DIG-Music

Dig!

Startsidan
med jazznyheter

Andra sidor

Roberta Gambarini

– lysande ny stjärna på jazzhimlen

Hon har slagit ned som en bomb i jazzvärlden. Luttrade och svårflirtade kritiker på bägge sidor Atlanten är saliga. ”Äntligen”, stod det nyligen i en seriös amerikansk musiktidskrift, ”äntligen har vi fått en värdig efterträderska till Ella (Fitzgerald), Carmen (McRae) och Sarah (Vaughan)!”. Namn: Roberta Gambarini.

Så snart julen är över och några mindre turnéer i USA är avklarade, ska Roberta packa resväskorna för en tur till Australien och, lite senare, en lång sejour i Japan. Skånskan fick fatt i den jäktade, nytända stjärnan under ett uppehåll i Seattle, den största staden i delstaten Washington ute på den amerikanska västkusten.

- Ja, det är full fart, berättar Italienfödda Roberta. Ända sidan jag kom till USA 1998, på ett stipendium faktiskt, har det bara gått bättre och bättre. Jag har fått jobba med massor av de allra bästa musikerna. Jag hade också turen att till en början få den legendariske saxofonisten och kompositören Benny Carter som mycket god vän och mentor. Tyvärr gick Benny bort sommaren 2003, 95 år gammal,. En annan lycklig omständighet som har haft stor betydelse för mig är att jag 2001 träffade, och fick sjunga med, en annan av jazzens stora, pianisten Hank Jones. Det var på The Lionel Hampton Jazz Festival, som årligen arrangeras på Universitetet i Idaho. Hank ledde ”husbandet” där.

Sjöng för Lionel Hampton

Roberta berättar att hon är född och uppvuxen i Turin i nordvästra Italien och att hon som barn ständigt hade jazzmusik runt omkring sig. Inte minst beroende på att pappa är en duktig och välkänd tenorsaxofonist. Sjutton år gammal började Roberta sjunga på olika jazzklubbar runt om i grannskapet och ett år senare flyttade hon till Milano, för att på allvar ägna sig åt sin sång. Snart kom också skivdebuten och jobben och namnet Roberta Gambarini blev ett välkänt namn på sydeuropeiska jazzklubbar och festivaler.

- Sedan blev det alltså USA, och jag glömmer aldrig ett av mina första framträdanden i New York, på klubben The Jazz Gallery. Plötsligt fick jag se en av mina stora idoler, Lionel Hampton, i publiken. Jag höll nästan på att svimma. Lionel satt i rullstol efter ett slaganfall och jag tog mod till mig och sjöng hans underbara komposition ”Midnight Sun”. Han blev både glad och rörd, och det var den händelsen som gjorde att jag senare bjöds in till den festival som bär hans namn.

Turné med Dave Brubecks melodier

Idag bor Roberta Gambarini i New York och hon har inga som helst planer på att flytta hem till Europa igen. Förutom att hon arbetar regelbundet med Hank Jones brukar hon, allt som oftast, bli ombedd att framträda med Dizzy Gillespie Alumni Big Band, som vanligtvis leds av trombonisten Slide Hampton, och The Clayton-Hamilton Jazz Orchestra, som håller till ute på den amerikanska västkusten.

- Men i april ska jag göra något helt nytt, något som jag verkligen ser fram emot. Jag ska göra en konsertserie med bara kompositioner av Dave Brubeck. Han har skrivit en massa helt underbar musik. Och det roliga är att Daves fru, Iola, har skrivit så många fina texter till Daves melodier. Just den repertoaren ska jag också hålla mig till på min nästa skiva.

På tal om musik och texter, vilket är viktigast?

- Det hör ihop. Det går inte att skilja det ena från det andra. Så det betyder precis lika mycket. Åtminstone för mig. Man jag kan ju inte förneka att jag har en del favoriter när det gäller just textskrivande. Bland dem Johnny Mercer och Cole Porter.

Nu ska du ut och sjunga i Australien och Japan – och förhoppningsvis även i Europa vad det lider. Är det någon skillnad på publik och publik?

- Ja, det är det faktiskt. Kanske inte så mycket för musiker som för oss som sjunger. Det har att göra med att publiken i de länder där engelskan inte är det officiella språket av naturliga skäl kan ha svårare att tillgodogöra sig en text. I Europa är de flesta ganska duktiga i engelska, åtminstone i de norra delarna. Men i Spanien, Italien, Frankrike och Tyskland kan det ibland vara lite marigt att få fram sitt ”budskap”.

Lycka till i fortsättningen!

-Tack, tack! Vi ses förhoppningsvis i Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jan Olsson