JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Klassiska skivomslag. DIG Jazz presenterar 200 vinylomslag.

Urval och text:Torbjörn Sörhuus.


Nu mer än

500 klassiska
jazzomslag!


Denna sida:


Klassiska
skivomslag,

200 vinylomslag f

med bland annat

Andy Warhol
Special.

Övriga sidor:

DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltrane.



DIG Special:

Lars Gullin

med 93 omslag
med Lars Gullin.



DIG Special

Charlie Parker

med med 54
olika vinylomslag
med Charlie Parker

Lite historik om jazzens skivomslag:

Från 78-varvsalbum till LP-skiva


Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.


Denna sida:

Senaste nyheterna

Övriga

skivsidor:

Svensk Jazz 2014

Svensk Jazz 2013

Svensk jazz 2011-2012

Jazzsång

Storband

Klassisk jazz

Internationell jazz

Jazzstoria/

återutgivningar

Barnjazz

Diggat Special

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket


Begreppet skivomslag är i första hand förknippat med vinyl-skivan, dvs den epok i musikhistorien som varade i ca 40 år, mellan 1950 och 1990.  Det handlade om LP- och EP-skivor som förvarades i ett konvolut som var försett med en illustration av något slag,

Vi har förstås fortfarande skivomslag, men det har inte blivit riktigt samma sak med den lilla  plastiga CD-skivan. Det finns undantag, men formatet gör sällan omslaget rättvisa. Än mindre betydelse har omslaget fått i den tid av nedladdning och mp3 som vi nu lever i.

De som minns sina LP-skivor minns också ofta skivornas omslag. Det stora formatet gjorde omslagsbilden så påtaglig. Var det ett snyggt fotografi eller en intressant illustration dög det till och med att sättas upp på väggen som en tavla. LP-skivan, och föregångaren EP-skivan, var i något att hålla i, en bild att försvinna in i, eller att vrida och vända på medan man lyssnade till musiken.

Det illustrerade skivomslagets historia började redan under stenkakornas tid. Det var skivbolaget Columbia som var först runt 1940. Bolaget hade anställt en ung formgivare som hette Alex Steinweiss, och som tyckte att de album för 78:or, som gavs ut vid sidan av singelskivorna, såg ut som gravstenar. De var tillverkade i brun eller grå kartong med namnet på artisten eller kompositören i svart tryck på framsidan. Singelskivornas omslag hade ett runt hål i mitten som gjorde texten på etiketten synlig.

Alex Steinweiss började pigga upp dessa 78:varvsalbum med färgstarka illustrationer som han själv gjorde. Singelskivorna ansågs inte värda att kosta på, men albumen blev en stor försäljningsframgång när de nu blev synliga på ett nytt sätt i skivaffärerna.
Columbia Records

designavdelning var den mest kreativa i amerikansk skivindustri under 1940-talet. En av de mest begåvade formgivarna var Jim Flora, som började som assistent till Alex Steinweiss. Han blev snart huvudansvarig för omslagen till bolagets jazzskivor.  

Jim Floras omslag med Louis Armstrong är en höjdare från 1947.  


När LP-skivan slog igenom i början på 1950-talet var det fortfarande den tecknade bilden som dominerade skivornas omslag. En av de stora stilbildarna var illustratören David Stone Martin som börjat göra omslag för 78-varvs album på 1940-talet. Han arbetade främst för promotorn Norman Granz och dennes skivbolag Clef,  Norgran och Verve.  

Vid mitten av 1950-talet kom den tecknade omslagsbilden ur mode och skivbolagen började satsa på fotobaserade omslag. En föregångare i det avseendet var Pacific Jazz i Los Angeles som redan från starten 1952 anlitade fotografen William Claxton som formgivare. Oftast använde han sina egna fina svartvita bilder på omslagen.

Andra skivbolag som gärna anlitade framstående fotografer var bl.a Atlantic, EmArcy, Verve (Clef och Norgran) och naturligtvis Blue Note där en av ägarna, Francis Wolff, var en lysande fotograf.  

När frijazzen bröt fram på 1960-talet avspeglades det på omslagen. De gjordes ofta av musikerna själva, som Peter Brötzmann på FMP-etiketten och Han Bennink på ICP. Även ESP-Disk sökte en estetik i samklang med musiken, som exemplet med Pharoah Sanders. Samma sak kan sägas

om Columbia, som ju en gång startat det hela, och som på 1960-talet tog omslaget till en ny nivå. Det blev en del av samtidens konst och kunde få ett egenvärde som gjort dem lika igenkända som musiken, som Miles Davis Bitches Brew från 1970.


Mer än 200 klassiska skivomslag presenteras
Don Cherry
Organic Music Society

Den amerikanske trumpetaren Don Cherry var ju under flera år på 1960-talet och början på 70-talet verksam i Sverige och hans vidöppna sinne för världens musikarv fick stor inverkan på den svenska jazzscenen.  Men hans musik var långt ifrån begränsad till jazzmusik. En LP-platta som ger en utmärkt bild av hans mångskiftande musikaliska verksamhet i Sverige är "Organic Music Society" som gavs ut av Caprice.
Denna klassiker dokumenterar Don Cherry i olika sammanhang under 1971 och 1972. Inspelningarna är gjorda  på platser runt om i Sverige. Don Cherry använder trumpeten bara sporadiskt och spelar en mängd olika flöjter och slaginstrument - och sjunger därtill. Musiken är kalejdoskopisk och hämtar inspiration från olika håll runt om i världen.
Bland medverkande musiker finns Bengt Berger, Maffy Falay, Tommy Koverhult, Okay Temiz  och många andra, både vuxna och barn. Skivans omslag har gjorts av Don Cherrys svenska fru Moki.

Thelonious Monk
Underground
Columbia gav ut ett 10-tal skivor med Thelonious Monk och de flesta försågs med fantasifulla omslag. Det råder delade meningar om det märkliga omslag som finns på Monks LP från 1968, Underground, som är hans sista kvartettinspelning för bolaget. För en del framstår det som bisarrt och smaklöst, medan andra hyllar det som nyskapande.
Designen har gjorts av John Berg, som gjorde många av Columbias banbrytande omslag vid den här tiden, särskilt inom rockmusiken. Fotografer är Steve Horn och Norman Griner som byggde upp scenen med Thelonious Monk i en studio. Omslaget vann en Grammy för årets bästa albumdesign.
Den tvistade bilden visar Monk som rebell i motståndsrörelsen mot Vichyregimen i Frankrike under andra världskriget. Omslaget har också tolkats som ett scenario ur medborgarrättsrörelsens kamp i USA.

Thelonious Monk
Det amerikanska skivbolaget Columbia har alltid gått i spetsen när det gällt att utveckla skivornas omslag. Så skedde också på 1960-talet då Bob Cato var bolagets art director. Han tog omslaget till en ny nivå och bidrog till att det började betraktas som en viktig del av den samtida konsten.


Han anlitade framstående konstnärer som Andy Warhol och Robert Rauchenberg och fotografer som t.ex W. Eugene Smith.  Det är den senare som har tagit den suggestiva svartvita bilden på Thelonious Monk. LPn kom ut i mitten av 1960-talet och Monk spelar med sin ordinarie kvartett. Omslagsdesignen har gjorts av Bob Cato själv.


Jan Johansson
Mäster Johansgatan 12
Skivbolaget Megafon startades 1960 av några chalmerister i Göteborg. Det fanns inget skivbolag i stan och tanken var att man i första hand skulle spela in operettartister på Stora Teatern. Vid ett sådant inspelningstillfälle våren 1960 på Göteborgs konserthus uppstod en ofrivillig paus och eftersom pianisten Jan Johansson fanns till hands bestämde man sig för att sticka emellan med lite jazz.
Resultatet blev EPn "Mäster Johansgatan 12" med Jan Johanssons trio. Det är Megafons andra utgivning och EPn blev såväl skivbolagets som Jan Johanssons stora genombrott. Plattan belönades med Gyllena Skivan som årets bästa svenska jazzskiva.
Skivans titel är den samma som Johanssons bostadsadress i Göteborg och skivans omslag har gjorts av Tor Alm.

Jan Johansson
8 bitar Johansson
Succén med EPn "Mäster Johansgatan 12" gjorde att det lilla skivbolaget Megafon i Göteborg vågade sig på en större satsning med Jan Johansson. Det blev den här LPn som spelades in med samma trio, dvs med Gunnar Johnson på bas och Ingvar Callmer på trummor. Den gavs ut hösten 1961 och föregicks på våren av en EP som kallades "Tio fingrar", med smakprov från den kommande LPn.
Plattan innehåller både egna kompositioner och standardllåtar. Här finns också folkvisan De sålde sina hemman (Emigrantvisan) som anger den ton som senare gjorde Jan Johansson så populär även utanför jazzkretsarna.
För andra året i rad fick Jan Johansson OJ:s Gyllene Skiva för årets bästa svenska jazzskiva. Plattan såldes även utomlands och gavs bl.a ut i USA. Omslaget till den svenska original-LPn gjordes av Tor Alm.

Lester Young
Lester's Here
Man skulle tro att den klassiska bilden på Lesters hatt hängande på saxofonväskans lock och den tomma cokeflaskan med  sin rykande cigarettfimp, är en noggrant arrrangerad bild. Men enligt fotografen Herman Leonard är det inte alls så. Bilden togs 1948 i en studio i New York där Lester var i full gång med en inspelning. Herman Leonard såg sig omkring och fick plötsligt se motivet. Den perfekta kompositionen var redan klar och han behövde bara ställa in kameran och trycka av.
Bilden användes som omslag på en Norgran LP som kom 1956. Musiken är inte från tillfället då bilden togs, utan från två senare sessions med Lester, 1951 och 1953.

Erik Moseholm
My Favourite Ladies, vol. 3
Runt 1960 gav det lilla kortlivade danska skivbolaget Hit Records ut en serie EP-skivor med dansk jazz som blivit klassiker och riktiga dyrgripar för samlare. Basisten Erik Moseholm stod som ledare för några av dem, bl.a på tre volymer som kallades My Favourite Ladies, vol 1-3.


Inspelningarna gjordes med en trio som hade Bent Axen på piano och Peter Wissing på trummor. Erik Moseholm blev med åren en av de ledande figurerna inom dansk jazz och var bl.a ansvarig för den danska radions storband och Radiojazzgruppen under många år. Den romantiska bilden på skivomslaget har tagits av Preben Sonne.


Ray Charles Sings
När Ray Charles inspelningar från 1950-talet nådde Sverige mot slutet av decenniet slog de ner som en bomb i många jazzkretsar. Bland de första plattorna var ett urval singlar som samlats på en LP, utgiven här hemma av danska Atlantic. Det var inspelningar från 1953-1955 med låtar som Hallelujah, Sinner's Prayer, Come Back Baby och Mary Ann.
Charles backades upp av ett litet band som innehöll antingen Sam Taylor eller Don Wilkerson på tenorsax och Cecil Payne eller David Newman på baryton. Den senare blev ju sedemera huvudsolist på tenor.
Som svensk tonåring hade man aldrig hört något liknande. Jazz, blues eller rock - alla etiketter kändes plötsligt överflödiga. Det var bara känslan som gällde. I USA försökte man dock marknadsföra det som rock & roll, det var i alla fall titeln på den amerikanska utgåvan av den här plattan.
Omslagsfotot har tagits av Lee Friedlander och designen är gjord av Marvin Israel.

Ornette Coleman
Tomorrow Is The Question
Det var skivbolaget Contemporary som först gav Ornette Coleman chansen att spela in på skiva. Två LP gavs ut 1959 varav den vi ser på bilden är den andra.  Don Cherry är med på båda skivorna. De båda hade träffats 1956 och upptäckt att de tänkte på samma vis med sin musik. Speltillfällena var få i början och det var först med skivorna på Contemporary det började lossna. I slutet av 1959 fick de ett engagemang på Five Spot i New York och väckte stor uppståndelse. Resten är historia.
Contemporary var ett litet skivbolag som höll till på en bakgata i Los Angeles. Skivorna spelades in i en primitiv studio som också fungerade som lager och packrum. Men tack vare den genialiske teknikern Roy DuNann skapades ett ljud som nu räknas till det bästa som åstadkoms i USA på 1950-talet. Även bolagets skivomslag sticker ut, med sitt ljusa anslag som ska associera till ett lättsamt liv på västkusten.
Foto: Roger Marshutz. Design: Robert Guidi.

Duke Ellington at Newport

Det här albumet är inspelat på jazzfestivalen i Newport den 7 juli 1956. Det har blivit berömt för tenoristen Paul Gonsalves långa heta solo i låten Diminuendo and Crescendo in Blue. LPn blev en stor framgång för skivbolaget Columbia och det mest säljande albumet för Ellington under hela hans långa karriär.
Gonslaves solo tänder både bandet och publiken. Ellington är likväl på väg att slå av det hela efter ungefär 7 solochorus, då en blondin i publiken börjar dansa. Det sätter ny fart på orkestern och Gonsalves. Publiken rycks med och ingen kan längre sitta still. Alla dansar. Paul Gonsalves spelar till slut 27 chorus och det är hans livs stora uppvisning.

Paul Gonsalves var en stor tillgång för Ellingtons orkester, dock inte under en konsert i Köpenhamn 1965, som finns bevarad på en obetalbar TV-inspelning. Där ser vi Gonsalves på sin plats i saxsektionen, men sovande under större delen av konserten. Med saxofonmunstycket kvar i munnen! Komiskt eller tragiskt - eller helt enkelt bara en talande bild på det hårda turnélivet.


DIG Jazz!

Startsida med
jazznyheter


Övriga sidor:

Aktuella

evenemang

(festivaler, turnéer mm

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Diggat på CD
Diggat på DVD
Nytt om band
Jazzens
prisvinnare
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Terje Rypdal
Bleak House
Den norske gitarristen Terje Rypdal spelade 1967 med det experimentella rockbandet The Dream som bl.a hade Jimi Hendrix som inspirationskälla. Mot slutet kom Jan Garbarek med i bandet vilket ledde till att Rypdal fick kontakt med den frijazz som Garbarek var inne på vid den här tiden. Både Rypdal och Garbarek blev också elever till George Russell som bodde i Sverige men också verkade i Norge.
De här influenserna hörs i Terje Rypdals debutskiva från 1968, Bleak House,  på skivmärket Polydor. Den innehåller en musik som knappast hade hörts i Norge tidigare och som fick stor betydelse för den fortsatta jazzutvecklingen där.  Jan Garbarek medverkar, och det handlar om musik som rör sig tämligen fritt mellan olika stilar.
Bilden visar originalutgåvan från 1968. En andra utgåva med nytt omslag kom 1974 på skivmärket Karusell.

Karin Krog
By Myself
Det var trögt i portgången för norsk jazz på skiva. Även om jazzlivet i Norge var ganska livligt på 1950-talet gavs det inte ut några skivor. Medan det t.ex i Sverige kom hundratals jazz-EP, rörde det sig i Norge bara om några enstaka. LP-skivor var det inte tal om.

Den första LPn med norsk jazz kom 1963. Det var en samlingsplatta med 11 olika grupper som hade titeln Metropol jazz. Året därpå kom den första LP-skivan med en enskild artist. Det var Karin Krogs "By Myself" på Philips.
Skivan blev den norska sångerskans genombrott. Några månader tidigare hade hon sjungit en vecka på Gyllene
Cirkeln i Stockholm och också medverkat vid jazzfestivalen i Antibes. Många skivor och många framträdanden på internationella festivaler följde.
Bilden på skivomslaget är tagen på Gyllene Cirkeln av Nils Edström.
 


Se även

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special

Esa Pethman
The Modern Sound of Finland
En träffande titel på den platta som betraktas som den första finska moderna jazz LPn. Denkom 1965 och öppnade vägen för den nya finska jazz som bröt fram på 1960-talet och kulminerade på 1970-talet i en massiv progressiv rörelse där det inte fanns några gränser mellan jazz, rock och folkmusik.


Esa Pethman kom fram i början på 60-talet som en hårdblåsande tenorist med tydliga amerikanska förtecken. På första LPn framträder han i full skala som både solist och kompositör och visar upp en egen finsk jazzidentitet. Den är influerad avfinsk klassisk romantisk musik och av folkmusik -  i ett modernt sound som på ett tidlöst sätt också kan spegla musiken av såväl Duke Ellington som Sonny Rollins.
Skivan kom ut på RCA Victor, med omslagsfoto av Kalle Kultala och design av Jukka Pellinen.


Bent Axen - Bent Jädig
Let's Keep The Message
Den första LPn med dansk jazz på skivmärket Debut spelades in 1960 med en grupp som leddes av pianisten Bent Axen och saxofonisten Bent Jaedig.
Debut var ju från början ett amerikanskt bolag som startats av Charles Mingus, men som fick ekonomiska svårigheter mot slutet av 1950-talet och då mer eller mindre övertogs av dansken Ole Vestegaard. Han började med att återutge Debuts amerikanska inspelningar och fortsatte sen men egna inspelningar.


Både Axen och Jaedig var medlemmar i gruppen Jazz Quintet '60, liksom även trumpeteraren Allan Botschinsky. De stod alla i centrum för 1960-talets guldålder i dansk jazz som kan sägas ha inletts med  den här klassiska LPn.
Fotot på omslaget har tagits av Lennart Steen.


Bent Jädig
Danish Jazzman 1967

En av de stora rariteterna i dansk jazz  är den här LPn med tenoristen Bent Jädig på skivmärket Debut. Den kom till på initiativ av Den Danske Jazzkreds (nuvarande Jazzforbund) efter att Jaedig utsetts till årets jazzmusiker i Danmark.


Bent Jädig gjorde inspelningen när han tillfälligt var tillbaka i Danmark efter att i åtskilliga år mest spelat i Tyskland med musiker som Albert Mangelsdorff och Attila Zoller. I mitten på 1960-talet spelade han med den danska radiojazzgruppen och framträdde regelbundet på jazzklubben Montmartre. Det var de insatserna som gav honom utmärkelsen årets jazzman. Men redan innan hans ens fått priset var han tillbaka i Tyskland och hade bl.a en grupp tillsammans med trumpetaren

Dusko Goykovich, som också hörs på den här LPn. Han återvände sedan till Danmark i början på 1970-talet.
Fotot på skivomslaget har tagits av Jan Persson.


Eero Koivistoinen
Wahoo
Det har alltid funnits ett drag av fusion i finsk jazz. En vilja att blanda olika musikstilar. Från 1950-talets sk jazzschlager som blandade allt från amerikansk jazz till rysk och finsk dansmusik och judisk klezmer, över 1960-talets påverkan från Sibelius och klassisk romantisk musik, till 1970-talets progressiva mix av jazz, rock och funk.
Saxofonisten Eero Koivistoinen har sedan mitten av 1960-talet varit en föregångsman i finsk jazz. I början på 1970-talet visade han vägen från den aktustiska jazzen till den elektriska.
Albumet Wahoo kom 1973. Det blev något av en elchock för det finska jazzlivet och en kultklassiker för långa tider. Skivan gavs ut på RCA Victor i ganska få exemplar och var i många år närmast omöjlig att få tag på. Det tog nästan 30 år innan den gavs ut igen på CD.
LP-omslaget gjordes av Reino Kaijanen och Risto Vihunen.

DIG Jazz!

Startsida med
jazznyheter


Övriga sidor:

Evenemang 2008

(festivaler, turnéer mm

Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Diggat på CD
Diggat på DVD
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Nannie Porres
I Thought About You
Nannie Porres första solo-LP är en modern klassiker. Den kom 1971 på EMI Odeon och är producerad av Gunnar Lindqvist. Det är också värt att nämna att det är Gunnar Lööf som är ljudtekniker, vilket också var fallet på de flesta av EMI:s högkvalitativa jazzinspelningar på 1960-talet. Det är synd att utgivningen på CD av dessa klassiker varit så dålig.


På LPn sjunger Nannie Porres med känsla och inlevelse, både tufft och vackert. Musiken är arrangerad av Bernt Rosengren som också leder gruppen som kompar Nannie. Där finns också namn som Lalle Svensson, Tommy Koverhult, Bosse Skoglund och Rebop Kwaku Baah.


Omslaget är minnesvärt med den fina målningen av Stig Claesson (Slas).


Se även

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special

Jimmy Rushing
The Jazz Odyssey

of James Rushing Esq.
1956 gjorde sångaren Jimmy Rushing en musikalisk resa från New Orleans till New York och passerade anhalter som Kansas City och Chicago. Det blev den här klassiska LPn på Columbia. Rushing sjunger ett dussin favoriter och accompanjeras av fyra grupper som representerar de olika musikstilarna i jazzhistorien.
På skivan får vi också för första gången höra Jimmy Rushing spela piano. Han accompanjerar sig själv i "Tricks Ain‚t Walkin‚ No More".


Den fina teckningen på omslaget har gjorts av illustratören och konstnären Tom Allen. Designen har gjorts av Neil Fujita.


Max Roach
Jazzfestivalen i Paris 1949 var en stor händelse i efterkrigstidens Frankrike, en av de första festivalerna i sitt slag. Musiker från hela Europa var inbjudna och för t.ex svensk jazz blev det ett riktigt genombrott. Från USA kom storheter som Charlie Parker och Miles Davis.


Parker spelade med en kvintett som innehöll Kenny Dorham, Al Haig, Tommy Potter och Max Roach. Vad som inte är så känt är att Max Roach de här dagarna i Paris gjorde sin första skivinspelning i eget namn. Han använde kompisarna i kvintetten men ersatte Parker med tenoristen James Moody. De spelade in fem låtar för skivbolaget Vogue som gav ut musiken på 78:or och senare på den 10" LP som vi ser här.


Det lyckade omslaget har gjorts av designern Pierre Merlin.
 


Putte Wickman
Swedish Jam Session
Till de svenska jazzskivor som är inspelade för export och som aldrig gavs ut i Sverige hör den här 10" LPn på His Master‚s Voice. Den kom i England 1956 men blev aldrig distribuerad här hemma. Först 1996 kom musiken på en samlings-CD kallad "En natt på Nalen".


Putte Wickman leder en grupp som spelar tre låtar. På en av dem spelar Jan Allan trumpet och Åke Persson trombone. De ersätts på de båda andra låtarna av Bengt-Arne Wallin och Hacke Björksten. I kompet spelar Reinhold Svensson, Rune Gustafsson, Sture Nordin och Robert Edman.


Det är förstås en ovanlig LP som man sällan ser. Fotografierna på omslaget har tagits av Lasse Larsson.


Pete La Roca
Turkish Women at the Bath
En intressant skiva ur flera aspekter. Den kom 1967 på skivmärket Douglas och presenterade en kvintett under ledning av trummisen Pete La Roca. Mest intressant i musikalisk mening är att tenoristen John Gilmore gör en av sina få insatser utanför Sun Ra. En ung och okänd Chick Corea spelar piano.


