AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARMusiken till filmen Gentlemen, Jonas Kullhammar Quartet, Svenska Kaputt, Gilbert Holmström New Quartet, Nacka Forum
Jonas Kullhammar, saxofonist, kompositör, arrangör, bandledare.
Mottagare av Kungl. Musikaliska Akademiens Jazzpris 2014. Han får priset på 100 000 kronor, bl a för sin "medryckande energi och stora integritet och för att att han banat väg, och blivit en klart lysande förebild för många". Mer om Jonas Kullhammar
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Specia!
med olika jazzprofiler:
Svensk
Jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz presenterar 93
skivomslag med Lars Gullin.
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Mycket kullhammarskt och
mästerlig Bernt Rosengren
Jonas Kullhammar 
Gentlemen
The original jazztracks
from the motion picture
(Moserobie/Plugged))
Filmmusik – och då bortser vi helt från de tongångar som brukar förekomma i det som vanligen kallas musikfilmer - är en genre helt för sig. Somligt skrivs för att fungera diskret någonstans i bakgrunden. Harry Arnold var en mästare när det gällde den genren. Han lär ha komponerat just sådan musik till inte mindre än 50 långfilmer. Annat har en mer framträdande funktion, endera som ledmotiv eller också som en vital och betydelsefull del i det som händer på vita duken. Vem minns inte ”I Want to Live”, till vilken Johnny Mandel hade skrivit fantastiskt musik åt Gerry Mulligan och hans kamrater? Eller ”The Subterraneans” (en bedrövligt dålig film), där André Previn svarade för de jazzmusikaliska bidragen. Eller Arne Sucksdorffs ”Pojken i trädet” me
d musik av Quincy Jones. För att nu inte tala om Roman Polanskis ”Kniven i vattnet”, som visades på biograferna 1962 och i vilken vi fick höra Krzysztof Komeda grupp med Bernt Rosengren!
Nu har Jonas Kullhammar, denne ytterst begåvade och framgångsrike entusiast, fått uppdraget att skriva musik till Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergrens ”Gentlemen”. Tolv nummer ur filmen släpps den 19 november på cd och ytterligare två, som inte fick plats på cd:n, finns att ta del av för den som så önskar på en dubbel-LP.
Eftersom handlingen i ”Gentlemen” utspelar sig på 60- och 70-talet är Kullhammars kompositioner och arrangemang anpassade därefter. Så mycket smak av dåtidens hjältar, Blakey, Silver, Adderley och de andra budskapsjazzarna, tycker jag knappast att musiken har. Inte heller av Miles och Getz. Däremot tycker jag mig höra klara influenser från Mingus, Rollins, Art Ensemble of Chicago och Rahsaan Roland Kirk här och var. Ja, vid ett tillfälle trakterar Kullhammar till och med manzello och stritch. Ja, det låter helt enkelt mycket kullhammarskt.
För det mesta får vi höra skönt och inspirerat kvartettspel med Jonas på tenorsax, Calle Bagge piano, Torbjörn Zetterberg bas och Johan Holmegard trummor. I fem nummer tillkommer Goran Kajfes kornett och lika många gånger bidrar Mattias Ståhls vibrafon till klangerna. Men framför allt: i fyra kompositioner medverkar även Bernt Rosengren och visar att gammal är äldst. Hans tenorsaxspel, till exempel i Jonas vackra ”Ballad for Bill”, där inte en ton känns onödig, är mästerligt. Riktigt häftig är också ”Copenhagen”, en frejdig 32-taktare med två tenorer som låter nästan som man minns det från den tid det begav sig.
Det ska bli intressant, och förhoppningsvis också trevligt, att få gå på bio vad det lider och höra Jonas Kullhammars fina musik i sin ”rätta” miljö.
Jan Olsson
Sammansvetsad och fortfarande
kreativ kvartett sätter fräsch punkt
Jonas Kullhammar Quartet.
Torbjörn Gulz, Jonas Kullhammar, Torbjörn Zetterberg, Jonas Holgersson
Jonas Kullhammar Quartet
Låt det vara
(Moserobie/Plugged Music)
Kvartetten har varit mitt huvud och hjärteprojekt ända sedan 1998, men allt har sin tid, säger Jonas Kullhammar i pressmeddelande. Nu är det dags att gå vidare summerar han och drar ut på en sista turné med kvartetten och cd:n Låt det vara, som sista ljudspår. Ytterligare en inspelning är utlovad att släppas vid absolut sista kvartett framträdandet på turnén i november. Men då enbart på vinyl. LP-formatet får vi förmoda.
Visst, femton år är lång tid för jazzgrupper och det kanske är dags för Jonas att förnya musiken och sig själv i sitt spel efter så många år. För det får vi väl ändå anta att hans tenorsax inte tystnar utan fortsättningsvis ävenledes kommer att bjuda på kreativt intressant spel.
Musiken i denna sista cd-produktion med kvartetten Jonas Kullhammar tenorsaxofon, Torbjörn Gulz piano, Torbjörn Zetterberg bas och Jonas Holgersson trummor är som i alla tidigare skivor. Intressant kreativ jazzmusik i dagsfärsk anda med förankring i jazztraditionen till förra årtusendets mitt. Det vill säga slutet på femtio och början av sextiotalet vill jag datera musikförankringen. Och Jonas spel kan man spåra vissa drag av vad just Sonny Rollins och John Coltrane gjorde vi den tiden.
Som inledning vill Jonas, som för övrigt skrivit all musik till detta album, hylla sin favoritplats på jorden med Älvsalavals. I spel med tätt sammansvetsat kvartettspel och med härligt fräscha solon. Tonspråket är och har hela tiden varit det kraftfulla med tyngd och med korta utflykter atonalt utsvävande i den övre stratosfären i de snabbare titlarna medan balladspelet fått målerisk varm tonskala. Och det är så jag och jag förmodar med mig många kommer att minnas dem. Som i nämnda samt Allting kan gå itu, KTB och ystra Födelsedagen. Just detta spel har kvartetten bjudit många gånger under sin tillvaro. Domedagen, sirligt vackert ballad med lätt vemod invävd. Läckerhet här är Zetterbergs solospel både med stråke och pizzicato på sin kontrabas medan Julaftonsfan, är strikt militäriskt taktfast med skönspel av Kullhammar och Gulz.
Är det möjligen framtiden i Kullhammars musik vi får skymta i sista spåret tillika titellåt Låt det vara, där gäster tillkommer och det bjuds musik av större numerär. Goran Kajfes kornett, Mats Äleklint trombon, Per "Ruskträsk" Johansson altsaxofon, pappa Janne Kullhammar trummor och Per-Olav Moritz tamtan är de som tillkommit och utökat kvartetten till en nonet med drag av vad Charles Mingus framtoande på sin tid.
Vi har fått många utmärkta ljudspår nerbrända på cd genom åren från Jonas Kullhammar Quartet. Så också i denna produkt.
Thord Ehnberg
och inte minst en själfullhet
Gilbert Holmström New Quintet
Tiden är kort
(Moserobie/Plugged)
Närmare femtio år efter att han skivdebuterade med albumet Utan misstankar (återutgiven på cd av Moserobie 2010) och dryga fyrtio sedan han bildade gruppen proggjazzgruppen Mount Everest är saxofonisten Gilbert Holmström i högsta grad aktuell.
Nu senast med Tiden är kort!, där Holmström samspelar med saxofonisten Jonas Kullhammar, trumpetaren Magnus Broo, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson i åtta låtar. Samtliga skrivna av Holmström utom titelspåret, som hämtats från de gamla kristna sångböckerna Sions sånger.
Det är en alldeles förträfflig skiva, genomsyrad av energi, potens och inte minst en själfullhet som har den expressionistiska jazz som frodades i USA 
på 1960- och 70-talet i backspegeln. Spelglädjen strålar ut från musikerna, som tycks närmast frossa i mustiga frasextrakt lånade från marscher, blues, ramsor och ökenmusik.
Spännvidden i materialet är enorm. Den lågmälda balladen Stars Fading Blue växlar exempelvis obekymrat över till den fanfarinledda och skönt fläskiga Dog Fight, och lika elegant självklart sker övergången mellan den tomtom-pulserande Indian Chant och den molltyngda hymn som fyller titelspåret.
Knappast förvånande spelar alla inblandade förträffligt, och även om det ges gott om utrymme för var och en fångas öronen mest av mötet mellan Holmström tenorsax och Kullhammars stritch, tenor-, baryton- och bassax.
Även om en speltid på knappa 54 minuter inte är särskilt kort, kunde den gott vara längre.
Peter Bornemar
Svenska Kaputt
(Moserobie/Plugged)
Kvartetten bakom det något udda gruppnamnet består av de två välkända jazzprofilerna saxofonisten Jonas Kullhammar och basisten Torbjörn Zetterberg samt gitarristen Reine Fiske och trumslagaren Johan Holmegard. Fiske är kanske mest känd som gitarrist i bandet Dungen, medan Holmegard (som också spelat med Dungen) jobbat med bland andra Anna Järvinen och Goran Kajfe?.
Efter att ha refererat till exempelvis Bo Hansson, Fläsket Brinner och Mecki Mark placerar medlemmarna själva sin musik i facket psykedelisk jazzrockfusion, vilket jag utan särskilt många invändningar köper. Det doftar definitivt svenskt 60- och 70-tal om de fem långa låtar som ryms på Svenska Kaputts debutalbum.
De två inledande spåren, Tröstlösa tårar och Nötskalsmusik #5, fångar med hjälp av markörer som flöjt och wah-wah-pedal på ett genialt sätt en tidsanda av drömsk flummighet. Som ett i sammanhanget behagligt oroande inslag finns där också Kullhammars barytonsax, som återkommer tämligen regelbundet i albumets övriga tre låtar Over Surnadal, Syster Per och Happy Ending?
Musiken är väldigt avlägsen den distinkt frimodiga jazz som Kullhammar och Zetterberg vanligtvis brukar ägna sig åt, men håller sig samtidigt på avsevärt mer än armlängds avstånd från manisk rock och svulstig progg. Istället formar kvartetten en modern syntes av ambient psykedelia och melodiös jazzrock som är både mer innehållsrik och spännande än vad beskrivningen antyder.
Peter Bornemar
Nytänkande i gamla banor. .
Kolossalt effektivt och smittande.
Kullhammar/Aalberg/Zetterberg
The Basement Sessions vol.1
(Clean Feed/
Mest imposant har Jonas Kullhammar alltid varit när han klivit fram med de tyngre medlemmarna i saxofonfamiljen. Som när han spelat bassax med exempelvis The Torbjörn Zetterberg Hot Five, eller när han fått fläska på med sin barytonsax.
På albumet The Basement Sessions Vol.1 varvar han mellan just barytonsax och tenorsax i musik som har sina rötter i den hårdaste av hard bop, men där samtliga sex låtar är originalkompositioner av honom själv, basisten Torbjörn Zetterberg eller trumslagaren Espen Aalberg. Den sistnämnde ett ankare i den norska jazzgruppen The Core, samtidigt som alla tre musikerna känner och har spelat med varandra i en rad olika sammanhang.
Musiken på The Basement Sessions Vol.1 handlar om autenticitet, men är milslångt från att på något sätt vara museal. I inledande As Tajm Goes By borrar sig Kullhammars barytonsax rakt ned i traditionen, men bara för att med full kraft svänga den runt i ett flöde av toner som tillåter sig både grymta och kvida på ett sätt som snarare hör samtiden till. Det är kolossalt effektivt, och smittande.
Barytonsaxen kommer fram även i den återhållsamt smygande Den Stora Väntan, där Aalbergs trummor och Zetterbergs bas har lika bärande roller. I 7th Father, Pontiac och Shadow åkallar Kullhammars spel på tenorsax en fritänkande Sonny Rollins, samtidigt som Zetterberg och Aalberg ger musiken en suverän stuns med sitt följsamma spel.
The Basement Sessions Vol. 1 är ett strålande exempel på hur nytänkande i gamla banor går till.
Peter Bornemar
Lustfyllt experimenterande utan
att musiken tappar tillgänglighet.
Fee Fi Fo Rum
(Moserobie/Plugged)
Det går några år mellan skivorna. Den självbetitlade debutalbumet kom ut 2002, uppföljaren Leve Nacka Forum kom 2005 och nu ytterligare sju år senare är det dags för tredje albumet med kvartetten som av en för mig obekant händelse bär samma namn som köpcentrumet.
Precis som tidigare utgörs Nacka Forum av fyra av Sveriges främsta jazzmusiker. Trumpetaren Goran Kajfesˇ, saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Johan Berthling och trumslagaren Kjell Nordeson, där alla utom Berthling dubblerar på andra instrument. Exempelvis hanterar Kajfesˇ även kornett, bastrumpet, synthesizer och flexatone; Kullhammar klarinett, flöjt och minimoog; och Nordeson också vibrafon.
Dessutom gästspelar gitarristen Reine Fiske i två av skivan nio spår, vilka alla utom Gluck, som bär Bernt Rosengrens signum, är skrivna av musikerna själva.
Musiken är färgstark och synnerligen varierad, både vad gäller den instrumentella klangen och låtarnas struktur. Här finns inledningsvis den uppeggande och afro-inspirerade Fanfare for Forum, där ett harmonistick mot slutet för tankarna spikrakt till en gospelfanfar från Ayler-bröderna. Vidare finns här exempelvis den fridfulla balladen Jimmy, den oroligt sjudande Buss 446, den av etiopisk populärmusik färgade Dinner with Inner och den närmast psykedeliska Yasuragi. Och inte någonstans förlorar musiken sin potens.
Ska man ändå försöka sig på att finna något som kan likna en röd tråd i musiken får det bli det lustfyllda experimenterandet med nya klanger i allmänhet och elektroniska sådana i synnerhet som genomsyrar albumet. Och det utan att musiken tappar något i tillgänglighet.
Peter Bornemar
Det hörs tydligt att
Jonas är hungrig igen!
Jonas Kullhammar Quartet
Från och med herr Jonas Kullhammar
(Moserobie/Bonnier Amigo)
Efter drygt tio år av en närmast sanslös produktivitet vad gäller spelningar och skivutgivningar tog saxofonisten Jonas Kullhammar under förra hösten en välbehövlig paus från musikscenen. Det blev märkbart tyst, åtminstone för oss som följt honom och hans skivbolag Moserobie under många av åren.
Tack och lov blev han inte borta så länge, utan är nu tillbaka med nyladdade batterier i strålande form med en kvartettskiva som också innebär startskottet för den egna inspelningsstudio han inrättat hemma i källaren till radhuset där han bor.
Från och med herr Jonas Kullhammar är sjätte skivan med kvartetten, som förutom Kullhammar själv består av pianisten Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Jonas Holgersson. Ett väl sammansvetsat gäng av urskickliga musiker som inte bara spelar tajt tillsammans, utan också vet precis hur den obändiga energin i musiken ska fördelas och spridas.
Som obetvingad ledare för kvartetten tar Jonas Kullhammar med sin tenorsaxofon kommandot direkt, och visar med besked hur man på samma gång kan spela både avslappnat och kraftfullt. Det hörs tydligt att han är hungrig igen. Vid Kullhammars sida är det framför allt basisten Torbjörn Zetterberg som tar för sig av utrymmet, och imponerar med en måttfullhet i sitt spel som bara understryker musikens potens.
Av skivans sex spår står Jonas Kullhammar för den inledande Snake Home Sweet City, Morsan å farsan och Bristol Cream. Torbjörn Gulz ligger bakom Blau och Rat Beat medan Torbjörn Zetterberg har skrivit October Is a Long Time Too.
Någon ny inriktning handlar det inte om i musiken, snarare förstärker kvartetten den inriktning mot stenhård samtida hardbop som präglat gruppens tidigare skivor. Och det är gott nog.
Peter Bornemar
Man har kul i gruppen
-och vid högtalarna!
Jonas Kullhammar Quartet 
The Half Naked Truth
1998-2008
(Moserobie, box med 8 cd)
Musiken med JKQ, dvs Jonas Kullhammar, Torbjörn Gulz, Torbjörn Zetterberg och Jonas Holgersson, är tidigare outgiven och har spelats in under en 10-årsperiod från 17/12 1998 på Zenit Café, Stockholm till 12/10 2008 på Kampenjazz, Oslo. Bland övriga upp mot 20-talet inspelningsplatser kan nämnas stockholmsscenerna Glenn Miller Café (1999 och 2000), Fasching (2000), Mosebacke, (2004). Turné 2004 i Olofström, Hallsberg, Östersund, och Umeå. Stockholm Jazz Festival (2002, 2003, 2006), Jazz i Svaben (2007), Göteborgs Konserthus (2004), Rochester International Jazz Festival, USA (2004,) Casa del Jazz, Rom(2008).
Man kan inte annat än baxna inför tenorsaxofonisten Jonas Kullhammarsenergi och entreprenörskap. Jag kan inte säga hur många skivproduktioner han lämnat från sig på det egna bolaget Moserobie med eller utan sin egen kvartett. Bland annat den tredelade Gyldene Tider från 2005 inspelad på Glenn Miller Café med den egna gruppen.
Nu har han tagit nya krafttag och satt samman en box innehållande åtta cd:n med sextiosex tidigare outgivna nummer med sin tioårsjubilerande kvartett. Boxen har gjorts i en limiterad upplaga på sexhundra exemplar medan ytterligare trehundra förvaras på lagret.
Naturligtvis ställer man sig frågan om det är vettigt att gödsla marknaden på det vis som görs. Utpriset är förvånansvärt lågt i proportion till den kvalité och kvantitet som det rör sig om. Kvartetten där pianisten Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson ingår har tejpats bland annat vid Rochester Jazz Festival, på Casa del Jazz i Rom och under lyckosamma svenska spelningar. Resultatet är lysande mina dubier till trots. Jonas Rollinsfärgade sax är en dynamo som kan försätter berg och inspirerar medspelarna till stordåd. Djärvheten i gruppen håller hela tiden intresset vid liv.
Sällan går det slentrian i agerandet och idéerna tycks aldrig sina. Man har kul i den här gruppen och glädjen är inte mindre vid högtalarna. Kompositionerna är i huvudsak skrivna av Jonas men de båda Torbjörnarna och Jonas Holgersson har varit med på ett hörn i likhet med Berndt Egerbladh och John Coltrane. Totalt sett är de här fyra musikerna något av det mest fräscha och vitala som svensk jazz har att visa upp i nuläget. Samtidigt är de en inspirationskälla för unga musiker.
Göran Olson
Rytmik och frenesi i kubik
Jonas Kullhammar Quartet
Son Of A Drummer
(Moserobie)
Moserobie är landets produktivaste jazzbolag där idéer aldrig sinar och skjortärmarna alltid är uppkavlade. Mannen bakom bolaget, saxofonisten Jonas Kullhammar, har nu kommit fram till sin femte skiva med den egna kvartetten.
Musiken skiljer sig inte nämnvärt i upplägget från tidigare produktioner vilket garanterar hög intensitet och konstnärliga värden. Det svänger som attan och killarna har kul och det har man också framför högtalarna. Gruppen har rytmik och frenesi i kubik och Jonas Holgerssons fantastiska trumspel är en dynamo som aldrig bedarrar eller går på tomgång.
Jonas Kullhammars tenorsax tål att komma tillbaka till gång efter annan. Han varierar sig och instrumentets hela register tas i anspråk. Drar mig inte för att se en svensk Sonny Rollins när han kastar sig loss utan skyddsnät. Torbjörn Zetterbergs kontrabas har paralleller till Charles Mingus drive och basgångarna sitter som handsken ihop med Jonas trumspel. Pianisten Torbjörn Gulz är en tänkande August som ger harmoni och andrum. Hans solistiska turer bildar en effektfull kontrast till tenorsaxens aggressivare utbrott. Musiken är Jonas frånsett Berndt Egerbladhs tretaktare " Corny Waltz ".
