AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARUrval och text: Torbjörn Sörhuus.
Denna sida:
DIG Special:
John Coltrane,
med 119 olika
vinylomslag med
John Coltrane.
Övriga sidor:
från hela världen
med bland annat
Andy Warhol
Special.
DIG Special:
med 93 omslag
med Lars Gullin.
DIG Special
DIG Special
med med 54
olika vinylomslag
Första gången John Coltrane spelar solo på skiva är i låten We Love to Boogie med Dizzy Gillespie från mars 1951. Den gavs först ut på en EP av skivbolaget DeeGee och på LPn Schooldays på skivbolaget Regent.
Det dröjde sen till slutet på 1970-talet innan vi fick höra mer av hur Coltrane lät under sin tidiga karriär. Då kom LPn "Trane´s First Ride" på skivbolaget Oberon med radioinspelningar från Birdland i New York i januari 1951. Också här spelar Coltrane med Dizzy.
| DIG Jazz! |
Andra sidor: |
| Aktuella |
| evenemang |
| Klubbjazz |
| Mälarkalendarium |
| Diggat på CD |
| Diggat på DVD |
| Jazzporträtt |
| Jazzhistorik |
| Jazznytt i tryck |
| Skivomslag |
| Länkar |
John Coltrane föddes i Hamlet, North Carolina 1926. Han började spela altsax men övergick till tenor och fick sitt genombrott i Miles Davis kvintett i mitten på 1950-talet.
1960 bildade han sin egen kvartett med bl.a Elvin Jones på trummor. Från slutet av 1950-talet och åren som följde skapade han den musik som gjorde honom till en av de mest innovativa och stilbildande, men också mest omstridda, musikerna inom jazzen. Han dog 1967 men hans inflytande är fortfarande mycket stort.
Sina första år som yrkesmusiker tillbringade John Coltrane i Philadelphia där han spelade och turnerade med olika lokala band.
1949 kom han med i Dizzy Gillespies storband och fortsatte i början på 1950-talet att turnera med en mindre grupp ledd av Dizzy. Sen följde några år med diverse R&B-band innan han 1954 kom till Johnny Hodges, som då tillfälligt hade slutat hos Duke Ellington och ledde en egen grupp.
Det finns ett par LP med Hodges från den här tiden, men på ingen av dem hörs Coltrane som solist. Däremot förekommer han ganska flitigt på en LP från 1970-talet på skivbolaget Enigma (bilden). Här återges en radioutsändning från Los Angeles 1954, där Coltrane spelar solo i bl.a balladen Don‚t Blame Me.
Mer än 400 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
I september 1955 började John Coltrane med Miles Davis nybildade kvintett. Det var trummisen Philly Joe Jones som hämtade upp honom från Philadelphia och det var först motvilligt som Miles accepterade hans medverkan.
Miles Davis hade skrivit ett nytt skivkontrakt med Columbia, men första plattan som dök upp i handeln var en LP på Miles gamla bolag Prestige (bilden). Då hade kvintetten redan börjat spela in en LP för Columbia, men den kunde inte ges ut förrän Miles fullföljt sitt åtagande för Prestige.
Även många lyssnare var motvilliga till den nye tenorisen. Lars Werner är måttligt fötjust i sin recension av Prestige-plattan i Orkester Journalen (augusti 1956) och menar att Coltrane är opersonlig och att "man får inte stämma hur illa som helst, och man måste hitta bättre på luren".
Först ut var Cookin‚ med omslagsdesign av Reid Miles. Därefter kom Relaxin‚ och Workin‚ båda med design av Esmond Edwards. Sista orginalalbumet med kvintetten för Prestige var Steamin‚ som gavs ut 1961.
När Miles Davis gjort rätt för sig för Prestige fullföljdes inspelningen för Columbia under 1956 och LPn Round About Midnight gavs ut i mars 1957.
Den möttes av betydligt större intresse än skivorna för Prestige. Överlag låter kvintetten bättre på Columbia-skivan, musiken är mer genomarbetad och bättre producerad. John Coltrane är också till sin fördel och mindre trevande än på plattorna för Prestige.
Men Lars Werner i Orkester Journalen är fortfarande inte nöjd (juni 1957). Han ger visserligen plattan högsta betyg, men tycker att Coltrane är irriterande.
John Coltrane lämnade Miles Davis grupp i april 1957. Han hade sedan ungefär ett år tillbaka ett eget kontrakt med skivbolaget Prestige som sträckte sig fram till och med 1958. Han skulle snart få göra sin första egna skiva, men medverkade också under den här perioden (1956-1958) på en rad inspelningar med andra musiker. Han var en av "The Cats" på Prestige.
Här ses 17 av de sammanlagt 20 LP-skivor på Prestige (de övriga 3, se nedan) där Coltrane medverkar som "sideman" eller med delat ledarskap.
Några av skivorna är utgivna på Prestiges sidoetiketter New Jazz och Status. Flertalet omslag har gjorts av Esmond Edwards, men några också av Tom Hannan. Två omslag har gjorts av Reid Miles (Interplay och Taylor‚s Wailers).
En av dessa LP kom 1957 och hade titeln "Modern Jazz Survey: Baritones & French Horn". Den gick dock de flesta förbi eftersom den ingick i Prestiges kortlivade experiment med skivhastigheten 16 rpm. Den gavs ut igen 1963 med titeln Dakar.
Originalplattan rymde innehållet av två normala LP-skivor och det är den ena sidan med Coltrane och bl.a Pepper Adams och Cecil Payne som återfinns på LPn "Dakar".
I Sverige gavs skivan ut av Sonet som gjorde ett nytt omslag och flyttade över fokus på John Coltrane (bilden t.h). Omslagets baksida har en lång text som är skriven av Coltrane själv (via Björn Fremers penna), där han berättar om sin bakgrund och sin syn på musiken.
När Miles Davis kvintett spelade på Storyville i Boston i april 1956 fick Paul Chambers en ny chans att samla en egen studiogrupp. Förutom Coltrane medverkar Curtis Fuller och Pepper Adams som blåsare. Inspelningen görs av skivbolaget Transition och hörs första gången på antologin "Jazz In TransitioN".
Månaden efter att John Coltrane slutat hos Miles i april 1957 går han in i studion och spelar in sin första LP i eget namn. Skivan ges ut av Prestige och den fina omslagsbilden har tagits av Esmond Edwards. Coltrane spelar med såväl kvartett, kvintett och sextett. Medmusiker är trumpetaren Johnny Splawn och baritonsaxofonisten Sahib Shihab. I kompet bl.a Red Garland på piano.
För att fortsatta följa Lars Werner och hans syn på Coltrane i Orkester Journalen har han nu mjuknat och skriver i sin recension (januari 1958) att man nu kan skönja sammanhanget i Coltranes spel.
Han börjar därför tro på Coltrane, som han menar har vänt sina förra nackdelar (skrikig, obalanserad, onjutbar) till positiva kvaliteter: "hans ton har en speciell timbre, som tvingar en att lyssna på vad han har att säga."
I samma veva som John Coltrane slutade hos Miles träffade han Thelonious Monk och började repa med honom så smått i dennes hem. Monks intresse växte och när Monk skulle spela in en soloplatta för Riverside bad han Coltrane ansluta i studion för att spela med i låten Monks Mood, som de hade övat på hemma hos Monk. Med i studion var också basisten Wilbur Ware.
Inspelningen blev så lyckad att den togs med på LPn ‰Thelonious Himself‰ som alltså i övrigt bara innehåller Monks solopiano.
Omslagsdesignen har gjorts av Paul Bacon och fotograf är Paul Weller.
med Coleman Hawkins
Monk lär ha varit närvarande vid den uppgörelse mellan Miles och Coltrane på Café Bohemia som ledde till att Coltrane fick sparken från Miles Davis kvintett.
En av anledningarna till avskedet var Coltranes drogmissbruk. Men han jobbade hårt för att bli av med det och han fick stor hjälp av familj och vänner i Philadelphia dit han återvänt våren 1957.
Thelonious Monk hade lovat att ge honom jobb närhelst han var redo och sommaren 1957 var det dags. Då kallade Monk till några sessions för Riverside som resulterade i LPn "Monk´s Music". Förutom Coltrane, medverkar också bl.a Coleman Hawkins. Han var en av Coltranes stora influenser och det oväntade mötet dem emellan är mycket charmigt. Skivomslaget har gjorts av Paul Bacon.
Efter inspelningen blev John Coltrane erbjuden att fortsätta med Monk. Han skulle ingå i Monks kvartett på jazzklubben Five Spot i Greenwich Village, ett engagemang som började sommaren 1957 och varade året ut.
Kvartetten, som också innehöll Wilbur Ware och Shadow Wilson, gjorde en studioinspelning under sommaren som några år senare gavs ut på skivmärket Jazzland.
Ingen LP spelades in på Five Spot, men hur det kunde låta live framgår av en privat upptagning som finns utgiven på CD. Det finns också en CD med kvartetten från en konsert 1958 i Carnegie Hall.
