DIG Jazz

På sjuttiotalet satsade de stora amerikanska skivbolagen allt mindre på jazz, och speciellt drabbade förstås detta den nyare jazzen. I stället blev det olika skivbolag i Europa som fick axla ansvaret att dokumentera och sprida den aktuella jazzmusiken. Två av dessa var tvillingskivbolagen Black Saint och Soul Note, som kom att få stor betydelse både för musiker och lyssnare.

Det var italienaren och jazzentusiasten Giovanni Bonandrini som startade de båda bolagen. Först lanserades Black Saint 1975 och första skiva var Billy Harpers Black saint. Sedan startades Soul Note 1979, och även denna gång var Billy Harper först ut, nu med skivan In Europe. Tanken var att Black Saint skulle spegla den nya avant-garde-jazzen och Soul Note den lite mer konventionella moderna jazzen, men några glasklara gränser mellan bolagen blev det aldrig. Inspelningarna gjordes både i Europa, ofta i skivbolagets hemort Milano, och i USA. De två skivbolagen var verksamma i flera decennier, och sammalagt producerade man en bra bit över fem hundra plattor.

Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt.

Hittills har sjutton boxar släppts, och det är bara att hoppas att publikintresset blir så pass skapligt att bolaget orkar fullfölja sin planerade utgivning.

Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.

Billy Harper

Black Saint (LP 1975)

De sjutton boxar som hittills släppts:

David Murray - octets (5 CD). Innehåller Murrays klassiska oktettinspelningar Ming (1980), Home (1981), Murray’s steps (1982), New life (1985) och Hope scope (1987). Ytterligare boxar med Murrays övriga inspelningar på Black Saint är att vänta.

Paul Motian (6 CD). Innehåller tre kvintettinspelningar med Joe Lovano, Jim Pepper, Bill Frisell och Ed Schuller: The story of Maryam (1983), Jack of clubs (1984) och Misterioso (1986). Trion med Lovano och Frisell finns på One time out (1987) och dessutom finns duoskivorna Notes (1987) med Paul Bley och Flux and change (1992) med Enrico Pieranunzi.

Anthony Braxton (8 CD). Innehåller duoskivan med Max Roach Birth and rebirth (1978), kvartettskivorna Four compositions (Quartet) 1983, Six compositions (Quartet) 1984 och Five compositions (Quartet) 1986. Vidare en kvartettinspelning med Mal Waldron Six Monk’s compositions (1987) och tre skivor med större ensembler Eugene (1989), 4 (ensemble) compositions 1992 och Composition no. 173.

Lester Bowie (3 CD). Innehåller The 5th power (1978) med bland andra Arthur Blythe, samt två skivor med gruppen The Leaders där bland andra Blythe och Chico Freeman ingick: Out here like this (1987) och Unforeseen blessings (1988).

Henry Threadgill (7 CD). Innehåller två skivor med gruppen Air, Live Air (1976-77) och Air mail (1980) och två med New Air, Live at Montreal International Jazz Festival (1983) och Air show no. 1 (1986), den sistnämnda med gästspel av Cassandra Wilson. Vidare två skivor med Threadgills grupper, Spirit of nuff…nuff (1990) och Song out of my trees (1993) samt Flutistry (1990) med flöjtkvartetten Flute Force Four.

Läs recension nedan

Enrico Rava (5 CD). Innehåller kvartettinspelningen Il giro del giorno in 80 mondi (1972) med gitarristen Bruce Johnson, kvintettinspelningen Andanada (1983), String band (1984) med stråkar, Tony Oxley och Nana Vasconcelos, kvintettinspelningen Secrets (1986) med John Taylor och sextettinspelningen Rava electric five (1994) med Gianluigi Trovesi.

Bill Dixon (9 CD). Innehåller sextettinspelningarna In Italy volume one och volume two (1980), kvartettinspelningarna November (1981) och Son of Sisyphus (1988) samt septettskivan Thoughts (1985). På Vade Mecum I och II (1993) spelar Dixon tillsammans med Barry Guy, William Parker och Tony Oxley, medan Papyrus volume I och volume II (1998) är duetter med Tony Oxley. Boxen lovprisades nyligen med fyra stjärnor i Down Beat.

Lee Konitz (5 CD). Innehåller Live at Laren (1979) med Konitz’ nonett, Ideal scene (1986) och The New York album (1987), båda med kvartetten med Harold Danko, Zounds (1990) med kvartetten med Kenny Werner samt Lunasea (1992) med Peggy Stern.

Läs recension nedan

Steve Lacy - solos, duos, trios (6 CD). Innehåller två soloinspelningar med enbart Monkkompositioner, Only Monk (1985) och More Monk (1989). Vidare två duoinspelningar med Mal Waldron, Sempre amore (1986) med enbart Ellingtonmusik och Communiqué (1994) samt två trioplattor, The flame (1982) med Bobby Few och Dennis Charles och The window (1987) med Jean-Jacques Avenel och Oliver Johnson. Ytterligare boxar med Lacys övriga inspelningar är att vänta.

Enrico Pieranunzi (6 CD). Innehåller Isis (1980) med Art Farmer, trioinspelningarna Deep down (1986), No man’s land (1989) och Seaward (1995). Vidare en duoskiva med Paul Motian, Flux and change (1992) och Ma l’amore no (1997) med sångerskan Ada Montellanico, Lee Konitz och Enrico Rava.

Charlie Haden (5 CD). Innehåller två skivor med gruppen Old and new dreams med Don Cherry, Dewey Redman och Eddie Blackwell: Old and new dreams (1976) och A tribute to Blackwell (1987). Vidare två trioplattor: Etudes (1987) med Geri Allen och Paul Motian och First song (1990) med Enrico Pieranunzi och Billy Higgins samt kvartettskivan Silence (1987) med Chet Baker.

Cecil Taylor (5 CD). Innehåller duoinspelningar med Max Roach: Historic concerts set 1 och set 2 (1979) och soloskivan For Olim (1986). Vidare två gruppinspelningar, Olu Iwa (1986) med bland andra Peter Brötzmann och William Parker, och Winged serpent (1984) med bland andra Jimmy Lyons, Frank Wright, Enrico Rava och Tomasz Stanko.

George Russell (9 CD). Innehåller en del material från Russells tid i Europa, exempelvis Essence (1966-67) och Vertical form VI (1976-77), båda med Radiojazzgruppen. Jan Garbarek kan höras som solist i Othello ballet suite (1967-68), Electronic sonata for souls loved by nature (1969), Trip to Prillarguri (1970) och Listen to the silence (1971). Med amerikanska musiker finns sedan storbandsplattorna New York Big Band (1978) och Live in an american time spiral (1982) samt en senare sextettinspelning av Electronic sonata for souls loved by nature (1980).

World Saxophone Quartet (6 CD). Innehåller fem album med oroginalkvartetten Julius Hemphill, Oliver Lake, David Murray och Hamiet Bluiett: Steppin’ (1978), W.S.Q. (1980), Revue (1980), Live in Zürich (1981) och Live at Brooklyn Academy of Music (1985) samt Moving right along (1993) där Hephill ersatts av såväl James Spaulding som Eric Person.

Jimmy Giuffre (4 CD). Innehåller de tre kvartett skivorna Quasar (1985), Dragonfly (1989) och Liquid dancers (1989) där Pete Levin spelar syntar och elpiano. Dessutom Conversations with a goose (1993) med klassiska trion med Paul Bley och Steve Swallow.

Mal Waldron – quintets (4 CD). Innehåller fyra kvintettskivor inspelade vid två tillfällen. De två första, The Git Go (1986) och The seagulls of Kristiansund (1986) är live från Village Vanguard och i gruppen ingår Woody Shaw, Charlie Rouse, Reggie Workman och Ed Blackwell. Crowd scene (1989) och Where are you (1989) är med Sonny Fortune, Ricky Ford, Reggie Workman och Eddie Moore. Fler boxar med Waldron i andra sättningar än kvintett är att vänta.

Don Pullen (7 CD). Innehåller de två soloskivorna Healing force (1976) och Evidence of things unseen (1983), Milano strut där även Famoudou Don Moye medverkar och en trioskiva med Joseph Jarman, The magic triangle (1979). Vidare två kvartettalbum, Capricorn rising (1976) med Sam Rivers och Warriors (1978) med Chico Freeman, samt kvintettskivan The sixth sense (1985) med Olu Dara och Donald Harrison.

Om utgivningen fortsätter enligt planerna kommer vi de närmaste åren att kunna se fram mot boxar med exempelvis Muhal Richard Abrams, Oliver Lake, Julius Hemphill, Roscoe Mitchell, Max Roach, Frank Lowe, Leroy Jenkins, Billy Harpe, Andrew Hill, Billy Bang, Andrew Cyrille, George Lewis, Paul Bley, Jimmy Lyons, Kenny Drew, Borah Bergman, Chico Freeman, String trio of New York, Art Farmer, Archie Shepp, Ran Blake, Giorgio Gaslini, Rova Saxophone Quartet, Chico Hamilton, Dave Liebman och Joe Lovano samt fler boxar av David Murray och Steve Lacy. Så höll ögon och öron öppna för denna kulturgärning!

Sammanställning: Roger Rudolfsson

Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.

Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar 93

skivomslag med Lars Gullin.

Samling med överraskande moment. Respekt!

Lee Konitz

The complete remastered

recordings on

Black Saint and Soul Note

(Box 5 cd. Cam Naxos)

Saxofonisten Lee Konitz var en av de få altsaxofonister som naggade i kanten på den rättmätiga uppmärksamhet som kom Charlie Parker till del. Då avses slutet av fyrtiotalet och in på femtiotalets början. Konitz var en annan typ av musiker som kom att höras i den vita coola jazzstilen. Speciellt när han var lierad med pianisten Lennie Tristano och Claude Thornhills orkester. Han är i hög ålder, född 1927, fortfarande aktiv och skapande vilket hans samarbete på den nyligen släppta skivan med pianisten Brad Mehldau, Live At Birdland, ECM/Naxos verkligen bestyrkte.

De inspelningar som presenteras är från 1979-1992. Live at Laren är inspelad på jazzfestivalen i Laren 1979 där Konitz nonet med bland annat trumpetaren Red Rodney och trumslagaren Billy Hart medverkar. De ypperliga arrangemangen har ritats av Konitz, Gil Evans, trombonisten Jimmy Knepper och Sy Johnson. Med finns Moon Dreams i arrangemang av Evans som också arrade melodin för Milesskivan Birth Of The Cool. Mycket bra spel hörs av såväl Konitz som Rodney.

Lee Konitz Quartet från 1986 tar hand om Ideal Scene i en inspelning från Italien. Pianist är Harold Danko, basen hanteras av Rufus Reid och trumslagare är Al Harewood. Med Reid gör Konitz en mycket intim personlig tolkning av Tadd Damerons underbara ballad If You Could See Me Now.

1987 spelade Konitz dåvarande kvartett in The New York Album. Medspelare var pianisten Harold Danko, basisten Marc Johnson samt trumslagaren Adam Nussbaum. En synnerligen attraktiv grupp där musikens öppna form och frihet får Konitz att agera djärvt och nyfiket. Mycket beroende på medspelarnas öppna attityd och okonventionella hållning till materialet. Candlelight Shadows är ett slående exempel. I Kenny Wheelers vackra Everybody´s Song But My Own visas Konitz ljusa sopransaxspel som följs upp av Dankos helgjutna solo. Att konvolutet missat att notera att Konitz använder både sopran som altsax är en miss. Dynamisk är Limehouse Blues där den fränt attackerande altsaxen får excellent support av de elastiskt fullfjädrade kompmusikerna. I Konitz Monkian Round finns naturligtvis paralleller till Thelonius Monk. Bronislaw Kapers Invitation blir en spänstig avslutning på det lyckade New Yorkbesöket.

Tillbaka i New York är Konitz 1990 men med en annan kvartett. Pianist är här Kenny Werner som med synthesizer lägger in stråkklanger. Bas spelar Ron McClure och Bill Steward finns vid trummorna. Alla musikerna har bidragit till repertoaren där Duke Ellingtons Prelude To A Kiss och Duke Vernons Taking A Chance On Love ingår. I Konitz Blue Samba lirkas en brasiliansk atmosfär in.

Även skivan Lee Konitz & Peggy Stern Lunasea har tillkommit i New York men 1992. Här är det ett intressant sextettformat som gäller. Den rejält klassiskt utbildade pianissan Peggy Stern som i början av jazzkarriären spelade med trombonisten Julian Priester och altsaxofonisten Richie Cole är även en starkt kompositör. I fjorton av numren har hon sin hand med. Undantaget är Konitz och gitarristen Vic Juris hommage till Peggy, To Peggy, vilken påminner om Alone Together. Peggy är också en utmärkt solist med ett vackert anslag som attribut. Harvie Schwartz spelar bas, Jeff Williams är trumslagare och percussionist är Guilherme Franco som kommer väl till pass i de latinfärgade numren. Dit hör Bossa Tia, Lunasea, Leeway och S´Gone. Skivans mest udda inslag är den avantgardistiska The Final Blow.

En summering ger en samling med överraskande moment som verkligen håller att gå tillbaka till. Att Konitz även kunde spela kraftfullt, vilket inte alla känner till, är värt att notera. Han inger respekt.

Göran Olson

Sju nedslag i en betydande musikers utveckling

Henry Threadgill

The complete remastered

recordings on

Black Saint and Soul Note

(Box 7 cd.CAM/Naxos)

På sjuttiotalet startade Giovanni Bonandrini två tvillingskivbolag, Black Saint och Soul Note. Dessa bolag fick stor betydelse för många av oss jazzlyssnare i en tid då de större amerikanska skivbolagen satsade allt mindre på jazzskivor, speciellt med den nya jazzen. Sammanlagt producerade de här två italienska bolagen en bra bit över fem hundra plattor, och det är glädjande att delar av detta material nu görs tillgängligt på nytt i nya, ”remastrade” utgåvor. Den här boxen innehåller 7 CD-skivor med Henry Threadgills musik som, titeln till trots, samtliga gavs ut på Black Saint.

Saxofonisten och flöjtisten Henry Threadgill tillhör de senaste decenniernas mera betydande musiker, även om han kanske inte fått den stora uppmärksamhet som han i mitt tycke är värd. Han är född 1944, kommer från Chicago och tillhör samma krets av musiker som Art Ensemble of Chicago, Muhal Richards Abrams och Anthony Braxton. Han skapar fortfarande mycket självständig musik, och han har efter hand mer och mer också uppmärksammats för sitt originella komponerande. Skivorna i boxen innebär sju spännande nedslag i Threadgills musikaliska utveckling och en finfin introduktion för den som missat denne mycket personlige musiker.

Egentligen gavs endast två av de här skivorna ut i Threadgills eget namn. De två första skivorna i boxen är med trion Air, där Threadgill samarbetade med en av epokens absolut mest dynamiska och spänstiga basister, Fred Hopkins, och den lyhörde trumslagaren Steve McCall. ”Live Air” (1976-77) är trions första skiva. Den består av ett relativt lågmält, stillsamt trevande och i huvudsak fritt improviserande. Skivan visar endast delvis vad som komma skall. Musikerna är skickliga och vidunderligt samspelta, samtidigt som musiken i mångt och mycket ännu inte frigjort sig från friformkonceptets hämmande begränsningar. ”Air mail” (1980) är distinktare, kraftfullare och har en helt annan laddning. Nu märker man hur komponerande inslag och planerade strukturer fått en allt mer betydelsefull roll. Den långa och täta låten ”C.T.,J.L.” är för övrigt tillägnad pianisten Cecil Taylor och altsaxofonisten Jimmy Lyons. Threadgill skriver att dessa två musiker influerat honom mycket, och med den vetskapen är det inte så svårt att höra Lyons påverkan på Threadgills altsaxspel, tycker jag. Gruppen Air gjorde också flera skivor för andra bolag.

1982 slutade McCall och ersattes av trumslagaren Pheeroan ak Laff, och gruppen bytte då namn till New Air. Pheeroan ak Laffs trumspel är aningen mer konventionellt än McCalls, och flera kritiker vid den tiden tyckte att det innebar en försvagning av trions lyhörda samspel. Jag är inte lika kritisk på den punkten, utan tycker att bytet faktiskt låg helt i linje med den utveckling mot en musik med en starkare puls och mer rytmiskt driv som Threadgill då påbörjat, en utveckling som förstås är lättare att se så här långt efteråt. ”Live at Monteal International Jazz Festival” (1983) visar att trions utvecklats i denna riktning och har tydliga kompositioner (av Threadgill) i botten. Skivan är sprudlande vital och bitvis hårt svängande. I ”Air show no. 1” (1986) är New Air förstärkta av sångerskan Cassandra Wilson, som medverkar i tre av skivans sex nummer. Kombinationen är inte så märklig som det kanske kan låta, och Wilson, som har en bakgrund i den nyare jazzen, smälter in fint i trions sätt att mucisera. Även New Air gjorde några skivor för andra skivbolag.

På ”Spirit of nuff…nuff” (1990) känner vi igen mycket av den Threadgill som vi kan höra i dag. Hans grupp kallas här Very Very Circus och består förutom Threadgill av en trombonist, två gitarrister, två tubaister och en trumslagare. Tillsammans skapar de en puttrande brygd bakom Threadgills originella melodier och musiken drivs framåt av en stark rytmisk puls. I mitt tycke är det här musik som pekar framåt mot jazzens framtid, och som fortfarande känns rykande aktuell. ”Song out of my heart” (1993) bygger vidare på samma intentioner, men är lite annorlunda till karaktären. Skivans fem spår har samtliga olika instrument- och personbesättning, och ingen musiker är med på alla spår, inte ens Threadgill själv. Resultatet blir mer varierande, eller om man så vill mer splittrat, men Threadgills personliga musikskapande känns igen genom hela skivan. Bland instrumenten finns cembalo, dragspel och hammondorgel och medmusiker är bland annat Myra Melford, Amina Claudine Myers, Ted Daniel, Brandon Ross och Jerome Harris.

Boxens sjunde och sista CD är den som skiljer sig mest från de övriga. På ”Flutistry” (1990) spelar gruppen Flute Force Four, en kvartett bestående av fyra flöjtister. Förutom Threadgill är det James Newton, Pedro Eustache och Melecio Magdaluyo. Threadgill och Newton står för kompositionerna. En hel skiva med enbart flöjtister kräver kanske att man närmar sig den med en speciell mottaglighet, men skivan är mer omväxlande och klangrik än man kanske kunde befara. Trots detta misstänker jag att andra än flöjtister nog helst avnjuter den i något mindre doser åt gången.

Boxen är till formen en smidig ask, behändig till omfånget. Varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag, ljudet är bra och priset lågt. Liknande boxar har också släppts med Charlie Haden (5 CD), Enrico Rava (5 CD) och pianisten Enrico Pieranunzi (6 CD). Ytterligare boxar är dessutom utlovade, så håll ögonen öppna.

Roger Rudolfsson

DIG Jazz. På nätet-hela tiden!