Det här är glad jazz spelad av proffs !
Göran Olson
Uppknäppt och lössläppt,
frodigt och frejdigt
Nacka Forum
Leve Nacka Forum
(Moserobie)
För tre år sedan väckte kvartetten Nacka Forum (ja, något ska man ju heta) berättigad uppståndelse med sin första cd. Nu är det dags igen, och precis som förra gången består gruppen av trumpetaren Goran Kajfes, saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Johan Berthling och trummisen Kjell Nordeson.
Musiken är – inte alldeles oväntat - skvatt galen, någon slags blandning mellan Frälsis, första maj, gammal hederlig bebop och rock ´n´ roll. Svänger gör det som om elden vore lös, och det är den nog också emellanåt. Uppknäppt och lössläppt, frodigt och frejdigt med andra ord.
Av skivans åtta nummer har Kullhammar skrivit tre, Nordeson två och Berthling ett, medan man gemensamt har fått till något man har kallat ”Samtidigt inne i ödlegrottan”. Plattans åttonde låt, ”Almost Seedless” har man lånat av Hugh Masakela. Att försöka genrebestämma musiken är, liksom så ofta när Kullhammar är inblandad, snudd på omöjligt. Här finns spår av det mesta. Ibland skönjer man lite Ornette Coleman, någon gång Horace Silver, här och var kan man hitta spår av Charlie Hadens Liberation Music Orchestra, och i slutnumret, den sanslösa och minst sagt taktfasta ”Mount Everest” plockar faktiskt Jonas fram sin Rollins-tenor ett tag. Men mest är det förstås Nacka Forum som gäller, och det liknar nog inget annat. Synd att fröjden bara varar 36 och en halv minut. Den hade gärna fått fortsätta ytterligare någon timme.
Jan Olsson
Den välkryddande soppan
nästan kokar över ibland
Jonas Kullhammar Quartet
with Norrbotten Big Band
Snake City North
(Moserobie)
Jag kan inte stå emot den här plattan. Innan det sista numret, ”Bebopalulia”, klingat ut, kom jag på mig själv med att hoppa omkring som en skadskjuten kråka i spisarkammaren!
På ”Snake City North” – ”Norra Orminge” i utkanten av Stockholm alltså, har tenorsaxofonisten Jonas Kullhammar och hans vid det här laget tätt sammansvetsade kvartett lierat sig med blåsarna i Norrbotten Big Band. Det innebär inte att det blir någon storbandsplatta i egentlig bemärkelse. Snarare en kvartettplatta med storbandsstöd. De ypperliga norrlänningarna (av vilka åtskilliga kommer från södra Sverige) bildar alltså en ram för Jonas och hans kamraters frejdiga utfärder. Kullhammar själv är förstås huvudsolist. Hans maffiga sound i luren och hans orädda och hela tiden mycket svängiga spel av modern bebopmodell är en fröjd att ta del av. Men även geniale pianisten Torbjörn Gulz får komma till tals då och då, och gör det – som vanligt – på sitt mycket personliga sätt. Basspelande Alice Babs-stipendiaten Torbjörn Zetterberg och trummisen Jonas Holgersson ser till att den välkryddande soppan nästan kokar över ibland.
Gulz har skrivit nästan alla knixiga men oerhört effektiva arrangemang, som tolkas med en imponerande perfektion och känsla av Norrbotten-blåsarna. I två nummer släpps även storbandets begåvade trumpetare/flygelhornist Danne Johansson fram till solistmikrofonen liksom trombonisten Peter Dahlgren och inte mindre begåvade altsaxofonisten Håkan Broström.
Det verkliga höjdarnumret är ”Frippes Blues”, tillägnat salig ”Frippe” Nordström, som är skyldig mig en femtiolapp…
Jan Olsson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR