den fine klarinettisten, tenorsaxofonisten och sångaren Charlie Gabriel, Clint Maedgen, Dan Wilson och Chris Stapleton. Men var inte orolig! Allt låter fullständigt äkta och genuint. Som till exempel den våldsamt svängande ”That´s It”, som inleder plattan och faktiskt har lite smak av både Jelly Roll Morton och tidig Ellington.
 
De mest hörvärda solisterna i dagens förnämliga uppsättning av PHJB är trumpetaren Mark Braud, 40, och nyssnämnde Charlie Gabriel, 81. Den senares ”Come with Me”, som han själv har skrivit tillsammans med Jaffe, är en av plattans verkliga höjdare. Ett par andra fullpoängare är ”August Nights” med upphovsmannen själv, Clint Maedgen, vid sång- och saxmikrofonen och den smått kusliga ””Rattlin´ Bones”, där en av bandets trotjänare, trombonisten och sångaren Freddie Lonzo, har huvudrollen.
 
Speltiden, inte fullt 38 minuter, kan kanske tyckas vara i snålaste laget
.

Jan Olsson


Mästerlig tradjazz av mångårigt

och framgångsrikt västkustband

Papa Pider's Jazz Band

Revival Jazz Revived

(Imogena/Border)

Papa Pieder, alias trombonisten Pider Åvall, har en mångårig och framgångsrik jazzkarriär inom de västsvenska tradjazzkretsarna. I början av 1960-talet bildade han Papa Pider's Jazz Band och var under cirka 25 år ett av de populäraste i Göteborg med omnejd. Efter ett längre uppehåll nybildades bandet 2010 med samma musikaliska inriktning på initiativ av originalbandets trumslagare Bo Lindgren med stöd av Pider Åvall.

Den senaste framgången är att Papa Pider's Jazz Band, vann riksfinalen i 2013 års jazztävling som hölls i Stockholm anordnad av Föreningen Klassisk Jazz. Dessörinnan hade bandet klarat en kvalificeringstävling samt den lokala västsvenska finalen i Göteborg. Riksfinalen vann de överlägset då de fick förstaplatsen av såväl juryn som när lyssnarnas röster räknats samman.

Strax innan den första tävlingsomgången var bandet i en skivstudio i Göteborg och spelade in en CD den 19 januari 2013. Det blev en svängig tillställning som nu kan avnjutas av oss som missade tävlingen.

Papa Pider's Jazz Band har hörbart hämtat mycket av sin inspiration från de engelska banden som dominerade den europeiska tradjazzen på 1950-talet med Chris Baber och Ken Colyer i spetsen. Repertoaren är till största delen hämtad från de i dag legendariska skivorna som dessa band gav ut.

Musikaliskt imponerar trumpetaren Klas Nilsson med en skön ton och ett fint lead samt klarinettisten Sverker Nyström. Den senare svara också för några fina vokalinslag.  Sverker Nyström gör tillsammans med kompet också en skön och personlig tolkning av George Lewis fina Burgundy Street Blues och tillsammans med bandet hymnen He T
ouched Me, där han även svarar för det vokala inslaget.

Förutom de rent tradionella jazznumren bjuder bandet också på ett skiffelnummer i Worried Man Blues. Det var ju en musikform som Ken Colyer introducerade i början av 1950-talet och som blev mycket populär även i Sverige.

Helhetsintrycket efter flera genomspelningar är att det svänger skönt om bandet och att den i dag smått legendariska tradjazzrepetoaren låter fräsch. Detta är ett gäng musiker som hörbart trivs tillsammans och har samma musikaliska smak och idéer.
Björn Bärnheim


Sidney Bechet & Mezz Mezzrow

samlade på legendariskt skivmärke

The King Jazz Records Story

Sidney Bechet & Mezz Mezzrow

5 cd i box

(Storyville/Plugged,)

Danska Storyville Records har i en box med 5 CD samlat alla inspelningar i kronologisk ordning efter matrisnummer som skivbolaget King Jazz producerade mellan juli 1945 och december 1947. En av männen bakom det bolaget var klarinettisten Mezz Mezzrow. Bolagets målsättning var att bevara den autentiska jazzen levande. Allt som allt är det 117 spår inklusive ett antal alternativtagningar.

Samlingen börjar med nio soloinspelningar som pianisten Sammy Price vaxade samt två spår där han backar upp sångaren Pleasant Joe från New Orleans. Price har också ett spår där han spelar duo med trumslagaren Sid Catlett i Boogin' With Big Sid.


Huvudparten av samlingen består av inspelningar skapade i samarbetet mellan Mezz Mezzrow och Sidney Bechet 1945-47. På merparten av låtarna spelar Bechet på sin sopransaxofon, men det finns också några spår där han spelar klarinettduetter med Mezzrow. De framträder tillsammans i olika sättningar från kvintett till septett. Här möter vi musiker som trumpetaren "Hot Lips" Page, pianisterna Sammy Price, Fitz Weston och Wesley Wilson, gitarristen Danny Barker, basiterna Pops Foster och Wellman Braud samt trumslagarna Sid Catlett, Kaiser Marshall och Baby Dodds. För vokala inslag svarar Pleasant Joe, Douglas Daniels, Wesley Wilson och Coot Grant.
På 19 spår berättar Mezz Mezzrow initierat om bakgrundshistoria till det kommande spåret, vilket gör det hela mera intressant.

De flesta låtarna är komponerade av Mezz Mezzrow. Bland dessa finns klassikern Really The Blues. Denna gång i en kvintettappning utan trumpet. Trumpetaren Tommy Ladnier var ju med på dess originalinspelning 1938 och han hyllas av kvintetten med Tommy's Blues, som bygger på ett riff som Ladnier ofta använde sig av.
Samlingen avrundas med Caravan framförd av en trio oidentifierade musiker på munspel, bas och trummor. Inga noteringar lär finnas vilka musikena är eller när inspelningen gjordes.

Detta är improviserad jazz av hög klass byggd på den negroida New Orleans-jazzen. Chicagofödde Mezzrow, som kom från en judisk familj, kallade sig själv för "volontärneger". Denna samling utgör en av de många milstolparna i jazzens brokiga historia.
Björn Bärnheim


Svängig dansk tradjazz av

musiker som trivs tillsammans

Fessor and His Jazz Kings

For Bunchy

(Olufsen Record)


Trombonisten Ole "Fessor" Lindgreen tillhör sedan drygt 50 år de ledande danska tradjazzmusikerna. På en nyutkommen CD, som spelades in i maj förra året, har han samlat en kompetent grupp musikerkollegor bland sina jazzvänner. De bjuder på skönt sväng i en blandning av gamla jazz- och bluesklassiker samt två av Fessors egna kompositioner.

Rent stilmässigt bjuder de sju musikerna på en bred variation precis som om man kan uppleva vid en rundvandring en kväll bland olika lokaler i tradjazzens hemort New Orleans.

Två New Orleans-jazzklassiker bjuder de också på i Spencer Williams Shimme-Sha-Wabble och Sam Morgans Bogalusa Strut.
Det är till exempel tät bluesstämning i Fessors låt For "Bunchy", en hyllning till trumslagaren Bernard "Bunchy" Johnson. Även i de gamla bluesklassikerna Trouble In Mind och Some Cold, Rainy Day är det fin och tät stämning och härligt samspel mellan musikerna. En svängig mainstream-influerad version av bluessångaren Leadbellys When The Boys Were Out On The Western Plains hör till skivans svägigaste låtar.

Solistiskt är det sju jämngoda musiker och det vore lite orättvist att framhålla någon före de andra. Det hörs tydligt att de trivs att musicera tillsammans.
Björn Bärnheim


Veteraner med härlig glöd för sin musik

Peoria Jazzband

Tell Me Your Dreams

(Imogena/www.peoriajazzband.com)


Peoria Jazzband of Sweden tillhör ett av de band i den traditionella stilen som kan räkna sig till veteranerna i Sverige. Det Göteborgsbaserade bandets senaste CD visar att de fortfrande efter 52 års musicerande har en härlig glöd och feeling för sin musik. Naturligtvis har det skett en del skiftningar bland musikerna under fem decennier, men från ursprungsbandet hittar vi fortfrande banjonisten, gitarristen och orkesterledaren Sture Svarén.

Dagens upplaga av Peoria har just släppt en ny CD. Det var från början tänkt att det skulle bli en jubileums-CD för två år sedan i samband med halvsekelfirandet av bandets tillkomst. Av olika orsaker så blev det inte så, men den som väntar på något gott brukar ju inte få vänta förgäves. Här är den nu och resultatet har blivit en CD som ger mersmak.

CD:n inledes med skivans titelmelodi fint sjungen av bandet vokalist Rosemarie Simonsen. Det är alltid glädjande att höra en voklaist som man hör texten hon/han sjunger och det lever Rosemarie upp till.
De 17 melodier som bandet framför på denna CD:n visar deras breda repertoar. Det är allt från klassiska New Orleans-låtar till swingepokens pärlor via karibiska rytmer. Det hörs tydligt att musikerna trivs tillsammans och inspirerar varnadra. Det svänger skönt under de drygt 73 minuter som CD:n bjuder på.
Björn Bärnheim


Inspirerande dansk tradjazz

kryddad med legender
Papa Bue & His American Friends

(Storyville/Plugged)

Den 2 november i fjol avled trombonisten och orkesterledaren Arne "Papa Bue" Jensen. Han ledde under drygt 50 år ett av Europas populäraste tradjazzband.

Ett knappt halvår efter Bues död har det danska skivbolaget Storyville gett ut en samlings-CD med inspelningar där Papa Bue och hans Viking Jazz Band spelar tillsammans med sju amerikanska jazzlegender som gästsolister. Den nya CD:n har fått titeln Papa Bue & His American Friends och de 19 spåren är inspelade melan åren 1959 och 1977, som musikaliskt var något av bandets bästa period.

Papa Bue och bandet inspireras av sina gästsolister, som får två eller tre spår var att visa sina färdigheter. Förutom dessa sju gästsolister så kom det fler storstjärnor och gästspelade med bandet, men av olika skäl så gjordes det aldrig någon skivinspelning med dessa.
Första gången bandet hade med sig en gästsolist till skivstudion var våren 1959 och det var klarinettisten George Lewis från New Orleans. Han turnerade då med Papa Bue några veckor i Danmark och Tyskland. Det samarbetet upprepades senare även 1961 och 65, då även Sverige ingick i turnéplanen. De inleder med skivans tre första låtar.

I de följande spåren presenteras bluessångaren Champion Jack Dupree, klarinettisten Edmond Hall, trumpetaren Wingy Manone, pianisten Art Hodes, klarinettisten Albert Nicholas och kornettisten Wild Bill Davison. Den senare var under drygt två år inte bara gästsolist utan fast medlem i bandet.


På skivans tre sista låtar, som lanserar kornettisten Wild Bill Davison, gästas bandet dessutom av gitarristen Jörgen Hallin och i avslutningslåten av sångaren Gustav Winckler.

Detta är en av de bästa samlingsskivorna som hittills kommit ut med det populära danska tradjazzbandet.
Björn Bärnheim

Läs mer om Papa Bue


Svängigt och medryckande,

men varför så mycket sång?

Second Line Jazzband

Get out of here

(Imogena/Border)

Året var 1989 när några tonåringar i Göteborg beslutade att bilda Second Line Jazzband. Sedan dess har de utvecklats och bandet är i dag ett av de bättre i Sverige inom den traditionella New Orleansmusiken. De har även vunnit många fans på sina turnéer runt om i Europa. Av de sex medlemmarna i bandet i dag är tre av dem kvar sedan begynnelsen när de nu är inne på sitt 24:e verksamhetsår.
Detta är bandets 13:e CD. Till denna inspelningssessionen, som ägde
rum 26-27 februari i år, hade bandet också bjudit in tre gästsolister, pianisten Matti Ollikainen, gitarristen Stefan Sandberg och sångaren Daniel Lemma.

CD:n innehåller tolv spår. Repertoaren varierar från traditionella låtar som Li'l Liza Jane och Bourbon Street Parade via swinglåtar som Django Reinhardts Swing 42 till Bob Dylans Don't Think Twice It's Allright. Det ger en god variation i repertoaren och lyssnaren slipper, som ofta är fallet, en lång upprepning av gamla "slitna" jazzstandards.
Bland skivans höjdpunkter kan nämnas tenorsaxofonisten Olof Skoogs fina spel i Taking A Chance On Love och hans insats på klarinett i Swing 42. Gästgitarristen Stefan Sandberg briljerar i västindieinfluerade Jamaica Farewell.


Av gästsolisterna framträder pianisten Matti Ollikainen i fyra låtar. Gitarristen Stefan Sandberg får soloutrymme i fyra låtar, medan sångaren Daniel Lemma endast hörs i St. James Infirmary.
Second Line Jazzband spelar en medryckande och svängig tradjazz. Vad som dock drar ned helhetsintrycket och betyget för denna skivan är alla vokalinslagen. Av de tolv spåren innehåller hela tio spår vokalinslag! Det hade gott och väl räckt med hälften. Intrycket efter några genomlyssningar blir i flera fall "jag sjunger hellre än bra". Det kanske också är en anledning till att det saknas uppgifter om vem av bandets medlemmar som står för det vokala inslaget i respektive låt.
Björn Bärnheim


Allt spelas genuint och med

hög klass på soloprestationerna

Gustav Lundgren

Plays Django Reinhardt

[Lundgren Music / Plugged]


Gitarristen Gustav Lundgren har ett brett spelschema med medverkan i flera jazzgrupper med skilda infallsvinklar. Här gör han en hommagé till den franske romanen och kollegan Django Reinhardt som var den förste europé som slog in en stor kil i den amerikanska jazzhegemonin.


Det finns knappast någon jazzgitarrist som inte lyssnat in Django och Gustav har gjort det rejält. Tillsammans med gitarristen Martin Widlund och kompisar från Stockholm Swing All Stars med bland annat pianisten Daniel Tilling, trumpetaren Karl Olandersson, altsaxofonisten Klas Lindquist och tenorsaxofonisten Fredrik Lundborg plockar han upp melodier från Djangos notbok. Allt spelas genuint riktigt med soloprestationer av hög klass.


Gustav varierar sitt spel med olika gitarrer som ger melodierna rätt stämning. Musiken får även en speciell profil när man använder congas och timbales. Bland Djangos melodier finns Nauges, Swing 42 och Vendredi.

Göran Olson


Trivsam swing med sång som ger profil

Instant Swing

( www.instantswing.se)


Bakom den här nog så anonyma skivan, det gäller info om skivbolag, hörs Göteborgsbandet Instant Swing. Bandets musik har som namnet anger swingjazz som varumärke. Men detta till trots ingår melodier med ett helt annat ursprung. Exempel är Stings Englishman In New York, Michel Legrands The Windmills Of Your Smile och den bebopinriktade Swedish Pastry som Barney Kessell komponerade när han spelade med Stan Hasselgård.


Ett stort lass drar vokalisten Anna My Zetterberg vars opretantiösa sång ger gruppen en viss profil. Ole Jörgensen är rörblåsare. Sten Löfman spelar piano, Jörgen Svensson är basist och trumslagare är Anders Söderling. För mig är det okända namn frånsett Löfman och Söderling.

  

Bland melodierna finns, Don´t Explain, Oh, Lady Be Good, Good Morning Heartache, Fly Me To The Moon, Dream A Little Dream Of Me och Embraceable You som spelas med versen. Något som man önskar att även andra evergreens skulle förlänas. Helhetsintryck, det är en trivsam amatörplatta som tonar fram. Soloinsatserna är ojämna men Löfmans pianospel är ett undantag. Söderlind gör som väntat en övertygande prestation.

Göran Olson


Benny i prima form-

och Anita O´Day breder ut sig

Benny Goodman

Big Bands Live

(Jazzhaus/Naxos)

 

När Benny Goodman for runt i Europa under hösten 1959, förvånade han alla sina fans med en vitalitet och spelglädje som påminde om fornstora dar. Den grupp han hade med sig hade han övertagit av trombonisten Bill Harris och dennes kollega tenorsaxofonisten Flip Phillips, som hade kamperat tillsammans i Woody Hermans First Herd. Förutom Harris och Phillips ingick trumpetaren Jack Sheldon, vibrafonisten Red Norvo, gitarristen Jimmy Wyble, basisten Red Wootten och trumslagaren John Markham. Dessutom hade Benny förmått Anita O´Day att följa med på turen. Den 18 oktober spelade Sveriges Radio in gruppen, som alltså inte var något ”Big Band”, vilket den tyska albumtexten låter påskina, utan, som mest en tentett. Delar av Stockholmskonserten kom för 20 år sen ut på en Phontastic-platta, och nu kan vi ta del av hur det lät tre kvällar tidigare i Stadthalle i Freiburg. Det vill säga ungefär likadant.

 

Benny var alltså även i Tyskland i prima form och spelar genomgående magnifikt. I ett nummer, ”Gotta Be This Or That”, bryter han till och med ut i sång, vilket han nog inte borde ha gjort. Även Norvo, Phillips och Harris gör gott ifrån sig men får alltför lite utrymme kan man tycka. Speciellt Phillips spel ger mersmak. En som däremot får breda ut sig ordentligt är Anita O´Day, som fortfarande, 1959, sjöng alldeles utmärkt för det mesta. Det får hon göra i inte mindre än sju nummer. Bland annat ett par av sina paradlåtar, ”Honeysuckle Rose” och ”Let Me Off Uptown”. I det senare numret har Roy Eldridges roll från den legendariska originalinspelningen med Gene Krupas orkester övertagits av Jack Sheldon. Vad som inte framgår av den ganska slarviga baksidestexten på albumet, där man har glömt att nämna att även spelar ”Sing Sing Sing” stod på repertoaren, är att John Poole ersätter Markham varje gång Anita tar ton. 

 

En lite udda Goodman-platta, väl värt att skaffa om man inte har Phontastic-utgåvan, som förmodligen numera är lite marig att få fatt i.

Jan Olsson


Radiojazz med stundtals lysande Reinhardt

Django Reinhardt

Djangology

(Columbia/Sony)

  

Gitarristen Jean ”Django” Reinhardt (1910-1953) var tveklöst jazzens störste europeiske stilbildare. Han var zigenare, född i Belgien, uppvuxen i Paris och helt självlärd. Som 18-åring blev han svårt brännskadad och kunde därefter endast använda tre av fingrarna på sin vänstra hand. Trots detta övade han upp en fantastisk teknik, vilket gjorde att han kunde spela de mest komplicerade passager utan att – som det verkade – anstränga sig alls. Hans melodisinne var minst sagt imponerande och hans ton lika kraftfull som vacker.

 

Tillsammans med violinisten Stephane Grappelli och ytterligare tre franska musikanter bildade Django 1934 Franska Hotkvintetten, en grupp som hade enorma skivframgångar över hela världen. I början av 1949 tillbringade Reinhardt och Grappelli en månad i Rom, där de hade engagerats att underhålla och bjuda på dansmusik för gästerna på restaurangen Il Rope Tarpea. I samband med det besöket spelade italienska radion in inte mindre än 67 nummer med den franska duon, ackompanjerad av tre inhemska musiker. Något missvisande gavs de flesta inspelningarna senare ut med det något tveksamma påståendet att det var Franska Hotkvintetten som musicerade. Det var det alltså inte utan snarare herrar Reinhardt och Grappelli med italienskt komp.

 

Hur som helst: Grappelli är lika elegant som någonsin och Reinhardt är stundtals lysande i de 23 nummer från de italienska radioupptagningarna man har valt att ta med på ”Djangology”. Men vill man ha ”the real thing”, alltså några av de legendariska låtarna med Franska Hotkvintetten, bör man nog leta upp ett annat album. Det finns massor i handeln till överkomliga priser.

Jan Olsson


Det lönar sig att gå tillbaka till historieboken!

Mary Lou Williams                  

At Rick´s Cafe Americain

(Storyville/Naxos)


Pianisten, kompositören och arrangören Mary Lou Williams, 1910-1981, var en av de första riktigt stora kvinnliga instrumentalisterna. Redan som fjortonåring hade hon suttit in i Duke Ellingtons The Washingtonians. 1929 kom hon att ingå i Andy Kirks Twelve Clouds Of Joy som pianist och arrangör. Hennes arrangemang kom också Earl Hines, Benny Goodman och Tommy Dorsey till del. För Ellington arrangerade hon Trumpets No End och Blue Skies. Mary Lou kom även in i kretsen av de unga bebopmusikerna som Thelonius Monk och Dizzy Gillespie. Hon komponerade bland annat In The Land Of Oo-Bla-Dee.


På den här liveinspelade Chicagoskivan från 1979 blandar hon egna melodier med nummer från Ellington, Monk, Gershwinbröderna och andra kompositörer från den amerikanska sångbibeln. Medspelare är basisten Milton Suggs och trumslagaren Drashear Khalid.


Mary Lous bluesfeeling sätter en stark prägel på de två skivorna men hon visar också andra sidor av sitt kunnande i varierade melodier som The Man I Love, I Can´t Get Started, My Funny Valentine, ´Round Midnight, Caravan och Without A Song. Mary Lou visar tydligt att kvinnor också kunde spela jazz på hög nivå när de väl fick chansen även för flera decennier sedan. Ibland lönar det sig att gå tillbaka i historieboken.

Göran Olson


Charlie Barnet & His Orchestra               

Lonely Street

(Lonehill Jazz)


Saxofonisten Charlie Barnets storband var en av de amerikanska orkestrar som kunde konsten att smakfullt kombinera melodisk jazz med dansmusik. Båda lägren fick här sitt lystmäte under den intensiva storbandsepoken. Redan åren före fyrtiotalet var han en av dansparens favoriter och det fortsatte fram till sextiotalets senare år.


Mycket av bandets popularitet låg i den precision som gav de fina arrangemangen full rättvisa. Fullblodsproffsen Billy Butterfield, Bill Holman, Andy Gibson, Al Cohn, Paul Villepigue, Sammy Nestico och Russell Garcia var säkra leverantörer. Skickligt kunde de lägga in såväl improviserade partier som strikt hållna melodipresentationer. På skivans andra hälft har Garcia lagt till en stråksektion där orkestern fick en annan skepnad och klang.

  

Barnets lätt vibrerande alt-sopransax ligger ofta i främsta solistledet. Altsaxen har en starkt påbrå från Johnny Hodges och sopransaxen måste ha varit nog så revolutionerande i storbandssammanhang vid den här tiden och detta i danssammanhang. Det var ju först när Thad Jones började använda den i sina modernare arrangemang som instrumentet blev accepterat – om man nu inte hette Sidney Bechet.

 

Inspelningarna är gjorde mellan 1952-56. Bandets varierande trumpetsektioner innefattar många kända namn. Pete Candoli, Maynard Ferguson, Conrad Gozzo, Doc Severinsen, Al Porcino och Charlie Shavers finns med. Bland saxofonisterna finns Bill Holman, Willie Smith och George Auld. Kompmusiker är bland annat pianisten Hank Jones, trumslagarna Don Lamond och Alvin Stoller. Barney Kessel, då jazzens mest efterfrågade gitarrist, får också visa sin höga klass.

Göran Olson


Edmond Hall

Petite Fleur

(Mighty Quinn)


Edmond Halls Petite Fleur från 1958 är en gammal ”goding”, som har letat sig ut i en och annan butik igen. Edmond själv spelar makalös klarinett och till sin hjälp har han trumpetaren Emmett Berry, den helt oemotståndlige trombonisten Vic Dickenson, pianisten Ellis Larkins, basisten Milt Hinton och trumslagaren Jimmie Crawford.


Titellåten, Sidney Bechets slagdänga Petite Fleur, får Chris Barbers mer kända version att kännas som vattvälling. Och det nära tio minuter långa Ellington-potpurriet borde vid det här laget vara en klassiker. För mig är New Orleans-födde Edmond Hall (1901-1967) en av jazzhistoriens mest originella och hörvärda musikanter. Hans mångåriga insatser som medlem i Louis Armstrongs All Stars är kanske det som har gjort honom mest känd. Men man får för den skull inte glömma de plattor han gjorde i eget namn. Av dessa är just Petite Fleur en av de allra bästa. Missa inte den om du gillar tidlös, elegant, inspirerad och svängig gladjazz!

Jan Olsson


*Trombonisten Chris Barber Jazz Band med klarinettisten Monty Sunshine spelade 1959 in Sidney Bechets Petite Fleur, som blev en jättehit och banade väg för Barbers internationella karriär.


Count Basie, Benny Carter                 

Legendary Radio Broadcasts

(Storyville)


Två av de ledande storbanden från swingeran samsas här på en dubbel-cd. Basies radiospelningar härrör från 1937,1938 och 1940. Bandet hade starka solistiska kort i tenoristerna Lester Young, Hershel Evans och Buddy Tate, trombonisterna Vic Dickenson och Dickie Wells, trumpetarna Buck Clayton och Harry Edison sångarparet Helene Humes & Jimmy Rushing och naturligtvis Basie himself. King Porter Stomp med Evans och Clayton i soloposition är en liten pärla. Young återkommer även i Every Tub, Flat Floot Flooogie och One O´clock Jump. Med är det klassiska Basie-kompet med Freddie Green, Walter Page och Jo Jones. Bland övriga hörvärdheter finns Darn That Dream, I Got Rhythm, Take It Prez samt If I Could Be With You och den överraskande Ebony Rhapsody av Franz Liszt.   

 
Benny Carters avdelning är även en tresetare med sändningar från 1939, 1943 och 1946. Det är ett bra porträtt på Carters kvalitéer som ledare kompositör, arrangör, trumpetare, klarinettist och altsaxofonist. Han var en lysande arrangör som är värd att blicka tillbaka på. Bandet  var inte lika häftigt solistiskt som Basies men bra låter det. I numerären ingår bland annat den blivande Sverige-bekantingen trombonisten och vibrafonisten Tyree Glenn.  Carters repertoar är mer harmonisk lagd än kollegans. Evergreens som Rose Room, Night And Day, I Can´t Get Started och I´ll Wind passerar revy i likhet med Franz Lizts Liebestraum som här kallas Love´s Dream. All Of Me i Carters arrangemang bjuder ett imponerande saxchorus. Carters glidande altsax plussar på skivans melodiska prägel. Värt att notera, musikerna kunde konsten att spela svagt.

  

Som kuriositet skall nämnas att J.J. Johnson medverkade i bandet 1943 både som trombonist och arrangör.  Basist då var en annan blivande storhet, Curly Russell. I ´43-bandet ingick ytterligare en annan kommande stjärna, trombonisten Al Grey. Det blev en nostalgisk återvändare av klass som tyvärr är behäftad med en inte alltför bra ljudåtergivning. Något som av förklariga skäl var vanligt vid den här tiden.

Göran Olson


Hoagy Carmichael

Riverboat Shuffle

(Naxos)


Hoagy Carmichael (1899-1981) var en hyfsad sångare, en god pianist och en fullständigt briljant kompositör. Under tiden han utbildade sig till advokat försörjde han sig som jazzpianist och kom senare att arbeta betydligt mer som musiker än som jurist. Bland hans namnkunniga spelkamrater fanns kornettisterna Bix Beiderbecke och King Oliver, trombonisterna Tommy Dorsey, Glenn Miller och Jack Teagarden, violinisten Joe Venuti och trumslagaren Gene Krupa, vilka alla finns med på ett eller flera hörn på ”Riverboat Shuffle”.

 

Av de 20 nummer, inspelade mellan 1927 och 1938, som tagits med på plattan är alla utom fyra komponerade av Carmichael. Några av de mest kända och älskade är ”Stardust”, ”Rockin´ Chair”, ”Lazy River”, ”Lazy Bones”, ”One Morning in May”, ”New Orleans” och ”Riverboat Shuffle”, som fått ge namn åt albumet. Men det kanske mest anmärkningsvärda stycket i samlingen är kanske ändå ”Bessie Couldn´t Help It”, eftersom det är den legendariske Bix Beiderbeckes allra sista skivinspelning, gjord den 15 september 1930. Han avled året därpå, endast 28 år gammal.

Jan Olsson


Kid Ory

Ory´s Creole Trombone

(Naxos Jazz Legends)


Trombonisten Edward “Kid” Ory (1886-1973) var en av New Orleans-jazzens verkliga pionjärer. Han var också ”uppfinnare” av den så kallade tailgate-stilen, vilken innebär att han skapade effektiva rytmiska och harmoniska figurer bakom klarinetten och trumpeten, när han inte själv spelade solo. Redan på 10-talet hade Ory egna band, och han ingick så småningom bland annat i King Olivers, Louis Armstrongs och Jelly Roll Mortons olika formationer under 20-talet. Efter en lång paus i musicerandet bildade Ory, på uppmaning av skådespelaren och radioidolen Orson Wells, ungefär vid krigsslutet sitt Creole Jazz Band, och det är det vi hör på denna utmärkta cd, med inspelningar gjorda mellan 1945 och 1953. 

 

Trumpetare i Orys Creole Jazz Band var, fram till 1948, Kids gamle barndomsvän Thomas ”Mutt ”Carey (1892-1948) och klarinettist var först Darnell Howard och något senare Barney Bigard, bägge två ypperliga musikanter vars vaggor också stod i New Orleans. Rytmsektionen, med Minor Hall bakom trummorna, var också av mycket hög klass. 1948 avlöstes Carey av den begåvade Armstrong-eleven Teddy Buckner och klarinetten trakterades av Joe Darensbourg. På inspelningarna från 1953 sitter Don Ewell vid pianot och bevisar vilken personlig solist han var.

 

Den mycket vitala och ”glada” musiken på ”Ory´s Creole Trombone” visar hur den jazz som skapades i New Orleans verkligen lät på den tid det begav sig. Många av de 20 nummer man valt att presentera i albumet förtjänar tveklöst epitetet ”klassiker”.

Jan Olsson


Benny Goodman

Sing, Sing, Sing

(Naxos)


Benny Goodman (1909-1986) ledde ett av swingerans absolut bästa och - i konkurrens med Artie Shaw och Glenn Miller - mest populära, vita storband. Den var också den ”jazzigaste” med Benny själv som strålande solist i sällskap med bland andra trumpetarna Ziggy Elman och Harry James, pianisten Jess Stacy samt – inte minst – trumslagaren Gene Krupa. Goodman, eller ”The King of Swing” som han kallades, höll sig också med ett gäng utmärkta arrangörer (Fletcher Henderson, Jimmy Mundy, Edgar Sampson och Eddie Sauter) och utmärkta vokalister, till exempel Martha Tilton, Mildred Bailey och (min egen favorit) Helen Forrest. Samtliga dessa får vi höra på ”Sing, Sing, Sing”, den fjärde Goodman-cd:n i Naxos utmärkta Jazz Legends-serie, på vilken man har klämt in 18 nummer, inspelade mellan juli 1937 och december 1940.

 

Bland topparna på ”Sing, Sing, Sing” märks förstås titellåten, genialt arrangerad av Jimmy Mundy, med Krupa i huvudrollen. Annat som gläder ett gammalt swinghjärta är Alec Templetons ”Bach Goes to Town”, Fats Wallers ”Stealin´ Apples och Eddie Sauters ”Benny Rides Again”. För att nu inte tala om de fyra sextettnummer man har plockat med och i vilka Charlie Christian, som kom att inspirera varenda jazzgitarrist 20 år framåt i tiden, medverkar.

Jan Olsson 


Lester Young

Lester Leaps Again

(Naxos)


Det här är fullständigt odödlig jazzmusik! Tenorsaxofonisten Lester ”Pres” Young (1909-1959) var den som tillsammans med Coleman Hawkins på allvar gjorde saxofonen till ett väsentligt soloinstrument i jazzmusiken. Han var firad solist i Count Basies orkester i slutet av 30-talet och han medverkade under ungefär samma period i en rad utmärkta småbandsinspelningar med Teddy Wilson och Billie Holiday. I motsats till sin mer kraftfulle kollega Hawkins spelade Pres elegant och smidigt, och med sin ”coola” stil och mycket melodiska frasering blev han en stor förebild för bland andra Stan Getz.

 

De 16 numren på ”Lester Leaps Again” är inspelade mellan 1942 och 1944 och är i de flesta fall att betraktas som klassiker, inte minst de fyra kvartettpärlorna med Nat ”King” Cole vid pianot. De tjänar även som påminnelse om vilken lysande instrumentalist Cole var. Vi får också, till exempel, ta del av några oemotståndliga nummer med det som kallades Kansas City Seven, det vill säga en septett ur Basie-bandet med the Count himself, gitarristen Freddie Green, basisten Rodney Richardson, trummisen Jo Jones och Lesters bägge blåsarkolleger Buck Clayton och Dickie Wells på trumpet respektive trombon.

 

Har du inte musiken på den här plattan tidigare är den ett givet inköp. Förutsatt att du gillar inspirerad, tidlös swingmusik när den är som allra bäst förstås!

Jan Olsson


Fats Waller

A Handful of Fats

(Naxos)


Thomas “Fats” Waller (1904-1943) var en gudabenådad underhållare, ett faktum som ibland dolde det faktum att han också var en av jazzens riktigt stora pianister. En bättre stridemusikant har inte funnits sedan James P. Johnsons glansdagar, och det är knappast någon överdrift att påstå att varken Art Tatum, Count Basie, Oscar Peterson eller Erroll Garner skulle ha blivit vad de blev, om inte Fats hade tjänat som inspirationskälla.

 

De 20 numren på ”A Handful of Fats” är inspelade mellan 1929 och 1942, och här finns flera av Wallers mest populära kompositioner med. ”Handful of Keys”, ”Ain´t Misbehavin´”, ”Keepin´ Out of Mischief Now”, ”Squeeze Me” och ”Honeysucke Rose” till exempel. Hälften av dem är pianosolon, alldeles utsökta sådana. På de återstående låtarna får vi höra jovialiske Fats tillsammans med bland andra trumpetaren Herman Autrey, saxofonisten Gene Sedric och gitarristen Al Casey, det vill säga hans vanligaste och mest populära vapendragare. I ”The Jitterbug Waltz”, den kanske mest annorlunda och geniala Waller-kompositionen av alla, får vi höra upphovsmannen traktera hammondorgel, ett instrument han var mycket förtjust i och på vilket han definitivt var en pionjär.

 

Trots att den färskaste inspelningen på ”A Handful of Fats” är över 60 år gammal känns musiken lika angelägen idag som den måste ha gjort då den skapades. Det här är alltså jazzmusik i mästarklass.

Jan Olsson


Gene Krupa

Let Me Off Uptown

(Naxos)


Gene Krupa (1909-1973) var kanske inte jazzens bäste trummis. Men han var tveklöst en av alla tiders mest populära på sitt instrument. Sitt genombrott fick han i Benny Goodmans olika formationer i mitten av 30-talet. Men allra mest lyckosam var han kanske ändå med sitt eget storband, som han bildade 1938 efter att ha råkat i luven med Mr Goodman och som han ledde – med ett och annat avbrott – till och med 1950.

 

På ”Let Me Off Uptown” får vi höra hur The Gene Krupa Orchestra lät mellan 1939 och 1945, och den musikaliska kvalitén pendlar mellan gott och strålande. Allra roligast är det ta del av inspelningarna från åren 1941-42, så sångerskan Anita O´Day och trumpetaren Roy Eldridge ingick i bandet. Roys fräsiga spel i, till exempel, ”After You´ve Gone” är av mästarklass och hans och Anitas version av titelnumret är varken mer eller mindre än en av jazzens största klassiker.

 

Tyvärr sprack orkestern temporärt när den var som bäst i och med att kapellmästare Krupa fick krypa i fängelse några månader 1943. Men han kom igen och ledde 1945 ett mycket uppmärksammat storband i vilket även en stråksektion ingick. Bästa och mest lanserade solister i det bandet var den utmärkte trumpetaren Don Fagerquist och stortonade tenorsaxofonisten Charlie Ventura, som får visa upp sig i helfigur i Jerome Kerns ”Yesterdays”.

Jan Olsson


Louis Armstrong

I´ve Got the World on a String

(Naxos)

 
Satchel Mouth Swing

(Naxos)

 

Naxos fortsätter att satsa på sina prisvänliga och mycket förnämliga utgåvor med jazzens stora, och det är förstås bara att tacka och ta emot. Dessa bägge skivor har nummer 2 och 4 i den serie som ägnas åt en del av Louis Armstrongs (1901-71) glansfulla karriär. Den första volymen innehåller 18 Victor- och Okeh-inspelningar från åren 1930-1933 och den andra 20 Decca-upptagningar gjorda mellan 1936 och 1938. Alltså sådant som vaxades ”på var sin sida” om Satchmos ganska långa Europavistelse i mitten av 30-talet.

 

Givetvis finns det massor av lysande trumpetspel på bägge skivorna. Men både omgivning och melodimaterial är bättre på ”I´ve Got the World on a String” än på ”Satchel Mouth Swing”. På den senare cd:n har man tagit med några minst sagt märkliga inspelningar, som bara kan ha kuriosavärde. Bland dem ett par nummer på vilka producenten har parat ihop Armstrong med en grupp kallad The Polynesians innehållande bland annat steel guitar och ukulele. Knappast något man förknippar med den store Satchmo. Då går det betydligt bättre när han sammanförs med The Mills Brothers, vilket sker i två låtar.

 

Musiken på de bägge plattorna når alltså bara undantagsvis upp till samma klass som det som Armstrong åstadkom i Chicago och New York under de sista fem åren av 20-talet. Men det är sannerligen gott nog ändå.

Jan Olsson


JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR