DIG Jazz

& Word of Mouth Big Band
At Aurex Jazz Festival, Tokyo 1982
(Jazz Door/Naxos)

En av den improviserade musikens viktigaste utövare under sjuttiotalet och in på åttiotalet var definitivt elbasisten, kompositören och arrangören Jaco Pastorius, 1951 – 1987. Han lyfte fram elbasen till en position där instrumentets alla uttrycksmöjligeter togs tillvara på ett ditintills aldrig visat sätt. Speciellt när han utökade den bandlösa basens möjligheter till att skapa flageoletter och övertoner som fick instrumentet att inta en ny position i melodiskt ensemblespel och solopartier. Något sådant hade aldrig hörts tidigare varken av pop & rockbasister tidigare. Jaco blev snabbt en förebild för elbasister världen över. Inom parentes skall sägas att hans stora händer gjorde det möjligt för honom att som exempel nå från halsens första läge ända upp till den sjunde positionen.

Efter spel med popjazzikonerna Blood Sweat & Tears kom Jaco sedermera till Joe Zawinuls och Wayne Shorters Weather Report. I väderleksbandet ersatte han Alphonso Johnson och därmed var han på allas läppar. Med sin egen skiva Jaco Pastorius där den sagolika versionen av Donna Lee blev han en guru för basister. I hans storband Word Of Mouth Big Band, som existerade till och från under åttiotalet hade han också en viktig och framträdande roll som kompositör och arrangör. Där skapade han rytmisk energi och kreativitet i massor. Ibland hade han även hjälp av saxofonisten Bob Mintzer med skrivarsysslan. Bandet turnerade bland annat i Japan 1982 varifrån musiken hämtats. Här finns en sprakande rytmsektion med digniteter som trumslagaren Peter Erskine och percussionisten Don Alias som tillsammans med Jaco bildar ett storbandskomp av sällan hört slag. Arrangemangen har ovanligt sound med en accentuerad profil. Där är steelbandspelaren Othello Molineaux en viktig färgläggare. Det gäller också Dave Bargerons tubaspel och bandets två valthornister. Randy Breckers laddade trumpet är som alltid en tillgång av klass. Bob Mintzers tenor-sopransax är en ypperlig solist och melodipresentatör som förstärker Jacos unika kolorit.

Men frågan är om inte Toots Thielemans munspel svarar för konsertens klimax i Sophisticated Lady, Liberty City och Three Views Of A Secret. Hans och Jacos snabbreflekterande chat är musikalitet på högsta nivå. Så talar stora musikanter!

Efter avslutad Lady viskar Jaco – papa was right i Toots öra. Toots förstod inte vad Jaco menade. Efter konserten berättade Jaco att när han blev medlem av Weather Report ringde han stolt hem till sin trumspelande pappa i Florida och berättade om sitt engagemang hos den berömda gruppen. Pappan blev inte direkt impad utan sade till sonen - Du kan ringa hem när du fått spela med Toots som han ansåg vara störst. Det fick Jaco bekräftat under Sophisticated Ladys version. Papa was right!

Tyvärr blev den manodepressive och alkoholiserade Jaco ihjälslagen under ett slagsmål i hemstaden Fort Lauderdale 1987 där jazzen blev en stor personlighet fattigare.
Göran Olson

Skivnyheter

Mer än 700 recensioner.

Alla med DIG-betyg.

Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång

Storband

Internationell jazz
Historia/Återutgivningar

Diggat på skiva

Jan Lundgren
Jonas Kullhammar

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor:

Aktuella evenemang
Jazzfestivaler i Norden
samt turnéer & andra

stora evenemang

Se även
cd-recensioner:

Jazzhistoria/

Öronvänlig, småfräck och

snyggt arrangerad swingmusik

Stockholm Swing All Stars

10-Year Anniversary
(Lundgren Music/DVD)/Plugged)

När Stockholm Swing All Stars tioårsjubilerade i Stockholms Konserthus i november förra året filmades hela härligheten. Nu har materialet redigerats och resulterat i en drygt timslång DVD, som bör glädja oktettens många fans. Den är för övrigt producerad av bandets gitarrist, Gustav Lundgren.

Som de flesta säkert känner till, ägnar sig SSAS huvudsakligen åt öronvänlig, småfräck och snyggt arrangerad swingmusik med ett och annat inslag av bebop. Med åren har man successivt skaffat sig ett eget sound, säkerligen till stor del skapat av Klas Lindquist. Klas står också, inte alldeles oväntat, för arrangemangen på sju av de tolv numren vi får ta del av på DVD:n. De fem övriga är hoptotade av Fredrik Lindborg och Daniel Tilling.

Repertoaren man har valt att dela med sig av till oss i konsumentrörelsen består till största delen av tämligen välbekanta och evigt gröna jazzstandards. Som till exempel Duke Ellingtons ”In a Mellotone”, Dizzy Gillespies “Salt Peanuts”, Fats Wallers ”Honeysuckle Rose”, Erroll Garners ”Misty” och Jimmy Giuffres ”Four Brothers”. Man har också plockat med ett par sköna kompositioner av pianisten och arrangören Leroy Lovett, som på 40-talet spelade bland annat i Lucky Millinders orkester och som några år senare återfanns i Johnny Hodges septett. Bidragit har också Fredrik Lindborg gjort med ”The Hornet”, en låt som också finns med på hans utomordentliga cd ”The One”.

Ensemblepassagerna sitter som berg och solistinsatserna är genomgående utmärkta. Fredrik Lindborgs tenorsax låter helt enkelt makalöst bra i inledande ”In a Mellotone” och i hans egen ”The Hornet”. Superb är också ytterst mångsidige Karl Olandersson. Hans personliga trumpetspel i Vincent Youmans gamla ”Tea for Two” är mästerligt. Och Klas Lindquist, som tråkigt nog bara ställer ifrån sig altsaxen och plockar fram klarinetten vid ett enda tillfälle, är förstås också i allra högsta grad hörvärd. I Lovetts ”A Pound of Blues” låter han som om han vore Johnny Hodges lillebrorsa. Men man skulle gärna ha hört lite mer av Daniel Tillings eleganta och ytterst smakfulla pianospel. Kanske blir det på nästa DVD?

Ibland är filmfotograferna inte riktigt stadiga på handen och redigeringen är vid några tillfällen något märklig. Men det spelar egentligen inte så stor roll, eftersom man inte vid något tillfälle har krånglat till det med originella vinklar och andra förvirrande och ”konstnärliga” cineastiska hugskott. Här är det musiken som gäller - det är den man har dokumenterat. Det tackar vi för.

Nu väntar vi spänt och med stor förväntan på nästa jubileum. Hoppas det blir lika festligt.

Jan Olsson

Hisnande pianoutflykter blir

svängig, skön, glad underhållning

Hiromi

Live in Marciac

(Telarc-Yamaha/DVD/Naxos)

33-åriga Hiromi Uehara från Japan är en slags jazzens Pippi Långstrump. En sprallig tjej med hemliga krafter som busar och tycks klara av allting med ett stort leende och utan minsta ansträngning. Åtminstone allt som har med tekniska färdigheter på pianoklaviaturen att skaffa. Hennes tangentekvilibristik får dillettanter som Art Tatum och Oscar Peterson att framstå som fjärde klassens amatörer. Och att se hennes framfart är en ren fröjd – man skrattar och skakar på huvudet om vartannat. Själv upplevde jag Hiromi under en solokonsert i Ystad i somras och höll på att ramla ur bänken av en blandning av förundran och förtjusning. Jazzcirkus av högsta klass!

Vid 2011 års jazzfestival i franska Marciac framträdde Hiromi med sin trio, i vilken Anthony Jackson trakterar sexsträngad kontrabasgitarr och där Simon Phillips sitter bakom trummorna. Jackson känner förmodligen en del igen från hans samarbete med bland andra Chick Corea, Al DiMeola, Steve Gadd och Pat Metheny. Och de som är hemma i popens underbara värld vet förstås, att engelsmannen Simon Phillips efterträdde Jeff Porcaro i Toto och att han också var medlem i The Who.

Att följa Hiromis hisnande utflykter över tangenterna, hennes förtjusta studsande upp och ned på pianopallen och hennes lyckliga leenden när hon kommer på något nytt är alltså riktigt, riktigt kul. Men om man ett tag sluter ögonen – vilket man naturligtvis inte ska göra när man kollar in en dvd – så upptäcker man att den musikaliska substansen trots allt varierar något. Hiromi är ingen Bill Evans eller Bud Powell. Det hon bjuder på är sig själv och en stunds svängig, skön och glad underhållning. Och det räcker förstås långt!

Samtliga kompositioner som framfördes i Marciac, åtminstone de som är återgivna på dvd:n, är signerade Hiromi. Alla utom en där hon, åtminstone delvis, har tagit hjälp av en tysk tonsättare och pianokollega vid namn Ludwig van Beethoven.

Herrar Jackson och Phillips gör gott ifrån sig. De är lyhörda och samspelta och ser till att musiken lyfter ordentligt, då så behövs.

På sluttampen får vi, som bonus, ett tjugo minuter långt reportage betitlat ”Five Days, Five Countries”. Där får vi följa trion på vift i Europa och ta del av några soundchecks och även beskåda ett par konsertavsnitt. Faktiskt riktigt intressant. Dessutom får vi höra (och se) Hiromi berätta om hur det är att flänga runt i världen§ som hon gör. Det är säkert intressant det också, men eftersom ingen översättning görs är det lite marigt att hänga med hela tiden. Hon snackar ju japanska, den unga damen.

Jan Olsson

Man gapar av beundran

-som när man befinner sig på cirkus

Chick Corea & Gary Burton

Jazz

(DVD, Arthaus/Naxos)

Chick Corea och Gary Burton gjorde sitt första duoalbum, “Crystal Silence”, för ganska precis 40 år sen. Det var, med all rätt, en sensation – varken mer eller mindre. Sen dess har det blivit några plattor till med det ekvilibristiska paret liksom en rad konsertframträdanden. Det senaste, i Stockholm, så sent som i mars i år.

På ”Jazz” (vilken enfaldig titel!), som spelades in för TV-bruk i München sommaren 1997, ägnar sig de bägge radarkamraterna under en och en halv timme nästan enbart åt kompositioner signerade Corea. Givetvis med den obligatoriska ”La Fiesta” som effektivt utropstecken på sluttampen. Undantagen är Thelonious Monks ”Four In One” och två av Béla Bartóks fjorton ”Bagateller”, i original skrivna för piano och stråkkvartett så tidigt som 1908, alltså alldeles i begynnelsen av den ungerske komponistens krokiga men lysande bana. Just dessa två stycken är också dvd:ns verkliga höjdpunkter, eftersom de med sin något udda och spännande harmoniska och rytmiska spänning utgör en lite ”annorlunda” utmaning för de båda radarkompisarna.

Till att börja med, när man ser och hör de båda virtuoserna, gapar man av beundran för den fantastiska teknik och det telepatiska samförstånd de visar upp. Men efter ett tag längtar man faktiskt efter att de ska bromsa upp ett litet slag och spela lite färre toner. Lärde sig inte Corea under sin tid hos Miles Davis att ”less is more”?

Corea-Burton är givetvis en fantastisk kombination. Men ibland får man faktiskt känslan av att befinna sig på cirkus eller möjligen på en idrottstävling istället för på en konsert när man hör dem. Och det var väl ändå inte meningen?

Fortfarande tycker jag att Gary Burtons RCA-inspelningar från mitten och slutet av 60-talet är hans allra bästa. Och Coreas ”Return to Forever”-plattor från några år senare är oslagbara.

Jan Olsson

Archie Shepp i helbild:

Pratar, spelar och sjunger

Archie Shepp

Je suis jazz, c’est ma via

(Archie Ball DVD/Naxos)

Den i Algeriet födde filmregissören Frank Cassenti, som gjort såväl spelfilmer som dokumentärer om bland andra Michel Petrucciani och Miles Davis, ligger bakom det här porträttet från 1983 av saxofonisten Archie Shepp på besök i Paris.

Egentligen var Cassenti ute efter att spela in Sun Ra, men råkade stöta på Shepp i samband med att Sun Ras All-Stars, där Shepp vid tillfället ingick, skulle spela. Och så blev det en 54 minuter lång dokumentärfilm med Archie Shepp istället. Ursprungligen utgiven i samband med Shepps 70-årsdag 2007.

Vi möter en Shepp som spelar sax och pratar i rummet på hotell Lutetia, som pratar i hotellbaren och bilen, som spelar på gatan, men som framför allt spelar och sjunger på en liten klubb tillsammans med pianisten Siegfried Kessler, basisten Wilbur Ware och trumslagarna Clifford Jarvis och Don Mumford.

Från klubbscenen framför Shepp bland annat In a Sentimental Mood, Moose the Mooche och sin egen Mama Rose/Things Have Got to Change, i vilken han även sjunger. Shepp återkommer filmen igenom till förebilder som Parker, Ellington, Coltrane och James Brown, och är inte helt bekväm med att använda begreppet jazz som etikett på sin musik.

Shepp själv växlar obehindrat mellan engelska och franska, och citerar vällustigt från den franske poeten Jean Arthur Rimbauds verk.
Bild- och ljudkvaliteten är utmärkt, och även om filmen är franskspråkig finns textning på engelska.

Som bonus innehåller DVD:n tre filmsnuttar på 5-15 minuter vardera från aFnska Porquerolles Jazz Festival åren 2003, 2004 och 2006, där en påtagligt äldre Archie Shepp spelar med bland andra trumslagarna Aldo Romano och Mino Cinelu.

DVD-förpackningen innehåller dessutom ett antal sidor med fina foton av Shepp från åren 1967-1983 av den franske fotografen Guy Le Querrec.
Peter Bornemar.

Imponerande och applådknipande

-men lite tröttsamt i längden

Oscar Peterson Trio

The Stuttgart Concert

(Inakustik -DVD/ Distr. Helan Kommunikation)

Oscar Petersons lysande karriär kan – åtminstone lite summariskt - delas upp i tre avsnitt. Det första omfattar tiden mellan 1950 och mitten av 60-talet, då han var ständig medlem i Norman Granz jazzcirkus och ackompanjerade, på skivor och konserter, nästan alla jazzens stora, från Louis och Ella till Gillespie och Getz. Avsnitt nummer två varar från cirka 1965 till 1993, då han alltmer framträdde som sin egen lyckas smed - oftast med trio eller kvartett och med vapendragare som Joe Pass, Ulf Wakenius, George Mraz, Sam Jones, Bobby Durham, Niels-Henning Örsted Pedersen och Martin Drew. Avsnitt nummer tre, slutligen, börjar i maj 1993 i och med en stroke som mer eller mindre förlamade den vänstra handen och slutar dagen före julafton 2007, alltså den dag Oscar avled, 82 år gammal.

”The Stuttgart Concert” spelades in inför en entusiastisk jazzklubbspublik i april 1988. Vid sin sida har Peterson den engelske, utomordentlige trumslagaren Martin Drew och sin landsman, alltså kanadensaren, Dave Young, en habil men tämligen anonym och ganska osvängig basist med ett klassikt förflutet, som då och då brukade hoppa in i den petersonska trion. Repertoaren är den ”gamla vanliga” under den här perioden: de ständigt återkommande ”Cake Walk” och ”Blues Etude”, ytterligare ett par original, ett Ellington-medley och några väl valda standards. Mest gamla skivbekanta alltså, oklanderliga och omväxlande, men knappast särskilt upphetsande.

Oscar är inte på sitt mest spirituella humör. Mest inspirerad tycks han vara i sina egna kompositioner, inte minst i den vackra ”Love Ballade”. Men alltför ofta blir det Formula 1 för hela slanten. Imponerande och applådknipande förstås, men lite tröttsamt i längden. Bildproducenten hjälper inte heller till särskilt mycket. Samma vinklar mest hela tiden, det vill säga i nära en och en halv timme. Och bildväxlingarna tycks göras lite på måfå.

I baksidestexten överöses Oscar, välförtjänt, med massor av superlativer. Ingen kan väl säga emot, när man konstaterar att Oscar Emmanuel Peterson från Montreal var en av jazzhistoriens allra mest framstående pianister. Men när man, med versaler, informerar om att hans trumslagare heter Kenny Drew – och inte Martin Drew – infinner sin onekligen ett visst tvivel på producentens seriositet. Riktigt, riktigt dåligt!

I Reelin´ in the Years Productions Jazz Icons-serie, som distribueras av Naxos, finns en Oscar Peterson-dvd med upptagningar från mitten av 60-talet. Köp den istället, om du står i valet och kvalet!

Jan Olsson

Tyvärr inget svängrum för Dianne Reeves

Dianne Reeves &

Berliner Philhatmoniker

Ravel meets Gershwin

(EuroArts-DVD-91min/Naxos))

Det sägs att skomakare och andra yrkesutövare ”ska bli vid sin läst”. Dianne Reeves borde följaktligen inte ha sjungit med Berlinfilharmonikerna - och Berlinfilharmonikerna skulle ha tänkt sig för minst två gånger, innan de gav sig ut i jazzens underbara värld. Anförd av sin chefsdirigent sedan snart tio år, Sir Simon Rattle från musik- och fotbollsmetropolen Liverpool, framförde de i alla fall såväl Gabriel Faurés ”Pavane” som Maurice Ravels ”La Valse” och ”Daphne och Chloé, Svit nr 2” vid sin nyårskonsert 2003. Så långt var allt frid och fröjd. Men när Miss Reeves gjorde entré och sjöng Gershwin blev det lite mer problematiskt. Då blev det nämligen varken det ena eller det andra. Inte ens det tredje.

Sex av geniet George Gershwins mest kända kompositioner fick Dianne, åtföljd av sin ordinarie trio, pianisten Peter Martin, basisten Reuben Rogers (som fick sitt namn felstavat i både för- och eftertexten) och trumslagaren Greg Hutchinson, på sin lott. Problemet var bara att orkestern också fick vara med. Den bromsade effektivt upp det mesta, och de trista och pretentiösa arrangemangen gjorde att Reeves inte kunde göra mycket annat än att pliktskyldigast sjunga broder Ira Gershwins texter rakt fram.

Den enda gången det lossnade lite grand under Dianne Reeves avdelningar var när hon fick vara ensam med kompet en liten stund. Och det fick hon i ”A Foggy Day”. I det numret reste sig också en av orkesterns violinister upp och ”hottade till” ett tag. Typiskt tyskt och osvängigt. Givetvis var det han som fick konsertens längsta och ljudligaste applåd. Pinsamt!

Investerar man i den här DVD:n, så gör man det för Ravel-tolkningarna. Det innebär inte att Dianne Reeves var dålig. Bara att hon inte gavs något svängrum och inte fick en chans att visa vad hon verkligen kan. Hoppas i alla fall att hon fick bra betalt!

Jan Olsson

Zoot Sims höll stilen ända in i kaklet!

Zoot Sims

In A Sentimental Mood

(Gazell/DVD/51 min.)

Vilken påminnelse!

Den här synnerligen informella upptagningen med Zoot Sims, i sällskap med ”våra egna” ädeljazzare Rune Gustafsson och Red Mitchell, gjordes i skivbolaget Sonets bibliotek på Lidingö en novembereftermiddag 1984. Den gavs först ut på platta, men nu är den även tillgänglig på DVD. Inte minst tack vare Lennart ”Lelle” Wetterholm, en av de få som visste – och vet - hur man gör en snygg och rättvisande dokumentation av ljud och bild i skönt samspel. Producent för kalaset var Rune Öfwerman.

Såvitt jag känner till, är ”In A Sentimental Mood” den sista reguljära inspelningen som gjordes med Zoot. Och det är bara att konstatera, att han höll stilen ända in i kaklet. Fyra månader senare avled han hemma i New York, 59 år gammal.

Alltid lika spelsugne John Haley Sims spelar som bara han kunde. I titellåten, Duke Ellingtons odödliga ”In A Sentimental Mood”, väver han tonslingor som är så vackra att man nästan tror sig vara i himlen, Lika magnifik är han i Henry Nemos alltför sällan framförda mästerverk ”`Tis Autumn”. Tenorkollegorna Richie Kamuca och Stan Getz hade den visserligen också på repertoaren då och då, men ingen av dem spelade den vackrare och med mer hjärta än Zoot.

Men skälet till att DVD:n/cd:n ”In A Sentimental Mood” har blivit en sådan fullträff är förstås inte bara Zoot Sims. Rune Gustafssons oftast diskreta och formfulländade spel är helt perfekt i sammanhanget och har naturligtvis bidragit till Zoots inspirerade utsvävningar. Som ackompanjatör är Rune lysande med sin fina teknik och personliga harmoniuppfattning, och som solist visar han med jämna mellanrum varför han är en av svensk jazzmusiks mest hörvärda musikanter. Och Red Mitchell är just Red Mitchell - en minst sagt originell instrumentalist och melodiskapare, som kunde traktera sitt otympliga instrument som ingen annan. En uppkäftig melodist som älskade att ”lägga sig i” och spela ackord som ingen hade tänkt på att man kunde ta till. Åtminstone inte på basfiol. Ibland brukade han, under sin långa Sverigevistelse, stjäla showen för sina medmusikanter. Men Zoot rådde han inte på.

Förutom de redan nämna numren får vi höra ”Gone With The Wind”, ”Sweet Lorraine”, ”Autumn Leaves” och tolvtaktaren ”Castle Blues”, en liten hyllning till det, liksom Zoot, saligen avsomnade jazzhotellet Castle på Östermalm i Stockholm. Samma låtinnehåll som på cd:n alltså. Men vad som tillkommer på DVD:n, och som gör den väl värd att inhandla även för den som är lycklig ägare till plattan, är mellansnacken, där Zoot och Red minns och berättar. Historien om när Benny Goodman knyckte Sims äpple är obetalbar,. Likaså den om varför Zoot sparkade sin tenorsaxofon nerför trappan på en av New Yorks mest kända jazzklubbar.

Som sagt: Vilken påminnelse!

Jan Olsson

Svängigt, festligt och massor av gott humör

Harry Connick Jr

In Concert on Broadway

(Columbia/Sony)

Harry Connick Jr är 42 år gammal vid det här laget och kan se tillbaka på en gott och väl 30 år lång karriär. Redan som tioåring skivdebuterade han och förutspåddes en lysande framtid. Inte bara som pianist utan också som sångare. Idag har han uppfyllt alla stora förväntningar och kan lägga till ”kompositör”, ”arrangör” och ”skådespelare” på sitt visitkort om han vill.

Det som skiljer Connick från de flesta av hans kollegor på de stora estraderna i New York, där han numera håller till, är att han har en genuin jazzbakgrund. Han är född och uppvuxen i New Orleans och har haft r&b-legendaren James Booker och pianisten Ellis Marsalis (alltså Branford, Wynton, Delfeayo och Jasons farsa) som läromästare. Det har naturligtvis satt sina spår.

Förra sommaren gjorde Harry stor succé på Neil Simon Theatre på Broadway. Både de mest griniga kritikerna i The Big Apple och publiken jublade i himlens höjd åt den något udda och minst sagt svängige entertainern från Louisiana och nu har föreställningen, till mångas glädje, kommit på såväl cd som dvd.

Själva showen varar i nära två timmar och är uppdelad i två avdelningar. I den första får vi höra ett knippe evigt gröna örhängen ur den Amerikanska Sångboken plus en del eget material. Det hela smakar som något slags mellanting mellan Sinatra och Georgie Fame. Och precis som Fame slår sig Connick ner vi flygeln emellanåt och visar att han är en utomordentlig instrumentalist med massor av sydstatstraditionen i botten. Han backas också upp av sex blåsare, några stråkar, basisten Neil Caine (en gång hos Elvin Jones) och en utomordentlig trummis vid namn Arthur Latin. Snyggt och smakfullt om än inte särskilt upphetsande.

Men konsertens andra avdelning tänder det på alla cylindrar. Då har flygeln bytts ut mot ett gammalt hederligt piano och trombonisten Lucien Barbarin, till vardags hemmahörande i Preservation Hall Band i New Orleans, har förenat sig med gänget. Och då plockas givetvis jazzrepertoaren fram, bland annat en grandios ”St. James Infirmary” och en inte mindre grandios ”Bourbon Street Parade”, i vilken Connick även spelar hyfsad trumpet. Svängigt, festligt och massor av gott humör. Här får också ett par av husbandets solister visa upp sig. Flitigast i elden är tenorsaxofonisten Jerry Weldon, som en del kanske minns från Lionel Hamptons band.

Den som är intresserad av Harry Connick Jr och vill höra honom berätta om sitt förhållande till sydstatsbluesen, New Orleans, Broadway och livet i allmänhet kan göra det i en nära halvtimmeslång och intressant intervju, som ligger med som extramaterial på denna synnerligen generösa, hör- och sevärda dvd.

Jan Olsson

Utsökt om ett fantastiskt liv: En svensk kulturskatt.

Alice Babs

Swing it!

Naturröstens hemlighet

(Vax Recods)

1 dvd , speltid 80 minuter + data-cd med diskografi 1939-2002

Äntligen har den kommit på dvd, den utsökta filmen om Alice Babs! Alltså den som Sveriges Television visade för drygt ett och ett halvt år sedan och som då hette ”Naturröstens hemlighet”. Men nu har producenten Lasse Zackrisson döpt om den till ”Alice Babs – Swing It!”, vilket kanske låter lite mindre kryptiskt.

Här får vi höra – och se – fru Sjöblom själv berätta om sitt fantastiska liv, om sin tid som ”en fara för Sveriges ungdom”, om epoken med Swe-Danes och om åren med Duke Ellington. Plus åtskilligt annat förstås. Och som grädde på moset får vi beskåda massor av filmat material, utlånat av olika film- och TV-bolag och framletat ur privata arkiv, inte minst Alices eget. Det hela är naturligtvis, för oss musikälskare, rena julafton.

Riktigt allt på ”Alice Babs – Swing It!” handlar förstås inte om den jazziga delen av Alices brokiga karriär – men det allra mesta, eftersom just jazzen alltid har legat närmast hennes hjärta. Men mångsidigheten och det faktum att Alice, precis som hennes vän Duke Ellington, alltid har struntat i etiketter och genrer tycks uppenbarligen ha retat en del genom åren. Inte minst jazzkritiker. Att hon sjöng både så kallade schlagers och elisabetanska kärlekssånger, till exempel, har alltså uppenbarligen ”stört” somliga. Det kan förstås bero på att de inte har hängt med i svängarna. Eller också handlar det om någon slags snobbighet. Sådant förekommer kan jag lova!

Duke Ellington skriver i sina memoarer, ”Music is My Mistress” att Alice Babs ”is probably the most unique artist I know”. Fast Duke kanske inte begrep lika bra som ”experterna” vad han talade om. En annan gigant i branschen, kompositören och arrangören Ernie Wilkins, sa en gång till mig att ”Alice är den bästa jazzsångerska jag någonsin hört” – och han hade ju hört några stycken… ”Alice Babs - Swing It!” är kort sagt en alldeles utomordentligt se- och hörvärd dokumentation av en av vårt lands allra största och mest lysande stjärnor genom tiderna.

Dessutom ingår en text-cd med illustrerad diskografi, som täcker Alice Babs omfattande skivproduktion 1939-2002.

Jag skulle till och med vilja kalla det hela en svensk kulturskatt!

Jan Olsson

Nytt dvd-godis från Jazz Icons

Lagom till jul har den äntligen kommit, Jazz Icons fjärde dvd-box, distribuerad i Sverige av Naxos. Den innehåller åtta, ytterst se- och hörvärda skivor, snyggt förpackade. Var och en av dem är liksom tidigare utgåvor i serien försedd med ett synnerligen läsvärt och informativt texthäfte.

De sju artister som porträtteras den här gången är, i tur och ordning, Anita O´Day (1919-2006), Woody Herman (1913-1987), Art Blakey (1919-1990), Jimmy Smith (1925-2005), Art Farmer (1928-1999), Coleman Hawkins (1904-1969) och Erroll Garner (1921-1977).

Liksom tidigare handlar det om kvalitativt förnämliga upptagningar, samtliga i svart-vitt, gjorda av några av våra större europeiska TV-bolag, bland dem Sveriges Television.

Observera att de sju skivorna kan inhandlas var för sig. Vill man ha den åttonde, den så kallade bonus-dvd:n, måste man dock köpa hela boxen.

Jan Olsson

Anita O´Day

Live in `63 & 70

(Jazz Icons 2.119015) Spetid 54 min.

Anita O´Day-dvd:n inleds med en inspelning gjord1963 i Stockholm med Lasse Sarri som producent. Den visades första gången i Sveriges Television, i programmet Trumpeten. Anita backades då upp av pianisten Göran Engdahl, basisten Roman Dylag och ständige följeslagaren John Poole. Den senare en hyfsad trummis men inte mycket mer. Mer än hyfsad var dock Göran Engdahl, 25 år på den tid det begav sig. Han verkar dock inte trivas alldeles perfekt i Anitas sällskap.

Den repertoar alltid lika paranta O´Day serverade i Stockholm, liksom sju år senare i Oslo, består i huvudsak av det Newport-publiken fick höra i den klassiska filmen Jazz on a Summer´s Day och det som finns på de klassiska Verve-skivorna från mitten och slutet av 50-talet. ”Tea for Two”, ”Sweet Georgia Brown”, ”A Nightingale Sang in Berkeley Square” etc.

I Oslo är Anita lite mer manierad än i Stockholm och hon har uppenbara problem med intonationen. Kanske bidrog pianisten George Arvanitas habila men trista trio till att hon inte verkar särdeles inspirerad?

Jan Olsson

Woody Herman

Live in `64

(Jazz Icons 2.119016) Speltid 57 min.

Woody Hermans Thundering Herd av 1964 års modell var ett verkligt dynamitpaket. Ett hårdsvängande band med utmärkta solister och ensemblemusiker plus en repertoar bestående av en lagom blandning av gammalt (som ”Four Brothers och ”Caldonia”) och nytt. Men, som vanligt, när det gäller Hermans olika Herds, är det orkestern som helhet som imponerar allra mest. Maken till kraft och samspel får man leta länge efter.

I denna utmärkta upptagning, gjord av BBC, står Nat Pierce för det bästa och mesta i arrangemangsväg. Hans variant av Horace Silvers ”Sister Sadie”, till exempel, med Sal Nistico som tenorsaxsolist är något man sent ska glömma. Förutom Nistico lyser trombonisten Phil Wilson, Woody själv och den alltför sällan hörde trumpetaren Paul Fontaine vid solistmikrofonen. Och med Jake Hanna bakom trummorna behöver ingen vara orolig för att inte ska svänga tillräckligt.

Jan Olsson

Art Blakey

Live in `65” (

(Jazz Icons 2.119017) Speltid 51 min.

Detta är andra gången Art Blakey dyker upp i Jazz Icons-serien. Förra gången var i Box nr 1, då vi fick höra honom tillsammans med sina Jazz Messengers. Här möter vi Art med ett tillfälligt hopplockat gäng i Paris 1965. Gruppen, som kallar sig Art Blakey´s New Jazzmen, består förutom Blakey själv av trumpetaren Freddie Hubbard, tenorsaxofonisten Nathan Davis, pianisten Jaki Byard och basisten Reggie Workman. Det hela känns lite ”osorterat” med en oberäknelig Byard och med Davis, som var bosatt i Europa på 60-talet, som en något främmande fågel i sammanhanget.

Den som lyser i församlingen är inte oväntat Freddie Hubbard, 27 år gammal då upptagningen gjordes. Hans spelar gnistrande trumpet och vi får bland annat höra honom i sin egen klassiker ”The Hub”.

Jan Olsson

Jimmy Smith

Live in ´69

(Jazz Icons 2.119018) Speltid 1 tim. 25 min.

Upptagningen med den gamle hammondhjälten Jimmy Smith är gjord i december 1969 i Paris. Alltså cirka tio år efter det att han slog igenom med sina fantastiska Blue Note-skivor. Under det decennium som passerat sedan dess hade hans sätt att uttrycka sig på förändras i ganska hög grad. Harmoniskt hade hans spel blivit betydligt ”modernare” och mer raffinerat än tidigare men kanske också lite tråkigare. Fast då och då kunde han förstås fortfarande trampa gasen i botten, och då rök det som i fornstora dar.

Smiths triokompisar i Paris, gitarristen Eddie McFadden och trumslagaren Charlie Crosby, är sannerligen inga muntergökar. Då och då kommer man följaktligen på sig själv med att längta efter de gamla vapendragarna Kenny Burrell och Dave Bailey. Men faktum kvarstår: ingen har spelat häftigare B3:a än Jimmy Smith! Det visade han även i Paris 1969.

Jan Olsson

Art Farmer

Live in `64

(Jazz Icons 2.119019) Speltid 1 tim. 4 min.

Art Farmers kvartett med gitarristen Jim Hall, basisten Steve Swallow och trumslagaren Pete La Roca är tveklöst en av 60-talets mest hörvärda smågrupper. Det är alltså samma konstellation som spelade in den fantastiska LP: n ”Visa på annorlunda vis” i Sverige våren 1964.

Här får vi höra de fyra i London lite senare samma år, och alla förväntningar infrias förstås. Samspelet mellan Farmer, som spelar flygelhorn i samtliga nummer, och Hall är fullständigt formidabelt. Vackrare och mer raffinerad kan jazzmusik knappast bli.

Det enda lilla minustecknet i Farmer-dvd:n är att ljudet ibland är lite överstyrt, vilket tyvärr drabbar Farmer mest. Men det förlåter man gärna, eftersom musiken är grandios.

Jan Olsson

Coleman Hawkins

Live in `62 & `64

(Jazz Icons 2.119020) Spetid 2 tim. 17 min.

Vid två tillfällen, 1962 och 1964, får vi möta tenorsaxgiganten Coleman Hawkins. Det första handlar om en kvartettupptagning gjord i Belgien, där Hawk ackompanjeras av pianisten Georges Arvanitas, basisten Jimmy Woode och trumslagaren Kansas Fields. Här bjuds vi på strålande och mycket inspirerat spel av huvudpersonen själv, inte minst i bluesen ”Disorder at the Border”, som oftast brukade stå på Hawkins repertoar. Helhetsintrycket dras dock ner i någon mån av Fields, som knappast kan beskyllas för att vara någon finsnickare. Ljudkvalitén är också något ojämn, vilket går ut över Woode.

Del två är en konsert i engelska BBC:s populära TV-serie Jazz 625, där vi möter en betydligt tröttare Hawk än två år tidigare. Flåset räcker liksom inte till. Men i gengäld musicerar alltid lika elegante trumpetaren Harry ”Sweets” Edison mycket fint. Roligt är det också att höra Sir Charles Thompsons pianospel, med lika delar swing och bebop, och – inte minst – Jo Jones fantastiska uppvisningar vid trumsetet. Även här står Jimmy Woode vid basen.

Jan Olsson

Erroll Garner

Live in `63 & `64

(Jazz Icons 2.119021) Speltid 1 tim. 3 min.

Erroll Garner är utan tvekan en av jazzhistoriens största och festligaste spelmän. Av någon märklig anledning talas det sällan om honom numera. Därför är denna dvd alldeles extra välkommen. Den första halvtimmen på skivan är filmad under en konsert i Belgien, där Erroll tycks ha varit på sitt mest uppsluppna humör. Han svänger så det står härliga till och lyckas till och med vid ett par tillfällen förvirra sina ständiga följeslagare, basisten Eddie Calhoun och Kelly Martin.

Del två på skivan, med exakt samma manskap, producerades i Stockholm av flitige Lasse Sarri och är nästan lika bra som del ett. Några av låtarna fanns med även i Belgien, vilket ger möjlighet till jämförelser. Det här är musik som borde få även den värsta surpuppa att dra på smilbanden och stampa glatt i golvet!

Jan Olsson

Coleman Hawkins/Erroll Garner/Jimmy Smith

Bonus Disc

(Jazz Icons, ingår endast i komplett box)

Bonus-dvd:n inleds med en halvtimme Jazz At The Philharmonic från 1966. Längst fram på estraden står Coleman Hawkins och Benny Carter. Bakom sig har de Teddy Wilson, Bob Cranshaw och Louie Bellson. Hawk, som gick bort två och ett halvt år senare, är trött och spelar bara korta fraser, medan den tre år yngre eleganten Carter musicerar lika fint som någonsin. Det som drar ner helhetsintrycket är Bellson, som bryter ut i ett tio minuter långt och trist trumsolo innan man stänger butiken.

Av återstående speltid, en halvtimme, tilldelas Erroll Garner tio minuter medan Jimmy Smith får ungefär dubbelt så lång tid på sig. Garner, här i Holland 1962, har som vanligt sällskap av herrar Eddie Cahoun och Kelly Martin och på repertoaren står tre nummer som han också spelar på ”sin egen” dvd (Se ovan). Smith, den här gången filmad i Danmark 1968, assisteras av gitarristen Nathan Page och trumslagaren Charlie Crosby och river av fem nummer. Häftigt förstås om än inte himlastormande. Men ljudkvalitén kunde ha varit bättre.

I ett av texthäftena berättar de ansvariga på Reelin´ in the Years Productions, som ytterst ansvarar för Jazz Icons-serien, att man är i full färd med att ställa samman sin femte box. Den ser vi givetvis fram emot. Bättre jazzdokumentation med rörliga bilder finns bara inte!

Jan Olsson

Gazell möter kylan med dvd-nostalgi

Mitt i den köldvåg som påbörjades i början av december kom nystartade Gazell Film med fyra DVD med en våg av värme och nostalgi. Göran Olson har tittat och lyssnat.

Rendez-Vous In Rio

Toots Thielemans-Sylvia Vrethammar-Sivuca

(Gazell Film) id 42 min.

Den första vågen från 1985 hade en brasiliansk anda där Sylvia Vrethammar sjunger och dansar sig fram skickligt filmad på Chico´s Bar i Rio de Janerio. Inkallade är spelemännen Sivuca dragspel och munspelaren Toots Thielemans. De har ett brassekomp av högsta nivå att luta sig mot när de gör sina musikaliska utflykter som får klubben att koka. Samma sak med Sylvia som här befinner sig på sin mammas rytmiska gata. Hon är förbaskat bra. De inhemska musikerna är Louis Avellar keyboard, Luizao bas, gitarristen Richardo Silveira, trumslagaren Carlos Bala, percussionisterna Ohana och Junior.

Det är en lättillgänglig musik som sveper fram där den intima spelglädjen bringar värmande intimitet varje sekund. Det fotografiska arbetet håller ovanligt hög klass vilket gäller hela produktionen. Här har många DVD- producenter en hel del att lära. Ringrävarna Dag Häggqvist och Rune Öfwerman har producerat. Lennart Wetterholm är direktor av klass.

Paris Reunion Band

For Klook

(Gazell Film) Tid 42 min

Paris Reunion Band har filmats på jazzhotellet Castle samma år dagarna efter bandets debut som skedde på Kongsbergsfestivalen i Norge. Konserten är en hommagé för trumslagaren Kenny Klook Clarke som initierat bandet - han bodde arton år i den franska huvudstaden. De medverkande amerikanska musikerna hade alla spelat med honom. Bandet bestod av saxofonisterna Nathan Davis och Johnny Griffin. Där Davis också var gruppens konstnärlige ledare. Woody Shaw och Dizzy Reece är trumpetare. Slide Hampton spelar trombon. Kompet inkluderar pianisten Kenny Drew, basisten Jimmy Woode samt trumslagaren Billy Books.

Bland de nio numren finns Klooks Rue Chaptal och Jay Jay. Sex melodier kommer från gruppens musiker. Till detta skall läggas Thelonius Monks 52nd Street Theme. Spelmässigt framhåller jag Woody Shaw och Kenny Drew som har hög klass. Tillbaka i Stockholm var bandet 1986 med en lite annorlunda besättning. Dom spelade då in LP:n For Klook för Sonet.

Benny Carter All Stars

Featuring Red Norvo and Nat Adderley

(Gazell Film) Tid 34 min.

Benny Carters All Stars är fångade på restaurang Strömsborg i Stockholm, även det 1985. Den då sjuttioåttaårige altsaxofonisten är verkligen till sin fördel och alert. Nog hör man varifrån Arne Domnérus hittat sitt spelideal. Spelet i Just Friends och Lover Man är delikat.

Red Norvo, ett år yngre än Carter, har en lyckad huvudroll i Here´s That Rainy Day. Nat Adderley spelar kornett men inte lika hett som i fornstora da´r. Han överraskar med att sjunga sin egen Work Song. Gruppens komp är pianisten Horace Parlan, basisten Red Mitchell och trumslagaren Ronnie Gardiner.

Totalt sett ett avspänt charmigt jazzmöte med plats för nostalgi. Dock ett kort sådant, speltiden är endast 34 minuter,

Chet Baker

Jean Louis Rassinfosse,

Michael Graillier, Red Mitchell

Candy

(Gazell Film) Tid 55 min.

Candy med trumpetaren Chet Baker har DVD-kvartettens mesta jazzvärde. Inspelningen skedde i Sonets bibliotek på Lidingö1985. Jag erinrar mig ha sett inslaget på television.

Red Mitchell är intervjuare och spelar piano i avslutningsnumret My Romance som är en intressant duett med Chet. Basist i Chets grupp är belgaren Jean Louis Rassinfosse, pianist är fransmannen Michel Grallier. Vid sidan av titelmelodin spelas bland annat Love For Sale, Miles Davis Nardis, Bud Powells Tempus Fugue- It och Bye Bye Blackbird.

Att märka, Chet spelar enbart trumpet -strupen vilar. Trumpetspelet håller som vanligt hög klass med sina intrikata harmoniska slingor.

Göran Olson

DIG Jazz

Startsida med
jazznyheter

The Modern Jazz Quartet

35^th Anniversary Tour

(Arthaus/Naxos) DVD 57 minuter

40^th Anniversay Tour

(Arethaus/Naxos) DVD 59 minuter

Första gången jag hörde The Modern Jazz Quartet på platta måste ha varit nån gång i slutet av 50-talet. Och jag tror att första låten var ”Delauney´s Dilemma”. Sen kom ”Django”, John Lewis makalösa hyllning till Django Reinhardt, och lyckan var fullständig. Så fort det kom en ny LP eller EP med MJQ sprang jag till skivhandlaren, och så höll det på ända tills gruppen upphörde 1999 i och med att vibrafonisten Milt Jackson.

Till en början bestod MJQ, som egentligen utgjorde kompet i Dizzy Gillespies storband, förutom Jackson, av pianisten John Lewis, basisten Ray Brown och trumslagaren Kenny Clarke och förkortningen MJQ stod för Milt Jackson Quartet. Men Brown hoppade snart av och Clarke flyttade något senare till Paris och ersattes av Connie Kay.

Egentligen var de fyra medlemmarna i MJQ ganska olika, även om alla stod med fötterna ganska djupt nedkörda i bebopmyllan. Lewis var den intellektuelle i gänget, som kunde det mesta om europeisk konstmusik, Jackson var den borne bluesliraren, Heath ordningsmannen som aldrig spelade fel och tycktes bemästra nästan allt, och Kay, slutligen, den sanne, mycket personlige ”swingern”, som hade spelat med bland andra Lester Young. Men tillsammans utgjorde de en mycket homogen grupp, där alla bidrog till helheten. Var och en på sitt sätt.

Härom veckan kom det två tyska konserter på dvd med MJQ på märket Arthaus Musik, som distribueras av Naxos här i Sverige. Den ena spelades in vid Zelt-Musik-Festival i Freiburg 1987 under kvartettens 35-årsjubileumsturné och den andra fem år senare vid Jazzgipfel i Stuttgart. Den första plattan, som inte oväntat har döpts till ”35th Anniversary Tour” låter oss höra och se och kvartetten på sitt allra jazzigaste humör. På repertoaren står låtar som Duke Ellingtons ”Rockin´ in Rhythm”, Milt Jacksons ”Bags´ Groove”, George Gershwins ”Summertime” och den nästan ofrånkomliga ”Django”, som kom att bli något av en signaturmelodi för kvartetten. Dessutom har man tagit med en nära 20 minuter lång, alldeles utsökt komposition i tre delar av Lewis betitlad ”A Day in Dubrovnik”. Här visar gruppen upp hela sitt breda kunnande, det ”seriösa”, disciplinerade och det oemotståndligt svängiga. Och samspelet, särskilt mellan Jackson och Lewis, är fullständigt grandiost. Tre och ett halvt decenniums gemensamt musicerande har verkligen satt sina tydliga spår.

På dvd nummer två, som helt logiskt fått namnet ”The 40th Anniversary Tour” och på vilken Connie Kay på grund av sjukdom har ersatts av Mickey Roker, har MJQ sällskap på estraden av Kammerorchester Arcata från Stuttgart. Här bjuds det också på en delvis annan repertoar än den man serverade fem år tidigare: fyra ”verk” av Lewis och adagiot ur den spanske tonsättaren Joaquin Rodrigos ”Concierto de Aranjuez”. Ett av Lewis bidrag är återigen ”A Day in Dubrovinik”, elegant arrangerat för kvartetten och kammarorkestern. Vackert, spännande och – naturligtvis – mellan varven riktigt svängigt.

De bägge konserterna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt och ger tillsammans en god helhetsbild av en av jazzens allra finaste, originellaste – och definitivt mest långlivade – ensembler. De tål att ses och höras många, många gånger. Jag skulle inte vilja vara utan dem för allt smör i Småland!

Jan Olsson

DIG Jazz

Startsida med
jazznyheter

Stan Getz Quartet

In Stockholm 1978

(Jazz Shots)

Stan Getz tenorsax, Lars Sjösten piano, Georg Riedel bas, Rune Carlsson trummor.

Efter en avslutat turné i Europa med Bob Brookmeyer 1978 stannade Stan Getz i Sverige. En tillfällig (?) grupp sammansatt av pianisten Lars Sjösten med basisten Georg Riedel och trumslagaren Rune Carlsson spelades då in i Stockholm. Under en dryg timme kan man blicka in i Getz sammetstenor i standardmelodier och två original från Sjöstens Ballad For Laila och Lars Gullins Lars Meets Jeff.

Tyvärr är ljudupptagningen inte av bästa kvalité vilket medför att bas och trummor inte kommer fram på ett önskvärt sätt. Kameraarbetet eller rättare sagt ljusförhållandena är katastrofala där bilden är mycket mörk vilket drar ned helhetsintrycket. Ej heller kan man utläsa var i Stockholm inspelningen ägde rum. Generell är bolagen som ger ut DVD mycket förtegna om inspelningsdetaljer. Tacka vet jag gamla LP-konvolut.

Blundar man och koncentrerar sig på musiken får man betydligt större behållning av konsertens sex nummer plus extranumret I´ll Remember April som byttes in mot Getz påannonserade bossa. Överhuvudtaget är det lite rörigt på scenen när det gällde namn och titlar. Några längre förberedelser hade nog inte förekommit. Getz är självklart dominant med mycket bra solon. Som balladtolkare i ´Round Midnight är han lysande. Det var ytterst sällan han spelade bluesnummer men här vänder han ut och in på Billie´s Bounce.

Många läckerheter kommer från Sjöstens piano och Riedels kraftfulla bas imponerar både i komp och solistiskt, något som Getz synes tillfredsställd med.

Göran Olson

Mike Stern Band

The Paris Concert

(Blue Ray Disc/Inakustik)

Mike Stern gitarr, Bob Franceschini tenorsax, Tom Kennedy elbas, Dave Weckl trummor.

Gitarristen Mike Stern Band, som nyligen spelade i Stockholm, har här spelats in på jazzklubben New Morning 2008 i Paris. Bandet är identiskt med stockholmsspelningen. Bob Franceschini hanterar tenorsax, ytterst skickligt, Tom Kennedy tidigare med Steps Ahed är storstilad elbasist och Dave Weckl spelar trummor som få i stilen.

Helt klart är det ett vitalt fusionband som Stern visar upp med solister inklusive honom själv i högform. Med trumslagaren Weckl i hälarna kan inte musiken kännas annat än medryckande. Det är ett typisk liveband som ger publiken på klubben New Morning en uppvisning i fusion på topp. Fortfarande efter åren med Miles och Jaco Pastorius är Sterns vackert klingande gitarr en lockelse i likhet med hela gruppen.

Ett bra fotoarbete förevigar musikens intensitet och musikernas påtagliga engagemang.

Göran Olson

DIG Jazz

Startsida med
jazznyheter

Horace Silver Quintet

Live from The Umbria

Jazz Festival 1976

(Arthaus Musik dvd)

Bob Berg tenorsax, Tom Harrell trumpet, Horace Silvers piano, Steve Beskrone bas, Eddie Gladden trummor.

Horace Silvers kvintett 1976 hade en stark uppsättning. Silver hade här vad man kan kalla ett ungdomsband där musikerna fick en lysande start på sin jazzbana. Bob Berg spelade tenorsax och Tom Harrell trumpet. I kompet bredvid Horace Silvers flygel fanns basisten Steve Beskrone och trumslagaren Eddie Gladden. Fyra nummer avverkas, Adjustments, Barbara, In Pursuite Of The 27th Man samt klassikern Song For My Father. Alla melodierna är som väntat av Silver.

Harrell är snillrik och intrikat i sina lyriska slingor. Hans period med Silver är nog bland det mest lyckade han presterat. Bergs robusta och flyhänta spel ger en pol till Harrells mjuka . Hans beundran för Coltrane döljs definitivt inte. Strax efter den här inspelningen flyttade Berg över till Cedar Waltons band innan det stora breaket kom med Miles grupp.

Gruppens minsta kändis är tjugoårige basisten Steve Beskrone från Philadelphia. Han hade då med sig meriter från Ray Charles, Fathead Newman och Hank Crawford. Efter Silver kom han att spela med bland annat Billy Hart och Kenny Werner. Gladden kom även att lämna gruppen för spel med Chet Baker och Dexter Gordon.

Silver själv är mycket attraktiv med sitt rytmiskt betonade spel. Inte för inte tillhör han skaran av de då betydande nyskaparna från femtiotalet. Ljudet är godkänt och kameraarbetet likaså. Speltid 51 minuter. Ett inköp som ger valuta.

Göran Olson

The Modern Jazz Quartet

35th Anniversary Tour

(Art Haus Musik)

Milt Jackson vibrafon, John Lewis piano, Percy Heath bas, Connie Kay trummor.

1987 firade Modern Jazz Quartet trettiofemårs-jubileum. Under jubileumsturnén framträdde gruppen vid jazzfestivalen i Freiburg varifrån den här filmupptagningen är hämtad. MJQ mönstrade samma mannar som hållit samman i decennier, John Lewis piano, Milt Jackson vibrafon, Percy Heath bas och Connie Kay trummor.

Några större ändringar i repertoaren kan inte märkas frånsett att Lewis presenterar sin nya komposition, den arton minuter långa A Day In Dubrovnik, vilken är konsertens final. Öppningsnumret är Ellingtons Rockin´ In Rhythm sedan följer Milt Jacksons Echoes, Lewis Kansas City Breaks, Django, Summertime och Bags´Groove. Idel välkända melodier alltså.

Allt spelas hovsamt och prudentligt, som man är van vid, med få känsloutbrott. Givetvis skickligt spelat men det kännas lamt och stillastående långa stunder - - så blir det även här. Säkert är det många av gruppens beundrare som har en annan uppfattning, för dem är konserten säkert intressantare.Speltiden är 57 min.

Göran Olson

Cannonball Adderley Sextet

Featuring Joe Zawinul

Live In Los Angeles,

Tokyo & Lugano 1962-63

(DVD Video)

Cannonball Adderley altsax, Nat Adderley kornett, Yusef Lateef, tenorsax, flöjt, oboe, Joe Zawinul piano, Sam Jones bas, Louis Hayes trummor

1962 utökade Cannonball Adderley sin kvintett till sextett. Tillkommande musiker blev tenoristen, oboisten och flöjtisten Yusef Lateef Han tog plats i blåsarfronten tillsammans med Cannonballs bror kornettisten Nat. Övriga spelare var pianisten Joe Zawinul, basisten Sam Jones och trumslagaren Louis Hayes. Gruppen debuterade på Village Vanguard i New York i början av 1962. De första fem numren med gruppen är inspelade i Los Angeles samma år. Därifrån hörs bland annat Primitivo, Jive Samba och Work Song.

Året efter besökte sextetten Europa och spelade i Lugano in Jessicas Birthday av Quincy Jones och Matt Dennis Angel Eyes där Lateefs vackra flöjt skapar stämning. Quincymelodin är för övrigt med vid alla tre inspelningstillfällen som en theme song. Melodin är mer känd under namnet Jessicas Day.

Besöket i Tokyo redovisas i tio melodier ej tidigare filmade. Repertoarmässigt handlar det mesta om bidrag från bröderna Adderley men från den amerikanska sångboken hämtas I Can´t Get Started och You And The Night And The Music. Lateef har Brother John med och Jobims One Note Samba fyller på. Sångerskan Toni Harper tar hand om You And The Night… och samban utan att utlösa några större vibbar.

Den slagstarka kombinationen känns övertygande i alla avseenden . Förnämliga personliga soloutflykter står på rad och det är intressant att åter få möta mångsidige Lateef som tyvärr inte är särskilt omtalad idag. Det vitala brödraparet Adderley och Zawinul ger mängder av valuta för den som har sitt öra placerat mot en utlöpare från en av budskapsjazzens livskraftigaste grupper. Det svart/vita fotoarbetet håller också bra klass efter dryga fyrtio år.

Göran Olson

Se även aktuella

CD-recensioner;

Senaste nyheterna

Svensk jazz

Internationell jazz

Repriser/jazzhistoria

Diggat.Lars Gullin

Diggat.Miles Davis

Wes Montgomery All Stars

Live In Hamburg 1965

Featuring

Johnny Griffin. Ronnie Scott & Martial Solal

(JazzShors DVD)

Spår 1-5. Wes Montgomery gitarr, Johnny Griffin tenorsax, Hans Koller altsax, Ronnie Ross, barytonsax, Martal Solal piano, Michel Gaudry bas, Ronnie Stephenson trummor.

Spår 6-13. Wes Montgomery gitarr, Harld Mabern piano, Arthur Harper bas, Jimmy Lovelace trummor.

Gitarristen Wes Montgomery all stars från 1965 var en kortlivad internationell grupp. Montgomery och tenoristen Johnny Griffin är de amerikanska inslagen. Altsaxofonisten Hans Koller, ej tenorist som det står på konvolutet, är österikare. Från England kommer barytonsaxofonisten Ronnie Ross, tenoristen Ronnie Scott och trumslagaren Ronnie Stephenson, det blev många Ronnie här. Pianist är fransmannen Martial Solal, landsmannen Michel Gaudry är basspelare.

De inledande fem numren är hämtade från en tv-sändning i Hamburg där bland annat Montgomery´s West Coast Blues finns med. Sedan följer sju nummer från en tv-sändning i London. Där hörs gitarreleganten med en kvartett där Harold Mabern spelar piano. Arthur Harper är basist och. trumslagare är Jimmy Lovelace. Montgomery har fyra melodier med, Jingles Twisted Blues, Full House och West Coast Blues. Monks ´Round Midnight och Jerome Kerns Yesterdays kompletterar. Avslutningen blir från Los Angeles 1967 där Montgomery framför Windy med en studioorkester.

Intressant är inspelningen från Hamburg där speciellt Martial Solals spel drar till sig uppmärksamhet. Han imponerar storligen med sin fantasirikedom och fin frasering. Att återknyta bekantskapen med samtliga saxofonister ger också stor behållning. Det var ett tag sedan man hörde Ronnie Ross som även har en egen komposition med, Last Of The Wine. Men vilken röra det var under inspelningen med irrande musiker och tekniker i objektivet. Kvartettnumren ger naturligtvis större plats för Montgomerys harmoniska mjukklingande gitarr som var en nyhet på gitarrfronten den här tiden. Känslan och intimiteten i hans högra tumme var grunden till ett singel och ackordspel som fick många efterföljare.

Göran Olson

Miles Davis

At La Villette

(JVC)

Miles Davis trumpet,Wayne Shorter. Kennt Garrett, Bill Evans, Steve Grossman, Jackie McLean saxofonon, John Scofield, John McLaughlin gitarr, Joe Zawinul, Herbie Hancock, Chick Corea, Deron Johnson klaviatur, Dave Holland, Richard Patterson, Daryl Jones, Joseph Foley MacCreary bas. Al Foster, Ricky Williams. trummor.

Den här franska konserten är en av de sista som Miles Davis genomförde före sin bortgång 28 september 1991. Konserten spelades in i Paris 10 juli samma år inför en proppfull arena. Miles var stor i Frankrike, vilket jag upplevt många gånger, men inte bara där.

Det här är en mycket annorlunda Miles-konsert där en rad spelare som varit med i hans olika band genom åren dyker upp på scenen. Annars var det sällan som Miles lierade sig med gamla polare. Bland hans äldre bandmedlemmar finns sopransaxofonisten Wayne Shorter, altsaxofonisten Jackie McLean men också musiker från den banbrytande Bitches Brew-tiden och fram till nittiotalet med ansikten som saxofonisterna Bill Evans och Kenny Garrett. Steve Grossman som efterträdde Shorter finns även med. Riktiga tungviktare är placerade vid keyboarden. Chick Corea, Joe Zawinul och Herbie Hancock indikerar klassen rejält. Basisten Dave Holland och trumslagaren Al Foster ger också hög karat.

Speltiden, en timme, ger plats åt sex kompositioner Penetration, Dig / Watermelon Man, All Blues, In A Silent Way, Human Nature och fransmännens favoritnummer, Jean-Pierre. För att vara en Milesskiva är den inte direkt nyskapande men dock en indikation på den betydande inverkan han haft på jazzens utveckling och succession. Jag vet inte om konserten var planerad som en avskedshyllning till Miles. Men för mig blev den det på ett vis.

Göran Olson

Se även
cd-recensioner:

Jazzhistoria/

Stan Getz Quartet

In Copenhagen 1987

(JazzShots DVD)

Stan Getz tenorsax, Kenny Barron piano, Rufus Reid bas, Victor Lewis trummor.

Sedan sina danska år i slutet av 50- och början av 60-talet hade tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-91) ett nära och varmt förhållande till Köpenhamn. Därefter kom han ofta och gärna tillbaka i olika sammanhang, som här i juli 1987 då han gästade Café Montmartre med sin alldeles utsökta amerikanska kvartett med pianisten Kenny Barron, basisten Rufus Reid och trumslagaren Victor Lewis.

Och visst var Stan på strålande humör även denna julikväll även om han inledningsvis läxar upp TV-temat, som satt en ljusstark spotlight rakt i ansiktet.

Kvällens konsert har tidigare resulterat i två cd, med titlarna Anniversary och Serenity (EmArcy). På denna dvd har samlats sju av de totalt 12 låtarna vilket innebär en speltid på 80 minuter. Om även resterande 50 minuter från den här kvällen finns på film är det bara att hoppas att de också kommer på dvd, för det här är fråga om högklassig Getz i förnämligt sällskap. Kenny Barron är kanske den pianist som passade Getz allra bäst, vilket inte minst visade sig på den duoinspelning som de två spelade in bara några månader innan Getz gick bort i juni 1991. Det minnesvärda duomötet (dubbel-cdn People Time/Emarcy) skedde förresten också på Montmartre.

Getz & Co tolkar här framför allt klassiska standardlåtar, bland annat gör man underbart vackra tolkningar av I can´t get started och I thought about you. Getz är tveklöst en av jazzens stora balladmästare. Men han hade inget emot att då och då också ta en riktig ”svängom”, lyssna bara hur de fyra leker sig igenom avslutande Stan´s blues.

Glädjande är att bildproducenten varit mera intresserad av musikerna och musiken än märkliga bildvinklar och häftiga effekter. Ljud och färger är också OK.

Gunnar Holmberg

Tribute To Miles Davis

Live At Expo
(Soundcarrier)

George Benson, Larry Coryell, John McLaughlin, Paco De Lucia gitarr. Rickie Lee Jones sång. Brandon Fields as, ss, Everett Harp ts, George Bohanon tb, George Duke, Brian Simpson keyb. Stanley Clarke el-b, Ray Brown b, Dennis Chambers dr, Trilon Gurtu, Ray Cooper perc.

Att Miles Davis varit en betydande inspiratör och influens för jazzens utövare är ingen hemlighet. Han var en innovatör även för de musiker som inte trakterade trumpet. Miles dog i slutet av september 1991 men knappt tre veckor senare fick han en stor hyllning vid världsutställningen i Sevilla. Det var keyboardspelaren George Duke som höll i programmet där fyra gitarrister växlar mellan akustiska och eldrivna gitarrer. De backas stundtals upp av tre blåsare vilket gör att gitarrexponeringen inte tenderar till att bli för enahanda vilket ofta kan uppstå när flera strängaspelare samsas.

I femton nummer kretsar musiken kring George Benson, Larry Coryell, John McLaughlin och Paco DeLucia. Ibland allena och till och från med elbasisten Stanley Clarke, trumslagaren Dennis Chambers, percussionisten Trilok Gurtu och naturligtvis George Duke som också presenterar föreställningen. Sångerskan Rickie Lee Jones är även på plats med Coryell i budskapsmelodin Dat Dere.

I de många scenförändringar som uppstår i gitarrexponeringen ingår självklart melodier som förknippas med Miles. Paco De Lucia gör till exempel en känslig tolkning av Concerto De Aranjuez. Benson tar elegant hand om All Blues. In A Silent Way har McLaughlin i huvudrollen.

I Tutu imponerar skicklige Clarke som melodipresentatör. Han och Coryell bildar senare par i School Days. Fotoinsatserna kan alltid diskuteras i DVD-inspelningar. Här är den ganska bra men med de många scenbyten som upplägget har blir det emellanåt ryckigt och splittrat. Förmodligen har man klipp ut avsnitten från en betydligt längre konsert.
Göran Olson

Gerry Mulligan-Art Farmer Quartet

Live in Rome 1959

(Impro-Jazz dvd)

Gerry Mulligan barytonsax, piano, Art Farmer trumpet, Bill Crow bas, Dave Bailey trummor.

Varning! Låt inte er inte luras er av den skarpa, fina svart-vita omslagsbilden på denna dvd med Gerry-Mulligan-Art Farmer Quartet. Det är nämligen svårt att hitta något positivt att säga om bildkvaliteten på den 69 minuter långa italienska filmen. Desto mer negativt för att fatta sig kort.

Men om man kan försöka bortse från det bildmässiga (vilket inte är lätt) så bjuds det på utsökt musik av en av 50-talets mest omtalade och populära grupper, nämligen Gerry Mulligans pianolösa. kvartett. 1959 fanns visserligen bara Mulligan själv klar från den ursprungliga kvartetten från 1954, men musiken känns fortfarande fräsch inte minst beroende på att trumpetaren Art Famer, som har en helt egen personlighet, så väl fyller kostymen efter Chet Baker. Han spelar underbart fint, lyssna exempelvis på hans I can´t get started, där Mulligan satt sig vid pianot. En melodi som redan 1936 fick något av definitiv trumpettolkning av Bunny Berigan.

Moonlight in Vermont är också en vacker melodi som finns kvar från den tidiga repertoaren. Ja, och så för man förstås höra Mulligans paradnummer Walking shoes, en låt som placerade sig på den tidens hitlistor. Och själv är han rakt igenom på skönt spelhumör.

Gerry Mulligan och hans kvartett var en av mina tidigaste jazzfavoriter och hade också glädjen att höra exakt den här gruppen live på Stockholms Konserthus. Påminnelsen om vilken fin grupp det var och ett helt OK ljud gör att dvd-betyget, trots bildkvaliteten, blir tre generösa ”diggar”.

Gunnar Holmberg

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Sonny Rollins

Live in ´65 & ´68

1965: Sonny Rollins tenorsax. Niels-Henning Ørsted Pedersen bas. Alan Dawson trummor.

1968: Sonny Rollins tenorsax. Kenny Drew piano. Niels-Henning Ørsted Pedersen bas. Albert "Tootie" Heath trummor.

Cannonball Adderley

Live in ´63

Cannonball Adderley altsax, Nat Adderley kornett, Yusef Lateef, tenorsax, flöjt, oboe, Joe Zawinul piano, Sam Jones bas, Louis Hayes trummor

Bill Evans

Live in ´64 & ´75

1964: Bill Evans piano. Chuck Israel bas. Larry Bunker trummor.

1965: Lee Konitz altsax. Bill Evans piano. Niels-Henning Ørsted
Pedersen bas. Alan Dawson trummor.

1970: Bill Evans priano. Eddie Gomez bas. Marty Morell trummor.

1975: Bill Evans piano. Eddie Gomez bas. Eliot Ziegmund trummor.

Nina Simone

Live in ´65 & ´68

1965: Nina Simone piano, sång. Rudy Stevenson gitarr. Lisle Atkinson bas. Bobby Hamilton trummor.

1968: Nina Simoner piano, sång. Sam Waymon orgel, slagverk, sång. Henry Young gitarr. Gene Taylor bas. Buck Clark trummor.

Rahsaan Roland Kirk

Live in ´63 & ´67

1963: Rahsaan Roland Kirk tenorsax, manzello, stritch, flutes, whistles. George Gruntz piano, Guy Pedersen bas, Daniel Humair trummor.

1967: Rahsaan Roland Kirk tenorsax, manzello, stritch, flutes, whistles, Ron Burton piano, Niels Henning Ørsted Pedersen bas, Alex Riel trummor.

Lionel Hampton

Live in ´58

Lionel Hampton, vibrafon, piano, trummor. Leon Zachery. Bobby Plater (även klarinett) Andy McGhee, Lonnie Shaw saxofoner. Louis Blackburn, Wade Marcus,Larry Wilson, trombon. Eddie Wiliams, Art Hoyle, Eddie Mullens, Dave Gonzalves trumpet. Oscar Denard piano. Billy Mackel gitarr och sång. Julius Browne bas. Wilbert Hogan trummor. Conelius "Pinocchio" sång.

Oscar Peterson

Live in ´63, ´64 & 65

Oscar Peterson piano, Ray Brown bas, Ed Thigpen trummor.

Gäst 1963: Roy Eldridge trumpet. 1965: Clark Terry trumpet.

Bonus Disc

Sonny Rollins Live in´59

Stockholm:Sonny Rollins tenorsax. Henry Grimes bas. Joe Harris trummor.

Holland: Sonny Rollins tenorsax. Henry Grimes bas. Pete LaRoca trummor.

Rahsaan Rolan Kirk Live in´63

Rahsaan Roland Kirk tenorsax, manzello, stritch, flutes, whistles. George Gruntz piano, Guy Pedersen bas, Daniel Humair trummor.

Nina Simone Live in ´65

Nina Simone piano, sång. Rudy Stevenson gitarr. Lisle Atkinson bas. Bobby Hamilton trummor.

( Samtliga TDK Jazz Icons. DVD/Naxos)

Jazzens
prisvinnare!
Mer är 500 vinnare
av jazzens priser
och utmärkelser

Har i åratal känt en stor misstänksamhet, för att inte säga ovilja, emot så kallade musikvideos. Framför allt av den sort som man till leda brukar matas med på TV-kanalen MTV. När jag, av ren nyfikenhet och för att inte verka totalt igendammad, har försökt titta på dem, har jag för det allra mesta blivit så förvirrad av de märkliga synintrycken, att jag missat själva musiken. Allt stressat flaxande med kamerorna, alla märkliga bildväxlingar och mysko vinklar har tytt på att också fotografer och producenter struntat blankt i hur det egentligen lät. Huvudsaken var synintrycket, alltså att det såg hippt och möjligen också konstnärligt ut.

För ett år sedan sådär fick jag i alla fall plötsligt i min hand nio stycken dvd-skivor på märket Jazz Icons, som i en handvändning gjorde att mitt motstånd raserades lika tvärt som totalt. Något tillnärmelsevis så välgjort och välljudande hade jag nämligen aldrig skådat – och hört - tidigare. Så nu är jag faktiskt musikvideo-freak! Åtminstone så länge det som produceras håller Jazz Icons-klass.

Strax efter det att den första omgången i Jazz Icons-serien hade anlänt, kom det ytterligare sju dvd-diskar, eller vad det heter, i samma serie. De kunde inhandlas var för sig eller i en box. Köpte man hela klabbet fick man en bonus-dvd på köpet. Och – ladies and gentlemen – alldeles nyligen, klippte man till ytterligare en laddning. Eller Serie 3, som det står på fodralen. Även denna gång innehåller boxen sju plattor plus en bonus-dvd för den som investerar i hela paketet.

I den där Serie 3 ingår i tur och ordning konsert- och studioupptagningar med följande storheter: Sonny Rollins, Cannonball Adderley, Bill Evans, Nina Simone, Rahsaan Roland Kirk, Lionel Hampton och Oscar Peterson plus den där bonus-dvd:n, på vilken vi får se och höra Rollins, Kirk och Simone i upptagningar som inte finns med i de andra utgåvorna.

Samtliga plattor, bortsett från bonus-dvd:n, har en speltid på cirka en och en halv timme. Simone- och Hampton-plattorna är dock något kortare. Till varje dvd hör också ett 24-sidigt häfte med all tänkbar information för kalenderbitare plus bilder och diverse läsvärt i största allmänhet. Det filmade materialet, nästan uteslutande i svartvitt, har Reelin´ in the Years Productions, som ansvarar för godbitarna, köpt in från en rad europeiska TV-bolag, inte minst från Sveriges Television och Danmarks Radio. Det innebär att såväl ljud- som bildkvalité är av hög kvalitet.

Nå, vilka dvd-skivor i den nya serien ska man då satsa på? Om man nu inte klipper till med hela boxen förstås, vilket nog många gör som redan har bekantat sig med de tidigare utgåvorna. För min personliga del har jag placerat Sonny Rollins och Rahsaan Roland Kirk allra högst upp på rankingen. Rollins får vi ser och höra vid två olika tillfällen, båda gångerna i Danmark. Dels spelar han med Niels-Henning Örsted Pedersen och trummisen Alan Dawson i en upptagning från 1965 och dels med Jazzhus Montmartres huskomp, alltså Kenny Drew, Niels-Henning och ”Tootie” Heath, tre år senare. Och det är helt makalöst – varken mer eller mindre!

Kirk-materialet kommer från Belgien, Holland och Norge, och de som backar upp den fantastiske spelmannen i Holland och Belgien 1963 är pianisten George Gruntz, basisten Guy Pedersen och trumslagaren Daniel Humair. För stödet vid norska Konsbergsfestivalen står pianisten Ron Burton och danskarna NHÖP och Alex Riel. ”Rasande Roland” trakterar naturligtvis, som vanligt, såväl tenorsax som diverse flöjter, visselpipor, stritch och manzello och spelar som bara han kan. Fräckt, ärligt och fruktansvärt svängigt. I, bland annat, två olika versioner av ”Three for the Festival”, svänger så tavlorna kom i gungning i min spisarlya!

Bill Evans-dvd:n, från 1964, -65, -70 och –78, är bitvis helt ljuvlig med otroligt vackert pianospel mellan varven. Enda minuset på den plattan är –70-upptagningen, i färg, från Stockholm(!), där bildproducenten tycks ha fått ett lättare hjärnsläpp.

Cannonball Adderleys sextett från 1963 med brorsan Nat, Yusef Lateef och Joe Zawinul i huvudrollerna är förstås högst e- och hörvärd. Jisses så det svänger i 98 minuter! Snacka om soul!

Oscar Peterson, med Ray Brown och Ed Thigpen och trumpetande gästerna Clark Terry och Roy Eldridge, inspelade i Sverige, Danmark och Finland mellan 1963 och 1965, går naturligtvis inte heller av för hackor.

De enda plattorna i det senaste Jazz Icon-paketet som jag skulle kunna klara mig utan är de med Lionel Hamptons ganska trista storband från 1958 och den med Nina Simone. Men henne har jag å andra sidan varit starkt allergisk mot ända sedan jag hade det tveksamma nöjet att träffa henne för en massa år sedan.

Jan Olsson

Ken Burns Jazz

Vol.1-4 DVD

(ARD-VIDEO.de)

Ken Burns omfattande filmdokumentation om den amerikanska jazzen finns nu på fyra välmatade DVD. De tolv olika avsnitten som presenteras har en sammanlagd speltid på drygt elva och en halv timme. Filmen fick på sin tid både positiva och negativa reaktioner.

Som en första introduktion till jazzen är den en utmärkt lockelse för de i jazzen ej invigda. De negativa synpunkterna avsåg att vissa musiker presenterades både pretentiöst och en aning onyanserat, eller som några påstod okunnigt. Det är bara att välja. Själv vill jag påstå att serien trots allt varit en bra inkörsport till jazzen. Det spelas upp många musikaliska avsnitt av högt värde som även borde tillfredställa de riktigt initierade och fotoarbetet är inte att förakta. I en sådan här omfattande dokumentation kan man inte redogöra för alla de inslag som passerar och det finns säkert de som saknar ett och annat namn men det får jag hoppas är förlåtet. De flesta av de riktigt stora stilbildarna är trots allt dokumenterade.

Det hela inleds med avsnittet Gumbo där man får följa den musikaliska mixen som uppstod i New Orleans när olika musikkulturer möttes och smälte samman. Ragtime, blues och karibiska rytmer lade grunden till det som skulle komma att kallas jazz. Avsnittet The Gift som följer upp avspeglar åren 1917-1924. En centralfigur där är självklart Louis Armstrong som kom att lämna New Orleans för att följa Fletcher Hendersons orkester till New York. Där spelade de till dans på Roseland Ballroom. Observeras skall att endast en vit publik togs emot. Duke Ellington har också ett berättigat utrymme. Hans orkester lämnade sedemera Washington för att söka lyckan på Cotton Club i New York - då är man inne i episod 3, Our Language, som sträcker sig till 1929.

The True Welcome, för stafettpinnen vidare till 1934. Då ringas Chick Webbs band på Savoy Ballroom med jitterbuggande Lindy Hopers på dansgolvet. Ellington kommer igen och Benny Goodmans big band ger en uppvisning i den nya flugan swing. Swingjazzen belyses också i den femte episoden, Pure Pleasure, 1935-1937. Tommy Dorseys, Benny Goodmans, Jimmie Luncefords och Glenn Millers stora band exemplifierar den sorten. Billie Holiday och Teddy Wilson är viktiga representanter från småbandsformatet.

Avsnittet The Velocity of Celebrations, 1937-1939 innehåller bland annat inslag med tenoristerna Coleman Hawkins och Lester Young. Ella Fitzgerald som övertagit Chick Webbs orkester var det nya stjärnskottet på vokalhimlen där Billie Holiday var drottning. En klassiker finns med, Benny Goodmans första konsert på Carnegie Hall. Där skrevs ett stycke jazzhistoria. Historieskrivningen fortsätter i Swinging with Change 1940-1942. Bebop-jazzen var då på väg ur sin puppa. Stilbildarna Charlie Parker och Dizzy Gillespie hade tagit täten medan världen stod i brand- det andra världskriget hade eskalerat. Detta hade fört med sig att mängder av amerikanska toppmusiker fanns utplacerade i de storband som ingick i de olika truppslagens underhållningsdetalj. Samma situation beskrivs i delen Dedicated to Chaos 1943-1945. Dizzy och Parker var fortfarande heta, de spelade bland annat in den legendariska Ko-Ko under perioden. Louis Jordans rhythm and bluesband var en nyhet som både slog an och orsakade diskussion om det var jazz eller inte.

Åren 1945-1949 har titeln Risk. Här påtalas Parkers vilda leverne som skapade problem både för honom själv och hans omgivning. Succé gjorde Armstrong med sina All Stars även om de fick känna av diskrimineringens hårdslående piska i Armstrongs hemstad New Orleans. Framgångsrike demonpromotorn Norman Granz och hans Jazz At The Philharmonic lyfts också fram.

I Irresistible 1949-1955 inventeras den nya jazzstilen cool som hade ett starkt fäste på den amerikanska västkusten. Dave Brubecks LP, Time Out, säljs i en million exemplar. Parker dör och Miles Davis ansluter sig till den coola jazzen med sitt tubaband med Gil Evans i environgerna. The Adventure, 1956-1960, lyfter åter fram Duke Ellington som då hade haft stor framgång på skivfronten samt den alltmer tongivande Miles Davis.

Seriens sista del A Masterpiece by Midnight som omfattar åren 1956 och framåt beskriver det nedgående intresset för jazzen som nu har att konkurrera med den yngre generationens intresse för rock and roll. Men det levereras ändå högoktanig musik av Charles Mingus, Archie Shepp, Dexter Gordon, John Coltrane, Cassandra Wilson och Miles som nu klivit på fusionståget. Utmärka kommentarer och reflektioner tillförs av skribenten Gary Giddons, Artie Shaw, Jon Hendricks, Chan Parker samt den överdrivet måleriske Wynton Marsalis.

Göran Olson

Fler recensioner

av dvd-nyheter:

Jazz Icons Vol.3 (8 dvd)

Ken Burns Jazz (4 dvd)

A Great Day in Harlem

Quincy Jones Big Band

Jaco Pastorius &
Word of Mouth Big Band

Wes Montgomery

Buddy Rich Big Band
Sarah Vaughan
Chet Baker
Carmen McRae
Dexter Gordon
Keith Jarrett
Duke Ellington Orchestra
Kenny Clarke-

Francy Boland Big Band
Miles Davis Quintet
Weather Report
Andreas Öberg Quartet
Bill Evans Trio
Joe Williams med

George Shearing

Se även aktuella

CD-recensioner;

Senaste nyheterna

Svensk jazz

Internationell jazz

Repriser/jazzhistoria

Diggat.Lars Gullin

Diggat.Miles Davis

Ella Fitzgerald

Live in Tokyo 1983

(Oh!vation)

Ella Fitzgerald sång, Paul Smith piano, Keeter Betts bas, Bobby Durham trummor.

Ella, Joe Pass gitarr.

Ella, Harry Edison, Clark Terry trumpet, JJ Johnson, Al Grey trombon, Zoot Sims Eddie ”Lockjaw ”Davis, tenorsax, Joe Pass gitarr, Oscar Peterson piano, Niels-Henning Örsted Pedersen bas, Louie Bellson trummor.

Ella Fitzgerald (1918-1996) måste ha varit en av jazzen mest hårdjobbande artister. När hon gav den här konserten i Tokyo 1983 var hon 65 år och hade då hört till de mest populära och efterfrågade sångerskorna sedan hon som 16-åring slog igenom vid en amatörtävling i Harlem. Som 20-åring fick hon en jättesuccé med A Tisket, A Tasket och ett år senare tog hon över trumslagaren Chick Webbs storband, efter dennes bortgång.

Och hon gav alltid allt på scenen, så också under den här knappt timslånga upptagningen från en konserten med Jazz at the Philharmonic. Den domineras av inledningen tillsammans med trion, där hon bjuder på ett publikanpassat melodival, som Old McDonald Had a Farm i ett rasande snabbt tempo.

Hon avslutar den delen med Dizzy Gillespie´s rytmiska Manteca och efter denna, för Ella, högst svettiga avdelning (det är varmt under scenlamporna) blir det ett skönt avbrott när gitarristen Joe Pass byter av trion för några mer avspända och stillsamma duonummer. De två passar varandra perfekt och Pass är ju en enastående gitarrist.

Omslaget skyltar också med ett , som vanligt, namnstarkt JATP-gäng med Oscar Peterson, Clark Terry, Zoot Sims, JayJay Johnson med flera profiler Deras insatser på denna dvd består tyvärr bara i att under de avslutande tio minuterna ”jamma” tillsammans med Ella i Flying Home. Många hade förtjänat egna nummer, som exempelvis personlige favoriten Zoot Sims. Det hade väl rymts på en dvd som bildmässigt har brister men ett OK ljud.

Live in ´57 & ´63

(Jazz Icons)

1957: Ella Fitzgerald sång, Herb Ellis gitarr, Don Abney piano. Ray Brown bas, Joe Jones trummor. Gästsolister: Roy Eldridge trumpet, Oscar Peterson piano.

1963: Ella Fitzgerald sång, Les Spann gitarr, Tommy Flanagan piano. Jim Hughart bas, Gus Johnson trummor.

Jämfört med Tokyo-dvdn (ovan) kommer alla vänner av Ella Fitzgerald att ha avsevärt större behållning av denna dvd, med inspelningar från Brüssel 1957 och Stockholm 1963. Förutom att Ella är i avsevärt bättre sångform så får man höra henne ta sig an en välvald, varierad repertoar som passar henne perfekt.

Ja, man kan heller inte klaga på omgivningen, vad sägs exempelvis om rytmduon från 1957 med Ray Brown och Joe Jones! Och i Stockholm 1963 hade hon med sig sin blivande favoritpianist Tommy Flanagan, som här lär göra sin första inspelning med Ella.

Under de 56 minuterna leker och svettas sig Ella igenom 16 melodier och får förstås också lyckliggöra publiken med några shownummer, som i I can´t give you anything but love där hon tar chansen att bjuda på sin populära Louis Armstrongimitation. Men behållningen är förstås när hon bara är Ella, det räcker gott och väl. En av många härliga bild -och ljudsekvenser är när Ray Brown och Joe Jones driver på inhoppande och spelsugne Roy Eldridge i It don´t mean a thing.

Det svart-vita fotot är helt OK, likaså ljudet. Med klart plus för den stockholmska TV-produktionen, som är inspelad i studio med osynlig publik. Ella verkar också vara ett alldeles specielt gott sånghumör i Stockholm.

Som vanligt när det gäller Jazz Icons utgåvor medföljer ett informativt och bildrikt texthäfte, denna gång på 16 sidor. Förordet har skrivits av Ellas och Ray Browns son Ray Brown Jr.

Gunnar Holmberg.

A Great Day in Harlem

(Image Entertainment)

A Great Day in Harlem är titeln på världens mest kända jazzfoto. Klockan 10 på förmiddagen 12 augusti 1958 hade tidningen Esquire och fotografen Art Kane lyckats samla 57 av den tidens främsta jazzmusiker framför ett gammalt hus på 126th Street i Harlem, New York.

Count Basie, Dizzy Gillespie, Sonny Rollins, Thelonious Monk, Lester Young, Gerry Mulligan, Mary Lou Williams, Coleman Hawkins, Gene Krupa, Charles Mingus, Horace Silver och Art Blakey var 12 av de 57 musiker som hade lockats till 126:e gatan i New York den där minnesvärda förmiddagen 12 augusti 1958. Ja, för de ständigt nattarbetande musikerna var det här till och med en mycket tidig morgon.

På en dubbel-dvd, som förstås har titeln A Great Day in Harlem kan man ta del av hela historien bakom bilden och även alla problem innan fotografen Art Kane ( som egentligen inte var fotograf!) lyckats få ordning i leden. För många hade inte träffats på många år och tog nu vara på det unika tillfället återuppleva gamla minnen. Fotografen på andra sidan gatan var man inte alls intresserad av.

Till slut lyckas dock Art Kane fånga allas intresse, utom två. Nämligen trumpetkompisarna och skämtarna Roy Eldridge och Dizzy Gillespie, som är fullt upptagna med egna hyss. En kul bilddetalj är också Count Basie sittande längst fram på trottoarkanten tillsammans med 12 av kvarterets ungdomar.

Den välgjorda dokumentären innehåller en hel del musikinslag och dessutom ”rörliga” bilder från den här morgonen. Basisten Milt Hinton, som senare kommit ut med flera egna fotoböcker, hade förstås med sig sin kamera men även en filmkamera som han överlät till hustrun Mona, efter att han visat henne på vilken knapp hon skulle trycka!

Många av de musiker som fanns på plats har intervjuats om den här speciella morgonen och i den kompletterande dvdn får man veta ännu mer om de 57 som orkat stiga upp och fick uppleva A Great Day in Harlem.

Gunnar Holmberg

Sonny Stitt-J.J. Johnson Sextet

We Remember Bird

(Impro-Jazz DVD)

Sonny Stitt, altsax, JayJay Johnson, trombon, Howard McGhee, trumpet, Walter Bishop Jr, piano, Tommy Potter, bas, Kenny Clarke, trummor.

Det var ett i högsta grad varudeklarerat amerikanske bopgäng, som hösten 1964 turnérade i Europa och hyllade Charlie Parker (1920-55), Samtliga hade påtagligt deltagit i 40-talets boputveckling och alla hade också spelat med ”Bird”, även om det för Sonny Stitt nog var rätt sällsynt. The Charlie Parker Discograhy har bara en notering med de två tillsammans, en TV-inspelning från 1953. Men Sonny Stitt är ju istället den altsaxofonist som kommit närmast Parkers spel och ändå lyckats behålla en egen personlighet. Stitt var dessutom en förträfflig tenorsaxofonist, vilket han dock inte visar upp på denna svart-vita dvd.

Trombonisten JayJay Johnson var desto oftare lierad med Parker och dessutom hör han till de stora stilbildarna på instrumentet. Stitt och Johnson delar på ansvaret för sextetten och har till medspelare valt trumpetaren Howard McGhee, pianisten Walter Bishop Jr, basisten Tommy Potter och trumslagaren Kenny Clarke.

Utrymmet delas av TV-inspelningar från Berlin och London, där det gemensamma är att man vid båda tillfällena spelar Buzzy, Lover Man (solonummer för Sonny Stitt) och Now´s the time. I Berlindelen ingår även Parkers My Little Suede Shoes. Totala speltiden är 60 minuter.

Tyvärr har TV-producenten i Berlin varit mest intresserad av att skapa, och visa, en effektfull (rörig) studiodekor på temat Bird Lives. Vilket innebär att musikerna ibland nästan försvinner och dessutom är blåsarna formerade utan närmare kontakt med varandra. Men det musiceras förstås kompetent, fattas bara annat av sådana rutinerade, men inte överåriga, herrar. Samtliga var vi det här tillfället mellan 40-50 år.

Avslutande halvan, som spelats in vid en live-konsert i London, är däremot helt fokuserad på musikerna med fina, men väl gryniga, närbilder. Gänget tycks ha varit på gott spelhumör den här kvällen och framför allt är det trevligt att se och höra trumpetaren Howard McGhee, som 1946-47 var med på många av Parkers klassiska inspelningar. Bland annat legendomspunna Lover Man, som Sonny Stitt här tar väl hand om. .

Det man sitter och längtar efter under denna tribut till Bird är att det ur någon gömma skulle dyka upp en filmad konsert- eller klubbinspelning med Charlie Parker själv. Vad jag vet finns det bara någon minut med rörliga bilder på en av jazzens absolut största och viktigaste musiker. Märkligt med tanke på att det finns en hel del annan jazzmusik dokumenterad från den perioden.

Gunnar Holmberg

Michel Petrucciani Trio

With Special Guest Jim Hall

Live at the Village Vanguard

(Immortal)

Michel Petrucciani, piano, Palle Danielson, bas, Eliot Zigmund, trummor. Gäst: Jim Hall. gitarr.

Den franske pianisten Michel Petrucciani hann under sin korta levnad, 1962-99, skriva in sig i jazzens historiebok. Trots fysiska handikapp presenterade han ett stort antal högklassiska konserter i eget namn eller med musiker som Charles Lloyd, Wayne Shorter, John Abercrombie och ungdomsidolen Stephan Grappelli. I september 1986 gästade hans trio med basisten Palle Danielsson och trumslagaren Eliot Zigmund Blue Note i New York. Trion hörs här i fem nummer varav fyra har komponerats av Petrucciani. Det femte numret är gitarristen Jim Halls Waltz New där upphovsmannens sitter in. Kontentan blir femtiofyra laddade minuter med jazz när den är som bäst, kreativ och spontan.

Petruccianis teknik är inte bara bländande den är mirakulöst bra och används inte till att flirta med publiken. Han går seriöst tillväga och skapar stor musik oavsett tempo eller stämningsläge. Hans vänsterhand imponerar med tremolon bakom högerkardans intrikata och ibland nog så snärjiga fraser. Men han tar sig alltid ut och landar rätt utan besvär.

Petruccianis medspelare har också möjligheter att komma till tals. Palles solistiska insatser är inte bara homogena. Det är en ytterst inspirerad svensk jazz-viking som med bravur visar sin internationella klass. I numret med Hall tycks han trivas som fisken i vattnet. Inte att undra på då Halls gitarr är bland det mest stringenta och mest välformulerade som instrumentet har att visa upp. Stor del i den sällsynt lyckade sejouren på klubben har också Zigmund vars lyhörda spel ger stadga rakt över. Hans soloinsatser vittnar också om en tydlig musikalitet.

Det svartvita fotoarbetet kan man inte lämna därhän i en visuell akt. Det är mycket fördelaktigt och betydligt bättre än i en genomsnittlig dvd-inspelning. Inga irriterande svep görs utan man koncentrerar sig på den aktuelle solistens agerande. Petruccianis händer följs minutiöst på ett konstnärligt sätt. Totalt sett är det en av den senaste tidens bästa upptagningar där fotoarbetet står i någorlunda paritet till musiken.

Göran Olson

Bob Berg/ Mike Stern

LIVE

(Jazz Door DVD)

Bob Berg, tenorsax, Mike Stern, gitarr, Licoln Goines, elbas, Dennis Chambers, trummor.

Tenoristen Bob Berg och gitarristen Mike Stern har tillsammans med el-basisten Lincoln Goines och trumslagaren Dennis Chambers spelades in vid en utomhuskonsert i USA 1990.

Det är en fartfylld gåpåaraktig föreställning på sextio minuter som trots musikernas skicklighet faktiskt tenderar till att bli utdragen. Till detta bidrar Berg vars tekniska uppvisning blir enahanda, som i den inledande tjugofyra minuter långa Games. Stern kan också spela virtuost men han är den som får in syre i musiken. Så blir det när han spelar i ensamt majestät. Då hamnar musiken på ett tillbakalutat plan. Goines elbas är en viktig komponent som tillsammans med Chambers bildar en dynamo av klass. Båda är också attraktiva solistiskt. Speciellt Chambers får publiken med sig i After All.

Bildmässigt är det hela mycket bra med närgångna detaljrika närbilder där Chambers får stort utrymme i objektivet.

Göran Olson

Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Thelonious Monk

Live in ´66

(TDK Jazz Icons. DVD)

Charlie Rouse, tenorsax, Thelonious Monk, piano, Larry Gales, bas, Ben Riley, trummor.

För trogna och mångåriga vänner av Thelonious Monk (1917-82) tillför väl inte denna dvd så många musikaliska nyheter. Han framträder med sin kvartett, som han höll i gång i stort sett hela 60-talet och som finns väl dokumenterad på skiva.

Men vill man skapa sig en bild av hur denne märklige och geniale pianist och kompositör hanterade sitt instrument och agerade på scen är den ett absolut måste. Upptagningarna gjordes i Oslo 15 april 1966 och i Köpenhamn två dagar senare och det i samband med en Europaturné, som även nådde Stockholm. Charlie Rouse finns, som alltid, med på tenorsaxofon, bas spelar Larry Gales och trummor Ben Riley. Den sistnämnde också en trogen Monkmusikant, som vid de här tillfällena fick nöja sig med en minimal trumuppsättning. (Efter Monks bortgång bildade ju också Riley och Rouse kvartetten Sphere, som var Monks andra förnamn).

Inspelningarna har gjorts innan konserterna så fotograferna har, utan att behöva ta hänsyn till publiken, haft helt fria händer att hitta rätt vinklar. Det innebär idealiska närbilder, inte minst på Monks säregna pianoteknik där vänsterhanden ofta gör utflykter långt upp på tangentradens högersida. Ja, och så får man förstås följa Monks små ”dansanta” utflykter när han tycker att de övriga musikerna kan klara sig själva en liten stund.

Båda inslagen inleds med standardlåten Lulu´s back in town, som väl är mest känd för Mel Tormés tolkning från slutet av 50-talet. Men Monk & Co hittar förstås andra infallsvinklar på Harry Warrens melodi från 1935. Och tror man att det här gänget åker runt och rutinmässigt spelar igenom sitt program så är de två varianterna av Lulu´s back in town ett bra bevis på motsatsen. Ett litet kul inslag i den danska versionen är när Monk under Larry Gales bassolo tar sig fram och viskar något uppmuntrande i hans öra.

Monk är speciellt på ett strålande spelhumör i den avslutande danska inspelningen och bjuder på några inspirerade och koncentrerade insatser, inte minst i solonumret Don´t blame me.

Medspelarna kompletterar förnämligt, speciellt Charlie Rouse som är en personlig tenorfavorit. Han var en perfekt partner till Monk, men har även gjort utsökta insatser i andra sammanhang. Men framför allt ger denna timslånga svart-vita dvd (med innehållsrikt 20-sidigt texthäfte) en fascinerande bild av en av jazzens största och mest udda personligheter. Thelonious Monk!

Gunnar Holmberg

Erroll Garner Quartet

Paris 1973, Copenhagen 1971

(Impro-Jazz dvd)

Erroll Garner, piano, Ernest McCarty, bas, Jimmie Smith, trummor, José Mangual, congas.

Är man ute efter 50 minuters svängig, festlig jazzunderhållning är denna dvd med pianotrollaren Erroll Garner (1921-77) ett perfekt köp. Man blir direkt på gott humör av hans inledande och ovanligt snabba tolkning av egna låtsuccén Misty och fortsättningen lever helt upp till inledningen. Lyssna exempelvis på hans gungande version av George Harrisons Something.

En hela tiden leende och grymtande Garner leker sig genom de 11 låtarna, varav de första är inspelade i Paris i maj 1972 och de avslutande fyra i Köpenhamn ett år tidigare. Han är ju på alla sätt en unik musikant, som framför allt i den första Parisinspelningen fångats på ett alldeles utmärkt sätt. Upptagningen från Köpenhamn, som också är svartvit, ärr tyvärr inte lika bildmässigt bra, men ändå OK.

Förutom hans första kort-korta Misty serveras man ytterligare två helt olika versioner. Och man tar gärna emot de olika varianterna från upphovsmannen till den vackra melodin, som blivit en favorit hos sångare, instrumentalister och förstås publik. De flesta väljer att tolka den i stilla balladtempo. Erroll tar dock vara på varje svängchans, så i Paris är det full fart på Misty, medan Köpenhamnspubliken får njuta av en betydligt lugnare tolkning.

En dvd att plocka fram när man har behov av en liten glädjekick!

Gunnar Holmberg

Quincy Jones Big Band

Live in ´60

(TDK Jazz Icons DVD)

Belgien, februari 1960: Benny Bailey, Leonard Johnson, Floyd Standifer, Clark Terry, trumpet. Jimmy Cleveland, Quentin Jackson, Melba Liston, Åke Persson, trombon. Porter Kilbert, Phil Woods, Budd Johnson, Jerome Richardson, Sahib Shihab, saxar. Julius Watkins, valthorn. Les Spann, gitarr och flöjt. Patti Brown, piano. Buddy Catlett, bas. Joe Harris, trummor. Quincy Jones, ledare.

Schweiz, maj 1960: Trumpetaren Clark Terry ersätts av Roger Guerin och tenorsaxofonen Budd Johnson utgår. Annars som ovan.

Ingen som var i jazzmogen ålder 1960 kommer nog att glömma den våren och svenska sommaren. Trumpetaren, kompositören, arrangören och storbandsledaren Quincy Jones hade tagit med sig en stjärnspäckad orkester till Paris för uruppförande av jazzmusikalen Free and Easy, som sedan skulle turnera runt i Europa och förhoppningsvis också i USA.

Men efter bara några veckor lades musikalen ned och den då 27-årige Quincy var helt enkelt strandsatt i Paris med 18 musiker och utan pengar att ta sig tillbaka till USA. Men Quincy var redan då högst handlingskraftig och beslutade att ge sig ut på europeisk turné. Visserligen utan musikal men med ett högst kvalificerat storband, som i första skedet rymde musiker som trumpetarna Clark Terry och Benny Bailey, saxofonisterna Phil Woods och Budd Johnson, trombonisterna Åke Persson och Jimmy Cleveland, för att nu bara nämna några exempel.

Med de fina kontakter Quincy skapat sig alltsedan det närmast legendariska besöket med Lionel Hamptons orkester 1953 och senare i samarbete med Harry Arnolds Radioband, så blev förstås Sverige ett viktigt turnéland för Quincy Jones och hans orkester. Det blev flera gästspel under den långa perioden bandet befann sig i Europa, bland annat besökte man i juli 29 svenska folkparker!

På denna dvd får man först möta Quincy och hans ursprungliga ”Free and Easy-band” i en belgisk studioinspelning från februari 1960. Därefter i en konsertupptagning från slutet av maj i schweiziska Lausanne, då bandet genomgått två solistförändringar. Clark Terry och Budd Johnson hade ämnat det europeiska turnélivet för ett troligen något lugnare och kanske också lönsammare musikliv på hemmaplan. Men det fanns förstås fortfarande högklassig solistkapacitet kvar i bandet.

Det är två helt olika inspelningar som visas. Den första belgiska är en bildanpassad TV-produktion med snyggt placerade blåsarsektioner och solister och med trumslagaren Joe Harris på ett högt podium med utsikt över det övriga bandet. Dessutom jobbar fotograferna med effektfulla ljusskuggor, som när Phil Woods, sittande på ett trappsteg, tolkar vackra The Gypsy.

Den tidsmässigt betydligt längre del två ( 23 respektive 55 minuter) är en helt vanlig konsertupptagning och därmed inte en lika fantasifull och skarp bildproduktion Men såväl Quincy själv som bandet tycks trivas bättre inför uppenbart helnöjd publik än ljusstarka studiolampor.

Utrymmet tillåter inte att mera i detalj gå in på alla olika nummer och soloinsatser. Det är dock väl beskrivet i det informativa 24-sidiga texthäftet, där man även kan läsa en hel del om Quincy Jones tidiga jazzkarriär och hur han startade sitt storband.

Men för att nu ändå ge en bild av det musikaliska innehållet kan nämnas tenorduellen mellan Budd Johnson och Jerome Richardson i inledande Birth of the Band, Quentin Jackson och Julius Watkins i den andra versionen av Everybody´s Blues, Melba Liston i vackra My Reverie, Benny Bailey i I Remember Clifford och den långa solistparaden (med bland annat Åke Persson) i Big Red.

Ja, man får förstås inte glömma Phil Woods i The Midnight Sun Never Sets, som Quincy ursprungligen arrangerade för Harry Arnolds Radioband och som Arne Domnérus gav en klassisk altsaxtolkning. Att fortfarande aktive Phil Woods redan då var en saxofonmästare visar han dessutom upp i flera nummer.

Gunnar Holmberg

Jaco Pastorius
& Word of Mouth Big Band

At Aurex Jazz Festival, Tokyo 1982

(Jazz Door DVD)

Jaco Pastorius, elbas, ledare, Toots Thielemans, munspel, Randy Brecker, Forrest Buchell, Elmer Brown, Jon Faddis, Ron Tooley, trumpet, Bill Reicenbach, Wayne Andre, Peter Graves, trombon, Dave Bargeron, tuba. Peter Gordon, Brad Warnaar, franskt horn, Bob Mintzer, Mario Cruz, Randy Emerick, Alex Foster, saxofon, klarinett, flöjt, Paul McCandless oboe, engelskt horn. Othella Molineaux, steel drums, Don Alias, slagverk, Peter Erskine, trummor.

För en av jazzens märkligare storbandssatsningar svarar elbasikonen och stilbildaren Jaco Pastorius ( 1951-87). Efter att gjort såväl musikalisk som publik succé med Wayne Shortes och Joe Zawinuls fusiongrupp Weather Report beslutade han sig för att starta en egen grupp. Alla förväntade sig att det kulle bli ett mindre format, troligen en trio, där han själv i ännu högre grad skulle kunna spela huvudrollen.

Men inför sin 30-årsdag 1 december 1981 hade Jaco samlat ihop ett makalöst 23-mannaband på Mr Pip´s Night Club i Fort Lauderdale. Bandet rymde namn som bröderna Randy och Mike Brecker, Bob Mintzer och Peter Erskine.

Det här ”partygänget” bildade Jacos storband Word of Mouth, som redan innan första liveframträdandet spelat in en skiva. Och som de närmaste åren kom att göra en rad konserter och turnéer, bland annat i Japan där Jaco Pastorius blivit ett stort jazznamn.

Word of Mouth blev även en plattform för kompositören och arrangören Jaco Pastorius. I Bill Milkowskis bok "Jaco" antyds det dock att den som i hög grad skall äras för bandets arrangemang är ”spökskrivaren” Larry Marrilow.

Jaco Pastorius & Word of Mouth Big Band, är en inspelning från Aurex Festival i Tokyo sommaren 1982. Det är ett synnerligen namnstarkt 22-mannaband Jaco visar upp och som solistmässigt domineras av munspelaren Toots Thielemans (!), trumpetaren Randy Brecker, saxofonisten Bob Mintzer och förstås Jaco själv. Kul är det oclså att höra Dave Bargeron braka igång Donna Lee på sin tuba och en en klanglig och rytmisk färgklick är Othello Molineaux på steel drums. Men framför allt hålls rytmtrycket uppe av Peter Erskine, trumslagarkompisen från Weather Report, och slagverkaren Don Alias.

Det presteras en hel del förnämligt i solistväg, framför allt imponeras man över hur väl Toots Thielemans flyter in i det här ungdomliga och ”fusiontunga” sällskapet. Han och Jaco bjuder exempelvis på en härlig improviserad duettlek i Sophisticated Lady, där de två hela tiden utmanar varandra och uppenbart också trivs tillsammans. Toots förgyller även Jaco Pastorius två kompositioner Liberty City och Three viems of a secret.

Även om ljud, ljus och bild framför allt är fixerad på solisterna går det inte att missa att bandet utstrålar massor av energi. Men visst hade det varit kul och musikaliskt intressant att under de 80 spelminuterna få mer bildkontakt med hela bandet och dess olika sektioner, som mestadels tycks sitta i närmast totalt mörker. Men där ryms även sådana profiler som trumpetaren Jon Faddis, saxofonisten Alex Foster och oboespelaren Paul McCandless (från Oregon).

Ett spännande storbandsprojekt som är väl värt att bekanta sig med, även om man förstås önskat sig en mer ambitiös dvd-produktion. Det finns mycket att berätta om såväl Jaco och som hans Word of Mouth, men den sällsynt toftiga omslagstexten redovisar inget mer än medverkande musiker och de kompositioner som spelas vid tillfället, dock inte kompositörer och arrangörer. Jämför dvd-utgåvorna från Jazz Icons, vars 20- 24-sidiga text– och bildhäften rymmer all tänkbar information om musiker och inspelningar.

Gunnar Holmberg

En av trombonisterna Tokyobandet 1982 var Peter Graves, som låtit återskapa Jaco Pastorius storband Word of Mouth och det med tidigare medlemmar som Toots Thielemans,, Randy Brecker, Bob Mintzer och Peter Erskine. Jacos basroll spelas av bl a Richard Bona. Skivtiteln är The Word is Out. En original-cd med bandet är Jaco Pastorius Word of Mouth (Warner Bros. Masters).

Recension av cdn The Word is Out.

Wes Montgomery

Live in ´65

(TDK Jazz Icons DVD)

Holland: Wes Montgomery, gitarr, Pim Jacobs, piano, Ruud Jacobs, bas, Han Bennink, trummor.

Belgien: Montgomery, Harold Mabern, piano, Arthur Harper, bas, Jimmy Lovelace, trummor.

England: Montgomery, Stan Tracey, piano, Rick Laird, bas, Jackie Dougan, trummor.

Att utnämna Wes Montgomery (1925-68) till en av jazzhistoriens mest betydelsefulla gitarrister är inte speciellt kontroversiellt. Är man inte övertygad kan man förslagsvis skaffa denna dvd, som visar upp honom i tre helt olika spelsituationer under en Europavistelse våren1965.

Wes Montgomery hade då format sitt personliga gitarrspel, inspirerad av främst Charlie Christian (1916-42), och haft stort internationellt genombrott med massor av hyllade skivor. Att 1965 var en synnerligen fin årgång bekräftas av att han senare tillsammans med Wynton Kelly Trio spelade in Smokin´ at the Half Note (Verve), som räknas till de verkliga gitarrklassikerna,

Inledningsvis får man möta honom under en avspänd repetitionsstund i Holland tillsammans med bröderna Pim och Ruud Jacobs och den då 22-årige trumslagaren Han Bennink. Ja, det är samme Bennink som några år senare var med på Peter Brötzmanns närmast legendariska Machine Guninspelning och som sedan dess hört till de ledande frijazzmusikerna. Wes försöker inte på något sätt dölja sitt belåtenhet över hans lyhörda och svängiga trumspel. Kul är det också att se hur Wes glatt och tålmodigt går igenom med Pim Jacobs hur han vill att The End of a Love Affair skall spelas. Och han lyckas väl med lektionen!