LP-omslaget på Jazzland har gjorts av Ken Deardoff och målningen av Monk är gjord av Richard Jennings, också känd som "Prophet.
Skivan fick senare (1964) ny titel, "Traneing In", och det nya omslaget med Esmond Edwards uttrycksfulla bild på Coltrane, är nog för de flesta mer bekant än originalomslaget (som gjordes av Marc Rice).
Trots skivkontraktet med Prestige och de många LP-skivorna för bolaget, är det inspelningen för konkurrenten Blue Note som räknas som Coltranes främsta insats på skiva under de här åren. Han hade fått särskilt tillstånd av Prestige för att göra den här inspelningen, som gjordes den 15 september 1957. Blue Train gavs ut till julen samma år.
Skivan är idag närmast kultförklarad och det kan vara intressant att se hur den mottogs i Sverige. Det är som vanligt Lars Werner som recenserar Coltrane i Orkester Journalen (mars 1958). Han ger LPn näst lägsta betyg och klagar på det mesta. Ingen av OJs medarbetare har i decembernumret tagit med plattan bland årets bästa.
I Estrad förbigås Blue Train med i det närmaste tystnad. Den nämns i förbigående av Lars Resberg (april 1958), som tycker att såväl Coltrane som blåsarkollegorna Lee Morgan och Curtis Fuller saknar stilistisk kontur och personlighet.
Några månader senare är det pianisten Sonny Clark som leder en sextet med Coltrane, Donald Byrd och Curtis Fuller som blåsare. LPn heter "Sonys Crib".
Omslaget på Griffin-plattan har designats av Harold Feinstein medan Reid Miles har gjort den andra. Fotot på båda plattorna har tagits av Francis Wolff.
Eftersom vi har följt Lars Werners blandade kritik i Orkester Journalen av Coltranes insatser på skiva, kan vi nämna att han nu fortsätter att ge honom mycket beröm. Men när det gäller Sonny Clark-plattan, börjar han med att såga hela den genre som LPn representerar (östkustjazz på skivbolag som Blue Note och Prestige). Han menar att man i förväg vet hur det kommer att låta: "alltid samma känsloläge, samma fraser, samma brist på kontinuitet och musikalisk utveckling". Men det gäller inte Coltrane, skriver Werner och anser att det är hans närvaro, som med bl.a sin rytmiska frigjordhet och sköna melodik, gör helheten uthärdlig.
Medan John Coltrane fortsatt spelade med Thelonious Monk på Five Spot hösten 1957 gjorde han ytterligare några skivinspelningar med andra musiker som gavs ut på LP.
Han finns med i Art Blakeys tillfälliga storband som gavs ut på en LP av skivbolaget Bethlehem. Här finns också två spår med en kvintett som är identisk med Blakeys Jazz Messengers, frånsett att Coltrane ersätter Johnny Griffin.
LPn som gavs ut kallades "Winner‚s Circle". Ett nummer från denna session med John Coltrane, Strictly Instrumental, presenterades första gången på en annan LP som fick titeln "Modern Jazz Festival" och gavs ut på skivmärket Jazztone.
En månad senare går Coltrane in studion igen, nu med Red Garlands trio. Vid detta tillfälle spelas musiken in till den LP på Prestige som fick titeln "Soultrane". Design och foto på båda omslagen: Desmond Edwards.
I en intervju i Stockholm 1960 med Carl-Eric Lindgren säger Coltrane att "Soultrane" är den kvartettplatta han är mest nöjd med, tillsammans med "Giant Steps" som han senare gjorde för Atlantic. Men hans egen favorit alla kategorier är "Blue Train" på Blue Note.
En av de som gick och lyssnade på Coltrane när han spelade med Monk var hans förre arbetsgivare Miles Davis. Han hade haft problem med att hitta en ersättare. Det såg dock ut att lösa sig då Sonny Rollins började med kvintetten sommaren 1957. Men Rollins ville helst ha en egen grupp och slutade efter några månader. Han ersattes av Bobby Jaspar och därefter av Cannonball Adderley. Men Miles suktade efter John Coltrane och mot slutet av året var han tillbaka hos Miles.
Ett intressant dokument från den här tiden är en LP från 70-talet med radioinspelningar från Café Bohemia 1957, kallad "Makin‚ Wax" på skivmärket Chakra. Här finns enda inspelade tillfället med Rollins på tenor i Miles kvintett och som jämförelse också tre spår från ett senare tillfälle då John Coltrane är tillbaka i kvintetten.
Kompet i denna första version av sextetten bestod av Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones. Fotot på Miles har tagits av Dennis Stock
När John Coltrane började med Miles igen var det för att stanna i drygt två år. Men han hade fortfarande sitt skivkontrakt med Prestige och under 1958 gjorde han sina avslutande sessions för bolaget.
I motsats till konkurrenterna Blue Note och Riverside var Prestiges inspelningar sällan inriktade mot utgivningen av ett särskilt LP-album, utan ambitionen var att spela in så mycket som möjligt under en session och sedan sprida materialet på olika utgåvor. Det innebär att John Coltranes LP-skivor på Prestige ofta innehåller tagningar gjorda vid olika tillfällen och med olika musiker.
När han i slutet av 1958 gjort sin sista session för Prestige hade bolaget material som räckte till ytterligare 7 LP-skivor. Bilderna visar originalomslagen till dessa LP, som gavs ut under de första åren på 1960-talet. Omslagen är designade av Don Schlitten.
Under våren 1958 medverkade John Coltrane också i ett par sessions med trumpetaren Wilbur Harden för skivbolaget Savoy. Musiken gavs ut på tre LP-skivor, som ger ett tidigt exempel på Coltranes intresse för afrikansk musik.
Inte mycket är känt om Wilbur Harden förutom dessa inspelningar. Han gjorde också några skivor med Yusef Lateef vid samma tid, men försvann sedan från scenen och uppges ha gått bort i slutet av 1960-talet. Hans Miles Davis-inspirerade spel är här mycket bra.
Musiken på de här skivorna är övervägande komponerad av Harden med titlar som Dial Africa, Oomba, Gold Cost och Tanganyika Strut.
På den andra LPn är det George Russell som har arrangerat för ett storband där John Coltrane är en av solisterna i Rodgers & Harts melodi Manhattan. Albumets titel är New York, N.Y. och gavs ut på Decca.
Men Coltrane var ju flitig i skivstudion i andra sammanhang. Ytterligare ett exempel på det är LPn "A Tuba Jazz" med tubaisten Ray Drapers Quintet där Coltrane medverkar på tenor. Den är inspelad i november 1958 och gavs ut av skivbolaget Jubilee.
I början på 1960-talet gavs skivan ut igen, nu med ett nytt omslag och den då mer säljande titeln Coltrane Time. I Orkester Journalen skriver Lars Werner om skivan vid båda utgivningstillfällena och tycker att albumet är högst stimulerande; Taylors spel är "elakt fantasieggande" och en stimulerad Coltrane spelar på toppen av sitt kunnande (OJ oktober 1959 och november 1962).
Fotot på den första LPn har tagits av Tom Burnside.
I början på 1959 skrev John Coltrane kontrakt med skivbolaget Atlantic. Det resulterade i några av hans bästa LP-skivor men innebar samtidigt att hans aktivitet som studiomusiker minskade kraftigt.
Under 1958 deltog han i ett 20-tal skivsessions, medan det under 1959 bara blev en tredjedel så många. Det berodde bl.a på att kontraktet med Atlantic bara krävde att han gjorde tre LP-skivor per år, vilket väl får anses som en underskattning av hans kapacitet.
Första LPn för Atlantic blev dock inte helt lyckad och gavs inte ut förrän 1961. "Bags & Trane" känns som ett ganska oengagerat försök av musikerna att anpassa sig till skivbolagets musikaliska image och utgivningspolitik. Omslagsfotot har tagits av Lee Friedlander.
I februari 1958 var Miles Davis engagerad på Sutherland Hotel i Chicago. Det gav Cannonball Adderley tillfälle att få göra en inspelning i eget namn för skivbolaget Mercury. Han tog med sig alla medlemmarna i Miles grupp, förutom Miles själv, till studion. LPn som gavs ut heter "Cannonball Adderley Quintet in Chicago".
På baksidan av albumet uttrycker Cannonball stor beundran för John Coltrane. Han beskriver honom som framtidens jazz; en musiker som spelar vad folk aldrig tidigare har hört och
jämför honom i det avseendet med Charlie Parker och Lester Young. "En dag kommer man att förstå hur mycket han har att säga", säger Cannonball.
Illustrationen på omslaget har gjorts av Peter Gourtain.
Nästa LP på Atlantic med John Coltrane är en av hans mest hyllade. Atlantic gör nu en ärlig satsning på den allra nyaste jazzen och har också knutit Ornette Coleman till sig, vars första LP för bolaget kommer ut ungefär samtidigt som Giant Steps. Båda skivorna är inspelade i maj 1959 och utgivna i början på 1960.
Det var mycket som hände inom jazzen vid den här tiden och Coltrane var påverkad av vad han såg och hörde. På Giant Steps spelar han med en kvartett med Tommy Flanagan, Paul Chambers och Art Taylor.
Med den här skivan besegrade den hittils omstridde John Coltrane jazzvärlden. Den blev hyllad även i Sverige och i tidningen Estrad (maj 1960) t.ex, har Lars Resberg inte ord nog för att beskriva sin uppskattning: "bästa Coltrane hittils -oerhört fascinerande och givande att lyssna till".
Omslagsfoto: Lee Friedlander.
Vid samma tid som tillkomsten av Giant Steps medverkar John Coltrane på en annan av jazzhistoriens milstolpar - det modala mästerverket Kind of Blue med Miles Davis. Denna LP spelades också in på vårkanten 1959 och gavs ut på Columbia mot slutet av året. Vi hör Miles ordinarie sextett med medverkan också av Wynton Kelly som nu håller på att avlösa Bill Evans på piano.
Trots att vi idag uppfattar Coltranes spel på den här skivan som lysande, hängde den gamla kritiken mot honom kvar på sina håll i den svenska jazzpressen. Harry Arnold i Estrad (februari 1960) uppskattar skivans skönhet och menar att den är så bra att Coltrane inte lyckas förstöra någonting, men att han inte kan smälta Coltranes "tidvis totalt meningslösa plottrande". Omslagsfoto: Jay Maisel.
I november och december 1959 gör John Coltrane ytterligare inspelningar för Atlantic som finns med på Coltranes nästa LP som har titeln Coltrane Jazz. Han använder här kompet från Miles Davis grupp ˆ Wynton Kelly, Paul Chambers och Jimmy Cobb.
En av låtarna, Village Blues, är dock inspelad i oktober 1960 och aviserar ett nytt skede i Coltranes karriär. Han spelar här med McCoy Tyner, Steve Davis och Elvin Jones, dvs den nya kvartett som han bildat efter att ha lämnat Miles Davis tidigare under året.
Det skulle komma ytterligare fem album med Coltrane på Atlantic samtidigt som han började spela in för sitt nya skivbolag Impulse.
Omslagsfotot på Coltrane Jazz har tagits av Lee Friedlander.
Den första skivinspelningen med kvartetten gjordes i september (med Higgins på trummor) för skivbolaget Roulette, dvs en månad tidigare än inspelningen för Atlantic (Coltrane Jazz). Roulette gav ut materialet på en skivsida i en box med två LP-skivor som kallades för The Birdland Story. Inspelningen gjordes i studio i Los Angeles och hade egentligen inget med jazzklubben Birdland att göra (annat än att skivbolaget och klubben hade samma ägare).
I Europa gav det franska skivbolaget Vouge ut musiken på en LP som hette "The Best of Birdland" (finns också som singel LP på Roulette). På den andra sidan av LPn hörs Lee Morgans och Wayne Shorters kvintett från 1960.
John Coltrane slutade med Miles Davis i april 1960. Bandet var då reducerat till en kvintett igen och en av de sista konserterna med Coltrane var i Stockholm i mars månad. Det gjordes en privat inspelning av konserten som gavs ut på ett dubbelalbum av skivbolaget Dragon i mitten på 1980-talet.
Det här var Coltranes första besök i Sverige och han kom med en ny tids jazzmusik som inte alla var helt bekvämla med. Tidningarnas recensioner var övervägande negativa och t.o.m. hånfulla, och det kunde t.ex heta att han "spelade chorus efter chorus utan att det svängde om en enda ton" (Estrad april 1960). Ett undantag var Lars Werner i Orkester Journalen som var oreserverat mycket positiv till John Coltrane och hela konserten.
Omslagsfoto: Bengt H. Malmqvist.
John Coltranes avhopp blev problematiskt för Miles Davis. Han hade svårigheter att hitta en lämplig ersättare och det dröjde fyra år innan han fann den tenorist som han tyckte kunde fylla upp platsen, nämligen Wayne Shorter.
Den förste som prövades var Sonny Stitt som efter en kort tid följdes av Hank Mobley. Den senare spelar på LPn "Someday My Prince Will Come" som spelades in 1961 och gavs ut på Columbia.
På den plattan gör John Coltrane ett sista inhopp i Miles Davis kvintett. Han ersätter Hank Mobley på titellåten och ytterligare ett spår, Teo, vilka tillsammans utgör drygt hälften av speltiden på skivan. Bilden visar den svenska utgåvan på Fontana (med samma omslag som orginalet på Columbia).
Design: Bob Cato.
Ornette Coleman & Co.
John Coltrane hade i början på 1960-talet kontakt med Ornette Coleman vid olika tillfällen och var påverkad av dennes nya musikaliska idéer. De hade båda skivkontrakt med Atlantic men gjorde inga inspelningar tillsammans.
Däremot spelade Coltrane sommaren 1960 in en LP tillsammans med Ornettes Colemans grupp, med Don Cherry i spetsen. De spelar bl.a tre komposioner av Ornette. Coltrane använder sig här av sopransax för första gången i en studio.
Atlantic gav inte ut skivan förrän 1966, men Bertil Sundin i Orkester Journalen (juni 1966) ger den näst högsta betyg. Han tycker att samspelet mellan Coltrane och Cherry känns ovant men fängslande. Omslagsdesign: Loring Ertegun.
De båda övriga kvartettskivorna som spelades in 1960 (Plays the Blues och Coltranes Sound) gavs ut några år senare. Den föregicks av LPn Olé, som spelades in i maj 1961. Här använde sig Coltrane av en större grupp med bl.a Eric Dolphy (under pseudonymen George Lane) och Freddie Hubbard.
Samtidigt som John Coltrane avslutade inspelningarna för Atlantic började han spela in för sitt nya skivbolag Impulse. Första skivan, Africa / Brass, spelades in under två sessions i maj/juni 1961.
Coltrane använde här en större grupp än någonsin tidigare. Han komponerade merparten av musiken själv och skrev arrangemangen tillsammans med Eric Dolphy och McCoy Tyner. Musiken är starkt fokuserad på rytmiska element och Coltrane är påtagligt inspirerad av afrikanska rytmer.
Skivbolaget Impulse var nystartat och ett dotterbolag till ABC-Paramount. De påkostade LP-skivorna med sin typiska orange/svarta signaturfärg blev en av tidens viktigaste budbärare av ny jazzmusik med John Coltrane som en given centralpunkt. Hans skivkontrakt med Impulse har beskrivits som det mest frikostiga någonsin inom jazzen, efter Miles Davis.
Den samtida kritiken mot John Coltrane var minst sagt kluven. Han ömsom hyllades, ömsom sågades. Tack vare skivorna kan vi idag själva bilda oss en uppfattning om hur han lät.
Ett särskilt gyllene tillfälle är inspelningarna från Village Vanguard där Coltrane spelade med sin kvartett och kvintett i november 1961. Tack vare ljudteknikern Rudy Van Gelder kan vi höra gruppen spela på liv och död i fyra hela kvällar. Det finns i dag utgivet på CD.
Ca 35 minuter av det totala materialet gavs ut av Impulse på LPn Live at the Village Vanguard (ytterligare material gavs senare ut på LPn Impressions). Den samtida kritiken var som sagt blandad, mest negativ. I Down Beat (april 1962) ger en uttråkad Ira Gitler skivan näst lägsta betyg och skriver att det ibland låter som om Coltranes saxofon behöver repareras. Och här hemma, i facktidningen Estrad (maj 1962), får skivan allra lägsta betyg och musiken liknas vid ett mord på jazzen. Omslagsdesign: Robert Flynn Foto: Pete Turner.
Det gjordes privata inspelningar från flera av konserterna, bl.a de två i Stockholm den 23 november, som sedan givits ut på skiva av diverse obskyra bolag. Först ut var en svensk pirat som kallade sig HP (Historic Performances), som i början på 1970-talet gav ut 5 LP-skivor som i dag är stora samlarrariteter. De kom ut helt anonymt, utan information på varken omslag eller etikett. En av skivorna, HPLP 5 (bilden t.v.), innehåller hela första konserten i Stockholm, inklusive en 20 minuter lång version av My Favorite Things. Samma låt spelades under den andra konserten, nu 26 minuter lång, och finns utgiven på bl.a en LP på skivmärket Oppex 10 (bilden t.h.).
Efter hemkomsten från den första Europa-turnén spelade kvintetten i februari 1962 på Birdland i New York, varifrån det finns en inspelning som är utgiven på LP av skivbolaget Ozone ˆ The Dynamic Duo".
Några månader senare spelade Coltrane återigen på Birdland, nu med kvartett, som också förevigades på tape och finns utgiven på skivmärket Alto på LPn "Impassioned Tenor-Man". Båda dessa skivor kom på 1970-talet.
Skivbolaget Impulse grundades av producenten Creed Taylor som hämtades från moderbolaget ABC-Paramount. Det var också han som producerade Coltranes första album ˆ Africa / Brass. Men han lämnade snart bolaget och började på Verve. I fortsättningen blev det Bob Thiele som kom att producera Coltranes skivor och flertalet av bolagets övriga album.
John Coltranes tredje LP på Impulse gavs ut 1962 och hade titeln "Coltrane" kort och gott. Den är inspelad med kvartetten där Jimmy Garrison nu ersatt Reggie Workman på bas. I Orkester Journalen fortsätter Lars Werner att bevaka Coltranes skivor och ger den här LPn högsta betyg (september 1962). Bästa plattan hittils på Impulse tycker Werner, som redan lovordat och gett högsta betyg till bolagets båda tidigare Coltrane-utgåvor.
Design: Robert Flynn Foto: Pete Turner
Musiken gavs första gången ut av den svenska postorderfirman Historical Performances på två LP-skivor, HPLP 2 och HPLP 3, som hade helt blanka omslag och etiketter. Enda informationen finns på ett stencilerat annonsblad där skivorna kallas Blue Train Live on Mount Meru.
De tre följande LP-skivorna på Impulse nådde också en större publik än de tidigare. På den första parades Coltrane ihop med Duke Ellington och det blev ett lyckat möte tillsammans med de bådas respektive kompduo som turades om vid inspelningen.Sen spelade Coltrane med sin kvartett in ett knippe romantiska ballader som gavs ut på den mycket njutbara LPn "Ballads".
Också en fjärde LP med John Coltrane gavs ut av Impulse hösten 1963 Impressions, som bl.a innehöll överblivet material från liveinspelningen på Village Vanguard.
Alla fyra omslagen är formgivna av Robert Flynn.
I oktober 1963 spelar John Coltrane med sin kvartett två veckor på Birdland i New York. Ljudteknikern Rudy Van Gelder är där en kväll och gör en inspelning för skivbolaget Impulse, som ger ut en LP med titeln Coltrane live at Birdland.
Skivorna på Impulse kommer nu så tätt och börjar bli så många att krikerna börjar känna en viss mättnad. Särskilt som också både Prestige och Atlantic fortsätter att ge ut tidigare outgivet material. Det dyker upp 5-6 nya LP med Coltrane varje år under den här tiden.
Lars Werner i Orkester Journalen (juni 1964) skriver om Birdland-LPn att alla Coltranes album är fantastiska men "att det blir för mycket av samma sak". Och han ironiserar över Coltranes höga hipfaktor och rekommenderar skivan till "alla hippa jazzivars, som bara vill drunkna i modaliteter och trioler och glömma allt annat".
Omslagsdesign: Robert Flynn. Foto: Joe Alper.
Första anhalten är Konserthuset i Stockholm den 22 oktober 1963. De privata inspelningar som gjordes under konserten har givits ut av olika skivbolag under årens lopp. Det är inte känt vem som låg bakom det svenska postorderbolaget Historic Performances, men bolaget ligger bakom den första utgivningen av även denna konsert (liksom konserterna 1961 och 1962). Musiken finns på två LP-skivor, HPLP 1 och HPLP 6, som kom i början på 1970-talet med helt blanka omslag och etiketter. Ett stencilerat annonsblad anger att det rör sig om "Monumental Concert Appearance by the Blue Train Quartet" (bilden t.v.).
Till höger ser vi en japansk LP med musik från Stockholms-konserten 1963 med en häftig omslagsbild på Coltrane. Skivan gavs ut av japanska BYG.
John Coltranes nästa LP för Impulse spelades in i april och juni 1964. Det är ett kvartettalbum med titeln Crescent, som gavs ut framåt jul samma år.
Musiken, som är skriven av Coltrane, har en episk karaktär och förebådar albumet A Love Supreme, som skulle bli John Coltranes mest berömda LP.
Crescent innehåller några av hans vackraste insatser på skiva; titellåten och inte minst "Wise One" där både samarbetet i gruppen och Coltranes tenorsolo är fantastiskt njutbart att lyssna till. Skivan välkomnades särskilt av de kritiker som tidigare haft problem med Coltranes friare musikaliska utflykter.
Omslaget är designat av Robert Flynn och fotot har tagits av Charles Stewart.
I december 1964 spelade John Coltrane med kvartett in LPn "A Love Supreme" för Impulse. Den betraktas som en höjdpunkt i Coltranes karriär och blev mycket uppmärksammad när den gavs ut på våren 1965 och valdes till Årets skiva i en rad olika omröstningar.
Hittils hade Coltranes Impulse-skivor sålts i 25-50.000 ex, men A Love Supreme nådde nu ett sexsiffrigt tal. Musiken är utformad som ett religiöst epos i fyra satser och kan ses som både en magnifik slutpunkt för det tonspråk Coltrane utvecklat sedan "Giant Steps", och som ett avstamp för en ny (och tyvärr avslutande) period av ännu friare musikaliska former. LPn är också utformad som en personlig bekännelse och manifesterar i albumtexten Coltranes gudstro och insikt om livets mening.
Omslagsdesignen är gjord av George Gray och fotot har tagits av producenten Bob Thiele.
Coltrane och Shepp medverkade också med sina grupper vid Newport-festivalen sommaren 1965. Musiken från båda konserterna gavs ut av Impulse på en gemensam LP kallad New Thing at Newport.
John Coltrane var nu på väg att upplösa sin gamla kvartett. De sista skivorna spelades in under hösten 1965, men de blev inte utgivna förrän efter Coltranes död. Sist utgivna kvartett-LP under Coltranes livstid blev The John Coltrane Quartet Plays. som spelades in i maj 1965 och gavs ut av Impulse under hösten.
Vid den här tidpunkten blev Pharoah Sanders permanent medlem i Coltranes grupp. McCoy Tyner och Elvin Jones slutade kring årsskiftet 1965-66.
Sommaren 1965 spelade John Coltrane också in LPn "Ascension". Musiken är ytterligare ett uttryck för John Coltranes djupa religiositet, men uppvisar nu en ännu friare form av kollektiv improvisation än tidigare. Kvartetten är utökad med eliten ur New Yorks avantgarde, bl.a Archie Shepp, Pharoah Sanders, John Tschicai och Marion Brown.
Folke Rabe i Orkester Journalen (juli/augusti 1966) ger LPn högsta betyg, men förklarar att han är ambivalent inför denna "unika vansinnighet".
Sviten Ascension spelades in i två versioner och båda gavs ut av Impulse inte så lång tid efter varandra. Skivans omslag och katalognummer säger inget om de olika versionerna, utan det framgår endast av en text som är graverad i själva vinylen: Edition I respektive Edition II.
Bilden på omslaget har tagits av Charles Stewart och designen är gjord av Robert Flynn.
Efter inspelningen av Ascension hade John Coltrane bara två år kvar i livet. Han dog i cancer i juli 1967. Han hann med att spela in ytterligare ett antal LP-skivor för Impulse, varav tre hann ges ut under hans livstid.
"Kulu Se Mama‰" och "Meditations" spelades in under hösten 1965 och gavs ut ungefär ett år senare. McCoy Tyner och Elvin Jones är fortfarande med i gruppen, som dock är utökad med ytterligare trummisar. På "Meditations" med Rashied Ali och på "Kulu" med Frank Butler och Juno Lewis.
"Live at the Village Vanguard Again" är inspelad i maj 1966 och gavs ut några månader före Coltranes död. På omslagsbilden (av Charles Stewart) ses Pharoah Sanders, John Coltrane, Alice Coltrane, Jimmy Garrison och Rashied Ali.
Impulse gav ut ytterligare fyra postuma LP med Coltrane under 1960-talet. Albumtitlarna var "Om", "Selflessness", "Cosmic Music" (se nedan) och "Transition".
Utgivningen blev en överraskning för skivbolaget Impulse som insåg att Alice Coltrane förfogade över mycket outgivet material med John Coltrane. Det slutade med en överenskommelse om att Impulse i fortsättningen skulle stå för utgivningen av detta, samtidigt som Alice fick ett eget skivkontrakt med Impulse. Under 1968 kom Impulse med en egen utgåva av LPn "Cosmic Music" (bilden t.h.).
1971 kom två LP ˆ "Live in Seattle featuring Pharoah Sanders" och "Sun Ship", som båda spelades in 1965.
1972 kom nytt material från Cosmic Music-sessionen 1966, med pålagda stråkar och orgel av Alice Coltrane. Albumet heter "Infinity".
En koncert inspelad i Japan 1966 gavs ut 1973 och året därpå kom "Africa/Brass, vol. 2" samt "Interstellar Space" som är en duoinspelning med Coltrane och Rashied Ali från februari 1967.
I och med utgivningarna 1974 slutar denna redovisning av John Coltranes skivor. Impulse fortsatte att publicera outgivet material under andra hälften av 1970-talet och en rad andra skivbolag gav ut inspelningar från Coltranes konserter runt om i världen. Floden av skivor med Coltrane har sedan fortsatt att strömma under CD-eran.
Förteckningen kunde alltså ha gjorts längre, men vi har fokuserat på de originalalbum som gavs ut under John Coltranes livstid och dessutom velat visa några intressanta exempel på återutgivningar och ett urval viktiga privatutgåvor.
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR