AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARMove. Senaste skivan med ASJO, Ann-Sofi Söderqvust Jazz Orchestra
Ann-Sofi Söderqvist. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Aktuella skivor med
Ann-Sofi Södrqvist
Jazz Orchestra, ASJO
Mer än 700 recensioner.
a med DIG-betyg.
Diggat
på skiva
DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Fler skivor med
Ann-Sofi Söderqvist
Ann-Sofi Söderqvist
Christina Nielsen
Quintet
Heart Flower (Dragon)
Composer´s Big Fun
(Phono Suecia)
Ann-Sofi Söderqvist
Norrbotten Big Band
Grains (Phono Suecia)
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
Ann-Sofi Söderqvist:
Trumpetare, kompositör och
bandledare som alltid är på G
Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist uppmärksammas alltmer som kompositör och arrangör. Tre av flera spännande kanaler för hennes skrivande är storbanden Composer´s Big Fun, Norrbotten Big Band och Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra, ASJO. Se skivrecensioner.
Sverige har inte många kvinnliga aktiva ”jazzveteraner”– än så länge. Men bilden kommer definitivt att ändras. Det kan man konstatera vid en blick på jazzklubbarnas utbud där kvinnliga instrumentalister noteras allt flitigare. Trumpetaren och musikskrivaren Ann–Sofi Söderqvist kan med en viss rätt beskrivas som veteran med
massor av år bakom sig i olika musiksammanhang. Att jazzen kom in i hennes
medvetande mycket tidigt är inte konstigt.
Pappa Stig, trumpetare, var med och röjde nya stigar redan på fyrtiotalet, därefter spelade han med Jazz Club 57 med bland andra tenoristen Bernt Rosengren. Sedan kom en civil karriär in men jazz med hardbop-förtecken håller han fortfarande på med och med bra resultat. Sånt smittar.
Ett betydande engagemang blev Ann-Sofis medverkan i Bernt Rosengrens storband på Bal Palais 1977-78. Här fick hon suga i sig jazzstoft från Bernt och andra saxofonister som Tommy Koverhult och Krister Andersson. Pianisten Horace Parlan och gitarristen Doug Raney fanns också med i orkestern.
– Bernts storband var en viktig erfarenhet men av alla de band jag spelade med på den tiden var Hot Salsa det som betydde mest för mig. Där kom jag i kontakt med ny musik, som för mig var väldigt kraftfull och inspirerande – och ett lite annorlunda förhållningssätt till gruppen, jämfört med det jag stött på tidigare. Vi spelade så mycket och hade massor av jobb. Ahmadu Jarr High Life Orchestra som kom in i bilden långt senare blev en annan nyttig anhalt.
Länge med Änglaspel
En längre period gjorde Ann-Sofi i Stefan Forséns Änglaspel som utsågs till Årets Jazzgrupp 1982. Med var tenoristen Stefan Isaksson som också spelade i Ann-Sofis första egna grupp. Kvintett spelade hon med Peter Gullin och hon blev med i Gugge Hedrenius Big Blues Band och Per Henrik Wallins tentett. Jan Wallgrens grupp och Ann-Marie Hennings Blue Cluster fanns också i bilden. Till för några år sedan var hon även medlem av Mats Holmqvists Stora Stygga.
Men intervjun kommer till största delen att cirkulera kring Ann-Sofis kompositions- och arrangeringsarbeten som uppmärksammats mer och mer – i olika sammanhang skall tilläggas.
Hur kom du in på skrivarbanan?
– Jag har skrivit låtar sedan jag var 12 – 13 år. Skrivit musik har jag gjort i alla de sammanhang jag varit med i. När jag spelade klassiskt piano i musikskolan skrev jag pianostycken. Jag var med i en sånggrupp när jag gick i skolan och till dem skrev jag sånger. Till mina jazzgrupper skrev och skriver jag egna låtar. Jag hade skrivit för större ensembler, även storband, och musik till flera teaterpjäser innan jag började på musikhögskolan. Dock ej kör och mer ” klassiska ” ensembler.
–1999 började jag en fortbildning på musikhögskolan som pågick i fyra år. Den gav mig en riktig skjuts åt alla möjliga håll, faktiskt. Som lärare hade jag Örjan Fahlström. Lars-Erik Rosell hade jag i kontrapunkt. I komposition och instrumentation hade jag också Lars Ekström. Alla tre egentligen i komposition. Örjan hade jag i jazzinriktning och storband. Örjans undervisning spänner över ett stort fält som inbegriper instrumentation, storband, vokalarrangemang, symfonisk arrangering med mera. Hans lektioner har betytt mycket för mig. Jag gjorde ett symfoniorkesterstycke där Lars Ekström guidade mig.
– Jag fick nu möjlighet till att skriva för vissa typer av ensembler som jag inte
jobbat med tidigare. Att få skriva för symfoniorkester är inte vanligt. Det är inte lätt att få tillgång till sådana ensembler. För första gången fick jag också möjlighet att skriva för kör. Det är något som jag utvecklat vilket jag fortsatt med, jag har gjort några körstycken sedan dess vilket är roligt. Göteborgs Kammarkör har sjungit några stycken och kören Voces Nordica sjunger just nu, i skrivande stund, ett litet stycke för en julshow skapad av Tina Ahlin och med Hasse Alfredson och Lill Lindfors som artister. Jag skall också jobba mer med kören i andra sammanhang. De har beställt ett stycke av mig. Vokalensemblen Kontrast har också sjungit min musik och vokalensemblen Vocation har sjungit ett arrangemang av mig. Den mänskliga rösten intresserar mig. Jag har haft röst med i all teatermusik jag skrivit även i många storbandsarrangemang – med eller utan text.
Utvecklande med teatermusik
Teatermusik har du sysslat en hel del med, berätta.
– Jag har faktiskt skrivit musik till åtta pjäser, något som varit otroligt kul. Det var bra för mig. Jag arbetade med en mindre grupp på en liten scen – en dockteatergrupp. Men jag gjorde också två vuxenföreställningar. Att arbeta med en barnteatergrupp, Långa Näsan heter gruppen, har tyvärr inte så hög status. Men det har verkligen varit utvecklande. Dockteater är en mycket speciell konstform som blandar spel, mim och mask, det visuella, på ett ofta mycket fantasifullt sätt. Där har jag fått mycket stort utrymme för musiken men med små resurser naturligtvis – då
gäller det att vara påhittig. Det fanns en stor frihet där. Jag fick välja vilken ingång jag ville ha. Hur mycket eller hur lite musik det skulle vara kommer man tillsammans överens om innan. Arvodet är ju beroende av längden på musiken. Placering och karaktär sker i samarbete med ensemblen – framför allt regissören. Men jag har som sagt varit mycket fri – de har litat på mig. Jag kom också att programmera musik.
Var det en nyhet för dig?
– Nej det var det inte. Det hade jag gjort tidigare, sedan början av nittiotalet.
Storbandsskrivandet, hur framskrider det ?
– Vi, Jan Levander, Joakim Milder och jag har startat jätteprojektet Composers Big Fun och där spelas mina arrangemang. Bohuslän Big Band, Sandviken Big Band och Satin Dolls har också spelat mina arrangemang.
När du nämner Satin Dolls, hur är din inställning till damorkestrar?
– Jag har ingenting emot dem. För egen del har jag inte lagt så stort fokus på detta. Det känns inte som att det är speciellt relevant, för musiken är ju ändå det viktiga. För mig är det väsentliga musiken och den musikaliska inriktningen avgör vilka man jobbar med. Vilket kön man har i det sammanhanget är lika relevant som hur lång man är.
Composers Big Fun lite Ellingtonsk
Vad har du på gång skrivmässigt?
– Vi kan ju prata om Composers Big Fun som bildades för ett par år sedan. Jag hade en längre tid funderat på om man inte kunde göra något som var mer individinriktat i storbandsform. Jag ringde till Jan Levander som var inne på samma sak och som föreslog att vi skulle ringa till Joakim Milder också. Vi tre träffades och kom med förslag på en önskelista på vilka musiker som skulle vara med. Vi ville skapa ett slags ”Ellingtonskt” koncept fast i modern tappning. Det vill säga att musiken skulle vara skriven för de individer som var med där musikernas personlighet
skulle få stort utrymme i helheten. Tanken var också att storbandet skulle ses som en ensembleform – inte som en musikalisk genre.
– Alla vi föreslagit ställde upp! Därefter började vi repetera. Några har slutat och några har tillkommit som det ofta blir när man gör ett projekt. Det har varit skitkul. Vi komponerar inte ihop utan gör det var för sig, vi är ju mycket olika. Orkestermusikerna är ju också olika. Det är bra att det är så.
Hur finansierar ni verksamheten?
– Det är ju ett konsertband kan man säga. Vi har gjort en del konserter, bland annat på SAMI. Vi har också spelat en offentlig konsert med radiosändning. En konsert har gjorts i Göteborg och bandet har framträtt på Kulturhuset i Stockholm. Därmed fick vi också stöd för en samarbetskonsert med Konstnärsnämnden där vi hade skrivit ny musik. Radion spelade in även där. Jazzfestivalen i Umeå spelade vi på i höstas. För Phono Suecia skall vi i sommar spela in en skiva. Jan Kling skall producera. Det blir ju ingen regelbunden verksamhet eftersom vi arbetar i projektform. Tre musiker från Göteborg är med i bandet och alla medlemmarna är frilansande proffsmusiker så det tar tid att få ihop musikerna.
Vilka musiker ingår i bandet?
–Saxofonister är Jan Levander, David Wilczewski, Jocke Milder, Fredrik Ljungkvist och Alberto Pinton. Trumpetare är Lasse Lindgren, Tomas Florhed, Staffan
Svensson, Patrik Skogh och jag. Trombonister är Dicken Hedrenius, Karin Hammar, Sven Berggren och Niclas Rydh. Marie Bergman sjunger. Pianist är Johan Zachrisson, Per-Ola Landin spelar bas. Calle Rasmusson är trumslagare och Anders Åstrand spelar mallett, vibrafon och slagverk.
Nedtrappat trumpetspel
Ditt trumpetspel, har det trappats ned när du nu skriver musik så flitigt?
– Ja, det har det. Men jag spelar med en grupp som heter Bitches Brew som har gjort en hel del spelningar. Bland annat har vi gjort en Rikskonsertsturné på tre veckor. Någon egen grupp har jag faktiskt inte just nu.
Vilka är Bitches Brew?
– Det är sångerskan Berit Andersson, Karin Hammar på trombon, Ann-Marie Henning piano, Filip Augustsson är basist. Fredrik Rundqvist är trumslagare och jag själv. Vi spelar akustisk jazz och inte sjuttiotalsfunk som man kan tro. Ann-Marie, Karin, Filip och jag skriver för bandet. Utöver att Berit sjunger text sjunger hon vocalise. Då får vi en trestämmig ensemble – det funkar jättebra. Berit är så bra på att forma rösten, den klingar verkligen jättefint ihop med trumpet och trombon. Ibland har jag lagt hennes stämma överst, ibland inne i ensemblen. Det har fungerat bra och givit en väldigt fin klang. Karin och jag har skrivit en del texter. Jag har tonsatt en text av Karin Boye, Ann-Marie har tonsatt andra diktare. Dave Castle har bland annat satt text till Ann-Maries musik. Det är texter på svenska, vidare har vi några standardmelodier med.
Ingen skiva på gång?
– Nej, vi får väl se hur det blir med det.
Inkomstgarantin fantastisk grej
Det finns ju en ekonomisk sida med att vara frilansande musiker. Du har sedan ett par år tillbaka erhållit en så kallad inkomstgaranti från Kulturrådet, berätta.
– Jag fick inkomstgaranti 2002. Det var en fantastisk grej. Man söker inte garantin utan det skall komma förslag utifrån eller inifrån så att säga. Det går inte att söka den själv . Garantin är på livstid, det är det som är det otroliga. Det gör att jag kan slappna av lite grann, faktiskt. Jag jobbar inte mindre för det men jag slipper känslan av att jobba i panik. Nu kan jag tänka i lite längre sjok, tänka lite längre framåt och inte ha kniven på strupen som tidigare. Jag var så tacksam och chockad när jag fick beskedet att jag fått denna fantastiska ärofyllda utmärkelse att jag hade svårt att ta det till mig. Jag tyckte att det är fantastiskt att någonting sådant som en inkomstgaranti över huvud taget finns och än mer att jag fått den. Det är ingenting som jag tar för givet, vare sig att den finns eller att jag ska ha den. Tidigare har jag pluggat och arbetat samtidigt, det är väldigt tufft om man inte vill skuldsätta sig.
Är du ensam tjej från jazzkretsar som har garantin?
– Nej, det tror jag inte. Monica Dominique och Nannie Porres har den, tror jag?
Har du sysslat med undervisning i någon form?
–Det har jag inte gjort på länge, inte på någon reguljär basis. Förut har jag haft en del längre vikariat i kommunala musikskolan och arbetat som ensembleledare, på KMI och i Sollentuna. Jag har också varit repetitör för olika amatörstorband. Med gruppen Bitches Brew har vi även gjort projekt med clinics och sånt.
Musikproffs i 25 år
Tittar man tillbaka så har du varit professionell i tjugofem år.
Är det någonting i dag som du vill lyfta fram?
– Jag tycker över huvud taget att det är väldigt många unga musiker som är duktiga på flera sätt. Skickliga som musiker, kreativa och roliga. Standarden på instrumentkunnandet har ökat men framför allt är det så många fler som spelar.
Solistiskt på ditt egen instrument?
– Vet inte, det beror på vad man menar med unga musiker. Men bland de något äldre finns ju Peter Asplund, Anders Bergcrantz, Magnus Broo och Staffan Svensson. En annan trumpetare som jag verkligen tycker om och beundrar är Tim Hagans.
Men honom kan man ju inte kalla ”ung” – han är ju till och med äldre än jag!
Jag vet att du lyssnat mycket på Miles Davis och andra musiker som inspirerat dig,
du har också en infallsvinkel på idoliserandet som är intressant.
– En sak som jag tycker är viktig när man ser genom livet är de musiker som man möter när man spelar i sin egen vardag. De är mycket viktiga för en. Man skall komma ihåg dem och inte bara nämna de stora namnen som Miles och Ellington. Jag kan tycka att en kille som jag arbetat mycket tillsammans med förut, en italiensk gitarrist som heter Amedeo Nicoletti, han är inget känt namn men är en fantastisk musiker. Jag har lärt mig otroligt mycket utav honom. Samarbetat med idérikedom på många områden. Honom träffade jag första gången i Hot Salsa.
Ellington, Gil Evans och Maria Schneider
Som skrivare, är det några speciellt som du lyssnat på –
på den klassiska sidan och jazzsidan?
– Jag tycker om Ellington och Gil Evans. Maria Schneider har lyckats med att få
storbandet att låta åt det konstmusikaliska hållet utan att förlora jazz-touchen. Jag älskar Stravinskij sedan lång tid tillbaka. Det ryska temperamentet tilltalar mig. Allan Pettersson älskar jag också. Olivier Messiaen och den finländske kompositören Magnus Lindberg, som jag upptäckt nyligen, är andra namn. Och sedan älskar jag Debussy. Det var studier av hans musik som fick mig att skriva ett orkesterstycke. Messiaen är ju en arvtagare i den franska skolan med ett lättare, mer lyriskt anslag än till exempel Stravinskij. Även om Messiaen är mycket kärvare än
Debussy finns samma inspiration från naturen. Jag tycker också om Sjostakovitj. Hans cellokonserter och vissa stråkkvartetter har inspirerat mig mycket.
– Afrikansk musik kom jag i kontakt med under de år jag var med i Ahmadu Jarr High Life Orchestra. Där fick jag en annan ingång till musiken. Samma sak var
det när jag spelade med Hot Salsa i slutet av sjuttiotalet. Det var en annan väg till jazzen. Jag är väldigt tacksam för att ha fått den erfarenheten. Den har jag haft nytta av bland annat när jag arbetat med teatermusik. Jag har haft glädje av dessa influenser i alla sammanhang där jag musicerat.
Får inte ha idétorka
Hur är det att arbeta med teatermusik?
– Man följer ju föreställningen och bestämmer hur mycket musik det skall vara och när den skall vara med. Det finns också en deadline som skall hållas. Då gäller det att inte ha idétorka. Ibland händer det att man skriver någonting och sedan så stryks hälften – ha, ha! Det kan bli grova yxhugg ibland som man kan ha väldigt olika känslor för. Intressant är det också att reflektera över förhållandet mellan text och musik – något som intresserar mig mycket.
Får du bestämma själv hur stor orkester du får skriva för?
– Jag har arbetat på en liten scen. Har det handlat om live-musik har det varit en musiker med. Då har jag gjort en kombination av förinspelad musik och den musiker som är på scen. I en föreställning hade jag en solocello på scenen och förinspelad musik, i en annan uppsättning var det sax-klarinett ihop med förinspelad musik. Senast var det piano och fiol. Musikerna spelar också solostycken på scen – allt är inte tillsammans med bakgrunder. Jag har spelat in i studion inför varje produktion och nästan alltid haft slagverk med. Live, alltså i studion. Ofta röst också, min egen och andras. I pjäsen Vanfödd Kärlek spelade jag in en orkester bestående av trummor/slagverk, bas, dragspel, tuba, stråktrio och röst.
–Jag har även gjort flera föreställningar med enbart inspelad musik. Det har varierat från gång till gång, beroende på inte enbart budget, utan också själva pjäsen, hur regissören har tänkt sig upplägget och vilken typ av musik det skall vara. Gemensamt för alla pjäserna är att det alltid har funnits sånger med. Alltså, jag har tonsatt delar av manuset. Ibland specifikt angivna sångtexter, ibland delar av själva texten. Det gäller att vara påhittig. Jag kan programmera vissa saker och sedan lägga in instrument och få hela grejen att leva på det sättet. Det kan låta väldigt bra om man får till det. Att komma upp med någonting som inte har så stor budget kan vara bra. Det kräver kreativitet att få det att låta mycket av lite.
Göran Olson
(Artikeln är också publicerad i årsboken Svensk Jazz 2004/2005 (STIM/Svensk Musik)
och solister som ger avtryck
ASJO
Ann-Sofi Söderqvist
Jazz Orchestra
Move
Live at Fasching & Bangen Jazz & Blues Festival
(Pitch Blue/Plugged Records)
Ann-Sofi Söderqvist arbetar sig alltmer in i den mansdominerade svenska storbandshegemonin. Kompositioner och arrangemang har ett personligt uttryck som signum. Ann-Sofi utnyttjar även att föra fram unga musiker som inte tillhör de utnöttas skara. De är ämnen som med säkerhet kommer att påverka den svenska jazzens vidareutveckling. Men det finns också redan välkända namn i bandet som inger respekt. Ann-Sofi har också textat fyra nummer. Sångerskan Lena Swanberg har bidragit med två texter, Move och Play Me A Tune. I den dovt färgade Move har hon sällskap vid solistmikrofonen av tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist vars klara tonval framkallar gåshud och ger en lyckad kontrast till sången.
