DIG-Music

Lars-Göran Ulander. DIG Jazz om aktuella musiker och grupper

DIG Jazz!

Startsidan med
jazznyheter

Andra sidor

Aktuella evenemang
(festivaler, turnéer mm)

Ny DIG-sida:

Klassiska
skivomslag

Fler klassiska
skivomslag

Lars-Göran Ulander, altsaxofonist och radiojazzchef:

Jazzen är ett samtal

"Jag har förhållit mig fritt inom ramarna". Så uttrycker sig altsaxofonisten och radiojazzchefen Lars-Göran Ulander för Lars Loungeville. Citatet skulle kunna stå som motto för hans hållning i tillvaron - till musiken, uppdraget och omvärlden. ”Jazzen är ett språk –ett samtal”, menar han.

I fjol kom hans första skiva i eget namn: Lars-Göran Ulander trio "Live at Glenn Miller Café" med basisten Palle Danielsson och slagverkaren Paal Nilssen-Love (Ayler Records). I mars är han aktuell med trion i en Pulsslagsturné, arrangerad av Sveriges Jazzriksförbund.

Men låt oss ta det från början Född i Sundsvall 1943 med en tidig flytt i barndomen till Umeå. Där växte han upp och tillhörde kretsen kring de jazzintresserade bröderna Öberg, Sten, Staffan och Stig-Ola.

– Jag var kompis med Staffan Öberg och hemma hos honom fick jag höra massor av jazzmusik. Vi hade regelrätta spisarträffar hos Öbergs i slutet av 50-talet, berättar han.

I det egna hemmet lyssnade man också gärna på musik, mest populärmusik.

– Min mamma gillade det mesta. Hon var duktig på att dansa och kunde faktiskt steppa, minns Lars-Göran. I skolan tyckte en lärare att Lars-Göran borde börja spela piano, men som för så många andra vid den här tiden, inte minst blivande jazzmusiker, började det med dragspel i stället.

– Fast det blev aldrig riktigt på allvar med dragspelet, erkänner han.

Trumpet hägrade. Det blev sax.

I stället hägrade trumpetspelet. Trumpet är både tufft och snyggt och trumpetare populära. Men väl i musikaffären drog en blänkande tenorsaxofon blickarna till sig. Lars-Göran provspelade och överraskades av att få ljud i saxen; tonföljden lät som en melodislinga i den populära schlagern "Den ena röd, den andra vit"...Det var saxofon han skulle spela. Och så blev det, dock inte en storväxt tenor utan en för elvaåringen mer greppvänlig altsax. Här någonstans startade Lars-Görans publika karriär.

– Jag och min kompis gav "konserter" hemma hos våra familjer. Vi kallade det inte jazz, det vi spelade. Vi visste nog inte riktigt vad det var.

Mer jazzlikt blev det i och med att Lars-Göran kom till realskolan. Där träffade han en pianospelande och notkunnig kompis och de två bildade ett skolband som spelade till dans. Men det var först med spisarträffarna hemma hos Öbergs som det på allvar började hända musikaliskt spännande saker. Där lyssnade Umeås då tonåriga jazzartister in spe på Miles Davis, John Coltrane och Art Pepper.

– Det var då Art Pepper blev min favoritsaxofonist, säger Lars-Göran.

Berndt Egerbladh läromästare

I Umeå var det inte alls svårt att få höra det senaste i jazzväg. Tillgången på nyutgiven amerikansk jazzmusik var god. Bland annat i Lasse Lystedts musikbar och hos Burmans musik. Och då handlade det om direktimport.

En musikpersonlighet som betydde mycket för de unga jazzentusiasterna i Umeå och deras utveckling var Berndt Egerbladh. Många musiker har genom åren vittnat om hur betydelsefull den tidiga kontakten med Berndt Egerbladh var och vad hans kunnande och mentorskap inneburit för deras framgångar. För Lars-Göran blev den elva år äldre folkskolläraren och musikern, sedermera också radio- och TV-personligheten, en läromästare och förebild. Det faktum att Lars-Göran själv så småningom blev både folkskollärare och radioman, utöver rollen som musiker, ter sig i det perspektivet knappast som en slump.

Saxofon lärde sig Lars-Göran spela på en ABF-kurs. I en studiecirkel med Berndt Egerbladh som cirkelledare introducerades han tillsammans med sina jämnåriga medmusiker i konsten att förstå och spela jazz.

Lyssnade med jazzöron

Lars-Göran håller med dem som anser att jazzmusiken speglar sin tid, men han betraktar jazzmusik som en metod, inte som en stil eller genre. Och han har hela tiden haft drivkraften att utforska vad som kan inträffa och uträttas i jazzens gränstrakter. Det har handlat om att utforska vad som är möjligt att göra och - som en följd av det - få reda på vad som är tillåtet.

– För det var så att vi lyssnade inte bara på jazz, vi lyssnade på annat också. Stravinsky till exempel. Och det påverkade oss. Fast vi lyssnade ju med jazzöron...

När de unga för första gången hörde Ornette Colemans berättelser och Charles Mingus och Eric Dolphys dialoger blev de inspirerade och för framtiden avgörande exempel på vad man kan uträtta som jazzmusiker.

I en inspelning från 1967 framträder en märklig, på samma gång tidstypisk och epokgörande ljudbild. Här hör man den elegante Lasse Lystedt på ventilbasum tillsammans med "varulven från Saxnäs", som den långhårige och skäggige Lars-Göran emellanåt kallades, och ett komp bestående av Berndt Egerbladh, Ray Carlsson, bas, och Sten Öberg, trummor. Inspelningen gjordes i samband med att gruppen tog pris på jazzfestivalen i Zürich.

– Det fanns en öppenhet och bredd i den här gruppen. Jag kunde dra åt vilket håll jag ville, det var ok, kommenterar Lars-Göran och tillägger: Jag har förhållit mig fritt inom ramarna.

Det gör Lars-Göran också när han idag spelar i Sten Öbergs åtta man stora, umeåbaserade Gullingrupp.

– Det finns en publik för Lars Gullins musik. Vi försöker hålla oss friare till hans kompositioner, än vad man gjorde när de var nyskrivna. Jag spelade dom på den tiden också, men då lät det nästan som dansmusik.

Lars-Göran är autodidakt; självlärd på sitt instrument, utöver ABF-kursen förstås. På egen hand har han studerat Hindemith och Schönberg och deras musikläror. Han dubblerar på flöjt och har spelat både Bach och Beethoven med Vilhelmina musiksällskap.

Tillsammans med sin hustru Gerd, som är sångerska, har han improviserat fram musiken till fotografen Bengt Eklövs bildspel om en sameby. Då inspirerades han av samisk jojk. Han har framträtt med den avantgardistiska röstartisten och trumpetaren Phil Minton, och på 70-talet samarbetade Lars-Göran med den likaledes gränstraktsutforskande pianisten Per Henrik Wallin.

Improvisation bygger på erfarenhet

Så framträder Lars-Göran emellanåt helt ensam med sin altsaxofon och sin fria, improviserade jazzmusik. Om det han spelar nu ska kallas för fri improviserad jazz?

Om detta kan han resonera länge, ingående och engagerat.

– Fri improvisation i betydelsen helt fri är en myt på gränsen till lögn. Improvisation bygger på erfarenhet och förmåga. Inte nödvändigtvis formell kunskap, den är aldrig fel, men ingen förutsättning, anser Lars-Göran Men man måste i alla fall behärska förmågan att uttrycka det man vill. För många är jazz något mycket precist: detta är jazz, men inte det, konstaterar han.

För Lars-Göran är jazzens uttryck i mångt och mycket att likna vid ett språk eller ett samtal. Det är kommunikation helt enkelt, både envägs- och med många deltagare, med medmusiker och publik. Vad betyder då publikens reaktioner när ni framför er improvisationsmusik?

– Märker man att publiken reagerar på musiken och verkar förstå vad som kan finnas att förstå, så laddas naturligtvis tillfället med ett slag positiv energi som inspirerar. Men det är ändå den rena musikaliska kommunikationen som är överordnad. Så måste det vara. Väldigt lite är överenskommet i förväg, därför styrs förloppet av hur vi musiker reagerar och väljer att svara på varandras musikaliska tilltal.

Utmaning att spela ensam

Lars-Göran utvecklar sina tankar om improvisationsmusikens förutsättningar:

– Fritt gruppspel är ju i grunden ett slags samtal där man själv mer sällan får tala till punkt. Nya infallsvinklar tillförs kontinuerligt, samtidigt handlar det om att bestämma sig för vad man själv tänkt avhandla. I en grupp är det ju fullt möjligt att föra flera samtal simultant.

Varför väljer du att ibland spela helt ensam?

– För mig är det en större utmaning att spela ensam än i grupp, men du ska inte tro att jag är friare då. Det krävs mer av tänkande innan och behovet av koncentration är i regel större. Det handlar bland annat om att skapa sig en uppfattning om tiden. Hur ska jag disponera tid och energi? Ska jag ställa in mig som en 100-meterslöpare eller en vasaloppsåkare?

– Vare sig man spelar ensam eller i grupp får man inte gripas av panik om det uppstår friktion. Jag är en stor vän av friktion, konstaterar Lars-Göran. I den mån friktion är en naturkraft så är det en av de viktigaste. Den är en ju förutsättning för utveckling, definitivt i konsten där den inte minst relaterar till traditionen.

Laddade med musikaliska fördomar

Så var vi där igen, i utforskandet av vad som kan rymmas inom traditionens ramverk. Vem avgör det?

– En jazzpublik som bestämt sig för hur jazz kan och får låta kan nog oftare bli störda av vår musik än de som kommer dit laddade med andra musikaliska fördomar. De kanske drabbas av insikten att jazz rent av är roligare än dom trodde.

– När jazzen förlorade "sin publik" på 60-talet handlade det just om detta. De som hade de största insikterna i musikformens olika aspekter blev förbannade och vände ny jazz ryggen. Det är en värre inställning än att varar likgiltig för något man inte vet vad det är, anser han.

– Egentligen kan man säga att ingen äger upplevelsen av musik, varken vi som gör den eller de som lyssnar. Eller med en annan och kanske bättre formulering: musiker och lyssnare äger den musikaliska upplevelsen lika mycket, konstaterar Lars-Göran.

Lars Longueville

* Svensk Jazzhistoria.

I sista volymen ( nr 10) av skivantologin Svensk Jazzhistoria, som täcker åren 1965-69, finns två spår med altsaxofonisten Lars-Göran Ulander. Minus 38 grader Celcius med Lars-Göran Ulanders septett (med bland annat Lars Lystedt, ventilbasun) är en radioinspelning från 1965, som producerades och presenterades av Berndt Egerbladh. Sunday Morning, från 1966, är med Berndt Egerbladhs Quartet, där de övriga är Lars-Gunnar Gunnarsson, bas, och Sten Öberg, trummor

Artikeln publicerad i DIG Music 1/2006