Raymond Strid. DIG Jazz om aktuella musiker och grupper.
|
||
Jazzens prisvinnare! Mer är 500 vinnare av jazzens priser och utmärkelser |
Har hittat sin egen trumstil Trumslagaren Raymond Strid är idag en av våra mest efterfrågade frijazz- och improvisationsmusiker. Men trots ett nästan fanatiskt musiklyssnande dröjde det länge innan han upptäckte jazzen och ännu längre innan han vågade sig på att själva börja spela.
Men det var ingen självklarhet att Raymond skulle bli musiker. Nej, visserligen var jag tidigt enormt musikintresserad, men jag uppfattade mig själv som totalt omusikalisk, berättar Raymond vid ett samtal i hans hem i västmanländska Heby, där han är bosatt sedan drygt ett år
Men musik grep tag i mig och jag blev en närmast fanatisk lyssnare som kunde sitta i timmar vid skivspelaren. Det hände till och med att jag skolkade från skolan för att kunna vara hemma och lyssna. I början var det framför allt energiladdade, långa gitarrsolon som jag fascinerades av, Jimi Hendrix var exempelvis en stor favorit. Svängde om trumslagarna Under de här tidiga ungdomsåren i slutet av 60 och början av 70-talet var Raymond också starkt idrottsengagerad med framför allt fotboll och fri idrott på sommaren och ishockey på vintern. De största framgångarna hade han som ishockeymålvakt i stockholmsklubben Ängby IF, som då låg rätt högt i det svenska seriesystemet. Vid den här tiden hade Raymond även närmat sig jazzmusiken, I början begrep jag ingenting, erkänner Raymond. Men jag har alltid varit envis och nyfiken och också haft ett behov av att förstå saker och ting. Och eftersom så många gillade jazz så måste det helt enkelt finnas något i den musiken som var värt att upptäcka. Föräldrarna var inte speciellt musikintresserade men på något underligt sätt hade det i deras skivhylla hamnat några små EP-skivor med Miles Davis och John Coltrane, som jag spelade om och om igen. Till slut började jag känna att det svängde om trumslagarna. Med det var jag såld och skivstegen gick i fortsättningen till butiker med stort jazzsortiment. Kulturcirkeln på Sveavägen, som låg i samma hus som jazzklubben Gyllene Cirkeln, var en favoritbutik. Började trumma vid 18 Men det dröjde ännu några år innan Raymond började visa något intresse för att själv spela. Små försök på gitarr hade inte givit några positiva och märkbara resultat. Jag hade svårt för att ta ut melodier och tyckte inte jag hade något gehör. Men det här med olika rytmer kände jag för och fascinerades alldeles speciellt av trumspel. Så när jag var 18 år slog jag till och skaffade mig ett trumset, som jag började leka på hemma. Jag kände att jag på något sätt måste få ett annat utlopp för mitt musikintresse än att bara sitta och lyssna. Min allra första trumlektion fick jag av Leif Wennerström, som jag träffat på vid olika tillfällen när han spelade med Bernt Rosengrens kvartett. Lektionen var kort men effektiv. ”Håll stocken hårt i vänsterhand, skaffa Gene Krupas trumskola, lyssna på Rashied Alis spel med John Coltrane och öva flitigt”, var hans distinkta order. Frijazz från början Även om Raymonds fortsatta jazzintresse spände över hela historien från New Orleansjazz till de mera nutida rytmerna så var han med det egna spelandet från början inriktad på frijazz och europeisk improviserad musik. Ja, bland mina trumhjältar fanns hela skalan från Baby Dodds till Chick Webb och Elvin Jones. Men det var ändå de europeiska slagverkarna Han Bennink, Paul Lytton och Tony Oxley som inspirerade mig mest, liksom svenska grupper som Iskra och Lokomtiv Konkret. Det var också i olika frijazzsammanhang som jag fick chans att spela på riktigt med andra musiker. Mitt första riktiga framträdande inför publik var på Fasching 1977 med gruppen Kråka. Det var egentligen obegripligt att jag ställde upp i sådant sammanhang, för med dagens perspektiv på trumspel så kunde jag i stort sett ingenting. Men mer om trumslageriet fick Raymond Strid lära sig på Birkagårdens Folkhögskola vars nya musiklinje han kom in på i början av 80-talet och där Tommy Björk var slagverkslärare. I det här skedet var han även med och bildade en trio med sångerskan Marie Selander och gitarristen Peter Söderberg, som bland annat kunde höras på gamla Fylkingen. Gush huvudgrupp sedan 1988 Ett oerhört betydelsefullt år är 1988 då Gush bildades och som sedan dess varit något av Raymonds ”huvudgrupp”. De övriga medlemmarna har sedan starten varit saxofonisten Mats Gustafsson och pianisten Sten Sandell. Gruppen har under åren gjort en rad skivinspelningar och internationella turnéer och även samarbetat med andra ledande improvisationsmusiker, som fiolspelaren Philipp Wachsmann , trumslagaren/sångaren/dragspelaren Sven-Åke Johansson och basisten Barry Guy. Man har också i olika projekt skapat kulturmöten med poeter och dansare. Numera är även Raymond Strid med i många andra svenska och internationella sammanhang. I mitten på 90-talet inledde han exempelvis ett samarbete med amerikanske pianisten Marilyn Crispell och basisten Anders Jormin. En trio som senast i somras spelade på jazzfestivalen i norska Molde. Animes, The Electrics, L.S.B (Fredrik Ljungkvist, Raymond Strid, Johan Berthling) och Barry Guy New Orchestra är fyra andra exempel på grupper där man kan höra hans klang- och idérika trumspel. Barry Guys New Orchestra har funnits i fem år och består av den internationella improvisationsgräddan, där saxofonisten Mats Gustafsson och tubaspelaren Per-Åke Holmlander är de svenska inslagen tillsammans med Raymond Strid. I novembernumret av amerikanska Down Beat recenseras bandets senaste skiva ”Dort-Entropy” (Intakt), där den får 4 1/2 av 5 möjliga stjärnor. Alltid ”ny” trumuppsättning När man upplever Raymond Strid i dessa olika sammanhang upptäcker man snart att hans trumuppsättning varierar kraftigt från gång till gång, något man aldrig ser hos andra slagverkare. Ibland spelar han på ett litet och ganska så konventionellt grundset medan han nästa gång omger sig med massor av olika prylar. Det roar mig att inför varje spelning tänka igenom vilken slags musik det kan bli fråga om och sedan anpassa min utrustning efter de olika behoven. Vid ett visst tillfälle gäller det kanske mest att skapa en rak, effektiv puls medan det i nästa sammanhang krävs en helt annan klanglig fantasi för att uttrycka just den musiken. Jag stämmer också mina trummor olika för olika tillfällen. Alla har naturskinn. Så jag har i anslutning till min studio i källaren ett relativt välordnat förråd där jag kan plocka fram de prylar jag kommit fram till att jag behöver. Där finns då små och stora cymbaler, träblock, trianglar och mycket annat. Ett problem när jag spelar internationellt är att väskans storlek och vikten fungerar som en begränsning för vad jag kan ta med mig. Inspirerar en ny musikgeneration Raymond Strid började alltså spela på egen hand och med mycket liten formell trumutbildning. Idag är han själv en inspiration för yngre musiker och sprider också generöst sitt kunnande genom lektioner, seminarier och workshops. Det här är kul och inspirerande, menar Raymond. Inte minst är det roligt att ge den yngre musikgenerationen en chans att lyssna på gamla trummästare, som Chick Webb, Joe Jones, Jimmy Cobb, Philly Joe Jones och förstås Elvin Jones. Deras referenser brukar annars sträcka sig till Tony Williams och Jack deJohnette. Alla måste lyssna för att lära, sedan gäller det att hitta sin egen stil. Gäller att ha ”split vision” Raymond har onekligen hittat sin egen stil, eller röst som han gärna uttrycker det. Med tanke på att det inledningsvis var mer fråga om idrott än eget musicerande kan man undra om det haft någon inverkan på agerande och teknik? Tveklöst har jag haft stor nytta av tidigt och flitigt idrottande, säger Raymond. Framför allt kan jag hitta många paralleller mellan att stå i hockeymål och spela trummor. För i båda fallen gäller det att ha ”split vision”, att hela tiden vara uppmärksam på vad som händer, och aldrig släppa av på koncentrationen. Inför såväl en match som ett konsertframträdande gäller det ju också att kunna ladda och peppa sig. Och så kan det aldrig vara fel att vara lite fysiskt tränad. Jag har förresten på skoj börjat idrotta igen sedan jag flyttade till Heby. En granne och jag har satt igång att kasta diskus. Ett mål skulle kunna vara att kasta 45 meter för då har man kanske chans att bli reserv till finnkampen. Vi har ju dåligt ställt med kastare i Sverige!
Text och foto: Gunnar Holmberg (artikeln publicerad i DIG mr 1/2006)
|
Artiklar om musiker och grupper: Fredrik Ljungkvist Lars Erstrand Magnus Broo Raymond Strid The Stoner/Nils Berg Artiklar om trumpetaren |