Omslaget pryds av en målning av den franske 1800-talsmålaren Ingres. När skivan gavs ut igen (på skivmärket Muse) var bilden tyvärr borta, liksom även titeln som ändrats till "Bliss". Inte nog med det, även Pete La Rocas namn som ledare var borta, trots att han faktiskt också skrivit alla låtarna på skivan. Nu var det istället Chick Corea som var huvudnumret och framställdes som ledare för gruppen.
Målningen med de fagra damerna finns f.ö. också på en platta av Don Ellis.
 


New Orleans Creole Jazz Band
Southland var ett skivbolag i New Orleans som under 1950-talet gav ut ett 40-tal LP med lokal traditionell jazz. Skivorna hade ingen större spridning utanför New Orleans. Bland de musiker som spelade in för Southland var Paul Barbarin, Papa Celestin, George Brunis och George Lewis.


New Orleans Creole Jazz Band leddes av trumpeteraren Thomas Jefferson. Det burleska och färgstarka omslaget har gjorts av Robert Riggs som var en excentrisk amerikansk illustratör och målare som levde 1896-1970. Han var svag för ursprungliga och primitiva miljöer och har bl.a gjort målningar med motiv från boxningsringar och cirkusmaneger.
 


Hank Mobley
Roll Call
Hank Mobley gjorde sina bästa inspelningar i början av 1960-talet. En av dem är Roll Call där han spelar med samma komp som på Soul Station + Freddie Hubbard på trumpet. Den senare gör en av sina bästa insatser på skiva och Hank Mobley själv spelar strålande. Han visar också vilken fin låtskrivare han var, fem av sex på den här LPn är hans kompositioner.


Hank Mobley blev vid den här tiden uppmärksammad av Miles Davis som 1961 engagerade honom till sin kvintett för att efterträda John Coltrane. Det blev inte det genombrott för Mobley som man kunde ha önskat. Något stämde inte mellan de två och samarbetet blev kortvarigt.
Fotografen Francis Wolff har för den här skivan fångat in Hank Mobley på en utsökt bild och designern Reid Miles har utnyttjat den fullt ut!
 


Vic Dickenson / Joe Thomas
Mainstream
Ett fint omslag på en Atlantic-LP från slutet av 1950-talet! Swingmusiken hade fått ett litet uppsving och gamla stjärnor från 30- och 40-talets storband bildade mindre grupper som turnerade och spelade in skivor. Musiken kallades mainstream och på den här skivan medverkar, förutom orkesterledarna, bl.a Buck Clayton, Buddy Tate och Dickie Wells.


Omslagets design har gjorts av Marvin Israel och det tuffa collaget av Phil Featheringill. Den senare var en mångsidig man som bl.a drev en skivaffär i Chicago och ett litet skivbolag som hette Session Records. Han var en duktig illustratör och skrev också om jazz från sitt Chicago-perspektiv i tidskriften Metronome.
 


10 Klassiska skivomslag med bilder av Bengt H Malmqvist
Tommy Flanagan Trio
När Tommy Flanagan turnerade i Sverige sommaren 1957 med Jay Jay Johnsons kvintett passade Metronome på att göra en trioinspelning med den amerikanske pianisten. I trion ingick Elvin Jones och Wilbure Little och det blev en minnesvärd session. Den resulterade i tre klassiska EP-skivor som idag är mycket eftersökta bland samlare över hela världen.


Musiken gavs ut i USA på en LP på Prestige som kallades "Overseas". I Sverige dröjde det till 1985 innan musiken återutgavs. Det var på en LP från Dragon. På bilden ser vi den andra volymen av de tre EP-skivorna som alla har omslagsfoto av Bengt H. Malmqvist, som var de svenska skivomslagens fotograf nummer ett. Han lär ha tagit bilder till inte mindre än ca 700 omslag.
 


Bernt Rosengren
The New Beat Generation
Bernt Rosengren gjorde sin första skivinspelning 1957 med den grupp som kallade sig Jazz Club -57. Då var han 19 år. Två år senare spelar han med Benny Bailey på en Sonet-EP och samma år gör han skivdebut i eget namn på samma skivbolag, på EPn The New Beat Generation.

Bernt spelar här med en kvartett som består av kompisarna från Club Jazz -57, Torbjörn Hultcrantz och Sune Spångberg, plus Kjell Norlen på gitarr. Baksidestexten talar om "angry young men" och ett tenorspel som är inspirerat av John Coltrane och Sonny Rollins. Omslagsfotot har tagits av Bengt H. Malmqvist.


Ernestine Anderson
Little Girl Blue
Ernestine Anderson kom till Sverige med Rolf Ericsons American All-Stars i slutet på maj 1956. Hon var praktiskt taget okänd innan turnen, men blev under ett halvår i Sverige nästan folkkär. Hon kallades för Stintan, turnerade runt om i landet  och spelade in ett antal EP-skivor.


Den första svenska EPn för Metronome gjordes med amerikanskt komp, men sen följde tre EP med Harry Arnolds orkester. På bilden ser vi den andra i raden. Omslagsbilden har tagits av Bengt H. Malmqvist. Samma bild användes också på den LP som ett par år senare gavs ut med EP-skivorna som underlag, i Sverige av Metronome och i USA av Mercury.


Ernestine Anderson
Samma dag som Rolf Ericsson och hans American All-Stars hade sin svenska premiär, den 1 juni 1956, spelade Metronome in en EP med sångerskan Ernestine Anderson och det amerikanska kompet (som sen f.ö. blev utbytt pga missbruksproblem).


Det är en minst sagt ovanlig skiva. Musiken är sällan eller aldrig återutgiven, förutom i Japan.  Omslaget är också ovanligt, åtminstone för att vara ett fotografi av Bengt H. Malmqvist. Han hade inte för vana att leka och experimentera med sina uttryck som han har gjort på den här bilden av Ernestine och Duke Jordan.


Hacke Björksten
Den här EPn på Metronome, med låten On the Alamo, valdes 1956 till årets bästa skiva av Orkester Journalen.  

Hacke Björksten hade ett par år tidigare kommit upp till Stockholm från Göteborg och bildat en egen kvintett. Han var en tongivande figur i svensk jazz på 1950-talet men fick ändå inte göra särskilt många skivor. Det här är en av de få i eget namn. Skivan är inspelad i december 1955 och innebär också Jan Johanssons skivdebut. Det fina omslagsfotot har tagits av Bengt H. Malmqvist.


Staffan Abeleen

It's Soultime
Staffan Abelens kvintett med Lasse Färnlöf på trumpet höll ihop i 15 år. Det började 1960 och skivdebuten skedde med den här EPn på Sonet som kom 1961. Gruppen innehöll då också Björn Netz, Göran Pettersson och Rune Carlsson. På ett spår sjunger Boris Lindqvist.


Alla i gruppen var runt 20 år och det är sk budskapsjazz som gäller. Men redan här med en personlig prägel som inte minst Lasse Färnlöf bidrog med. Han har skrivit två av låtarna, bl.a  Pia som är bland de vassaste som finns av svensk hardbop.

Bilden har tagits av Bengt H. Malmqvist  


Rolf Ericson - Benny Bailey
A Sunday Session
Det finns många klenoder att leta fram bland svenska EP-skivor från 1950-talet. Bara Metronome gav ut ungefär 500 skivor, varav det mesta var jazz! Här är en utgåva från 1956 då de båda trumpetarna Rolf Ericson och Benny Bailey spenderade en söndag i studion.


Den avslappnade omslagsbilden har tagits av fotografen Bengt H. Malmqvist som tillsammans med Stig Söderqvist gjorde de flesta av Metronomes omslag. De övriga i studion denna dag är den trio som Rolf Ericsons tagit hit från USA för att spela med honom under en turné i Sverige. Både pianisten Freddie Redd och basisten Tommy Potter gjorde egna inspelningar med svenska musiker för Metronome och trummisen Joe Harris blev, liksom Benny Bailey, kvar i landet under många år.
 


Lars Gullin Quartet
Många av EP-skivorna med svensk jazz från 1950-talet är klassiker. Till dem hör plattorna med Lars Gullin som blev flitigt dokumenterad av Metronome och andra skivbolag. Också skivornas omslag kunde ha ett dokumentärt värde. Det finns många omslagsfotografier på just Lars Gullin där man ser honom i arbete i en skivstudio.


Ett av de bästa är den här bilden som finns på en Metronome-EP från 1956. En ögonblick i svensk jazzhistoria som har fångats av Bengt H. Malmqvist. Vi ser Rune Öfwerman vid pianot och Bengt Carlsson på bas. Närvarande utanför bild är också Nils-Bertil Dahlander på trummor. På plattan spelar kvartetten "Jeepers Creepers" och "You Go To My Head".
 


Tommy Potter Sextet
När Rolf Ericson turnerade med sin amerikanska grupp i Sverige 1956 gjordes flera skivinspelningar för Metronome. Några av dem i basisten Tommy Potters namn. De gavs ut på tre EP-skivor som blivit klassiska och åtråvärda för samlare. Förutom Rolf Ericson medverkade också de svenska musikerna Åke Persson, Hacke Björksten och Stig Gabrielsson samt amerikanerna Freddie Redd och Joe Harris.


I USA gavs delar av musiken ut på en LP på skivmärket East-West under namnet Hard Funk (som också är namnet på den CD som finns utgiven på Lonehill Jazz). På bilden ser vi den första volymen av de tre EP-skivorna som alla har omslagsfoton av Bengt H. Malmqvist.


Lars Werner
Point of View
Det hände saker med folk under 1960-talet. 1959 såg Lars Werner ut så här, på det gulliga omslaget till hans första skiva som var en EP på skivmärket Artist. Musikalisket var han redan lite egensinnig men i övrigt en välstylad beboppare med alla tillbehör på plats.


Men Lasse övergav den städade looken för något mer spännande och vildvuxet. Bara några år senare var han igång med sina happenings på Moderna Museet, Pistolteatern, ABF eller var det kunde vara. Med sitt milda vansinne kunde han fylla en flygel med tomma mjölkkartonger istället för att spela på den eller använda ölburkar och pingpongbollar för att slå på strängarna.
Fotot på Lasse Werner har tagits av Bengt H. Malmqvist och designen har gjorts av Stig Söderqvist.


Lars Werner-Bernt Rosengren
Bombastica!
1960 spelade Lars Werner och Bernt Rosengen in en LP som länge var okänd för de flesta svenska jazzlyssnare. Skivan är inspelad i Stockholm, hette Bombastica! och gavs ut i USA av det amerikanska bolaget Jazzland.


Tanken var att visa att det hände något nytt även på den svenska jazzscenen. Musiken är skriven av Lars Werner tillsammans med Kjell Samuelsson. Huvudsolist är Bernt Rosengren och övriga medlemmar i kvartetten är Torbjörn Hultcrantz och Sune Spångberg.


Det är märkligt att ingen fann det mödan värt att ge ut skivan även i Sverige. Det dröjde 40 år innan musiken hittade hem, då Dragon gav ut en CD. Det originella LP-omslaget har designats av Ken Deardoff, som gjorde en hel del omslag för Jazzland och Riverside.
 


Chet Baker Quartet
Chet Baker gjorde sina första inspelningar i eget namn 1953. Det var en kvartett med pianisten Russ Freeman som kom ut på en 10" LP på det nystartade skivbolaget Pacific Jazz i Los Angeles. Han hade innan dess hunnit göra en LP för samma bolag med Gerry Mulligans pianolösa kvartett.


Det snygga omslaget har gjorts av William Claxton. Även baksidan är täckt med ett av Claxtons fotografier på Chet, en av de romantiska bilder som hjälpte till att bygga upp legenden kring den unge trumpetaren. Skivan gavs 1954 ut i Sverige av Karusell. Det var bolagets första LP. Tyvärr använde man inte det amerikanska originalomslaget (förmodligen av kostnadsskäl) utan ett standardiserat omslag som var gjort av den franske illustratören Pierre Merlin. Det användes också för den franska utgåvan på skivmärket Swing.


Archie Shepp
Four for Trane
Archie Shepp var en av de få ur den första amerikanska frijazz-generationen som fick kontrakt med ett större skivbolag. Detta är hans första LP från 1964 för Impulse som följdes av ett drygt tiotal album för bolaget fram till en bit in på 70-talet.


Första LPn är Shepps tribut till sin mentor John Coltrane. Han spelar fyra av dennes kompositioner, den femte är hans eget original. John Coltrane har själv varit med och producerat och Shepp omger sig av en grupp likasinnade med trombonisten Roswell Rudd i spetsen (han har skrivit arrangemangen). Det är underbart fräsch och samtidigt jordnära musik, en fantastisk skiva helt enkelt! LeRoi Jones (Amiri Baraka) har skrivit en lysande albumtext och fotografen Charles Stewart har tagit bilderna.
 


Anthony Braxton - Derek Bailey
Duo
Två världar som möts och förenas till en. Så skulle man kunna beskriva den här frijazz-klassikern från 1974. Det är första duo-mötet mellan Braxton och Bailey. De kommer från helt olika freeform-världar; den afro-amerikanske Braxton från en mer bluesig, tonal tradition och engelsmannen Bailey från en europeisk atonal tradition. Men de lyssnar till varandra och förenas i ett samspel som tar fram det bästa ur var och en av dem.


Och här på skivomslaget sitter de tillsammans, utanför Baileys hus i London. Det är Valerie Wilmer som har tagit den okonstlade bilden. Hon har varit med och dokumenterat frijazzscenen från början, både som fotograf och skribent. LPn kom ut som dubbelalbum på det engelska skivmärket Emanem.
 


Bud Powell
The Amazing, vol 2
De två klassiska Blue Note LP som kallas "The Amazing Bud Powell, vol 1 och 2" är förstås mest kända som stora 12" LP och senare på CD. Men de kom först ut som 10" LP. Dessa saknar de alternativtagningar som finns med på senare utgåvor.


Vol. 2 av 10"-versionen innehåller trioinspelningar från 1953 med bl.a den berömda egna komposition Glass Enclosure. Av de olika omslag som skivorna försågs med tycker jag att det här är det överlägset bästa. Ett underbart svartvitt fotografi på Bud, taget av Francis Wolff under en inspelningspaus och säker design av John Hermansader. Synd att inte bilden användes på fler utgåvor.
 


Lee Konitz
At Storyville
Efter tiden hos Lennie Tristano och som sideman är Lee Konitz på väg att etablera sig som ledare med egen grupp. I början på 1954 har han en kvartett med Ronnie Ball på piano och ett engagemang på jazzklubben Storyville i Boston. Där spelar han in en live-LP för skivbolaget med samma namn som klubben.


Ägare till både klubben och skivbolaget var George Wein, som vid den här tiden också startade jazzfestivalen i Newport. Han var också en relativt framgångsrik pianist, men det är ju som arrangör av festivaler han blivit mest känd. Skivbolaget Storyville hamnade snart i skuggan av den verksamheten och upphörde mer eller mindre redan 1955.
Lee Konitz liveplatta gavs först ut som 10" LP. Omslagsfotot har tagits av Burt Goldblatt som också gjort designen.
 


DIG Jazz!

Startsida med
jazznyheter


Övriga sidor:

Jazzhösten 2008
Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Diggat på CD
Diggat på DVD
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Idrees Sulieman
The Camel
Under några år i början på 1960-talet bodde den amerikanske trumpetaren Idrees Sulieman i Stockholm. Han spelade med Gugge Hedrenius och turnerade med olika dansband innan han 1964 fick tillfälle att spela in en skiva med svenska toppmusiker.


Det är en tämligen okänd LP som blivit en svensk jazzklassiker. Producerad av Gunnar Lindqvist och utgiven på Columbia. Under vistelsen i Sverige lärde sig Sulieman också att spela altsax och han spelar båda instrumenten på den här skivan. Hans fru Jamaila sjunger på ett par låtar. Övriga musiker är bl.a Bernt Rosengren, Christer Boustedt, Sahib Shihab och Lars Sjösten. Den färgstarka omslagsbilden har tagits av Bo Trenter.
 


Se även

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special

Howard McGhee
The Return of Howard McGhee
Under senare hälften av 1940-talet var Howard McGhee en av den moderna jazzens ledande figurer. Han gjorde många inspelningar i eget namn, spelade med Coleman Hawkins, Jazz at the Philharmonic och inte minst Charlie Parker. Men drogproblem gjorde att han försvann från scenen och var inaktiv under större delen av 1950-talet.


Men Howard McGhee var en överlevare. Han återkom flera gånger och var sporadiskt aktiv ända fram till slutet av 1970-talet. En av hans återkomster är den här skivan från 1955. Den är inspelad på skivmärket Bethlehem med en kvintett som innehöll bl.a Sahib Shihab och Duke Jordan. LPn är minnesvärd inte minst för sitt starka omslag. Bilden har tagits av Burt Goldblatt som också har gjort designen


Chris Connor
He Loves Me, He Loves Me Not
Sångerskan Chris Connor gjorde några av sina bästa skivor för Atlantic i mitten på 1950-talet. Det här är kanske den allra bästa. Den är inspelad 1956 och musiken är arrangerad av Ralph Burns. På LPn finns minnesvärda versioner av låtar som Angel Eyes och About The Blues.


Skivorna är Atlantic första med kvinnlig vocal jazz. Man kunde knappast hitta något som mer kontrasterade mot den heta r&b som bolaget varit specialiserad på. Chris Connor är "coolheten" personifierad. Det lyckades också Atalantic få sagt med omslaget till den här skivan. Avancerad bildbeskärning och läcker formgivning - super-coolt! Formgivaren är okänd men bilden har tagits av Jay Maisel.
 


Nina Simone
Sings the Blues
Åtminstone en av Nina Simones alla skivor platsar i det här sällskapet av klassiska jazzskivor. Det är hennes LP från 1967 på RCA Victor. Hon sjunger rå okonstlad blues på ett sätt som slår det mesta i den vägen. Och skivans omslag med närbilden på hennes ögon är en klassiker det också.


Det är Nina Simones första skiva för RCA. Hon spelar själv piano förstås och har sällskap av en liten grupp med toppmusiker som organisten Ernie Hayes och saxofonisten/munspelaren Buddy Lucas. Första låten på skivan "Do I Move You?" rullar igång det hela på ett magiskt sätt och fortsättningen blir knappast sämre!
Fotografiet på omslaget har tagits av David Hollander.


Helen Merrill
Helen Merrills debut-LP för skivmärket EmArcy är hennes mästerverk och en klassiker. Den är inspelad 1954 och hon sjunger till en sextett som leds av Clifford Brown och som också innehåller bl.a Oscar Pettiford. Musiken har arrangerats av Quincy Jones.


Helen Merrill gjorde ytterligare några högklassiga album för EmArcy och har sedan fortsatt en karriär med många turnéer och skivinspelningar under årens lopp. Hon har en unik röst och räknas till en av jazzens största sångerskor men har aldrig nått den breda popularitet

som debutskivan reste hopp om.


Det finns ingen uppgift om vem som tagit den laddade omslagsbilden, men det borde rimligen vara Herman Leonard som vid den här tiden var EmArcys husfotograf.
 


Johnny Hodges

Dance Bash
Ett av David Stone Martins bästa porträtt är den här teckningen på Johnny Hodges. Den är verkligen träffsäker. Stone Martin älskade Johnny Hodges musik och gjorde flera omslag till Ellington-mannens egna skivor. Den här kom 1955 på skivmärket Norgran och innehåller inspelningar från flera tillfällen under första hälften av 50-talet. Samma omslagsdesign finns på både LP och flera EP (bilden visar den amerikanska original EPn, vol. 1).


Johnny Hodges smeknamn var "Rabbit" (Kaninen). Lägg märke till moroten som ligger under stolen! I en kommentar till illustrationen säger David Stone Martin att Hodges var tacksam att illustrera men att han som individ var svår att bli vän med. Han beskriver honom som "aloof", dvs reserverad.
 


Hal McKusick
Triple Exposure
En omslagsbild som man inte glömmer om man en gång sett den. Jag vet inte riktigt varför. Kanske på grund av den vardagsnära enkelheten och det vakna och intelligenta uttrycket i Hal McKusiks ansikte. Och den lilla kepsen!


McKusicks skivor är inte någon stapelvara direkt. Han var en flitigt anlitad studiomusiker på 1950-talet, han samarbetade med George Russell och spelade klarinett på Charlie Parkers inspelningar med Dave Lamberts vocalgrupp. Han gjorde faktiskt också nio LP-skivor i eget namn 1955-1958. McKusick var en cool och mycket personlig stilist och definitivt en musikalisk tänkare. Här spelar han med en kvintett som innehåller bl.a Billy Byers på trombone och Eddie Costa piano. Skivmärket är Prestige och fotograf och designer är Esmond Edwards.


Wayne Shorter
Introducing
En fin bild på den unge Wayne Shorter. Året är 1959 och han har fått sitt första skivkontrakt. Skivmärket heter Vee Jay och på LPn spelar Shorter tillsammans med Lee Morgan, Wynton Kelly och Paul Chambers. De får alla gör egna skivor för det Chicago-baserade bolaget. Trummis är Jimmy Cobb.


Efter LP-skivan för Vee Jay går det som på räls för Wayne Shorter. Han kommer med i Art Blakeys grupp där han stannar till 1964. Därefter är det dags för Miles Davis. Där spelar han i sex år innan han 1970 bildar Weather Report med Joe Zawinul.
Det finns inga uppgifter om vem som har fotograferat eller designat omslaget till Wayne Shorters debutskiva.
 


Teddy Charles Tentet
En intressant och begåvad men föga omsusad figur i 1950-talets jazzliv var Teddy Charles. Han spelade huvudsakligen vibrafon men är främst ihågkommen som kompositör, arrangör och ledare för grupper som öppnade upp för ett mer experimentellt tonspråk än det vanliga. Han arbetade också som skivproducent men övergav branschen redan i början på 1960-talet då han flyttade till Caribien.


Hans mästerverk på skiva är den här LPn på Atlantic från 1956. Här har Charles också gett plats för arrangörer som George Russell, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Bill Evans. Bland solisterna finns bl.a J.R. Monterose och Art Farmer (som här kallar sig Peter Urban). Det klassiska omslaget har gjorts av Burt Goldblatt.
 


Lester Young Trio
Till Leser Youngs många klassiker hör trio-inspelningen 1946 med Nat King Cole och Buddy Rich. Cole kunde av kontraktsskäl inte uppträda under sitt rätta namn utan kallade sig Aye Guy. Han kompletterar Lester på ett lysande sätt och samspelet är av samma höga klass som det kunde vara mellan mellan Prez och Teddy Wilson. Bluesiga "Back to the Land" är ett av skivans toppnummer.


Musiken gavs först ut på 78:or och kom första gången på vinyl med den här 10" LPn. Den gavs ut på både Mercury (där producenten Norman Grantz var inblandad) och Grantz eget bolag Clef. David Stone Martin har gjort omslaget. Han använde det lutande tornet som en symbol för den lutande kroppshållning som Lester själv hade när han spelade.
 


Lester Young
and the Kansas City Five
Lester Youngs två mest berömda sessions är här samlade för första gången på LP. Det är inspelningen 1938 med Buck Clayton och inspelningen 1944 (då gruppen kallades Kansas City Six) med bl.a Bill Coleman och Dickie Wells. Inspelningarna gjordes för Commodore. Delar av dem gavs ut på en 10" LP 1952. I komplett skick kom de mot slutet av 50-talet på på den här 12" LPn.


Särskilt sessionen från 1938 skimrar. Finns det något vackrare än när Lester spelar klarinett i "I Want A Little Girl"?. Eller något mer fluffigt svängande än "Way Down Yonder in New Orleans"? Inspelningen från 1944 är också fantastisk. Lester är i absolut toppform. Och som extra bonus fick köparna av LPn det snygga omslaget som gjorts av fotografen och designern Burt Goldblatt.


Lennie Tristano
Tristano spelade in två LP för Atlantic, den ena 1955 och den andra 1961. Det är de enda reguljära inspelningar han gjorde under sin livstid efter den livaktiga och banbrytande perioden på 1940-talet, och de enda skivor som fick någorlunda spridning. Det finns en del annat utgivet men det handlar då om privata bandupptagningar. Han var också sparsam med offentliga spelningar på klubbar och konsertlokaler.


Men Tristanos inflytande har varit, och är fortfarande, mycket stort. Man hör många unga musiker berätta om sin påverkan av honom.


Första LPn för Atalantic är den verkliga klassikern. Vem har t.ex inte blivit berörd av hans Requiem (för Charlie Parker, som avlidit några månader tidigare). Det stämingsfulla omslagsfotot har tagits av Jay Maisel.


Lennie Tristano Quintet
Featuring Lee Konitz
Lennie Tristanos första och enda inspelning för Prestige gjordes i januari 1949. Det var med kvintetten som innehöll Lee Konitz, Billy Bauer, Arnold Fishkin och Shelly Manne.


Materialet gavs först ut på 78:or. De första vinylutgåvorna på 10" LP innhöll också en kvintettinspelning som gjordes ett drygt halvår senare, med Konitz och Warne Marsh. Det kom också en 12" LP i mitten på 1950-talet. Vinylskivornas omslag betonade i första hand på Lee Konitz namn.
Den enda utgåva som flaggade fullt ut för Lennie Tristano är den här EPn som troligen gavs ut 1953. Det är också den som har det roligaste omslaget. Vet ej vem som har gjort det, men det är signerat "lem". Inspelningen är f.ö. den första som Prestige överhuvud taget gjorde.
 


DIG Jazz!

Startsida med
jazznyheter


Övriga sidor:

Jazzhösten 2008
Klubbjazz
Mälarkalender
Aktuellt
Diggat på CD
Diggat på DVD
Nytt om band
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Staffan Abeleen

It's Soultime
Staffan Abelens kvintett med Lasse Färnlöf på trumpet höll ihop i 15 år. Det började 1960 och skivdebuten skedde med den här EPn på Sonet som kom 1961. Gruppen innehöll då också Björn Netz, Göran Pettersson och Rune Carlsson. På ett spår sjunger Boris Lindqvist.


Alla i gruppen var runt 20 år och det är sk budskapsjazz som gäller. Men redan här med en personlig prägel som inte minst Lasse Färnlöf bidrog med. Han har skrivit två av låtarna, bl.a  Pia som är bland de vassaste som finns av svensk hardbop.


Bilden har tagits av Bengt H. Malmqvist som var de svenska skivomslagens fotograf nummer ett. Han lär ha tagit bilder till inte mindre än ca 700 omslag.
 


Se även

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Se även

Andy Warhol

Special


Staffan Abeleen
Persepolis

Abeleen-kvintettens första LP kom på Philips och spelades in i juni 1964. Gruppen hade börjat uppmärksammas på allvar och året innan gjort en mycket framgångsrik folkparksturné med Monica Zetterlund. Man hade också flera långa engagemang i Tyskland och Holland bakom sig. Bl.a hade kvintetten spelat på en jazzklubb i Utrecht som hette Persepolis.


Det var alltså den klubben som gav namnet till LPn och den svit av Lasse Färnlöf som upptar ena sidan av skivan. Sviten innehåller tre satser, bl.a den välkända Farfars vals. I gruppen ingick nu Lasse Färnlöf, Björn Netz, Björn Alke och Bosse Skoglund.

Omslagets design har gjorts av Yngve Solberg och färgfotot har tagits av Lars Falck.
 


Staffan Abeleen Quintets

Sweet Alva

Jag vet inget om hunden på omslaget, men det borde ju rimligen vara Staffan Abeleens egen jycke, som man kan förmoda lystrade till namnet Alva. Det var också Staffan som skrev titellåten.


Merparten av musiken är annars skriven av Bertil Lövgren som också spelar trumpet på skivan, utom i två nummer där Lars Färnlöf medverkar. LPn kom 1974 på EMI-Odeon och var producerad av Gunnar Lindqvist.


Liksom Abeleens övriga plattor har Sweet Alva överlevt tidens alla trender. Musiken är fortfarande het i yngre jazzkretsar. Intresset tog ny fart i början på 2000-talet då en av låtarna, Mr. Minor, fanns med på en hip samlingsplatta, Between Or Beyond The Northern Lights, från det tyska skivbolaget Crippled Dick Hot Wax

Fotograf är Stig Forsberg och formgivare Folke Müller.




Max Roach
We Insist! Freedom Now Suite
Max Roach var under hela sitt liv en politisk aktivist mot rasism och sociala orätttvisor. Han engagerade sig i den amerikanska medborgarrörelsen och hans statement från 1960 med skivan We Insist! är en både politisk och jazzhistorisk milstolpe. I musikalisk mening är den ett steg för Max Roach från bebop till avantgarde.


LPn kom ut på skivmärket Candid. Omslaget har gjorts av Frank Gauna som idémässigt siktade in sig på alla de sittstrejker mot segregation som det vid den här tiden rapporterades om i USA. Bilden är tagen under en sådan strejk i Alabama. Gauda använde grovt matt papper till omslaget och en typografi som skulle påminna om en dagstidnings förstasida, närmare bestämt Daily News i New York.


Miles Davis Round About Midnight
Ofta använde man originalomslaget när amerikanska skivor gavs ut i Europa på 1950-talet. Men inte alltid. En av de stora skivfavoriterna på sin tid var Miles Davis första inspelning för Columbia ˆ Round About Midnight. Den kom ut på Philips i Sverige 1957 och hade ett annat omslag än det amerikanska originalet.


Många har minnen kring just den här plattan. Det var kanske den första LP man någonsin inhandlat. Musiken spelades om och om igen och den där snygga svartvita bilden på Miles satt man och glodde på hela tiden. Bilden har hängt kvar i minnet, kopplad till just den här musiken.
På den amerikanska plattans omslag är det som sagt en annan bild. Den är lätt oskarp och tonad i rött. Miles bär solglasögon och har ansiktet vänt framåt. Fotograf i båda fallen är troligen Marvin Koner.


Bud Powell
Jazz Original
En klassisk bild av fotografen Herman Leonard! Den är tagen på Birdland 1949 och finns på omslaget till en LP på skivmärket Norgran från 1955. Samma bild, fast ännu mer beskuren, finns också på Debuts trioplatta med Bud Powell från konserten i Massey Hall 1953.


Musiken på den här LPn är inspelad kring årsskiftet 1954-55. Bud Powell leder en trio med två olika sättningar.
Det är begåvat av skivbolaget att låta den nakna bilden få dominera omslaget så som det gör. Inget ovidkommande tillåts störa. Den tunna textraden med namnet är allt.


Roland Kirk
Rip, Rig and Panic
LP-skivans konvolut har sett ungefär likadant ut under under 60 år. Den dubbla utvikbara varianten är i stort sett enda innovationen. Men några försök att ta ytterligare ett steg har dock gjorts, bl.a av skivmärket Limelight som på 1960-talet gav ut en serie jazzskivor med en mer avancerad konstnärlig lösning av omslagens design. En av de bästa skivorna i serien är Roland Kirks inspelning från 1965, som också är en av Kirks bästa överhuvud taget.


Formgivare var Daniel Czubak och hans koncept gick ut på att skapa ett artistiskt samspel över det utvikbara albumets alla sidor och dessutom utöka utrymmet mellan pärmarna. Det gjorde han genom att bl.a använda sk pop-ups och inklistrade bild- och texthäften. På återutgivningar av de här skivorna är tyvärr omslagen reducerade till vanliga enkelsida LP.


Art Ensemble of Chicago
Les Stances a Sophie

Liksom många andra amerikanska avantgarde-musiker uppehöll sig medlemmarna i AEoC i Paris under åren kring 1970.  De turnerade runt i Europa och deras blandning av frijazz, soul, funk och teater var ett uppfriskande inslag på många festivaler. De spelade också in ett flertal LP-skivor för franska skivbolag under de tre åren i Paris.


En av de populäraste är soundtracket till en film som hette Les Stances a Sophie. Filmen är helt bortglömd men musiken har levt sitt eget liv under åren. Det gäller främst Theme de Yoy, ett tio minuter nervigt och hetsigt men diciplinerat kaos, med erotiskt laddad sång av Fontella Bass. LPn kom ursprungligen på skivmärket Pathé. Bilderna på omslaget är från filmen, där Art Ensemble of Chicago förekommer i bild några minuter.


Hank Mobley
Mobley's Message
Det sägs att det var ljudsnillet Rudy Van Gelder som uppmanade skivbolaget Prestige att höja kvaliteten på sina skivomslag så att de bättre matchade kvaliteten på hans inspelningar! Prestige hade startat 1949 och de första åren var omslagen på många av bolagets 10" LP ganska amatörmässigt utförda.

Van Gelder föreslog att man skulle använda formgivare som Reid Miles och Tom Hannan. Prestiges ägare Bob Weinstock följde rådet och i fortsättningen blev bolagets omslag profilstarka på nästan samma sätt som konkurrenten Blue Notes.
Reid Miles arbetade som frilans och ägnade mest tid åt Blue Note, men åtog sig också en hel del uppdrag för Prestige. Bl.a har han gjort det här klassiska LP-omslaget med Hank Mobley från 1956.


Jackie McLean
It's Time!
Formgivaren Reid Miles kunde ta sig stora friheter i behandlingen av bilder på Blue Notes omslag. Ibland gavs fotografiet stort utrymme men lika ofta kunde det styckas upp i delar eller reduceras till ett frimärkes storlek. Fotografen Francis Wolff tycks dock ha varit helt förstående och medverkande till detta samspel mellan bild och typografi.


På det här omslaget har typografin tagit över på ett överrumplande sätt. Men den djärva formen känns helt i linje med musiken på skivan. Den är inspelad 1964 och Jackie McLean är inspirerad av Ornette Coleman. Så han fortsätter på den väg mellan bop och frijazz som han påbörjade med LPn Let Freedom Ring. Här spelar han med en kvintett som innehåller avantgardisten Charles Tolliver på trumpet.


Julian Cannonball Adderley
Cannonball gjorde sina första inspelningar för Savoy innan han skrev kontrakt med EmArcy, som under ledning av producenten Bobby Shad hade seglat upp som ett av de hippaste och mest utmanande jazzbolagen vid mitten av 1950-talet. Det var också Bobby Shad som engagerade fotografen Herman Leonard till att plåta skivornas omslag. Det är han som har tagit den härliga bilden på Cannonball.


Cannonballs debut för EmArcy är inspelad sommaren 1955. Nat Adderley ingår i gruppen, liksom J.J. Johnson, Cecil Payne,  pianisten John Williams m.fl. Arrangör är Quincy Jones, som var den som rekommenderade Bobby Shad att skriva kontrakt med Cannonball, vilket denne gjorde utan att ens ha hört honom spela.


Shorty Rogers
Courts the Count
En av Shorty Rogers bästa skivor! Inspelad 1954 med ett storband innehållande hela västkusteliten och utgiven på RCA Victor. Det är en hyllning till Count Basie med låtar som Topsy, Taps Miller och Swingin‚ the Blues.


Det suveräna omslaget har gjorts av Jim Flora. Hans illustrationskonst kan påminna om målningar av konstnärer som Miro, Klee och Kandinisky, men med figurer som är tillskruvade i en serietidningsliknande komisk stil och fyllda med en manisk energi. Det finns också något av förcolumbiansk och mexikansk tradition i hans stil, eller som på det här omslaget där figurerna nästan ser ut att kunna komma från hällristningar.
Jim Flora gjorde ett 40-tal skivomslag för RCA Victor innan han 1956 övergick till att göra illustrationer för tidningar och framför allt till att skriva och illustrera barnböcker.


Bunk Johnson
New Orleans 1944
Amerikanen Bill Russell var en fascinerande figur som började som musiker och kompositör inom den klassiska avantgarde-musiken och bl.a influerade John Cage, och slutade som den främste utforskaren av gammal New Orleans jazz. Med sitt skivbolag American Jazz Records var han på 1940-talet mannen som satte nytt strålkastarljus på legender som Bunk Johnson och George Lewis.


Han drev skivbolaget med små medel från sin bostad. Musiken spelades in med portabel utrustning i primitiva lokaler och gamla danshallar. Den gavs ut på 78:or och 10‰ LP. De senare var tillverkade på enklast tänkbara sätt, som den här från tidigt 1950-tal som är pressad i röd vinyl och ligger i ett brunt kuvert med ett påklistrat tryck som beskriver innehållet.


Count Basie Big Band
Mot slutet av 1940-talet blev det allt svårare för storbanden att klara sin överlevnad. Många fick lägga ned. Det gällde även Count Basie som 1950 började turnera med en mindre grupp.


Men 1952 hade han organiserat ett nytt stort band i vilket bl.a Joe Newman och Eddie Davis ingick. Trummis var Gus Johnson. Den här 10‰ LPn för Clef var en av de första med det nya bandet och den blev inledningen till en ny storhetstid för Basie.


Hans musik brukar ibland betecknas med det engelska ordet downbeat, vilket också tecknaren David Stone Martin säger att han hade i tankarna när han skulle illustrera en Basie-platta. Den här gången valde han trummisen som symbol för denna känsla och lyckades med några avspända pennstreck få det hela sagt utan vidare spisning.


Blossom Dearie
Det här är Blossom Dearies första LP för Verve och förmodligen hennes populäraste. Skivan kom 1956 och hon lanserades som jazzsångerska. Tidigare hade hon gjort ett par skivor i Frankrike i en mindre jazzig stil, t.ex som elegant och sofistikerad cocktail-pianist.


Inte alla räknar Blossom Dearie till jazzens vocalister. Hon har gjort många album som lätt placerar henne i facket för club- och popsångerskor. Men det är upp till den som lyssnar - vill man höra jazz så gör man det! Hennes personlighet och svängiga groove är alltid jazzigt.


Och det är ingen tvekan om var skivbolaget Verve ville ha henne med den här första skivan. Det destinkta omslaget luktar jazz lång väg! Fotograf är Charles Stewart.


Bengt Frippe Nordström
Natural Music
Frippe var en udda figur i Stockholms jazzliv som försvann år 2000. Många saknar honom trots att han för det mesta var bespottad under sina vandringar mellan stans jazzställen. För några var han en hjälte. På 1960-talet startade han ett eget skivbolag som hette Bird Notes. Första LPn var Albert Aylers berömda spelning i Stockholm 1963. Den andra LPn kom 1968 och på den spelar Frippe själv.
Det går inte att generellt säga vad eller med vem han spelar. Det finns många olika inspelningar som Frippe gjorde i sitt hem och som han gav ut, oftast i bara i några få ex. Och ofta använde han samma omslag, dvs det vi ser på bilden och som har titeln Natural Music. Ingen kan således vara säker på vad det är för musik på plattan. Omslagets fotografier har tagits av Torbjörn Ehrnvall och det är Bengt Nordström själv som har gjort den snygga layouten

Lars Lystedt

Jazz under the Midnight Sun
Få svenska jazzgrupper var förunnad en sådan lansering som Lars Lystedt fick i början på 1960-talet. Två LP-skivor utgivna och två veckolånga engagemang på Gyllene Cirkeln. Ganska sensationellt med tanke på att det handlade om en grupp norrländska fritidsmusiker!


Kvintetten, som 1962 spelade på Cirkeln och gav ut LPn Fanfar!, utökades året därpå till sextett med Lars-Göran Ulander som nykomling på altsax. I september det året fick gruppen en ny vecka på Gyllene Cirkeln och i samma veva en ny skivinspelning, som 1964 resulterade i denna LP på skivmärket SweDisc. Det var återigen Berndt Egerbladh som skrivit musiken.


Fotot på omslaget är en midnattsvy över Torne Träsk och på baksidan förmedlas uppgiften,  kort och gott, att det tagits av Eriksson...
 


Art Farmer

Visa på annorlunda vis
I april 1964 kom Art Farmer och hans kvartett till Stockholm för ett 14 dagars gästspel på Gyllene Cirkeln. Det beskrivs som ett av de mest succéartade i Cirkelns historia - fullsatt varje kväll! Förutom Farmer bestod kvartetten av Jim Hall, Steve Swallow och Pete La Roca.


I samband med besöket gjordes en skivinspelning för Atlantic. Man ville  att Farmer skulle spela några svenska melodier och den amerikanske trumpetaren fick ett par visböcker i handen och några skivor av Bengt-Arne Wallin och Jan Johansson. Han plockade ut sex låtar som spelades in under två eftermiddagar. Det blev den här skivan. En svensk klassiker! Omslaget fick en rolig bildlösning med kopplingen till gammal svensk folkmusik. Skivan gavs också ut i USA, men med ett annat omslag. Där fick det bli en bild på en svensk flicka och titeln To Sweden with Love.


Eje Thelin
At the German Jazz Festival
En skiva som länge var i det närmaste oöverkomlig är Eje Thelins LP från 1964 på tyska Metronome. Det är först på 2000-talet som musiken blivit tillgänglig på CD. LPn kunde kosta en förmögenhet när den dök upp någon enstaka gång.


Den är inspelad i maj 1964 på jazzfestivalen i Frankfurt. Det är en helt igenom tysk produktion avsedd för den tyska marknaden. Någon svensk eller engelsk upplaga gavs aldrig ut. Eje var vid det här laget ett etablerat namn på den europeiska jazzscenen efter långa turnéer från 1962 och framåt. Gruppen räknas som en av de bästa i Europa och spelar på olika jazzfestivaler med framträdandet i Juan-les-Pins 1963 som den stora höjdpunkten.
Skivan är producerad av Joachim E. Berendt och omslaget har gjorts av Günther Kieser.
 


Paul Barbarin
and his New Orleans Jazz
Det är märkligt hur New Orleans-jazzen försvunnit från dagordningen i dagens jazzvärld. Inte många är intresserade, varken av att spela musiken eller att lyssna till den. Annat var det på 1950-talet. Då var det inte minst ungdomens musik och det kryllade av skolband och andra som spelade blues och stompiga marscher. Man dyrkade de gamla hjältarna från New Orleans och köpte deras plattor som gavs ut i en strid ström.


En skiva som snurrade på många grammofoner var Paul Barbarins LP på Atlantic. Han hade ett bra band i mitten av 50-talet med Willie Humphrey på klarinett och John Brunious på trumpet. En snygg skiva var det också. Omslagsfotot har tagits av Arthur Kramer och designen är gjord av Lamarine Le Goullon.


Alice Babs
Alice and Wonderband
Efter ett 1950-tal fyllt med schlagersång gjorde Alice Babs 1959 en riktig jazzsatsning med LP-skivan Alice and Wonderband. Den kom ut på Decca och tycks vara producerad av Emil Bourin, som också hade skivbolaget Barben som gav ut LPn Sax Appeal med Lars Gullin.


Wonderband är lika med Arne Domnerus orkester utökat till storband med bl.a Benny Bailey och Åke Persson. Alla arrangemang är skrivna av Bengt Hallberg. Det är en övervägande svängig platta där Alice Babs sjunger standards, några melodier av Duke Ellington och ett par improviserade blueslåtar. Det fina omslaget har gjorts av Lasse Molén.
 


Stan Getz in Stockholm
 Andra gången Stan Getz var i Stockholm och spelade in med svenska musiker var 1955 (första gången var 1951). Även denna gång med Bengt Hallberg på piano + Gunnar Johnson och Anders Burman. Här hemma gavs musiken ut på fyra EP-skivor på Karusell, kallade Cool Stan in Cool Sweden, vol 1-4.


I USA blev det en LP på skivmärket Verve. I baksidestexten utvecklar Getz sin både positiva och negativa syn på Bengt Hallberg och sin enbart negativa syn på svenska och europeiska trummisar. Men han säger att han älskar att spela för svensk publik, som han anser har en kvalitet som inte finns i USA.


Och vad ska man säga om omslaget? Tja, kul för SAS förstås. Fotograf: Charles Stewart. Design: John D‚Emilio.
 




Se även

54 unika omslag

med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Lambert, Hendricks & Ross
Sing a Song of Basie

När den här plattan kom 1957 var den en sensation. Aldrig tidigare hade vocal jazz låtit så här! Tio klassiska
Basie-inspelningar, som t.ex One O‚Clock Jump, ton för ton förvandlade till sångnummer med kompletta solon och allt. Det var underbart fräscht när det var nytt och det är fortfarande mycket njutbart.


Det är sånggruppens första LP och den följdes av flera liknande fram till en bit in på sextiotalet. Originalutgåvan med sitt klassiska omslag kom på ABC-Paramount. Senare utgåvor har givits ut på skivbolaget Impulse med en annan omslagsbild.


Bilden med den sexiga Annie Ross uppflugen på pianot har tagits av den legendariske modefotografen Milton Greene, också berömd för sina fantastiska bilder på Marilyn Monroe.


Oscar Pettiford

My Little Cello
Oscar Pettiford kom till Europa 1958 och bosatte sig så småningom med sin familj i Köpenhamn. Där bodde också Stan Getz och de bildade en kvintett med Jan Johansson på piano som spelade kontinuerligt på Montmartre hösten och vintern 1959. Sommaren 1960 hade Pettiford bildat en ny grupp där Jan Johansson fortfarande ingick och även ytterligare en svensk, Erik Norström på tenorsax.


De spelade in den LP-skiva som blev Pettifords sista. Han avled i en virussjukdom bara några månader efter inspelningen. Skivan hann ges ut på danska skivbolaget Debut och fick namnet "My Little Cello". Cello är inte bara ett av Oscar Pettifords instrument, utan också namnet på hans lille son som vi ser på omslagsbilden.
Bilden har tagits av Lennart Steen och designen är gjord av Anders Dyrup.
 


Sonny Rollins

Work Time
Det var meningen att Sonny Rollins skulle ingå i Miles Davis nya kvintett som bildades i slutet av 1955. Men Rollins var indisponibel och i stället blev det den då helt okände John Coltrane som fick chansen. Rollins var tillbaka i början på nästa år och spelade i februari in den här kvartettskivan med Ray Bryant på piano, som f.ö också varit aktuell för Miles (men som till sist valde Red Garland).


Omslaget till Rollins LP för Prestige har designats av Gil Mellé. Han hade kommit från Blue Note och var anlitad som både musiker och designer. Han hade också dragit med sig ljudteknikern Rudy Van Gelder som revoltionerat ljudet på Blue Notes inspelningar. I fortsättningen gjorde både Prestige och Blue Note sina inspelningar i Van Gelders studio i Hackensack, New Jersey.
 


  Sonny Rollins Quintet

Det var tur att skivbolagen använde sig av de bästa fotograferna för sina omslag så pass ofta som de gjorde under 1950-talet. Jag tycker att det skimrar lite extra om en skiva som har ett lysande svartvitt foto som breder ut sig över hela omslaget. De skivorna är "jazziga" på ett alldeles särskilt sätt.


Bilden på Sonny Rollins har tagits av fotografen Bob Parent, en av de bästa jazzfotograferna. Rollins gjorde sina första inspelningar för skivbolaget Prestige. De kom först som tre 10" LP varav detta är den andra, utgiven 1954.


Sonny Rollins har här nått höjden på sin tidiga karriär och blivit "cookin". Det kan man nästan utläsa av bilden, eller hur?
 


Clark Terry
Frågan är om Clark Terry någonsin varit bättre än på den här skivan som är hans debut som ledare. Den kom 1955 på skivmärket EmArcy. Den var länge ett tämligen okänt mästerverk, även om låten Swahili levt ett slags underground-liv bland den yngre och hippare delen av jazzpubliken. När skivan äntligen dök upp på CD hade den också döpts till just Swahili.


Clark Terry leder också en verkligt hip grupp på den här inspelningen, med Cecil Payne, Horace Silver, Art Blakey bland andra. Musiken har arrangerats (och delvis komponerats) av Quincy Jones som här hittade ett rått groove som han sen sällan återkom till. Den sköna omslagsbilden har tagits av Herman Leonard.
 


Charles Mingus
Pithecanthropus Erectus
Titelstycket är en poetisk svit i fyra delar som beskriver människans utveckling; från de första försöken att kunna stå upprätt, stoltheten och jublet över att vara andra fyrfota varelser överlägsen, till övermod, krig och slaveri och till ett slut som innebär förintelse.


Det är en av Mingus bästa kompositioner. Omslaget till originalutgåvan, som kom på Atlantic 1956, gjordes av den spansk-amerikanske konstnären Julio de Diego som gör en fin tolkning av Mingus intentioner. Han är mest känd för en svit surrealistiska målningar med motiv från andra världskriget.


LPn blev ett genombrott för Mingus som ledare. För första gången får hans musiker fritt spelrum och vi hör personliga solon av J.R. Monterose, Jackie McLean och Mal Waldron.
 


Eric Dolphy
Outward Bound
Dolphys skivdebut i eget namn kom 1960 på skivmärket New Jazz. Det är en av de skivor som vid den här tiden antyder att något nytt är på gång, ungefär som 15 år tidigare vid övergången mellan swing och bebop.


Kanske också det surrealistiska omslaget ska tolkas som att det här är jazz för framtiden. Det har gjorts av den afro-amerikanske målaren Richard Jennings, som gick under namnet "Prophet" (och som Dolphy också tillägnade en av sina kompositioner). Jennings var även fotograf, skribent, filmare m.m. Han gjorde också omslaget till Erik Dolphys andra LP "Out There".


"Prophet" beskrivs som en excentrisk figur som rörde sig i jazzkretsar och som kände många musiker, bl.a Coltrane och Monk. Han dog 2005.
 


Horace Silver
Blowin‚ The Blues Away
En av Horace Silvers populäraste LP, åtminstone här i Sverige. Den hyllades i de svenska jazztidningarna när den kom 1960 och många passade på att införliva den i sina skivsamlingar. En del fastnade nog också för det snygga omslaget.


Illustrationen av Horace Silver vid pianot har gjorts av Paula Donohue. Hon gjorde också det tecknade omslaget till LPn Horace-Scope som kom strax efter den här plattan. I övrigt har jag inga uppgifter om denna uppenbart begåvade konstnär.


Horace Silver bildade sin kvintett 1958 och den hölls samman, med Blue Mitchell och Junior Cook som blåsare, i sex år och sju LP-skivor.
 


Derek Bailey
Solo
Det här är den andra LPn som det musikerägda engelska skivbolaget Incus gav ut. Den är inspelad 1971 med gitaristen Derek Bailey, som var med och startade bolaget och som från mittten av 1980-talet drev det på egen hand fram till sin död 2005.


Bailey var ju en av världens ledande fria improvisatörer och en nyckelfigur på den engelska avantgarde-scenen. Han spel upptäcker hela tiden nya världar, han var en av de få som helt lyckades undvika gitarrens klichéer. Han kunde också vara ironisk och hade en torr humoristisk inställning till sin musik. Titta bara på omslagsbilden! Derek Baily själv inför ett totalt kaos av gitarrer och gitarrdelar. Design: Chris Jeffrey.
 


Jazz Pictures at an exhibition
Skivor med europeisk jazz har alltid varit ovanliga i Sverige, även om just den holländska sångerskan Rita Reys var ganska bekant efter sin LP med Bengt Hallberg 1958, "Two Jazzy People", och ett drygt veckolångt gästspel på Gyllene Cirkeln 1963. Det var amerikansk jazz, och lite svenskt, som gällde och något annat tycks inte skivköparna på 50- och 60-talet ha varit intresserade av.

Så det kan inte ha varit många ex av den här skivan på Philips från 1961 som letade sig hit. Det är synd, för det är en cool LP i flera avseenden. Rita Reys kallades "Europe‚s first lady of jazz" och när hon sjöng på Cirkeln hyllades hennes coola sång i både OJ och Estrad. Och det coola omslaget är svårt att motstå, i alla fall så här 40-50 år efteråt! Designern är okänd, men fotografen heter Hans Katan.

John Coltrane
Chambers‚ Music
Det svenska skivbolaget Sonet hade en vilja att göra nya egna omslag till skivor som man gav ut på licens för amerikanska bolag. Ett exempel är den här LPn från 1956 som ursprungligen gavs ut i basisten Paul Chambers namn på skivmärket Jazz West i USA. På inspelningen leder Chambers en kvartett med John Coltrane på tenorsax. När den distribuerades i Sverige gjorde Sonet ett nytt omslag och flyttade över fokus på just Coltrane.

Skivan har blivet ett samlarobjekt främst för att den har en lång och unik baksidestext som är skriven av John Coltrane själv (via Björn Fremers penna). Han berättar om sin bakgrund och sin syn på musiken. Omslagsdesignen är gjord av Sid Hérison.
 
 

Miles Davis, vol. 2
Här är ytterligare ett fint omslag av John Hermansader som arbetade för Blue Note under första hälften av 1950-talet. Det fina fotot har som vanligt tagits av Francis Wolff.


Det handlar om Miles Davis enda inspelningar för Blue Note. De gjordes 1952-54 och gavs ut på tre 10" LP med samlingstiteln "Young Man with a Horn". För skivköpare i gemen är musiken mer bekant via de två plattor i det större LP-formatet (och senare CD), som blev de två första numren (1501 och 1502) i Blue Notes långa serie av sk 12-tummare.


Omslagen har där ett helt annat utseende och på baksidan krediteras både John Hermansader och nya stjärnan Reid Miles för designen.
 


Stan Getz
Interpretations
Under ungefär ett år 1953-54 ledde Stan Getz en kvintett med Bob Brookmeyer på ventilbasun, John Williams på piano, Teddy Kotick bas och Frank Isolo trummor. Getz hade precis inlett sitt långa samarbete med producenten Norman Grantz som 1955 gav ut tre LP-skivor med kvintetten på etiketten Norgran, med den gemensamma titeln Interpretations.


De tre skivorna fick helt olika omslag, alla intressanta på sitt sätt. Den första volymen har ett fotografi av gruppen, förmodligen taget av fotografen Phil Stern. I förgrunden ser vi Bob Brookmeyer, här 24 år, Stan Getz, 26 år, och den av många idag helt bortglömde John Williams, 24 år. En skön bild från en jazzklubb någonstans i USA för länge sen.
 


Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Stan Getz
Interpretations # 2
Den andra LPn med Stan Getz kvintett från 1955 på skivmärket Norgran har liksom den första volymen ett foto på omslaget, men av helt annat slag. Bilden skulle inte vara särskilt gångbar idag, men den är typisk för sin tid och ger onekligen skivan en stark karaktär.


Fotografen är okänd, men det kan vara Phil Stern som tog många bilder på Stan Getz vid den här tiden. Kvintetten som Getz leder är en av de bästa han har haft. Bob Brookmeyer spelar ventilbasun och passar Getz som handen i handsken. Pianisten John Williams spelar mycket känsligt, i ett av de få tillfällen han förekommer på skiva.


Stan Getz
Interpretations # 3
Den tredje volymen "Interpretations" med Stan Getz kvintett, som producenten Norman Grantz gav ut på skivmärket Norgran i mitten på 1950-talet, har en illustration av David Stone Martin på omslaget.


Designen är lika renodlad som volym 2 och även här är en cigarett i focus, men det är ändå något helt annat.
Det är sällan man ser ett så raffinerat enkelt skivomslag som samtidigt är så effektfullt. Det är David Stone Martin när han är som bäst, när han med några få pennstreck lyckas ladda en bild full med uttryck. Och att välja rosa som bakgrundsfärg är genialt.


Stan Getz löste upp den här kvintetten efter ungefär ett år men den hann med ytterligare ett album som spelades in live på klubben Shrine i Los Angeles.
  


Börje Fredriksson
Intervall
Inte alla i den nya svenska jazzgenerationen på 1960-talet fick chansen att spela in skivor, men Börje Fredriksson fick i alla fall en LP utgiven under sin livstid. Den spelades in och gavs ut 1965 på EMI Columbia och det var förstås Gunnar Lindqvist som var producent. Det var därmed fjärde året i rad som han låg bakom "årets bästa skiva", dvs OJ:s Gyllene Skiva.


I baksidestexten intervjuas Börje Fredriksson av Lindqvist. Han säger bl.a att han är bekymrad över att bli jämförd med John Coltrane, därför att han blir medveten om att publiken då inte förstår vad som spelas. Han säger också att han ovanligt nog var jazzintresserad redan innan han började skolan, men att han ändå aldrig ägt en grammofon eller en platta.


Omslagsdesignen är gjord av Bengt Croneby och fotograf är Bo Trenter. 


The Jimmy Giuffre Clarinet
Fotografen Lee Friedlanders vackra färgfoto säger mycket om vad skivan handlar om. Det är Jimmy Giuffre och hans klarinett, det är lågmäld och koncentrerad musik men intensiv, lyrisk. Första låten på skivan spelar han ensam med fotstamp (som det står på baksidan), i övrigt med varierande sättningar som duo, trio och en större grupp.


LPn är inspelad 1956 och det är Jimmy Giuffres första skiva för Atlantic. Den följdes av flera minnesvärda album som t.ex "The Jimmy Giuffre 3" med den klassiska låten The Train and the River. 1959 övergick han till skivbolaget Verrve.
 
 


Art Blakey

and The Jazz Messengers
Art Blakey gjorde några inspelningar för Blue Note runt mitten på 1950-talet men fortsatte sen att göra skivor för bl.a Columbia, Bethlehem och Pacific Jazz. När han 1958 återkom till Blue Note var det med dunder och brak. Den här skivan blev en stor succé och låten Moanin blev en hit.


Kvintetten kallades nu Art Blakey and The Jazz Messengers och förutom Blakey var alla i gruppen nya med Lee Morgan och Benny Golson i spetsen.
LPn kom snabbt att döpas till Moanin (den hade först ingen titel) och är en Blue Notes mest återutgivna skivor.


Det har gjort omslagsbilden så vanlig att man inte längre tänker på den. Men det är ju ett strålande fint omslag med ett kraftfullt uttryck som speglar musiken perfekt. Ovanligt nog är inte bilden tagen av Francis Wolff, utan av Buck Hoeffler.
 


Sarah Vaughan
Denna studioinspelning från 1954 på skivmärket EmArcy är en höjdpunkt i Sarah Vaughans karriär. Det är också ett av de bästa mötena mellan jazzmusiker och en vocalist. Sarah sjunger med ett band som innehåller Clifford Brown och Paul Quinichette bland andra. Båda får gott om soloutrymmen och spelar på toppen av sin förmåga. En underbar skiva!


Ett underbart skivomslag dessutom. Den påpassliga bilden har tagits av Herman Leonard. Om detta sägs inget på omslaget, vilket är som vanligt när det gäller EmArcy. De gav sällan kredit åt fotograf eller designer. Skivan är ofta återutgiven med titeln "Sarah Vaughan with Clifford Brown".
 


The New Miles Davis Quintet
1955 var ett bra år för Miles Davis och en vändpunkt. Han var uppe ur en flerårig svacka och spelade in flera strålande skivor. Mot slutet av året bildade han sin första reguljära kvintett med John Coltrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones. Första skivan med kvintetten kom ut på Prestige.


Miles hade redan skrivit ett nytt guldkantat skivkontrakt med Columbia, men hade kvar ett åtagande att göra ytterligare fyra LP för Prestige.


Omslaget till denna klassiska LP har designats av Gil Mellé, som förmodligen också tagit fotografiet. Gil Mellé hade lämnat Blue Note och skrivit kontrakt med Prestige, vilket innebar att han också började göra omslag för bolaget.
 
 


Lars Gullin
Portrait of my Pals
Till klassiska svenska skivomslag hör utan, tvekan det här med Lars Gullin från 1964. LPn kom 1964 på Columbia och är den första av sex som Gunnar Lindqvist producerade med Gullin. Lars hade precis återvänt till Stockholm efter några år i Köpenhamn, där han mot slutet hade jobbat som städare på jazzklubben Montmartre.


Portrait of my Pals var Gullins första egna skiva på fem år. Det blev en lysande comeback och han hyllades som den störste konstnären i svensk jazz. Skivan tilldelades också OJ:s Gyllene Skiva för årets bästa.
Omslagsfotot har tagits av Bo Trenter, som också tagit den svit fina svartvita bilder från inspelningen som finns på omslagets baksida.


Gene Krupa

and his Orchestra
Eftersom illustratören Jim Floras omslag på Columbias 78-varvsalbum på 1940-talet är så speciella och djupt originella vill vi visa ett till. Vi har tidigare visat album med Kid Ory och Louis Armstrong. Här är det Gene Krupas klassiska inspelningar med Anita O’Day och Roy Eldridge som 1947 presenterades på det här roliga sättet.


Det är också ett av de få omslag av Flora som Columbia lät följa med in i LP-åldern. Det kan möjligen bero på att Jim Flora hann sluta på Columbia innan LP-eran började. Den här illustrationen finns i alla fall på en tidig 10" LP och en EP. Det är ett fint exempel på Floras underbart galna värld med muntert synkoperade figurer som inte finns någon annan stans.
 


Dexter Gordon
Our Man in Paris
Det var en remarkabel återkomst för Dexter Gordon, de sju LP-skivor han gjorde för Blue Note åren 1961-1965. Han hade varit mer eller mindre försvunnen i över tio år och nu var han tillbaka på scenen i full kraft. Och jag tycker att återkomsten kulminerar med den här skivan som spelades in i Paris 1963.


Dexter är fortfarande på väg framåt och i utveckling, men kastar en och annan blick bakåt. Det gör musiken till den mest bop-orienterade av inspelningarna för Blue Note. Dessutom har han hjälp av ett fantastiskt komp med en Bud Powell som, trots alla sina personliga problem vid den här tiden, låter bättre än någonsin.


Det stilrena omslaget har designats av Reid Miles och fotot har tagits av Francis Wolff.


Lionel Hampton Quintet

vol. 2
Vid sidan av arbetet med sitt storband gjorde Lionel Hampton några inspelningar på 1950-talet med mindre grupper, huvudsakligen för producenten Norman Grantz. Här spelar han med Oscar Peterson, Buddy DeFranco, Ray Brown och Buddy Rich. LPn kom 1955 på skivmärket Clef.


David Stone Martin har gjort omslaget. Det svänger på samma sätt som musiken. Konsnären har lyckats fånga både energin och den vilda glädjen i musiken, han har fångat slagverkarnas rörelser och till och med soundet och klangen i instrumenten. David Stone Martin måste ha känt sig mycket inspirerad av det han hörde på den här skivan.
 


Andy Warhol Special med de tio jazzomslag han gjorde i mitten på 50-talet. Urval, text: Torbjörn Sörhuus

Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Sommarjazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på CD
Diggat på DVD
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar

Count Basie

Under 1950-talet arbetade Andy Warhol som illustratör och reklamtecknare i New York. Han gjorde bl.a teckningar till flera skivomslag. Av dem var 9 jazzskivor. Det nämns inte mycket om dem i floran av referenslitteratur om Warhol. Det kan därför vara intressant att här ge en samlad bild av detta hans gästspel på jazzens område.


Den coola teckningen på Count Basie var ett av Warhols första omslag. Skivan är från 1955 och finns som både LP och EP.

Musiken är inspelad 1946-1949 under en period då marknaden började kärva för de stora swingbanden. Basie provar lite nya grepp här, både när det gäller repertoar, arrangemang och sättning. En del av inspelningarna är gjorda med en mindre grupp i vilken bl.a tenoristen Paul Gonsalves ingår.
 


Kenny Burrell
Det här är Andy Warhols första omslagsteckning för Blue Note, som gjordes 1956. Han anlitades av Reid Miles som tagit över som Blue Notes art director.

Andy Warhol var född 1927 i Pittsburg och kom till New York 1949. Under 1950-talet arbetade han som reklamtecknare och illustratör, främst inom modebranschen. Han bodde tillsammans med sin mamma Julia. Hon var f.ö. en skicklig kalligraf, som även hon fick uppdrag av Reid Miles (se LPn "Monk" på Prestige nedan)

Kenny Burrell kom att bli en av Blue Notes mest anlitade musiker. Det här är hans andra LP för bolaget. Medmusikanter är bl.a Frank Foster och Tommy Flanagan.

Kenny Burrell
Blue Lights
Kenny Burrells tredje LP för Blue Note kom 1958. Här leder han en grupp som bl.a innehåller trumpeteraren Louis Smith och tenoristerna Tina Brooks och Junior Cook.

Omslaget är ett av Andy Warhols mest omtyckta. Det visar att han var en skicklig tecknare, i en ekonomisk elegant stil som påminner om David Stone Martins och Ben Shahns teckningar.

Som illustratör medverkade Andy i tidskrifter som Vogue, The New Yorker och Harper’s Bazaar. Som tecknare hade han allehanda reklamuppdrag. Det var ju också reklamens teknik och bildvärld som han senare kom att använda i sina verk och som gav upphov till det vi kallar popkonst.
 

Kenny Burrell
Blue Lights, vol 2
Blue Lights gavs ut i två volymer. Den andra är inspelad vid samma tillfälle som den första, med samma musiker. Omslagen skiljer sig enbart genom bakgrundsfärgen.

Utöver de 9 jazzomslagen gjorde Andy Warhol på 1950-talet också ungefär lika många omslag till klassisk musik, för skivbolag som RCA Victor och Epic.

Efter genombrottet som konstnär på 60-talet gjorde han ytterligare några omslag. Bl.a Velvet Undergrounds debutskiva med den berömda bananen och Rolling Stones "Sticky Fingers" med sitt nästan lika berömda gylf-blixtlås.
 

Johnny Griffin
Congregation
Chicago-tenoristen Johnny Griffin fick göra tre skivor i eget namn för Blue Note i början av sin karriär. Det var 1956-57. Efter en period hos Art Blakey började han 1958 med Thelonious Monk och skivkarriären fortsatte hos skivbolaget Riverside.

Den sista LPn för Blue Note 1957 heter Congregation och titellåten verkar vara ett försök att skapa en jazzhit i stil med Horace Silvers "The Preacher". Med åren har dock skivans omslag blivit en större hit.

Teckningen har gjorts av Andy Warhol och designen av Reid Miles. Warhols inspirerande och lekfullt enkla teckningar visar att han hade känsla för jazz. Det är synd att det inte blev fler skivomslag än det blev.
 

Artie Shaw
Booth Feet In The Groove
Det finns ett stort samlarintresse kring allt som rör Andy Warhol. Det har gjort att även hans skivomslag har blivit heta. Warhol brydde sig inte alltid om att signera sina alster, som t.ex den här teckningen av en klarinett på en samlingsskiva från 1956 med inspelningar av Artie Shaw och hans orkester från åren kring 1940. Inte heller skivbolaget angav vem som gjort omslaget.

För några år sedan, när det var mindre känt att det var just Warhol som hade gjort omslaget, kunde skivan kosta på sin höjd en hundralapp. Numera betraktas den som en dyrgrip och brukar kosta flera tusen kronor när den säljs på auktioner eller i andra sammanhang.

Musiken med Andy Warhols omslag finns också på två EP-skivor som RCA gav ut.


Joe Newman
I’m Still Swinging
Det är först på senare år som Andy Warhols tidiga arbeten på 1950-talet fått någon vidare uppmärksamhet. Tidgare var hans kommersiella grafik inte särskilt högt uppskattat utan betraktad som ungdomsverk. Men i takt med att priserna på hans popkonst skjutit i höjden har samlarna börjat undersöka den tidiga, mindre kostsamma Warhol.


Hit hör t.ex alla de beställningsuppdrag han gjorde för tidningar och skivbolag. Warhol var energisk och målmedveten och mängden av uppdrag innebar förstås att kvaliten på hans arbeten skiftade.
Det här är ytterligare ett skivomslag för RCA Victor som Warhol gjorde 1956. Samma bildcollage finns på både en LP och några EP-skivor.  På skivan spelar Joe Newman med en septet som bl.a innehåller Al Cohn, Gene Quill och Urbie Green.


Progressive Piano
En tredje LP på RCA Victor från mitten av 1950-talet med omslag av Andy Warhol är den här antologin med 8 olika solopianister. En av dem är Lennie Tristano i en inspelning från 1947 som inte tycks ha varit utgiven tidigare. Skivan är ovanlig och föga uppmärksammad. Inte heller här har Warhol signerat omslaget.


Jag tycker ändå att det är ett av Warhols bästa omslag. Med lätt hand och utan synlig ansträngning har han gjort en lekfull komposition av pianistens händer och instrumentets klalviatur.
 


Cool Gabriels
En udda och mycket sällsynt LP som vunnit viss ryktbarhet bland trumpetälskare, men också för sitt omslag av Andy Warhol. Den spelades in 1956 och kom ut på skivmärket Groove, som var en sidoetikett till RCA Victor.

Skivan presenterar en rad trumpetare som spelar till en trio med Elliot Lawrence på piano. Låtarna är valda för att passa en stor trumpetensemble och också ge möjlighet för var och en av de "coola änglarna" att visa upp sina specialiteter. Conte Candoli, Nick Travis, Don Stratton och Bernie Glow är de mest namnkunniga bland de sammanlagt sju trumpetare som låter sitt välljud flöda på skivan.
 

Jay Johnson m.fl
Trombone by Three
Ett av de mindre kända omslagen med teckning av Andy Warhol är den här för Prestige, som är en av de fåtal 16-varvs LP-skivor som bolaget gav ut i mitten på 50-talet.

Musiken, med olika grupper ledda av någondera av de tre trombonisterna J.J. Johnson, Kai Winding och Bennie Green, gavs också ut som en vanlig 33-varvs LP men med ett annat omslag. Jag tror att Warhols omslag bara finns på den här originalskivan.

Det är onekligen en kul skiva, om än något svårspelad. Hur många skivspelare har en hastighetsinställning för 16-varvare?

 Monk
Den här LPn på Prestige från 1955 innehåller musik från två olika kvintett-inspelningar med Thelonious Monk. Den ena från 1953 med Sonny Rollins och Julius Watkins och den andra från 1954 med Frank Foster och Ray Copeland. Det var meningen att Copeland, som var något av Monks favorittrumpeterare, skulle ha medverkat vid båda tillfällena men han blev sjuk och fick i sista stund ersättas av Watkins.

Omslaget har designats av Reid Miles som vid det här tillfället tog hjälp av Julia Warhol. Hon var konstnären Andy Warhols mamma och en skicklig kalligraf. Hennes skönskrift kan ses på flera av Reid Miles skivomslag för bl.a Blue Note.
 

Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

New York Contemporary 5
Vol 1.
Den här skivan spelades in den 15 november 1963 på Montmartre i Köpenhamn. Efter en kortare turné var det gruppens sista kväll i Skandinavien och den sista överhuvud taget tillsammans. Den upplöstes några dagar efter inspelningen. Musiken spelades in av skivbolaget Sonet och gavs ut på en LP i en mycket liten exklusiv upplaga i påkostat utförande.

NYC 5 var ett kollektiv med delat ledarskap mellan Archie Shepp, Don Cherry och John Tchicai. De var pionjärer inom den fria jazzen och väckte en hel del rabalder under den skandinaviska turnen. Men de spelade i hela fem veckor på Montmartre och innan dess en vecka på Gyllene Cirkeln i Stockholm. De fick uppskattande recensioner i både OJ och Estrad.
 
 


Dave Brubeck
Time Out
En av alla tiders populäraste jazz-LP. Den spelades in 1959 och är ett experiment med jazz i olika taktarter. Det var framför allt Paul Desmons komposition "Take Five" som slog an. Den coola och svänginga låten är fortfarande ett begrepp och för många synonymt med ordet jazz.


Brubecks kvartett hade återvänt från en turné i Asien när skivan spelades in. Där hade också Columbias art director Neil Fujita varit och han tyckte sig höra österländska influenser i musiken. När han gjorde målningen som pryder det klassiska omslaget lånade han därför färger och konturer från konst som han hade sett i Calcutta och på Filippinerna.
 


Gerry Mulligan Quartet
Det var den här 10" LPn som drog igång skivbolaget Pacific Jazz i Los Angeles. Bolaget startades 1952 av Dick Bock och inspelningen med Mulligan är hans första produktion. Skivan blev en enorm succé och gjorde den pianolösa kvartetten till en av tidernas populäraste jazzgrupper.


De spelar låtar som Walkin’ Shoes och Bernies Tune som blev hits över hela världen. Fotografen William Claxton är också en del av Pacifics och kvartettens framgångssaga. Han fotograferade och designade alla Pacifics tidiga skivomslag. Hans bilder på Chet Baker gjorde denne till tonårsidol. På den roliga omslagsbilden till första LPn ser vi Mulligan och Baker tillsammans med de två andra medlemmarna i gruppen, Chico Hamilton och Bob Whitlock.
 


Staffan Abeleen
Persepolis

Abeleen-kvintettens första LP kom på Philips och spelades in i juni 1964. Gruppen hade börjat uppmärksammas på allvar och året innan gjort en mycket framgångsrik folkparksturné med Monica Zetterlund. Man hade också flera långa engagemang i Tyskland och Holland bakom sig. Bl.a hade kvintetten spelat på en jazzklubb i Utrecht som hette Persepolis.


Det var alltså den klubben som gav namnet till LPn och den svit av Lasse Färnlöf som upptar ena sidan av skivan. Sviten innehåller tre satser, bl.a den välkända Farfars vals. I gruppen ingick nu Lasse Färnlöf, Björn Netz, Björn Alke och Bosse Skoglund.

Omslagets design har gjorts av Yngve Solberg och färgfotot har tagits av Lars Falck.
 


Monica Zetterlund
Swedish Sensation
Sommaren 1958 spelade Monica Zetterlund in sin första LP på Columbia. På omslaget är det en 20-årig värmländska som tittar under lugg som trulig blondin. På skivan hör vi en sångerska som låter ung men som sjunger moget och med teknisk skicklighet och som backas upp av svenska toppmusiker.


Monica hade först blivit erbjuden ett skivkontrakt av Simon Brehm och hans bolag Karusell. Hon tackade nej därför att Brehm ville att hon skulle sjunga schlager. I stället blev det ja till Columbia som lät henne sjunga jazz på engelska. Det blev först en EP, som också hette Swedish Sensation och som gavs ut under våren 1958 i Sverige. Därefter LPn som trots samma namn har nya sånger och nytt omslag. Den pressades och gavs ut i England, vilket är en av anledningarna till att den är så sällsynt här i Sverige.
 


Kenny Clarke
Bohemia After Dark
Hela gänget uppställt kring Kenny Clarke och hans trummor. Cannonball, Donald Byrd, Horace Silver, Paul Chambers och de andra. En något stiff och tafatt bild men ändå skön! Och typisk för skivbolaget Savoy som aldrig fick någon riktig ordning på sina LP-omslag.


Skivan är inspelad 1955 och innebär bröderna Adderleys skivdebut. Det är tidigt i karriären också för de andra och det är därför bilden är så kul. LPn har givits ut i ömsom Kenny Clarkes och ömsom Cannonballs namn.


Som vanligt när det gäller Savoy finns originalpressningen i flera olika omslagsvarianter. Utöver det här omslaget finns även ett svartvitt fotocollage och en tredje variant med en halvnaken tjej i färg. Det finns inga uppgifter om fotograf eller designer.
 


Chet Baker Quartet
Hösten 1955 turnerade Chet Baker i Europa med en kvartett som innehöll den 24-årige begåvade pianisten Dick Twardzick. Den 11 och 15 oktober gjordes en inspelning i Paris för franska skivbolaget Barclay. Dagen efter for gruppen till Stuttgart där Lars Gullin tillstötte och ytterligare en inspelning gjordes. Kanske skulle Gullin följa med på fortsättningen av turnén men allt fick ett abrupt slut några dagar senare då Dick Twardzick hittades död efter en överdos heroin.


Inspelningarna i Paris gavs ut på Barcley i Frankrike samma år och ungefär samtidigt i England på skivmärket Felsted (medan Stuttgart-inspelningen gavs ut av Dragon först många år senare). De franska och engelska LP-skivorna har samma omslag. Det finns inga uppgifter om vem som gjort designen.
 


Blue Mitchell
Big Six
Trumpetaren Blue Mitchell gjorde i slutet på 50-talet och början på 60-talet några LP-skivor för Riverside som blivit klassiska. Det här är den första och bästa, inspelad 1958 då Mitchell var praktiskt taget okänd. Han kom senare samma år med i Horace Silvers kvintett där han spelade till 1964.


Här på sin debutskiva leder Blue Mitchell en sextett med bl.a Johnny Griffin och Curtis Fuller. Bland låtarna finns Benny Golsons "Blues March" som Art Blakey (och Golson själv) spelade in först fem månader senare och då blev en stor hit på Blue Note.
Det smarta tidstypiska omslaget har gjorts av Paul Bacon och fotograf är Hugh Bell.
  



Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Clifford Brown
New Star on the Horizon
Clifford Browns egna inspelningar för Blue Note gjordes i början av hans korta karriär och är mest bekanta genom den klassiska 12" LP (och senare CD) som kom ut några månader efter hans död 1956 och kallades för "Memorial Album". Men ursprungligen kom musiken ut 1953 som två 10" LP. Den ena i co-ledarskap med Lou Donaldson och den andra i Cliffords eget namn.


På den senare LPn spelar han med en sextett som innehåller bl.a Gigi Gryce och Charlie Rouse och här finns klassiker som den underbara balladen Easy Living och snabba Cherokee. Clifford Brown som ny stjärna och redan på höjden av sin förmåga.
Omslagets design har gjorts av John Hermansader och fotograf är Francis Wolff.
 


Lars Gullin
Lars Gullins första 12" LP-skiva gavs ut 1955, men inte i Sverige utan i USA på skivbolaget EmArcy. Musiken (bl.a Manchester Fog) är inspelad av Metronome 1953 och 1955 och kom i Sverige på EP-skivor. En och annan LP kanske letade sig hit, men i stort var det här en satsning på svensk jazz som gick oss förbi.
Lars Gullin var redan ett namn i amerikanska jazzkretsar, Han fanns utgiven på flera 10" LP och hade 1954 blivit vald som "new star" i Down Beats kritikeromröstning.


I baksidestexten på den här LPn sägs att Gullins grupp är jämförbar med vilken amerikansk toppjazz som helst och att kvaliteten på svensk jazz överlag är den bästa i världen, näst efter USA. Det finns inga uppgifter om vem som skrivit texten eller vem som har designat omslaget.


Pharaoh Sanders
Pharaoh
Pharaoh Sanders första skiva blev den andra som skivbolaget ESP-Disk gav ut. Den spelades in 1964 och gavs ut året därpå. Skivbolaget hade startats av Bernard Stollman som fortfarande bodde hemma i föräldrarnas hus och vars adress i New York är tryckt som bolagets adress på skivans baksida. Omslaget har designats av David Michalowski och är tryckt för hand i silkscreen.


I en intervju har Bernard Stollman berättat att han fick 105.000 dollar av sin mamma för att få igång sitt skivprojekt. Inom loppet av 18 månader hade han producerat och gett ut 45 skivor och därmed grundligt dokumenterat den amerikanska frijazzscenen. Tyvärr varade inte äventyret så länge. Skivorna sålde dåligt och pengarna tog slut. ESP-Disk upphörde i princip 1968 och försattes i konkurs i början på 1970-talet.
 


Doris
Did you give the world som love today Baby


Inte alla uppfattar den här LPn från 1970 som jazz. Den finns t.ex inte upptagen i Svensk jazzdiskografi, vad
jag kan se. Doris Svensson hade en karriär som popsångerska bakom sig när Berndt Egerbladh fick tag i henne. Plattan de spelade in är definitivt jazzig. Egerbladh har skrivit merparten av musiken och spelar orgel i gruppen bakom Doris.


Han har sagt att allt stämde under inspelningen. Alla kände att det blivit något stort. Men plattan var före sin tid och fick ingen framgång. Den sågades av kritiken och få köpte den. Det dröjde 20 år innan den upptäcktes, först i jazzkretsar i London. 1996 hamnade låten You Never Come Closer på en samlings-CD från Blue Note som hette Blue Juice. Det blev genombrottet. Skivan gavs ut av EMI Odeon och omslaget har gjorts av Håkan Gustaf Carlström.
 


Ornette Coleman
At the Golden Circle, Stockholm
De står där i snön, Ornette Coleman och hans medspelare. Det är december 1965 och det är i Humlegården i Stockholm. Det kan man kalla en klassiker! Ornette och hans trio var engagerade i två veckor på Gyllene Cirkeln och skivbolaget Blue Note spelade in. Det blev två LP-skivor som i den amerikanska tidskriften Down Beat valdes till årets bästa i sin kategori.


Här hemma var uppståndelsen stor över gästspelet på Cirkeln. På skivans baksida finns ett collage med klipp ur svenska tidningar där det talas om "sensation" och "kulturhändelse". Och det är många som i olika sammanhang har vittnat om hur omtumlande händelsen var.
Fotot på omslaget har tagits av Francis Wolff och designen är gjord av Reid Miles.
 


Bengt Hallberg
At Gyllene Cirkeln
Bengt Hallbergs tredje LP kom 1963 och är en inspelning från Gyllene Cirkeln där han med sin trio var huvudattraktionen under tre veckor i december året innan. Metronome hade bandat varje not under hans två sista dagar och hade 6 timmars musik att välja från till den här LPn.


Det är nog hans mest hyllade skiva, han var vid den här tiden i en klass för sig. Bilden på skivomslaget är hämtad från den affisch som hängde på stan under Hallbergs sejour på Cirkeln. Den var gjord av Sten Ove Starkenberg som designade alla Cirkelns affischer i samma grafiskt konkreta stil. De blev ett begrepp för alla jazzintresserade under de här åren på 1960-talet.
 


Sonny Rollins
Way Out West
1957 gjorde den infödde New York-bon Sonny Rollins sin första resa till den amerikanska västkusten. Som älskare av gamla western-filmer var Rollins exalterad över att vara där och när han träffade Lester Koenig, som var chef för skivbolaget Contemporary, enades de om att göra en LP med cowboy-tema!


Det var Rollins själv som kom på idén till omslaget med en bild på honom i Stetsonhatt, revolverhölster och saxofonen i skjutläge. Fotografen William Claxton genomförde idén. På skivan tog man också med ett par gamla cowboy-sånger som Rollins dock förvandlar till något annat. Så någon cowboy-stämning kan man inte tala om när det gäller musiken. Det är i själva verket en av Sonny Rollins bästa plattar. Potent, urban jazz med Ray Brown och Shelly Manne som enda medspelare.
 


Thelonious Monk Trio
En skön bild på Monk, troligen tagen på 1940-talet. Fotograf är Herman Leonard. Musiken är inspelad 1952 och urspungligen utgiven av Prestige. Det här är en 10" LP utgiven av det franska skivmärket Barclay.

Det är alltså en återutgivning. När man ser det amerikanska originalet på Prestige kan man förstå fransmännens vilja att göra något eget. Originalomslaget är nämligen inte mycket att hänga i julgranen, med en utstyrsel som är ovanligt fattig även för att komma från Prestige (vars omslag vid här tiden inte var några mästerverk).

Detta ger anledning att fundera en stund över skivsamlandets vedermödor. Är det originalet jag till varje pris ska ha, eller går det lika bra (eller bättre) med en senare variant?
 

Lars Lystedt
Fanfar!
Det kortlivade skivbolaget Jazz Records, som startades av Frippe Nordström, Gunnar Lindqvist och Janne Carlsson, gav också ut en 10" LP med Lars Lystedt Quintet från Umeå. Den spelades in i augusti 1962 i samband med att gruppen fått ett veckolångt engagemang på Gyllene Cirkeln.

I gruppen ingick Berndt Egerbladh och det är han som har skrivit det mesta av musiken på skivan. På ena sidan spelar kvintetten tre låtar, medan den andra sidan upptar en lång komposition som heter Arctic Suite och spelas av Egerbladh med kvartett. Den spelades senare in också av Radiojazzgruppen.

Fanfar! blev aldrig återutgiven på LP och är en av de mer sällsynta svenska jazzskivorna. Omslagsfotot har tagits av Jan Strömberg.

Chicago Style Jazz
Den amerikanske konstnären, illustratören och fotografen Ben Shahn arbetade också med reklam under 1950-talet, bl.a för CBS. Det ledde till uppdrag också för skivbolaget Columbia. Ett omslag som visar hans stil och kvalitet är den antologi med Chicago-jazz, som i Europa gavs ut av Philips. Inspelningarna är från 1927-1935 med en höjdpunkt som Jack Teagarden i Makin’ Friend’s från 1928. Omslagets design har gjorts av Neil Fujita.

Ben Shahn influerade andra illustratörer som t.ex David Stone Martin och Andy Warhol. Martin hade träffat Shan redan i början på 1940-talet och de arbetade tillsammans i det amerikanska försvarets informationsenhet under andra världskriget. Och Andy Warhol arbetade på 50-talet för samma uppdragsgivare som Shahn och uttryckte vid flera tillfällen sin beundran för denne.
 

Storyville Creepers

En ovanlig skiva och en av de första svenska LP-skivorna med tradjazz. Den spelades in under en konsert på Bromma Läroverk i april 1964. Den är utgiven av det lilla skivbolaget Bromma Jazz och skivans tuffa omslag är handtryckt av ägaren själv, tillika producenten Olle Orrje.


Han är trombonisten i olika skoljazzband som blev poet. Nu med ett tiotal diktsamlingar bakom sig. Olle Orrje är också pianist, översättare, geotekniker och matematiker och har arbetat som biträdande professor på KTH.
Storyville Creepers var ett av de bästa dixiebanden i Stockholm. På¨LPn lanseras Rolf Ekelund på kornett och Rune Pettersson på sopransax. En riktig klassiker i sin genre!
 


Max Roach
Deeds, Not Word
s
Med den här plattan påminns man om vilka motgångar och sorger Max Roach drabbades av som ledare för några av jazzens bästa grupper. Först kompanjonskapet med Clifford Brown som abrupt avbröts när Clifford omkom i en bilolycka. Ett par år senare, 1958, hade Max Roach hittat en ny begåvad trumpetare i Booker Little. Men det fick bara gå tre år innan också Booker var död, i en njursjukdom. Clifford var 25 år och Booker 23 år gammal.


Den här LPn på Riverside var första samarbetet mellan Roach och Little. De spelade sen tillsammans på nästan alla skivor fram till Booker Littles död. Skivan är ett utmärkt exempel på hur man försökte gå vidare i musiken, över hardbopens gränser. Designen har gjorts av Paul Bacon. Fotograf: Lawrence Shustak.
 


Bob Cooper
Coop! The Music of Bob Cooper
Ett omslag laddat med 50-talskänsla! Tenoristen Bob Coopers enda LP för skivmärket Contemporary är en undervärderad västkust-klassiker med cool och svänging jazz. Skivan är inspelad 1957 och medverkande är bl.a Frank Rosolino och Victor Feldman.


Bob Cooper hade en bakgrund som mångårig medlem i Stan Kentons band innan han blev en flitigt anlitad studiomusiker i Los Angeles. Där var han också reguljär medlem i välkända Lighthouse All-Stars.


Omslaget har gjorts av Robert Guidi. Han hade en designbyrå som hette Tri-Arts och formgav många av Contemporarys omslag. Fotot har tagits av Peter James Samerjan.
 


Berndt Egerbladh
Schizo
Berndt Egerbladh var en udda figur i svenskt jazzliv. Han var gränsöverskridande på ett sätt som inte var så vanligt förr. Man har en känsla av att hans stora begåvning inte togs till vara inom jazzen. Hans skivor gavs ut på små bolag och nådde ingen större köpkrets. För allmänheten var han mest känd som programledare i TV.


Efter inspelningarna med Lars Lystedt på 60-talet gjorde han flera skivor i eget namn. Ingen av dem är särskilt kända. Den första LPn var den här trioplattan som gavs ut 1965 på skivmärket SweDisc. I samlarkretsar världen över var den i många år närmast legendarisk för sin sällsynthet. Det speciella "mood" som Egerbladh kunde trolla fram ur pianot och i sina kompositioner har alltid gått hem i ett land som t.ex Japan.
 


Barney Wilen
La Note Bleue
Den franske tenoristen Barney Wilen var en kultfigur ända sedan han som tonåring slog igenom i Paris på 1950-talet och spelade med stjärnor som Miles Davis och Art Blakey. Han försvann från jazzscenen så småningom men återkom i mitten på 1980-talet på skiva - och som seriefigur.


Det var den franske tecknaren Jaques de Loustal som tillsammans med Philippe Paringaux skapade den franska serien "Barney et la note bleue". I samband med det spelade Wilen in den här skivan med samma omslag som seriealbumet. Skivmärke: Ida Records. La Note Bleue, eller Blue Note, var som bekant en jazzklubb i Paris på 50- och 60-talet.
 


Inside Sauter-Finegan
Ett av de minst kända storbanden som förknippas med swing-eran är The Sauter-Finegan Orchestra. Det kan bero på att det inte startades förrän i början på 1950-talet då eran var över och inte heller existerade mer än några år. Både Eddie Sauter och Bill Finegan var kända som arrangörer när de tillsammans bildade den egna orkestern. Det blev ett piggt och udda band som kom med en hel del nytt. Man hade t.ex en sex man stark rythmsektion och experimenterade gärna med ovanliga instrument. Det var dock inte alltid som mer ortodoxa jazzfans tyckte att det var så kul.


Men illustratören Jim Flora tyckte som vanligt att det var kul. Han gjorde flera av omslagen till orkesterns LP-skivor för RCA Victor i mitten på 1950-talet. Och det är främst för dessa omslag som skivorna har blivit samlarobjekt.
 



Se även

54 unika omslag
med Charlie Parker.

Charlie Parker
Special

Arne Domnerus
Come Listen With Me
Två av Arne Domnerus LP-skivor från 1959-60 gavs ut av tyska Telefunken. Båda med ett storband som hade vissa likheter med Harry Arnolds radioband.

Men i baksidestexten på den första LPn (som hette When Lights Are Low), säger Dompan själv att skillnaden mellan banden är stor. Han pekar bl.a på trummisen, som han menar är orkesterns viktigaste medlem och som kan ändra hela bandets sound. I Domnerus stora studioband var det dansken William Schiöpffe som spelade trummor, i radiobandet var det Egil Johansen.


Den andra LPn fick det här lustiga omslaget med en tjej som döljer sin kropp med en överrock. Designen har gjorts av Lars Wahlberg och fotograf är Torbjörn Ehrnvall.


Stan Getz
At The Shrine
Det här omslaget av David Stone Martin satt på en box med två LP-skivor som skivbolaget Norgran gav ut 1955. Med boxen följde ett fotohäfte med titeln "A Pictorial Review of Stan Getz", som innehöll 10 fotografier av stjärnfotografen Phil Stern.


Inspelningen gjordes 1954 live på klubben Shrine i Los Angeles med en kvintett som hade Bob Brookmeyer på ventilbasun och John Williams på paino. Det är en av Getz bästa skivor från den här tiden.


Han hade nu inlett ett långt samarbete med producenten Norman Grantz. Det bröts inte förrän en bit in på 1970-talet.
 


Thelonious Monk
Misterioso
Ibland händer det att formgivare använder kända konstverk för att illustrera ett skivomslag. Ett klassiskt exempel är den här LPn från 1958 med Thelonious Monk. Målningen är gjord av den italienske surrealisten Giorgio de Chirico. Den gjordes redan 1915 och kallas "The Seer", dvs siare eller profet.


Det var designern Paul Bacon som tyckte att målningen passade till Monk och hans musik. LPn är inspelad live på Five Spot i New York med en kvartett som har Johnny Griffin på tenorsax, Roy Haynes på trummor och Ahmed Abdul Malik på bas. Det är den andra LPn med samma kvartett och från samma inspelningstillfälle. Den första hette Thelonious in Action.


Hank Mobley
Soul Station
Hank Mobley är en av de många musiker som fick sin hardbop-skolning i Art Blakeys och Horace Silvers grupper och som sen fick göra egna inspelningar för Blue Note. Han stod på höjden av sin förmåga när han 1960 spelade in sitt mästerverk Soul Station.


Det är första gången han får ha scenen för sig själv och spela utan andra blåsare. Men han har å andra sidan hjälp av ett riktigt drömkomp. Tillsammans åstadkommer de mycket inspirerande musik.


Hank Mobley verkar också ha varit ett av fotografen Francis Wolffs favoritmotiv. Eller också var Mobley ovanligt fotogenique. Det finns många uttrycksfulla bilder på honom och en del av dem har hamnat på skivomslag. Soul Station är inget dåligt exempel. Designen har gjorts av Reid Miles.
 


Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Kenny Dorham
Afro-Cuban
En klassisk LP från Blue Note, men alla känner nog inte igen omslaget. Så här såg LPn dock ut första gången när den släpptes som liten tiotummare 1955. Skivan innehåller fyra låtar inspelade med en oktet. Året därpå gavs den ut igen som 12" LP, då med ytterligare tre låtar (med sextet) och ett nytt omslag av Reid Miles. Det är det senare som blivit standard under årens lopp.


Det första omslaget gjordes av Gil Mellé. Han var ju musiker och spelade in ett flertal album i eget namn för Blue Note. Till flera av dem designade han själv omslagen. Han gjorde senare också fina omslag för Prestige. Gil Mellé var en mångsidig och experimentell natur som haft stor framgång med sin konst och även på andra områden, som t.ex elektronisk musik och som kompositör av film- och TV-musik.
  


Topography of the Lungs
En av de mest omtalade skivorna inom fri improviserad jazz! Under åren egentligen mer omtalad än lyssnad till, eftersom den har varit svåröverkomlig och utgiven på CD först 2006 (i Evan Parkers namn). Det är skivbolaget Incus första LP, inspelad 1970 med Derek Bailey, Evan Parker och Han Bennink.


Incus startades av Bailey, Parker och trummisen Tony Oxley. Det var det första musikerägda skivbolaget i England. Den europeiska frijazzen var i sin linda och det som händer på den här skivan är minst sagt spännande. Och den står sig som en av de bästa som någonsin gjorts.


LPn är också minnesvärd för sitt omslagscollage med den nakne 1800-talsmannen. Det gjordes av Alan Johnston och Avril Hodges. 
  


DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltra

John Coltrane
Live at the Village Vanguard
Skivbolaget Impulse startade 1961 som ett dotterbolag till ABC-Paramount. Mottot var "The New Wave of Jazz". Med valet av artister, genomarbetade produktioner och distinkta påkostade omslag blev det en snabb succé. Skivorna blev en av tidens viktigaste budbärare av ny jazzmusik och de glänsande omslagen med sina orange-svarta ryggar blev ett begrepp.


Impulse skapades av producenten Creed Taylor. Men han lockades över till Verve redan efter ett halvår och ersattes av Bob Thiel, som är mannen bakom flertalet Impulse-produktioner från 1960-talet. Det gäller inte minst skivorna med John Coltrane, som är något av bolagets ryggrad. Live-plattan från Village Vanguard är Coltranes andra LP för Impulse.

Foto: Pete Turner. Design: Robert Flynn.  


Bertil Lövgren-Bo Wärmell Quintet
Blue Train/Rue Chaptal
1950-talet må vara den svenska jazzens guldålder, men 1960-talet hade sina ljusa sidor även om det fanns en mörk baksida med krympande utrymmet för musikformen. En ny generation fick chansen att spela in skivor och jazzlivet sjöd på ett annat sätt än tidigare, på ställen som t.ex Gyllene Cirkeln och Moderna Museet.


För skivutgivningen var producenten Gunnar Lindqvist en viktig person. Han låg bakom de svenska jazzplattor som EMI gav ut från 1963 och framåt. Men han började redan 1962, då han tillsammans med Frippe Norström och Janne Carlsson startade skivbolaget Jazz Records. De gav ut några få skivor och den här EPn är en riktig höjdare. Det är den enda skiva som Bosse Wärmell fick utgiven under sin livstid. En bit av musiken finns återutgiven på CDn Svensk Jazzhistoria, vol. 9. Det charmiga omslagsfotot till EPn har tagits av Bo Trenter.
  


The Blues and
the Abstract Truth
En skiva som ofta nämns som en av de bästa jazzskivorna någonsin! Särskilt inledningslåten "Stolen Moments" tycks vara anledningen till att LPn ofta hamnar på listor typ "ta med till en öde ö". LPn kom 1961 och var en av de första på skivmärket Impulse som startat samma år.


Skivan finns med två olika omslag. Det vi ser här användes till första monoutgåvan och betraktas därför som originalet. Ingen av musikerna är utnämnd som ledare för gruppen. Nästa upplaga fick en helt ny omslagsdesign med en bild på Oliver Nelson, som nu anges som ledare.


Fotot på båda omslagen har tagits av Pete Turner. Hans fina färgbilder finns på flera Impuls-omslag och senare på bl.a skivbolagets CTI:s omslag.
 
 


Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Vårens jazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar


Roy Eldridge / Dizzy Gillespie
Roy and Diz
1954 gjorde Roy och Dizzy en inspelning med Oscar Peterson som skivbolaget Clef gav ut på två LP-skivor, vol 1 och 2. Skivorna fick två olika omslag, båda fantastiska men på olika sätt.


Den första volymen har det här suveräna fotot. Det har tagits av Phil Stern som är en av de största amerikanska fotograferna. Han har tagit bilder till ett 60-tal jazzalbum, främst på uppdrag av producenten Norman Grantz.
Än mer känd är Stern för sina bilder på Hollywoods stjärnor. Fotografierna på t.ex James Dean och Marilyn Monroe är legendariska. Han arbetade också som krigsfotograf under andra världskriget. Hans storhet låg i förmågan att fånga människor i äkta och naturliga situationer, som jazzmusiker i ögonblick av kreativ passion likväl som i ögonblick av frustration.
 


Roy and Diz

vol. 2
LP nummer två med Roys och Dizzys session 1954 för Clef fick ett omslag av David Stone Martin. Några fotografier tagna av Phil Stern finns på skivans baksida. Teckningen av Martin är genialisk. Ett hastigt möte mellan två figurer på väg åt var sitt håll, med en förvånat igenkännade blick från den ene av dem. Symboliken i den bilden kan tolkas på flera sätt!


Det är ju ett möte mellan eleven och hans gamle läromästare. Stämningen i studion under inspelningen var god och det avspeglas i musiken. Det är lättsam, svängig jazz där de båda giganternas olika spelsätt fungerar tillsammans, vänligt och humoristiskt och utan varken hetsigt tävlande eller besvärande hänsynstagande. Oscar Peterson och hans kvartett accompanjerar perfekt.
 


Tommy Flanagan Trio
När Tommy Flanagan turnerade i Sverige sommaren 1957 med Jay Jay Johnsons kvintett passade Metronome på att göra en trioinspelning med den amerikanske pianisten. I trion ingick Elvin Jones och Wilbure Little och det blev en minnesvärd session. Den resulterade i tre klassiska EP-skivor som idag är mycket eftersökta bland samlare över hela världen.


Musiken gavs ut i USA på en LP på Prestige som kallades "Overseas". I Sverige dröjde det till 1985 innan musiken återutgavs. Det var på en LP från Dragon. På bilden ser vi den andra volymen av de tre EP-skivorna som alla har omslagsfoto av Bengt H. Malmqvist.
 
 


Albert Ayler
Spiritual Unity
Albert Aylers mest berömda skiva spelades in 1964 i en studio som har beskrivits som "ett hål i väggen" i närheten av Times Square i New York. Studion hade hyrts av en ung jurist som hette Bernard Stollman och som drömde om att starta ett skivbolag. Det blev verklighet året därpå och Spirit Unity blev den första jazz- LP som det nya bolaget ESP-Disk gav ut.


Stollman var inspirerad av skivmärket Folkways utgivningar, för deras engagemang i amerikansk musikkultur och för deras enkla och jordnära skivomslag. ESP satsade på den nya frijazzen. För att understryka det ursprungliga och okonstlade i musiken trycktes omslagen och skivetiketterna för hand i silkscreen där Stollman själv var delaktig i processen. Designen gjordes av Jordan Matthews.
 


Gigi Gryce
Den här LPn är inspelad 1955 med altsaxofonisten Gigi Gryce som dels leder en kvartett med Thelonious Monk och dels ett större band. Skivbolaget heter Signal. Det hade just bildats (av bl.a producenten och designern Don Schlitten) och gav under ett par år ut jazzskivor av mycket hög kvalitet.


Det originella omslaget har gjorts av fotografen Harold Feinstein. Han har gått in i närbild på saxofonistens fingrar och instrumentets klaffar. Detta hans öga för detaljer har också blivit hans specialitet. Han är i dag världsberömd för sina närbilder av bl.a blommor och snäckor.


Skivbolaget Signal såldes senare till Savoy som återutgav några av inspelningarna. Den här LPn fick nytt omslag och en ny titel - Nica’s Tempo.
 


Gil Mellé Quartet
Saxofonisten Gil Mellé har på flera sätt varit en betydelsefull figur i skivbolaget Blue Notes historia. Egentligen minst betydelsefull som musiker, även om han fick göra fem egna album för bolaget. Han hade en bakgrund som tonårig bohem i Greenwich Village och spelade i en stil som han själv beskrev som "primitive modern".


Han blev god vän med Blue Notes ägare Alfred Lion. Gil Mellé har berättat att Lion tog sig an honom som en far och att det var hans förtjänst att han kunde utvecklas som konstnär. Mellé blev en framstående grafisk formgivare och är en av de tre som gjorde omslagen till Blue Notes 10" LP.


Det här är hans andra skiva för Blue Note, inspelad 1954. Fotot har tagits av Bill Hughes.
 


Fats Navarro
Jazz Off The Air, Vol. 2
Några sändningar från radiostationen WNEW i New York 1947 gavs i början av 1950-talet ut på två 10" LP av skivbolaget Esoteric. På vol 2 spelar en grupp som bl.a innehåller Fats Navarro, Allen Eager och Charlie Ventura.


Skivorna gavs också ut i Europa av skivbolaget Vogue. Bolaget gjorde egna omslag och anlitade vid den här tiden en fransk tecknare och designer som hette Pierre Merlin. Hans insats är tämligen okänd men han gjorde en mängd omslag för både Vogue och Swing, varav detta är ett av de bästa. Han var inspirerad av David Stone Martin, men med en egen känsla och humor. Pierre Merlin var också musiker och spelade kornett med bl.a Sidney Bechet. Han gjorde inga omslag efter 1954. Han ägnade sig istället åt arkitektur och design av järnvägsstationer.


Charles Mingus
presents Charles Mingus
Charles Mingus inspelningar för skivbolaget Candid tillhör hans bästa. Särskilt kvartettinspelningen med Eric Dolphy och Ted Curson har blivit en klassiker. Den är inspelad 1960 och utspelar sig på ett fascinerande sätt i ett fritt och gränslöst jazzlandskap.


Candid var ett ambitiöst men tyvärr kortlivat skivprojekt. Det blev inte mer än ett 20-tal LP-skivor. Delägare och producent var jazzkritikern Nat Hentoff.


Art director var designern och fotografen Frank Gauna som gjorde alla skivornas omslag. Han eftersträvade en distinkt grafisk form som tydligt skulle visa att det handlade om jazz. Den fina bilden på Charles Mingus är tagen i hans hem.


George Riedel Quintet
När jag frågade den svenske formgivaren (och jazzmusikern) Stig Söderqvist vilket skivomslag han var mest nöjd med, svarade han EPn från 1955 med George Riedel. Han har gjort 100-tals omslag för skivbolaget Metronome och hade en del av välja bland. Men han fastnade alltså för den finurliga teckningen på Riedel. Det är inte svårt att förstå. Det är ett omslag som visar att den svenske designern tillhörde världseliten på sitt område.


EPn är George Riedels andra skiva under eget namn. Båda tillkom vid samma tillfällen i slutet av 1954 och början på 1955. Han spelar med en kvintett som bl.a innehåller Arne Domnerus och Bengt-Arne Wallin. Det är huvudsakligen Riedels egna kompositioner som framförs.


Joe Henderson
In ’n’ Out
Konceptet för Blue Notes typiska formgivning av omslag var faktiskt betingat av ekonomiska omständigheter. Det var ett litet skivbolag som hela tiden måste hålla kostnaderna nere. Därför var t.ex skivomslag i fyrfärgstryck inte att tänka på.


En av ägarna, Francis Wolff, tog själv alla fotografier och de togs i inspelningsstudion då musikerna ändå var på plats. Men Wolff lyckades med sin ljussättning skapa levande bilder med jazzklubbskänsla. Och formgivaren Reid Miles lekte med dem och adderade sina kraftfulla och energiska typografiska element. Han hade en positiv attityd till begränsningen av färger och menade i en intervju att de få omslag han gjorde i fullfärg blev sämre än de i bara svartvitt och t.ex rött. Och hur fantisifullt han kunde använda sina bokstäver visar det här omslaget från 1964!
 


Clifford Brown
Study In Brown
Från augusti 1954 t.o.m februari 1956 spelade Clifford Brown och Max Roach med sin grupp in fyra LP-skivor för skivmärket EmArcy. De hann ges ut innan Clifford och pianisten Richie Powell omkom i en bilolycka i juni 1956 och de är förstås alla klassiker.


Det här är den sista skivan inspelad i studio och med den ursprungliga kvintetten med Harold Land på tenorsax.

Fotot på omslaget har tagits av Herman Leonard, vilket inte framgår av omslaget men har bekräftats av Leonard. Med några få undantag gav EmArcy av någon anledning ingen kredit till fotograf eller designer. Men Herman Leonard är alltså mannen bakom flera av bolagets fina fotografiska omslag runt mitten av 1950-talet.


Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Vårens jazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Monica Zetterlund
Waltz for Debby
 
Monica Zetterlund hade spelat in Bill Evans låt på en EP-skiva (där den kallades "Monicas vals") och den hade nått Bill Evans i USA. Han blev så förtjust i tolkningen att han skrev flera brev till Monica och det hela slutade med att han kom hit. Slutresultatet blev den här LP-skivan.


Det var 1964 och det blev också ett två veckors gästspel på Gyllene Cirkeln för Bill Evans. Skivan kom ut på Philips och är Monica Zetterlunds mästerverk. En svensk klassiker som är känd över hela jazzvärlden.


Det strålande vackra färgfotot har tagits av Lars Falck och designen i sin helhet har gjorts av Jan Wahlquist. Skivan har återutgivits flera gånger med varierande utseende, men det är originalet från 1964 som står sig bäst!


Zoot Sims
Stretching Out
 
Ett av de mer spektakulära jazzomslagen från 1950-talet! Det är en LP från slutet av decenniet som gavs ut på skivbolaget United Artists. Zoot Sims leder en oktett med Bob Brookmeyer och Al Cohn i spetsen och det spelas jazz i en avspänd och svängig anda. Det är en av dessa LP som försvunnit genom åren och som inte blivit återutgiven särskild ofta. Det finns en LP från 80-talet på Fresh Sound och möjligen något utgåva i Japan.


Omslaget har designats av Stephen Haaz. Bilden på den guldglittrande pinuppan blev dock en av de sista i sin art för United Artists. I början på 1960-talet bytte bolaget stil på sina jazzomslag. Nye designern Frank Gauna skapade en särskild jazzlogga och omslagen gavs en dämpad konstnärlig framtoning, ofta med högklassiga svartvita foton (se t.ex Ellingtons Money Jungle).


Jazz by Sun Ra 
En i sanning märklig skiva! Det är Sun Ras första LP inspelad 1956. Och utgiven i Sverige av Sonet! Sun Ra var vid den här tiden ett totalt okänt namn både i USA och här hemma och hade bara givit ut några singlar på sitt eget bolag Saturn.


Han fick kontakt med Tom Wilson, som drev skivbolaget Transition från sin bostad i Cambridge utanför Boston. Sun Ra hade just fått igång sitt storband, The Arkestra, och en inspelning ordnades i en studio i Chicago. Skivan kom ut 1957 i en mycket liten upplaga på Transition i USA och ungefär samtidigt i Sverige på Sonet.

Jag minns hur jag långt in på 1960-talet okunnigt och förstrött bläddrade förbi den här skivan där den ofta stod och skräpade i skivbörsarnas femkronors-backar!



Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Lucky Thompson
Lucky Strikes
 
En av Lucky Thompsons bästa och mest kända LP-skivor! Han hörs på både tenor och sopransax med en kvartett som spelades in 1964 och gavs ut på Prestige. Producent är Don Schlitten.


Det är också Don Schlitten som har designat det berömda omslaget. Han fick den fyndiga idén att koppla Luckys namn till det klassiska cigarettmärket, vars logga han helt enkelt kopierade. Don Schlitten var också fotograf men arbetade framför allt som producent.


Han var med och startade skivbolaget Signal på 50-talet och skivbolaget Cobblestone på 70-talet. Under de senaste decennierna är han känd som mannen bakom skivbolaget Xanadu, som har gett ut över 200 skivor med främst bortglömda eller okända inspelningar av bopmusik.
 
 


Duke Ellington
Money Jungle
 
Det var 1962 som Duke Ellington överraskade världen med den här LPn, som gavs ut på skivmärket United Artists. Den äldre statsmannen mötte de två modernisterna Charles Mingus och Max Roach i en trioinspelning som utan tvekan hör till jazzhistorien.


Vilken platta! Lyssna på öppningsspåret; man kunde vänta sig att de tre skulle mötas någonstans i markerna mellan swing och bop, i stället är det snarare mellan bop och avantgarde!


Och vilken omslagsbild! Duke lugn och samlad, Max intresserat nyfiken på vad som är på gång, Mingus allvarlig och mer avvaktande i bakgrunden.
Det underbara fotografiet har tagits av Frank Gauna som också gjort designen.
 


Art Pepper
meets The Rhythm Section
 
I sin självbiografi beskriver Art Pepper omständigheterna kring den här inspelningen för skivbolaget Contemporary i Los Angeles. Året är 1957 och Pepper var totalt nedgången. Han hade inte rört en saxofon på ett halvår och fick mer eller mindre släpas till studion där Miles Davis topptrimmade rhythmsektion väntade.


Detta möte borde rimligen ha slutat i en katastrof. I stället blir det en av Peppers bästa skivor och en jazzklassiker för alla tider! Självbiografin är fylld av liknande berättelser. Den visar upp en Art Pepper som helt saknade förmåga att handskas med sitt liv, men som kunde skärpa sig när det gällde.
Vid den här tiden gav Contemporary ut stereoversionen av sina inspelningar på en särskild etikett som hette just Stereo Records.
Omslagsfotot har tagits av William Claxton.
 


Louis Armstrong Hot Five 
Här är ett skivomslag från förhistorisk tid, dvs från tiden före LP-skivan. Det är från 1947 och sitter på ett album med 78-varvare som skivbolaget Columbia gav ut.


Omslaget har gjorts av illustratören och designern Jim Flora som arbetade för Columbia på 40-talet. Han började som assistent till art directorn Alex Steinweiss men fick snart ta hand om designen av bolagets jazzalbum. Flora var nämligen jazzfantast, medan Steinweiss var en man för klassisk musik. Uppdelningen dem emellan gjorde det lätt att skilja mellan albumen med klassiskt och jazz.


Den klassiska musiken präglades av Steinweiss sofistikerade stil medan Floras jazzomslag var färgglada och burleska. Det finns ett drygt tiotal 78-varvsalbum med omslag av Jim Flora.
 
 


The Music
Improvisation Company
 
MIC bildades i slutet på 1960-talet och existerade bara under en kort tid. Gruppen var en av de första engelska improvisationsgrupperna och denna LP från 1970 på ECM blev deras enda skiva. Den ledde fram till att Derek Bailey, Evan Parker och några till bildade ett eget skivbolag, Incus, som blev ett av de viktigaste bolagen för europeisk improvisationsmusik.


Det klassiska ECM-omslaget, med sin bild på ett skrynkligt papper, har gjorts av Barbara Wojirsch. Det är hon och formgivarkollegan Dieter Rehm som ligger bakom de flesta av ECMs alla omslag. I en kompromisslös minimalistisk stil har de gett skivbolaget en grafisk profil som står i perfekt samklang med musiken och dess nordeuropeiska identitet.
 


Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Vårens jazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Bernt Rosengren

Stockholm Dues  

Liksom Eje Thelin gjorde Bernt Rosengren skivor utomlands innan han fick möjlighet att spela in en LP för den svenska hemmamarknaden. Han hade tidigare gjort ett par EP-skivor för Sonet, men nu var det EMI Columbia och producenten Gunnar Lindqvist som gjorde en rejäl satsning på Bernt.

På den här LPn spelar han med Lalle Svensson i en kvintett och i ett par nummer medverkar Nannie Porres. I övrigt är det i stort samma gäng som spelade med Bernt redan i Jazz Club -57.


Skivan fick ett fint mottagande och 1965 valdes till årets bästa av OJ. Den återutgavs 1973 (med annat omslag) och kom på CD i början på 90-talet. Originalomslagets foto har tagits av Bo Trenter som också plåtat de svartvita bilderna från inspelningen som finns på omslagets baksida.
 


Johnny Griffin

Lady Heavy Bottoms Waltz

Flera av de LP-skivor som gjordes med mindre besättningar ur Clarke-Boland Big Band har fått kultstatus. Bl.a den här från 1968 som gavs ut på tyska Vogue i Johnny Griffins namn. I gruppen ingår namn som Benny Bailey, Åke Persson, Sahib Shihab, Kenny Clarke och Francy Boland.


Skivproduktionerna var snarlika de som gavs ut med storbandet på skivbolaget MPS vid samma tid. Alla producerade av Gigi Campi och inspelade i en studio i Köln. Omslagen var mycket påkostade och glassiga i en elegant och konstnärlig stil. På den här skivan, liksom på flera av storbandets skivor, är omslagsbilden tagen av den berömde sydafrikanske naken- och modefotografen Sam Haskins. Designen är gjord av Heinz Bähr.
 


Cecil Taylor

Hard Driving Jazz

En för många, vid första anblicken, okänd skiva. Det beror på att den efter första utgivningen bytt både namn och utseende. Den spelades in 1958 och gavs ut som LP på United Artists. Kvintettens blåsare är pseudonymen "Blue Train" på tenorsax och Kenny Dorham på trumpet.


Att det är John Coltrane som döljer sig bakom pseudonymen är inte svårt att lista ut. Det var också i hans namn som skivan presenterades i fortsättningen, första gången 1962. Den hette då Coltrane Time och har så fått heta sedan dess. Det är enda gången Coltrane och Taylor spelar tillsammans på skiva.


Omslagsfotot har tagits av Tom Burnside. Han är berömd för sina fina bilder från just bilracing på 1950- och 1960-talet.


Duke Ellington

Anatomy of a Murder 
Det här är enda gången Ellington skrev filmmusik på allvar. Otto Premingers Anatomy of a Murder från 1959 är en av historiens bästa filmer och den suveräna musiken är en bidragande orsak till det. Den framförs av Ellington i filmen och orkestern förekommer också live i en nattklubbsscen.


Otto Preminger samarbetade i flera filmer med legendariske formgivaren Saul Bass, som svarade för för- och eftertexter, affischer etc. Bass arbetade också med Alfred Hitchcock och är mannen bakom den grafiska looken i filmer som t.ex Vertigo.


När Columbia gav ut soundtracket till Anatomy of a Murder gjordes skivomslaget av Saul Bass. Det är skapat i samma anda som filmaffischerna och är ett utsökt exempel på Bass mästerskap.
 
 


Christian Schwindt

For Friends an Relatives 
Här är beviset för att den här plattan verkligen finns! Den har varit så eftersökt och svår att hitta att en del börjat tvivla på dess existens. Den är inspelad i Helsingfors i november 1965 och utgiven som LP på tyska RCA Victor. Den kan inte ha pressats i så många ex och titeln säger ju också något om förväntningarna på köpkretsens storlek.


Det finns inte så många finska jazzplattor att hålla reda på från den här tiden så om någon ska kallas klassiker är det den här. Det rör sig om suveränt bra nordisk hardbop spelad av en kvintett som leds av trummisen Christian Schwindt. I övrigt medverkar bl.a Otto Donner på trumpet och Heikki Sarmanto på piano. Det coola omslagsfotot har tagits av Jukka Vatanen och designen är gjord av Jukka Pellinen.



Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Eje Thelin

So Far

Först i raden av klassiska svenska jazzskivor på EMI Columbia under 1960-talet var Eje Thelins berömda LP So Far. Den kom i slutet på 1963 och var producerad av Gunnar Lindqvist. Thelin hade bildat sin kvintett ett par år tidigare och hunnit med en internationell karriär. En skiva var redan utgiven i Polen (en 10" LP på Muza) och flera av gruppens medlemmar var europeiska toppmusiker, som t.ex den polske basisten Roman Dylag.


So Far valdes till årets bästa LP i Sverige och fick OJ:s Gyllene Skivan. Liksom de kommande skivorna på svenska Columbia var det en genomarbetad produktion. Baksidestexten är skriven av författaren Svante Foerster och Bo Trenters omslagsfoton är kompletterade med ytterligare en svit fotografier från inspelningen på omslagets baksida.
 


Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Vårens jazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Charlie Parker and
Arne Domnérus in Sweden

Charlie Parkers besök i Sverige i november 1950 finns dokumenterat på två LP-skivor som båda gavs ut under senare delen av decenniet. Båda är privatinspelningar från Parkers turné i Skåne. Den första kom på skivmärket Oktav och den andra på Sonet.


Oktav-skivan är från en konsert på Amiralen i Malmö. Charlie Parker spelar fyra låtar med en svensk kvintett. På den andra skivsidan spelar Arne Domnerus altsax istället för Parker.


Skivbolaget Oktav gjorde annars inte mycket väsen av sig. Lokalerna låg vid Drottningtorget i Malmö och inspelningschef var Östen Warnebring. Omslaget på skivan är lite udda och motivet förbryllar. Fotot har tagits av Jan Friedlund.


Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Charlie Parker in Sweden 
Den andra av de två skivorna från Parkers besök i Sverige i november 1950 bandades under en konsert i Helsingborg. Det är liksom den första LPn på Oktav en privatinspelning. Parker spelar med en svensk kvintett med bl.a Rolf Ericson och på några spår medverkar också Rowland Greenberg. LPn gavs ut av Sonet och pressades i bara 1000 ex. Den har förstås, liksom Oktav-skivan, med åren blivit en stor raritet.


Den härliga omslagsbilden togs under en nattlig jam-session efter konserten i Stockholm den 20 november. Lars Werner skriver i baksidestexen om hur djupt berörd han blev av Parkers spel vid det här tillfället. Skivan har senare utgivits ett flertal gånger på bl.a skivmärket Storyville.
 
 


Hank Mobley Quartet
Här är ett av formgivaren John Hermansaders omslag för Blue Note. Det är Hank Mobleys första skiva i eget namn, inspelad och utgiven 1955 som 10" LP. Mobley gjorde över 20 skivor för Blue Note och medverkade dessutom på ett otal andra inspelningar som sideman. Han gjorde också skivor för bl.a Prestige och Savoy.


Hank Mobley har alltid varit en stor favorit bland Blue Note-fans och hans bästa skivor hör till guldkornen i bolagets katalog. Dit hör inte hans debutplatta; han har ännu inte hittat fram till det personliga, mjukt rytmiska tenorspel som blev hans kännemärke. Men LPn, med sin originella design och sitt foto av Francis Wolff, är mycket sällsynt och ett åtråvärt objekt för samlare.


Nick Travis
The Panic Is On
Trumpetaren Nick Travis gjorde bara en skiva i eget namn, en LP som kom 1954 på skivmärket RCA Victor.
Han leder en kvintett med Al Cohn på tenorsax. Han dog 1964, bara 38 år gammal.


Hans enda LP är mycket hörvärd. Den är minnesvärd också för sitt roliga omslag. Det har gjorts av Jim Flora i dennes typiska dårpippiga cartoon-liknande stil. Det var under några år på RCA Victor som Flora upplevde sin storhetstid som omslagsdesigner med en rad originella och fantasifulla LP-omslag. Han gjorde sitt sista omslag 1956. Bolaget tyckte att hans stil blivit omodern och ville övergå till mer fotografiskt baserade omslag. Jim Flora började istället skriva och illustrera barnböcker som han fortsatte med ända in på 1980-talet.


Wolfgang Dauner

Output
Några av de tidiga ECM-skivor som Manfred Eicher producerade bryter ganska radikalt mot den förfinade, eleganta kvalitet som efterhand blev bolagets signum. Det gäller inte minst den här LPn som lätt är den mest udda som bolaget någonsin givit ut. Den spelades in 1970.


Den tyske pianisten Wolfgang Dauner och hans trio spränger alla musikaliska gränser med en futuristisk blandning av frijazz, rock och elektroniska effekter. Den mötte ingen större respons bland köparna och blev förbigången av både jazz- och rockfans. Men numera räknas den som ett mästerverk som var märkvärdigt långt före sin tid. Det galna omslaget har gjorts av F+R Grindler.
 


Cannonball Adderley

Sophisticated Swing  
Det här är ett av mina favoritomslag från 1950-talet! Tjejen, bilen, färgerna - kan det bli mer femtiotal än så här?

Sen kan man förstås undra var jazzen är. Men jag tycker att den finns där, i den svängiga typografin. Det är där man ser och hör hur Cannonball sträcker ut!


Musiken är inspelad 1956 med Cannonballs första kvintett som innehöll bl.a Nat Adderley och Junior Mance. Skivmärket är EmArcy.


Bilen? En Mercedes 300 SC Roadster av 1955 års modell. Formgivare och fotograf är okända, men kopplingen snygg bil/snygg tjej fick många efterföljare på LP-omslag framöver.
 


Chet Baker
It Could Happen To You
En favoritplatta för alla älskare av Chet Bakers sång! Den spelades in 1958 och var hans första skiva för Riverside. Han sjunger och spelar standards med en kvartett som bl.a innehåller Kenny Drew och Philly Joe Jones. Vit västkustjazz möter svart hardbop i New York och det funkar perfekt.
Plattan har blivit en klassiker, men den blev inte speciellt väl mottagen när den kom. Fick t.ex bara en stjärna i Down Beat. Och ägaren/producenten Orrin Keepnews beskriver Bakers tid på Riverside (4 LP på ett år) som ett svart hål i bolagets historia.
Det gulliga omslaget är också klassiskt. Det har gjorts av paret Paul Bacon/Paul Weller som tycks ha haft en förkärlek att sätta folk i små lustiga farkoster (se Monk‚s Music nedan). Bacon övergick på 1960-talet till bokvärlden och gjorde omslag till böcker av höjdare som Joseph Heller, Kurt Vonnegut och Norman Mailer.
 

Yosuke Yamashita
Chiasmat
 
Jag har alltid gillat omslag som visar musikerna i action. Och här är det verkligen fullt ös. Det är japanske pianisten Yosuke Yamashita med sin trio under en spelning i Heidelberg i Tyskland 1975. Det är en av de bästa frijazz-grupper som någonsin funnits.


Skivan gavs ut av det tyska skivbolaget MPS, som startades 1968 efter att dessförinnan existrat i tio år under namnet SABA. Det blev ett av de största och viktigaste europeiska skivbolagen och utgivningen av jazzskivor pågick under hela 1970-talet. Det högklassiga ljudet var ett av bolagets främsta kännetecken.


Musikutrymmet var också generöst och gav plats för olika sorters uttryck och stilar, skivomslagen var ofta påkostade och intressanta. Omslaget till Yamashitas skiva har gjorts av Thomas Fitterling.
  


James P. Johnson
Jazz Band Ball
 
De här uppskattade inspelningarna från mitten av 1940-talet gavs ut som en av Blue Notes första 10" LP i början på 50-talet. Bolaget hade då ännu inte börjat spela in den samtida moderna jazzen.


Blue Note hade startats redan 1939 och hade under de första tiotal åren en tämligen småskalig verksamhet. Den sköttes av Alfred Lion och Francis Wolff, som båda hade tyskt ursprung och var ungdomsvänner från 1920-talets Berlin.


När LP-eran inleddes tog de hjälp av ytterligare några vänner som kunde fixa skivornas omslag. En av dem var Paul Bacon, som har gjort det här enkla men suggestiva omslaget.
 


Harry Arnold
Quincy´s Home Again
Metronome gav ut flera LP-skivor med Harry Arnolds storband i slutet av 1950-talet. En riktig klassiker är plattan från 1958 med Quincy Jones arrangemang, som fick namnet "Quincy´s Home Again". Det anspelar på hans besök i Sverige fem år tidigare.


Harry Arnolds band innehöll ju i stort sett hela den svenska jazzeliten och flera av musikerna medverkade också 1953 i de legendariska inspelningarna med Quincy, Clifford Brown och Art Farmer.


Omslaget är fint med den sköna färgbilden på Harry Arnold och Quincy Jones på Konserthusets trappa och med Milles Orfeus och Tempohusets funkisfasad i bakgrunden. Bilden har tagits av Harry Kampf och designen har gjorts av Stig Söderqvist.



Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Billie Holiday
Billie Holiday var ett tacksamt motiv för designers av skivomslag. Och det var inte bara David Stone Martins teckningar som gav ett lyckat resultat.


Det här är en 10" LP från 1950, alltså en av de allra första vinylplattorna som gavs ut. Den innehåller inspelningar för Commodore som tidigare givits ut som 78-or.


Omslaget har gjorts av mångsysslaren John De Vries, som bl.a också skrev sångtexter. Han använde ett svartvitt foto på Billie och gjorde ett collage som blev ett av de mest minnesvärda porträtten på henne, färgstarkt och stämingsfullt.
 


Krzysztof Komeda
Astigmatic
Få europeiska musiker har haft så stort inflytande som Krysztof Komeda. Han levde ett kort liv och det här är den enda LP i eget namn som gavs ut under hans livstid i hemlandet Polen.


Den kom 1965 på skivmärket Muza och musiken är än i dag en inspirationskälla för jazzmusiker runt om i världen.


Astigmatic är alltså en mytisk skiva, vilket även det gåtfulla omslaget bidragit till. Det gjordes av fotografen Marek Karewicz. Värt att notera är förstås att det är svensken Rune Carlsson som spelar trummor i den klassiska kvintetten.
 
 


Sonny Rollins
Saxophone Colossus
Saxophone Colossus spelades in i juni 1956 och gavs ut som LP på skivmärket Prestige. Rollins spelar St. Thomas för första gången på skiva och här finns också bl.a Blue Seven.

Ganska tungt med andra ord. Omslaget duger bra det också. Både titel och bild anspelar på den väldiga antika statyn på Rhodos, ett av världens sju underverk. Likt denna avtecknar sig Rollins kraftfulla gestalt mot det blå. Avskalat och magnifikt.


Sonny Rollins var bara 25 år när det här skivmonumentet restes. Kolossen på Rhodos stod upprätt i 56 år innan den föll. Än har inte Rollins fallit och även när det sker, kommer Saxophone Colossus stå fast som ett av jazzens (sju?) underverk. Det var Tom Hannan som gjorde den klassiska omslagsdesignen.
 


Art Blakey
A Night at Birdland
De första av Art Blakeys många skivor för Blue Note kom som tre 10" LP. De innehöll inspelningar från en oförglömlig februarikväll 1954 på Birdland i New York.
Skivorna har samma omslagsdesign bortsett från att färgen varieras från blått (vol 1), till rött (vol 2) och turkos (vol 3). Formgivare var John Hermansader och fotograf Francis Wolff.


När Blue Note 1956 återutgav musiken på två 12" LP hade skivorna fått nytt omslag. En tecknad, stiliserad fågel plus ett nytt foto på Blakey prydde framsidan, medan de sju fotografierna förpassats till baksidan.
När det var dags för ytterligare en nyutgåva i slutet av 50-talet fick vi en tredje variant på omslaget. Nu var bilderna tillbaka på framsidan, men i ny design av Reid Miles. Sedan dess är det denna tredje variant som använts som skivans standardomslag, även på CD.
 


Serge Chaloff
Blue Serge
Blue Serge betyder blå cheviot, dvs ett finare kamgarnstyg som ofta användes i skräddarsydda kavajer och kostymer. Det betyder förstås också en Serge Chaloff som spelar blått och bluesigt på sin baritonsax. Omslagsbilden säger också att det rör sig om fashion av modernt snitt.


Blue Serge är Serge Chaloffs mästerverk, inspelat 1956 och utgivet på Capitol inte långt före hans död vid bara 33 års ålder. Berättelserna om hans mörka liv står i stark kontrast till den vackra musiken på skivan. Och det ljusa, rena och stilfulla omslaget förstärker paradoxen.
Trots det, eller kanske tack vare det, är bilden för evigt förknippad med Serge Chaloff. Jag har inga uppgifter om fotograf eller vem som har designat omslaget.
 


DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltra

John Coltrane
Giant Steps
John Coltranes spel på den här skivan innebar ju ett stort steg för jazzen till ett nytt musikaliskt uttryckssätt. Den spelades in 1959 och gavs ut i januari 1960, alltså alldeles i början av det decennium som blev så avgörande för jazzen på olika sätt.


Giant Steps är John Coltranes första LP för Atlantic. Den kom i en period då bolaget var inne i en förändringsprocess när det gällde formspråket på skivornas omslag. Från att ha blandat och gett med många olika formgivare, började man i slutet på 1950-talet att göra omslagen i en mer sammanhållen stil.
Mannen bakom förändringen var formgivaren Marvin Israel. Han fick många gånger god hjälp av fotografen Lee Friedlander, som här på Giant Steps. De gav en ny glans åt Atlantic, i en färgstark och återhållen elegant stil som gav hög status åt bolagets oftast svarta artister.
 


Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Sommarjazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Lester Young

Collates No.2
En 10" LP från tidigt 1950-tal då Lester hade bl.a John Lewis som pianist i sin kvartett. Skivan kom i två volymer och gavs ut på både Mercury och Clef. Båda med samma omslagsmotiv av David Stone Martin men med skiftande färgsättning.


Det är ju en ganska mystisk bild, med en teatralisk Lester iklädd cape. David Stone Martin har inte gett någon annan förklaring till den än att han ville skapa en bild av det gåtfulla som han tyckte fanns i Lesters väsen.
 


Cab Calloway 
Den underbara teckningen på Cab Calloway har gjorts av Sam Norkin, som var en framstående amerikansk cartoonist som specialiserat sig på scenens stjärnor. Skivan gavs ut i mitten på 1950-talet på skivmärket Epic. Det var första gången klassiker som Minnie the Moocher presenterades på stor LP.


Epic startades 1953 som ett dotterbolag till Columbia. De första tio åren ägnades utgivningen åt jazz och klassisk musik, därefter blev det mest rock.
Utmärkande för den tidiga perioden är inte minst de många högklassiga skivomslagen. Ansvarig för dessa var Ivan Chermayeff och hans senare mycket berömda designstudio. Tyvärr gavs det sällan någon kredit för formgivningen på Epics omslag. Men man anar att det är Chermayeffs stilkänsla som ligger bakom ett omslag som detta.


The Jazz Messengers
Innan The Jazz Messengers blev ett varumärke för Art Blakey var gruppen ett kollektiv och det var faktiskt i Horace Silvers namn som den första gången presenterades på skiva (Blue Note 1518).


På denna Columbia LP från 1956 framträder man

fortfarande som ett kollektiv utan att någon enskild musiker framställs som ledare. Donald Byrd är ny trumpetare efter Kenny Dorham. Och det är sista spelningen innan Horace Silver slutar i gruppen och Art Blakey tar över namnet för egen del.


Vid den här tiden hade Columbia hittat en ny formgivare som hette Neil Fujita. Han rekryterades av Rudolph de Harak, som förnyat bolagets design i början på 50-talet. Under senare delen av decenniet tog Fujita över som art director och gjorde många fina omslag, bl.a detta. Fotografierna är tagna av Don Hunstein.
 


Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Vårens jazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
The Swedish Modern Jazz Group
Sax Appeal
En svensk jazzklassiker som spelades in 1960 och gavs ut som LP på det lilla skivbolaget Barben. Saxarna spelas av Lars Gullin, Rolf Billberg, Harry Bäcklund och Allan Lundström och musiken har skivits och arrangerats av Nils Lindberg.


Suverän musik, men det är titeln och omslaget som gjort skivan berömd. Tyvärr finns det bara på originalpressningen. När skivan gavs ut igen ett tiotal år senare på Telestar var blondinen och saxarna borta och ersatta med något mer städat!


Inte mycket är känt om skivbolaget Barben. Det kom en del EP-skivor och någon enstaka LP på 1950-talet. Utbudet var varierat, från schlager till klassisk musik. Producent (och förmodligen bolagets ägare) var Emil Bourin. Han har skrivit en lång baksidestext till Sax Appeal. Fotograf är Stig Forsberg.
 


Kenny Dorham Quintet
Den här 10" LPn med Kenny Dorham kom 1953 på Charles Mingus skivbolag Debut. Dorham levde ju lite i skuggan av flera andra lysande trumpetare och fick möjligen inte den stora uppmärksamhet han förtjänade. Inte minst på den här plattan, som var hans skivdebut som ledare, spelar han underbart bra.


Bilden har tagits av fotografen Bob Parent. Inte heller han tillhör, som fotograf, de allra mest omsjungna namnen men är likafullt en av de som bäst fångade 1950-talets jazz på bild. Han använde aldrig blixt till sin kamera och hans bilder är fyllda med känsla och atmosfär. De publicerades i tidskrifter som Life och Down Beat, i böcker och på skivomslag.



Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Thelonious Monk
Monk’s Music
Skivbolaget Riverside startade 1953 med att ge ut skivor med traditionell jazz. Efter något år krävde affärssituationen en uppdatering av musikutbudet och genom att börja ge ut skivor med Thelonius Monk hade man snabbt etablerat sk street credibility.


För Monk innebar kontraktet med Riverside ett stort genombrott. "Monk’s Music" är inspelad 1957 och är hans femte LP för bolaget. Det är också en av de bästa, fantastisk musik av Monk och ett charmfullt möte mellan Coleman Hawkins och John Coltrane.


Charmigt också skivans omslag. Det har gjorts av Paul Bacon och fotograf är Paul Weller. Bacon hade gjort omslag för bl.a Blue Note innan han blev art director på Riverside, där han han gjorde många av bolagets omslag under senare delen av 1950-talet.


Peter Brötzmann
Många av de mest innovativa skivomslagen hittar man av naturliga skäl inom avant-gardet och frijazzen. Här är ibland designen lika experimentell som musiken. Inte sällan är musikerna själva inblandade i formgivningen.


Peter Brötzmann gör ofta omslagen till sina egna skivor. Han började som visuell konstnär innan musiken tog över. När han 1967 startade sitt eget skivbolag BRÖ formgav han själv omslagen till de två skivor som kom ut. Två år senare var han med och grundade skivbolaget FMP i Berlin. Han fortsatte att göra omslag och kom med sitt formspråk att etablera bolagets unika grafiska look för kommande decennier.


LPn på bilden är från 1973. En klassisk Brötzmann i alla avseenden, med Fred Van Hove på piano och Han Bennink på trummor.


Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Miles Davis
Miles Ahead
 "Why'd you put that white bitch on there?" Det är vad Miles Davis lär ha sagt till producenten George Avakian när han fick se det färdiga LP-omslaget till Miles Ahead.


Skivan kom 1957 och var Miles första samarbete med Gil Evans. Columbia hade redan tryckt 50.000 ex och ville inte byta omslag.


Men i Europa fick skivan ett annat omslag och till nästa amerikanska upplaga var segelbåten borta och ersatt med en bild på Miles. Och i fortsättningen fick enbart svarta kvinnor förekomma på Miles skivomslag. Det är först nu i CD-åldern som det läckra originalomslaget till Miles Ahead har dykt upp igen.
  


Oscar Pettiford
The New Sextet
En 10” LP från 1953 med en fin bild av den legendariske jazzfotografen Herman Leonard. Skivan gavs ut på Debut och Oscar Pettiford spelar huvudsakligen cello. På bas hör vi Charles Mingus.


Det var Mingus och hans fru Celia som startade skivbolaget Debut. Delägare var också Max Roach. Bolaget gav ut ett 30-tal LP-skivor under åren 1951-1957.


När inspelningarna i USA upphörde leasade Mingus ut katalogen till dansken Ole Vestegaard, som höll den levande under ytterligare några år. Den såldes sen till Fantasy i San Francisco, medan Vestegaard fortsatte att göra egna inspelningar i Danmark under bolagets namn fram till 1965.
 


Anders Burman Quartet
Stig Söderqvist är väl mest känd som trumpetare, en gång medlem i legendariska Jazz Club -57 med Bernt Rosengren. Han är fortfarande i full verksamhet, bl.a i gruppen Jazz Experience där han och Rosengren är återförenade.


Men Stig Söderqvist har också skapat sig ett namn som grafisk formgivare och illustratör. Flera av hans omslag för Metronome är riktiga klassiker, som t.ex några av Cornelis Vreeswijks tidiga skivor.


På 1950-talet blev det många EP-omslag för Söderqvist. Ett av de bästa är det här från 1954 med Anders Burman, Metronome-bossen himself. Stickan säger själv att det var precis så här Anders såg ut när han satt bakom trummorna.
 


Benny Goodman Combos
När Benny Goodmans inspelningar med smågrupper för Columbia åren 1939-45 för första gången presenterades på LP såg omslaget ut så här. Det var 1951.


Ny formgivare på Columbia var Rudolph de Harak och det här är hans första omslag. Han förde in ett nytt element i bolagets design som inte hade använts tidigare – det svartvita fotot. På det här omslaget använder de Harak det på ett lekfullt sätt genom att blanda positiva och negativa bilder.


Rudolph de Harak stannade bara några år på Columbia och fortsatte sedan med bl.a bokomslag och affischer. Han blev en av de mest inflytelserika grafiska formgivarna.
 


Boogie Woogie
Av de konstnärer och designers som formgav den amerikanska skivindustrin var Alex Steinweiss den verklige pionjären. Han gjorde sitt första omslag för Columbia redan 1940.


78-varvsalbumet med boogie-woogie från 1942 visar att Steinweiss var inspirerad av 1920- och 30-talets europeiska affischkonst och att hans omslag har samma kvalitet som mästarna på det området. Samma kraftfulla typografi, plana färgytor och stiliserade bilder.


På det här omslaget ska den svarta och vita handen symbolisera att svarta och vita artister uppträder tillsammans på skivan.
 
 


Bill Evans / Jim Hall
Undercurrent
Detta duo-mästerverk för piano och gitarr spelades in 1962 för skivmärket United Artists. LPn som gavs ut fick ett påkostat och utvikbart omslag som inte var så vanligt vid den här tiden.


Designen har gjorts av Frank Gauna och det fantastiska svartvita fotot på framsidan har tagits av Toni Frissell. Märkligt nog försvann bilden på senare utgåvor av skivan. I stället användes bl.a originalomslagets baksida, där titeltexten hänsynsfullt nog (mot bilden) är placerad. Det är först på 2000-talets CD-utgåva som originalbilden är tillbaka.


Toni Frissell är annars mest känd som modefotograf, men också för att ha varit en av de första kvinnliga sportfotograferna. Hon arbetade i många år för tidningen Sports Illustrated.
 


Carmen McRae
Carmen McRaes första skiva är säkert mer berömd för sitt omslag än för för sin musik. Den kom ut 1954 på skivmärket Bethlehem och är en 10” LP.


Det var den fantasirike formgivaren Burt Goldblatt som fick idén att avbilda sångerskans läppar i aktion.
Nio olika varianter på hur läpparna formar sig efter orden i en sångtext! Det känns som om detta är en bild som kan ha påverkat det som senare hände inom popkonsten.


På skivan sjunger Carmen McRae dels med Tony Scotts kvartett och dels med dragspelaren Mat Mathews kvintett.
 


Dig!

Startsida med
jazznyheter


Andra sidor:

Aktuellt
Vårens jazz 2008
Klubbjazz
Mälarkalendarium
Diggat på skiva
Jazzporträtt
Jazzhistorik
Jazznytt i tryck
Länkar
Georg Riedel
Riedaiglia
Det här är ett av de mer uppseendeväckande omslagen från det svenska 1960-talet. Det har gjorts av Pål-Nils Nilsson, en av våra bästa och mest kända fotografer. Han var den yngste medlemmen (f.1929) i gruppen Tio fotografer, som bildades 1959 och senare blev bildbyrån TIO.


Det rör sig om musik till en balett som spelades in 1967 av Radiojazzgruppen och Kammarkören för Sveriges Television och gavs ut på SR Records. Koreograf var amerikanen Alvin Ailey.


Georg Riedels kompositioner bygger på äldre genuin jazz med många element från nutida europeisk konstmusik.
 
 


Kid Ory
New Orleans Jazz 
De som minns de gamla 78-varvsskivorna minns dem knappast för sina omslag. Det handlade för det mesta om bruna eller grå pappkartonger med ett reklamtryck och ett hål i mitten som gjorde skivetiketten synlig.


Men det fanns undantag. Det gäller särskilt de påkostade album med flera 78-varvare som gavs ut på 1940-talet och början på 50-talet.


Ett sådant är detta album från 1947 på Columbia med Kid Ory. Det har ett klassiskt omslag av den genialiske tecknaren och designern Jim Flora, ett av de stora namnen. Han fortsatte sedan att göra många originella LP-omslag för framför allt Columbia och RCA Victor.
 


Dizzy Gillespie
Afro
Dizzy Gillespie med storband + en mindre Afro-Cubansk grupp med fem trumslagare (bl.a Mongo Santamaria och Candido). Det är het, ångande musik med Dizzy i högform, inspelad 1954 och utgiven på skivmärket Norgran.


Omslaget är också hett. Det är gjort av David Stone Martin i en lite annorlunda stil än den man är van vid. Men det är otroligt bra och illustrerar musiken perfekt. Martin säger i en kommentar att det bl.a var formen på Dizzys böjda trumpet som inspirerade honom när han gjorde målningen.
 
 


Rune Gustafsson
Young Guitar
Rune Gustafssons första egna LP kom på Metronome 1961. Han var 27 år och sedan flera år etablerad som landets bäste jazzgitarrist. Musiken är arrangerad av Georg Riedel och bland medmusikanterna finns generationskamrater som t.ex Jan Johansson, men också en ny förmåga som Börje Fredriksson.


Omslaget har designats av Stig Söderqvist som var Metronomes husformgivare och pappa till många fina omslag. Han var också pappa till en då 6-årig flicka som heter Ann-Marie. Det är hon som har ritat bilden på omslaget. Ann-Marie är storasyster till Ann-Sofi Söderqvist och har även hon, liksom pappa och syrran, spelat trumpet. Numera går hon i pappas fotspår på ett annat sätt. Hon är designer och jobbar med textilier.
 


Lee Konitz with Marne Marsh
En platta att älska! Parhästarna Lee Konitz och Warne Marsh svänger underbart tillsammans. De verkar trivas ihop, som två kompisar som känner varann utan och innan.


Fotografen William Claxton måste ha vetat om detta. Det var därför fotot på omslaget blev en sådan fullträff. Även om situationen med saxofonerna ute i naturen kan förefalla något krystad, är ögonblicket så naturligt och så älskvärt att man köper hela paketet.


Skivan spelades in 1955 och gavs ut som LP på Atlantic samma år. William Claxton är en av jazzens stora fotografer. Mest känd är han för sina bilder på den unge Chet Baker.
  


Sonny Clark
Cool Struttin’
Vilket skivomslag från Blue Note kan vara mer omsusat än detta? Och vilken musik är mer typisk för Blue Note än denna hard bop blowing session från 1958 med en groovy blues som första spår - Cool Struttin’?


Omslaget dyker ofta upp som illustration i sammanhang som refererar till det ”coola” 50-talet då Blue Note verkligen spelade en roll som trendsättare. Det hängde inte minst ihop med det vimmel av coola katter som förekom på Francis Wolffs bilder och Reid Miles omslag. Det handlade om attityd, stil - och klädsel.


För vem ville inte se ut som tjejen på bilden. Eller som Hank Mobley och de andra New York-katterna med en button-down skjorta från Brooks Brothers och skor från Bass? Cool struttin’!
 


Billie Holiday at Jazz at the Philharmonic 
I jazzens sånger skildras ofta kärlekens mörkare sidor. Vem kunde tolka dessa bättre än Billie Holiday? Och vem kunde överföra dessa jazzens känslor till bilder bättre än David Stone Martin?

Med LP-skivans genombrott på 1950-talet fick skivans omslag en större betydelse än tidigare. Skivbolagen öppnade dörren för bildkonsten och det gav sådana resultat som denna pärla på skivmärket Clef.

Illustratören David Stone Martin arbetade huvudsakligen för producenten Norman Granz och gjorde över 200 omslag för dennes skivbolag Norgran, Clef och Verve. Skivan med Bille Holiday kom i mitten på 1950-talet på EP och en 10” LP och Martin ansåg själv att omslaget var ett av hans bästa. Han har också berättat att hans fru Gloria satt modell för teckningen.

Tony Fruscella
Tony Fruscella var en underskattad amerikansk trumpetare som spelade med en mild tonbildning och frasering som var mycket personlig. Han fick bara göra en skivinspelning i eget namn innan han, svårt drogberoende, försvann in i skuggorna.

Skivan gavs ut på Atlantic 1955 och är en sann klassiker. Inte bara för musiken (med Fruscella och Allen Eager som huvudsolister) utan också för det vackra skivomslaget som så väl speglar stämningen i musiken.

Fotografen heter Hugh Bell, som tog många fina bilder i New Yorks jazzmiljöer på 50- och 60-talet

Se även

54 unika omslag med Charlie Parker.

Charlie Parker Special

Chet Baker & Art Pepper
Playboys

Ett av de få tillfällen som Chet Baker och Art Pepper spelade tillsammans var på skivan Playboys från 1956. Den gavs ut på World Pacific och har blivit klassisk också mycket tack vare sitt omslag.
 
I dag kan man ju knappast se omslaget som annat än näpet oskyldigt, men på den tiden fick uppenbarligen några skivbolagsherrar kalla fötter efter ett tag. Till nästa utgåva, som kom några år senare, hade man nämligen ändrat titeln till ”Picture of Heat” och bytt omslagsbilden till ett studiofoto från inspelningen.

Bilden på originalskivan är tagen av den berömde glamour- och kändisfotografen Peter Gowland. Ur svensk synvinkel är det onekligen en poäng att baksidestexten är skrivan av pianisten Lars Werner!

Bengt Hallberg
Bengt Hallbergs trioinspelning från 1957 brukar tituleras Dinah på senare utgåvar, men hade ingen titel när den gavs ut första gången på Philips. Den brukar räknas som den första svenska jazzskivan på 12” LP som gavs ut här i landet.  

Det är en skiva som många äldre svenska jazzfans har starka minnen kring. Bengt Hallberg hade hunnit bli ett världsnamn och musiken på skivan var fantastisk.

Och vem kan glömma det fina omslaget med sin poetiska lyskraft? Bilden togs av Tore Johnson. som var en av landets bästa fotografer och en av grundarna till legendariska gruppen ”Tio fotografer”.

DIG Special:

John Coltrane,

med 119 olika

vinylomslag med

John Coltra

John Coltrane

Blue Train

Blue Train var John Coltranes enda egna inspelning för Blue Note. En riktig tungviktare från 1957.

Omslaget har gjorts av Reid Miles och fotograf är Francis Wolff. Det var deras samarbete som gjorde Blue Note till stilbildare inte bara inom jazzen, utan också inom den grafiska formgivningen.

Reid Miles gjorde nära 500 omslag för Blue Note under en 15-årsperiod. Hans påverkan märks än idag i många av de vardagsbilder som omger oss. Reid Miles och Blue Note har blivit själva inkarnationen av den coola och hippa livsstil som många förknippar med 1950-talets moderna jazz.
  

Ornette Coleman

Free Jazz

Det finns skivor som är hyllade och ihågkomna lika mycket för sina omslag som för sin musik. Omslag som folk känner till och kan prata om utan att ha någon relation till själva musiken. En sådan skiva skulle kunna vara Ornette Colemans banbrytande ”Free Jazz” på Atlantic, inspelad 1960.

Den spontana, kollektivt improviserade musiken illustrerades på det utvikbara skivomslaget med en målning av spontanisten Jackson Pollack.  Målningen brer ut sig på omslagets insida, men ett utsnitt visas på ett fyndigt sätt på framsidan genom ett utsågat fönster.
 

Miles Davis

Bitches Brew

På samma sätt som musiken kom att påverka jazzens utveckling kom också omslaget till Bitches Brew att påverka stil och utseende på många skivomslag inom både jazz och rock. Skivan spelades in 1969 och gavs ut av Columbia året efter. Man kan säga att Miles därned hade kastat in jazzen i nutiden.

Omslaget gjordes av den tysk-franske konstnären Mati Klarwein. Hans  konst är för evigt förknippad med den musikform som han så perfekt lyckades visualisera på Bitches Brew och några andra skivor i samma anda och från samma tid, t.ex  Carlos Santanas ”Abraxas”.

Horace Silver Quintet
Innan Reid Miles började arbeta för Blue Note använde man sig av flera andra formgivare. En var John Hermansader. Det är hans modernistiska och hårdkokta elegans som anslog tonen till hur den svarta hardbopjazzen i New York skulle presenteras på skiva under 1950-talet. Man förstår att Reid Miles var inspirerad.


John Hermansader designade ett flertal av Blue Notes 10” LP omslag, varav detta med Horace Silver är ett av de mest lyckade. Skivan kom 1954. Det suggestiva fotot har tagits av Francis Wolff.
 


Cecil Taylor
Nefertiti, The Beautiful One Has Come
1966 intierade den engelske producenten Alan Bates utgivningen av en serie skivor med avantgarde-jazz på skivbolaget Fontana. Det handlade om musik inspelad under åren 1962-1966 med musiker som Cecil Taylor, Arche Shepp, Paul Bley, John Tchicai, Ted Curson m.fl. Ett 15-tal LP kom ut.


Skivorna har blivit eftertraktade inte bara för att de dokumenterar ett viktigt skede i jazzens utveckling, utan också för sina vackra och fantasifulla omslag. De gjordes av Marte Röling, en ung kvinnlig konstnär från Amsterdam. Alla omslag är i samma stil, med en bild på artistens huvud och med en tolkning av vad som kan röra sig i detta huvud!


Plattan med Cecil Taylor innehåller musik från hans legendariska gästspel på Montmartre,Köpenhamn 1962.
 


Jazz Quintet -60
Ibland kan ett omslag med ett enkelt svartvitt foto räcka för att en skiva ska kännas magisk. Jag tycker att Jazz Quintet -60 med Allan Botschinsky är en sådan. Den gavs ut 1962 på danska Metronome.


På bilden ser vi Botschinsky, Bjarne Rostvold och en 16-årig Niels-Henning Örsted Pedersen. I gruppen ingick också Bent Axen och Nils Husum. Ung dansk jazz när den var som bäst.


Omslaget förmedlar en så stark tidskänsla. Det var så här det såg ut, det var så här det lät – en gång i tiden på en jazzklubb, en gång i tiden i Köpenhamn.


Fotografen heter Ebbe Wråe. Han tog många fina bilder på jazz i den köpenhamnska natten under 50- och 60-talet.
 
 


Tina Brooks
True Blue
Tenoristen Tina Brooks var långt från strålkastarljuset när han dog 1974, bara 42 år gammal. Han hade då inte varit inne i en skivstudio på över 13 år. Tidigare hade han gjort flera egna inspelningar för Blue Note, men bara en enda gavs ut under hans livstid – det var True Blue.


Han var en oerhört begåvad och idérik improvisatör med djup, värme och känsla. Men det ville sig inte. Få brydde sig. I dag är Tina Brooks kult och hans skiva något av Blue Note-entusiasternas heliga graal.


Originalvinylen (med omslag av Reid Miles) kan de flesta samlare bara drömma om. Blue-Hoo, Too Blue, True Blue, Blue Note…
 


Lars Gullin – Åke Persson
En av de första svenska LP-skivorna på 12” är Lars Gullin-Åke Persson på Philips. Den spelades in i januari 1957 och gavs ut strax efter plattan med Bengt Hallberg (se ovan). Liksom på denna är det den mästerlige Tore Johnson som är fotograf. Han dog 1980 och var för övrigt son till författaren Eyvind Johnson


Gullin och Persson spelar tillsammans på ett par spår, men i övrigt var för sig med olika kvartetter.


Skivans omslag är ett av de snyggaste som finns med svensk jazz, tycker jag. Tyvärr är det inte så lätt att hitta. Skivan återutgavs visserligen i slutet på 1960-talet men då var det vackra originalomslaget utbytt mot något mer alldagligt (=mindre konstnärligt, mer säljande?).
 
 


Ruby Braff
Braff!!
Man skulle kunna tro att det är en scen ur en amerikansk underground-film av John Cassavetes. Inte en LP-skiva från 1957 på skivmärket Epic med swingtrumptaren Ruby Braff. Omslaget är så udda att man rycker till. Vad är det här!? Men det är det oväntade som gör omslaget så fascinerande.


Vem som gjort designen framgår inte, men det måste vara Ivan Chermayeff. Han är en av världens ledande grafiska formgivare och var i sin ungdom i mitten på 50-talet anlitad av just Epic för att göra skivomslag. Helt säkert är att bilden tagits av den likaså då unge och okände amerikanske fotografen Jay Maisel. Också han i dag världsberömd, känd för sina pulserande färgbilder tagna i befintligt ljus, som ofta syns i reklamsammanhang och i väldiga format.
 
 

 


Duke Ellington
Historically Speaking
Visste man inte vem Duke Ellington var, kunde man 1956 kanske fråga sig vad för slags musik den här skivan handlade om. Det är en av två LP som Duke spelade in för Bethlehem och som presenterar nyinspelningar av klassiker som East St.Louis Toodle-O, Creole Love Call och Jack the Bear.  


Formgivaren Burt Goldblatt tog ett modernistiskt grepp i sin design. Aldrig hade väl Ellingtons ”gammalmodiga” musik presenterats på ett liknande sätt.


Goldblatt tog fasta på att det var just nya tolkningar och underströk att det inte rörde sig om en återutgivning av gamla succéer. Det var nytt och fräscht, det var samtida musik. Dessutom innehåller skivan också ett par helt nyskrivna saker. Ett mycket vackert skivomslag!
 


Albert Ayler
Something different! 
Hösten och våren 1962-63 gick Albert Ayler omkring i Stockholm med sin saxofonlåda. Han fick inte många chanser att spela inför publik. En gång var på Musikaliska Akademin. Bland de fåtal själar som var där fanns Bengt ”Frippe” Nordström som hade med sig en bandspelare. Frippe bad sen Nils Edström att ta några bilder på Albert Ayler, vilket skedde framför en buske i Observatorielunden. Frippe gav ut musiken som Bird Notes BNLp 1. Den pressades i något 100-tal ex med Edströms bild på omslaget.


Några kvarter från Observatorielunden låg Gyllene Cirkeln. Där sågs Frippe i åratal framåt försöka sälja sin skiva med Albert Ayler. Få ville köpa, men vem kunde ana att det skulle bli jazzhistoria av det hela och en framtida skivraritet av stora mått?
 


George Lewis Jazzband
Under många år var det EP-skivan som dominerade den svenska skivutgivningen. Det var först på 1960-talet som LPn tog över på allvar. Många EP-omslag är tämligen slentrianmässigt framställda och för USA-importer användes oftast originalets design.


Men det finns många undantag. Skivbolaget Sonet t.ex (med dotterbolagen Storyville och Gazell) använde gärna ett eget originalfoto och egen ny design på omslaget.


Den klassiska inspelningen med George Lewis från 1953 är ett svenskt (eller danskt) original. Någon som vet vem som har plåtat den fina bilden?
 


  Count Basie Swings
Joe Williams Sings
Den här LPn Count Basies orkester och sångaren Joe Williams kom 1956 och blev en av tidens populäraste jazzskivor med slagnummer som “Every Day (I Have the Blues)”.


Populariteten och de många återutgivningarna må ha slitit på motivet, men det gör det inte sämre. Och att det är David Stone Martin som är konstnären går inte att ta miste på!


I en intervju har David Stone Martin berättat att producenten Norman Granz ville att han skulle ge Joe Williams en känsla av ”a spiritual singer”.
 


Eric Dolphy in Europe
Eric Dolphy i Köpenhamn, september 1961. En ovanlig färgbild med Dolphy i hatt och skinnpaj. Han har spelat med danska musiker på Studentföreningen och musiken har spelats in av det danska skivbolaget Debut, som gav ut den här LPn året därpå. Senare gavs musiken också ut på skivmärket Prestige.   


Det framgår inte av omslaget, men det var säkert Debuts ägare Ole Vestegaard som själv tog bilden. Han drev skivbolaget från sin lilla bokhandel. Till en början med syftet att distribuera skivor från Charles Mingus amerikanska bolag Debut, men efterhand också för att ge ut egna skivor.


Eric Dolphy reste omkring i Europa själv. Före Köpenhamn hade han varit i Sverige. Det finns musik utgiven på skiva där han spelar med svenska musiker på en konsert i Uppsala.
 


Charlie Mariano
Det amerikanska skivbolaget Bethlehem hade under 1950-talet en stor men ganska ojämn produktion. De flesta musikaliska höjdpunkterna finns bland de 10” LP som producerades under den första hälften av decenniet.


Det är också under denna tid som fotografen och formgivaren Burt Goldblatt gör några av sina bästa omslag. Han är ett av de stora namnen och en av de mest produktiva. Han gjorde över 3000 omslag för olika skivbolag. 


Hans omslag för 10” LPn med Charlie Mariano från 1953 är en riktig höjdare. Saxofonens linjer, den utmanande gröna färgen, den minimalistiska texten – som köpare behövde man inte riskera att köpa grisen i säcken. Det var modern jazz det handlade om.
 
 


Stan Getz
The Sound
Herman Leonard anses av många som den främste av alla jazzfotografer. Han arbetade i New York där han från 1940-talet och framåt gick runt med sin kamera på klubbarna på 52nd Street och andra ställen.


Det är Herman Leonard som har tagit den fina bilden på Stan Getz. LPn kom 1956 på skivmärket Roost. Den är intressant också därför att den innehåller musiken från Stan Getz besök i Sverige 1951, då han tillsammans med Bengt Hallberg och andra spelade in bl.a ”Ack Värmeland du sköna”.


Musiken gavs ut på EP och 10” LP med helt andra omslag. Men så här såg skivan ut när den första gången presenterades som 12” LP för den amerikanska publiken.
 


Harmonica Blues
Som moderna klassiker måste man räkna de omslag som geni- och kultförklarade serietecknaren Robert Crumb gjorde för skivbolaget YaZoo. För en större publik är han nog mest känd för serien ”Fritz the Cat”, som också blev film.


Crumb har ett dokumenterat intresse för äldre jazz och blues. Han har porträtterat en mängd musiker och sångare ur jazz och r&b-historien. Han är också stor samlare av stenkakor.


Harmonica Blues är ett härligt omslag som på ett humoristiskt och dråpligt sätt berättar vad det handlar om. Skivan kom 1976.


Skivomslag

DIG Special:


Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.



Charlie Parker

54 unika omslag

med Charlie Parker.



Andy Warhol

Special

Mal Waldron
Free At Last
Det tyska skivbolaget ECM startades 1969 av Manfred Eicher. Med sina över 1000 skivor utgivna sedan dess har ECM blivit ett begrepp och ett enastående dokument över samtida jazz.


ECM:s högklassiga och ofta nyskapande skivomslag har också spelat en roll för att etablera bolagets identitet. De har under åren uppmärksammats på olika sätt - med utställningar, i tidningsartiklar och t.om. givit upphov till en bok, Sleeves of Desire (1996).


Det kan vara lämpligt att i den här serien börja med Mal Waldrons LP från 1969 som har skivnumret ECM 1001, dvs det är den första i raden av bolagets alla utgivningar! Designen har gjorts av Rufus Wedder.
 
 


Rolf Ericson

and his all american stars
När Rolf Ericson kom till Sverige 1956 med sin första amerikanska kvintett spelade Metronome in tre EP-skivor med gruppen. Någon LP gavs aldrig ut.


Däremot gavs musiken ut på LP i England (på etiketten Nixa) och i USA på EmArcy. Den engelska LPn fick samma omslagsbild som en av EP-skivorna, men den amerikanska begåvades med ett nytt vackert omslag i färg.


Vem som är designer framgår inte, annat än att fotot har tagits av ”Garrett & Howard”. Det är inte ofta man ser den här LPn.
 


Klassiska skivomslag är utvalda och kommenterade av Torbjörn Sörhuus.
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR