JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR | |||
Fredrik Lindborg. DIG Jazz om aktuella musiker och grupper.
LSD, Stockholm Swing All Stars. DIG Jazz recenserar även skivor med Fredrik Lindborg |
|||
Fredrik Lindborgs pappa väntade sig en ny Charlie Parker: Men det blev en Rollins!
Fredrik Lindborg. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz© Många av dagens jazzmusiker poängterar betydelsen av att ha växt upp i en jazzintresserad familj. Men det är få som fått sin karriär så tidigt utstakad som Fredrik Lindborg. Pappa Anders gjorde redan på BB klart för omgivningen att sonen skulle bli en ny Charlie Parker. Och allt sedan hemkomsten har han matats med jazzmusik och då främst av ”Bird”, Sonny Rollins, Dexter Gordon och andra saxhjältar. Det vore kanske mera naturligt att en sådan tidig påverkan skulle skapa en motsatt, ungdomlig ”protesteffekt”, men i Fredriks fall fungerade den. Ja, jag har från början varit helt inställd på att bli jazzmusiker, berättar Fredrik. När jag var nio får fick jag äntligen min första saxofon och började då på Nacka Musikskola. Efter några år kom jag med i en improvisationsgrupp och snart platsade jag också i skolans storband. Det var också i Göteborg Fredriks jazzkarriär satte riktig fart i och med att han var med och startade kvintetten Marmaduke, en hyllning till Charlie Parker. Gruppen gick direkt hem hos såväl publik som arrangörer och det blev massor av spelningar, bland annat på Stockholm Jazz Festival och Jazz i Svaben. Gruppen lever vidare men vi har nu vidgat inriktningen till hela boperan och kallar det istället för ”Marmaduke Celebrating the Titans of Bop”. Vi är bokade på en hel del klubbar i höst, bland annat Fasching i Stockholm. Det var jättekul med Parkerhyllningen, men det här passar mig mycket bättre eftersom jag nu får spela mera tenorsax, som är mitt favoritinstrument.
Baryton i storband Det är i första hand den egna kvartetten Fredrik främst satsar på just nu. Men han förekommer dessutom i en rad andra sammanhang, som med Daniel Tilling Septet, Stockholm Swing All Stars och Stockholm Jazz Orchestra. I det sistnämna storbandet, liksom när han spelat med Blue House Jazz Orchestra , har det mest blivit fråga om barytonsax och basklarinett. Rätt bra, faktiskt. Det är ett fantastisk samspelt band så man måste vara helskärpt hela tiden. Har man sedan tur och hamnar på en solostämma så är det en utmaning att göra något bra av tillfällena. Man är ju van från småbandssammanhang att ha tid på sig för att bygga upp ett solo, men här är det fråga om korta, koncentrerade inpass. Men tillbaka till Fredriks speciella skötebarn, den egna kvartetten som då är skivaktuell i höst med The General, där också Fredrik står för samtliga 13 kompositioner. Och pappa Anders har även här ett finger med i spelet, det är nämligen han som målat den jazziga omslagsakvarellen. Men varför The General och vilka är planerna för gruppen?? Jag tyckte bara att låten lät bestämd. Som väl en general ska vara. Dessutom tycker jag att min spelsätt är rätt bestämt. Nu hoppas jag närmast på att skivan bli väl mottagen och att den banar väg för fler spelningar efter den lilla turnén vi gör i slutet av september. Det finns goda förhoppningar om att vi i vår kan få komma och spela i Japan. Jag och Gustav Lundgren var där i våras med en grupp och framträdde under världsutställningen i Nagoya. Det var en fantastisk upplevelse med en ung entusiastisk publik och bra skivförsäljning. Ja, man ville till och med ha autografer och bli fotograferade tillsammans med oss! Säger alltså Fredrik Lindborg, som när han var två år talade om för sin dagmamma att han var minsann inte rädd att dö ”För då får jag träffa Charlie Parker.” Men först fick han alltså träffa Sonny Rollins. Gunnar Holmberg (Artikeln publicerad i DIG nr 2/2006) |
Svensk jazzhistoria Läs om Bengt HallbergBosse Broberg
Klassiska skivomslag 93 skivomslag med Lars Gullin.
Mer än 500 recensioner. Alla med DIG-betyg. Senaste skivnyheterna Internationell jazz
Diggat på skiva! med olika jazzprofiler: Arne Domnérus Guldsax 2012
intrevjuas av Jan Olsson i samband med att han tilldelats Arne Domnérus pris |
Svenska jazzmusiker DIG Jazz presenterar musiker och grupper: Fredrik Ljungkvist Magnus Broo Raymond Strid |
|
DIG Jazz recenserar skivor med Fredrik Lindborg | |||
Medryckande och nytänkande med överraskande infallsvinklar LSD Soon
Gruppen LSD följer nu upp debutskivan Trio Colossus på ett medryckande och nytänkande sätt. Skivan finns på CD respektive LP. Fjärran från schabloner och förlagor har rörblåsaren Fredrik Lindborg komponerat sex av skivans titlar frigjorda med en dos av kvicka spirituella infall. The Man I Love tillhör en viss Gershwin. Fredrik exponerar sig med tenor-barytonsax samt basklarinett. Hans flexibla sätt att mustigt variera instrument ger musiken attraherande och överraskande infallsvinklar som stärker trions identitet. |
|||
Fräsch och fyndig triojazz som strålar av optimism LSD Fredrik Lindborg, Martin Sjöstedt & Daniel Fredrikson Trio Colossus (pb7/Plugged)
Årets mottagare av Arne Domnérus Guldsax är Fredrik Lindborg. En Ytterst välmotiverad utnämning då Fredrik de senaste åren svarat för ett extraordinärt spel som här med omväxlande tenorsax, barytonsax och basklarinett. Hans tidigare skivor The One och The General visade tydligt hans begynnande storhet. Med dagens trioskiva, med basisten Martins Sjöstedt och tumslagaren Daniel Fredriksson, har hans Sonny Rollinsbesläktade spel nått zenit. Det strålar av optimism kring trion som öppet och ärligt skapar levande musik som fastnar likt kardborrband i öronen. Kardborraktigt är också Fredriks brölande tenor i den ystra Wild Mustang. Här går trion på högvarv på ett sätt som få svenska grupper mäktar. I Sunset And The Mockingbird ger barytonsaxen associationer till såväl Harry Carney som Gerry Mulligan. Basklarinetten är i Fredriks händer i Trapped. Han får det relativt svagt ljudande instrumentet att inta ett kraftigare och utmanande uttryck. Mötet med trion blev en upplevelse av mått och skivan rekommenderas för spisare som suckar efter fräsch och fyndig personlig jazz. Göran Olson |
|||
snyggt arrangerad swingmusik Stockholm Swing All Stars 10-Year Anniversary När Stockholm Swing All Stars tioårsjubilerade i Stockholms Konserthus i november förra året filmades hela härligheten. Nu har materialet redigerats och resulterat i en drygt timslång DVD, som bör glädja oktettens många fans. Den är för övrigt producerad av bandets gitarrist, Gustav Lundgren. Som de flesta säkert känner till, ägnar sig SSAS huvudsakligen åt öronvänlig, småfräck och snyggt arrangerad swingmusik med ett och annat inslag av bebop. Med åren har man successivt skaffat sig ett eget sound, säkerligen till stor del skapat av Klas Lindquist. Klas står också, inte alldeles oväntat, för arrangemangen på sju av de tolv numren vi får ta del av på DVD:n. De fem övriga är hoptotade av Fredrik Lindborg och Daniel Tilling. Repertoaren man har valt att dela med sig av till oss i konsumentrörelsen består till största delen av tämligen välbekanta och evigt gröna jazzstandards. Som till exempel Duke Ellingtons ”In a Mellotone”, Dizzy Gillespies “Salt Peanuts”, Fats Wallers ”Honeysuckle Rose”, Erroll Garners ”Misty” och Jimmy Giuffres ”Four Brothers”. Man har också plockat med ett par sköna kompositioner av pianisten och arrangören Leroy Lovett, som på 40-talet spelade bland annat i Lucky Millinders orkester och som några år senare återfanns i Johnny Hodges septett. Bidragit har också Fredrik Lindborg gjort med ”The Hornet”, en låt som också finns med på hans utomordentliga cd ”The One”. Ensemblepassagerna sitter som berg och solistinsatserna är genomgående utmärkta. Fredrik Lindborgs tenorsax låter helt enkelt makalöst bra i inledande ”In a Mellotone” och i hans egen ”The Hornet”. Superb är också ytterst mångsidige Karl Olandersson. Hans personliga trumpetspel i Vincent Youmans gamla ”Tea for Two” är mästerligt. Och Klas Lindquist, som tråkigt nog bara ställer ifrån sig altsaxen och plockar fram klarinetten vid ett enda tillfälle, är förstås också i allra högsta grad hörvärd. I Lovetts ”A Pound of Blues” låter han som om han vore Johnny Hodges lillebrorsa. Men man skulle gärna ha hört lite mer av Daniel Tillings eleganta och ytterst smakfulla pianospel. Kanske blir det på nästa DVD? Ibland är filmfotograferna inte riktigt stadiga på handen och redigeringen är vid några tillfällen något märklig. Men det spelar egentligen inte så stor roll, eftersom man inte vid något tillfälle har krånglat till det med originella vinklar och andra förvirrande och ”konstnärliga” cineastiska hugskott. Här är det musiken som gäller - det är den man har dokumenterat. Det tackar vi för. Nu väntar vi spänt och med stor förväntan på nästa jubileum. Hoppas det blir lika festligt. Jan Olsson |
|||
och strålande ensemblespel Stockholm Swing All Stars Take Two (Lundgren Music/Plugged)
Stockholm Swing All Stars som varit ute på jazzmarknaden i tio år har verkligen slagit an på den swingpubliken. De har en repertoar där man bland annat finner melodier från den tidiga Ellington-eran som överraskande mixats samman med nummer från bebopstuket. Dit hör Night In Tunisia, Tin Tin Deo, Salt Peanuts och Monks Mood. Som extra krydda fogas några melodier in från tenoristen Fredrik Lindborg och pianisten Daniel Tilling.
Arrangerat har de också gjort. Men flitigaste arrangör är altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindqvist. Allt i en genuin swingstil där gamla teman också fått ny fräschör Ellingtons snabba sällan spelade Rubber Bottom blir en jazzrysare. Caravan, med gitarren i fokus, visar bandets flexibilitet. Adderat till de starka soloprestationerna får man nyckeln till bandets styrka.
Gustav Lundgren är en lysande gitarrist i stilen. Tillsammans med Göran Linds autentiska basspel får musiken en regelrätt bärig botten. Det är därifrån musiken byggs upp. Gustav gör också en ädel version av Django Reinhardts melankoliska Nauges. Trumslagaren Mattias Puttonen är som skuren för sin roll, mångsidig och stilriktig i agerandet. Daniel Tilling är en ovärdelig tillgång i rytmsektionen som högintressant solist och sammanhållande länk.
Bandets fyra blåsare håller hög solistiskt klass och ensemblepartierna görs strålande med precision och en elegant frasering. Kul att höra unga musiker som även kan anamma en äldre typ av ensemblespel som användes för rätt många decennier sedan. Kontrast fås när bebopmelodierna spelas. Klas Lindqvist har ett härligt sound i ensemblepartierna som passar båda stilinriktningarna. Fredrik Lindborgs tenorsax är alltid positivt medryckande. Det hörs att han har kul när han spelar vilket även smittar av sig på lyssnare.
Med en trumpetare som Karl Olandersson i ledet går alltid musiken hem. Han är en av dagens främsta inhemska exponenter på instrumentet. Karls härliga lead när han har den positionen visar klass och som solist är han minst sagt respektingivande. Personlig sång lockar han med i April In Paris. Magnus Wiklunds trombon ger färg och stämning. Han är en av de få av dagens trombonister som kan tränga sig in stilriktigt i en äldre j |
|||
Saxofonist som kan gå in i flera skepnader Fredrik Lindborg The One (Imogena/ Border Music)
Saxofonisten Fredrik Lindborg är en av de mest uppmärksammade yngre svenska musiker som kommit fram de senaste åren. Ofta har han hörts med Klas Lindquists Nonet. Bohuslän Big Band, Stockholm Swing All Stars och Lennart Åbergs stora grupp. Här spelar han tenorsax men han har också visat att han kan hantera barytonsaxen med glans. Frånsett Thelonius Monks Ask Me now, Jerome Kerns Dearly Beloved och Cole Porters I Concentrate On You har han skrivit plattans övriga nummer. Melodierna håller hög klass och ger ett bra solounderlag. Fredrik kan gå in i flera skepnader både solistiskt som i melodivalet. I botten har han tonalt anknytning till den äldre tenorskolan där den voluminösa tonen är ett kännemärke. Herrar Dexter Gordon och Sonny Rollins har säkert påverkat, som i häftigt svängande Hot Foot. Tonen skiftar när han i Rush Hour närmar sig Tristanoskolans ljusare sound. Gustav Lundgrens behagligt klingande gitarr är en lisa för örat. I vårt, på gitarrister, välsorterade land är han en av de intressantaste och personligaste. Han bidrar även till gruppens lätta sound. Spelet bakom Fredriks solon är även en detalj att lyfta fram. Kenji Robson bas och Moussa Fadera trummor ger en lätt smidig rytmisk botten som förstärker den homogenitet som gruppen utstrålar. I den latinbestänkta The One är Fadera effektivt inspirerande. Göran Olson |
|||
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR |