DIG Jazz

The Painter
(Vanguard Music Boulevard/Plugged)

Vi har väntat i sex år på ett nytt Anders Bergcrantz-album! Men nu har det äntligen kommit. Och precis som det sägs i Carlsbergs-reklamen: ”It was worth waiting for”.

Men tro för allt i världen inte att den nya plattan är en kvartett- eller kvintettproduktion av ”vanliga” modellen. Nej, den här gången får vi möta den evigt lika nyfikne och kompromisslöse Anders i en helt annan miljö än den gängse: tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester under Mats Rondins ledning i ett verk i fem satser av Anna-Lena Laurin, ”The Painter”.

För den som eventuellt inte har observerat det måste här påpekas att Anna-Lena Laurin, till vardags fru Bergcrantz, numera är en av vårt lands mest uppmärksammade tonsättare. Hon har fått en rad av sina verk, bland dem ”Iphigenia”, ”Percephone” och just ”The Painter” uppförda, även internationellt, och har överösts med pressrosor. Hon har även varit verksam som pianist och sångerska i rena jazzsammanhang.

”The Painter” är ett beställningsverk av Norrlandsoperans symfoniorkester. Uruppförandet ägde rum i oktober 2010 och dirigent den gången var Per-Otto Johansson. På den nu utgivna skivversionen är det alltså Mats Rondin som håller i taktpinnen. Rondin är naturligtvis det idealiska valet av dirigent med sin oerhört breda bakgrund. Han har, till exempel, samarbetat med Tolvan Big Band.

Laurins 44 minuter långa verk ”The Painter” är en hyllning till den egensinnige och kompromisslöse holländske målaren Vincent van Gogh (1853-1890), impressionimens förebådare och en av konstens giganter. Anna-Lena säger sig ha fängslats av den store målarens tragiska liv men också av hans värme, ömhet och ärlighet. Dessa intryck har också färgat musiken, som bitvis lyser av melodisk skönhet. Den har också tydliga nordiska drag med tydliga influenser inte minst av Sibelius. Men här skymtar även Gershwin fram emellanåt och faktiskt också Gil Evans – inte minst i avslutande ”Twilight”.

Anders Bergcrantz roll i inledande ”Cypresses” tycks mest vara att kommentera. Lite lagom uppkäftigt med smak av både Miles Davis och Freddie Hubbard. Men i mittensatsen, den vackra ”Sunflowers”, presenterar sig verkligen mästaren, den okuvlige jazzgiganten Bergcrantz. Här handlar det om omisskännlig jazzmusik av ädlaste märke, inspirerad, kraftfull, formsäker och personlig. Och i stycke nummer fyra, ”Touches”, känner man sig rent av förflyttad till Broadway på den tid det begav sig. Öronfröjd av renaste märke och lysande trumpetspel. Och dito pianospel av Robert Tjäderkvist, en av svensk jazzmusiks verkliga påläggskalvar.

Anna-Lena Laurins musik går inte in genom ena örat och ut genom det andra. Den har något att berätta. Oftast något vackert. Den stannar dessutom kvar långt efter det att den har tystnat. Med Anders Bergcrantz som solist växer den ytterligare.

Jag har avstått från att sätta betyg på ”The Painter”, eftersom verket inte med självklarhet hör hemma i jazzfacket. Var den hör hemma vet jag egentligen inte. Bara att det är musik. Alldeles väldigt hörvärd och viktig sådan!
Jan Olsson ( även foto Anders Bergcrantz, Anne-Lena Laurin)
PS. Ytterligare en Anders Bergcrantz-skiva lär finnas runt hörnet, ett duoalbum med Jan Lundgren. Det kommer garanterat inte att låta som "The Painter"

Startsida med

jazznyheter

Övriga sidor;

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 400

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Storbandsjazz med personlig touch

och en uppsjö av starka solister

Jukkis Uotila &

Stockholm Jazz Orchestra

The Music Of Jukkis Uotila
( KS Jazz/www.jukkis.com)

Den här skivan är ett enda stort utropstecken. Sällan får man möta ett storband med så många starka solister plussat med energiladdat ensemblespel. Genom Jukkis Uotilas kompositioner och arrangemang har SJO förvissat sig om en personlig touch som danades när de plockade in pianisten Göran Strandbergs alster i repertoaren. Tidigare var det förnämligt tolkad musik av bland annat mästarskrivare som Thad Jones, Bob Brookmeyer, Jimmy McNeely och Bob Mintzer som utgjorde basfödan. Nu är det Jukkis material som puffar på profilbyggandet. Han är också bandets suveräne trumslagare och han är även en mycket hörvärd pianist i flera nummer. Daniel Tilling intar hans plats i tre av melodierna.

Det är sällan man som här får uppleva ett storband med en sådan uppsjö av starka solister. Till de svenska spelarna skall läggas välmeriterade ledsaxen Dick Oatts vars alt och sopransaxspel verkligen ger musiken karaktär såväl solistiskt som i ensemblepartierna. Rörsektionen är mycket välkomponerad . Där finns också altsaxofonisten Magnus Blom, tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark vilka lämnar från sig flera starka soloinsatser som i den inledande omtumlande Avenida. Här piskar Jukkis fram bandet med sitt vassa spel och inte bara här. Gäller också hans delikata pianosolo. Barytonsaxen tillhör Fredrik Lundborg som hörs som basklarinettist i Chorale. Vilken röravdelning!

Trumpetsektionen är något extra där ledaren Fredrik Norén omgärdas av Karl Olandersson, Gustavo Bergalli och Magnus Broo. Samtliga solister av högsta dignitet. Lyfter gärna fram Gustavo för spelet i No Regrets där man också kan njuta av Daniel Tillings njutbara fraser. Trombonister är leadern Bertil Strandberg som är solist i Loopy Loop.
Karin Hammar har samma position i Isla De Angeles. Magnus Wiklund gör en förnämlig insats i Out In Left Field. Han är verkligen på väg till ett stort genombrott. Bastrombonen hanteras tryggt av den rutinerade Anders Wiborg

I orkesterns välsnidade komp ingår förutom Jukkis och Tilling basisten Martin Sjöstedt som levererar starka insatser i Chorale och i den vackert arrangerade Quiet Authority. Tilläggas skall att Rafael Sida är percussionist i två inslag.

För mig blev Jukkis skräddarsydda kostym till SJO en av de senaste årens största upplevelse inom den modernare storbandsgenren. Skivan tål att jämföras med många av de storbandsproduktioner som korsat Atlanten.
Göran Olson

Swingklassiker med

övertygande klarinettspel

Sandviken Big Band & Krister Andersson

Plays Benny Goodman,

Artie Shaw among others

In Concert Vol 2

www.sandvikenbigband.com

Sandviken Big Band med ledaren Åke Björänge hör hemma i swingtraditionen där de ofta hörs med någon välkänd solist i genren. Genom tenorsaxofonisten och klarinettisten Krister Anderssons flytt från Stockholm till Sandviken känns det naturligt att han gästar bandet i en livekonsert. Som solist med arrangemang från i huvudsak Benny Goodmans och Artie Shaws repertoarer. Kristers klarinett står mitt i rampljuset och är verkligen övertygande i agerandet. Han är en klarinettist som inger stark respekt. Det har han också gjort när han beträtt den klassiska musikens klarinettverk.

Bengt Hallbergs Clarinet Swing och Toots Thielemans Blusette som Bo Sylvén arrangerat är ett par undantag från de swingklassiker som spelas upp. Eddie Sauters The Maid With The Flaccid Air och Osvar Levants Blame It On My Youth ger menyn en lockande blandning. Magnus Lindgrens arrangemang av den sistnämnda är lysande. Här får klarinetten en utsökt vacker inramning. För mig blev numret ett starkt bevis på Kristers höga kompetens och lyriska begåvning.

Ystert lekfull är han i Lester Youngs Tickle Toe som Rob McConnell arrat. Ole Koch Hansens arrangemang av Like Someone In Love bjuder utöver fint klarinettspel även på läckert pianosolo av Thomas Jutterström och bassolo från Rasmus Diamant. Den mycket hörvärde trumpetaren

Joachim Tromark skall ha beröm för sitt lyriska solo i Bobby Shews Blue. Tycker att han borde lanseras mera i fortsättningen. Andra solister som gör väl ifrån sig är tenoristen Patric Lundstedt och altsaxofonisten Patrik Engelbert. Per Haglind levererar stompigt sordinerat trombonspel i Stealin´ Apples.

Shaw och Goodman har båda sina signaturmelodier med. Det

vill säga Nightmare och Goodbye. Nightmare är det inte ofta man får höra idag. Orkesterns ensemblespel skall i likhet med bandets stilsäkra kompsektion ges en stor eloge för sitt agerande.

Trumpetsektionenlyfter jag lite extra på hatten för. Nu väntar jag på en skiva där Kristers högoktaniga tenorsax också fokuseras inte enbart i covers.

Göran Olson

Mäktig musikeruppsättning.

Jazzmusik ur ett brett perspektiv

Per Tjernberg

Music is My Salvation
(Country & Eastern/Naxos)

Även om jag alltid haft ett mycket gott öra till den fenomenale slagverkaren Per Tjernberg har de skivor han gjort i eget namn tidigare varit för ojämna för att lämna något större helhetsintryck. Det är nästan så att jag hellre vänder tillbaka till de proggskivor han en gång i tiden gjorde med Archimedes Badkar, Peps Blodsband och Dag Vag.

Den uppsättning av musiker han har med sig på Music is My Salvation, hans tolfte album, signalerar en ambitionsnivå av en grad som ofta resulterar i överarbetning. Här finns bland flera andra Jonas Kullhammar, Ulf Adåker, Dror Feiler, Bengt Berger, Mats Öberg och den bortgångne Kjell Westling med på den mäktiga musikerlistan, som för övrigt även vittnar också om att det rör sig om jazzmusik ut ett brett perspektiv.

Men det grandiosa upplägget till trots är det ett synnerligen hörvärt album, där jazz förenas med kammarmusik, Stravinskij, soul, Frank Zappa, funk och Pharoah Sanders på ett väldigt tilltalande sätt.

Efter den försiktiga inledningen under första delen av den dryga 18 minuter långa The Pythagoras Suite övergår sviten i en ursnygg Zappa-pastisch där Mattias Ståhls spel på marimba hämtar referenser direkt från Ruth Underwood.

Även Vertical Horizons anspelar på Zappa, medan The Gardens of Obatalá är voodoo-funk, Portrait of Malin doftar popsoul och Miniature lyfter fram Kjell Westling på flöjter, klarinetter och sopransax i musik komponerad av Stravinskij.

Den avslutande Rejoice Be Thankful Rejoice Make a Joyful Noise lånar stoff från både Pharoah Sanders och Keith Jarrett, och lämnar utrymme för Dror Feilers, Jonas Kullhammars och Jörgen Adolfssons saxofoner att idka fri jubelsång ackompanjerade av bland annat Stina Hellbergs regnbågsspel på harpa.

Som en självlysande tråd genom den mångfald av musik som speglas på albumet löper förstås Per Tjernbergs spel på sin väldiga arsenal av slagverksinstrument.
Peter Bornemar

Storbandssamarbete som är ett lyckoskott

Bohuslän Big Band

Don´t Fence Me In

The Music Of Cole Porter

Ledare: Colin Towns

Special.guest Nils Landgren

ACT (Cosmos Music Group))

Det är inne att hylla kompositören och songwritern Cole Porter i år - det är etthundratio år sedan han föddes i Peru. Inte i Sydamerika utan i Indiana USA. Han var en av de få amerikanska medarbetarna i The Great American Songbook som svarade för såväl musik som text i sina alster. Nu har alerta Bohuslän Big Band bläddrat i Porters omfattande skapelser och inskaffat topparrangemang från den brittiske arrangören Colin Towns.

Stort utrymme har då avsätts till Nils Landgrens trombon och sång. Tolv melodier innehåller exkursionen där även flera av det solistspäckade bandets medlemmar träder fram. De är verkligen många och tilldragande. Bara en sådan sak som Staffan Svenssons spel med trumpet och flygelhorn eller Owe Ingemarssons halsbrytande tenorsaxeskapader. Egentligen skulle bandets hela laguppställning framhållas.

Nils trombon är outstanding i alla lägen. Vilken tonkontroll och idérikedom! Lyriker är han ut i fingerspetsarna. Avspänt och elegant för han draget över instrumentets hela register. Höjdtonerna är inte något hinder. I Got A Kick Out Of You är ett talande exempel. Han är på en mycket hög nivå skivan igenom oavsett om han spelar skönt och sweet eller improviserar. Sången är mycket personlig och charmig. I Don´t Fence Me In sjunger han duett med lead-saxofonisten Johan Borgström som tillsammans med trombonisten Christer Olofsson gör välsittande soloinpass. Arrangemangen är utsökta. Colin Towns gör ett inhopp som recitatör i Miss Otis Regrets där Nils stämma får en vacker inramning.

Samarbetet med Towns är ett lyckoskott. Här har det konventionella storbandsskrivandet lagts på hyllan till förmån för en tät kombination med text och harmonisk klang. Hans skrivkonst ger bandet en personlig karaktär värd att spinna vidare på.

Göran Olson

40-årigt storband som

sätter spets på anrättningen

Amiralens Storband

Live at the Palladium

(Amiralens Storband/

keam@bredband.net

Med en svängig, dansvänlig version av Harry Arnolds ”Stand By” sätter Amiralens Storband direkt rätt prägel på den här skivan, inspelad vid orkesterns jubileumskonsert på Palladium, Malmö 26 februari i år.

Alla som inte är uppväxta med jazzen under 1900-talets mitt kräver nog en kort-kort förklaring till den inledningen. Amiralens Storband firade vid tillfället 40 år. Danspalatset Amiralen var legendariske storbandsledaren Harry Arnolds hemmaplan i Malmö och ”Stand By ” hans signaturmelodi under åren som ledare för det klassiska och även internationellt hyllade Radiobandet, som då rymde den yppersta svenska jazzeliten

Harry Arnold (1920-71) och Amiralen är en viktig del av Malmös musikhistoria, vilket väl beskrevs i boken Jazzen i Malmö (Corona Förlag/2003). När Arnold alltför tidigt gick bort 1971 beslutade pianisten Stig Frölander tillsammans några likasinnade entusiaster att starta ett storband med musiker som under åren spelat på Amiralen.

Sedan dess har man svarat för många uppskattade, årliga konserter. Bland annat på de Harry Arnoldkvällar som arrangeras av i år även 20-årsfirande Harry Arnoldsällskapet.

Så när bandet nu slog på stort och bjöd in till 40-årsjubileum var det inför ett fullsatt Palladium. Och det serverades förstås en varierad och underhållande konsert, som dominerades av en repertoar från den klassiska amerikanska sångboken. Men dessutom överraskar man med tre nummer av betydligt senare datum, nämligen Thad Jones ”This Bass Was Made For Walkin´”, Van Morrisons ”Moondance” och Michael Jackson-hiten ”Man In The Mirror”. Initiativet att spetsa anrättningen med kompositioner från avsevärt senare musikperioder än 40-och 50-talets storbandsera motiverar den extra halva ”betygsdiggen”.

Det är ett utmärkt storband som på ett berömvärt sätt håller liv i den här minnesvärda delen av jazzhistorien, då jazzen också var den självklara dansmusiken. Den nuvarande ledaren för bandet är Anders Åhlin, som har tillgång till flera begåvade arrangörer och hörvärda solister och dessutom ett sångarpar i Christina Nordstrand och Petri Soikkeli som verkligen behärskar den här repertoaren.

Gästsolist denna jubileumskväll var Ulf Johansson Werre som bjuder på solopiano i egna ”For O.P. Fans Only” och trombomspel och uppsluppen scatsång och vissling i ”Lady Be Good”. Dessutom leder han publiken i ett avslutande fyrfaldigt leve och en gemensam hyllningssång för 40-åringen. Och självklart avrundas festkvällen med ”Stand By”.

Gunnar Holmberg

Läs mer om Harry Arnold och Harry Arnoldsällskapet

Verket sprudlar av liv, lust, glädje och spänning

Helge Albin

Thetris

(Caprice/Naxos)

1999 gav Malmö Symfoniorkester Helge Albin, till vardags ledare för Tolvan Big Band och professor vid Musikhögskolan i Malmö, i uppdrag att komponera ett verk för symfoniorkester och storband. Resultatet av Albins ett års långa arbete, den fyra satser långa sviten Thetris, framfördes första gången i Malmö Konserthus 2007 och har nu spelats in på skiva med Mats Rondin som dirigent.

Vad som varit väsentligt för Albin i hans arbete har varit att skriva musik där Tolvan Big Band och Malmö Symfoniorkester medverkar inte bara integrerat utan också på lika villkor. Jazzmusik med stråkbakgrund har förmodligen inte ens förekommit i Albins vildaste fantasier. Samtidigt har hans ambition varit att bevara den jazzmusikaliska känslan och själen i musiken.

Albin har lyckats strålande i sina föresatser. Hans verk sprudlar av liv, lust, glädje och spänning. Det är intrikat men ändå lätt att ta till sig, även om det för ett jazztillvänt öra då och då kan tyckas röra sig långt utanför jazzens mönster och invanda föreställningar. Harmoniskt och rytmiskt är det ofta raffinerat, nydanande och lågt ifrån den musik som, till exempel, Gunther Schuller har ägnat sig åt på andra sidan Atlanten. Eller, varför inte, den något diskutabla men på många sätt banbrytande Ebony Concerto, som Igor Stravinskij skrev för Woody Hermans orkester redan 1945?

Alla sanna jazzvänner får naturligtvis sitt lystmäte och Tolvans utmärkta solister får talrika tillfällen att visa upp sig. Bland dem saxofonisterna Cennet Jönsson och Inge Petersson, trumpetarna Fredrik Davidsson och Peter Asplund, trombonisterna Ola Åkerman och Vincent Nilsson, pianisten Jacob Karlzon och Helge själv, som, tillsammans med Vincent Nilsson är förgrundsfigur i svitens tredje sats, Gamma.

Helge Albins Thetris är ett verk som tveklöst kommer att låta tala om sig internationellt. I Tolvans och Malmö Symfoniorkesters mycket välklingande, täta och högklassiga version kommer det att utgöra ett unikt och viktigt kapitel i inte bara svensk jazzhistoria. Tack Caprice och producent Örjan Fahlström som såg till att projektet förevigades!

Jan Olsson

Västerås Ungdomsstorband:

Välrepeterat och välklingande!

Västerås Ungdomsstorband

I Just Wan´t Wait to Be King

(VUS 2/ Västerås Turistbyrå)

Västerås är en stad som fostrat många jazzmusiker av högsta klass.Trumpetarna Lars Färnlöf, Jan Kohlin och Jonte Bentlöv, pianisterna Bobo Stenson, Esbjörn Svensson och Jonas Östholm, samt trumslagaren Magnus Öström har alla börjat sina banor där.

Magnus Lindgren hör givetvis dit. Han finns även med på skivan som kompositör och arrangör. Västerås I likhet med Nils Landgren har han varit en inspiratör när han gästat bandet. Ett band som fem gånger sopat hem titeln Sveriges främsta ungdomsstorband. Senast 2010. Ledare för bandet är saxofonisten Adam Falk och basisten Kent Olandersson.

Det är ett välklingande och välrepeterat storband med ett bra ensemblespel som visas upp i en variationsrik repertoar. Louis Armstrongs paradnummer Hello Dolly inleder för att följas upp av melodier som Too Close For Comfort, Magnus Lindgrens Sushiland och den latinfärgade Buho. Black Orpheus och Elton Jones I Just Can´t Wait To Be King leder därefter fram till Gordon Goodwins eldigt spelade La Almeja Pequena. I Buho är tenorsaxofonisten Adam Falk och trumpetaren Filip Olandersson är framträdande solister.

Filip Olandersson bör man kolla in i fortsättningen. Han är redan en god bit på väg som solist. Följdriktigt drar han också ett stort sololass som förvaltas utomordentligt bra. Adora Makokha skall även berömmas för sången i Too Close For Comfort.

Göran Olson

Fenomenala solister och

tajt sammansvetsat storband

Norrbotten Big Band

The Avatar Sessions /

The Music Of Tim Hagans
(Fuzzy Music)

Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.
Se mer än 200

Klassiska skivomslag
Lars Gullin Special

DIG Jazz presenterar 93

skivomslag med Lars Gullin.

Charlie Parker Special

John Coltrane Special

Andy Warhol Special

Sigurdur Flosason / Daniel Nolgård /

Norrbotten Big Band
Dark Thoughts

(Dimma)

Med två färgstarka album har Norrbotten Big Band (NBB) i vinter/vår befäst sin position som ett norra Europas absolut intressantaste och vitalaste storband.

Den första - och allra starkaste - av skivproduktionerna är The Avatar Sessions / The Music Of Tim Hagans, resultatet av den New York-tripp som bandet under ledning av sin konstnärlige ledare Tim Hagans (trumpetare och arrangör) i maj förra året gjorde för att under ledning av ingen mindre än producenten Bob Belden i Avatar Studios spela in ett antal nya Hagans-kompositioner.

I studion fick man sällskap av storheter som trumpetaren Randy Brecker, saxofonisterna George Garzone och Dave Liebman, basisten Rufus Reid och trummisen Peter Erskine. Resultatet är förstås musikaliskt högklassigt. Med de fenomenala solisterna och det tajt sammansvetsade storbandet som palett blommar Tim Hagans kompositioner ut.

Spännvidden är bred. Inledande Backeyes (med bl.a ett läckert solo av gästande George Garzone på tenorsax) är en komposition med ena benet i 40-talets bebop och andra benet i Weather Reports 70- och 80-tal - vilket på ett utmärkt sätt exemplifierar bredden i Tim Hagans musikaliska värld. Att Hagans tillsammans med Dan Johansson dessutom skapat den vackra balladen Song For Mirka (tillägnad NBB:s orkesterchef / tillika albumets exekutiva producent Mirka Siwek) förstärker ytterligare bilden av hans lyhört breda musikalitet. I nämnda stycke spelar för övrigt Dan Johansson ett underskönt solo på flygelhorn.

Solistinsatserna i albumets spår är, som redan antyds, genomgående lysande. Randy Breckers trumpetduell med Hagans i Boo är smått hisnande. Trummisen Peter Erskine glänser - på ett oerhört välbalanserat sätt - från början till slut. Solistiska höjdpunkter av ett helt annat slag levereras i sköna Here With Me av sopransaxofonisten Dave Liebman och i Rufus At Gilly's ges basisten Rufus Reid flyhänta spel väl motiverat extrautrymme. Att NBB:s egna stjärnor Håkan Broström (altsax), Daniel Tilling (piano), Karl-Martin Almqvist (tenorsax) och Jan Thelin (basklarinett) inte skäms för sig i sammanhanget bevisar storbandets ytterst höga musikernivå.

Tillsammans med den isländske saxofonisten/kompositören Sigurdur Floason och den svenske arrangören/dirigenten Daniel Nolgård visar NBB på albumet Dark Thoughts upp en lite annan sida av sig. Med ett komp bestående av basisten Christian Spering, svensk-islänningen Pétur "Island" Östlund och den isländske pianisten Eythor Gunnarsson påminner man oss om att Island har betydligt mer än vulkanutbrott och bankkrascher att bjuda. Floasons kompositioner puttrar visserligen på högsta värmen, men lavan rinner aldrig över och upplevelsen är mer av eld än aska. Soligt ljus, utan ett enda askmoln på himlen.
Claes Olson

Tradition och förnyelse på bästa sätt

Monday Night Big Band

& Anders Larson

(Calibrated)

”Monday Night Big Band & Anders Larson” är det välkända Malmöbandets femte cd sedan entusiasten Jörgen Nilsson tryckte på startknappen för 22 år sedan. Man har tidigare i stor utsträckning ägnat sig åt Thad Jones musikskatt, men har – sedan Jörgen dessvärre lämnade den här världen 2002 endast 54 år gammal - steg för steg breddat sitt register. Bland annat har man gjort en skiva med enbart arrangemang av Mike Abene.

Den här gången står en av storbandets egna trombonister, danske Anders Larson, för skriverierna. Han har komponerat samtliga nummer utom två, Paul Desmonds ”Take Five” och Billy Strayhorns ”Chelsea Bridge”, och står för samtliga arrangemang. Plattan börjar och slutar med två tämligen konventionella ”rökare” i Oliver Nelson-anda, men däremellan är innehållet betydligt mer intrikat och intressant. Albumets huvudnummer, åtminstone för mig, är den 14 minuter långa, nästan svitliknande ”Furai (Sound of Wind)”. Det är ett mycket spännande stycke musik, i vilket Larson visar sin förkärlek för tempoväxlingar, harmoniskt raffinemang och en sällsynt förmåga att låta orkesterns sektioner spela ut mot varandra. I ”Furai” framträder också, liksom i ”Chelsea Bridge”, den engelske trumpetaren Gerard Presencer som solist med högst personligt och välformulerat spel. Lysande solist i ”Furai” är också bandets pianist Magnus Hjorth.

En annan höjdpunkt, av flera, på plattan är Larsons fina komposition ”One Less”, som vi känner igen från hans egen kvartett-cd ”Unborn”, som kom för ett par år sedan. Här visar upphovsmannen upp sig själv i helfigur även som instrumentalist, vilket vi tackar hjärtligt för. Han har åtskilligt att säga, även om jag tycker att det framför allt är som kompositör och arrangör han har sina allra största utförsgåvor.

Monday Night Big Band av idag är av mycket hög klass oavsett vilken måttstock man använder. Samtliga sektioner är utmärkta och man förfogar över en rad förnämliga solister. Bland dem trumpetarna Fredrik Davidsson, Niklas Fredin och Mårten Lundgren, trombonisterna Ola Åkerman och Anders Larson, saxofonisterna Mattias Carlson, Håkan Caesar och Dan Holmström och pianisten Magnus Hjorth. Och längst bak har man två samspelta och ytterst effektiva farthållare i basisten Jan Karlsson och trumslagaren Karsten Bagge. Få band, om ens något, i vårt land förenar på ett bättre sätt tradition och förnyelse!

Jan Olsson

Lysande och betydelsfullt.

Kan vara en svensk jazzklassiker.

Peter Asplund

& Dalasinfoniettan

Asplund Meets Bernstein

(Prophone/Naxos)

”Asplund Meets Bernstein” är Peter Asplunds tredje kvartettalbum med pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey. Det första, och mycket uppmärksammade, ”Lochiel´s Warning” (Prophone) kom redan för sju år sedan. Tidigare har repertoaren, både på skiva och vid konsertframträdanden, bestått av en blandning av outslitliga örhängen ur den amerikanska sångboken och originalkompositioner. Den här gången har dock allt material en och samma upphovsman: en av 1900-talets största musikpersonligheter alla kategorier, Leonard Bernstein (1918-1990).

Nytt den här gången är också att kvartetten har valt att samarbeta med en symfoniorkester, nämligen välrenommerade och äventyrslystna DalaSinfoniettan med hemortsadress Falun. För samtliga arrangemang och dirigentskap står Mats Hålling som till vardags sysslar med allt från komponerande för storband, symfoniorkestrar och körer till undervisning och eget, högoktanigt trumpetande.

Ur den bernsteinska skattkammaren har Asplund givetvis valt några av de mest kända pärlorna, bland dem tre fantastiska kompositioner ur West Side Story (”I Feel Pretty”, ”Somewhere” och ”Tonight”), ”Some Other Time”, ur On the Town och ett par stycken ur Candide. Mindre kända, men knappast sämre, är den vackra ”Neverland” ur Peter Pan och den inte mindre vackra ”A Simple Song”, som ingår i den något märkliga sång- och danssviten MASS, skriven så sent som 1971 och beställd av Jacqueline Kennedy.

Asplund och hans mannar tar sig an geniet Bernsteins originella musik med klädsam respekt och drar sig inte ett ögonblick för att understryka all den skönhet den så ofta innehåller. Kvartettens samspel är också precis så tätt och lyhört som det kan bli när alla känner varandra men samtidigt får och vågar slå vakt om sina egna uttryckssätt. Solistiskt lyser såväl Peter som Jacob, och den senares förmåga att passa in i snart sagt vilket sammanhang som helst imponerar som vanligt. Det är dock viktigt att understryka Mats Hållings betydelse för det lysande resultatet. Hans arrangemang är fräscha, genomarbetade, ytterst smakfulla och dessutom lite fräcka emellanåt. Gil Evans skulle ha gillat dem.

”Asplund Meets Bernstein” är på många sätt Peter Asplunds mest betydelsefulla album hittills. Det står sig ytterst väl även med internationella mått mätt, och det kan mycket väl komma att betraktas som en svensk jazzklassiker vad det lider.

Jan Olsson

Fantastisk plantskola som håller lusten vid liv

Sandviken Big Band

In The Name Of Freedom

(Imogena/2-cd/Border)

I över 40 år har Sandviken Big Band varit en fantastisk plantskola. En rad välkända svenska jazzmusikanter har tagit sina första stapplande steg i just den orkestern. En och annan var etablerad redan vid ankomsten. Några ur högen: pianisterna Gösta Rundqvist och Daniel Nolgård, trumpetarna Lasse Lindgren och Patrik Skogh, tenorsaxofonisten Lennart ”Jonken” Jonsson och gitarristerna Jonny Johansson och Bobbo Andersson. Under många år förfogade man också över storbands-Sveriges stadigaste komp med basisten Hans Wikman och trumslagaren Rolf Andersson. Rolf är förresten fortfarande kvar i gänget, liksom trombonisten Kurt Carlberg, som också fanns med när trumpetaren Arne Eriksson tryckte på startknappen 1968.

Att bjuda in solister och arrangörer från både utlandet och Sverige har varit en av SBB:s grundprinciper för att kunna utvecklas och hålla lusten vid liv. Givetvis håller Åke Björänge, som leder orkestern sedan några år, fast vid denna tradition. På ”In The Name Of Freedom”, inspelad live förra vintern, heter gästerna Håkan Lewin och Johannes Landgren, altsaxofonist respektive organist. Lewin är sedan länge ett välkänt och aktat namn i jazzkretsar, och han gör naturligtvis ingen besviken som solist i hela tolv av detta dubbelalbums 13 nummer, alla förknippade med Duke Ellington. Landgrens orgel är lite svårare att förlika sig med. Fast Ellington hade nog gillat idén med hans medverkan, eftersom den ger musiken en lätt sakral prägel. Som engångsföreteelse kan det verka kul, men bandet har onekligen haft mer livgivande gästsolister genom åren.

Bandet har låtit bättre. Här och var stämmer det lite illa och ensemblespelet är inte alltid av högsta klass, vilket i och för sig kan bero på ”de yttre förhållandena”. SBB:s egna solister får inte komma särskilt mycket till tals, men Niklas Bjarnehälls piano i ”Lotus Blossom” smakar fint. Och i Göran Berencreutz har man hittat en man som håller den stolta gitarrtraditionen vid liv. Flitigaste arrangör är Leif Halldén och hans bidrag klingar, som vanligt, fint. Men allra bäst låter det om Jonny Johanssons version av ”Satin Doll” och Anders Niskas funderingar kring ”I Ain´t Got Nothing But The Blues”. Det senare är albumets mest intressanta och uppkäftiga nummer.

Soundet är ibland lite märkligt och diffust, vilket är förvånande, eftersom mixmästaren Åke Linton har jobbat med det. Men man vet ju inte vilka hans förutsättningar var…

Jan Olsson

Göran har på ett förträffligt sätt blandat konfekten

Stockholm Jazz Orchestra

The Ikaros Suite

by Göran Strandberg

(Sittel/Naxos)

Jag har ofta efterlyst ett personligt material när Stockholm Jazz Orchestra spelar. I många år höll de sig till amerikanska toppskrivare som Thad Jones, Bob Brookmeyer, Bob Mintzer och Jim McNeely. Men mönstret när dåvarande pianisten Göran Strandbergs skrivkunnande togs i besittning på skivorna Lakes och Sailing stärkte bandets profil. Vore konstigt annars med de skickliga musiker och solister som ryms i bandet. Göran är ej längre orkesterns pianist utan fungerar som SJO:s huvudarranggör och kompositör men han låter sig ändock höras i den avslutande Coda. Daniel Tilling är nu bandets pianist – ingen dålig ersättare.

Görans penna har format tio nummer som håller mycket hög klass. Trots att bandet är fyllt med bra solister har han blandat konfekten på ett förträffligt sätt där solisterna får ett stort utrymme i sina nummer.I Horisonter inleds exposén med Karl-Martin Almqvist tenorsax. Han kommer även igen i Solfjäder och Dans. Stafettpinnen går över till Johan Hörlén i Gnistet. Han har här bytt leadalten till sopransax som också lyfts fram i Ikaros. Hans altsax hörs i Snålblåst där även Karl Olandersson spelar trumpet. I Vingar delar trombonisten Magnus Wiklund och tenoristen Robert Nordmark huvudrollerna. Peter Asplunds trumpet ger färg i Mellanmarsch. Inne på trumpetsektionen är den verkligen imponerande med ypperligt lead av bandledaren Fredrik Norén.Med är också Nils Janson.

Trombonerna leds elegant av Bertil Strandberg som är solist i Rumi, Rumi. Magnus Wiklund är redan nämd de övriga är Magnus Svedberg och bastrombonisten - tubaisten Erik Eriksson. Utöver de redan uppmärksammade saxofonisterna ingår också altsaxofonisten Magnus Blom och barytonisten Neta Norén, båda dubblerar med klarinetter.

Det vältrimmade och flexibla kompet med Tilling, gitarristen Ola Bengtsson, basisten Martin Sjöstedt, trumslagaren Jukkis Uotila och percussionisten Ola Botzén håller en imponerande hög klass. Därmed bevisas att SJO förmodligen är landets intressantaste storband med jazz i fokuset. Synd bara att de inte har ett bättre ekonomisk stöd från landets kulturorganisationer.

Göran Olson

Musik av stort konstnärligt värde

Bohuslän Big Band

Featuring Lew Soloff & Adam Nussbaum
Conducted by Joe Muccioli

Porgy & Bess
(Vara Concert Hall)

Det var ett imponerande starkt Bohuslän Big Band som under amerikanen Joe Mucciolis ledning gav sig i kast med Gil Evans arrangemang av Gershwinoperan Porgy & Bess. Just de arrangemang han skrev för Miles Davis 1958. Muccioli transponerade musiken och anpassade den till storbandets besättning, som här rymmer tre valthorn och tuba .

Trumpetaren Lew Soloff ikläder sig Miles- rollen på ett minst sagt respektingivande sätt. Han utlämnar sig såväl naket som kraftigt aggressivt när det krävs. Jag vill inte lyfta fram något speciellt tema eftersom Soloff spelar mästerligt skivan igenom. I skrivandes stund njuter jag av Prayer, Fisherman, Strawberry And Devil Crab. Det är melodier som berör och griper tag ordentligt. It Ain´t Necessarily är en annan läckerhet. När Soloff inte håller sig strikt till Milestappningen visas även vilken stor improvisatör han är. Han har ett enormt register som kan få många kolleger att blekna. Hela tiden görs musik av stort konstnärligt värde.

Adam Nussbaums effektivt smidiga spel sätter även accenter och kulör på livekonserten. Agerandet i operans avslutningsnummer There´s A Boat That´s Leaving Soon For New York är en direktverkande injektion. Att musiken spelats in live skall saluteras. Bandet har stora förtjänster med lysande ensemblespel över hela linjen. Rörblåsarna visar sin drivna skicklighet med bland annat de många byten av instrument som förekommer i arrangemangen.

Trombonerna låter sedvanligt mycket bra med ren klang och precision. Lasse Lindgren är tuff lead-trumpetare och visar sin fysiska kapacitet flera gånger. I det pianolösa kompet är basisten Yasuhito en säker timekeeper som fungerar bra ihop med Nussbaums rörliga spel.
Skivan får inte maxpoäng- men nästan. Jag spar en halv DIG till paret Miles & Evans.
Göran Olson

Förtrollande, graciös storbandsstämning

Steve Swallow
& Bohuslän Big Band

Swallow Songs

(Vara Konserthus)

Skivbolaget Vara Konserthus har gjort en debut som ger genklang. Elbasisten Steve Swallow kopplad till Bohuslän Big Band smakar helt enkelt fågel. Swallows har komponerad all musik och han står också för arrangemangen utom i Eiderdown som trombonisten Niclas Rydh arrangerat. Tre av kompositionerna är skrivna direkt för bandet. Det är en ytterst välskriven musik där Swallows bas kommer i fokus i några nummer -speciellt i koraldoftande Away. Där visas mjuktalande musikalitet med en förtrollande graciös stämning som inte kommer fram i storbandjazz alltför ofta.

Staffan Svenssons trumpet passar perfekt på Swallows palett. Han gör en superinsats i Learn To Fall som måste ha skakat om även en luttrad kille som Swallow. Jag har poängterat det förr, Staffan är en av landets absoluta toppmusiker med stark integritet och stringent attityd till improvisationens möjligheter. Det vimlar faktiskt av bra solister i bandet. Hela rörblåsar-sektionen visar solistisk kvalité. Här finns leadsaxen Johan Borgström, altkollegan Joakim Rolandsson, tenoristerna Ove Ingemarson och Mikael Karlsson. I botten hörs Alberto Pintons prominenta baryton och basklarinett.

Eiderdown visar upp Niclas Rydhs väletablerade trombon. Bra låter också Karin Hammars trombon i Belles där hon delar soloutrymme med pianisten Tommy Kotter och Ingemarssons tenor. Såväl trombon som trumpetsektionen skall framhållas. De leds av Björn Samuelsson respektive Lennart Grahn. Unge trumpetaren Samuel Olsson är ett namn att lägga på minnet, det märks i Playing In Traffic. Kompet med Kotter, basisten Yasuhito Mori och den i storbandssammanhang okonventionelle trumslagaren Anders Kjellberg är effektivt. Anders vitaliserande injektioner är välgörande fria från statiskt storbandstänkande.

Göran Olson

Lasse Lindgren Big Constellation

Plays In The Spirit Of Maynard Ferguson

Spirits!

(Imogena)

Trumpetaren Lasse Lindgren är en hängiven Maynard Ferguson beundrare. Han exponerar sig i en kraftfull fysisk stil där spelet i de övre oktaverna imponerar. Men han kan också bryta mönstret med välsvarvade improvisationer. Lasse har genom engelsmannen och förre Maynard-musikern Ernie Garside fått tillgång till de arrangemang som Maynard använde i sitt Birdland Dream Band. Öppningsnumret, Joe Zawinuls ”Birdland” är en häftig sak där Lasse också spelar ventilbasun, det gjorde även Maynard.

I jazzklassikern ” Airegin” kan man njuta av Johan Borgströms altsax och det effektiva trumslagarparet David Sundby och Göran Kroon. ”Gonna Fly Now ” från filmen ”Rocky” och ”Maria” ur ”West Side Story” är hämtade från Maynards kommersiella hit-avdelning. I den snabba ” The Fox Hunt” blir det en intensiv trumpetduell mellan Lasse och Johan Holmberg. I latinbestänkta ”Si Si MF” är det trombonisterna Lars-Göran Dimle och Niklas Rydhs tur att gå in i en medryckande clinch. Vid sidan av Lasse hörs i riviga 6/8-melodin ”New Bag Blues” barytonsaxofonisten Erik Kristofferson och keyboardisten Johan Johanson.

I ”Left Bank Express” lockar åter Eriks barytonsax. Tenoristen Jens Nilsson kliver också in bilden, så och en taggad Lasse. Taggade är också trumslagarna och elbasisten Owe Almgren. Lyriskt högtflygande är Lasses trumpet i ”I Can´t Get Started”. Komponerad av Vernon Duke och inte av George Gershwin som konvolutet anger. Texten som Lasse brottas med tillhör i alla fall en Gershwinare, brodern Ira. I den elektrifierade rockmelodin ”The Serpent” hörs Lasses el-förstärkta ventilbasun och trumpet och trombonisten Rydh. Melodins upplösning är av det anarkistiska slaget .

Besöket i den Fergusonska notmappen rundas av med ”I Got The Spirit/Blue Birdland” i Slide Hamptons arrangemang som inleds med Lasses gnäggande trumpet. Sedan går en rad av utmärkta solister in i den klappjakt som kompet dragit igång.

Göran Olson

Georg Riedel

Wolfgang on My Mind

(Phono Suecia)

Georg Riedel, en av vårt lands mest mångsidiga kompositörer och musiker, är mannen bakom.”Wolfgang on My Mind”. Musiken är rakt igenom signerad Riedel och består av. två ”småsviter”, en lite längre sådan och ett ”lösnummer”.

Under hälften av speltiden får vi höra den ursprungliga uppsättningen av Radiojazzgruppen, det 12-mannaband under ledning av Arne Domnérus och Jan Johansson, som bildades 1967, strax efter det att man hade skrotat det så kallade Radiobandet. Den andra halvan av plattan bjuder på den svit i fem satser som givit plattan dess namn. Den skrevs och spelades in 1991 för att fira(?) 200-årsminnet av Mozarts bortgång och innehåller faktiskt också lite stöldgods från Wolfgang Amadeus allra sista symfoni, den som i efterhand kom att kallas Jupitersymfonin.

Musiken är förstås klurig på det där speciella Riedel-viset som kännetecknar alla Georgs kompositioner, oavsett om det handlar om musik för balettbruk, barnvisor eller psalmer. Det är alltså musik som består av intrikata, oväntade vändningar, klanger och utmaningar. Men samtidigt som den kan vara komplicerad är den också enkel och till och med lite trallvänlig här och var. Och fylld av en stilla humor.

Solister fanns det gott om i bägge upplagorna av Radiojazzgruppen, och flera av dem får komma till tals. Jan Johansson, på många sätt Riedels musikaliska tvilling, lyser i 60-talsnumren liksom Jan Allan, Rune Gustafsson, Arne Domnérus och Lennart Åberg. I Mozart-sviten lägger man främst märke till en magnifik Bobo Stenson och – återigen – Lennart Åberg, som förresten såg till att gruppen hölls vid liv när Dompan och Jan Johansson hade kastat in handduken.

Jan Olsson

Stockholm Jazz Orchestra

Plays Stockholm Jazz Orchestra

(Dragon)

Stockholm Jazz Orchestra är ett storband med en kader av solister och ensemblespelet är föredömligt. Orkestern är känd för att med bra resultat spela arrangemang i den storbandvariant som utspelats på Village Vanguard i New York allt sedan Thad Jones–Mel Lewis Orchestra dagar. Arrangörer på dagens moderna storbandsscen, som Jim McNeely och Bob Mintzer har båda samarbetat med SJO. Här har de arrangerat fem av skivans åtta inslag. Resterande nummer har arrats av altsaxofonisten Magnus Blom, trumslagaren Jukkis Uotila samt orkesterns tidigare pianist Göran Strandberg. Kompositionerna har dock ritats av medlemmar i bandet vilket i viss mån täcker skivtiteln.

Solisterna tarvar verkligen uppmärksamhet. I saxofonsektionen hörs Johan Hörlén altsax, tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark. Trumpetsolister är Peter Asplund, Magnus Broo, Karl Olandersson och Gustavo Bergalli. Vilken sektion! Trombonsolister är Bertil Strandberg, Peter Dahlgren och Magnus Wiklund. I den effektiva rytmsektionen kommer solon från alla medlemmar. Det vill säga pianisten Daniel Tilling, gitarristen Ola Bengtsson, kontrabasisten Martin Sjöstedt samt dynamon från Helsingfors trumslagaren Jukkis Uotila. Vad som saknas solistiskt är ett inlägg från ledaren och trumpetaren Fredrik Norén som nu får dra det tunga lasset som leader.

En kommentar vill jag lägga in. Varför satsas det inte hårdare på att skaffa en egen profil med arrangemang från orkesterns medlemmar? Man var på väg när Göran Strandberg levererade arrangemang. Varför övergav man den tanken? Bandet är helt enkelt för bra för att vara ett coverband. Där har några andra svenska storband varit mer kreativa.

Göran Olson

Per Tjernberg

Inside information

(Phono Suecia)

Slagverkaren Per Tjernberg, av många fortfarande mest förknippad med kultbandet Arkimedes Badkar, förknippar jag med musik som ofta haft en dragning åt världsmusikhållet mer än åt jazzen. Den här skivan, presenterad som ”musik för 21 musiker och mindre ensembler” är emellertid ett ambitiöst projekt med tydlig jazzkaraktär. Han har samlat omkring sig en formidabel laguppställning med fina jazzmusiker, och tre av styckena har arrangerats av Ulf Adåker. Per Tjernberg har själv skrivit alla låtarna och skivan är tillägnat minnet av altsaxofonisten Christer Boustedt (1939-1986).

Efter en inledning med stark Coltraneprägel, förmedlar resten av skivan i mitt tycke en utpräglad sjuttiotalskänsla. Fusionsjazzen finns hela tiden i botten, och förekomsten av elpiano i klangbilden förstärker intrycket. Trots slagverken, på några spår fyra stycken samtidigt, handlar det om i huvudsak rätt lugn och vacker musik. Två av styckena, båda fint arrangerade av Adåker, är längre verk på 17 respektive 14 minuter. Av övriga stycken visar ”Troutfishing in America” tydligt på Tjernbergs intresse för Terry Riley och andra minimalister, och i ”Gröndal” kan man känna doften av Pharoah Sanders luftiga gung. Ett av spåren är tillägnat Joni Mitchell.

Det finns många lysande partier och fina soloinpass på den här skivan. Ändå är det som den inte riktigt vill blomma ut ordentligt, utan stundtals ger ett lite tillknäppt intryck. Kanske är det själva fusionsformen som i sig ter sig en aning stel. Skivan växer efter flera genomlysningar, men på något sätt tycker jag man borde ha kunnat få ut ännu mer av alla dessa duktiga musiker.

En rolig sak med skivan är blandningen av musiker ur olika generationer. En bild av det får ni om jag nämner skivans solister: Tommy Koverhult, Bernt Rosengren, Bobo Stenson, Mats Öberg, Magnus Wiklund, Ulf Adåker, Christian Spering, Christer Bothén, David Wilczewski, Klas Jervfors, Magnus Lindgren, Mattias Ståhl och Per Tjernberg själv. Hoppas jag inte glömde någon.

Roger Rudolfsson

Lennart Åberg

& Norrbotten Big Band

Up north

(Caprice)

Ordet ”storbandsjazz” leder mångas tankar till swingeran och den tidens omåttligt populära dansband. Det är lite synd, för det kan medföra en låsning hos vänner av modernare jazz, som reflexmässigt vänder sig från den och därför lätt missar fin storbandsjazz som görs idag. För det görs helt klart fin musik för storband idag, och Norrbotten Big Band är utan tvekan ett av landets bästa.

Här handlar det om högklassig modern jazz, och skivan innehåller bland annat Bob Brookmeyers specialskrivna ”Suite for soprano saxophone and 16 players”. Brookmeyer är närmast legendarisk som ventilbasunist från 50- och 60-talen, inte minst för sina samarbeten med Gerry Mulligan, Clark Terry, Jimmy Giuffre och Stan Getz. Sedan många år är han också en skicklig, men kanske orättvist förbisedd, kompositör och arrangör. Den här sviten, som närmast kan kallas för en saxofonkonsert, består av fyra satser, och Brookmeyer leder själv orkestern.

Musiken är till stor del rätt stillsam och storbandet klingar snyggt som det ska. Det är dock solisterna som dominerar skivan, och då framför allt Lennart Åberg på sopran- och tenorsax. Åberg är ju sedan många är en av våra mest framstående saxofonister med en personlig stil, framvuxen ur Coltranetraditionen. Här får han rikligt med soloutrymme och han improviserar mycket varierat, både intensivt och innerligt, mot Brookmeyers skräddarsydda bakgrunder.

Lennart Åberg har också skrivit och arrangerat två spår, rubricerade som ”In the tradition”. Han skriver själv att traditionen i detta fall syftar på arrangörer som Billy Strayhorn, Duke Ellington, Ernie Wilkins, Gil Evans och McCoy Tyner. En särskild doft av Ellington får vi i ”NBBBlues”, där den inledande melodislingan för tankarna till dennes komposition ”Take the Coltrane”. Tim Hagans spelar fin trumpet i ”Straycats” och Nils Landgren visar vilken skön trombonist han är i ”NBBBlues”.

Skivan avslutas med fyra helt improviserade duetter mellan Åberg och pianisten Daniel Karlsson. Fria fantasier, ursprungligen tänkta som introduktioner till Brookmeyers svit, men som fick leva sitt eget liv. En oväntad avslutning på en bra storbandsplatta.

Roger Rudolfsson

Tolvan Big Band

Code Red

(Prophone)

Tolvan Big Band är en stark exponent av modern storbandsjazz. Man har konsekvent använt sig av bandets egna arrangörer och kompositörer vilket stärkt profilen. Med få undantag har man anlitat gästande skrivarkrafter. Här på Code Red är det bandledaren och altsaxofonisten Helge Albin, sopran–tenorsaxofonisten och basklarinettisten Cennet Jönsson och pianisten Jacob Karlzon som svarat för melodierna. Arrangemangen delar Helge och Cennet på. Anrättningen kryddas med fina solistinslag och ett mycket effektivt ensemblespel.

Skrivarna är också solister av rang men det finns fler russin i kakan. Trumpetaren Peter Asplund är grandios i Helges Code Red och i Cennets afrika-associerade Antelope Dance där tenoristen Inge Petersson gör ett ypperligt personligt solo. Störtskönt klingar trombonerna i Cats And Dogs. Här gör Vincent Nilssons plungerförsedda trombon en härlig uppvisning i en trombonvariant som idag alltför sällan utnyttjas inom storbandsjazzen. Inspirerar gör också Helges attackerande altsax. Orkesterbakgrunderna skall också hyllas.

Jacob Karlzon är skivans mest lanserade solist – han håller sedvanlig hög klass. I dagsläget är han en av landets njutbaraste pianister vilket inte säger litet i den konkurrensen. Bevis finns i Cod Red, The Other Day och Ups And Downs. I den sistnämnda låten får han stark support av Lennart Gruvstedts effektiva trumspel. Det smittar även av sig på Cennets sopransax. I Helges Going Bananas öppnar basisten Peter Albin övertygande solistparaden som följs upp av Fredrik Davidsson med framfusigt inspirerande trumpetspel. Vincent Nilsson och Ola Åkerman intar också arenan med en rolig trombonduell. Cennets basklarinett har huvudrollen i Helges tilldragande ballad Subconscius C. Skönt att höra en basklarinettist som inte använder instrumentet enbart som ett iögonfallande effektinstrument utan koncentrerar sig på att göra trovärdig musik istället. Trovärdighet karaktäriserar för övrigt hela produktionen.

Göran Olson

KMH Jazz Orchestra

Örjan Fahlström
Live In Tallin
(KMH / CDA)

Den unga svenska jazzen har många utövare som företrädelsevis spelar i mindre grupper. Några unga storband av format står inte att upptäcka frånsett det spelskickliga KMH Jazz Orchestra som Örjan Fahlström drillar på Ackis ( Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. ) Det är ett mycket välklingande band där flera av skivans musiker kommer att närma sig den inhemska jazzens centrum om några år.

När orkestern spelade i Tallin förra året gjordes påpassligt en inspelning som bandet skall ha all heder av. Med drivet ensemblespel, det brukar vara så när Örjan leder ett band, och lovande solister är bandet en attraktion. Utmärkta arrangemang från topparrangörerna Thad Jones, Maria Schneider, Jimmy McNeely, Michael Abene, Magnus Lindgren och bandets ledare Örjan Fahlström ger också stabilitet. Mindre känd är Mats Hålling, segraren i 2006 års kompositionstävling Jazzverk. Njutbara solister i hansThe Bones är trombonisten Sven Berggren och pianisten Carl Flemsten.

Bland de solister som passerar revy måste jag lyfta fram sångerskan Maria Winther. Inlindad i Örjans välsittande arrangemang tolkar hon mycket personligt Don´t Go To Strangers där pianisten Carl Flemsten inleder med en stämningsfull introduktion. Flygelhornspelaren Svante Hallin bidrar också till den varsamma stämning som byggs upp. Maria har även den tuffa Jimi Hendrix-låten Stone Free och standardlåten End Of A Love Affair på sin lott. I Stone Free får kompet löpa linan ut dynamiskt. Jan Thander sopransax och gitarristen Ludwig Göransson river också ifrån sig kraftfullt. Mogna obligater serverar tenoristen Magnus Dölerud när Maria inleder End Of A Love Affair med ett a capella-parti. När tempot sätter sig visar hon sig även vara en utmärkt uptempo-sångerska. Magnus Lindgrens arrangemang, där saxsektionen och Dölerud också utmärker sig, är verkligen en topp på en skiva med stora förtjänster oavsett musikernas ålder.

Bandets samtliga medlemmar;

Örjan Fahlström cond, Jonas Thander as-lead fl, Gustav Rosén as, Magnus Dolerud ts, Kristian Brink ts, Jens Filipsson bs, Jacek Onuszkiewicz tp-lead flh, Thomas Nilsson tp flh, Svante Halldin tp, flh, Oscar Lindblom tp flh, Magnus Viklund tb-lead, Sven Berggren tb, Karl Frid tb, Erik Eriksson btb, Carl Flemsten p, Ludwig Göransson g, Stefan Stenberg b, Ola Hultgren dr, Maria Winther vo. Insp. Tallin i 11 april 2006.

Göran Olson

Jacob Norgren Big Band Splash

East Of The Artic Circle

(Wide Meadow Music)

Jacob Norgrens Big Band söker sig inte i motsats till många andra svenska storband till etablerade förlagor. Istället jobbar man med en personlig repertoar, visserligen inte fullt utvecklad men definitivt värd att fortsätta med. Spännande udda intentioner och ett variationsrikt sound väcker nyfikenhet.

Det är en ung orkester där flera av musikerna har passerat Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bandledaren och barytonsaxofonisten Jacob Norgren har komponerat flera

nummer och arrangerat hela skivan. Han svarar också för samplingarna. Inspirerad har han blivit av Arvo Pärts musik.

Musiken är våghalsigt djärv och stundtals mycket rolig trots skärande dissonantiska inslag. Det känns vederkvickande att höra ett band som törs kliva över den ombonade konventionella storbands-inhägnaden för att ge sig ut på mer osäker gungfly. I String blandas ektroniska och akustiska klanger. Här hörs den frispråkige trombonisten Mats Äleklint som brukar spela i Joakim Milders band. Men även flera trombonister står att upptäcka, som Fredrik Ruud och Magnus Wiklund. Bastrombonisten och tubaisten Klas Eriksson är en tillgång när musiken närmar sig Miles tubaband i Bell Blues. Lina Lövstrands vassa flöjtspel är ett annat glädjeämne. Insittare är bland annat Jonas Kullhammar och Karl Olandersson

Något så ovanligt i storbandssammanhang som en banjo, kommer in i Sailing Shoes. Den tillhör Greta Bondeson som tillsammans med systrarna Stella och Sunniva charmigt vädrar struparna i en behagande countrystil. Bluesiga I Can´t Stay Here har sångaren Marino Valle som shouter. Han lierar sig med systrarna i den New Orleans påverkade Kamoolanju. Solist där är också altsaxofonisten Herbert Nordlund.

Bandets intensitet och energi gör mig nyfiken på att få möta bandet live.

Göran Olson

Lennart Åberg

with Peter Erskine.

Special Guest Palle Mikkelborg
Free Spirit
(Bonnier Amigo)

Lennart Åberg kan den musik som trumpetaren Don Cherry kreerade. Cherry – andan förknippas ju inte med storbandsmusik men Lennart har gjort en lyckad konvertering till det större gruppformatet.

I egna kompositioner plus Cherry - sviten Tantra –Mali Doussn´Gouni - Desireless visas det med ackuratess. Lennarts skrivkonst blommar verkligen ut här. Det konventionella storbandstänkandet har lämnats därhän och ersatts med andra komponenter där ett genomtänkt spelschema förstärker skivans höga substans. Tenorsaxen som lyfts fram har en mogen auktoritet. Med bärig ton formar Lennart en profil som håller internationellt mått.

Mötet mellan Lennart och trumlagaren Peter Erskine inleds i den periodmässigt variationsrika Arthur. En melodi med finstilta detaljer men som tillåter tenorsaxen att gå i clinch med Peter. I Amarone med sina maniska upprepningar får trummorna eld på den kokande häxbrygden. Christian Sperings imposanta bas är likaså en katalysator. Bertil Strandbergs trombon och Mattias Ståhls marimba bidrar till den lockande koloriten.I bluesbestänkta Rain, som har ett stick, får Dave Wilczewskis tenorsax ett mycket hörvärt utrymme. Kashmir, som baseras på ett enda ackord, är en målerisk resa där Lennart varligt lägger ut kursen och basen gör små krusningar.

Palle Mikkelborgs stillsamma entré i den mångfasetterade Cherry – sviten ger ett själsligt klimax där hans trumpet för med sig ett ljust skimmer. En motpol nås när Alberto Pintons grova barytonsax bryter in och röjer. I svitens sista del är Palle åter den stora kreatören vid sidan av Lennarts tenorsax som varsamt tar initiativet i In Memoriam där han och pianisten Daniel Karlsson skapar en meditativ atmosfär. Förenas gör de också i det vackra slutnumret Folkvisa.

Göran Olson

Läs intervju med Lennart Åberg

Monday Night Big Band

Soft Lights & Sweet Music

(Music Mecca)

Soft Lights & Sweet Music är resultatet av det samarbete med den amerikanske pianisten, arrangören och kompositören Michael Abene, som Monday Night Big Bands grundare Jörgen Nilsson inledde bara något år innan han, alldeles för tidigt, gick bort sommaren 2002.

Den som eventuellt trodde att MNBB ”bara” behärskar musik av Jörgens gamle arbetsgivare och mentor Thad Jones torde i och med den nya plattan få en ordentlig tankeställare. Albumet är nämligen alldeles ypperligt och visar nya och ytterst tilltalande sidor hos bandet. Uppenbarligen trivs medlemmarna utmärkt med Abenes festliga, utmanande och ofta överraskande arrangemang. Man trodde sig ha hört nästan alla tänkbara varianter på de fem standards som finns med på plattan förutom två original, ett av Abene och ett av Jörgen Nilsson. Men hej vad man bedrog sig. Mike har möblerat om ordentligt och skapat helt nya varianter på slitna harmonier. Ibland får man leta ordentligt innan man hittar ”orignalmelodin”. Mina personiga favoriter på ”Soft Lights & Sweet Music” är titellåten, signerad Irving Berlin, Leonard Bernsteins otroligt vackra ”Lucky to Be Me” och Jörgens ”Walkin´ Her Home”, som vi första gången hörde på hans egen cd ”Sweet Sound”.

Ensemblespelet i bandet är genomgående tätt och friskt med god balans i och mellan sektionerna. Kompet, alltså Jan Lundgren, Jan Karlsson och Rasmus Kihlberg, ser till att det kokar ordentligt när så erfordras och solisterna är utmärkta. Alldeles speciellt lyser Jan Lundgren, tenorsaxofonisten Claus Waidtlöw och trumpetaren Mårten Lundgren.

Monday Night Big Band är fortfarande, 18 år efter starten, ett av vårt lands allra bästa storband! Soft Lights & Sweet Music är ett övertygande bevis på det!

Jan Olsson

Håkan Broström

New Places

Compositions by Håkan Broström
( Phono Suecia / CDA )

Alt- och sopransaxofonisten Håkan Broström har debuterat som storbandsledare på skiva med alltigenom egna kompositioner och arrangemang. Håkan är väl förtrogen med storbandsmusik, han är bland annat en viktig kugge i Norrbotten Big Band. Med ett högt slutbetyg blottas nu hans personliga skrivande.

Öppningsnumret Possibilities indikerar kursen mot en modern storbandsmusik. Dynamiske trumslagaren Bengt Stark ger Håkans altsax och Jacob Karlzons pianospel ett kännbart flyt. Avspänd är alten i Growing Up där också Palle Danielssons tätsmygande bastoner biter sig fast. Solist i Storytellers Waltz är tenoristen Karl-Martin Almqvist. Vresigt och aggressivt bryter han sig in Håkans alster där ett välspelat brassparti observeras.

Med en absolut renhet hörs Håkans sopransax i New Places där Jacobs piano även ger mersmak. I To Cornelis, Drifting Apart och vackra Suspended Moon fortsätter den raka sopranen. Suspended Moon är försedd med vackra stråkklanger som ger en kontrast till skivans storbandsklanger. Palles sublima bas, Bertil Strandbergs mjuka trombon och Robert Nordmarks myndiga tenorsax träder också fram i To Cornelis. Attraktiv är trombonisten Peter Dahlgren i Love Her - samma med Johan Hörléns gäckande altsax. Starry Night inleds med Alberto Pintons bäriga basklarinett och den mjuka karaktären förstärks sedan av stråkar och marimba. Jacobs piano skapar även stämning vilken stegras när Håkans sopransax blir yster i Don´t Lose That Smile. I Three Years Old Cowboy är den rentav ståtlig. Med bett presenteras sig också trumpetaren Peter Asplund.

Exkursionen i Håkans skrivkonst mynnar ut i lågmälda Chinese Dinner där han återgår till altsaxen med stråkar och marimba som matchande bakgrundsmatta.
Göran Olson

Örjan Fahlström

International Departures

( Phono Suecia)

Örjan Fahlströms variationsrika skrivkonst betraktas här i två perspektiv. I fyra nummer daterade 1998 – 2000 leder han Norddeutche Rundfunk Big Band [NDRBB].

Örjans International Big Band [F.I.B.B.] från1981 spelar fem nummer hämtade från LP:n Heads Together. Märke Frituna. NDRBB öppnar med Hot Air som har stänk från Thad Jones kolorit. Bra betyg. Carl Stötters flygelhorn är som sig bör varmt och harmoniskt. Vassare ljuder Fiete Felsch sopransax. I Street Walk No. 2 är pianisten Vladyslav Sendecki en av solisterna - orkesterns personligaste ? Än mer stärks hans aktier i Diaphonous från Örjans Milevans Suite. I Spirit Of St.Miles ur samma svit visas hög klass hos Peter Bolte altsax, trumpetaren Ingolf Burkhadt, tenoristen Christof Laurer samt gitarristen Stephan Diez. Sammantaget ett mycket lyckat arrangeringsjobb med intressanta klangbilder .

När F.I.B.B. – skivan släpptes tyckte jag att musiken var överarbetad och stundtals spänd. Delvis reviderar jag nu intrycket. De lysande insatserna av en skara toppsolister imponerar fortfarande. Vilken trumpetsektion med Benny Bailey, Palle Mikkelborg, Idrees Sulieman och Tim Hagans ! Stora personligheter och improvisatörer! Hagans flygelhorn i Crystal Eagle och Palle Mikkelborgs med harmonsordin i The Dancer och elförstärkt variant i The Supreme Thrill Of Existence räcker för ett inköp.

Berättigat utrymme i övrigt får även altsaxofonisten Lennart Åberg, tenoristerna Ulf Andersson och Glenn Meyerscough och mustige barytonsaxofonisten Sahib Shihab. Trombonsolist är Nils Landgren som antyder sin kommande storhet. Pianisten Bobo Stenson och basisten Palle Danielsson delar på Polarized .
Göran Olson

Composer´s Big Fun

Compositions by Ann-Sofi Söderqvist,
Jan Levander, Joakim Milder.
(Phono Suecia)

Det är kul att det finns skrivare som törs lämna den traditionella storbandstraditionens stora förtjänster men också dess inrotade konventioner. Bakom det relativt okända Composer´s Big Fun finns det tre skrivare som vågar ta steget fullt ut med eget material och idéer.

Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist, rörblåsarna Jan Levander och Joakim Milder är initiativtagarna till orkestern. Solister som de är har de givetvis improviserade saker att berätta även där. Instrumentationen med Anders Åstrands marimba / vibrafon samt Alberto Pintons kontrabasklarinett ger ett lockande spektra. I Ann -Sofis Tidsstämning samt Jan Levanders suggestiva Ingredienser Till Människa hörs dramatisk sång från Marie Bergman.

Solisterna har personlig profil. Staffan Svenssons trumpet i Var Är Du är en höjdare. Det finns mer än influenser från Miles i hans fraser. Andra trumpetsolon bjuds av Lasse Lindgren och Patrik Skogh. Kontrasterande trombonister är Niclas Rydh, Sven Berggren och " Dicken " Hedrenius. Pianisten Johan Zakrisson och sopransaxofonisten Dave Wilczewski skall också nämnas. Bas spelar Per ˆ Ola Landin och trumslagare är Calle Rasmusson. Med är också altsaxofonisten Peter Fredman, trumpetaren Tomas Florhed och trombonissan Karin Hammar.
Summering, ett storband med många bottnar som bör tas tillvara.
Göran Olson

Stockholm Jazz Orchestra

with Dick Oatts And Gary Smulyan

Waves From The Vanguard

(Dragon)
Här kommer en fortsättning på plattan Homage, som SJO spelade in Live at Jazzclub Fasching 2003 och där Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra mapp från Village Vanguard användes. Då som nu är alt-sopransaxofonisten-flöjtisten Dick Oatts och barytonsaxofonisten Gary Smulyan med. Killar som kan Thads musik utantill. Två melodier är med från den kvällen på Fasching. Tillkommer gör två nummer från 2004 samt fyra från 2005.

Thads storbandsmusik ligger fortfarande till grund för det som skrivs idag. I vissa fall är det ungefär fyrtio år sedan han satte dit sina prickar och musiken är fortfarande aktuell. Jim McNeelys Off The Cuff är det enda nummer som spelas utöver Thads alster. McNeely har stöpts i samma form som Thad varför helhetsbilden behålls komplett.
Thads melodier här är Low Down, Central Park North, All My Yesterdays, It Only Happens Every Time, Kids Are Pretty People, Consummation samt hypersnabba Fingers. I den sistnämnda får verkligen saxsektionen en svettig genomkörare. Ensemblespelet är solitt med känsla för nyanser. De två New Yorkarnas närvaro har säkert haft betydelse. Vilken topp och botten i saxkroken !

SJO:s solistsida är ett säkert varumärke. Trumpetare som lanseras är ledaren Fredrik Norén, Peter Asplund, Magnus Broo och Karl Olandersson. Trombonsolona svarar Bertil Strandberg för. Saxsektionens solister förutom Oatts och Smulyan är Johan Hörlen, Karl-Martin Almqvist och Magnus Lindgren. Alla i kompet har befogat soloutrymme. Det vill säga pianisten Göran Strandberg, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Jukkis Uotila.

Göran Olson

Magnus Lindgren

& Malmö Opera Orchestra

Music for the Neighbours

(Amigo cd/dvd)

Strax före jul förra året hade jag glädjen att få höra Magnus Lindgrens kvartett i sällskap med Rigmor Gustafsson och Malmö Opera Orkester, anförd av maestro Hans Ek, uppföra Magnus svit ”Music for the Neighbours” på Malmö Opera och Musikteater. Jag gick fullständigt ner för räkning och kunde rapportera i tidningen (SkD) att detta var ”årets konsert”.

Nu har hela kalaset kommit på cd, och min reaktion är fortfarande densamma: ”Music for the Neighbours” är en milstolpe i svensk jazzhistoria, precis som - till exempel - Ulf Lindes ”Three without a Key” och mötet mellan Quincy Jones och Harry Arnolds radioband. Sällan eller aldrig har en svensk jazzgrupp samarbetat bättre, tätare och mer naturligt med en symfoniorkester. Magnus omväxlande, spännande och ofta vackra musik passar kombinationen som hand i handske. Och – sträck på er alla Malmöbor – orkestern klingar fantastiskt väl. Dessutom svänger den, vilket förmodligen beror på att medlemmarna är relativt unga, mycket mångsidiga och har erfarenheter och ideal som sammanfaller med Lindgrens.

Som helt dominerande solist glänser Magnus förstås med personligt, innerligt och tekniskt fullödigt spel på såväl tenorsaxofon som flöjt och klarinett. Men även pianisten Mathias Algotsson, som blir bättre för varje gång man hör honom, gör mycket gott ifrån sig liksom stöttepelarna längst bak, basisten Fredrik Jonsson, trumslagaren Jonas Holgersson och specialinkallade slagverkaren Magnus Persson. Den senare kliver förresten längst fram i det nummer som Magnus kallat ”Movements from Stockholm”.

Vad som gör den här cd:n till något alldeles extra är att den är en så kallad ”dualdisc”. Man kan alltså vända på den, stoppa in den i dvd-spelaren och beskåda – och naturligtvis också höra - hela konserten så som den tog sig ut i Stockholm Konserthus den 24 september i fjol. På den sidan har man också stoppat in nästan 20 minuter extramusik, som inte finns på cd-sidan.

”Music for the Neighbours” får ni bara inte missa! Och det finns ju faktiskt dubbel anledning att köpa plattan!

Jan Olsson

Putte Wickman &

Ernie Wilkins Almost Big Band

Plays Duke Ellington

Kinda Dukish
(Gazell)

Sällan hörs Putte Wickmans klarinett på jazzskiva med en större orkester. Att nu höra hans ton som med en laserstråles precision svävar över en stor orkester är en njutning. Resligt tolkar han melodier som associerar till Duke Ellingtons orkester. Allt arrangerat av Ernie Wilkins vilken arbetade i Köpenhamn från 1979 fram till sin död 1999. Hans Almost Big Band var en skapelse som rörde sig lätt och smidigt likt en liten grupp. Bandet som fortfarande existerar mötte Putte i Köpenhamn september 2004.

Redan i öppningsnumret "Johnny Come Lately" sätter en ytterst vital Putte nivån på skivan. Jesper Lundgaards superba basspel blir en viktig studsmatta. Mästerligt ! Den sobra kulören i "Sophisticated Lady" appellerar till en stämningsfull målning av Turner men där klarinetten kommer in och får dimman att lyfta. Ur diset stiger också Peter Goldschmidts barytonsax.

"Kinda Dukish" - är en utlöpare från Dukes pianointroduktion till "Rockin In Rhythm" från femtiotalet. I det snabba tempot eggas Putte med snärtiga eggande bakgrunder. Här märks hans fina balans. Trumpetskrik bidrar till den ellingtonska mooden. "Take The Coltrane" lockar med härligt pianospel av Nikolaj Bentzon vilken plattan igenom gör guldkantade insatser. Tenoristen Jan Harbeck sticker emellan med ett snyggt solo innan Putte börjar kryssa på vågorna som bandet manar fram. Lea Nielsens trombon som tillstöter är för mig ett nytt namn som bör följas upp. Välbekante Jan zum Vorde låter också sin virila altsax blossa upp. Goldschmidts fullkornsbaryton bygger på solistskaran innan trumpetaren Jens Winthers kliver in med lite modernare intrikata fraser sist ut är är trumslagaren Aage Tangaards med ett variationsrikt solo.

Trollsk är "The Mooche" där Puttes subtila ton sitter som en smäck. Intressant att höra honom nyttja en blues i en miljö där bebopådran gör en avstickare. Ystra

"Mainstem" inleds med ett fräsigt solo av tenorissan Pernille Bevort. Trombonissan Lea Nielsen förlänger stämningen innan fältet öppnas för Putte. Så han spelar ! Idérikedomen är outtömbar. I glättiga "Good Queen Bess" vars rundgångstema typ b, gm, cm7, f7, gm7, e-dim, cm7,f7… får flera solister vid sidan av Putte att exponera sig i insatser av klass.

En höjdpunkt är Billy Strayhorns ballad "My Little Brown Book". Mer lyriskt kan en klarinett knappast tala. Bentzons sköna slingor ger också gåshud. Peter Jensens sordinerade trombon framkallar varma känslor. Wilkins snabba "A Little Bit Of Ellington" blir en värdig avslutning där en uppsjö av solister får sträcka ut. Bonus fås i form av en bonusvideo där "Mainstem" återkommer.

Göran Olson

Jonas Kullhammar Quartet
with Norrbotten Big Band

Snake City North

(Moserobie)

Jag kan inte stå emot den här plattan. Innan det sista numret, ”Bebopalulia”, klingat ut, kom jag på mig själv med att hoppa omkring som en skadskjuten kråka i spisarkammaren!

På ”Snake City North” – ”Norra Orminge” i utkanten av Stockholm alltså, har tenorsaxofonisten Jonas Kullhammar och hans vid det här laget tätt sammansvetsade kvartett lierat sig med blåsarna i Norrbotten Big Band. Det innebär inte att det blir någon storbandsplatta i egentlig bemärkelse. Snarare en kvartettplatta med storbandsstöd. De ypperliga norrlänningarna (av vilka åtskilliga kommer från södra Sverige) bildar alltså en ram för Jonas och hans kamraters frejdiga utfärder. Kullhammar själv är förstås huvudsolist. Hans maffiga sound i luren och hans orädda och hela tiden mycket svängiga spel av modern bebopmodell är en fröjd att ta del av. Men även geniale pianisten Torbjörn Gulz får komma till tals då och då, och gör det – som vanligt – på sitt mycket personliga sätt. Basspelande Alice Babs-stipendiaten Torbjörn Zetterberg och trummisen Jonas Holgersson ser till att den välkryddande soppan nästan kokar över ibland.

Gulz har skrivit nästan alla knixiga men oerhört effektiva arrangemang, som tolkas med en imponerande perfektion och känsla av Norrbotten-blåsarna. I två nummer släpps även storbandets begåvade trumpetare/flygelhornist Danne Johansson fram till solistmikrofonen liksom trombonisten Peter Dahlgren och inte mindre begåvade altsaxofonisten Håkan Broström.

Det verkliga höjdarnumret är ”Frippes Blues”, tillägnat salig ”Frippe” Nordström, som är skyldig mig en femtiolapp…

Jan Olsson

Internationell
storbandsjazz

Ron Carter Big Band

Artuto Sandoval

European Jazz Orchestra

Circulasione Totale
Orchestra

Maria Schneider
The European
Jazz Youth Orch.

Dizzy Gillespie

All Star Big Band

John LaBarbera Big Band

Jaco Pastorios Big Band

Dave Holland Big Band

Bob Mintzer

Storbandsdebutanten

bjuder på tilltalande anrättning

Ron Carter´s Great Big Band

(Sonny Side/ Naxos)

Det är inte var dag man får möta ett nystartat amerikanskt storband. Basisten Ron Carter har på relativt kort tid fått sitt band att slå an på den kräsna New Yorkpubliken. Till sin debuten som storbandsledare har Carter anlitat vännen Robert M. Freedman som arrangör, vilken också har meriter som pianist och saxofonist av klass.

Bob som han kallas har spelat och arrangerat för storband med ledare som Herb Pomeroy, Maynard Ferguson och Woody Herman. Arrangerat har han gjort för artister som Lena Horne, Sarah Vaughan och Harry Belafonte. Han har också varit länkad till Miles, Horace Silver, Eric Dolphy, Herbie Hancock och McCoy Tyner. Filmmusik finns också på tjänstgöringslistan.

Bland skivans kompositioner finns två melodier av Carter och ett nummer av Freedman som blandas med jazzstandards av olika årgångar. Äldre jazzklassiker som St. Louis Blues, Caravan och Opus One har placerats in i collaget bredvid Sonny Stitts The Eternal Triangle, Dizzys Con Alma, Shorters Footprints, Mulligans Line For Lyons och Nat Adderleys Sweet Emma. Det är en tilltalande anrättning som har alla tecken på att gå hem i bredare storbandskretsar. Orkestern har ett väloljat ensemblespel med imponerande leadinsatser. Kompet är av högsta klass vilket inte är någon överraskning. Det brukar vara så när amerikanska storband spelar upp.

Carters Great Big Band är ett intressant nytillskott i storbandsbagen med en uppsjö av solister. Där hörs sopran-altsaxofonisten Jerry Dodgion, tillika saxledare, altsaxofonisten Steve Wilson, tenoristerna Scott Robinson och Wayne Escoferry. Trumpetsolister är Greg Gisbert, Tony Kadlek och Alex Norris. I trombonsektionen hörs Steve Davis, Jason Jackson, James Burton lll och bastrombonisten Douglas Purviance. I det hypereffektiva kompet omger sig Carter med fine pianisten Mulgrew Miller och trumslagaren Lewis Nash. Det här är ett band vars vidare öden bör följas upp i fortsättningen.

Göran Olson

Suveräna arrangemang

och solister av hög dignitet

Arturo Sandoval

Dear Diz ( Every Day i Think Of You)

(Concord/ Naxos)

Dizzy Gillespie lämnade efter sig två protegéer, trumpetarna Jon Faddis och Arturo Sandoval. Båda fostrade i bebopskolans korridorer där Dizzy sopat golvet. Kubanen Sandoval lämnade Kuba 1990 och bosatte sig i USA där han fick amerikanskt medborgarskap i slutet av decenniet. Han etablerade sig snabbt i det nya landets jazzkretsar bland annat med spel tillsammans med förebilden Dizzy under åttiotalet.

Hyllningen till Dizzy är i storbandsformat. Pärlor från bebopepoken med tillsats av afro-kubanska accenter spelas upp och ger en häftig eftersmak. Allt suveränt arrangerat med solistinsatser av hög dignitet – inte enbart från Sandovals svetslåga till trumpet. Tekniskt har han inga begränsningar. Han rör sig i stratosfärregistrets absoluta zenit på ett sätt som få om ens någon annan trumpetare gjort på skiva förr. Han kan också skapa jazzlinjer av ädlaste slag när han håller sig några oktaver lägre ned. Då visar han att han också är en jazzmusiker och inte enbart en virtuos av klass.

Bland de många solister som också kommer till tals finns pianisterna

Welly Minko och Shelly Berg, vibrafonisten Gary Burton, organisten Joey DeFrancesco, altsaxofonisten Zane Musa, tenoristerna Bob Mintzer, Ed Calle och Plas Johnson (!) som hörs i Birks Work. Klarinettisten Eddie Daniels skall nämnas för spelet i Fiesta Mojo. I A Night In Tunisia får trombonisten Bob Mc Chesney berättigat utrymme.

Innan Arturo rundar av med sin egen Every Day I Think Of You,

där han också sjunger, har man serverat klassiker typ Be Bop, Salt Peanuts, Things To Come, Con Alma, Tin Tin Deo och And Than She Stopped. Skivan rekommenderas till såväl trumpet som storbandsvänner.

Göran Olson

17 musiker från 16 länder

- och det kryllar av unga solister

European Jazz Orchestra 2011

Conducted by Jere Laukkanen

Live In Turku

Swinging Europé

( www.swinging-europe.dk )

2011 års unga upplaga av European Jazz Orchestra gjorde en tjugodagars turné i länderna runt Östersjön. När turen kom till Turku spelade storbandet in en dubbelplatta under finländaren Jere Laukkanens ledning. Han hade även tillsammans med estländaren Raul Sööt svarat för orkesterns arrangemang och flera av kompositionerna. Från Cole Porters bok har man tagit fram What Is This Things Called Love? och Dizzy Gillespie skjuter till sin och Chano Pozos klassiska Manteca.

Ensemblespelet är övertygande med bra balans mellan sektionerna. Här har man på den korta repetitionstiden tre dagar verkligen varit effektiva och målmedvetna i uppgiften. Att låta unga jazzmusiker komma samman under en längre period är ett utmärkt sätt att utbyta idéer och erfarenheter. De sjutton musikerna kommer från sexton europeiska länder samt Canada. Musik handlar mycket om kommunikation och dialog vilket ger hörbart resultat.

Det kryllar av solister i orkestern. Trumpetarna dansken Bjarke Nikolajsen, kanadensaren Simon Millerd, fransmannen Quentin Ghomani och norrmannen Hayden Powell är namn att lägga på minnet. I Manteca är det ett stort solistuppbåd men lite egoistiskt tycker jag det svenska inslaget trombonisten Christine Carlsson borde fått chansen att komma till skott. Men hennes roll här är att leda sektionen vilket är nog så viktigt.

I den långsamma versionen av What Is This Things Called Love? ger slovakiske tenoristen Miroslav Popradis Coltranefärgade sax fina vibbar. Kroatiske trumslagaren Janko Novoselic levererar också bra spel, det gör han genomgående.

Göran Olson

Storband som frossar i gäststorheter

Randy Brecker

with DR BIG Band

and The Danish National Chamber Orchestra

The Jazz Ballad Song Book

(Red Dot Music/Naxos)

Chris Potter

And The DR BIG Band

Transatlantic

(Red Dot Music/Naxos)

DR Big Band som också brukar kallas Danish Radio Big Band grundades redan 1964. Ib Glindeman var bandets ledare de första fyra åren. Efterträdare på posten har varit Ray Pitts, Palle Mikkelborg, Thad Jones, Ole Koch Hansen, Bob Brookmeyer samt Jim McNeely. Bland de gästdirigenter som kallats in finns Oliver Nelson, Jimmy Heath, Frank Foster Clark Terry med flera. Raden av namnkunniga gästsolister kan bli hur lång som helst. Miles Davis, Stan Getz, Toots Thielemans, Elaine Elias är exempel.

Andra musiker som lierats med storbandet är saxofonisten Chris Potter och trumpetaren Randy Brecker vilka spelade in varsin skiva med bandet i Köpenhamn i januari 2011.Skivan med Brecker visar hans sköna harmoniska balladspel. Här möts klassiska jazzmelodier som kompletteras med ett par original från Brecker. Arrangemangen kommer från bland annat orkesterns trombonist Vincent Nilsson, Vince Mendoza och danske trumpetaren & arrangören Jesper Riis som ej ingår i bandet.

Carmichaels Skylark är en glänsande pärla som bäddas in i mjuka stråkklanger. Trumpetsektionen är verkligen vass när den kommer in med imponerande lead av Anders Gustafsson. Cry Me A River är en annan pärla i ett utsökt arrangemang av Jesper Riis. Round Midnight är i samma klass. Där har Bill Dobbins noterat storbandspartierna och Siobham Lamb har skrivit för stråkarna. En variation i balladtemat bliri den snabba All Or Nothing At All. Här släpps även barytonsaxofonisten Pelle Fridell fram i arrangemangets dramatiskt skrivna andra hälft. Också andra av bandets fina solister gör Brecker solistiskt sällskap under resans gång.

The Jazzpar Prizevinnaren 2000 Chris Potters avdelning är tuffare och aggressivare . All musik har han skrivit och arrangerat. Jag har aldrig hört några storbandsarrangemang av Potter tidigare. Har dock en del reservationer att komma med. Framför allt känns arrangemangen emellanåt massiva och överarbetade. Men reservationerna till trots finns det variationsrika klanger som kompenserar. Potters virila tenor och sopransax gör däremot starkare intryck. Inledande funkiga Quick avslöjar omgående hans stora talang och kunnande. I The Steppers delar Potter solistutrymme med den offensive gitarristen Per Gade.

Interlude blir ett andningshål. Där har musiken en mer återhållsam karaktär. Trumpetaren Mads La Cour flikar in ett bra solo i New Year´s Day. Potters sopransax är smäktande intagande i den vackra Totally. I avslutningsnumret Rumination är tenorsaxen åter i bruk med en lätt lekande auktoritet med Sören Frosts snärtiga pådrivande trummor i ryggen. Trombonisten Steen Hansen kommer också in med ett klatschigt solo innan Potter sätter punkt för besöket i Köpenhamn.

Göran Olson

Bra storbandsjazz, som dock aldrig tänder till

Sammy Nestico

And the SWR Big Band

Fun Time And More Live

(SWR Music Hänssler Classic/Naxos)

Arrangören och kompositören Sammy Nestico, född 1924, är mest känd för sitt samarbete med Count Basies orkester i sextiotalets andra hälft. Redan som sextonåring var han anställd på radiostationen WCAE i hemstaden Pittsburgh. Han var också trombonist i storband som Tommy Dorseys, Charlie Barnets, Woody Hermans och Gene Krupas orkestrar. Men arrangerandet tog till slut överhanden och många av de stora vokalartisterna i USA kom att utnyttja hans skrivarkonst. Bing Crosby, Sarah Vaughan, Frank Sinatra och Barbra Streisand tillhörde kundkretsen.

Flera europeiska radio och tevestationer har också använt honom i olika sammanhang, som skivans band SWR Big Band från Stuttgart. Frånsett Armstrongs Struttin´ With Some Barbecue är alla numren Nesticos.

Orkestern låter bra och flera solister träder fram i rampljuset men trots detta tänder det inte till särskilt ofta. De täta arrangemangen är i samma stil som när Nesticos arrangemang låg på många svenska amatörstorbands notställ under sjuttiotalet. Det var inga utmanande saker där tuttiklangen kunde bli jämntjock och dämpad. Så är fallet även här, jag efterlyser mer variation och spänst i ensemblespelet. Det blir för förutsägbart jag drar mig inte för att göra jämförelser till Thad Jones och Bob Brookmeyers arrangemang. Där visades ett storbands alla möjligheter till variationer. Här låter stundtals bandet mer som en underhållningsorkester, välspelande sådan, utan större profiler i ledet.

Göran Olson

Skickligt. Och fjärran från vanliga storbandmallen

Kenny Wheeler

Colours Jazz Orchestra

Ninteen Plus One

(Astarte/Naxos)

Trumpetaren och som här flygelhornspelaren Kenny Wheeler är född i Kanada men sedan femtiotalet bosatt i England. Vill man kalla honom europé så är han utan tvekan en av vår världsdels mest betydande musiker. På den här skivan från 2007 arbetar Wheeler med ett italienskt storband inkluderande sångerskan Diana Torto och dirigenten Massimo Morganti. Överraskande är att sju av skivans nummer kommer från den amerikanska sångboken, endast en komposition kommer från Wheeler. Alla arrangemang är hans. Skickligt skrivna fjärran från den vanliga storbandsmallen.

I öppningsnumret Only The Lonely presenterar sig den mycket drivna sångerskan Diana Torto som har en stor roll i det färgstarka bandet . Hennes spänstiga röstbehandling är något utöver det vanliga såväl solistiskt som klangmässigt. Hon har tidigare visat sin originalitet och höga kvalité ihop med personligheter som Mike Stern, Steve Coleman, Anders Jormin och Palle Danielsson. Den här mångfacetterade italienskan skall man verkligen hålla ett öga på. Hon är lika sensationell som landsmaninnan Roberta Gambarini.

I All Or Nothing At All kommer mjukspelande Wheeler in i bilden med ett flödande varmt solo där han visar var ribban skall ligga. Välutnyttjat utrymme får också altsaxofonisten Simone La Maida. Det variationsrika arrangemanget skall uppmärksammas. I ett vackert raffinerat arrangemang på Stella By Starlight hörs Wheelers värmeladdade flygelhornsspel där hans lyriska sinne blommar ut. Här utnyttjas Diana Tortos höga register effektfullt. I I Should Care markeras hennes förmåga att föra ut en text, innerligt och känslofyllt. Wheeler återkommer också med spel som berör. Det gör även gitarristen Luca Pecchia.

En av skivans många höjdpunkter är When Your Lover Has Gone där Wheeler åter lämnar från sig ett harmoniskt solo. Altsaxofonisten Simone La Maida skall även lyftas fram. Det gäller naturligtvis även Diana Torto. I det avancerade arrangemanget på The Man I Love får den svale tenoristen Filippo Sebastinelli ett soloutrymme som till en början blir en kontrast till de tidigare hetsigare avsnitten.

Den avslutande W.W. öppnar med växelspel mellan Wheeler och Sebastinelli. Sedan följer häftigt arrangerade partier. Här frigör sig Wheeler och formar sirliga slingor mot snygga bakgrunder. När pianisten Emilio Marinelli och Sebastinelli tar över skapas till en början en lugnare och ljusare atmosfär innan intensiteten ökar. Båda visar prov på högklassiskt spel. Summa summarum, intressant att få höra den andra sidan av Wheelers skrivkonst och spel i en annan miljö.

Göran Olson

Kul att återuppleva Maynards breda kapacitet

Maynard Ferguson

& Big Bop Nouveau
Brass Attitude

(Concord)

Kanadensaren Maynard Ferguson, 1928-2006, var en makalös instrumentalist, Hans vapen var trumpet, flygelhorn, fire birdtrumpet, ventilbasun och superbone. Han kunde även riva av en sång mellan varven. Det gör han här i The Lip. Maynard var också en populär storbandsledare av format. Genombrotten kom i Charlie Barnets och Stan Kentons storband i slutet av fyrtiotalet. Han stannade hos Kenton tills 1953. 1956 startade han upp sitt Birdland Dream Band i New York efter att ha varit knuten till Paramount Pictures i Los Angeles.

Dream-bandet blev en jättesuccé . Maynards kraftfulla spel visades också i jazziga inslag. Det gör han även här. Balladerna görs med lyrisk känsla vilket noteras i Waltz For Nicole, Milk of The Moon och Erica And Sandra . Valsen andas Toots Thielemans lång väg.

Maynard är naturligtvis navet i Brass Attitude inspelad 1998 men han lämnar också över solopartier till trumpetaren och superbonspelaren Carl Fischer, trombonisten Tom Garling, pianisten Ron Oswanski och tenoristen Sal Giorgianni. Garling och Oswanski har även komponerat och arrangerat flera nummer. Skickligt orkestrerat där man inte kan blunda för brassets krävande partier.

I ragafärgade Misra-Dhenuka använder sig Maynard av fire birdtrumpet - ett instrument med både ventiler och en slide. Garlings brassefärgade Knee Deep In Rio ger svalka åt den stundtals intensiva repertoaren där Sal Giorgiannis tenor svarar för vackert spel. Basisten Paul Thompson och trumslagaren David Throckmorton ger rätt rytmfeeling och de svarar för varsitt medryckande solo. I den skojfriska The Lip kommer barytonsaxofonisten Denis DiBiaso in som frejdig vokalist, med instrumentet går han också in i en duell med altsaxofonisten Matt Wallace. Maynards eldiga trumpet assisterar i bästa bluesstil.

Med flygelhornet avslutar Maynard skivan tillsammans med pianisten Oswanski i Caruso där han bekänner färg till den italienska operakonsten. Kul att återuppleva Maynards breda kapacitet.

Göran Olson

Storband som står stadigt i frijazztraditionen

Circulasione Totale Orchestra

Bandwidth

(Rune Grammofon/Border, 3 cd)

Mannen bakom det här frijazzstorbandet är norske saxofonisten Frode Gjerstad. Länge en solitär inom sin genre i hemlandet, ja så pass att han fick söka sig medspelare utomlands. Så i början av 80-talet började han spela med den engelske friimprovisationspionjären John Stevens, ett samarbete som varade fram till dennes död vid mitten av 90-talet.

Under de senaste femton åren har situationen i Gjerstads hemland radikalt förändrats och en mängd unga norska improvisatörer har kommit fram i kretsen kring klubben Blå i Oslo. På de här liveinspelade tre skivorna har han samlat flera av dessa plus medlemmar från de egna internationella smågrupperna. Inalles är fjorton musiker involverade och mellan äldste och yngste medlem skiljer det ungefär femtio år i ålder. Här samsas kända namn inom frijazzen med mindre kända. Ska man nämna några av de mer namnkunniga så finner vi här trumslagarna Louis Moholo-Moholo, Paal Nilssen-Love, Hamid Drake, trumpetaren Bobby Bradford, saxofonisten Sabir Mateen och basisten Ingebrigt Håker Flaten.

De två tydligaste influenserna till den här musiken är 60-talsikonerna Eric Dolphy och Albert Ayler, något som ständigt skiner igenom och som gör att storbandet står stadigt i frijazztraditionen. Saxofonisterna spräcker gärna upp i de övre registren à la Ayler och den som framförallt sätter den ”Dolphyska” färgen är vibrafonisten Kevin Norton. Hans spel ger harmoniskt underlag till de ibland yviga improvisationerna. Hjälp med stadgandet har han också av Bobby Bradford, som med stor lyhördhet samlar ihop och sammanfattar efter de friare utflykterna.

Några av de intressantaste partierna på albumet svarar elektronikspelaren Lasse Marhaug för när han släpper loss sin oljudsorkan, där känner man att det verkligen uppstår något nytt i sammanhanget. Även Anders Hanas Sonny Sharrock-liknande utbrott på gitarren sätter en extra krydda på anrättningen.

Nära tre timmars liveinspelad frijazz kan vara i mastigaste laget, men ett mindre intag då och då kan vara rikligt belönande.

Stefan Wistrand

Carlas "carols" en skön stämningshöjare

Carla Bley

Carla´s Christmas Carols

With Steve Swallow and
the Partyka Brazz Quintet

(Watt/Naxos)

Carla Bley har sedan länge slutat att fira jul. Ingen julgran, inget julbord och inga julklappar. Hon och partnern Steve Swallow nöjer sig med ett gott glas vin, berättar hon i senaste numret av Down Beat.

Men lyckligtvis har hon inget emot att vi andra fortsätter med våra jultraditionet. Ja, med Carla´s Christmas Carols förser hon oss dessutom med en musikalisk stämningshöjare.

Det var för exakt ett år sedan som hon tillsammans med elbasisten Steve Swallow och The Partyka Brazz Quintet gav ett antal julkonserter och passade då på att spela in programmet i Passionskirche i Berlin. Bakom namnet Partyka döljer sig bastrombonisten och tubaspelaren Ed Partyka, som med sin verkligt skickliga brassensemble skapar en såväl skön som maffig klangbild. Vilket förstås på bästa tänkbara sätt tas tillvara av Carla, som ju är en mästerlig brass-skrivare.

Bland Carla´s tolv välvalda ”carols” ryms kända sånger som O Holy Night, Jingle Bells, O Tannerbaum och Mel Tormés The Christmas Song. Men här finns även egna Jesus Maria och lättsamt, svängiga Hell´s Bell. Kul är att det att höra hur Carla på sitt alldeles egna fantasifulla sätt hanterar slitna Jingle Bells.

Eftersom det saknas slagverk får Steve Swallow fungera som dubbel rytmklippa, vilket han förstås klarar alldeles utmärkt. Sin vackra elbaston och melodiska känsla visar han bland annat upp i samspelet med Carla i stämningsfulla Away in a Manger och O Holy Night-

Ser man på Carla Bleys mångåriga och omfattande produktion finns det mer äventyrliga och soliststarka exempel på hennes musik. Men hon har skapat en personlig och högst njutbar skiva, som har alla förutsättningar att bli en julklassiker.

Gunnar Holmberg

Toppvasst band med celebra gäster

Count Basie Orchestra

Swinging, Singing, Playing

Salutes For The Masters

(Mack Avenue Records)

Det nuvarande Basiebandet, som jag hört live i New York är en överraskning. Mycket beroende på trombonisten Dennis Wilson utsökta arrangemang. Han var med i det fräscha band som leddes en period av Thad Jones.

Här har en skara kända gästsolister plockats in i en melodiös jazzmosaik som geralbumstiteln rättvisa. Bland de celebra gästerna finns sångerskorna Nnenna Freelon och Janis Siegel från Manhattan Transfer. Det vokala manliga inslaget utgörs av sångekvilibristerna Jon Hendrick och Jamie Cullum. Trumslagaren Butch Miles sitter också in på sin gamla arbetsplats, det gäller även trombonisten Curtis Fuller. Pianistsysslan delas av Geri Allen, Tony Suggs och Hank Jones. Den senare fortfarande vital och skapande vid nittioett år fyllda!

Bandet är toppvasst och dirigeras av Wilson som även ritat alla arrangemang frånsett Quincy Jones skira ”Jessicas Day”. Andra höjdare är ”Too Close For Comfort”, ”Blame It On My Youth” och ”Close Your Eyes” där bandets feeling och balans imponerar. Bland de instrumentala prestationerna skall nämnas trumpetaren Scotty Barnhart och trombonisten David Keim. Att de medverkande suveräna amerikanska trumslagarna i sedvanlig ordning är värda ett kapitel för sig behöver knappast påpekas.

Göran Olson

Insikt och entusiasm som gjort Dizzy förtjust

Dizzy Gillespie All-Star Big Band

I´m BeBoppin´Too

(Half Note)

Trumpetaren och orkesterledaren Dizzy Gillespie, en av bebopepokens allra största solister och stilbildare, gick bort 1993, 75 år gammal. Men han musik lever fortfarande gott. Bland annat i det storband som leds av Slide Hampton och innehåller en lång rad stjärnor, varav några en gång samarbetade med Gillespie.

”I´m BeBoppin´ Too” är bandets tredje album. Det spelades in i höstas och innehåller en rad bebop-klassiker med bland andra Dizzy, Thelonious Monk och Tadd Dameron som upphovsmän. En del arrangemang är nya, andra gamla och allt framförs med en insikt och en entusiasm som säkert skulle ha gjort Dizzy överförtjust.

Solisterna, bland dem trumpetarna Roy Hargrove och Greg Gisbert, saxofonisterna Antonio Hart, Jimmy Heath och James Moody, pianisten Cyrus Chestnut och – inte minst – den fantastiska sångerskan Roberta Gambarini, är oftast lysande.

Jan Olsson

Bebopfest med toppsolister

och avancerad sångerska

Dizzy Gillespie vände upp och ner på storbandsjazzen när han startade sitt storband 1946. Tungomålet var bebop vilket skapade våldsamma reaktioner både positivt och negativt. Sverige lyckliggjordes när orkestern besökte Europa i januari 1948.

Vid olika tillfällen dammade Dizzy av repertoaren, som på Skeppsholmsfestivalen. Efter hans bortgång har bland annat trombonisten Slide Hampton, med ett förflutet från Dizzys band, då och då stått som ledare för ett storband i hans anda, Som här där några med ett Dizzy-förflutet medverkar, däribland tenoristerna James Moody och Jimmy Heath, trumpetaren Claudio Roditi och basisten John Lee. Övriga spelare, de yngre, har mera perifert varit i Dizzys närhet. Trumpetaren Roy Hargrove är den som lanseras mest i solopartierna och det gör han med besked. Spelet i I Can´t Get Started är enastående bra fyllt med nerv och utsökt harmonisk känsla. Arret kom från John”Doc” Wilson. Andra skrivare är Slide Hampton, Gil Fuller, Jimmy Heath, Tadd Dameron och Ernie Wilkins.

Bebopfesten lanserar också toppsolister som barytonsaxen Gary Smulyan, altsaxarna Antonio Hart och Mark Gross. Trumpetsolister förutom Hargrove är Greg Gisbert och Claudio Roditi. Leader i sektionen är den imponerande Frank Greene. Trombonsektionens Jason Jackson, Steve Davis, Michael Dease och bastrombonisten Douglas Purviance är samtliga solister av rang. Rytmsektionen är också flitigt lanserad, det vill säga pianisten Cyrus Chestnut, gitarristen Yotam Siberstein, basisten och initiativtagaren till bandet, John Lee. Han har en given framskjuten roll i Ray Browns One Bass Hit. Storbandstrumslagare av klass är Lewis Nash.

Till detta den sällsynt avancerade och utvecklade sångerskan Roberta Gambarini. Hon är definitivt den största talang som kommit fram inom den kvinnliga jazzsången på senare år. ´Round Midnight, If You Could See Me Now och Lover Come Back To Me visar hennes redan höga nivå. Medryckande duetter gör hon också med Moody och Hargrove.

Göran Olson

Karaktäristiska norska drag tonar fram

Geir Lysne Ensemble

The Grieg Code

(ACT)

Den norske rörblåsaren och kompositören Geir Lysne är en personlighet som ofta använder sig av okonventionella former och uttryck. Skickligt instrumenterar han sina alster. Av Edward Grieg-sällskapet i Bergen fick han 2007 i uppdrag att skriva The Grieg Code.

Lysne har i sina kompositioner tänkt sig hur Grieg skulle agerat om han levt idag och varit en jazzkompositör. Flera av melodierna bär också med sig små fragment från Griegs kompositioner. Det är karakteristiska norska musikaliska drag som tonar fram. Närheten till den svala fjord-fjälljazzen bryter ofta igenom. De rytmiska beaten skiftar och övergår stundtals till att låta genuint afrikanska vilket skapar kontrast och spänning till de norska sounden. De skickliga renstämda blåsarna bidrar också till att lyfta fram Lysnes kompositioner. I den dramatiska Wonde Hinsisi, skivans mest okonventionella melodi, läggs ytterligare en accent in då trumpetaren Jesper Riis framför lyrik på danska.

Solister av mått och välanpassade till musikens karaktär är bland annat tenorsaxofonisten Tore Brunborg, flygelhornspelaren-valthornisten Arkady Shikloper och trombonisten Helge Sunde. Imponerande tubaspel kommer från Lars A. Haug. Hur många skickliga tubaspelare finns det egentligen i vårt grannland? Inspelningens höga ljudkvalité skall också premieras.

Göran Olson

Ingen spelar altsax med större hjärta och energi

Phil Woods

This is how I feel about Quincy

(Jazzed Media)

The one and only Phil Woods från Delaware Water Gap i Pennsylvania är en av mina stora, personliga saxofonfavoriter. Nu har han kommit med ett album med titeln ”This Is How I Feel About Quincy” och det är väl ingen överraskning att det är Quincy med efternamnet Jones det handlar om. Av plattans tretton nummer har tolv Quincy som upphovsman. Det trettonde har Phil själv knåpat ihop.

Här finns, till exempel, välkända kompositioner som ”Stockholm Sweetnin`”, ”Meet Benny Bailey”, ”Jessica´s Day”, ”For Lena and Lennie”. Och, givetvis, ”The Midnight Sun Never Sets”, ursprungligen skriven för Harry Arnold och Radiobandet. Resten känner vi igen från bland annat Count Basies, Dizzy Gillespies och Quincys egen repertoar.

Ingen spelar altsax, i spåren av Charlie Parker, med större hjärta och energi än Phil Woods. Vid drygt 75 års ålder är han lika personlig, entusiastisk och hörvärd som någonsin. Varje solo är en berättelse och en lysande komposition i sig. Runt sig har han sina vanliga mannar, basisten Steve Gilmore och trumslagaren Bill Goodwin, som varit med honom i drygt ett kvarts sekel, pianisten Bill Charlap och trumpetaren Brian Lynch.

Dessutom deltar ytterligare fyra blåsare lite här och var i Woods utmärkta arrangemang, som oftast bygger på Quincys gamla original. Som solist dominerar förstås Phil själv, och han spelar genomgående grandiost. Men även Lynch och Charlap har åtskilligt att säga och gör det med bravur. Speciellt den senares ytterst smakfulla musicerande är en fröjd för bägge öronen.

Jan Olsson

Ett färgspektra som imponerar

Vince Mendoza

Blauklang

(ACT)

Amerikanen Vince Mendoza är en av dagens intressantaste kompositörer och arrangörer. Han har ett enormt skiftande arbetsområde med länkningar till en mängd storband, Joni Mitchell, Björk, Al Jarreau, Elvis Costello, London Symphony Orchestra, Köln Radio Big Band och Berlin Filharmoniska orkester. Joe Lovano Randy Brecker och John Scofield kan även räknas in. Han hinner också vara konstnärlig ledare för holländska Metropol Orchestra. Till det skall läggas hans filmmusik.

Blauklang har ett färgspektra som imponerar. Orkestreringen är inte heller den vanligaste. En av huvudsolisterna gitarristen Nguyén Lé omges av tre rörblåsare, trumpet, valthorn, tuba, harpa, kontrabas, vibrafon, trummor samt stråkkvartetten Red Urg 4. Ett svenskt inslag finns med, basisten Lars Danielsson. Bland de andra spelarna märks trumpetaren Markus Stockhusen och den idag allestädes närvarande trumslagaren Peter Erskine.

Musiken gör tvära kast från Miles Davis All Blues och Gil Evans Blues For Pablo till den drygt halvtimmeslånga mångskiftande sviten Bluesounds där gränser sprängs. Som framskymtat kretsar mycket kring den självlärde Nguyén Lé´s gitarr. Det är en dynamisk sådan med många stämningslägen . Han är av vietnamesiskt ursprung men föddes i Paris. Det är inga överord om man kallar honom ett fenomen. Hans konstnärliga kvalitéer imponerar stort – ett namn att lägga på minnet. Stockhausens väna trumpet ger också stämning.

Göran Olson

Det sprudlar av spontanitet och upptäckarglädje

Carla Bley And Her

Remarkable Big Band

Featuring Gary Valente, Lew Soloff,

Andy Sheppard, Wolfgang Puschnig

Appearing Nightly

(Watt)

Carla Bley är en snabbverkande vitamininjektion oavsett om hon spelar med en mindre grupp eller som här med storband. Hennes arrangemang och kompositioner följer inga ingrodda konventioner utan sprudlar av spontanitet och oförvägen upptäckarglädje. Man blir glad till sinnes när hon släpper loss sin energi och eggar fram bandet.

Det går hem och det gjorde det till max två kvällar på jazzklubben New Morning i Paris 2006. Så till den milda grad att applåderna aldrig ville upphöra efter slutnumret, Ray Nobles I Hadn´t Anyone Till You.

Den avslappade och lätt lunkande Greasy Gravy inleder Pariskonserten på typisk Bley-manér med Wolfgang Puschnigs glidande altsax på topp. Mäktigt blir det när Gary Valentes märgfulla trombon tar över med ett kraftigt orkestersound i ryggen. I slutfasen smygs medlodin Pretty Baby in i övergången till Awful Coffe. Julian Arguelles baryton river så av ett schvungfullt solo framför attackerande trumpeter. Andy Sheppards tenorsax höjer sedan temperaturen än mer. Rent utav kokhett blir det när Lew Soloff bygger på med ett imponerande solo.

Den tjugofem minuter långa sviten, Appearing Night At The Black Orchild inleds svalkande när Carlas piano ömt broderar kring melodierna The Nearness Of you, Night And Day, Here´s That Rainy Day och en snutt på Sweet And Lovely. Längre fram gör Steve Swallow ett smakfullt solo. Solar där gör även Sheppard. Trumslagaren Billy Drummond ger också den sviten märg med sitt variationsrika spel. Gary Valente drar sitt strå till stacken med ett smått burleskt solo. På den effektiva rytmiska mattan studsar även den förre Vienna Art Orchestra- medlemmen Puschnig. Growl-spel i den gamla skolan formar Soloff på ett suveränt sätt. Det för tankarna till Cootie Williams och andra Ellington-trumpetare - Soloff kan sin historiebok.

Göran Olson

The Vanguard Jazz Orchestra
Monday Night

Live At Village Vanguard

(Planet Arts)

Thad Jones & Mel Lewis anda svävar fortfarande över New York-klubben Village Vanguard, som Max Gordon startade på Seventh Avenue 1935(!). Här har den moderna storbandsjazzen i decennier haft ett kreativ härbärge. Thad och Mels Jazz Orchestra var ett stilbildande högeffektivt nav med sina måndagssessions. När Thad flyttade till Danmark 1979 fortsatte Mel Lewis att hålla bandet vid liv. 1990 gick tyvärr Mel ur tiden och scenen övergick då till The Vanguard

Jazz Orchestra, som för traditionen vidare. Den fortsatte med en repertoar av Thad och några andra magnifika arrangörer, som Bob Brookmeyer och Jim McNeely.

Dagens måndagsband presenterar nu en live-cd, en dubbel sådan. Den är dedikerad till orkesterns långvarige trotjänare basisten Dennis Irvin som dog i mars 2008. Efter tjugofem år i bandet har han ersatts av Phil Palombi. Det spelas en rad av pärlor från Thad Jones mapp som verkligen tål att återvända till. De flesta av dagens storbandsskrivare har kollat in mästarens penna. Finns det någon överhuvudtaget som undgått att influeras av honom?

En välkänd reminiscens från inspelningen är Mean What You Say. Där sätts ribban för en kokande kväll på klubben där publiken bjuds på en fantastisk uppvisning i konsten att spela vital jazz. Andra klassiker är Kids Are Pretty People, Little Rascall On The Rock, The Waltz You Swang For Me, Say It Softly, Stevie Wonders Don´t You Worry ´Boat A Thing samt Morning Reverend. Från Jazz Orchestras första år har hämtats Bob Brookmeyers läckra arrangemang av St. Louis Blues och Fats Wallers Willow Tree. I tidigare lead-saxen Jerry Dodgions arrangemang av Body And Soul gör barytonsaxofonisten Gary Smulyan en mäktig insats. Pianisten Jim McNeely som alternerar med Michael Weiss visar sin arrangörstyrka i Los Cucarachas Entron från 1982 där John Clarks valthorn bygger på klangfärgen.

Det vimlar av starka solister i den här omväxlande exposén där trumslagaren John Riley förnämligt ikläder sig Mels roll med ett cymbal-sound som passar. Saxsektionens samtliga medlemmar har soloutrymme. Med andra ord lead-alt & sopransaxofonisten Dick Oatts, som också är konstnärlig ledare. Samma instrument spelar Billy Drewes. Tenorister är Rich Perry och Ralph Lalama och tidigare nämnde barytonen Gary Smulyan. Trumpetsolon kommer från Scott Wendholt och Terell Stafford. Sektionen leds av Nick Marchione som assisteras av Frank Greene.

John Mosca är i vanlig ordning leader för trombonerna -han lämnar också ifrån sig ett elegant solo i Kids Are Pretty People. Luis Bonilla och Jason Jackson visar också klass. Bas-trombonist är Douglas Purviance. Allt som allt ett svårslaget storband som får en mycket stark femma i betyg. Så skall det låta!

Göran Olson

Maria Schneider Orchestra

Sky Blue

(Artist Share)

Maria Schneider är en romantisk storbandsskrivare med ett klangspektra som i det här fallet kräver en variationsrik instrumentering. Många gånger fjärran från det konventionella storbandstänkandet. Hennes mentor Bob Brookmeyer har nog varit en inspirerande förebild utan att den egna intentionen naggats alltför mycket i kanten. En flexibel rörsektion smyger in softa klanger och Gary Versaces accordion lägger en tilldragande melankolisk sinnesstämning i Cerulean Skies. Ordlös sång och percussionister tillsammans med solisterna Charles Pillows altsax och Donny McCaslins tenorsax är accenter som gör det drygt tjugo minuter långa stycket, som appellerar till fågelsången i Central Park, till ett måleriskt verk.

Sopransaxofonisten Steve Wilson är en annan stämningsmålare av klass vilket kommer till utryck i Sky Blue. Skivans illustrativt skimrande musik har också utrymme för längre soloinsatser. Ingrid Jensens lyriska flygelhorn och trumpet med eller utan el-effekter a´la Palle Mikkelborg kreerar elegant huvudrollen iThe Pretty´ Road. Ett inledande eftertänksamt pianospel kommer från Frank Kimbrough och följs upp av Luciana Souzas stämma. Klarinettspel av hög klass hörs i tangobesläktade Aires de Lando. Det är multiinstrumentalisten Scott Robinson som med en välsittande latinaccent ornamenterar kring temats varierande taktarter. Kompositionen är ett beställningsverk och framfördes första gången i Walt Disney Concert Hall i Los Angeles förra året. För övrigt är flera av Marias kompositioner beställningsverk.

Tenorsaxofonisten Rich Perry är frontfigur i Rich´s Piece. Med utsökt ton sveper han in det meditativa stycket i en vacker skrud som garneras med känsliga flöjtinsatser vilka bildar en motpol till en djup kontrabas-trombon. Vill man smaka på mer av Maria och hennes musik finns det tillfälle att möta den under hennes turné med Norrbotten Big Band i början av nästa år.

Göran Olson

Maria Schneiders cd kan köpas genom www.artistshare.com och www.mariaschneider.com

The European Youth
Jazz Orchestra 2006

Conducted by Barry Forgie
(Music Mecca)

Det här skivan bör spanas in av storbandsdiggare med siktet inställt på modern storbandsjazz. Som bandtiteln anger är det ett ungt band som spelar. Det är svårt att motstå den intensitet som genomsyrar inspelningen som gjordes i Glasgow 2006 där musiker från sjutton nationer ingår.

Bandet är helt enkelt på ett sjujädrans spelhumör där kompet med Martin Sjöstedts bas och trumslagaren Jaska Lukkarinen från Finland ger bandet lyft. Ensemblespelet håller hög nivå. Mycket bra är saxsektionen som får chansen att glänsa i ledaren och den utmärkte arrangören Barry Forgies komposition Thaddeus Rex. Det är en dedikation till Thad Jones vars skrivkonst han anammat. Till vardags syns Forgie framför BBC:s storband i London.En av de många solister som imponerar är danske altsaxofonisten Niels Lyhne Lökkegaard som hörs i Byers. Martin Sjöstedt och bastrombonisten Rik Stim utmärker sig också i ett unisont parti. Kompositionen är tillägnad den amerikanske arrangören Billy Byers.

Pianissan Laila Biali från Kanada [!] är stort lanserad i Waltz. I snabba Wry Smiles har Forgie en säckpipa med i klangen innan bandet samlar sig i ett häftigt uptempo där tenoristerna Jacub Dolezar från Tjeckien och Max Pizio från Schweiz har en tuff battle. Gitarristen Elvis Penava från Kroatien går också loss för att inte tala om kompet.I sin egen Touching The Moon kommer sublimt flygelhornsspel från lead-trumpetaren tysken Axel Schlosser. I den rytmiskt varierade Slaying The Hippopotamus hörs en annan trumpetsolist, Konstantin” Kolja ” Radendovic från Serbien-Montenegro.

Idén med att samla ihop unga musiker från olika europeiska länder är ett behjärtansvärt projekt där dansken Erik Moselholm har haft ett finger med. Han har all anledning att vara helnöjd med den här upplagan av European Youth Jazz Orchestra.
Göran Olson

Dizzy Gillespie All Star Band

Dizzy´s Business
(MCG / Naxos)

Trombonisten och arrangören Slide Hampton står för ledarskapet i det ganska nyinrättade storband som håller Dizzy Gillespies musik levande. Jag hörde bandet tidigare i år i Uppsala vilket var en vederkvickande händelse. Känslorna finns kvar även här. Det är en imponerande samling musiker som i arrangemang av Hampton, Ernie Wilkins, Dennis Mackrel och Jimmy Heath spelar ett flertal melodier från bebopens guldår. Men det finns också annat i kompotten. Star Dust, Heath – kompositionerna Without You – No Me, James Moody´s Groove och Louis Bonfas Morning Of The Carnival.

Italienfödde sångerskan Roberta Gambarini är mycket hörvärd vilket demonstreras i Stardust, Blue´N Boogie, Moody´s Groove och karnevalslåten.Solisterna är många. Trumpetarna Randy Brecker, Claudio Roditi, Greg Gisbert och gästsolisten Roy Hargrove, tackar man bara inte nej till.

Strålande lead – trumpetare är Frank Greene. Trombonerna lockar med fräscha solon från Hampton, Steve Davis, Jason Jackson och Jay Ashby. Saxsektionen leds av Frank Wess. Solister är altsaxen Antonio Hart, tenorbröderna James Moody och Jimmy Heath samt barytonsaxofonisten Gary Smulyan.

En av jazzens mest underskattade musiker är pianisten Mulgrew Miller vilken får flera tillfällen att glänsa. Utmärkte trumslagaren Dennis Mackrel ger bandet en stabil botten tillsammans med basisten John Lee.

Göran Olson

Jaco Pastorius Big Band

Conducted By Peter Graves

The Word Is Out

(Heads Up)

Trombonisten Peter Graves storband från Florida var det första band som elbasisten Jaco Pastorius, 1951 – 1987, spelade professionellt med. Man kompade till exempel artister som Nancy Wilson och Mel Torme på Fort Lauderdales nattklubbar. Här började Jaco arrangera för större band.

De fem åren i bandet blev en språngbräda i karriären som inom sinom tid även kom att resultera i ett eget big band, World of Mouth. Då hade spel i Weather Report och egna grupper spätt på berömmelsen. Jaco var en stilbildare som Charlie Parker fast i en annan stil, säger Toots Thielemans. Storbandsmusiken hade energi och en fantastisk rytmik där de osannolika basgångarna var en katalysator.

Graves mannar tolkar Jacos musik utmärkt där solister från Jacosstorband sitter in. Dit hör munspelaren Toots, trumpetaren Randy Brecker, tenoristen Bob Mintzer, gitarristen Mike Stern, trumslagaren Peter Erskine och steeldrum - spelaren Othello Molineaux. De hiskeliga basgångarna som kommer idealet nära spelas av bland annat Mark Egan och Richard Bona. Jaco finns snillrikt inklippt i den egna Reza. En annan av hans kompositioner är Three Views Of A Secret.

Materialet domineras självklart av Jacos bidrag men plats bereds för Pat Methenys Sirabhorn, McCartney-Lennons Blackbird samt Joe Zawinuls Cannonball.
Göran Olson

Gerald Wilson Orchestra

In My Time
(Mack Avenue Records)

Arrangören Gerald Wilson är ett unikum. Här har han arrangerat och komponerat en hyperfräsch storbandsmusik som tål att nötas. Detta 2005 vid åttiosju års ålder!

Betydligt yngre, tjugotvå, blev han trumpetare i Jimmy Luncefords band. Det var där han lärde sig arrangera. Sedan har det rullat på med Basie, Ellington, Ray Charles, Nancy Wilson, Ella, Joe Williams, Dizzy , Benny Carter, Sarah Vaughan.…

Musiken spelas med en orkester fylld av toppmusiker. Ensemblepartierna är lysande. När Wilson använder sig av Russell Malones delikata gitarr som melodiförare i den vackra Musette är det ett avsteg från det sedvanliga storbandstänkandet. I den snabba Sax Chase biter tenoristerna Ron Blake, Kamasi Washington, altsaxofonisterna Steve Wilson, Dustin Cicero och barytonspelaren Gary Smulyan ifrån sig rejält.

I sviten The Diminshed Triangle lyfts pianissan Renee Rosnes, trumpetaren Sean Jones samt Kamasi Washington fram. Jones inleder solistparaden i Blues For Manhattan där också trombonisterna Dennis Wilson och Louis Bonilla ingår.Med ett imposant trumpetsound agerar Jon Faddis i den spanskinfluerade Lomelin . Det är inte enbart höjdtonerna som imponerar - Faddis är också en mycket solid sektionsledare. Flitig solist är Renee Rosnes, som i A.E.N. Där hörs också trumpetarna Jimmy Owens och Jeremy Pelt. Owens är lika övertygande i So What och Love For Sale.

Längst bak trumslagaren Lewis Nash och basisten Peter Washington vilka utgör ett homogent fundament i en medryckande storbandsplatta.
Göran Olson

Charlie Haden

Liberation Music Orchestra

No In Our Name

(Gitanes/Verve)

Den första skivan med basisten Charlie Hadens Liberation Music Orchestra kom 1969 och kändes som en rak vänster i mellangärdet. Den var en flammande, musikalisk protest mot orättvisor, krig och elände och mot den amerikanska administrationen och maktfullkomligheten. Carla Bley stod för de grandiosa och oftast mycket vackra arrangemangen och solisterna var lysande med folk som Don Cherry, Dewey Redman och Gato Barbieri i frontlinjen.

Den senaste skivan med Liberation Music Orchestra känns inte alls så uppkäftig och övertygande. Men smäktande vackert är det, och nationalismen står som spön i backen i låtar som ”America the Beautiful”, ”Lift Very Voice and Sing”, ”Amazing Grace”, Dvoraks ”Largo” från hans Symfoni nr 9, den som brukar kallas ”Goin Home´” när den används i jazzsammanhang, och Samuel Barbers ”Adagio”. Dessutom avverkas bland annat Ornette Colemans ”Skies of America”, Bill Frisells ”Throughout” och Hadens egen ”Not in Our Name”.

Musiken är stundtals superb med utmärkta arrangemang av Bley och massor av fina soloinsatser av för mig tämligen okända förmågor som trumpetaren Michael Rodriguez, gitarristen Steve Caroenas och saxofonisterna Miguel Zenon, Chris Cheek och Tony Malaby. Men jag tror inte att presidenten George W. Bush i Vita Huset känner sig märkbart skakad, vilket visst var meningen.

Jan Olsson

John LaBarbera Big Band

Fantazm

(Jazz Compass)

John La Barbera Big Band är trots Grammy – nomineringar relativt okänt i vårt land. Hemmaplan är Los Angelesområdet. Orkestern håller hög klass med utmärkta solister och ett ypperligt sektionsspel. John La Barbera skriver arrangemangen - han har även komponerat några melodier. Skivtiteln, Fantazm, är lika med Duke Ellingtons ytterst sällan spelade djungeldoftande komposition från 1948. Woody Shaws Moontrane och My Love And I hemmahörande i filmen Apache som Coleman Hawkins spelade in tillhör de nummer som inte kommit från John La Barberas skrivarverkstad. Annars står han för det mesta.

Bill Cuncliffe piano & Hammond B3, gitarristen Larry Koonse , tenoristerna Bob Sheppard och Pat La Barbera samt trumpetaren Clay Jenkins är solister av klass. Pat La Barbera är mycket njutbar i My Love And I . Samma betyg går till altsaxofonisten Kim Richmond som visar energi i Zin Zak. Där noteras också trombonisten Andy Martin för fint spel. Hans kollega Bob McChesney är inte sämre i Yours Or Mine Or Blues. Rosas skall också Wayne Bergeron för sitt sätt att leda trumpetsektionen. Trumslagare är den tredje Barbera – brodern Joe, mest känd för sitt spel i Bill Evans trio, som har stor del i bandets groove, speciellt när Cuncliff vräker sig över orgeln i Pythold Fellows.

Göran Olson

Dave Holland Big Band

Overtime

(Dare 2)

Basisten Dave Holland utsågs till Årets musiker alla kategorier i fjol i jazzbibeln Down Beat, och hans13-mannaorkester valdes samtidigt till 2004 års Big Band. Anledningen till all denna ära var först och främst cd:n ”What Goes Around” (ECM). Nu har bandets andra platta kommit, denna gång på Hollands eget märke Dare 2, som distribueras av Universal i Sverige. Och den är minst lika bra!

Större delen av albumet består Hollands drygt 50 minuter långa ”The Monterey Suite”, skriven för, och uruppförd vid, 2001 års jazzfestival i den bekanta badorten ute på den amerikanska västkusten. Den har fyra delar, eller satser, och bjuder på oväntat ”konventionell” storbandsmusik. Ibland för den tankarna till det som Gunther Schuller och John Lewis skrev för Orchestra U.S.A. i början av 60-talet, även om Hollands sätt att arrangera är friare, mindre akademiskt och ger solisterna större frihet.

Musiken är rytmiskt vital och komplicerad på en gång, och man frapperas oupphörligen av hur musikerna får det mesta att låta självklart och enkelt. Ensemblespelet är perfekt och många av solisterna är lysande. Till exempel tenorsaxofonisten Chris Potter, altsaxofonisten Antonio Hart och trombonisten Robin Eubanks. Även kompet, med marimbaspelaren Steve Nelson, trummisen Billy Kilson och Holland själv, är något alldeles extra, modernt, vitalt och fullt av energi.

Förutom sviten får vi höra tre fristående kompositioner på ”Overtime”, en av Robin Eubanks och två av Holland, varav vi känner igen den ena, ”Ario”, från kvintettplattan ”Points of View” (ECM). Dave Holland Big Band var jazzens bästa storband 2004. Att det kommer att behålla sin position även 2005 är ställt utom allt tvivel.

Jan Olsson

Bob Mintzer Big Band

Live at MCG

(MCG Jazz)

Arrangören, kompositören och tenorsaxofonisten Bob Mintzer har till och från dammat av sitt New York-storband i 20 år vid det här laget. Mellan varven har han också visat upp sig som gästarrangör (bland annat med Stockholm Jazz Orchestra) och som medlem i diverse mindre formationer, bland dem Yellowjackets. Detta är märkligt nog orkesterns första live-inspelning, gjord i Pittsburgh för snart två år sedan.

Av de nio numren på cd:n har vi tidigare hört de flesta tidigare i studiotappningar med ungefär samma manskap. Men det är givetvis kul att få höra dem också ”i full frihet” med lite nya vändningar och mer svängrum för solisterna. Ett av de nya numren, det både tyngsta och längsta på plattan, är Herbie Hancocks ”Eye of the Hurricane”, som i Mintzers fräsiga tappning fått nya och oväntade in- och utfallsvinklar. Det kommer att kunna bli en modern storbandsklassiker vad det lider och kommer säkert att spelas av många orkestrar runt om i världen. Extra spännande blir det tack vare gästande Kurt Ellings ordlösa sång, effektivt och originellt instoppad av Mintzer.

Orkestern är mycket välrepeterad och har några utmärkta solister vid sidan av Bob Mintzer själv. Allra störst behållning har jag av barytonsaxofonisten Roger Rosenberg och pianisten Phil Markowitz, som också anför den mycket starka kompet med Rufus Reid på bas och John Riley bakom trummorna.

Jan Olsson

Här finns ännu fler skivrecensioner:

Svensk jazz I nternationell jazz Sång Jazzhistioria/återuttgivningar Diggat Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på DVD