(Svenska och internationella repriser och jazzhistoria i nya utgåvor)

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.

Göran Olson skriver även om jazz i bl a Gefle Dagblad och Ny Musikbransch (nmb)

Jazznyheter Svensk jazz Internationell jazz Jazzsång Storband

Diggat.Lars Gullin Diggat Miles Davis Diggat på dvd

Magisk pianoafton med
sällsynt fantasi och spelglädje 
Erroll Garner

The Complete Concert by the Sea

(Columbia/Sony, 3-cd)

Första gången vi hörde Erroll Garners “Concert by the Sea”, på LP, var 1956. Under det året sålde skivan, en av Columbias största säljframgångar på jazzfronten någonsin, i 225 000 exemplar och ingen betvivlade att det var Garners bästa platta dittills. Förmodligen tycker de flesta fortfarande att det är det bästa och mest helgjutna den alltid lika spelglade Pittsburgh-pianisten någonsin har gjorde på skiva. Allting verkade klaffa den där septemberkvällen 1955, då Erroll (34 år) och hans medmusikanter, basisten Eddie Calhoun (33) och trumslagaren Denzil Best (38), konserterade i Carmel, strax utanför Monterey i soliga Kalifornien, två timmars bilresa söderut från San Francisco.

Nu har man plockat fram resten av det som spelades i Carmel den där magiska aftonen då Jimmy Lyons, basen för Monterey-festivalen, hade lockat dit Erroll hans spelkamrater i den ganska nybildade trion. Och ”resten” är förstås inte fy skam. Den huvudsakliga anledningen till att det inte släppts tidigare - utan först nu, på pricken 60 år senare – är förstås att det inte fick rum på originalutgåvan av Concert by the Sea. Och skälet till att man valde att plocka bort just de elva låtar man nu har kompletterat med var, med all sannolikhet, att Erroll strax innan hade spelat in de flesta av dem på några studioalbum. För den som är intresserad kan berättas att de ”nya” låtarna är ”Night and Day”, ”Spring is Here”, ”The Nearness of You”, ”Sweet and Lovely”, ”Lullaby of Birdland”, ”Will You Still Be Mine”, ”I Cover the Waterfront”, ”Bernie´s Tune”, “´S´Wonderful”, “Laura” och “Caravan”. 

Garner är på fullständigt lysande humör och musicerar med en fantasi och svängglädje som få andra pianister ens har kommit i närheten av. I Calhoun, som just hade lämnat Ahmad Jamals trio, och Best, med ett betydligt allvarligare förflutet hos Lennie Tristano, hade han hittat det perfekta komplementet.

Förutom det nya musikaliska materialet får vi också höra en radioman vid namn Will Thornbury under närmare en kvart intervjua såväl Garner som Calhoun och Best. Det hade vi faktiskt, utan större saknad, kunnat undvara. Någon redigering har man inte brytt sig om och den som pratar mest är Thornbury själv, som fjäskar mer än lovligt för Erroll och som inte får särskilt mycket ur sina ”offer”. Det enda som är lite intressant är att Denzil Best berättar en del om sin komposition ”Move”, som sedan tillkomsten har blivit något av en jazzstandard.

Erroll Garner brukar kallas ”gladjazzare” och blir man inte glad av att som lyssnare ta del av den numera kompletta ”Concert by the Sea”, så bör man nog allvarligt fundera på att söka läkare.

Jan Olsson

Frank Sinatra 100 år:
Från refrängsångare till fullfjädrad 
totalartist på 100 inspelningar

Frank Sinatra

A Voice on Air 1935-55

(Columbia Legacy/ Sony, 4 cd)

Frank Sinatras stora, för att inte säga enorma, genombrott kom under radions guldålder, en epok då swingerans storband lockade massor ungdomar till dansarenorna och då det skrevs mer och bättre musik för scen, film och grammofonskiva än det någonsin hade gjorts tidigare – eller har gjorts senare. Populärmusikkreatörer som Richard Whiting, George Gershwin, Harry Warren, Harold Arlen, Richard Rodgers, Cole Porter, Jerome Kern, Jimmy Van Heusen, Johnny Mercer, Irving Berlin och Victor Youmans skrev fantastiska schlagers på löpande band. Och Sinatra var utan tvekan, möjligen under en period tillsammans med Bing Crosby, den som bäst kunde göra dem full rättvisa.

På ”A Voice on Air” har Columbia laborerat bland referensupptagningar på skivor och band med material från diverse radioprogram med Frankie. Man har vaskat fram inte mindre än drygt 100 inspelningar, varav 91 tidigare kommersiellt outgivna. En del av dem, till exempel Jerome Kerns ”Long Ago and Far Away” och Richard Whitings ”My Ideal”, sjöng han av någon anledning aldrig senare. Åtminstone inte på skiva. Några få nummer, till exempel den välkända upptagningen av ”S-h-i-n-e” från 1935 med den då19-årige Frank och sånggruppen Hoboken Four, har vi hört förut. Men aldrig i en så god ljudkvalitet som här. Sedan fortsätter det med några radiosändningar med Harry James och Tommy Dorseys orkestrar i utmärkt ljudåtergivning, innan Frank i slutet av 1942 blir sin egen lyckas smed och påbörjar sin lysande solokarriär.  

Bland alla de radioshower vi i kronologisk ordning får smakprov ur kan nämnas Fame and Fortune, Your Hit Parade, Broadway Band Box och The Frank Sinatra Show och naturligtvis dyker det upp diverse gäster här och var. Bland dem Peggy Lee, Doris Day, Nat King Cole, Slim Gaillard och Benny Goodman, som har tagit med sig sin kvintett. Vid ett tillfälle, i programmet Music for Millions av den 6 juni 1945, D-dagen alltså, dyker till och med generalen Eisenhower och president Franklin D. Roosevelt upp. För de flesta orkesterbakgrunder svarar norskättade Axel Stordahl – och som han gör det. Mästerligt!

Det är naturligtvis fascinerande att få följa Frank Sintras utveckling från begåvad refrängsångare till fullfjädrad totalartist. Att på nära håll kunna höra hur rösten successivt utvecklas och mognar, hur Frank bit för bit finner sitt personliga och mycket ”jazziga” sätt att frasera, och improvisera, och hur han lär sig att presentera en text så att man är fullständigt övertygad om att innehållet är självupplevt. I det fallet påminner han i hög grad om sin årskamrat Billie Holiday, som faktiskt också var hans idol och inspirationskälla i början av karriären.

På ”A Voice on Air” får vi alltså följa Francis Albert Sinatra på eterns vågor under hans första 20 år som populärsångare, under en period då han var den förste - och störste - tonårsidolen som världen har skådat. Ända fram till dess han kontrakterades av Capitol och blev The Voice, Ol´Blue Eyes och Chairman of the Board.   
Tillsammans med de fyra cd-skivorna, som det tar en god bit över fem timmar att spela igenom, följer en 60-sidig bok med intressant och initierad läsning, massor av svartvita foton, varav många privata, och alla tillgängliga fakta som finns att tillgå om de olika inspelningarna.

Frank Sinatra var unik och han var bäst – det är inget snack om saken! Och ”A Voice on Air” kompletterar på ett utmärkt sätt alla de reguljära skivutgivningarna.  
Jan Olsson

Storslagen återblick på storband

som sjuder av jordnära jazz

Bernt Rosengren Big Band  

With Horace Parlan piano,

Doug Raney guitar

(Caprice/Naxos)

Att Bernt Rosengren är en eminent musiker, kompositör/arrangör har aldrig ifrågasatts sedan han gjorde sin debut på den svenska jazzscenen i mitten av 1950-talet. Bernt kom in som efterlängtad ung vitaliserande vårvind där tenorsaxofonen var hans flitigaste verktyg. Otaliga är de inhemska tenorister som tagit Bernt till sin hjärtekammare. Han är fortfarande prototypen för en genuin jazzmusiker med sitt bett och de genuina fraser han hela tiden framkallar. Skivan spelades in på LP 1980 och jag vågar påstå att den håller fortfarande med den äkta vara som strömmar ut.

 
Solistiska viktiga roller vid sidan av Bernt har pianisten Horace Parlan och gitarristen Doug Raney. Samtliga aktörer bidrar till att skivan får en luftig och smidig karaktär vilket också Bernts arrangemang och kompositioner lagt grunden till. I den vackra balladen New Life kommer Lars Färnlöfs sordinerade trumpet in i handlingen. Han följs upp av Bernts hudnära altsax som är en delikatess i sin naturliga auktoritet. Mer attraherande altsax blir det i How Deep Is The Ocean och Sad Waltz. Känslig flöjtsolist är han i Joe And Eye där Raneys smekande obligater ingår i det stämningsfulla scenario som målas upp. I The Humming Bees serverar Bernt ett makalöst fränt tenorspel som kräver en plats i den svenska jazzens historiebok. Det får också gälla för den myndiga Naima. Här lockar också Parlans viljestarka spel och Raneys underfundiga tonval.

Mäktiga saxpartier har Bernt knåpat ihop i den avslutande snabba Blues Nerves där bandets spelstyrka visas upp. Allt som allt en storslagen återblick på en storbandsskiva som sjuder av jordnära jazz.

Göran Olson

ett nödvändigt tidsdokument

Don Cherry

Organic Music Society
(Caprice/Naxos)
 
Det har gått 40 år sedan Don Cherry (1936-1995) spelade in albumet Organic Music Society. Cherry hade då, 1971-1972, varit bosatt i Sverige ett antal år efter att ha blivit kvar efter en turné  med Albert Aylers kvartett i mitten av 60-talet.
 
Uppenbart är att Don Cherry vid den här tiden var starkt fångad av tidens anda, vilket innebar en stark böjelse för musik där influenser och instrument från olika kulturer kunde blandas och samsas. Global musik hade blivit ett begrepp, och mer än en udda företeelse. Dessutom rimmade det synnerligen väl med Cherrys världstillvända och socialpolitiska läggning.
 
Av de 13 spåren på Organic Music Society, som ursprungligen var ett dubbelalbum och nu ges ut på cd för första gången, är endast fyra inspelade i studio (Decibel i Stockholm). Av de övriga är fem upptagningar från Moderna Museet, två är från Bollnäs, ett från Oskarshamn och ett från Köpenhamn.
 
Förutom Don Cherrys eget material, däribland hans kända Relativity Suite, innehåller albumet musik av Dollar Brand (Bra Joe from Kilimanjaro), Pharoah Sanders (The Creator has a Master Plan), Helson Calvacanti (North Brazilian Ceremonial Hymn), Hans Isgren (Manusha Raga Kamboji) och till och med Terry Riley (Terry’s Tune).
 
Bland de de musiker som medverkar märks Christer Bothén, Bengt Berger, slagverkaren Maffy Falay och den brasilianske berimbauspelaren Nana Vasconcelos, vilka alla flyter med i det organiska flöde som musiken formar. Don Cherry själv hanterar piano, slagverk, harmonium, flöjt och sjunger lika frekvent som han spelar trumpet, vilket bidrar till att göra albumet rätt udda i hans produktion.
 
Lyssnat på idag ger Organic Music Society emellertid inte alls den inspiration som albumet gjorde när det kom ut. Tiden har inte varit särskilt hygglig mot den här typen av musik. Som tidsdokument är dock albumet i det närmaste nödvändigt. Inte minst för att förstå hur det blev sen.
Peter Bornemar

Sällan har en grupp svenska

jazzmusiker varit så lyckosamma

Trio Con Tromba             

Jan Allan, Bengt Hallberg, Georg Riedel

with Uppsala Chamber Soloists

Box med 4 CD

(Vax Records/ Naxos)

När Trio Con Tromba upplöstes i slutet av åttiotalet försvann en av landets genom tiderna personligaste kammarjazzgrupper. En grupp som bestod av synnerligen starka profiler. Jan Allan spelade trumpet, pianist var Bengt Hallberg och vid basen fanns Georg Riedel. En trio av  toppformat kan man lätt konstatera. Inspelningarna som är från 1982-1987 har inte varit utgivna tidigare men har nu genom speciellt Jans försorg kommit i dagern. Med lätthet kunde musikerna formulera sig i jazznummer och i angränsande genrer. Den breda repertoaren nådde inte enbart jazzlokus utan också i kammarmusikmiljöer. 

Ett ljudande exempel är boxens första skiva ett där man lierat sig med Uppsala Chamber Soloists. Bengt har här komponerat sitt solonummer Settimino Con Piano. Breakfastmusic och Etyd Kameleont kommer från Georgs penna. Resterande nummer är Carmichaels Star Dust, Eje Thelins tretaktare Not At All och kammarsolisternas basist Staffan Sjöholms melodi Helena. Star Dust får en superb tolkning där Bengts vänsterhandsspel är kongenialt men alla musikerna skall premieras och inte bara här.  

Georgs kompositioner lyfts fram på Trio Con Tromba Plays Georg Riedel. Spelarnas snabba reflexer och pillimariska fantasi imponerar storligen. Enfant Terrible är en direktinsprutande öppning. Där skall  bland annat det fina basspelet lyftas fram. En varm och känslig trumpet hörs i Bo Brand. De fyra satserna i Sviten Sold I Musik blev en dejavu. Jag var på plats när Jan och Georg framförde den i Stockholms konserthus 1959 innan Art Blakeys Jazz Messengers intog scenen. I svitform är också Trilogi där trions sprudlande tonlekar firar triumfer med Georgs inspirerande basspel som en viktig komponent.Bengt tar över komponerandet i Trio Con Tromba Plays Bengt Hallberg. Leksinnet finns även här. Bilingual signalerar redan på första spåret. Roligt är det att Bengts El Sippo får plats. Den skrev han för Thore Ehrlings lilla grupp när det begav sig på femtiotalets första år. Magnifikt spel bjuds i hans solonummer Intermezzo. It Was Nothing lockar med utsökt spel av Jan. Hade Bengt John Lewis i bakhuvudet när han skrev stycket kan man undra? 

CD:n Trio Con Tromba Plays Standards kan inte nog framhållas. Sällan har en grupp svenska jazzmusiker varit så lyckosamma som här. I fjorton melodier gör man ett svep över jazzhistorien i kompositioner av spritt skilda karaktärer. Harmoniska stunder blottas i I Fall In Love Too Easily, Django, New Orleans och i Cecil Bridgewaters Love And Harmony. Rollins Valse Hot sticker ut. Samma med varianterna på Sonny Boy och Opus One. Här kan man tala om stort artisteri.

Boxen blev för mig en tillgång av format när sommaren regnade bort. Att konvolutets innehåll var högklassigt utformat knuffade också undan regnmolnen.

Göran Olson 

Svensk Jazzhistoria på DIG

Bengt Hallberg

Jan Allan och Georg Riedel

"Okänd" gitarrmästare

på strålande spelhumör

Wes Monthomery

Echoes of Indiana Avenue

(Resonance Records)

För gitarrfreaks måste “Echoes of Indiana Avenue” vara rena rama våta drömmen! Wes Montgomery (1925-1968), jazzgitarrens främste stilbildare och ikon efter Charlie Christian, i högform i nio hittills både okända och outgivna nummer! Upptagningarna, förmodligen avsedda för någon form av promotion, är gjorda vid tre olika tillfällen under åren 1957 och 1958 i Montgomerys hemstad Minneapolis. Alltså innan den ”officiella” skivdebuten ägde rum på Orrin Keepnews Riverside-etikett. Att de hittades och så småningom, i remastrat och digitaliserat skick, letade sig ut är mer eller mindre en lycklig slump. Ska vi tacka någon, så får det bli producenten Zev Feldman, den överallt närvarande Michael Cuscuna och – inte minst – det tämligen nystartade skivbolaget Resonance, som har tagit som sin uppgift att spåra och ge ut tidigare okänt material.

Dels får vi höra Wes tillsammans, som just började finna sitt eget sound, med en del alldeles utmärkta, lokala förmågor och dels med sina bröder Buddy och Monk. Den förre pianist och den senare basist. Exakt manskap och plats för inspelningarna har man inte lyckats fastställa med hundraprocentig säkerhet. Men det kan förstås göra detsamma, eftersom det är Wes och ingen annan som är huvudperson.

Den gode Montgomery är genomgående i utmärkt slag och uppenbarligen på ett strålande spelhumör. Och han känns naturligtvis igen omedelbart, även om han ännu inte i lika hög grad som senare briljerar med sitt lika typiska som banbrytande oktavspel. Men han använder naturligtvis tummen istället för plektrum, en vana han tidigt lade sig till med för att inte störa sina grannar för mycket.

Bland många toppar på albumet kan nämnas två Monk-nummer, ”Straight No Chaser” och ”Round Midnight”. Den senare förtjänar väl att, i Montgomerys vackra och mycket personliga tolkning, upphöjas till klassiker. Avslutande ”After Hours Blues” är också något som sent ska glömmas. Jisses så det svänger!

”Echoes of Indiana Avenue” är givetvis ett ”måste” för gitarrvänner i allmänhet och Wes Montgomery-fans i synnerhet!

 Jan Olsson      

Två lyriker möts och skapar stor musik

Stan Getz at Large

Featuring Jan Johansson

(Storyville 2 cd/Plugged)

För inte så längesedan kom Stan Getz skiva från Nalen*. Den inspelades 1959. Getz kvartett bestod då av pianisten Jan Johansson, basisten Daniel Jordan och trumslagaren William Schiöpffe. Samma laguppställning har den här skivan som spelades in i Köpenhamn i mitten av januari 1960. Musiken finns tidigare utgiven på såväl lp som cd.

När Getz sammetston blandas med Jan Johanssons kongeniala spel är det lätt att säga att stor musik uppstår. Det är två måleriska lyriker som formar en intim sfär som väcker beundran även dryga femtio år längre fram i tiden. Getz och Jan inspirerade varandra utan att ta till storsläggan. De var samma andas barn där harmoni och en finslipad melodisk känsla var kännetecken.

Med lyhörde Schiöpffe hade Getz försäkrat sig om den tidens attraktivaste skandinaviska trumslagare. Getz hade för vana att få fram det bästa ur sina trumslagare. Billy Hart kan berätta. Ett bra komplement har Schiöpffe i Jordan som mönstergillt följer spelarnas intentioner och även skapar en flytande puls.

Första skivan lockar med tre evergreens, Night And Day, Goodbye och When The Sun Comes Out. Rena jazzkompositioner är Dave Brubecks In Your Own Sweet Way, Oscar Pettifords Köpenhamnshyllning Café Monmartre Blues och Erik Norströms Pammie´s Tune.

Med ett lätt vibrato smeker Getz fram Johnny Mandels ballad Just A Child i skivans ouvertyr. Som balladtolkare var han en titan. Lyfter gärna fram spelet i Jerome Kerns The Folk Who Live On The Hill och He Was Too Good To Me som Chet Baker lanserade. Born To Be Blues som sångaren Mel Tormé var delaktig i hör också dit och finalnumret The Thrill Is Gone tillhör samma kategori. Balladtemat bryts i Harold Lands komposition Lands End och Richard Rodgers Younger Than Springtime.

Göran Olson

Orättvist undervärderad

musikant på lysande spelhumör

Don Byas At Nalen   

With Jan Johansson

Live At The Swedish Harlem

(Riverside Jazz Label/Border)

En av jazzens av någon anledning undervärderade musiker var tenoristen Don Byas. Han kom att besöka vårt land vid flera tillfällen. Först med Don Redmans orkester 1946. Han var också här med Ellington 1950 och tio år senare med Jazz At The Philharmonic. Här kommer den Coleman Hawkinspåverkade Byas överförd från en gammal tejp inspelad i Harlem på danspalatset Nalen i Stockholm 1962.

  
Det är pianisten Jan Johansson, basisten Georg Riedel och trumslagaren Egil Johansen som backar upp honom i fem melodier. Samtliga ofta förekommande i jamsammanhang There´ll Will Never Be Another You, I Remember Clifford, All The Things You Are, Walkin´ och I´ll Remember April är materialets innehåll. Hade gärna fått varit längre. Den totala speltiden är fyrtiosju minuter inklusive två tillkommande duonummer med basisten Slam Stewart hämtade från Town Hall i New York 1945.

Nalenupptagningen är av bättre ljudkvalité jämfört med den skiva som släpptes med Stan Getz i fjol. Byas är på ett lysande spelhumör. Med utsnidad frasering och balans formar han en uppvisning som griper tag. Harmonisinnet är utsökt. En lyriskt värmande tolkning får I Remember Clifford. Här går flaggan i topp med musik direkt från hjärtat. I snabbare tempon har Byas smidigt flyt och en smidig teknik som frapperar. Jan Johansson är likaledes en begivenhet som också hördes på Getzinspelningen. Tillsammans med de övriga i kompet ger han Byas en förnämlig assist.

Duonumren är inte enbart kuriosa. Byas och Stewart leker och lirkar fram jazz på ett sätt som inte förekommer särskilt ofta idag. I Got Rhythm och Indiana är deras underlag. Stewarts karakteristiska stråkinpass ger framträdandet en udda karaktär. Än en gång imponerar Byas balans och utsökta teknik. Byas var helt enkelt en gudabenådad speleman värd att återkomma till.

Göran Olson

Black Saint och Soul Note

nu på fyra nya cd-boxar

Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. I ett första skede släpptes 13 boxar och nu har ytterligare fyra givits ut och det med World Saxophone Quartet, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Don Pullen
Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.

Läs om boxarna på Diggat Black Saint och Soul Note

Magnifik Dizzy i inspirerat sällskap!

Dizzy Gillespie Quintet

Legends Live

(Jazzhaus/Naxos)

Dizzy Gillespie och hans kvintett med altsaxofonisten/flöjtisten Leo Wright, pianisten Lalo Schifrin, basisten Bob Cunningham och trumslagaren Mel Lewis gästade Europa hösten 1961. Även Sverige fanns med på turnéplanen. Konserterna i Stuttgart och Frankfurt spelades in av Südwestrundfunk, som nu har plockat fram banden ur sitt arkiv och putsat upp dem med utmärkt resultat. Och musiken är kort sagt magnifik!

43-årige Dizzy hade fortfarande krutet torrt och spelar fantastisk trumpet. Hans tolkning av Vernon Dukes ”I Can´t Get Started” är fräsch som en vårmorgon. Han kanske har spelat lika fulländat i en del andra sammanhang, både förr och senare, men aldrig bättre och mer formfulländat än här.  Vi får också höra en drygt 16 minuter lång version av Duke Ellingtons ”The Mooche”, utmärkt arrangerad av Dizzy och med massor av grandiost spel av samtliga. Leo Wright, som under den tid han bodde i Europa blandade tämligen slätstrukna insatser med mer minnesvärda, har nog aldrig låtit mer skärpt och inspirerad än han gör här. Och Schifrin, född och skolad i Argentina, ger musiken en lätt sydamerikansk touch, som är både spännande och originell och som givetvis passar Gillespies lynne som hand i handske. Hans häftiga blockackord är också något alldeles extra. Dessvärre försvann den ultrabegåvade Lalo Schifrin så småningom mer eller mindre från jazzen för att ägna sig åt att komponera och arrangera musik för film och TV, något som givetvis betalade sig bättre.

Övrigt örongodis på denna ovanligt välkomna utgåva är två versioner av Dizzys vackra komposition ”Con Alma”, en från Stuttgart och en från Frankfurt, och en utmärkt version av ”Kush”, ett stycke som smakar Afrika och som Dizzy skrev till åminnelse av staden Kush, som enligt bibeln lär ha legat någonstans söder om Egypten. Festlig, om än lite mer lättviktig, är också ”Oops-Shoo-Be-Doo-Be” (jo, man sjunger faktiskt ett ”s” i första stavelsen) med hejdlös refrängsång av bandet.  Den enda lilla malörten i glädjebägaren är Wrights featurenummer ”Willow Weep for Me”, där han byter ut altsaxen mot flöjt. Men den överlever man lätt i all glädjeyra.

Undras förresten om inte Bob Cunningham är en jazzens mest underskattade basister…

Jan Olsson

En ordinär dag på jobbet

för alltid spelglad Zoot Sims

Zoot Sims

Lost Tapes

(Jazzhaus/Naxos)

När Benny Goodman och hans stjärnspäckade orkester hade tutat färdigt vid 1958 års världsutställning i Brüssel, stannade några av musikerna kvar i Europa. Bland dem Zoot Sims och trombonisten Willie Dennis. Tre veckor efter Belgien-äventyret strålade de bägge spelglada amerikanska veteranerna samman med ett gäng europeiska kolleger inför en entusiastisk studiopublik i Südwestrundfunks lokaler i tyska Baden-Baden. Nu, 54 år senare, har man hittat banden med den inspelade musiken i något arkiv, snyggat till dem och givit ut resultatet i tillplattad form.

Förutom Sims, som hade såväl tenorsaxen som altsaxen och klarinetten med sig, hade fem tyska musiker, flöjtisterna Adi Feuerstein och Gerd Husemann, barytonsaxofonisten Helmut Brandt, pianisten Hans Hammerschmid och basisten Peter Trunk, infunnit sig i studion. Dessutom den utsökte österrikiske tenorsaxofonisten Hans Koller (1921-2003), som tillbringade 50- och 60-talet i Tyskland, och trumslagaren Kenny Clarke, som hade lämnat fäderneslandet USA två år tidigare för att bosätta sig i Paris.

För Zoot blev tillställningen en tämligen ordinär ”dag på jobbet”. Som alltid spelar han naturligtvis både inspirerat och bra. Fattas bara annat. Men ändå är ”Lost Tapes” ingen av hans mer minnesvärda plattor. Koller spelar magnifikt i sitt solonummer, en snabb version av Irving Berlins ”The Say It´s Wonderful” (som på konvolutet fått såväl fel namn som fel upphovsman), och visar varför han under 50-talet var en av Europas mest hörvärda saxofonister. Willie Dennis medverkan gör varken till eller från. Han spelar habilt men just inte mer. En som dock bör ha några bonuspoäng är Clarke, vars säkra trumspel är en sann fröjd för varje sargat jazzöra.

Jan Olsson 

Lysande sång, utsökta orkestrar

-men inte "complete" och slarvigt texthäfte

Sarah Vaughan

The Complete Columbia

Albums Collection

(Columbia Legacy/Sony. 4 cd-box)

Sarah Vaughan (1924-1990) är tveklöst en av jazzens största, mest hörvärda och inflytelserika sångerskor genom tiderna. I samma division som Ella och Billie alltså. Och lyssnar man igenom de två första plattorna i denna högst havärda box, finns det definitivt inget som motsäger påståendet. De fyra album man har petat in i papplådan är i tur och ordning ”After Hours”, ”Sarah Vaughan in Hi-Fi”, ”Gershwin Live!” och ”Brazilian Romance”, de två förstnämnda försedda med alla de alternativ- och extratagningar som inte fanns med på LP-utgåvorna men som har funnits med på ett antal återutgivningar.

På ”After Hours”, med inspelningar gjorda mellan 1949 och 1953, får vi höra Sassy tillsammans med olika större orkestrar, ibland med stråkar, anförda av dugliga ledare och arrangörer som Pau Weston, Percy Faith och Tadd Dameron. Sångerna är hämtade ur den tidens fenomenala populärrepertoar och Vaughan gör dem all tänkbar rättvisa med sitt personliga sätt att tolka dem, sitt fantastiska röstomfång och oefterhärmliga och alltid lika behärskade vibrato. Och första klassens jazzsång handlar det genomgående om, även om inspelningarna var avsedda för en bredare publik på den tid det begav sig. Bland topparna kan nämnas ”Black Coffee”, ”I Cried for You” och den definitiva vokalversionen av ”Perdido”.

Platta nummer två, ”Sarah Vaughan in Hi-Fi”, innehåller de inspelningar ”Den gudomliga” (hon kallades ju så – The Divine) gjorde 1950 med en oktett innehållande Miles Davis, Benny Green, Budd Johnson och Tony Scott. Mer behöver knappast sägas. Möjligen att det handlar om de mest grandiosa sånginspelningar som någonsin gjorts. Sarah, uppfostrad bland beboppionjärer som Charlie Parker och Dizzy Gillespie i Billy Eckstines kortlivade storband, har aldrig sjungit bättre och hennes medmusikanter, inte minst Miles, är uppenbarligen ytterst inspirerade av hennes närvaro. Som ”utfyllnad” har man tagit med en del nummer som blev över när man sammanställde ”After Hours”.

”Gershwin Live” är ett samarbete från 1982 mellan Sassy och Los Angeles Philharmonic, förstärkt med Sarahs ordinarie trio och anförd av Michael Tilson Thomas. För arrangemangen svarar ingen mindre än Marty Paich. Smakfullt och maffigt för det allra mesta och stundtals riktigt svängigt med Miss Vaughan i högform. Att plattan blev Grammybelönad är knappast något att förvånas över.

”Brazilian Romance”, slutligen, är såvitt jag vet, Sarahs allra sista album under eget namn. Den gjordes 1987 och är inte särskilt rolig alls. Just detta att ge sig in i den brasilianska traditionen var något som Sassy dessvärre gjorde ganska ofta under slutet av sin nära halvsekellånga karriär. Men det var inte riktigt hennes cup of tea. På ”Brazilian Romance” samarbetar hon, hur som helst, med bossaikonen Milton Nacimento och producent är ingen mindre än Sergio Mendes. Men det hjälper inte – resultatet är med något enstaka undantag (”So Many Stars”) tämligen intetsägande.

Bortsett från platta nummer fyra bjuds vi alltså på lysande sång, utsökta orkestrar och en del mycket goda solistinsatser. Men de diskografiska uppgifterna i det 24-sidiga texthäftet är inte lika lysande. Somligt fattas och annat är helt åt skogen – som till exempel uppgiften att Billy Butterfield skulle spela trombon. Slarvigt och nonchalant i överkant! Dessutom är det faktiskt så, att boxen inte alls är ”komplett”. Det finns faktiskt en Sarah Vaughan-platta på Columbia som man har ”glömt”. Den kom 1995, alltså fem år efter Sassys bortgång, ingick i serien ”Columbia Jazz Masterpices” och hette, precis som ett annat Vaughan-album, på Pablo-etiketten, ”Send in the Clowns”. Att man inte tog med den i den ”kompletta” boxen kan möjligen bero på att den ursprungligen, 1974, spelades in av ett annat bolag, innan den köptes av Columbia. Ett annat skäl, som jag gladeligen köper, kan vara att just ”Send in the Clowns” är en av de sämsta plattor Sarah gjorde under hela sin långa karriär.

Jan Olsson

Yster, ekvilibristisk lek

som ledde till stor musik.

 Herb Ellis-Joe Pass

Two for the Road

(Pablo-OJC/Naxos)

Joe Pass-Niels-Henning Ørsted Pedersen

Chops

(Pablo-OJC/Naxos)

Gitarristen Joe Pass gick ur tiden i maj 1994, 65 år gammal. Hans musikerkarriär var en bergochdalbana med fantastiska toppar men också med hisnande bråddjup. Efter att ha

börjat sin knaggliga bana hos bland andra Tony Pastor och Charlie Barnet fastnade Joe djupt nere i missbruksträsket och tillbringade under drygt ett decennium åtskilligt mer tid innanför än utanför fängelseportarna. Så småningom lyckades han dock bemästra sina problem och kom så sakteliga tillbaka till rampljuset igen, inte minst tack vare några lyckade grammofoninspelningar på Pacific-etiketten.    

Norman Granz fattade tycke för den ytterst begåvade gitarristen, vars egentliga namn var Joseph Anthony Passalagua, och sammanförde honom med Oscar Peterson i vars trio han kom att ingå. Dessutom sammanförde Granz honom med en rad av sina Pablo-artister, till exempel Ella Fitzgerald, Benny Carter, Dizzy Gillespie och Milt Jackson. Han fick också göra en rad inspelningar under eget namn, bland dem mästerverket ”Virtuoso” från 1973. Och virtuos var han. Han kunde lekande lätt, verkade det som, spela ”walking bass” på sitt instrument samtidigt som han begav sig ut i de mest äventyrliga och harmoniskt personliga improvisationer. Och hans tekniska och ytterst eleganta ackordspel har gjort honom till förebild för en rad av dagens yngre gitarrister.

Pass gjorde tre album tillsammans med kollegan Herb Ellis, de två första på Concord-etiketten. Men på ”Two for the Road” var det första och enda gången de bägge spelade på tu man hand, d.v.s. utan bas och trummor. En betydligt större utmaning alltså. De båda, oftast med Ellis i förgrunden och Pass strax bakom, kompletterade varandra alldeles utmärkt, trots - eller kanske tack vare - att de hade helt olika sätt att uttrycka sig på. Bland topparna: en fullständigt formidabel ”I´ve Found a New Baby”.

På ”Chops” fick Pass ta ton tillsammans med en annan virtuos, den danske basisten Niels-Henning Örsted Pedersen, även han hemmahörande i Norman Granz Pablo-stall. De två var nära bekanta, bland annat från Peterson-trion, och bägge var ytterst lyhörda för varandras intentioner. Resultatet av deras samövningar blev förstås därefter: en yster, ekvilibristisk lek, där teknik och virtuositet oupphörligen ledde till stor musik.

Bägge dessa plattor, inspelade 1974 och  1978, har länge varit svåra att få fatt i. Men nu finns de åter att inhandla. Gör det innan de försvinner igen! För gitarrister är båda albumen ett måste!

 Jan Olsson

mer jazzrepriser

på skiva

Kompletterar bilden av en av

halvseklets betydelsefullaste musiker

Wayne Shorter

The Complete Columbia

Albums Collection

(Columbia Legacy/Sony, 6 cd)

Lars Gullin och Putte Wickman

Tre dubbel-cd med några av den svenska jazzens portalfigurer presenteras av Universal. Det är Lars Gullin, Arne Domnérus samt Putte Wickman som lanseras i remastrade inspelningar som tidigare varit hemmahörande hos Philips, Sonet och Karusell. Det finns även tidigare outgivet material med. De nämnda bolagen har sedermera genom en kedja av försäljningar kommit i Universals ägo.

Läs recensionerna

Benny i prima form-

och Anita O´Day breder ut sig

Benny Goodman

Big Bands Live

(Jazzhaus/Naxos)

När Benny Goodman for runt i Europa under hösten 1959, förvånade han alla sina fans med en vitalitet och spelglädje som påminde om fornstora dar. Den grupp han hade med sig hade han övertagit av trombonisten Bill Harris och dennes kollega tenorsaxofonisten Flip Phillips, som hade kamperat tillsammans i Woody Hermans First Herd. Förutom Harris och Phillips ingick trumpetaren Jack Sheldon, vibrafonisten Red Norvo, gitarristen Jimmy Wyble, basisten Red Wootten och trumslagaren John Markham. Dessutom hade Benny förmått Anita O´Day att följa med på turen. Den 18 oktober spelade Sveriges Radio in gruppen, som alltså inte var något ”Big Band”, vilket den tyska albumtexten låter påskina, utan, som mest en tentett. Delar av Stockholmskonserten kom för 20 år sen ut på en Phontastic-platta, och nu kan vi ta del av hur det lät tre kvällar tidigare i Stadthalle i Freiburg. Det vill säga ungefär likadant.

Benny var alltså även i Tyskland i prima form och spelar genomgående magnifikt. I ett nummer, ”Gotta Be This Or That”, bryter han till och med ut i sång, vilket han nog inte borde ha gjort. Även Norvo, Phillips och Harris gör gott ifrån sig men får alltför lite utrymme kan man tycka. Speciellt Phillips spel ger mersmak. En som däremot får breda ut sig ordentligt är Anita O´Day, som fortfarande, 1959, sjöng alldeles utmärkt för det mesta. Det får hon göra i inte mindre än sju nummer. Bland annat ett par av sina paradlåtar, ”Honeysuckle Rose” och ”Let Me Off Uptown”. I det senare numret har Roy Eldridges roll från den legendariska originalinspelningen med Gene Krupas orkester övertagits av Jack Sheldon. Vad som inte framgår av den ganska slarviga baksidestexten på albumet, där man har glömt att nämna att även spelar ”Sing Sing Sing” stod på repertoaren, är att John Poole ersätter Markham varje gång Anita tar ton. 

En lite udda Goodman-platta, väl värt att skaffa om man inte har Phontastic-utgåvan, som förmodligen numera är lite marig att få fatt i.

Jan Olsson

Inspirerat, formfulländat

och massor av pondus

Gerry Mulligan Sextet

Legends Live

(Jazzhaus/Naxos)

En rad europeiska radio- och TV-stationer, inte minst de tyska, har plötsligt – till alla musikälskares stora glädje och förvirring - börjat vaska fram en rad dyrgripar ur sina band- och videogömmor. Alldeles nyligen har det ramlat ner en bibba produktioner, i tillplattat skick, från såväl Westdeutsche Rundfunk i Köln som Südwestrundfunk, som håller till bland annat i Stuttgart. Den sistnämnda stationen informerar alla intresserade om, att man äger cirka 3000 timmar jazzmusik, inspelad mellan 1949 och nu. En stor del av denna skatt kommer successivt att bli tillgänglig på skivmärket Jazzhaus. Så det är bara att ta emot och baxna.

Drygt en timme med Gerry Mulligans sextett av 1976-77 års modell har Jazzhaus nu släppt ut på sin allra första utgåva. Det är samma grupp som Gerry gjorde sitt fina album ”Idol Gossip” (Chiaroscuro) med och som han visade upp bland annat i Kristianstad och Köpenhamn hösten 1977. Den bestod förutom Maestro Mulligan själv på barytonsaxofon av vibrafonisten Dave Samuels, pianisten Tom Fay, gitarristen Mike Santiago, basisten George Duvivier och trumslagaren Bobby Rosengarden. En stark laguppställning således, i vilken framför allt Samuels lyste, förutom Gerry själv. Och duon Duvivier-Rosengarden var förmodligen så nära idealet man kunde komma för 35 år sen.

Repertoaren var under sextettens Europa-turné, och därmed även i Leiderhalle i Stuttgart, där innehållet på Live Legends spelades in, en blandning av gamla skivbekanta och en del nyare alster. ”My Funny Valentine” och ”Line for Lyons” var som vanligt givna inslag i spellistan liksom ”Satin Doll”, som på den tiden hade efterträtt ”Utter Chaos” som någon slags signaturmelodi. Lite färskare var bland annat ”Idol Gossip”, som var en något omarbetad version av ”Bernie´s Tune”, den fascinerande ”K-4 Pacific”, som först dök upp 1971 på ”The Age of Steam” (A&M) och som är en hyllning till ett lok(!), som brukade fara förbi den mycket tågintresserade Gerrys hus i Ohio på den tid det begav sig. Och så klippte han naturligtvis till med den funkiga och minst sagt svängiga ”Out Back of The Barn”, som alltid drog ner stora publikovationer. Ett par fantastiskt fina ballader avverkades även, ”Night Lights”, som då och då har dykt upp under namnet ”The Lonely Nights”, och Mulligans innerliga komposition tillägnad minnet av Billy Strayhorn, ”Song for Strayhorn”.

Gerry var uppenbarligen i gott slag under sitt besök i Stuttgart, precis som i Kristianstad, och spelade inspirerat, formfulländat och med massor av pondus. ”Live Legends” är kanske inte hans mest oundgängliga platta. Men den är definitivt värd att skaffa och lyssna på för alla som gillade eleganten, stilbildaren och f.d. tonårsidolen Gerry Mulligan (1927-1996). Och vem gjorde inte det?

Jan Olsson 

Joe Zawinul höjer temperaturen

Cannonball Adderley Quintet

Legends Live

(Jazzhaus/Naxos)

Tyska Sydwestfunk fortsätter glatt att gräva i sitt digra bandarkiv, vilket vi tackar så hjärtligt för. Denna gång har man funnit en konsert med Julian ”Cannonball” Adderley och hans kvintett från mars 1969. Det vill säga ett halvår innan gruppen spelade in klassikern Country Preacher.  I laguppställningen hittar vi, förutom Cannonball själv på altsaxofon, hans brorsa Nat på kornett, Joe Zawinul på piano och diverse keyboards, Victor Gaskin på bas och Roy McCurdy bakom trummorna.

Under slutet av 60-talet hade den jovialiske Cannonball från Florida i någon mån börjat överge den utåtriktade och mycket populära blues- och gospelbaserade budskapsjazz han huvudsakligen hade ägnat sig åt tio år tidigare. Han hade börjat utforska sina afrikanska rötter och var heller inte främmande för att ta till ett och annat elektroniskt grepp om han tyckte att det behövdes. Fast bluesen höll han förstås fast vid - inte en konsert utan ett riktigt präktigt bluesnummer. I Stuttgart klippte han bland annat till med ”Oh Babe” som det nästan rök om. Givetvis var kvintetten även tvungen framföra Zawinuls ”Walk Tall” och broder Nats ”Work Song”. Annars hade väl publiken sagt ifrån. Dessvärre bjöd man också den entusiastiska publiken på en smäktande, för att inte säga svulstig, version av Leonard Bernsteins ”Somewhere” ur West Side Story med kapellmästaren själv i huvudrollen. Den hade vi lätt klarat oss utan.

Legends Live är en mellanplatta i Cannonball Adderleys digra och oftast högkvalitativa produktion. Båda bröderna har spelat betydligt mer inspirerat i andra sammanhang. Den ende som bjuder till och verkar försöka höja temperaturen en aning är Joe Zawinul. Han får gott om utrymma att breda ut sig på vilket givetvis måste glädja alla hans fans.

Jan Olsson

Motiverad box med en grupp som

intog jazzen från en ny sidovinkel

Weather Report

Original Album Classics

(Sony 5 cd i box)

Innehåller albumen; Weather Report. Tale Spinning,

Heavy Weather. Mr. Gone , Weather Report

Den här återblicken på ett av jazzens mest revolutionerande band är hämtad från LP-skivor från 1971-1982. Weather Report med sin rock-jazzfunk bildades av saxofonisten Wayne Shorter och basisten Miroslav

Vitous men under bandets tjugoåriga existens blev det många förändringar i gruppen av olika skäl. Keyboardisten Joe Zawinol och Vitous drog åt olika håll och Alphonse Johnson kom att ersätta. Sedan kom Jaco Pastorius till gruppen. Men den största omsättningen hade posterna som trumslagare och percussionist. De sysslorna hade genom åren bland annat Alfonso Mouzon, Peter Erskine, Omar Hakim, Tony Williams, Steve Gadd, Don Alias, Airto Moreira, Alex Acuna, Mino Cinelu, Dom Um Romano och Jose Rossy innehaft.

Skivan Weather Report från 1971 som öppnar boxen blev utnämnd av jazzmagasinet Down Beat till Album Of The Year. Där ingick som här Milky Way som Shorter och Zawinul komponerat. Basist är Miroslav Vitous. Skivan Tale Spinnin´ kom till fyra år senare. Där märks i kompositionerna Man In The Green Shirt, Badia och Five Short Stories. Här spelas basen av Alphonse Johnson. Vilka basister man hade i bandet under sin stilbildande existens! Men högst på pallen står den fabulöse Jaco Pastorius. Med facit i hand konstateras att han utan vidare aspirerar på en plats bland decenniets mest utvecklande musiker. Vem hade tidigare så skicklig utnyttjat instrumentets möjligheter till flageoletter och övertoner som han gjorde? Tyvärr dog han 1987 endast trettiosex år gammal i sviterna från ett slagsmål med en vakt på en klubb i Florida.

 
  1976 gjordes Heavy Weather. Den blev omedelbart en storsäljare där blivande klassiska melodier som Birdland och A Remark You Made ingick. Numren kom sedermera att hamna i repertoaren hos många orkestrar världen över oavsett orkesterstorlek. Följriktigt vann albumet också Down Beats Album Of The Year Award. Spelet från gruppen är makalöst bra över hela linjen. Pastorius var ett unikum. Shorters saxofoner har en sällan skådad dignitet och Zawinul är kort sagt en fenomenal keyboardist. Skivan är en personlig favorit i samlingen.

Mr. Gone som kom ut 1978 blev rejält nedskriven i Down Beat och erhöll förbluffande nog endast en stjärna av recensenten. Detta efter att Weather Report tidigare tilldelats betyget fem stjärnor i en lång rad av skivor av samma tidskrift. Hur som helst gör Pastorius underverk på sin elbas och Zawinuls klaviaturspel är remarkabelt. Shorter berör som alltid.

Weather Report spelades in 1981 men släpptes året efter. Här dominerar Zawinuls kompositioner med en färgsprakande synthpalett. Musiken är inte lika fri improvisationsmässigt som tidigare utan är mer

arrangerad där Zawinul ofta hänger sig åt att spela basstämmor på sin ARP Quadra synthesizer. Något som Pastorius reagerade mot. I slutänden ledde detta till att han lämnade gruppen för att koncentrera sig på sin grupp World Of Mouth. Dit kom också Peter Erskine.

Tveklöst en motiverad utgåva med en grupp som intog jazzen från en ny sidovinkel som fick många uppföljare.

Göran Olson

Kompletterar bilden av en av

halvseklets betydelsefullaste musiker

Wayne Shorter

The Complete Columbia

Albums Collection

(Columbia Legacy/Sony, 6 cd)

Miles "Second Great Quintet"

ett MÅSTE -och fortsättning följer

Miles Davis Quintet

Live in Europe 1967

(Columbia Legacy/Sony – 3 cd + 1 dvd)

Läs hela recensionen på Diggat.Miles Davis

Jan Johansson. En traditionalist

som också var han sann avantgardist

Jan Johansson

in Hamburg with Georg Riedel

(ACT/Naxos)

En ”ny” platta med Jan Johansson är förstås en smärre sensation. Trots att det är hela 43 år sedan Jan förolyckades - i en bilolycka på väg till en spelning - endast 37 år gammal känns hans musik fortfarande fräsch som en försommarmorgon.

 
Denna ACT-utgåva innehåller inspelningar gjorda av Norddeutscher Rundfunk i Hamburg mellan 1964 och 1968 med lite olika laguppställningar. I de flesta numren får vi höra duon Jan Johansson-Georg Riedel, här och var diskret uppbackade av ett studioband. Dessutom bjuds det på musik med en ”förstärkt” blågul orkester, i huvudsak rekryterad i Arne Domnérus 60-talsband. Som slutkläm ger trion Domnérus-Riedel-Rune Gustafsson sin gamle kompis en hyllning, i en upptagning gjord så sent som 1973, bestående av Jans kanske mest kända komposition, ”Här kommer Pippi Långstrump”.

Materialet till småbandsinspelningarna har i de flesta fall hämtats ur klassikern ”Jazz på svenska” och låter precis lika bra och övertygande som ”originalen”. Man kan också glatt konstatera att Jans pianoutfärder inte är identiska med dem han bjöd på när man först hörde dem. Att spela exakt likadant två gånger ingick knappast i den johanssonska filosofin. Ändå är det låtarna (i Jan Johanssons fall kan man väl tala om låtar?) med de större besättningarna som är roligast att ta del av. Där känner Jan sig uppenbarligen i hög grad hemma och tar ut svängarna ordentligt. Jerome Kerns ”Yesterdays” är i Johanssons och Riedels gemensamma arrangemang ett mästerverk med lysande solospel inte bara av Jan själv utan även av Rune Gustafsson. Den kluriga och minst sagt halsbrytande ”3,2,1 – Go!”, som en del av oss minns från Megafon-LP:n ”Innertrio”, är också en klart gnistrande pärla. Här får vi inte bara höra utsökt och minst sagt originellt pianospel av Jan utan även trombonisten Eje Thelin – även han alldeles för tidigt bortgången - när han var som allra bäst.

Jan Johansson var en av svensk jazzmusiks mest egensinniga musikanter. Han kombinerade på något märkligt och högst personligt sätt allvar och humor. Samtidigt som han var en traditionalist var han också en sann avantgardist. Därför känns varje nytt album med Jan just nytt. Och det faktum att materialet på dessa Hamburg-upptagningar är hämtat från flera inspelningstillfällen borde kunna innebära att det finns mer att hämta. Hoppas ACT letar vidare!

Jan Olsson 

fylld av nyfikenhet och rejäl dos humor

Per Henrik Wallin

& Sven-Åke Johansson

1974-2004
(Umlaut Records/Plugged)

Mitt första minne av Sven-Åke Johansson är från en konsert i mitten av 70-talet, då jag såg honom spela dragspel med en backspegel påmonterad. Tio år tidigare hade slagverkaren från Mariestad valt att bosätta sig i Berlin, där han omgående blev en av de tongivande musikerna på den europeiska frijazz- och improvisationsscenen. Johansson spelade bland annat med Peter Brötzmann på de legendariska FMP-skivorna For Adolphe Sax (1967) och Machine Gun (1968), och gjorde även flera inspelningar med trumpetaren Manfred Schoof och pianisten Alexander von Schlippenbach.

Under senare år har den numera 68-årige, långt mer än bara slagverkaren Johansson satt sitt kufiska och synnerligen underhållande fritänkarsignum på projekt som traktorkonserten i Brösarp 2002, uvertyren ”MM schäumend“ för 15 brandsläckare, en konsert för kartonger och stråkar och soloframträdanden med exempelvis slanggurkor och telefonkataloger som tillhyggen.

Den här boxen med fyra cd innehåller inspelningar Sven-Åke Johansson gjorde mellan åren 1974 och 2004 med en annan gigant inom svensk frijazz och improvisationsmusik, pianisten Per Henrik Wallin, som gick bort 2005.
Det är fantastisk musik. Fylld av nyfikenhet, av otyglat leksinne, av längtan efter att spränga gränser och inte minst av en rejäl dos humor.

Boxens första cd innehåller de senaste inspelningarna, från Norrköping 2004, där Johansson (som här även sjunger) och Wallin får assistans av basisten Joe Williamson i ”En Vals” och en förtjusande hyllning till ”Sigge Fürst”.

De tidigaste inspelningarna finns på cd två, och utgörs av inspelningar gjorda i Hannover 1974 och på Quartier Latin i Berlin 1975 som är tydligt präglade av den mix av standards och militanta marscher som gärna florerade i den europeiska frijazzen vid den här tiden.

Det allra starkaste intrycket ger dock musiken på cd tre och fyra, inspelad i Berlin 1986, där Wallins explosiva piano möter Johanssons slagverk, dragspel och sång i sju omtumlande musikstycken sprängfyllda av idéer och uppslag. Under rubrikerna Magnetiska Hundar 1 respektive 2 ryms obetalbara spår som ”Ungmön…(die Eule)”, ”The Swinging Policeman” och för at inte tala om ”The Eel”, där musikens ramar tänjs ut till ytterlighet.

Som helhet utgör boxen en fulländad dokumentation av möten mellan två av Sveriges mest unika musiker någonsin.
Peter Bornemar

Brokigt jazzkalas en smått

magisk måndagskväll i Stockholm

Jazz at the Philharmonic

Complete Live in Stockholm 1960

(Solar Records/3 CD)

Under 1950- och 1960-talen kunde vi, inte bara en gång utan ibland två gånger om året, glädja oss åt besök av Norman Granz jazzcirkus JATP, alltså Jazz At The Philharmonic. Den 21 november 1960 gav man två konserter i Stockholm. Nästan allt - en eller ett par låtar plockades bort av kvalitetsskäl - gavs så småningom ut på fyra Verve-LP. Nu har hela kalaset blivit tillgängligt på nytt, för första gången på cd. Dessutom har man, som bonus, på platta nummer tre, klämt in sex nummer, ett komplett set, med Roy Eldridge, Stuff Smith och Oscar Petersons kvartett från 1957 – även det inspelat i Stockholms Konserthus och, såvitt jag vet, aldrig tidigare utgivet. 

Laguppställningen den där smått magiska måndagskvällen gick inte av för hackor. Eller vad sägs om Dizzy Gillespie och Roy Eldridge trumpet, J.J. Johnson trombon, Cannonball Adderley, Benny Carter och Leo Wright altsax, Stan Getz, Coleman Hawkins och Don Byas tenorsax,  Lalo Schifrin och Victor Feldman piano, Art Davis bas, Chuck Lampin, Louis Hayes och Jo Jones trummor och Candido Camero conga? Wright dubblade på flöjt och Feldman på vibrafon.

Nu stod inte, som tur var, alla på konserthusscenen samtidigt. Men då och då presenterades onekligen en och annan något omaka kombination. Till exempel Carter och Adderley, som tillsammans med Gillespie och Johnson klev fram till solistmikrofonen i ”Bernie´s Tune” och ”Swedish Jam”. Det lär vara enda gången de två har musicerat sida vid sida. Åtminstone på skiva. Allt var förstås inte guld, men trion Gillespie, Getz och Johnson var uppenbarligen på sitt allra bästa spelhumör under sitt Sverigebesök och radade upp godis i långa banor. Eldridge blandade och gav, men han visade i alla fall emellanåt lejonklon liksom Hawkins, som, precis som Getz, spelar makalöst fint i den tretton minuter långa ”All The Things You Are”.

I bonusspåren, med Stuff Smith, får vi dock möta en Roy Eldridge i absolut toppform. Och inte nog med att han spelar utsökt trumpet, han sjunger också, i sin gamla hit ”School Days”. Mycket trevligt är det också att lyssna på Jo Jones vitala, svängiga och mycket personliga trumspel. Inte ens som solist blir han tråkig.

Tre timmar och tjugo minuter tar det att spela igenom det brokiga kalaset, och det är kul och festligt nästan hela tiden. På den tid det begav sig, brukade vi ibland rynka på näsan åt Norman Granz och hans mastodontövningar. Men idag känns det som om det börjar bli dags för en omvärdering…

Jan Olsson

Art Pepper i lysande form

resultatet är helt oemotståndligt

 Art Pepper Quartet

Blues for the Fisherman

(Widow´s Taste, 4 cd)

Vid 1980 års jazzfestival i Kristianstad var Art Pepper det stora affischnamnet. Detta trots att såväl Freddie Hubbard som Nat Adderley och Maynard Ferguson fanns på den lika digra som förnämliga menyn. Pepper var på ett strålande humör och bjöd på en fullständigt lysande konsert. Veckan innan hade han under två minnesvärda kvällar hemsökt Ronnie Scott´s i London. Även då tillsammans med sina tre kamrater Milcho Leviev, Tony Dumas och Carl Burnett på piano, bas och trummor. Ett par LP-skivor, för  länge sedan utgångna, från Englandsbesöket letade sig så småningom ut på Mole Jazz-etiketten.

Nu har man samlat ihop allt material, både musik och det mesta mellansnacket, från de bägge kvällarna på Ronnie Scott´s och givit ut det i en box med fyra cd. Total speltid: Fyra och trekvarts timme. Resultatet är oemotståndligt! Frågan är om Pepper någonsin har musicerat bättre. Lika bra möjligen på någon Contemporary-platta, men absolut inte mer fantasifullt och inspirerat än här.

Repertoaren på de fyra skivorna är något ”udda”. Det lär bero på att Art hade ett kontrakt med Galaxy Records, där det stadgades att han varken fick göra skivinspelningar i eget namn eller eller delta i inspelningar av någon av de kompositioner som fanns utgivna på Galaxy-plattorna. Detta innebar bland annat att Milcho Leviev var kapellmästare på papperet när gruppen framträdde i London.

Pepper är, som sagt, i ypperlig form. Han spelar med en kraft och glädje man sällan hörde från hans håll. Det märks att han äntligen trivdes med både livet och tillvaron. Och med sin kvartett! Milcho Leviev, denne alltför underskattade pianist, musicerar mycket personligt och högst hörvärt. Hans anslag och teknik är av Jarrett-klass och han reagerar på varje liten signal från Peppers håll. Samspelet är allt som oftast fenomenalt. Och bättre farthållare än Dumas och Burnett kan man svårligen tänka sig.

Tillsammans med ”Art Pepper and Eleven” och ”Meets The Rhythm Section” tillhör ”Blues for the Fisherman” de Pepper-plattor man bara ”måste” ha!

Jan Olsson

Väldokumenterad turné med lysande Monk

The Thelonious Monk Quartet

Monk in Copenhagen

(Storyville/Naxos)

Få turnéer har väl blivit så väl dokumenterade som Thelonious Monks och hans kvartetts rundresa i Europa vårvintern 1961. Tack vare Orrin Keepnews vet vi, genom två välproducerade Riverside-album, precis hur det lät i Milano och Paris. Och på en dubbel-cd på skivmärket Dragon kan vi höra både det första och andra framträdandet i Stockholms Konserthus den 16 maj. Nu har danska Storyville tagit över Danmarks Radios upptagning i Köpenhamn från kvällen därpå och givit ut den på platta.

Lite onödigt kan man kanske tycka, om man inte är en maniskt inbiten Monk-freak. Därmed inte sagt att plattan är dålig. Det är den långt ifrån. Thelonious var under den här perioden av sin något brokiga karriär oftast i lysande form, och det är han här också. Han spelar inspirerat och precis så oortodoxt som bara han kunde. Och hans radarkompis, tenorsaxofonisten Charlie Rouse är superb. Dessvärre gjorde dock de tio år Rouse tillbringade i Monks skugga att han oftast hamnade lite i bakgrunden. Personligen tycker jag att han är väl värd att placeras i samma division som, till exempel, Hank Mobley.

Vad som drar ner helhetsintrycket på ”Monk in Copenhagen”, precis som på de andra albumen från samma period, är de alltför många och långa bas- och trumsolona. John Ore, som var basist Monks kvartett i tre år, 1960-1963, är en prima tråkmåns, och hans fantasilösa ”walking bass” tillför absolut inte något. Även trummisen Frankie Dunlop är onödigt stereotyp och trist och gör att man längtar efter Blakey och Haynes, som kunde lyfta sin omgivning flera meter om det behövdes.

De tio låtarna på ”Monk in Copenhagen” tillhör kategorin ”The best of”, eller ”Gamla skivbekanta” om man hellre vill. Samtliga, utom ”I Mean You”, återfinns även på Riverside- och Dragonupplagorna i likartade tappningar.

Jan Olsson

Black Saint och Soul Note

på 13 cd-boxar

Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt.

Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.

Se Diggat Black Saint och Soul Note

Jazzhistoria med färgstarka sångerskor
Fem sångerskor såväl några redan etablerade som några på väg upp i den högre vokala hegemonin har presenteras av Le Chant Du Monde på dubbel-cd som välgjorda boxar. Samtliga sångerskor hade sina rötter placerade i jazzen även om de inte drog sig för att göra avstickare. Även det på en hög konstnärlig nivå. Att sätta enkilda betyg på de olika skivorna är svårt med tanke på det digra och skiftande materialet, men som produktionen förtjänar serien fyra Diggar. 

Nina Simone

Complete 1955-1959 2 CD

(Le Chant du Monde / Naxos)

Den uttrycksfulla sångerskan Nina Simone 1933- 2003 var en av scenens mest betydande sångerskor. Repertoaren innehöll melodier från soul, jazz, gospel och klassisk musik. En politisk touch färgade hennes engagemang där hennes temperamentsfulla kontraalt kunde trollbinda lyssnarna. Var inte publiken koncentrerad på hennes budskap kunde hon avbryta sitt framträdande vilket skedde mer än en gång. I Sverige var hon en uppskattad artist vilket märktes vid konserter i Stockholm.

I fyrtiotre nummer fås en karaktäristisk bild på Ninas hela artisteri. Inte bara sången engagerar. Hennes mer än habila pianospel

griper också tag, som i Tadd Damerons jazzklassiker Good Bait. Gershwins I Loves You Porgy, My Baby Just Cares For Me och For All We Know är andra melodier av stark lyskraft som Nina kramar ur substans från på skiva ett.

Skiva två består av melodier inspelade 1959. Här omges Nina av en stor orkester. Ödesmättade Blue Prelude öppnar och följs upp av gospelmelodin Children Go Where I Sent You. Jazzmusikern Nina kommer fram i Stompin´ At The Savoy och i Exactly Like You. It Might As Well Be Spring sjungs komplett med den inledande versen vilket inte många artister mäktat. Vackert inramad blir hon i Ann Ronells Willow Weep For Me. Billie Holidays succé Fine And Mellow bildar en värdig avslutning på tillbakablicken meden annorlunda och vidrörande artist. Att Nina Simone fått epitetet The High Priestess Of Soul är ingen tillfällighet.

Etta Jones

Complete 1944-1960 2 CD

(Le Chant Du Monde / Naxos)

Sångerskan Etta Jones, 1928-2001, var ett nytt hett vokalistnamn under fyrtiotalet. Hon hördes med klarinettisten Barney Bigards och pianisten Earl Hines grupper. Under karriärens tre sista decennier var hon lierad med saxofonisten Huston Persons band. Grammynominerad var hon tre gånger. LP:n Don´t Go To Strangers från 1960 skall nämnas. Melodin finns givetvis med i utgåvan. Sången backas bland annat upp av bandledare som Barney Bigard, Pete Johnson, J.C. Heard, Luther Anderson och Earl Hines.

Bland hennes arrangörer märks Oliver Nelson. Solister av klass finns i form av tenoristerna Jerome Richardson och Frank Wess. Melodierna från den tidigare perioden som omhuldas varmt av den själfulla Etta är Solitude, Mean To Me samt Blues To End All Blues. Bland Spåren från femtiotalet hittas One O´Clock Jump, When I Fall In Love, Sposin´, I Thought About You, Since I Fell For You samt Where Or When.

Abbey Lincoln

The Complete 1956 -1958 2 CD

(Le Chant Du Monde/Naxos)

En av Billie Holidays många beundrare var Abbey Lincoln som gick ur tiden 2010, åttio år gammal. En milstolpe i hennes karriär var skivan We Insist!-Freedom Now Suite 1960 med dåvarande maken trumslagaren Max Roach. Först i raden är melodier från samarbetet med saxofonisten och arrangören Benny Carter. Där hörs Cole Porters You Do Something To Me och Duke Ellingtons Do Nothing ´til You Hear From Me. Mästararrangören Marty Paich ledsagar Abbey i melodier från skivan A Story Of A Girl In Love i sånger som Love Walked In, Crazy He Calls Me och Would I Love You.

Med tunga namn som trumpetaren Kenny Dorham och tenorsaxofonisten Sonny Rollins presenterar hon genuina jazztolkningar av My Man, Porgy, Don´t Explain och Happiness Is A Thing Called Joe. Förnämlig omgivning får hon också av pianisten Wynton Kelly och saxofonisten Benny Golson i Exactly Like You och Love.

Sarah Vaughan

The Complete 1944-1947 2 CD

(Le Chant Du Monde/ Naxos)

Här är det en ung Sarah Vaughan vi får möta som tjugoåring och tre år framåt i tiden. Det är här hon står på tröskeln till sitt kommande stora break. Sarah var bebopjazzens kvinnliga frontfigur med sin instrumentala fraseringskonst. Raskt anammades hon av stilens giganter som trumpetaren Dizzy Gillespie altsaxofonisten Charlie Parker och pianisten Bud Powell. För att inte tala om sångaren Billy Eckstine. Med honom sjunger hon  I´ll Wait And Pray. Med Dizzy och Parker levererar hon Mean To Me, What More Can A Woman Do? Samt I´d Rather Have A Memory Than A Dream.

Med klarinettisten Tony Scotts band hörs Sarah i All Too Soon.

Pianisten Tadd Damerons bebopband kompar Sarah i fyra nummer. Däribland If You Could See Me Now och My Kinda Love.

Flitigaste beledsagare är dock George Treadwells orkester som bildar bakgrund till sången i som Don´t Blame Me, I Cover The Waterfront, Body And Soul och I Thought About You.

Nancy Wilson

The Complete 1956-1960 2 CD

(Le Chant Du Monde/ Naxos)

All Nancy Wilksons (född 1937) musik har hämtats från hennes Capitalkatalog. Hennes stämma fångas upp av orkestrar med utmärkta arrangemang på notställen. Dit hör Billy Mays förnämliga stora band. I det mindre formatet återfinns pianisten George Shearings åtsittande kvintett. Det här är således före hennes samarbete med altsaxofonisten Julian Cannonballs grupp.

Med en självklar suveränitet tar Nancy hand om evigt gröna melodier, några ej utgivna tidigare. Ett förnämligt utförande bland de trettiofem inslagen får The More I See You, Almost Like Beeing In Love, The Things We Did Last Summer, Teach Me Tonight, Fly Me To The Moon, What A Little Moonlight Can Do samt My Foolish Heart. This Time The Dream´s On Me som vanligtvis spelas i fyrtakt får här en annorlunda version när den skrudas i tretakt.

Göran Olson

Radiojazz med stundtals lysande Reinhardt

Django Reinhardt

Djangology

(Columbia/Sony)

Gitarristen Jean ”Django” Reinhardt (1910-1953) var tveklöst jazzens störste europeiske stilbildare. Han var zigenare, född i Belgien, uppvuxen i Paris och helt självlärd. Som 18-åring blev han svårt brännskadad och kunde därefter endast använda tre av fingrarna på sin vänstra hand. Trots detta övade han upp en fantastisk teknik, vilket gjorde att han kunde spela de mest komplicerade passager utan att – som det verkade – anstränga sig alls. Hans melodisinne var minst sagt imponerande och hans ton lika kraftfull som vacker.

Tillsammans med violinisten Stephane Grappelli och ytterligare tre franska musikanter bildade Django 1934 Franska Hotkvintetten, en grupp som hade enorma skivframgångar över hela världen. I början av 1949 tillbringade Reinhardt och Grappelli en månad i Rom, där de hade engagerats att underhålla och bjuda på dansmusik för gästerna på restaurangen Il Rope Tarpea. I samband med det besöket spelade italienska radion in inte mindre än 67 nummer med den franska duon, ackompanjerad av tre inhemska musiker. Något missvisande gavs de flesta inspelningarna senare ut med det något tveksamma påståendet att det var Franska Hotkvintetten som musicerade. Det var det alltså inte utan snarare herrar Reinhardt och Grappelli med italienskt komp.

Hur som helst: Grappelli är lika elegant som någonsin och Reinhardt är stundtals lysande i de 23 nummer från de italienska radioupptagningarna man har valt att ta med på ”Djangology”. Men vill man ha ”the real thing”, alltså några av de legendariska låtarna med Franska Hotkvintetten, bör man nog leta upp ett annat album. Det finns massor i handeln till överkomliga priser.

Jan Olsson

Strålande lekhumör. En definitiv jazzklassiker!

Dave Brubeck Quartet

Dave Digs Disney

(Columbia/Sony)

Dave Brubecks legendariska kvartett med altsaxofonisten Paul Desmond spelade in sin platta med musik från diverse Disney-filmer (Snövit, Alice i underlandet, Pinocchio etc.) 1957. Den har återutgivits flera gånger, och har nu släppts igen. Tack för det! Det låter fortfarande lika fräscht och fint. Och lika kul är det idag som det var för över ett halvt sekel sedan att höra kvartettens halsbrytande äventyr bland udda taktarter. Att spela både vals och 4/4 samtidigt tycktes vara rena barnleken.

Vad som gör denna, nya, utgåva – ett dubbelalbum - alldeles extra ha- och köpvärd är, att vi förutom den gamla välkända monoupplagan även får ta del av stereovarianten, som strax efter releasen 1957 drogs in av Columbia. Anledningen till det var att så få hade stereospelare i mitten och slutet av 50-talet att de flesta skivorna fick ligga osålda. Men nu är de alltså, efter ett drygt halvsekel, tillgängliga, och ljudet är magnifikt!

Förutom innehållet på originalutgåvan från 1957 innehåller det nya albumet ett par extra låtar och några alternativtagningar, varav en aldrig tidigare givits ut. Både Brubeck och Desmond är på ett strålande lekhumör och trumslagaren Joe Morello, som gick hädan för ett par månader sedan, visar - inte minst med sitt oefterhärmliga vispspel - att han var något alldeles extra. Personligen håller jag ”Dave Digs Disney” lika högt som den mer omtalade ”Time Out”. En definitiv jazzklassiker alltså!

Jan Olsson 

Masthuggets Ella i högklassig omgivning

Sonya Hedenbratt

1951-1956

(Vax Records/Naxos)

När Sonya Hedenbratt, Masthuggets Ella Fitzgerald, lämnade den här världen för tio år sedan förlorade jazz-Sverige en av sina största och mest personliga artister någonsin. Märkligt nog var det länge sedan man kunde hitta någon av hennes skivor. Därför är detta album dubbelt välkommet. Det består av en timslång cd med 20 av Sonyas mest hörvärda och intressanta inspelningar under början och mitten av 50-talet och en ”bonus-cd” med tio låtar från samma period i vilka hon sjunger enbart på svenska.

”Låt hjärtat va´ me´” var något av en signatur för Sonya. Den är inte med här, men hjärtat är ändå i allra högsta grad me´. Som alltid. Kanske var just det hennes mest markanta kännemärke. Hennes lätt rökiga röst, utsökta fraseringsförmåga och en enorm utstrålning var andra attribut som gjorde henne lika älskad som unik.

Vi får höra Sonya Hedenbratt i en rad högklassiga omgivningar: Gunnar Johnsons kvintett förstås, Malte Jonssons orkester, Simon Brehms kvintett, Nils-Bertil Dahlanders kvartett, Gunnar Svenssons septett, Kenneth Fagerlunds kvintett och Putte Wickmans sextett.  Det innebär att vi inte bara får rika tillfällen att lyssna till härliga Sonya utan dessutom till en rad av vårt lands mest uppmärksammade och begåvade unga jazzmusikanter för ett drygt halvsekel sedan. Förutom redan nämnda herrar Svensson och Wickman visar bland andra Erik Norström, Arne Domnérus, Rolf Ericson, Lars Gullin, Bengt-Arne Wallin, Rune Gustafsson, Åke Persson och Hacke Björksten upp sig i helfigur. Dessutom en rad förnämliga pianister med Jan Johansson, Bengt Hallberg, Reinhold Svensson och alltför sällan omtalade Ingemar Westberg i spetsen.

På den knappt halvtimmeslånga ”bonus-cd:n återfinns bland annat den utsökta musik som Gunnar Lundén-Welden skrev för Börje Larssons kultfilm ”Danssalongen” (Nalen) från 1955, i vilken Sonya Hedenbratt lånade ut sin röst åt den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan.

Sällan har jag blivit så glad för en blågul återutgivning som denna!

Jan Olsson

Det lönar sig att gå tillbaka till historieboken!

Mary Lou Williams                  

At Rick´s Cafe Americain

(Storyville/Naxos)

Pianisten, kompositören och arrangören Mary Lou Williams, 1910-1981, var en av de första riktigt stora kvinnliga instrumentalisterna. Redan som fjortonåring hade hon suttit in i Duke Ellingtons The Washingtonians. 1929 kom hon att ingå i Andy Kirks Twelve Clouds Of Joy som pianist och arrangör. Hennes arrangemang kom också Earl Hines, Benny Goodman och Tommy Dorsey till del. För Ellington arrangerade hon Trumpets No End och Blue Skies. Mary Lou kom även in i kretsen av de unga bebopmusikerna som Thelonius Monk och Dizzy Gillespie. Hon komponerade bland annat In The Land Of Oo-Bla-Dee.

På den här liveinspelade Chicagoskivan från 1979 blandar hon egna melodier med nummer från Ellington, Monk, Gershwinbröderna och andra kompositörer från den amerikanska sångbibeln. Medspelare är basisten Milton Suggs och trumslagaren Drashear Khalid.

Mary Lous bluesfeeling sätter en stark prägel på de två skivorna men hon visar också andra sidor av sitt kunnande i varierade melodier som The Man I Love, I Can´t Get Started, My Funny Valentine, ´Round Midnight, Caravan och Without A Song. Mary Lou visar tydligt att kvinnor också kunde spela jazz på hög nivå när de väl fick chansen även för flera decennier sedan. Ibland lönar det sig att gå tillbaka i historieboken.

Göran Olson

Utmanande, nyskapande och sanslöst bra tenorspel

Gilbert Holmströms Kvintett               

Utan Misstankar

(Moserobie(Plugged)

Det hände saker inom den göteborgska jazzen i mitten på sextiotalet. Kalla det gärna progressiv musik där man sökte nya banor som idag är självklarheter inom jazzen. Man låg helt enkelt på G. Tenorsaxofonisten Gilbert Holmström var en av dem som gick i bräschen. 1965 spelade hans kvintett in Utan Misstankar (MegMFLLp6), som länge varit en eftertraktad LP-raritet.

Genom Moserobies försorg har nu vinylen hamnat på cd vilket noteras med glädje. CD:n har dessutom utrymme för Gilberts tjugominuter långa svit Novotec som spelades in i Radiohuset 1968. Övrig musik spelades in hos Sveriges Radio i Göteborg. Gilberts kvintett bestod av kornettisten Arne Larsson, pianisten Clas Fehling, basisten Hans Löfman samt trumslagaren Anders Söderling. Med kvartetten spelar Gilbert tillsammans med pianisten Åke Johansson, basspelaren Sven Hessle samt Anders Söderling trummor.

Musiken är i huvudsak skriven av Gilbert men Clas Fehlings Kontrast, Arne Larssons Dissappointment och Monks Ruby My Dear bygger på.

Det är ett utmanande, omväxlande material med ett rikligt soloutrymme  som utnyttjas på ett imponerande sätt. Tenorspelet är sanslöst bra och lika auktoritärt och nyskapande som de dåtida kollegerna Bernt Rosengren och Börje Fredriksson.

Den här återvändaren är en direktinsprutande injektion som får mig att falla pladask. Musiken håller än fyrtiofem år senare utan att ta till nostalgiska betraktelser. Med en självutlämnande attityd skapas jazz i nuet på ett övertygande sätt. Skaparandan är laddad med kvalité och en vibrerande känslig nerv. Just känslig nerv kan appliceras på Arne Larsson i den vemodigt vackra Dissappointment. Här en annan av skivans förtjänster. Löhmans och Fehlings insatser skall även lyftas fram.

Den tempoväxlande Novotec visar Gilbert i en delvis annan omgivning. Tonen beredd till bröl kan även förvandlas till en intagande gracil och vacker frestelse. Att Coltrane är välbekant kan inte förnekas. Men det finns en egenprofil hos Gilbert som eggar och stimulerar. Pianisten Åke Johansson, redan då en färdigutvecklad jazzmusiker, svarar för grandiost spel. Sven Hessle lämnar även från sig ett hörvärt solo och Anders Söderling stärker sin status från de tidigare inspelade numren.

Göran Olson

Välkommen och högst

väsentlig svensk jazzhistoria! 

Stan Hasselgard

California Sessions

(Dragon/Border)

Efter att ha gjort stor lycka med sina Royal Swingers och hos Simon Brehm och Arthur Österwall lämnade Åke Hasselgård Sverige sommaren 1947 för att studera journalistik i USA. Han var då 24 år gammal. Men det blev aldrig några studier. Åke föredrog i stället att ägna sig åt sin klarinett och sin älskade jazzmusik. Först i New York och sedan ute på den amerikanska västkusten.

Tämligen omedelbart efter ankomsten till Staterna moderniserade Åke - eller Stan som han kom att kallas ”over there” - sitt spel. Han övergav i och för sig aldrig sina tydliga Goodman-influenser, men han blev tydligt påverkad även av bebopikonerna Parker och Gillespie. I Los Angeles blev han omedelbart efter ankomsten mycket uppmärksammad – inte minst bland sina musikerkollegor - för sitt friska och raffinerade spel och musicerade flitigt tillsammans med, bland andra, gitarristen Barney Kessel. Han blev också mer eller mindre ”adopterad” av sin idol, Benny Goodman, i vars ”moderna” septett han var medlem våren 1948.

På ”California Sessions” får vi möta vår svenske jazzviking vid inte mindre än sex olika inspelningstillfällen under perioden november 1947-februari 1948. Det mesta har hittills varit mer eller mindre omöjligt att få fatt i och Lars Westin, som har producerat, har gjort ett fantastiskt jobb. Tidigare känner vi förstås till de fyra klassiska numren (nu kompletterade med två alternativa tagningar) med Stan Hasselgard All Star Six, innehållande bland andra Red Norvo, Barney Kessel och Arnold Ross. De har valsat runt i olika utgåvor men är naturligtvis välkomna igen.

Kalaset inleds med fyra alster serverade av vibrafonisten och pianisten Johnny Whites kvartett. Ett par av dem är tidstypiska noveltynummer i välkänd King Cole-anda och med käck refrängsång. Kul och fint klarinettspel dock av Åke. Men upptagningarna med trumslagaren Jackie Mills kvintett är nog ändå av större intresse. De gjordes i januari 1948, omedelbart efter det att musikerfacket hade klippt till med sitt famösa inspelningsstopp. De kunde lyckligtvis ändå realiseras, eftersom de var avsedda för ”militärt bruk” i Europa. Där får vi också höra Åke hälsa till sina svenska vänner, eftersom han visste att vi under den här tiden gärna lyssnade på amerikanska radiostationer som AFN här hemma i Svedala.

Vi får också stifta bekantskap med en grupp som kallar sig The International All Stars med, förutom Hasselgård, tenorsaxofonisten Wardell Gray, den utomordentlige pianisten Dodo Marmarosa, gitarristen Al Henrickson, den danskättade basisten Frank Bode (Uffe Baadh) och sångerskan Frances Wayne. Här är svenske Stan på ett strålande humör liksom både Gray och Marmarosa. Frances Waynes sånginsatser kan vi lämna därhän. Slutligen får vi också, i en konsertupptagning från Pasadena med Gene Norman som ordningsman, höra Åke som gäst i pianisten Arnold Ross kvartett, som förutom Ross innehåller Barney Kessel, basisten Billy Hadnott och trumslagaren Don Lamond. En annan gäst är Billy Eckstine som både sjunger i sin egen ”Jelly Jelly” och trakterar ventilbasun. Honom hade säkert både Åke och vi klarat oss utan, men Hasselgård är magnifik.

Ett drygt halvår efter Pasadena-konserten med Arnold Ross förolyckades Åke Hasselgård i en bilolycka. I sin Encyclopedia of Jazz säger jazzoraklet Leonard Feather att ”Hassegard kunde annars ha utvecklats till den störste av alla samtida klarinettister”.

Hur det nu hade blivit med det får vi aldrig veta. Men en sak är säker: ”California Sessions” är en väsentlig och ytterst välkommen platta, ett stycke lysande svensk jazzhistoria!

Jan Olsson

PS. Den extra femte betygsdiggen är för Åkes (Stans) klarinettspel,

som höjer sig över omgivningen.

Kul, tidstypisk musik, som väcker många minnen

Kurt Järnberg

Down Memory Lane 2

(KRJ 2-cd)

Trumpetaren, trombonisten, ventilbasunisten och orkesterledaren Kurt Järnberg, 78 år gammal numera, är en av de svenska jazzmusiker som aldrig har fått den uppmärksamhet han förtjänar. Kanske beror det på honom själv, att han vägrat ”anpassa” sig och föredragit att gå sina egna vägar. I sin vildaste ungdom spelade han i Lulle Ellbojs och Ib Glindemans orkestrar i Köpenhamn och väckte stor uppmärksamhet, när han tillsammans med Bernt Rosengren utsågs att representera Sverige i Marshall Browns ungdomsstorband vid jazzfestivalen i Newport 1959. Kurt blev kvar i USA ett tag men återvände snart till sin hemstad Gävle, där han startade ett alldeles utsökt storband. Han var även verksam i Stockholm, där han bland annat dök upp i Gugge Hedrenius Big Blues Band, Radiojazzgruppen, Emanons storband och hos Carl-Henrik Norin.

Under mitten och slutet av 60-talet ledde Kurt en kvintett som lät tala om sig inte bara i Sverige utan även utomlands. Den bestod, förutom Järnberg själv, av tenorsaxofonisten Roland Keijser, pianisten Thomas Jutterström, basisten Curt Andersson och trumslagaren Leif ”Gus” Dahlberg, alla hemmahörande i Gävle-Uppsala-regionen. På kvintettens repertoar stod den tidens ”moderna” jazz, den man kunde ta del av på skivor av märket Blue Note och som skapades av hardbop-giganter som Art Blakey, Hank Mobley, Freddie Hubbard, Kenny Dorham & Co. Allt är således ytterst tidstypiskt. Men det finns också här och var en nordisk touch som är ytterst tilltalande. Bland upphovsmännen till det material den Järnbergska kvintetten ägnade sig åt kan nämnas Fats Navarro, Dizzy Gillespie, Joe Henderson och Jimmy Heath, vilket ger en fingervisning om hur det mesta låter. Men här finns också några utmärkta Järnberg-kompositioner och ett Keijser-opus, ”Strövtur”, som kanske är albumets höjdpunkt.

Järnberg själv spelar utmärkt både trombon och trumpet, bättre än de flesta gjorde i vårt land för drygt 40 år sedan. Men allra mest imponeras jag ändå av Keijser, drygt 20 år på den tid det begav sig. Hans spel är oerhört friskt och personligt och pekar fram emot hans oefterhärmliga insatser i Arbete och Fritid några år senare.

Ljudkvalitén skiftar betänkligt, beroende på att det mesta, såvitt jag har förstått, är hämtat från privata kassettinspelningar. Trollkarlen Rune Persson har dock lyckats fräscha till det mesta i sin studio.

Musiken på ”Down Memory Lane 2” (Finns det någon ”Down Memory Lane 1”?) är kul att lyssna till och väcker massor av minnen av ungefär hur det kunde låta lite här och var i landet under slutet av 60-talet. Kanske är det just som tidsdokument albumet har sitt allra största värde? Hur som helst är det ett ytterst välkommet dokument.

Jan Olsson 

Makalöst av Europas bästa storband -någonsin!

Kenny Clarke-Francy Boland Big Band

Volcano/RueChaptal

(Rearword)

Kenny Clarke-Francy Boland Big Band är tveklöst Europas bästa storband någonsin. Det bildades 1961 av den i italienske glassmiljonären Gigi Campi och trumslagaren Kenny Clarke och existerade i drygt tio år. I laguppställningen ingick en rad exilamerikaner och några av våra mest framstående europeiska jazzmusikanter. Bland dem trombonisten Åke Persson. De flesta arrangemang, och även en rad kompositioner, skrevs av den belgiske pianisten Francy Boland.

Bandets mest kända LP-album, ett dubbelt och fullständigt formidabelt sådant, spelades in 1969 på Ronnie Scott´s i London och har nu äntligen återutgivits på cd. Det är makalös jazzmusik som bjuds, med solister som trumpetarna Benny Bailey och Idrees Sulieman, ”vår egen” Persson och tenorsaxofonisten Johnny Griffin i högform. Jisses så det svänger! Den som kan ta sig igenom den elva minuter långa ”Sax No End” utan att gå i taket av fröjd bör snarast uppsöka närmaste läkarstation!

Jan Olsson

Koncentrerat, inspirerat och osannolikt vackert!

Stan Getz –Kenny Barron

People Time

The Complete Recordings

(EmArcy/Box med 7 cd)

Häromdagen frågade en av mina vänner om det finns något som kan kallas för ”sommarjazz”. Först kändes hans undring lite märklig. Men vid närmare eftertanke slog det mig, att det faktiskt finns ”sommarjazz”. Det var när jag höll på att spela mig igenom boxen ”People Time – The Complete Recordings” - med Stan Getz och pianisten Kenny Barron.

Boxen, som innehåller hela sju cd, spelades in på vårkanten 1991. Alltså bara några månader innan Stan lämnade den här världen. Den är helt fantastisk, och för mig innehåller den just det som jag skulle vilja kalla sommarjazz. Kanske beror det på att jag huvudsakligen upplevde Stan Getz livs levande just under några somrar, då han både turnerade i folkparkerna och dök upp på både klubbar och festivaler. Men lika mycket kan det bero på Stans musik, som var både sval och varm på en och samma gång. ”Cool and hot” brukade man säga förr i världen.

Jag minns fortfarande när vi nåddes av budskapet om att Stan hade gått hädan. Det var en fredagskväll i juni 1991. Min gode vän på Sveriges Radio Inge Dahl och jag befann oss i Sandviken och höll på att spela in den jazzmusik som bjöds på Bangen, som den trevliga festivalen kallas.

Dagen därpå, ställde vi samman ett minnesprogram i vilket basisten Gunnar Johnson också medverkade. Naturligtvis hade vi plockat med den ljuvliga inspelningen av ”Ack Värmeland du sköna”, som Stan hade spelat in 40 år tidigare med Gunnar, Bengt Hallberg och Jack Norén. Snacka om sommarjazz!

Musiken i den nyutkomna boxen, ”People Time”, spelades in under Stans och Kenny Barrons fyra kvällar långa gästspel på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn. Möjligen innehåller den det allra bästa Getz någonsin lät föreviga på skiva. Mer koncentrerat, inspirerat och osannolikt vackert tror jag aldrig han spelade under hela sin långa karriär. Det känns som om han visste, att det skulle bli bland det sista han gjorde. Därför bestämde han sig för att bara hålla sig till väsentligheter.

Känns det i mesta laget med sju cd, så finns en del av innehållet samlat på en tidigare dubbel-cd, som också har titeln ”People Time” (EmArcy).

Jan Olsson

En av jazzens mest betydelsefulla,

hörvärda och pregnanta konstellationer

Dave Brubeck

Original Album Classics

(Columbia/Sony)

I sin ypperliga Original Album Classics-serie har Sony vaskat fram fem högintressanta album med Dave Brubecks legendariska kvartett, alltså den med Paul Desmond, Gene Wright och Joe Morello. Sedan har man förpackat dem i en liten box, som kan inhandlas hos platthandlaren för ungefär samma pris som en enda reguljär cd brukar betinga. Fodralen till alla fem plattorna har naturligtvis samma utseende som de gamla original-LP-skivorna, och tydligen har man inte valt boxens innehåll på måfå. De fem cd-skivorna innehåller nämligen Brubeck-kvartettens samtliga fem så kallade Time-inspelningar, alltså de som spelades in mellan 1959 och 1965 och i tur och ordning hette ”Time Out”, ”Countdown – Time in Outer Space”, ”Time Further Out”, ”Time Changes” och ”Time In”.

Det är mestadels härlig musik, den som kvartetten bjuder på. Fantasifull, svängig och tämligen annorlunda. När den nådde oss första gången, för så där ett halvt sekel sedan, tyckte vi kanske att den, åtminstone ibland, var lite väl komplicerad och artificiell med sina ständiga taktartsbyten och ideliga kontrapunktövningar. Men idag, med några år på nacken, känns det nästan som om musiken har vuxit. Och det är en sann fröjd att ta del av det närmast telepatiska samspelet mellan Brubeck och Desmond.

För min personliga del gläds jag allra mest åt innehållet på klassikern ”Time Out” och på ”Time Further Out”. Där har sannerligen inget damm samlats. Men jag lyssnar även på de tre andra plattorna – nu när 5/4-, 7/4- och 9/8-delstakt har blivit mer eller mindre vardagsmat - med mycket stor behållning.

Brubeck-kvartetten, med den besättning som nämnts här ovan, är tveklöst en av jazzhistoriens mest betydelsefulla, hörvärda och pregnanta konstellationer. Att mota in den i samma stall som Armstrongs Hot Five och Miles Davis 50- och 60-talskvintett känns inte alldeles orättvist. Och det finns all anledning i världen att plocka fram musiken i ”Original Album Classics” på nytt och spela den. Den håller nämligen fortfarande alldeles utmärkt.

 Jan Olsson

 Henry Threadgill

The complete remastered

recordings on

Black Saint and Soul Note

 (CAM)

På sjuttiotalet startade Giovanni Bonandrini två tvillingskivbolag, Black Saint och Soul Note. Dessa bolag fick stor betydelse för många av oss jazzlyssnare i en tid då de större amerikanska skivbolagen satsade allt mindre på jazzskivor, speciellt med den nya jazzen. Sammanlagt producerade de här två italienska bolagen en bra bit över fem hundra plattor, och det är glädjande att delar av detta material nu görs tillgängligt på nytt i nya, ”remastrade” utgåvor. Den här boxen innehåller 7 CD-skivor med Henry Threadgills musik som, titeln till trots, samtliga gavs ut på Black Saint.

Saxofonisten och flöjtisten Henry Threadgill tillhör de senaste decenniernas mera betydande musiker, även om han kanske inte fått den stora uppmärksamhet som han i mitt tycke är värd. Han är född 1944, kommer från Chicago och tillhör samma krets av musiker som Art Ensemble of Chicago, Muhal Richards Abrams och Anthony Braxton. Han skapar fortfarande mycket självständig musik, och han har efter hand mer och mer också uppmärksammats för sitt originella komponerande. Skivorna i boxen innebär sju spännande nedslag i Threadgills musikaliska utveckling och en finfin introduktion för den som missat denne mycket personlige musiker.

Egentligen gavs endast två av de här skivorna ut i Threadgills eget namn. De två första skivorna i boxen är med trion Air, där Threadgill samarbetade med en av epokens absolut mest dynamiska och spänstiga basister, Fred Hopkins, och den lyhörde trumslagaren Steve McCall. ”Live Air” (1976-77) är trions första skiva. Den består av ett relativt lågmält, stillsamt trevande och i huvudsak fritt improviserande. Skivan visar endast delvis vad som komma skall. Musikerna är skickliga och vidunderligt samspelta, samtidigt som musiken i mångt och mycket ännu inte frigjort sig från friformkonceptets hämmande begränsningar. ”Air mail” (1980) är distinktare, kraftfullare och har en helt annan laddning. Nu märker man hur komponerande inslag och planerade strukturer fått en allt mer betydelsefull roll. Den långa och täta låten ”C.T.,J.L.” är för övrigt tillägnad pianisten Cecil Taylor och altsaxofonisten Jimmy Lyons. Threadgill skriver att dessa två musiker influerat honom mycket, och med den vetskapen är det inte så svårt att höra Lyons påverkan på Threadgills altsaxspel, tycker jag. Gruppen Air gjorde också flera skivor för andra bolag.

1982 slutade McCall och ersattes av trumslagaren Pheeroan ak Laff, och gruppen bytte då namn till New Air. Pheeroan ak Laffs trumspel är aningen mer konventionellt än McCalls, och flera kritiker vid den tiden tyckte att det innebar en försvagning av trions lyhörda samspel. Jag är inte lika kritisk på den punkten, utan tycker att bytet faktiskt låg helt i linje med den utveckling mot en musik med en starkare puls och mer rytmiskt driv som Threadgill då påbörjat, en utveckling som förstås är lättare att se så här långt efteråt. ”Live at Monteal International Jazz Festival” (1983) visar att trions utvecklats i denna riktning och har tydliga kompositioner (av Threadgill) i botten. Skivan är sprudlande vital och bitvis hårt svängande. I ”Air show no. 1” (1986) är New Air förstärkta av sångerskan Cassandra Wilson, som medverkar i tre av skivans sex nummer. Kombinationen är inte så märklig som det kanske kan låta, och Wilson, som har en bakgrund i den nyare jazzen, smälter in fint i trions sätt att mucisera. Även New Air gjorde några skivor för andra skivbolag.   

På ”Spirit of nuff…nuff” (1990) känner vi igen mycket av den Threadgill som vi kan höra i dag. Hans grupp kallas här Very Very Circus och består förutom Threadgill av en trombonist, två gitarrister, två tubaister och en trumslagare. Tillsammans skapar de en puttrande brygd bakom Threadgills originella melodier och musiken drivs framåt av en stark rytmisk puls. I mitt tycke är det här musik som pekar framåt mot jazzens framtid, och som fortfarande känns rykande aktuell. ”Song out of my heart” (1993) bygger vidare på samma intentioner, men är lite annorlunda till karaktären. Skivans fem spår har samtliga olika instrument- och personbesättning, och ingen musiker är med på alla spår, inte ens Threadgill själv. Resultatet blir mer varierande, eller om man så vill mer splittrat, men Threadgills personliga musikskapande känns igen genom hela skivan. Bland instrumenten finns cembalo, dragspel och hammondorgel och medmusiker är bland annat Myra Melford, Amina Claudine Myers, Ted Daniel, Brandon Ross och Jerome Harris.

Boxens sjunde och sista CD är den som skiljer sig mest från de övriga. På ”Flutistry” (1990) spelar gruppen Flute Force Four, en kvartett bestående av fyra flöjtister. Förutom Threadgill är det James Newton, Pedro Eustache och Melecio Magdaluyo. Threadgill och Newton står för kompositionerna. En hel skiva med enbart flöjtister kräver kanske att man närmar sig den med en speciell mottaglighet, men skivan är mer omväxlande och klangrik än man kanske kunde befara. Trots detta misstänker jag att andra än flöjtister nog helst avnjuter den i något mindre doser åt gången.

Boxen är till formen en smidig ask, behändig till omfånget. Varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag, ljudet är bra och priset lågt. Liknande boxar har också släppts med Charlie Haden (5 CD), Enrico Rava (5 CD) och pianisten Enrico Pieranunzi (6 CD). Ytterligare boxar är dessutom utlovade, så håll ögonen öppna. 

Roger Rudolfsson

When Bebop was King

Dubbel.cd med Thelonious Monk,

Charlie Parker, Dizzy Gillespie,   
Miles Davis, Clifford Brown  
(Smith & co./Sound Carrier)

En blandning från stenkakor och LP-skivor innehåller de här dubbelskivorna med klassiska inspelningar från 1944-1956. Ljudet har sina brister men äktheten och det stilbildande spelet uppväger detta väl. För den oinvigde som är beredd att ge sig i kast med jazz är samlingen ett bra avstamp på vägen. Dessutom är det en lågprissamling som håller klass. Men varför måste man placera texten med musikernas namn och inspelningsplats under skivorna?

Thelonious Monks (1917-82) skivor innefattar fyrtiofem nummer från 1947 – 1954 och presenteras av tolv grupper. Musiker som den excentriske pianisten lockat till sig är trumpetarna Idrees Sulieman, Kenny Dorham och Ray Copeland. Bland saxofonisterna finns Sahib Shihab, Lou Donaldson och Sonny Rollins. En annan attraktion är förståss vibrafonisten Milt Jackson.

Monks kompositioner dominerar men det finns plats för evergreens som April In Paris, Sweet And Lovely och  Willow Weep For Me. Flera av nummer spelas på trio där Monks karakteristiska spel belyses.

Charlie Parker (1920-55) följs upp från 1944 då han var medlem i Tiny Grimes kvintett. Året efter är det hans Reboppers med Miles Davis, Dizzy Gillespie och Max Roach som spelar. Då är Dizzy alternerande pianist. Septetten modell 1946 levererar märgfyllda solon kommer från Parker, Dizzy och tenoristen Lucky Thompson. Parkers omdiskuterade insats i Lover Man inspelad i Hollywood ´46 ingår också. Samarbetet med pianisten Errol Garner har även plats. Inspelningarna från 1947 – 48  visar Parkers grupp med Miles och Mango Mangue med Machitos latinband sticker ut i sin rytmiska form. Det gör även Just Friends när Parker glider fram över stråkar i Jimmy Carrolls arrangemang. Tänk att kopplingen mellan Parker och stråkarna 1949 kunde vålla en sådan debatt när skivan släpptes.

Unik var kvartetten från 1950. Hank Jones spelade piano.  Basist Ray Brown och Buddy Rich var trumslagare. De hörs i Star Eyes och Blues. Latinfärgad blir Parker åter i My Little Suede Shoes. I de avslutande  numren från 1951 är trumpetaren Red Rodney med. Pianisten John Lewis, basisten Ray Brown och trumslagaren Kenny Clarke täcker här upp bebopens obestridlige kung, bland annat i Swedish Schnapps och Si Si.  

Andra melodier är Good Bait, Blue´N´Boogie och Shaw´ Nuff. Bland medspelarna finns tenoristen Don Byas och Charlie Parker. Dizzys revolutionerande storband representeras med nummer som Emanon, Cubana Bop och Lover Come Back To Me . Tvärsnittet avslutas med Dizzy i Parkers band med Thelonius Monk som pianist.

Trettionio spår med Miles Davis (1926.91) dateras från 1945-1953.  Miles med Parkers Reboppers och All Stars inleder.  Han står sedan för namnet i fyra melodier med Parker som medblåsare bland annat i Milestones och Sippin´ At Bells. Parkers grupp kommer sedan åter i en hypersnabb version av Crazeology där J.J. Johnsons trombon dras in i det snabba tempot. Snabb är också Klaunstance men det hindrar inte Parker och Miles från att skapa meningsfulla linjer. Metronome All Stars 1949 är i storbandsformat med en fantastisk trumpetsektion där Dizzy, Miles och Fats Navarro ingår. Imponerande så det förslår är de i Overtime.

Tubabandet  från 1949 spelar Move, Jeru, Godchild och Budo. Året senare hade bandet med några förändringar åter samlats. Det resulterade i vackra Moon Dreams och Darn That Dream samt de intrikata Deception och Rocker. Skiva två öppnar med Miles sextett från 1951. Med är Sonny Rollins och trombonisten Bennie Green, trumslagare är Roy Haynes. Miles är lysande i bluesen Down och Whispering som ej går över i sin bebopvariant, Groovin´High.

Inspelningarna 1951-1953 blottar ytterligare tre spår med Rollins och Green. Samarbetet med Lee Konitz har också noterats. Sextetten med altsaxofonisten Jimmy McLean och Rollins har sex inslag däribland Conceptions, Dig och My Old Flame. I sextetten från1953 är Parker och Rollins åter på plats med Philly Joe Jones som trumslagare. Här är trumspelet av ett modernare stuk. Kraftfullt spel noteras från blåsarna och pianisten Walter Bishop Jr. The Serpent´s Tooth och ´Round About Midnight är fullpoängare. Willie The Wailer med en septet  avslutar besöket hos Miles. Tenorister är Al Cohn och Zoot Sims vars mer swingorienterade spel blir en kontrast till Miles hardboplinjer.

Clifford Brown (1930-56) var en viktig länk i femtiotalets trumpetskola. Fraseringen och den sprakande attacken kom att betyda mycket för eftervärlden. Inspiratirerat hade Fats Navarro gjort. Inspelningarna är från 1953-56 och inleds med kvintettnummer med altsaxofonisten Lou Donaldson. Pianist är Elmo Hope, basist Percy Heath och trumslagaren Philly Joe Jones. You Go To My Head får ett förnämligt utförande. Från samma år kommer Capri, Turnpike och Get Happy där Clifford ingår i J.J.Johnsons sextett. En häpnadsväckande prestation gör han i ultrasnabba Cherokee. Här är det en mästare som talar, Easy Living visar den känsliga nerven och harmonisk fulländning.

1953 turnerade Clifford med Lionel Hamptons band i Europa och i Paris gjorde han under egendomliga omständigheter en inspelning med en kombination av musiker från Hamptons band och franska musiker. Sex nummer har plockats fram däribland Come Rain Or Come Shine, It Might As Well Be Spring och The Song Is You.

Tillbaka i USA 1954 bildade han och Max Roach en kvintett som kom att bli en av jazzens vitalaste grupper. Med från början var tenoristen Harold Land som senare ersättes av Sonny Rollins. Dryga dussinet melodier med Land har platsat in som Sandu, Land´s End och What Am I Here For? Rollins medverkar i Gertrude´s Bounce Step, Lightly samt Powell´s Prances. Back Home Blues från Cliffords sista inspelning i Philadelphia blir slutstationen för en fängslande resa i ”Brownies” fotspår.
Göran Olson

En befogad påminnelse om en stor trumpetare

Benny Bailey               

In Sweden 1957-1959 Sessions

(Fresh Sound)

Trumpetaren Benny Bailey (1925-2005) spelade under flera perioder i Sverige. Det började med Seymor Österwalls orkester och på Nalen med Carl-Henrik Norins band. Han blev en stor inspirationskälla för femtiotalets jazzmusiker varför den här retrospektiva utgåvan känns välbefogad. Spåren är hämtade från inspelningar på etiketterna Gazell, Sonet samt Metronome. Åtta nummer är överförda från EP-skivor medan skivans sista fem spår är inspelade på LP där Quincy Jones skrivit alla melodierna. Att skivans material har mer än femtio år på nacken förtar inte dess förtjänster, tvärtom den är en påminnare om hur stor Benny Bailey och flera andra musiker var.

Benny var en komplett trumpetare. Improvisationerna var av genuint femtiotalsstuk med en frasering som höll högsta klass. Hans fraseringskonst gav sig också tillkänna när han var leadtrumpetare - en suverän sådan. Det hördes i Harry Arnolds radioband och sedermera i Quincy Jones europeiska storband. Kenny Clarke-Francy Boland Big Band följde upp. Med sordin visade Benny sin harmoniska sida. Med öppet klockstycke var han en brännhet skärbrännare vilket bland annat hörs på två spår med en tjugotvåårig Bernt Rosengren.

Sonny Man av Benny och Parkers Confirmation ger jag högsta betyg inte bara av nostalgiska skäl. Den EP:n lyckliggjorde mig maximalt på min inhandlade bärbara skivspelare. Bernts tenor skall verkligen framhållas. Spelet för femtio år sedan kan faktiskt få många av dagens unga lejon att dra in andan. Att Benny var en balladtolkare av nivå avslöjar I Can´t Get Started inspelad med finska musiker. You Go To My Head är en annan begivenhet.

I Quincys Fallen Feathers med Gösta Theselius som pianist, en personlig sådan, basisten Gunnar Johnson och trumslagaren Joe Harris är han lysande. I Jones Beach tillkommer Arne Domnérus altsax. Bland övriga spelare som låter sig höras finns trombonisten Åke ”Kometen” Persson, basisten Sture Nordin och tenoristen Bjarne Nerem.
Göran Olson

Mer än 350 cd-recensioner med DIG-betyg!

Senaste nyheterna

Svensk jazz

Internationell jazz

Jazzhistoria/ Återutgivningar

Diggat.Lars Gullin

Diggat.Miles Davis

Diggat på DVD

Getz utmärkt -men Hallberg av yppersta klass!

Stan Getz

In Stockholm

(Verve/Universal)

Hösten 1955 var ingen höjdarperiod i Stan Getz karriär. Förutom att han hade svåra missbruksproblem drog han också på sig lunginflammation och hamnade, bland alla ställen, på Lunds lasarett. Han vårdades ömt av en Syster Monica, som strax därefter kunde byta ut sitt efternamn Silverskjöld mot Getz.

I mitten av december tyckte i alla fall Stan, 28 år vid det laget, att han var frisk nog att kliva in i en skivstudio igen. Och det gjorde han i Stockholm tillsammans med sina gamla blågula kollegor Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Anders Burman. Resultatet letade sig så småningom ut på en LP, som inte alldeles oväntat döptes till ”Stan Getz in Stockholm”. Den fick ett tämligen blandat mottagande i svensk fackpress. En och annan förstå-sig-påare klagade bland annat över att Stan spelade för svalt och orkeslöst. Precis samma kritik som Lars Gullin utsattes för alltså.

Nu har, äntligen, ”Stan Getz in Stockholm” letat sig ut på cd, vilket sannerligen var på tiden, och vi kan alltså åter ta del av den musik den svensk-amerikanska kvartetten åstadkom. Åtta välkända standards stod på repertoaren, vilket kanske var för man ville göra det lätt för sig. Och Stans spel är måhända inte det bästa han åstadkom under sin långa och brokiga musikantbana. Orken och inspirationen tycks tryta emellanåt. Men svalt – nej! Snarare tvärtom. Om man nu inte råkar gilla den sammetslena, välansade tonen, den som gjorde att Stan fick smeknamnet ”The Sound”, så hittar man faktiskt här och var både värme och spelglädje. I ”Indiana” spelar han fullständigt lysande. Likaså i ”I Can´t Believe That You´re In Love With Me”. Fast plattans märkligaste nummer är nog ändå “Get Happy”, som presenteras i en mollversion!

Trots att Stan Getz då och då alltså gör alldeles utmärkt ifrån sig, är det ändå allra mest för Bengt Hallbergs skull man skaffar ”Stan Getz in Stockholm”. Bengts raffinerade harmoniuppfattning, melodiska fantasi, spänst och klurighet är av absolut yppersta klass. Vid inspelningstillfället var han endast 23 år gammal, och det var fortfarande drygt ett år kvar, tills han - tillsammans med Johnson och Burman - skulle spela in sin legendariska ”Dinah”-LP, en av de mest anmärkningsvärda jazzskivor som någonsin spelats in i vårt land.

Jan Olsson

Makalöst läckert - i mindre portioner  

Gary Burton-Chick Corea

Crystal Silence

The ECM Recordings 1972-79)

(ECM/Naxos, 4-cd-box)

Att sammanföra två av den moderna jazzens giganter, vibrafonisten Gary Burton och pianisten Chick Corea, var naturligtvis ett snilledrag. Bägge hyllar samma ideal, är lysande ekvilibrister och skapar fantastisk musik både var för sig och tillsammans. Ett problem kan möjligen vara att de ibland är alltför lika. Tre duoalbum gjorde de tillsammans mellan 1972 och 1979, två i studio och ett, dubbelt, live. På repertoaren stod kompositioner av Corea, Steve Swallow och Mike Gibbs. Och givetvis ingick Chicks välkända ”La Fiesta”, ”Señor Mouse” plus en rad ”Children´s Songs”.

Tre timmars lyssnande i följd kan bli lite väl mastigt med tanke på att klangen inte varierar särskilt mycket. Men delar man upp delikatesserna i mindre portioner, blir de makalöst läckra med ständiga överraskningar och mängder av elegant finsnickeri.

Förmodligen kommer dessa inspelningar i framtiden att betraktas som klassiker!

Jan Olsson

Utan slentrian & fördomar

kryddade de friskt sin musik

e.s.t.

– the very best of e.s.t.

(ACT/Amigo)

Pianisten Esbjörn Svensson Trio, eller e.s.t., bildades hösten 1991 och spelade in sitt första egna album två år senare. Det blev sedan ytterligare elva, innan Esbjörn omkom i en drunkningsolycka sommaren 2008, 44 år gammal.

Förutom Esbjörn bestod e.s.t. av basisten Dan Berglund och trumspelaren Magnus Öström. Tillsammans skapade de tre ett gruppsamarbete som bitvis var revolutionerande. Utan slentrian och fördomar kryddade de friskt sin musik med intryck från alla möjliga stilar och genrer - jazz, pop, rock och så kallad europeisk konstmusik, allt på samma gång ibland. Med sin orädda attityd, spelglädje, helgjutna gruppkänsla och osvikliga känsla för färg och form erövrade de en stor publik över hela världen.

”Retrospective” är en samlingsplatta med material hämtat från e.s.t.:s skivproduktion mellan 1998 och 2007. Urvalet har gjorts av Berglund och Öström, som också berättar och kommenterar, givetvis initierat och intressant, i texthäftet om gruppens nästan sagolika levnad.

Jan Olsson

Öppen improviserad musik som alltid lever vidare

Gruppen e.s.t. existerar ej längre . Gruppens pianist och kompositör Esbjörn Svensson omkom tragiskt i en dykolycka förra sommaren.

Trions övriga medlemmar, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, har här med genuin känsla och kunnande vaskat fram en skiva med högtidsstunder ur trions skivproduktion. Åter får man uppleva Esbjörns personliga spel och kompositioner. Dessutom ett texthäfte  som detaljerat beskriver skivans innehåll med inspelningar hämtade från ACT-inspelningar. Albumen From Gagarins Point Of View, Good Morning Susie Soho, Behind The Yashmak, Seven Days Of Feeling, Viaticum, Goldwrap samt Leucocyte har lämnat från sig guldtackorna.

Det är svårt att inte ge tillbakablicken högsta betyg. e.s.t. är på en av de personligaste grupper som existerat i vårt land. Oavsett materialet presterade trion en öppen improviserad musik som alltid kommer att vara levande.

Göran Olsson

Genialt Gullinspel och Arne Domnérus i högform

Lars Gullin, vol 11

After Eight p.m. 1954/56

(Dragon/CDA)

I sin mycket ambitiösa och högkvalitativa dokumentation av Lars Gullins inspelningar har nu Stockholmsbaserade skivbolaget Dragon kommit fram till sin elfte volym.

Liksom de föregående är den givetvis ovärderlig både för Gullin-fans och för vänner av svensk jazzmusik i största allmänhet. Inspelningarna är gjorda mellan 1954 och 1956, alltså under en period då Lasse var i strålande form och skapade massor av väsentlig musik. Av albumets 13 nummer har endast sex varit utgivna tidigare. I övrigt handlar det om alternativa tagningar, väl värda att ta del av.

Förutom massor av utsökt, oftast genialt spel signerat Lars Gullin får vi bland annat höra en Arne Domnérus i högform och fullständigt lysande pianospel av Bengt Hallberg. Gösta Theselius arrangemang på ”Lover Come Back to Me”, skrivet för stor orkester, delvis identisk med den som ett halvår senare kom att utgöra Harry Arnolds Radioband, är också något som får mig att gå i taket av lycka!

Jan Olsson

Diggat Lars Gullin. Se recensioner av tidigare Lars Gullinvolymer.

En genuin spelman som imponerar storligen

Lars Erstrand               

Everything Is Fine

(Sittel)

Vibrafonisten Lars Erstrand dog i mars 2009. Han lämnade ett stort tomrum efter sig och jazzen blev en personlighet fattigare. Lars var den svenska swingens mest kända musiker och hade en mycket hög status världen över.

Som tur är hade Lars en stor skivproduktion som verkligen tål att bläddra i. Nu har en hyllningsplatta satts samman som speglar Lars alla förtjänster. Det är en dubbel-cd där man får följa hans Lionel Hampton-influerade anda i inspelningar från 1976-2005 där han imponerar storligen. Han var en genuin spelman och swingidiomet kunde han utantill.

Kända melodier, närmare bestämt nitton stycken, som ”Stompin At The Savoy”, ”Sweet Georgia Brown” “Memories Of You”, “Stardust” och “Flying Home” finns med i kollaget. Utöver Lars schvungfulla spel kan man med stor behållning även njuta av klarinettisten Ove Lind som alltför sällan dyker upp på återutgivningar. Han och Lars stod varandra mycket när - de var som ler och långhalm. Den här bagen var Oves hemmaplan. Arne Domnérus, Antti Sarpila, Ken Peplowski och Gunnar Siljabloo Nilsson är andra subtila rörblåsare som svarar för välljud. Siljabloo låter också sin karakteristiska stämma höras i You Driving Me Crazy. Men borde inte Sittel efter alla år kunna stava till Peplowskis efternamn?

På pianopallen alternerar de breda grabbarna Bengt Hallberg, Jan Lundgren och Ulf Johansson Werre. Kjell Öhman spelar orgel på ett imponerande sätt. Gitarrvirtuosen Frank Vignola hörs också. Stilriktigt trumspel levereras av bland annat Egil Johansen och Gus Dahlberg. Det finns också nummer med från skivan Live In Japan med japanska musiker.

Göran Olson

Nannie  Porres     

All The Things You Are
(Dragon)

Den här musiken kom ut på LP 1987 och fick berättigad uppmärksamhet. I det nya formatet dryga tjugo år senare känns den fortfarande dagsaktuell och stimulerande. Den äkthet som präglar Nannies Porres sång och musikernas engagemang berör . Sättningarna varierar med gamla polarna från Jazz Club 57, som tenoristen Bernt Rosengren, trumpetaren Stig Söderqvist, pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Torbjörn Hultcrantz. Nannie blandar också sina gracer tillsammans med gitarristerna Jan Oldeus och Christer Karlberg, elbasisten Mats Ahlberg, tenoristen Tommy Koverhult. Trumslagare är Leif Wennerström och Gunnar Smoliansky.

I en omväxlande melodiflora hörs Ray Charles Black Jack, Van Heusens I´ll Only Miss Him When I Think Of Him. Blue Monk, Willow Weep For Me, All The Things You Are, Don´t Explain, Your Love Is So Doggone Good, Lover Come Back To Me, Quiet Nights och That´s All There Is. Nannies sång är hudnära och känslig även när rösten ligger på gränsen till att intonationen går lite snett. Hon förmedlar en genuin jazzfeeling som många av dagens sångerskor är i avsaknad av.

De instrumentala insatserna är också av hög kvalité där jag gärna lyfter fram Christer Karlbergs intimt sköna gitarr och Fagerstedts personliga pianospel. Stig Söderqvists bebop-influerade trumpet övertygar rejält i Willow Weep For Me. Samma superlativer gäller naturligtvis också för Rosengren och Koverhult. Summa summarum, en guldkantad återutgivning som tål att nötas.

– en milstolpe i jazzhistorien!

Miles Davis

Kind of Blue 50th Anniversary

Läs hela recensionen på Diggat.MilesDavis där det även finns fler recensioner av Miles Davis på cd och dvd.

Diggat.MilesDavis

Charles Mingus              

Ah-Um

Mingus Dynasty

Det är två av jazzens mest utmanande och omtumlande inspelningar från femtiotalet som Mingus band levererar. Inspelningarna gjordes 1959. Nu presenteras musiken som dubbelplatta där några bonusspår plussats på.

Den väldige basisten Charles Mingus dirigerar med välkänd myndighet hela trakteringen. Han är i centrum som ledare, kompositör och dynamisk hetlevrad domptör och driver sina musiker till stordåd. Något annat alternativ stod inte till buds under hans konserter med tanke på hans fysiska egenskaper som han knappast dolde. Ah Um är ett av de viktigaste album som producerats under den här epoken. Hyllningen till Lester Young med suggestiva Goodbye Pork Pie Hat med John Handy som tenorsolist. Jag har svårt att tänka mig en mer lyrisk tolkning.

Men den bryts i riktigt ruffiga Boogie Stop Shuffle där Horace Parlans och Mingus basgångar manar till eruptiva solon av paret Booker Ervin och John Handy. Den snabba Bird Calls har schvung och lyfter fram Handys gåpåaraktiga altsax. Molltemat Fables of Faubus med varierande tempon har utrymme för solisterna Ervin, Handy, Parlan och Mingus. Personligt blickar Jimmy Knepper in i den äldre trombontraditionen i Pussy Cat Dues. Handy, som här bytt till klarinett gör ett respektingivande solo taggad av Mingus bas. Parlan visar åter sin höga klass. Mer trombonspel i den äldre skolan kommer i den festliga bluesen Jelly Roll som startar i New Orleansanda och med slapbass- spel av Mingus innan musiken konverterar till en modernare fyr-fyra stil.

Mingus Dynasty gör en rivstart med gospelmelodin Slop där Mingus bas och påhejande rop manar fram solisterna Åter visar Handy sin solistiska attraktion, nu med altsaxen. Mingus med stråke och Jerome Richardsons flöjt ger klangfylld stämning i den vackra balladen Diane. Roland Hannas spel ger associationer till klassiska uttryck som han gör med stil och känsla utan honung på tangenterna. Han har även en framskjuten roll i Song With Orange där Knepper och Mingus arbetar fram en tornadoliknande grundpuls och Richard Williams trumpet går loss med och utan sordin.

Trumslagaren Dannie Richmond betydde mycket i Mingus musik. Han passade perfekt in i upplägget, som i Gunslinging Bird där hans snärtiga virveltrumma är en laddad dynamo. Things Ain´t What They Used To Be är ett energiklimax som färgas av Kneppers plunger. Orientalisk är stämningen i Far Wells, Mill Valley genom Richardsons sublima flöjt. New Now, Know How har bebopinfluenser där Knepper gör ett av sina många attraktiva solon. I Mood Indigo är Hanna imponerade i sin elegans. Melodin spelas även i dubbeltempo där Mingusbasen står i centrum. Mer ellingtonsk karaktär skapar Handys altsax med spel a ´la Johnny Hodges.

Göran Olson

50-årsjubileum för kvartetten som inte höll takten!

Dave Brubeck Quartetl

Time Out
(Sony/ Box med två cd + en dvd)

Pianisten och kompositören Dave Brubeck skapade jazzens första miljonsäljare med LP:n "Time Out", en skiva med annorlunda taktarter och som även rymde altsaxofonisten Paul Desmonds succélåt "Take Five". Nu fyller den legendariska kvartettinspelningen 50 år och återutges i en box med två cd och en dvd.

I samband med utgivningen av boxen fick Jan Olsson en personlig intervju med 50-årsjubilerande Dave Brubeck, som skall fylla 89 år i december men absolut inte har tagit "time out".
Jan Olssons intervju med Dave Brubeck

Jazzcity Presents Buddy Collette

And His West Coast Friends

(Fresh Sound)

Skivans första halva är spelad av en sextett där Collette växlar mellan flöjt, klarinett, alt och tenorsax. Trumpetare är John Anderson. Gerry Wiggins är pianist Jim Hall spelar gitarr. Basist är Curtis Counce och trumslagare är Chico Hamilton. Resten spelas av en oktett där Max Albright är trumslagare och Dave Wells är bastrumpetare framför tre saxofonister.  Colettes melodier dominerar men även John Anderson har bidragit i komponerandet. Kompositörer från den amerikanska sångboken som Irving Berlin, Hoagy Carmichael och George Gershwin har också alster med som Top Hat, White Tie And Tails, One Morning In May och How Long Has This Been Going On.

Allt spelas prydlig med vackert arrangerade partier där Collettes rörinstrument ger färg. Solistiskt tillhör han inte de mest spännande men tenorsaxen har definitivt påverkats av coole Stan Getz. John Andersons trumpetspel får klart godkänt liksom Gerry Wiggins pianospel. Jim Halls personliga gitarr är inte oväntat den solist som ger mest behållning. Chico Hamiltons särpräglade trumbehandling skall också noteras.

Göran Olson

Mångsidigt, fint urval med blå-gul jazzgigant

Arne Domnérus

Memories of You

(Proprius 2 cd)

Memories of You är det välvalda namnet på ett färskt dubbealbum med den utsökte klarinettisten, men ändå allra mest altsaxofonisten, Arne Domnérus (1924-2008). Det är skivbolaget Proprius, som har plockat russin ur sina tidigare produktioner och presenterar ett både mångsidigt och fint urval med vår blågule jazzgigant.

22 nummer har man lyckas pressa in. De tidigaste spelades in redan1951 och de färskaste så sent som för 13 år sedan, då Dompan fortfarande kunde göra sig själv full rättvisa.

Allra bäst är nog de fyra alster som hämtats från de smått legendariska Jazz At The Pawnshop-plattorna från 1976. På köpet får man också Bengt Hallberg och Lars Erstrand i toppform. Andra sköna praliner i Memories of You-asken är, till exempel, ”Poor Butterfly”, där Arne backas upp av Jan Lundgren, Hans Backenroth och Rasmus Kihlberg, och den innerliga tolkningen av ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, där Domnérus sammusicerar med körledaren Gustaf Sjökvist spelandes orgel.

Har ni inte de flesta av Dompans skivor på Proprius-etiketten tidigare är Memories of You ett utmärkt investeringsobjekt, som knappast kommer att sjunka i värde i dessa minst sagt skakiga tider.

Jan Olsson 

The Poll Winners:

Barney Kessel              

With Shelly Manne And Ray Brown

The Poll Winners + Poll Winners Ride Again

(Lone Hill Jazz)

Toppkonstellationen Barney Kessel gitarr, basisten Ray Brown och trumslagaren Shelly Manne gjorde en formidabel succé 1957 med plattan The Poll Winners. Den fick en uppföljare året efter med The Poll Winners Ride Again inspelad på Contemporarys etikett. Det finns även två andra skivor med gruppen, Poll Winners Three! från 1959 och Exploring The Scene som kom året därpå.

Nu har de två första skivorna satts samman på cd vilket ger nästan åttio minuter med kammarjazz av bästa sort. Fyra och en halv stjärna fick inspelningarna i Down Beat, den nivån behålls även femtio år senare. Tala om kvalité. Kessels skönklingande gitarr ger en varm intimitet där hans vackra ackordspel fortfarande ger rysningar. Måste påstå att han idag hamnat lite i skymundan till förmån för ett gäng betydligt snabbare yngre kolleger men innehållsmässigt är han konstnärligt minst sagt jämbördig. Han var också den som tog över Charlie Christians fallna mantel och blev en av instrumentets mest betydelsefulla innovatörer.

Ray Brown behöver inte dissekeras.  Få basister har lämnat sådana avtryck efter sig. Under ett par decennier var han instrumentets överstepräst i walking bass.  Idag är också Shelly Manne sorgligt nog ett namn som håller på att glömmas men skivan kan vara en befogad påminnare om hans höga kompetens.

I den omväxlande repertoaren möts kontraster som Jordu, Nagasaki, Volare, When The Red, Red Robin Comes Robbin´ Along och balladerna Angel Eyes och Spring Is Here.

Göran Olson

Bill Evans               

Sunday In Spring

(Le Chant the Monde) 

André Francis & Jean Schwartz serie Jazz Characters porträtterar nu pianisten Bill Evans (1929-1980). I två skivor inspelade under perioden 1955 och 1969 presenteras ett collage med den egna trion och i andras

grupper. I den senare kategorin finns gitarristen Dick Garcias kvartett, George Russells And His Small Tet, Tony Scotts, Joe Pumas, Jimmy Kneppers, Eddie Costas och Cannonball Adderleys smågrupper. Sticker ut gör Gunther Schullers stora orkester och framför allt Miles Davis sextett med Coltrane och Cannonball i Straight No Chaser från Newportfestivalen 1958. Stark är också Blue In Green som gruppen spelade in i New York året efter. Strax därefter lämnade Evans Miles.

I de tidigare inspelningarna är inte Evans lika sirligt elegant som han kom att bli. Möjligen kan omgivningen ha varit lite obekväm. Då syftar jag mest på samarbetet med Scott vars klarinettspel helt enkelt låter för pyton. Den vassa koleriskt irriterande tonen verkar vara hämtad från något plågsamt djurförsök. Betydligt intressantare är spåret med Cannonballs femma i Nardis där kanonkungen och trumpetaren Blue Mitchell drar till sig uppmärksamhet vid sidan av Evans. Så är även fallet i Russelnumret Billy The Kid där Art Farmers trumpet visar klass efter Evans smakfulla broderier.

Huvudpersonen Evans hörs också med sina olika trios och även ensam i My Romance och Peace Piece . Medlemmarna i trion skiftar. Basister är Teddy Kotick, Sam Jones, Paul Chambers och Scott LaFaro. Alternerande trumslagare är Paul Motian och Philly Jo Jones. Mina favoritspår är Peri´s Scope, Witchcraft, Someday My Prince Will Come, Autumn Leaves med La Faro och Motian – en svårslagen kombination.

Göran Olson

Alice Babs

As Time Goes By

(Vax Records)

Alldeles lagom till Alice Babs 85-årsdag har Lasse Zackrisson, han som gjorde den fina och mycket uppmärksammade TV-dokumentären ”Naturröstens hemlighet” kommit ut med ytterligare en cd på sitt skivbolag Vax Records. ”As Time Goes By” innehåller Inspelningar som aldrig varit utgivna tidigare, och är gjorda mellan 1960 och 1969. I tio av de 14 låtarna backas Alice upp av Bengt Hallbergs trio. I de återstående fyra numren står ett storband, under ledning av Arne Domnérus. Alltihop är alldeles ofantligt fint, och förutom att Alice sjunger som bara hon kan, bjuder Hallberg på pianospel av absolut högsta klass.

Vad som är alldeles speciellt glädjande för en obotlig svängentusiast är att ”As Time Goes By” är en ren och oförfalskad jazzplatta. Och jag vet inte när jag hörde Alice bättre, mer avspänd och – faktiskt – fräckare(!). Med Swe-Danes kanske någon gång. Det hon gjorde med Ellington är av ett helt annat slag och jämförelser med det känns lite småkorkat att göra. En som kryddar anrättningen lite extra, vid sidan av Alice, Bengt och Dompan, är Svend Asmussen, som dyker upp med elektrisk fela i ett par av storbandsnumren. I John Lewis ”If I Were Eve”, spelar han så stråken glöder!

Repertoaren på ”As Time Goes By” är ytterst välvald med ett för det mesta välkänt, men inte utslitet, material, tillhandahållet av giganter på området som Irving Berlin, bröderna Gershwin och – givetvis – Duke Ellington. Hallberg och Alice själv har också bidragit till grannlåten med ett par egna alster av vilka ”No Words Blues” är en pärla.

Jan Olsson

Monica Zetterlund

Original Album Classics

(Sony/BMG, 5 cd i box)

Nu är det Monica Zetterlunds tur att bli ihopbuntad till en box i serien "Original Album Classics", vilket innebär att man kan inhandla fem av hennes album för RCA för sådär 200 kronor! Ursprungligen, och var för sig, hette plattorna ”Monica Z”, ”Varsamt”, ”The Lost Tapes”, ”Det finns dagar” och ”Bill Remembered”. Inspelningarna är gjorda mellan 1960 (”The Lost Tapes”) och 1997 (”Det finns dagar”).

På ”The Lost Tapes” får vi höra Monica som hon lät under ett besök i New York, där Leonard Feather spelade in henne tillsammans med bland andra Zoot Sims, Thad Jones och Jimmy Jones. Inte världens bästa Monica-platta kanske, men onekligen en kul dokumentation. ”Monica Z” kom 1989 och innehåller en rad härliga låtar, till exempel ”Att angöra en brygga”, ”As Time Goes By” och Toots Thielemans fantastiska ”Bedårande sommarvals” i Lasse Bagges utsökta arrangemang.

”Varsamt”, från 1991, blev Monicas största försäljningssuccé någonsin men är kanske den minst intressanta plattan för oss jazzvänner. ”Det finns dagar”, inspelad 1997, är däremot högst hörvärd, inte minst tack vare Jan Sigurds fina melodier och texter.

”Bill Remembered”, på vilken Monica hyllar minnet av Bill Evans, med vilken hon gjorde sin fantastiska ”Waltz for Debby” 1964 (och som dessvärre inte finns med i boxen), är också utmärkt. Inte bara tack vare Monica utan också på grund av bland andra tenorsaxofonisten Ulf Anderssons och pianisten Göran Lindbergs insatser. Det enda trista med Monica Zetterlunds ”Original Album Classics”-box är att man går miste om de oftast läsvärda och informativa texthäften som följde med originalutgåvorna.

Jan Olsson

Se recension av fler Original Album Classics

Art Farmer & Jim Hall Quartet               

Complete Live Recordings

(GambitRecords/CDA)

Inom den intima kammarjazzen är paret flygelhornspelaren Art Farmer och gitarristen Jim Hall smått legendariska. Kombinationen Farmers horn och Halls lätt sparsmakade gitarr var något som satte spår efter sig på sextiotalet och framåt.

Piano användes inte vid deras möten vilket fick musiken att inta en luftig karaktär. Hall, den perfekte lyssnaren, lade sköna välanpassade ackord och formade improviserade solon som aldrig äts upp av tidens tand. Det har gått över fyrtio år sedan de här livespåren spelades in. Dels på Half Note i New York 1963 och i London året efter. Fem nummer på vardera stället.

Till den åtsittande intimiteten bidrar i högsta grad den dåvarande kontrabasisten Steve Swallow, det blev ju elbas senare, och de alternerande trumslagarna Walter Perkins, i New York, och Pete LaRoca i London. Farmer visar oförtäckt vilken underbar balladspelare han var. Spelet i Darn That Dream måste få det att vattnas i munnen på massvis av kolleger. Jan Allan har här en av sina husgudar i kanonform. Men Farmer kan även uttrycka sig harmoniskt intrikat i snabba tempon. Det visas i Sonny Rollins Valse Hot. Där är också den forne Rollins-gitarristen Hall på ett sjusärdeles spelhumör och visar att han knappast behöver lämna sin toppplats på intrumentets rankinglista för någon av dagens yngre kolleger. Han är helt enkelt mästerlig.

I den omväxlande repertoaren finns sällan nyttjade nummer som Kurt Weils Bilbao Song, Chick Coreas Sometime Ago och Miles Davis Swing Spring. Allt som allt en höjdarplatta som klarat åldrandet med glans.

Göran Olson  

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Oscar Pettiford                                

Oscar Rides Again

(Proper Box, 4 cd)

En av kontrabasens viktigaste innovatörer var Oscar Pettiford. Han föddes 1922 i ett indianreservat i Okmulgee Oklahoma USA. Först var det piano och trummor som gällde men som fjortonåring övergick han till att spela kontrabas. Instrumentet hade köpts för tjugofem dollar av en musiker i Cab Calloways orkester efter att instrumentet varit inblandat i en bilolycka. Förebilden var Duke Ellingtons basist Jimmy Blanton.

Snart insåg Pettiford att basens möjligheter inte utnyttjades fullt ut, främst solistiskt. Han blev den store banbrytaren, som snart kom att höras med Charlie Barnet, Dizzy Gillespie, Duke Ellington, Billie Holiday, Woody Herman och Miles Davis. Även cellon attraherade honom. Han ändrade helt enkelt instrumentets stämning till att bli identisk med kontrabasens fast en oktav högre. Hans kompositioner blev riktiga jazz-hits som spelades flitigt på femtiotalet.  Boxen ger en utmärkt inblick i OP:s drivna spel. Han lyfte fram basen och cellon i en position som inte funnits tidigare.

Leonard Feathers Esquire All Stars inleder exponeringen med två spår. OP & His 18 All Stars med Dizzy Gillespie och trumslagaren Shelly Manne från1945 fyller på. Den bebop-musicerande OP kom så med i Boyd Raeburns stora band vilket hörs i Night In Tunisia.. Kontrastrikt blir det när han 1946 spelar två nummer med Duke Ellingtons band. Innan flytten till Woody Hermans orkester kamperar han ihop med trumpetaren Red Rodney, tenoristen Al Och, barytonsaxofonisten Serge Chaloff och vibrafonisten Terry Gibbs i Swamp Fire.  Herman – perioden markeras med More Moon och Not Really The Blues. Stor solist är tenoristen Gene Ammons som avlöst Stan Getz.

En oktett från 1955 med ventilbasunisten Bob Brookmeyer, trumpetaren Donald Byrd och rörblåsaren Jerome Richardson rekommenderas. Från året därpå kommer inspelningar med tenoristen Lucky Thompsons trio och kvintett där pianisten Hank Jones visar elegans. Åren 1956-57 är vikt för OP´s sensationella storband med flera av de då främsta unga jazzmusikerna i New York. Det var ett nytänkande storband där arrangemangen skrevs av bandmedlemmarna Lucky Thompson, altsaxofonisten Gigi Gryce och tenoristen Benny Golson. Solistkaraten var hög, vad sägs om Jimmy Cleveland, trumpetarna Art Farmer, Kenny Dorham, Ray Copeland och Ernie Royal, barytonspelaren Sahib Shihab, trombonisten Al Grey samt pianisten Tommy Flanagan! Här ingår toppar som Now See How You Are och I Remember Clifford som avslutar en värdefull påminnare av en idag alltför sällan uppmärksammad personlighet.

1960 avled sorgligt nog den kreative Oscar Pettiford endast trettioåtta år gammal i ett polioliknande virus i Köpenhamn, där han bosatte sig 1958.

Göran Olson

80-talets jazz på Gotland

Visby Storband, Bengt Östlöf m fl

(Bega-Music)

Skivtiteln ”80-talets jazz på Gotland”, låter kanske inte särskilt upphetsande. Men det är ett riktigt festligt album, innehållande radioinspelningar gjorda mellan 1980 och 1986 med Visby Storband och några mindre formationer, rekryterade ur orkestern, som under lång tid var ett av Skandinaviens allra mest hörvärda.

Det handlar till största delen om lite moderniserad, frisk och framåt swingmusik, hämtad ur bland annat Benny Goodmans repertoar. Att just Goodman fått släppa till några nummer beror säkert till stor del på att bandet förfogade över en av vårt lands allra bästa och svängigaste klarinettister, Bengt Öslöf, något som till och med Putte Wickman brukade påpeka. Men det finns fler goda solister i bandet. Bland dem klaviaturgeniet Ola Höglund, sorgligt bortglömd idag, trombonisten Olle Lind och trumpeteleganten och kraftkarlen Ernie Englund.

Men framför allt är det en fröjd att höra alla fina arrangemang, inte minst de som är skrivna av mästerlige Bernt Eklund. Skivan kan beställas direkt från BEGA-Musik, telefon 0498-540 20.

Jan Olsson 

Charlie Barnet & His Orchestra               

Lonely Street

(Lonehill Jazz)

Saxofonisten Charlie Barnets storband var en av de amerikanska orkestrar som kunde konsten att smakfullt kombinera melodisk jazz med dansmusik. Båda lägren fick här sitt lystmäte under den intensiva storbandsepoken. Redan åren före fyrtiotalet var han en av dansparens favoriter och det fortsatte fram till sextiotalets senare år.

Mycket av bandets popularitet låg i den precision som gav de fina arrangemangen full rättvisa. Fullblodsproffsen Billy Butterfield, Bill Holman, Andy Gibson, Al Cohn, Paul Villepigue, Sammy Nestico och Russell Garcia var säkra leverantörer. Skickligt kunde de lägga in såväl improviserade partier som strikt hållna melodipresentationer. På skivans andra hälft har Garcia lagt till en stråksektion där orkestern fick en annan skepnad och klang.

Barnets lätt vibrerande alt-sopransax ligger ofta i främsta solistledet. Altsaxen har en starkt påbrå från Johnny Hodges och sopransaxen måste ha varit nog så revolutionerande i storbandssammanhang vid den här tiden och detta i danssammanhang. Det var ju först när Thad Jones började använda den i sina modernare arrangemang som instrumentet blev accepterat – om man nu inte hette Sidney Bechet.

Inspelningarna är gjorde mellan 1952-56. Bandets varierande trumpetsektioner innefattar många kända namn. Pete Candoli, Maynard Ferguson, Conrad Gozzo, Doc Severinsen, Al Porcino och Charlie Shavers finns med. Bland saxofonisterna finns Bill Holman, Willie Smith och George Auld. Kompmusiker är bland annat pianisten Hank Jones, trumslagarna Don Lamond och Alvin Stoller. Barney Kessel, då jazzens mest efterfrågade gitarrist, får också visa sin höga klass.

Göran Olson

The Complete Regent Sessions

( Fresh Sound Records)

Pepper Adams skivor för Regent Records har nu samlats på en CD.Det är skivorna Art Pepper/Sonny Redd, Jazz Is Busting Out All Over ( med några spår Pepper Adams/Sonny Redd) samt The Cool Sounds Of Pepper Adams som satts samman.

Alla inspelade i Hackensack 1957. Faktiskt samma år som Down Beat utsåg Pepper Adams till årets nya stjärna på barytonsax.

Adams stora sax var laddad med ammunition från hard-bopens kornbod. I motsats till många av sina kolleger använde han instrumentets hela register. Han kunde också spela snabbt på det stora instrumentet när han så ville. Förebilder tonalt var Harry Carney. Coleman Hawkins frasering hade också inspirerat. När den Detroit-födde Peppers, 1930-1986, försvann från arenan miste instrumentet en av dess färgstarkaste utövare. Men tack och lov så finns det många skivor att gå tillbaka till, som de med kompisen Thad Jones.

De tre första numren spelas med en kvintett där altsaxen Sonny Redd och Pepper Adams delar på ledarskapet. Briljant pianospel kommer från Wynton Kelly. Basist är Doug Watkins och Elvin Jones är trumslagare.  Sedan följer fyra nummer där Adams medspelare är euphonium-spelaren Bernard McKinney [Kiane] som senare kom att spela med Sun Ra, James Moody och McCoy Tyner bland annat. Pianist är nu Hank Jones, brodern Elvin är fortfarande med och George Duvivier spelar bas. Sammantaget är det två toppgrupper som bjuder på en schvungfull föreställning med melodier från spelarna som kompletteras med Fats Navarros Stop och Barry Harris Seein´Red.

Det är uppfriskande att höra Redds snärtigt ljusa altsax som ger en effektiv kontrast till Adams mörka djup. De två pianisterna tillhör stilens verkliga eleganter - deras storhet har inte dalat med åren - tvärtom. Skivan är verkligen något att gå tillbaka till i sin offensiva renodlade femtiotals anda.

Joe Maini                

The Small Group Recordings

(Lonehill Jazz, Box 4 cd)

Idag är tyvärr saxofonisten Joe Maini (1930-1964) en bortglömd musiker. Han var en utomordentlig solist där speciellt hans altsaxspel a´la Charlie Parker väckte beundran. Men mest känd blev han som en fantastiskt skicklig saxledare med en superb frasering. I vibrafonisten Terry Gibbs Dream Band var han en viktig stöttepelare. Andra storbandsledare som använt sig av hans kunnande var Johnny Bothwell, Claude Thornhill, Gerald Wilson, Bill Holman, Ray Anthony och Louis Bellson.

Mer solistiskt uppmärksammad blev han för spel med Shelly Manne´s grupp och med Clifford Brown och Max Roach. Maini kom även att medverka i otaliga teveprogram bland annat med ett samma andas barn, stand-up komediennen Lenny Bruce.

I en box på fyra skivor visas han upp med egna smågrupper och ett antal med andra grupper. Främst exponeras hans altsax men tenorsaxen kommer också till användning i några nummer. Inspelningsåren är mestadels från mitten av 1950-talet, de yngsta spåren är från 1962. Totalt antal spår är sextiofyra. Tyvärr ändades karriären abrupt. Maini dog i samband med att han spelade rysk roulette.

Den vitale saxofonisten presenteras först med Shelly Mannes & His Men med ventilbasunisten Bob Enevoldsen, tenoristen Bill Holman, pianisten Russ Freeman och den nyligen bortgångne barytonsaxofonisten Jimmy Giuffre. När han spelar i Red Mitchells grupp är trumpetaren Conte Candoli och pianisten Hampton Hawes. Where Or When får en fantastisk tolkning. Andra melodier är Ornithology, I´ll Never Be The Same och You Go To My Head. Den här formationen är solistiskt sett en av samlingens intressantaste. Trumpetaren Jack Sheldons kvintett är en annan begivenhet där pianisten Kenny Drew matchar Maini i två nummer. Maini ingår även i Drews egen grupp som spelar åtta melodier, bland dem Wee Dot och Prelude To A Kiss. Sångerskan Jane Fieldings grupp med basisten Paul Chambers släpper fram Maini i Benny Carters Key Largo och Too Marvelous For Words.

I trombonisten Jimmy Kneppers band möter Maini basisten Charles Mingus bas och trumslagaren Dannie Richmond. Mainis egen sextett lockar sedan med tenoristen Zoot Sims, Jack Sheldon och Kenny Drew. En topp är den tolv minuter långa I Remember April även om Drew måste kämpa med ett oförskämt dåligt piano. Ljudupptagningen är inte heller den bästa. Luftiga Indian Summer och Broadway uppväger dock bristerna .

På den avslutande skivan är Maini tillsammans med tenoristen Jack Montroses grupp med vibrafonisten Red Norvo. De vänder ut och in på arton-minutaren - den  fugaliknande Concertino da Camera. Ett skolexempel på smidigt vispkomp fås av Shelly Manne. Sedan kommer två ointressanta nummer med Sax Maniacs. Samma sak med  Shorty Rogers And His Giants från 1962. Gäller ej för I´m Gonna Go Fishin´ där Mel Lewis trumspel imponerar. Resterande nummer är i Mainis namn - kvintett och sextett där vibrafonisten Victor Feldman och tenoristen Richie Kamuca ingick.   

 
För mig som i stort sett mest lyssnat till Maini i storbandssammanhang blev boxen en välljudande väckarklocka.

Göran Olson

mer jazzrepriser

på skiva

Frank Rosolino

Let´s make it

(Lonehill)

Let´s Make It är ett mästerverk som just har nått platthandlardiskarna. Huvudperson är trombonisten Frank Rosolino, som i 17 nummer bjuder på makalöst fint spel med ungefär lika delar värme, humor och ekvilibristik.

De första åtta låtarna fanns ursprungligen på en LP som spelades in 1957 och hette ”Frank Rosolino Quintet” (Mode). Resterande nio titlar är hämtade ur LP:n ”Free for All” (Speciality), som gjordes året därpå. På den första sessionen omger sig Frank med tenoristen Richie Kamuca, som spelar grandiost, och ett komp med pianisten Vince Guaraldi som kapten. På återstoden av låtarna får vi höra Harold Land på tenorsaxofon och en av alla tiders mest underskattade pianister, Victor Feldman, tillsammans med basisten Leroy Vinnegar och trummisen Stan Levey. Idel ädelt västkustfolk alltså.

Jag tycker att Rosolino-albumet är alldeles extra välkommet, eftersom det sannerligen inte vimlar av plattor med den så tragiskt bortgångne mästartrombonisten (han sköt först sina bägge söner och tog därefter sitt eget liv).

Visserligen återfinns han på åtskilliga inspelningar med Stan Kenton och en hel del med, till exempel, Benny Carter, Bob Cooper, Art Pepper, Bill Holman, Terry Gibbs och The Lighthouse All-Stars. Men i eget namn hann Frank tyvärr inte göra särskilt mycket, innan hela hans tillvaro – till alla hans många vänners stora förvåning och bestörtning – av någon outgrundlig anledning totalt brakade samman en dag i november 1978.

Jan Olsson