Två dagar senare möter Wes i en belgisk studio sin ordinarie amerikanska trio med bland annat pianisten Harold Mabern. I fem nummer bjuder Wes på lysande spel där det fina fotojobbet gör att man också får möjlighet att i närbild följa hans fascinerande gitarrteknik. Avsnittet avslutas med en underbart vacker The Boy Next Door.

Om den avdelningen, och helst då utökad, fått svara för de avslutande 78 dvd-minuterna hade totalintrycket blivit ännu bättre. Sist på programmet står istället en engelsk inspelning med en inte alltför inspirerande trio, som dessutom placerats bakom Wes och utan närmare kontakt. Sedan tycks han heller inte känna sig speciellt bekväm med den presentation som görs av tenorsaxofonisten och klubbägaren Ronnie Scott. Och det kan man förstå. Det hade varit betydligt naturligare och intressantare att han fört ett samtal med Wes än att sitta framför honom och opersonligt berätta om hans spel. Men supermusikanten Wes Montgomery är förstås ändå högst hörvärd.

För den initierade och innehållsrika texten till det 20-sidiga dvd-häftet svarar Pat Metheny, en av Wes Montgomerys mest entusiastiska och lyckosamma ”lärjungar”. Pat berättar bland annat att han under Kansas City Jazz Festival 1968 lyckades få autografen av Wes, som också gav sig tid att prata med den då 13-årige gitarrynglingen.

Gunnar Holmberg

Buddy Rich Big Band

Live 1986 & 1973

(Impro-Jazz DVD)

Tyskland juli 1986.: Mark Pinto, Phil Bowlby as, Steve Marcus, Bjoern Sjoerdinga ts, Jay Craig bs. Paul Philips, Eric Miyarashiro, Michael Lewis, Joe Kaminsky tp. Scott b. Scott Bilege, James Martin, Michael Davis tb. Bill Cuncliff p. Dave Carpenter el-b. Buddy Rich dr.

London november 1973: Joe Romano as, Bob Martin as,fl, Pat LaBarbera, Bob Crea ts, John Laws bs.Greg Hopkins, Charles Davis, John Hoffmans, Larry Hall tp. Alan Kapland, Keith O´Quinn tb, John Lays b-tb. Buddy Budson p. Jimmy Bruno g. Ronlad Paley b. Buddy Rich dr.

Buddy Richs dynamiska storband visas här i två tappningar. Dels från London 1973 samt från någon plats i Tyskland 1986. Platsen är inte noterad på konvolutbladet. Bandet från 1986 är nära nog identiskt med det band som Buddy turnerade med i Sverige samma sommar. Där var tenoristen Steve Marcus den flitigaste solisten, fallet är det samma även här. Vad jag funderar över i den angivna laguppställningen är om det inte är Greg Gisbert som är trumpetsolist och inte Phil Philips. Med är attraktive altsaxen Phil Bowlby och pianisten Bill Cuncliff.

Repertoaren sammantagen har det klassiska Rich-stuket med kraftig dynamik och massiva arrangemang. Basically Blues, Love For Sale, Groovin´ Hard och Time Check tillhör den kategorin. På balladsidan finns ´Round Midnight, Something, Here´s That Rainy Day och Prelude To A Kiss.

I upptagningen från Tyskland hörs som solister tenorerna Pat LaBarbara och Bob Crea. Trumpetsolister är Greg Hopkins och Charlie Davis. Bra trombonsolister är Alan Kapland och Keith McQuinn. För den borne Rich-fantasten är det här ett bra inköp. Ljudet är hyfsat och fotoarbetet måste få godkänt. Det är live-spelningar, då får man acceptera en och annan långsam kameraförflyttning. Speltiden är 80 minuter.

Göran Olson

Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Sarah Vaughan

Live in ´58 & ´64

( TDK Jazz Icons)

1958: Sarah Vaughan, sång, Ronnell Bright, piano, Richard Davis, bas, Art Morgan, trummor.

1964; Sarah Vaughan, sång, Kirk Stuart, piano, Buster Williams, bas, George Hughes, trummor.

Vi har väl alla en favorit bland jazzens många högklassiga sångerskor. Personligen har jag alltid haft ett speciellt gott öra (och öga) till Sarah Vaughan, (1924-90) som slog igenom i mitten av 40-talet och då hon också tidigt kom i kontakt med den nya jazzmusiken. Första skivinspelningen gjorde hon som 20-åring i sångaren Billy Eckstines orkester, som rymde boppionjärer som Dizzy Gillespie, Dexter Gordon, Gene Ammons och Art Blakey. Stilbildande instrumentalister och improvisatörer som starkt kom att påverka och prägla hennes sång.

”The Divine”, det vill säga ”Den Gudomliga”, kom hon senare att kallas och hon gör väl rätt för smeknamnet på denna dvd, som rymmer tre olika upptagningar, två från 1958 och en från 1964. Vilket innebär sextiofyra svart-vita spelminuter, som visar upp Sarahs bästa sidor som sångerska och scenartist.

Inledningsvis får vi möta henne i en TV-studio i Stockholm där hon och trion lämnats helt ensamma framför kamerorna. Rakt upp och ned och utan stora gester tar hon sig an sex välkända melodier och gör det gudomligt (ja, just det!), lyssna exempelvis på hennes nära, varma tolkning av evigt gröna Tenderly.

Sarah befann sig då under lång tid i Europa med sin trio, som bland annat rymde den unge basisten Richard Davis. En månad tidigare hade hon och medspelarna varit i Holland och även då fångats upp i en TV-studio, men med publik. Vilket får Sarah att leva upp lite extra mellan låtarna och satsa mer på fart och fläkt, jämför exempelvis de olika versionerna av Sometimes I´m happy. Det andra numret som är gemensamt för 58-inspelningarna är vackra Loverman, som hon 1945 spelade in för allra första gången. Då var hon 21 år och medmusikanterna var Dizzy Gillespie All Star Quintet med Charlie Parker! Den melodin har sedan dess varit ett givet inslag på hennes skiv- och konsertrepertoar och finns nu alltså också på dvd.

Den avslutande dvd-halvan är en upptagning från Berns China Varité i Stockholm och bland publiken hittar man såväl mycket unga par som äldre damer i tidsenliga hattar. Och alla verkar lika förtjusta i ”Sassy”*, som vid den här tiden hunnit skaffa sig en hel del publikvänliga scenvanor..

Inför denna högst blandade publik varierar Sarah med såväl kända musikalmelodier som klassiska jazzlåtar. Och med sin böjliga stämma och känsla för såväl tempo som text fixar hon allt lika suveränt. Hon avslutar exempelvis med en magnifik tolkning av Leonard Bernsteins Maria följd av en lekfull, helsvängig Bill Bailey, won´t you please come home.

Som en liten kuriosa kan noteras att även i denna trioupplaga ryms en ung, blivande storbasist, nämligen Buster Williams. Han verkar att trivas med Sarah och hennes musik, vilket han även uttrycker i det innehållsrika 24-sidiga texthäftet.

Gunnar Holmberg

*Sassy är också titeln på den biografi som Lesley Course 1993 gav ut om The Life of Sarah Vaughan.

Chet Baker

Live in ´64 & ´79

(TDK Jazz Icons DVD)

1964: Chet Baker, flygelhorn, sång, Jackues Pelzer, altsax, flöjt, Rene Urtreger, piano. Luigi Trussardi, bas, Franco Manzecchi, trummor.

1979: Chet Baker, trumpet, Wolfgang Lackerschmid, vibrafon, Michel Graillier, piano. Jean Louis Rassinfosse, bas.

Trumpetaren och sångaren Chet Baker (1929-88) fick i stort sett hela sin karriär finna sig i att paras ihop med tillfälligt hopsatta kompgrupper. Ett typiskt exempel är denna dvd, inspelad i Belgien 1964 och Norge 1979 och där medspelarna kommer från Belgien, Frankrike, Italien och Tyskland.

Nu hade Chet Baker förmågan att kunna anpassa sig och göra väl ifrån sig även om omgivningen inte var alltför inspirerande. Så även här, som kan ses som ganska så typiska europeiska live-spelningar. Den första alltså filmad i Belgien, där medblåsaren är den belgiske altsaxofonisten/flöjtisten Jacques Petzer, och den andra vid Kongsbergs Jazzfestival i Norge 15 år senare. Där presenteras Chet med en grupp utan trumslagare men med tyske vibrafonisten Wolfgang Lackerschmid. Innan de norska filmen ligger även en kort intervju med Chet, där han bland annat berättar vilka musiker och grupper han helst lyssnar på och i den raden kan nämnas Weather Report, Herbie Hancock, Keith Jarrett, McCoy Tyner, Mike Brecker och förstås den tidiga Miles Davis.

Det skiljer 15 år mellan inspelningarna, som märks mer på Chets utseende än hans spel. Men föredrar den första svart-vita belgiska konserthalvan, framför allt för hans spel och sång i vackra Time After Time, som även är snyggt och känsligt fotograferad. Totala speltiden är 69 minuter.

Gunnar Holmberg

Carmen McRae

Live In Montreal

(Universal)

Carmen Mc Rae, sång och piano, Clifford Jordan, tenorsax Eric Gunnison, piano, Scott Collie, bas, Marc Pulice, trummor.

En av jazzens viktigaste sångerskor var Carmen Mc Rae (1920-1994). Hon hade fraseringsförmåga, bra textning och stor musikalitet. Att hon var en utmärkt pianist står också utom allt tvivel. Det visas även i den nittio minuter långa konserten. Hon var jazzmusikernas sångerska även om hennes personliga favorit Billie Holiday hade förespråkare i den äldre lyssnarkategorin.

Carmen hade en intim kontakt med det material och den text som hon förmedlade. Hennes nära koppling till sin ackompanjerande trio var ett annat kännetecken. Det bildades alltid en homogen kärna i hennes närvaro. Hon och kollegan Betty Carter hade samma inställning till hur man skapar jazzsång. De presterade alltid en konsert med jazzsång där musikerna var minutiöst intrigerade. Allt mycket komplext – ingen sång med påhängt komp här heller. Carmen hade höga kvalitetskrav. Där sviktade hon inte en tum livet igenom.

Gruppen som följer upp Carmen vid besöket på jazzfestivalen i Montreal är pianisten Eric Gunnison, basisten Scott Collie, trumslagaren Marc Pulice och gästen tenorsaxofonisten Clifford Jordan. Sångerna har hämtats från standardrepertoaren samt ett antal melodier av Thelonious Monk. Att sjunga Monk har inte många klarat av men Carmen gör det inte galant men mycket insiktsfullt. Hon var faktiskt sextioåtta år när hon spelades in. När Monk-repertoaren öppnas kliver Clifford Jordan in i bilden. Han och Charlie Rouse var de tenorister som hon använde när Monks melodier skulle stå i fokus. Foto och ljudarbetet är bra, stundtals förnämligt. Det brukar vara lite si och så med den saken på dvd.

Så här såg programmet ut i den helskärpta konserten i Montreal; What Can I Say, Streets Of Dreams, Round Midnight, Monk´s Dream, For All We Know, Getting Some Fun Out Of Life, Ruby My Dear, Old Devil Moon, Listen To Monk, Inside A Silent Tear, Upside Down, But Not For Me, Time After Time, Ugly Beauty, Straight, No Chaser, I Mean You, It´s Like Reaching For The Moon, I Only Have Eyes For You, The Ballad Of Thelonius Monk.

Göran Olson

Dexter Gordon

Live in ´63 & ´64

(TDK Jazz Icons DVD)

1963:Dexter Gordon, tenorsax, George Gruntz, piano, Guy Pedersen, bas, Daniel Humair, trummor.

1964: Dexter Gordon, tenorsax, Kenny Drew, piano, Gilbert Rovere, bas, Art Taylor, trummor.

Tenorsaxofonisten Dexter Gordon (1923-89) hör till jazzens stora solister och scenpersonligheter. Vilket i hög grad bekräftas av ”Live in ´63 & 64”, en nyutkommen dvd inspelad vid tre olika tillfällen i Holland, Schweiz och Belgien.

”Long tall Dexter” var vid den här tiden bosatt i Köpenhamn, som han sedan hade som utgångspunkt för sitt jazzliv fram till i mitten av 70-talet. Och även om jazzklubben Montmartre i Köpenhamn var hans riktiga hemmaplan, var det lyckligtvis inte bara de danska jazzvännerna som fick njuta av Dexters stortoniga och uttrycksfulla tenorspel. Han var förstås flitig gäst på svenska klubbar och festivaler och som framgår av de här inspelningarna gjorde han också avstickare till andra europeiska länder. Och ofta framträdde han med tillfälligt hopsatta komp, vilket inte tycktes speciellt hämma hans auktoritativa spel.

På denna dvd gör Dexter en stilfull entré till en TV-anpassad holländsk jazzklubb, där redan trion George Gruntz, piano, Guy Pedersen, bas och Daniel Humair, trummor, är igång. Han överlämnar sin hatt och prydliga överrock till bartendern och tar över scenen med Night in Tunisia, What´s New och Blues Walk.

Vid nästa speltillfälle möter vi Dexter i en konserthall i Lugano, Schweiz, där kompet består av Kenny Drew, piano, Gilbert Rovere, bas och Art Taylor, trummor. I sina amerikanska vänner Drew och Taylor har han här också medspelare på samma nivå vilket resulterar i inspirerade versioner av svängiga Second Balcony Jump och vackra You´ve Changed, som tolkas i det där omöjligt dexterska balladtempot. Dexter var ju en magnifik balladtolkare.

Avslutningsvis hittar vi Dexter i en TV-studio i belgiska Brüssel och det tillsammans med samma komp som i inledande delen, dvs Gruntz. Pedersen och Humair. I en såväl bild- som ljudmässigt utmärkt produktion hörs en Dexter i storform i Tadd Damerons Lady Bird och mästarprovet Body and Soul.

Allt är i svart-vitt och speltiden är 68 minuter. Ett 24-sidigt innehålls- och bildrikt texthäfte medföljer.

Gunnar Holmberg

Keith Jarrett

Directions

(Stars of Jazz DVD)
Charles Lloyd, tenorsax och flöjt, Keith Jarrett, piano och sopransax, Ron McClure, bas, Jack deJohnette, trummor.

Utan att veta något om innehållet inhandlades denna dvd med Keith Jarrett för nät-reapriset 79 kronor, vilket verkade vara en överkomplig chansning. Och köpet blev onekligen en överraskning och inledningsvis dessutom av det gladare slaget Visst finns Keith Jarrett med på skivan, dock inte som huvudperson utan som medlem i tenorsaxofonisten och flöjtisten Charles Lloyds kvartett i en inspelning från 1968. Den grupp som jag då fascinerats av vid en konsert i Stockholm och som under alla år framstått som en favorit. De övriga medlemmarna är basisten Ron McClure och trumslagaren Jack de Johnette.

Så det var med största förväntan spelaren startades och det hela börjar också lovande med kvartettens vackra tolkning av Love Ship, där Charles Lloyd karaktäristiskt ålar sig genom sitt tenorsolo, som följs av känsligt Jarrettpiano. I Tagore gör Jarrett en lång introduktion på flygelns strängar innan han helt övergår till att stötta Lloyds flöjtspel med sin tamburin. Ja, Lloyd greppar också snart sina maracas, som han bearbetar med våldsam energi. Ganska så onödigt rytmförstärkning eftersom kvartettens trumslagaren är Jack de Johnette, som sedan dess följt Jarrett genom musiklivet. Tillsammans med basisten Gary Peacock har ju de två nyligen firat 25-årsjubileum som Keith Jarrett Trio.

Efter intensivt samarbete mellan sopransaxofonisten (!) Keith Jarrett och tenorsaxofonisten Charles Lloyd i Passin´ Thru är det efter 27 minuter dags för Forest Flower, en av Charles Lloyds mest minnesvärda kompositioner från de här åren. Då har Jarrett äntligen återvänt till flygeln, men just när man kommit igång tonas bild och musik bort och det hela tar slut. Snopet.

Personligen tycker jag ändå att det var värt de 79 kronorna att få den här korta ljud- och bildliga påminnelsen om Charles Lloyds spännande 60-talskvartett. Men den som köper dvdn för Keith Jarretts pianospel (och kanske till fullt pris) har all anledning att känna sig lurad, såväl med musikaliskt innehåll som speltid. Omslaget, som helt saknar information om inspelningen, visar upp en actionbild på dagens Keith Jarrett och inte det då 23-åriga pianofyndet. Det snåla DIG-betyget gäller mer produktionen som helhet än den musik som bjuds under de knappa svart-vita 29 minuterna.

Gunnar Holmberg

Duke Ellington Orchestra

Live in ´58

(TDK Jazz Icons DVD)
Cat Andersson, Shorty Baker, Ray Nance ( också sång och fiol), Clark Terry, trumpet, Quentin Jackson, John Sanders, Britt Woodman, trombon, Johnny Hodges, Russell Procope, Paul Gonsalves, Jimmy Hamilton, Harry Carney, saxar och klarinett, Duke Ellington, piano, Jimmy Woode, bas och Sam Woodyard, trummor.

Sommaren 1956 gjorde Duke Ellington stor, och för många oväntad, succé på Newportfestivalen och hans orkester var återigen tillbaka i hetluften hos publik och jazzmedia. En stor del i framgången hade tenorsaxofonisten Paul Gonsalves som med sina 27 häftiga korus i Diminuendo and Crescendo in Blue fick publiken att spontant hoppa upp och dansa mellan bänkraderna.

Men Duke hade också ett verkligt starkt band den här perioden, vilket på alla sätt framgår av ”Live ´58”, som spelades in i Amsterdam i november 1958. Här finns utsökta solister i överflöd och det bjuds också massor av höjdpunkter, som Johnny Hodges i All of Me och Things ain´t whar they used to be, Clark Terry i Harlem Air Shaft, Harry Carney i Sophisticated Lady, och förstås Paul Gonsalves i sitt paradnummer från Newportfestivalen.

Rakt igenom serverar Duke välkända låtar ur sin konsertrepertoar, det hela inleds exempelvis med smakprov på Black and Tan Fantasy, Creole Love Call och The Mooche. Men det finns även en del mera udda inslag. Klarinettisten Jimmy Hamilton och trombonisten Quentin ”Butter” Jackson förenas i en stämningsfull My Funny Valentine och trumpetaren Shorty Baker och fiolspelemannen Ray Nance gör en charmig Mr Gentle and Mr Cool, för att nu ta två exempel. Sedan är der förstås trevligt att Sverigebekantingen Jimmy Woode får visa upp sig i Jimmy Blantons klassiska basnummer Jack the Bear.

Ja, det finns mycket att gotta sig över under de här 80 svart-vita minuterna, som bildmässigt stundtals blir lite väl svarta på min TV. Ett välgjort och matnyttigt 24-sidigt text- och bildhäfte är extra bonus.

Gunnar Holmberg

DIG!

Startsidan
med jazznyheter

Övriga sidor:

Kenny Clarke-Francy Boland Big Band

Live in Prague 1967

(Impro-Jazz DVD)

Benny Bailey, Idrees Sulieman,Jimmy Deucher, Dusko Goykovich, trumpet. Åke Persson, Nat Peck, Eric van Lier, trombon. Derek Humble, Johnny Griffin, Don Menza, Tony Coe, Ronnie Scott, Sahib Shihab, div.saxar. Francy Boland, piano, Jimmy Woode, bas, Kenney Clarke & Kenny Clare, trummor, Fats Sadi, congas och vibrafon.

En minnesvärd storbandupplevels är från 1970 då månginternationella Kenny Clarke-Francy Boland Big Band bjöd på en glädjechock i Stockholms Konserthus. Så det var med speciell förväntan som bandets DVD ”Live in Prague 1967” inhandlades, eftersom orkestersättningen också lockade med solistnamn som Benny Bailey, Idrees Sulieman, Sahib Shihab, Johnny Griffin, Ronnie Scott och förstås vår egna trombonhjälte Åke Persson, som ju hörde till bandets verkliga klippor.

Nu lyckades tyvärr inte den här upptagningen från Prag återskapa de goda intrycken från Stockholm. Vilket till stor del för skyllas på DVD-produktionen, som bildmässigt är sällsynt trist och också har ett ojämnt ljud som inte lyckas lyfta fram solister och det explosiva bandet. Några fina närstudier på bl a Benny Bailey, Idrees Sulieman och Åke Persson får man, men alltför mycket av ointressanta och oskarpa översikts– och pausbilder.

Inspelningen gjordes också i början av bandets verksamhet, som sträckte sig fram till 1973. Så franske pianisten, kompositören och arrangören Francy Boland hade väl heller inte hunnit skapa en riktigt intressant repertoar.

Det här bandet var originellt på flera sätt, inte minst för att det var sammansatt av musiker från så många olika länder och att det hade två ledare i Francy Boland och den amerikanske, men i Frankrike bosatte, Kenny Clarke, en av jazzens mest betydelsefulla trumslagare. Ja, i högsta grad sällsynt var det förstås också med två trumslagare, som dessutom råkade ha närmast identiska namn. Naturligtvis får Kenny Clarke och hans brittiska partner Kenny Clare avsluta konserten med lite trumfyrverkeri i gemensamt tillverkade Kenny & Kenny.

Visst serveras det under de 68 minuterna en del hörvärd musik, framför allt från solister som Benny Bailey, Åke Persson och Idrees Sulieman. Men i väntan på en mer representativ DVD plockar jag nog fortsättningsvis hellre fram en vanlig skiva. Minst 12 LP spelades in däribland två i mars 1969 på tenorsaxofonisten Ronnie Scotts egna klubb i London. Där han själv fick tillfälle att glänsa, bland annat i saxsektionens bravurnummer, en nära 12 minuter lång Sax No End.

Gunnar Holmberg

Miles Davis Quintet

Milan 1964

(Impro-Jazz DVD)

Miles Davis Quintet

European Toor 1967

(Impro-Jazz DVD)

Miles Davis, trumpet, Wayne Shorter, sax, Herbie Hancock, piano, Ron Carter, bas, Tony Williams, trummor.

Såväl musikaliskt som rent personligt måste Miles Davis ha haft en av sina mest harmoniska perioder i mitten av 60-talet. Hur skall man annars förklara att han från sommaren 1964 till sommaren 1968, alltså fyra år, lyckades hålla igång exakt samma grupp, vilket väl få ses som anmärkningsvärt med tanke på hans ombytlighet. Och det var ju eller vilka musiker som helst som han omgav sig med under de här åren, nämligen saxofonisten Wayne Shorter, 24, Herbie Hancock, 24, Ron Carter, 27, och Tony Williams, 18. Siffrorna efter namn är alltså åldern när de 1964 inledde sina karriärer i den då 38-årige Miles Davis Quintet.

Miles hade då också ett helt år redan spelat med komptrion Hancock, Carter, Williams, men med George Coleman som kvintettens saxofonist. Där hans val av den då endast 17-årige trumslagaren Tony Williams var det som väckte mest sensation.

”Milan 1964” spelades in på Teatro Dell´Arte i Milano 11 oktober 1964, dvs bara några veckor efter en inspelning som gavs ut på uppmärksammad LP med titeln Miles in Berlin. Låtarna kvintetten spelar i Milano är också de vanliga från de här årens Mileskonserter, dvs Autumn Leaves, My Funny Valentine. All Blues, All of You och Joshua. Det sistnämna en låt som pianisten Victor Feldman tagit med sig under en kort sejour i bandet våren 1963.

Det här var ju ett enastående band och musikaliskt är det svårt att klaga på kvaliteten. Men eftersom det här nu är en dvd, där bilden onekligen har en rätt stor betydelse blir helhetsintrycket rätt blandat. Männen bakom kamerorna var nog inte speciellt engagerade och skärpta den här kvällen och någon jazzkunnig bildproducent fanns knappast på plats med tanke på bildval.

Då är det en helt annan ljud- och bildkvalitet på ”European Tour 1967”, som inleds med en upptagning från Stockholms konserthus 31 oktober 1967. Är personligen speciellt lycklig över den här dvd-upptäckten eftersom jag hade lyckan att finnas på plats den här kvällen och minns den som en av de verkligt stora jazzupplevelserna. Och den här dryga halvtimmen bekräftar intrycken, Miles & Co bjuder på makalös musik!

Vid den här tiden hade Miles tagit sig an en mer utmanande repertoar, vilket nog i hög grad påverkats av Wayne Shorter, som ju också var ( och är) en lysande kompositör. Här får man dock bara höra hans Footprints, övriga inslag från Stockholm är Miles egna Agitation, Thelonious Monks Around Midnight och Jimmy Heath´s Gingerbread Boy.

En vecka senare finns bandet på plats i Stadthalle i tyska Karlsruhe, där man återigen får höra Agitation, Footsprints och Gingerbread Boy, men också I fall in love too easily och Walkin´. Miles har bytt från mörk till ljus kostym, men är i lika god spelform, liksom medspelarna. Bild- och ljudmässigt är det också helt OK, bildproducenten lyckas till och med skapa en del eeffektfulla dubbelexponeringar, framför allt på Miles och Tony Williams. Ja, över huvud taget är det i båda dvd-utgåvorna fascinerande att följa den unge Tony Willams spel bakom trummorna.

En naturlig fråga är varför man slagit ihop två relativt korta ( 33+42 minuter) men lyckade konsertavsnitt till en dvd. Varför inte servera hela konserterna på två dvd? Ja, svaret är helt enkelt att det inte finns mer att bjuda på. Miles Davis Quintet ingick nämligen i ett fantastisk turnépaket under rubriken ”Newport Jazz Festival in Europe”, sammansatt och presenterat av promotorlegendaren George Wein. I nio europeiska städer kunde man alltså samma kväll dessutom höra Newport All Stars med Ruby Braff och Buddy Tate, Guitar Workshop med bl a Barney Kessel, Jim Hall och George Benson. Gary Burtons Quartet, Thelonious Monk Octet, Sarah Vaughan med trio, Herbie Mann Quintet och Archie Shepp Quintet!

Gunnar Holmberg

Miles Davis & Wayne Shorter
Stockholms Konserthus 1967

Weather Report

Live at Montreux 1976

(Eagle Vision DVD)
Wayne Shorter, sax, Joe Zawinul klaviaturer, Jaco Pastorius, elbas, Alec Acuna. Manola Badrena, trummor, slagverk.

Weather Report

Forecast:Tomorrow

(Columbia Legacy. Box med 3 cd + 1 DVD)
DVD: Wayne Shorter, sax, Joe Zawinul, klaviaturer, Jaco Pastorius, elbas, Peter Erskine, trummor.

"Live at Montreux” är en dvd för alla som älskar närbilder på trumpinnar, cymbaler och energiskt arbetande slagverkare. En som verkligen gör det är den bildproducent som fanns på plats när Weather Report framträdde vid Montreux International Festival i juli 1976.

Det är nämligen slagverkarna Alex Acuna och Manola Badrena som bildmässigt får spela huvudrollerna under de 84 spelminuterna. Även när klaverspelaren Joe Zawinul, saxofonisten Wayne Shorter och elbasisten Jaco Pastorius har sina solon klipps det in omotiverade trumbilder, vilket gör att musiken aldrig får möjlighet att tala för sig själv. Två andningshål är dock Jaco Pastorius solonummer Portrait of Tracy och Zawinuls och Shorters Piano and Saxophone Duet.

Kan man överse med den bildmässiga obalansen serveras det förstås en hel del häftig musik från det energifyllda och rytmglada fusionbandet, som heller aldrig visas på någon översiksbild. Repertoaren kom att bilda stomme i Weather Reports kommande LP-album Black Market, som spelades in under den här perioden. Några månader innan konserten i Montreux hade man också fått en riktig vitamininjektion i Jaco Pastorius, som dock inte tar för sig speciellt vid det här tillfället.

Desto mer syns och hörs Jaco Pastorius på den dvd som ingår i Weather Reportboxen ”Forecast:Tomorrow" och som kompletterar tre innehållsrika cd med välvalda inspelningar från det långa och framgångsrika samarbetet mellan Joe Zawinul och Wayne Shorter. Innan de startade gemensamma fusiongruppen Weather Report hade de två i slutet av 60-talet träffats och musikaliskt funnit varandra i kretsen kring Miles Davis och i samband med dennes inspelningar av bland annat det banbrytande albumet Bitches Brew Där Zawinul fick möjlighet att rent handgripligt ta tag i det här med elektrifierade klanger och mera rockiga rytmer, som sedan kom att bli grunden för Weather Reports musik.

Boxens dvd spelades in i tyska Offenbach i september 1978, drygt två år efter Montreuxkonserten. Då hade Pastorius hittat sin roll och bjuder på såväl makalöst basspel som stundtals stor show. Shorter och Zawinul är på strålande spelhumör och dessutom har de två trumslagarna på ett alldeles förträffligt sätt ersatts av den såväl hårddrivande som lyhörde Peter Erskine.

Jämfört med Montreuxinspelningen är det här en helt överlägsen dvd-produktion med bästa tänkbara bild- och ljudkvalitet. Under den drygt två timmar (!) långa konserten serveras man en rad av gruppens paradnummer, däribland Joe Zawinuls Black Market, A Remark You Made, Mr Gone och förstås klassiska Birdland.

På bästa tänkbara sätt dokumenterar cd-och dvd-boxen vilken förlust det var för jazzen när kompositören och klavermästaren Joe Zawinul gick bort i september 2007.

Gunnar Holmberg

Läs recension av hela Weather Reportboxen

Andreas Öberg Quartet

Live in Concert

(Hot Club Records/DVD)
Andreas Öberg, gitarr, Marian Petrescu, piano, Jörgen Smeby, bas, Robert Ikiz, trummor.

”Live in Concert” är en dvd med gitarrfantomen Andreas Öberg.. Där får vi höra samma kvartett som Andreas härom året presenterade på sin rosade cd ”Young Jazz Guitarist” . Det vill säga förutom Andreas själv pianisten Marian Petrescu, basisten Jörgen Smeby och trummisen Robert Ikiz.

Det är en svängfest från början till slut med de bägge virtuoserna Öberg och Petrescu i huvudrollerna. Stilmässigt kan man kanske placera musiken någonstans i gränstrakterna mellan mainstream och bebop, och Andreas förstärker intrycket av att han är en av våra riktigt stora, svenska jazzbegåvningar. Hans flyhänta spel bär spår av storheter som både Wes Montgomery och Joe Pass, men han har också åtskilligt eget att komma med.

Nära en och en halv timmes musik bjuds vi på förutom att Andreas berättar lite grand om sig själv, sina ideal och framtidsplaner. Den här dvd:n ska ni kolla in, om ni är det minsta intresserade av gitarrjazz!

Jan Olsson

Bill Evans Trio

Rome Concert 1979

(Impro-Jazz DVD)

Bill Evans, piano, Marc Johnson, bas, Joe LaBarbera, trummor.

Helfrälst på Bill Evans pianomusik var det förstås omöjligt att avstå från köp av denna dvd, en TV-upptagning från Rom i december1979. Den spelades in knappt ett år innan Evans gick bort, endast 51 år gammal.

Men det borde jag ha gjort, dvs låtit den stått kvar i butikens dvd-hylla. För den här inspelningen ger ingen rättvis bild av Bill Evans, vilket inte på något sätt beror på Bill själv och hans spelkamrater Marc Johnson och Joe LaBarbera. För den publik som fanns på plats bjöds säkert på fin triomusik. Men tyvärr håller inte dvd-produktionen måttet.

Att Bill Evans hade en underbart mjuk, klangfull ton i pianospel lyckas man inte förmedla. Och bildproducenten och kameramännen tycks ha varit lika paniskt rädda för att låta bilden vila och musiken tala. Det är ständiga bildbyten, zoomningar och åkningar och inte blir man gladare av färgen är blaskig och bilderna ofta oskarpa.

Sju melodier hinner trion med under de dryga 44 minuterna ( som är snålt för att vara en fullpris-dvd), därav fyra Evansoriginal och tre standardlåtar. Bild- och ljudkvalitén är alltför störande för att man skall kunna göra en ärlig bedömning av musiken, men hörde trion live samma sommar och har också flera skivbevis på att Bill Evans producerade utsökt musik in i det sista. Så det är bara att söka vidare efter mer representativa Evansutgåvor på dvd..

Drömmen vore förstås om man hittade en filmupptagning från juni 1961 då Bill Evans dåvarande trio med basisten Scott LaFaro och trumslagaren Paul Motian spelade på Village Vanguard i New York. De fem seten från söndagen 25 juni bandades lyckligtvis och resultatet är unik och betydelsefull jazzhistoria på skiva. Även många av dagens unga jazzpianister är influerade av Bill Evans och de här inspelningarna hör till de flestas favoriter. Inte minst beroende på det makalösa samspelet mellan de tre musikerna och Scott LaFaros basspel, som också blev stilbildande. Tio dagar efter den här söndagen på Village Vanguard avled den endast 25-årige Scott LaFaro i en bilolycka.

Gunnar Holmberg

Joe Williams with George Shearing

A Song Is Born

(DVD V.I. E. W. Video Jazz Series)
Joe Williams. sång, George Shearing, piano, Neil Swainson, bas, Paul Humphrey, trummor.

Sångaren Joe Williams och pianisten George Shearings trio med Neil Swainson, bas, Paul Humphrey, trummor, är en guldkantad kombination. På denna dvd inspelade 1991 på Paul Massons vingård i Kalifornien, som även visar sig vara en jazzarena med fin bouquet.

Samspelet mellan Williams sång och kvartetten är helproffsigt. Shearings back-up är nära nog idealet för en sångsolist. Hans inlyssning av Williams frasering är utmärkt. och han lägger till broderande komplement utan att konkurrera med sången - ett tydligt tecken på klass. Så skall en sångare följas upp. I de egna soloinpassen är han lika välartikulerad utan att bli för prudentlig.

Williams som mest förknippas med sång till ett maffigt storband får här sin voluminösa stämma att fungera även i ett intimare sammanhang. Med fina nyanseringar och måttfullhet kör han inte över medspelarna på något sätt. Hela tiden är det ett värmande samspel som försiggår. Att skivan kan stoltsera med rabatter av kritikerrosor är inte förvånande. Så bra är den här vingårdskonserten där melodier som, Just Friends, A Child Is Born, Tenderly, Blues in my Heart och Little Girl Blue smeks fram från en vältextande sångare.

Göran Olson

Startsida med jazznyheter Evenemang Aktuellt Diggat på skiva Jazz i tryck Porträtt Historik Klassiska skivomslag Länkar