I Evening Blues gör Mats ”Dicken” Hedrenius en superb uppvisning med ett trombonspel som är ”back to the roots”. Jag anser att Dicken borde få flera chanser att exponera sig i studiosammanhang. Han är en personlig spelare. Andra trombonsolister är Karin Hammar som visar hög klass i Queen Of All Gods. Lisa Bodelius trombon är verkligen tilltalande i Play Me A Tune. Vilket löfte! Karl Olanderssons trumpet förgyller i samma tema.
I Little Dance lockar Johan Christofferssons altsax - ett namn att lägga på minnet. Magnus Blom med samma saxofontyp är mycket hörvärd i Queen Of All Gods. Robert Nordmarks tenorsax är en landets intressantaste exponenter på instrumentet. Honom kan man också gotta sig åt i Little Dance. Där bygger Anders Åstrands vibrafon upp en eggande atmosfär med Rasmus Svensson-Blixts inspirerande trumspel i ryggen. Ny bekantskap för mig är pianisten Oskar Lindström som är solist i Oscar´s Theme. Även han ett namn för framtiden.
I Heroes kommer Amedeo Nicolettis sköntonade gitarr in med ett gnistrande solo framför attackerande orkesterbakgrunder. I den stillsamt avvaktande Reflections Of A Blackbird skapar Per-Ola Landins bas ett välavvägt solo.
Där och i fem andra melodier är det Lena Swanberg som svarar för sången. Är något tudelad till hennes svala agerande. Med den stora orkesterinramningen hade jag väntat mig ett starkare utspel utan att kompositionerna skulle tappa sin karaktär.
Roligt är det med de nya namn som Ann-Sofi mixat in i bandet. Skivan är inspelad på Jazz Club Fasching 2017 samt med två nummer hämtade från Bangen Jazz & Blues Festival i Sandviken 2016. Då ingick tenorsaxofonisten Henrik Westerberg tillsammans med trumpetarna Patrik Skogh, Nils Janson samt trombonisterna Karin Hammar och Peter Fredriksson i orkestern.
Göran Olson
Ann-Sofi har en egen palett och
ett fräscht okonventionellt storband
ASJO
Point Of View
(Pitch Blue Record/ Plugged)
Musiken är mycket personlig där arrangemangen får en extra accent när sångerskan Lena Swanberg läggs in i klangbilden. Ann-Sofi är också med som röst. Efter svenskt mått är det faktiskt inte så vanligt men det är ett intressant och raffigt grepp. Ann-Sofi är en stark stämningsskildrare utan att bli sentimentalt seg och insmickrande. Med eggande livfulla rytmiska grepp stärker hon sina skapelser. Den inledande The Bear Walks In C ger indikationer om hennes flexibilitet och intentioner. Starka soloinsatser hörs där från tenoristen Karl-Martin Almqvist och gitarristen Amedeo Nicoletti. I Bientot ger Lenas sång fina vibbar. Hon skall kollas upp ordentlig i fortsättningen. I nämnda melodi kommer också ett välsnidat solo från Amedeo Nicoletti.
Pianisten Harald Svensson skall noteras för sitt ljusa mjuka spel i den eftertänksamma Tranquility. Där gör basisten Per-Ola Landin etttilltalande intryck bakom Haralds finslipade slingor och Jonas Holgerssons trumspel är ett enda stort utropstecken.. Superbra tenorsaxspel bjuder Robert Nordmark på i Change. Lena och den för mig nya bekantskapen altsaxofonisten Johan Christoffersson tar varligt och ömt hand om Peace. Det blir skivans intimaste nummer. Trombonisterna Karin Hammar och Lisa Bodelius måste nämnas för spelet i Queen Of All Gods. Mer rosor hamnar i trombonsektionen genom Dicken Hedreniusfärgstarka growlspel i My Blue Pals som blir lite av back to the roots.
De tre avslutande numren Trumpet Madness 1,2,3 är vikta för de trumpetsolisterna Tomas Florhed, Patrik Skogh, Nils Janson och Karl Olandersson. Bra idé med solister i lite olika stilarter.
ASJO är helt enkelt ett intressant nytillskott i den stronga inhemska storbandsbagen!
Göran Olson
utmaningar och förnämliga solister
Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra
The Story of Us
Storbandet ASJO, det vill säga Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra, bildades 2010 och debutplattan, ”Point of View”, spelades in året därpå. Nu är det dags för ett nytt album och manskapet är exakt detsamma den här gången. Och precis som då har Ann-Sofi komponerat och arrangerat allt material. Hon har gått ytterst noggrant fram och inte lämnat något åt slumpen. Allt sitter som det ska, och ensemblespelet – ibland förstärkt med ordlös sång av Lena Swanberg - är trots stundtals ganska häftiga utmaningar perfekt.
De elva nummer Söderqvist har totat ihop är av tämligen disparat slag, alltifrån något så när traditionell storbandsjazz till kompositioner med smak av såväl Norden och nutida klassisk musik som Afrika. Enligt mitt tycke är ”spridningen” lite väl stor. Somliga arrangemang känns också aningen överbelastade, vilket gör att musiken har lite svårt att lyfta.
Det som framför allt gör att man tar ”The Story of Us” till sitt hjärta är en rad förnämliga soloinsatser. De bägge tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark är ypperliga och Alberto Pintons festliga barytonsax i ”In the Basement” är plattans höjdpunkt. Andra som gör fint ifrån sig vid solistmikrofonen är trombonisterna Karin Hammar, Lisa Bodelius och Dicken Hedrenius, pianisten Harald Svensson, som vi hör alldeles för sällan numera, och – inte minst - Ann-Sofi själv, som trakterar flygelhorn i den vackra ”I Want to Stand Strong” i ett arrangemang som för tankarna till hennes kollega på andra sidan Atlanten, Maria Schneider.
Jag tror att Ann-Sofi, som utan tvekan är en kompositör och arrangör av yppersta internationella klass, skulle lyckas ännu bättre, om hon inte vore så ambitiös. Hennes seriositet är naturligtvis beundransvärd, men ibland kan det bli lite väl mycket av den varan också.
Jan Olsson
Storband som vågar ta ut stegen!
Composer´s Big Fun
Compositions by Ann-Sofi Söderqvist,
Jan Levander, Joakim Milder.
(Phono Suecia)
Det är kul att det finns skrivare som törs lämna den traditionella storbandstraditionens stora förtjänster men också dess inrotade konventioner. Bakom det relativt okända Composer´s Big Fun finns det tre skrivare som vågar ta steget fullt ut med eget material och idéer.
Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist, rörblåsarna Jan Levander och Joakim Milder är initiativtagarna till orkestern. Solister som de är har de givetvis improviserade saker att berätta även där. Instrumentationen med Anders Åstrands marimba / vibrafon samt Alberto Pintons kontrabasklarinett ger ett lockande spektra. I Ann -Sofis Tidsstämning samt Jan Levanders suggestiva Ingredienser Till Människa hörs dramatisk sång från Marie Bergman.
Solisterna har personlig profil. Staffan Svenssons trumpet i Var Är Du är en höjdare. Det finns mer än influenser från Miles i hans fraser. Andra trumpetsolon bjuds av Lasse Lindgren och Patrik Skogh. Kontrasterande trombonister är Niclas Rydh, Sven Berggren och " Dicken " Hedrenius. Pianisten Johan Zakrisson och sopransaxofonisten Dave Wilczewski skall också nämnas. Bas spelar Per ˆ Ola Landin och trumslagare är Calle Rasmusson. Med är också altsaxofonisten Peter Fredman, trumpetaren Tomas Florhed och trombonissan Karin Hammar.
Summering, ett storband med många bottnar som bör tas tillvara.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR