JAZZFESTIVALER m m SVENSKA JAZZKLUBBAR JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARSvenska och internationella skivor recenseras av DIGs:
Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och
country som specialitet.
Claes Olson är redaktör för SIMBA, Swedish Independent Music Business Alternative, och
medverkar som frilansskribentregelbundet även i andra media..
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.
1 DIG= Besvikelse,
2 DIG=OK,
3 DIG=Bra,
4 DIG=Utsökt,
5 DIG=Mästerlig
( även halva diggar)
känsla och sprudlande glädje
Bengt Berger Beches Brew 
Gothenburg
(Country & Eastern/Naxos )
Bent Berger har alltid haft egen speciell framtoning i sin musik vare sig det gällt små besättning eller större orkestrar. Från första vinylskivan med sitt Funeral Beer Bands inspelade spår på ECM, via duospel tillsammans med Roland Keijser. Med Berger/Knutsson/Spering i tätt triospel, och med större besättning i Indian Brew, fram till och med denna kvintett och i två spår septett utgåva, betitlad Gothenburg.
Tonbilden är således även här den välkända Bengt Berger så typiskt färgade musik han alltid bjudit sin publik. Här dock sparsamt med den afro/asiatiska färgningen h
an involverat i sitt musikskapande utan med mer melodiskt kreativt nyskapande i varje spår. Allt väl genomtänkt nedtecknat och spelat med kreativ innerlig känsla. Ibland med sprudlande glädje för att i andra spår uttrycka vemod och eftertanke. Här har de båda saxofonisterna Thomas Gustafsson och Sir Thomas Jäderlund stor del i tonbilden i melodiskt sköna slingor i den ljust färgad tonskala med sina sopran, sopranino, altsax och så då basklarinetten som ger den djupare tonbilden. Och i de två inledande spåren, där trumpetare Staffan Svensson och Viktor Reuter kontrabas tillkommer, LineSenil, med flera ingredienser skymtande. Som ödesmättad sopranino i samspel med basen övergående i melodiskt ”dansant” likaväl som stramt högtidligt spel. Mingus glatt valsgungande, svänger fint med Göran Klinghagens gitarr i alert sansat solospel.
Samma härligt glada sväng finner vi i Grinding och Hanuman Jump, med de båda saxofonisterna Jäderlund/Gustafsson i kreativ ”duell”, hela tiden med pådrivande trummor från Berger och Stefan Bellnäs beyzz. I´m Sitting in the Rain, mjukt melodiskt vacker ballad med gripande ödesmättat vemod inneboende och i titelmelodin Gothenburg, anar man för en kort stund den svenska folkmusikens påbrå, som glider elegant över i frispel. Intressant och melodiskt skön musik vi bjuds av Beches Bre
Thord Ehnberg
Mer jazz
på skiva
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Denna sida:
Övriga
skivsidor:
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Klassiska
skivomslag
Klassiska
skivomslag
Årets jazz
2017
DIG listar
skivfavoriterna
country och svensk folkmusik
Stefan Bellnäs
Podunk
(Country & Eastern/Naxos )
Stefan Bellnäs har funnits i musikbranchen under lång tid under andra musikers ledarskap, inom många musikgenrer. Nu i skivdebut under eget namn med egenkomponerad musik förutom ett spår av skivans arton. Spår som på något underligt sätt sitter ihop, som jag uppfattar, som en suite trots att det är fråga om enskilda stycken. Här finns rykande bop-influerat men även stänk av amerikansk country likaväl som svensk folkmusik.
Det är musik som överraskar och roar. Allt mycket väl genomtänkt och välskrivet både som kompositioner och i arrangemang. Från första tonerna i inledande countryinspirerade kortisen Hi Ho Silver, som obemärkt flyter över i dagsfärsk jazzmusik med pampigt solospel från Lisen Rylande-Löves tenorsaxofon och Staffans Svenssons trumpet. Och så fortsätter det i fler titlar skivan genom med obemärkta övergångar. Med Bellnäs själv vars spel på gitarr, bas och keyboards finns där levande i bakgrunden. Som mest framträdande i mjukt vackert spel på gitarr i balladerna Isabella 98 och Archana Profana, vilken dock ”pumpas upp” i kraftfullare spel i mittenpartiet, fortfarande med gitarren i förgrunden och den som äger hela stycket.
Titlar som tilltalar i högsta grad är de nämnda, de båda bop-rykande Searching for the Lost Spice Rack och Spokes. Tilltalar gör även enda låt som Bellnäs inte komponerat, Paul Chambers Whims of Chambers, med Bellnäs solospelande basen med stänk av vad Chambers gjorde i sin inspelning av låten 1956. Likaså den så härligt bluesfyllda Blue, har mitt öra. Det är många variationer i besättningar och stilriktningar fram till den avslutande The Intern, med ”gammal dans” betoning i dragspelet av Acke Martén
Thord Ehnberg
motspänstig disharmoni
Here´s to Us
Animals, Wild and Tame
( Hoob Records/Border)
Lågmält vacker musik är vad nybildade gruppen Here´s to Us bjuder sina lyssnare i debut cd. En grupp bestående av fyra musiker. Josef Kallerdahl spelar bas, Susanna Santos Silva trumpet, Lisen Rylande Löve saxofon och Nils Berg basklarinett och flöjt. En något annorlunda besättning således mot vad de traditionella jazzkvartetter brukar vara instrumenterade.
Musiken, egna kompositioner från alla medverkande, har lånat de åtta låttitlarna från rubriker i en lärobok i engelska som ansågs täcka det som behövdes bland de fattiga emigranter vi läst om i Vilhelm Mobergs bok när de for över Atlanten under artonhundratalets mitt för att starta ett nytt liv ”over there”.
Musiken som bjuds är arrangerade i vackra stämmor med skickliga solopartier instuckna i det arrangerade där musiker lyhört läser varandras intentioner och bygger musiken vidare i kollektiv harmoni. Även om det är fråga om enskilda kompositioner uppfattar jag allt som en suite skivan genom. Här finns återhållen glädje likaväl som motspänstig disharmoni och den lätt nordiska svalheten. Och här finns även eggande spänning i musiken. Lyssna bara på Metaller och stenar, där instrumenten utmanar varandra och Själsförmögenheterna associerar till fria tankar flygande högt i skyn i form av skira vackra toner i själarnas harmoni. Menniskan allvarstyngd inför en oviss framtid. Ändå skymtar en förhoppning om ljus framtid på okänd plats. Stillsam vacker musik som tolkar Vilhelm Mobergs bok utmärkt.
Thord Ehnberg
trio gör smakfull skivdebut
Oskar Lindström Trio
Fugue
(Nilento )
Så är det dags för begåvade Oskar Lindström från Göteborg att begå sin skivdebut. Har under senaste årtiondet prisats i fler sammanhang för sitt utmärkta pianospel. Tilldelats Kungliga Musikaliska Akademiens och Kungliga Musikhögskolans stipendier 2017, vinnare av Nordeuropa Jazz Talent Contest Groningen 2016 och tidigare, 2013 vinnare av Unga Jazzkometers jazzfinal med gruppen Lasses Lakejer på Fashing.
Traditionellt sammansatt jazztrio med honom själv vid pianot, Eirik Lund bas och Filip Olofsson trummor. Tretton egna kompositioner bjuds. Alla allvarligt lätt svalt hållna i sammansvetsat virtuost spel som tilltalar i hög grad. Lyriken finns där, stundtals med den svalt formade folktonen skymtande i tekniskt skickligt spel från samtliga medverkande. Tilltalar för min del gör titellåten Fugue, Snoopy och lättsamt taktfasta Mike´s Field där spelglädjen skymtar något. En viktig ingrediens i allt jazzspel.
Ballader som tilltalar är den strikt allvarliga Cinq med så sirligt vackert innehåll samt lågmält känslofullt spelade Sanctuary och Hermitage. Skivan inleds och avslutas med sirligt vackert spel med drag av den klassisksa musiken i Intro och One Last Thing Before I Go. Triojazz med smakfullt innehåll i aktivt broderande spel från samtliga medverkande. Stundtals blir man påmind om en tidig Jan Johanssons trioinspelningar under femtiotalet.
Thord Ehnberg
såväl lyrik som aggressivitet
Karin Hammar Fab 4
Circles
(Prophone/Naxos )
Karin Hammar blir alltmer uppmärksammad för sitt skickliga trombonspel. Vi har hört henne på skiva med egna grupper, tillsammans med ävenledes trombonspelande syster Mimmi i Sliding Hammers och i olika sammanhang med andra bandledare. Började sin bana så som de flesta musiker, i kommunala musikskolan hemma i Boden och därefter till Framnäs folkhögskolas musiklinje samt vidare till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Musiken i gruppen Fab 4 består i dag av förutom Karin Hammar trombon, Niklas Fernqvist bas, Fredrik Rundqvist trummor samt en ny medlem på gitarr, nämligen Andreas Hourdakis som efterträder Max Schultz vi hört i tidigare album med gruppen. En samspel grupp med musik skriven av Karin Hammar, förutom en titel, nämligen Nina Simones Four Women. Som Simone släpptes som singel under sextiotalets mitt och blev uppmärksammad när den förbjöds av en radiostation i New York på grund av texterna. Här dock helt instrumental med Karins trombon och Andreas Hourdakis gitarr i solistrollen samt i läckert växelspel. En titel som har både aggressivitet och skön lyrisk innebörd.
Trots bra spel från samtliga och med Karins och Andreas i solistrollen med utmärkt spel på respektive trombon/gitarr blir dock inledningen med titelspåret Circles, som tillkom i en städskrubb på Malmö Arena inför en konsert med Orup, lätt tung till innehåll. Vilket dock lättas upp med yvigt luftigt spel i efterföljande Mammakech, där Hourdakis presterar för sin del skivans läckraste solo, medan Karin till en början är mer fåtonigt eftertänksam i spelet, som dock fläker upp i flyhänt rappt spel. Bossa for Ella, innerligt vacker såväl som den långsamma balladen Choose Your Issues/Hildegun, med adress till två, dotter Ella samt norska trumpet och bockhorn spelande Hildegun Öiseth. Praia de Buzios, med rytmiken flödande med aktiva Fredrik Rundqvist trummor, tilltalar i hög grad likaväl som bluesfyllt rappa New O, som jag tolkar som en hyllning till New Orleans.
Melodiskt allvarliga och vackra Uphill, bildar punkt på en skön lyssnarstund. Fab 4 är en mycket skicklig grupp med fantasifullt synnerligen skickligt spel från hela gruppen och särskilt bandledare Karin Hammar som mestadels har solistrollen.
Thord Ehnberg
fint solosåelande frontlinje
Kari Sjöstrand & Larry Turner
The Deal
(Karisma Musik )
I fjol kom en kvartettskiva med Kari Sjöstrand, inspelad i New Orleans. Och även i år har hon gjort ett besök på samma ”jazzanrika” plats och spelat in. Denna gång med septett bestående av samma komp som i föregående skiva. Det vill säga Larry Turner bas, Matthew D. White gitarr och Adam Everett trummor. Tillkommer gör trumpetare Ashlin Parker, Paul Robertson spelar trombon och Alexis Mardi congas och naturligtvis Kari själv på tenor och sopransaxofon.
Kari har även skrivit samtliga sju kompositioner septetten spelar. Litet tungt mollbetonad ensembleklang i några av titlarna i introt och slutet av kompositionerna. Speciellt då It´s a Miracle, där dock stämningen lättas en bit in där förutom Kari Sjöstrand med tenoren tillsammans med Ashlin Parker, Matthew D. White och Paul Robertson med sina respektive instrument bidrar med varsitt bra solospel. I efterföljande Everyone Should Have It, där ensemblespelet har energi och flyter fint och stämningen blir betydligt bättre med bra solon från tidigare nämnda solospelande ”frontlinje” till alert komp.
Titlarna som tilltalar tillsammans med inledande titellåten The Deal, med solorunda av de flesta medverkande även där och som allra bäst av gitarrist White som får det att svänga med idé i spelet. My Shelter in the Rain, smakfullt alert med virvlande congas och i likaledes alert spelade avslutningen med On the Riverwalk, där Kari förtjänstfullt spelar sin Dexter Gordon-influerade tenorsax. Balladspel är svårt och tyvärr blir här Waltz for the Earth ett enda långt segt motlut där man vill stiga av ”turnebussen” och skjuta på.
Thord Ehnberg
Imponernade skivdebut med
intressant och personlig triojazz
Joel Lyssarides
Dreamer
(Prophone/Naxos)
Pianist Joel Lyssarides, nytt namn för mig men har dock funnits med i jazzsammanhang en tid. Som sjuåring fick han lyssna till en inspelning med Charlie Parkers Blue Bird. ”Det var något med just den inspelningen som var så otroligt lätt att ta till sig” säger Joel Lyssarides i releasebladet till sin debutskiva, Dreamers. Han har studerat vid musiklinjen vid Södra Latin och vid Kungliga Musikhögskolan, båda belägna i Stockholm, Joels hemstad. Flera utmärkelser har han fått för sitt spel. Bland annat Jazzkatten utmärkelsen som Årets nykomling och senast Bengt-Säve Söderberghs stipendiet.
Musiken i debutalbumet är mestadels egna kompositioner. Förutom en titel från trions basist, Niklas Fernqvists, Longing for Labrador och den så välkända When You Wish Upon a Star från Leigh Harline/Ned Washingtons pennor. Lyhört smakfulla trummor spelar Rasmus Svensson Blixt, som tillsammans med nämnda basist Niklas Fernqvist och med Joel Lyssarides bjuder så lyriskt intressant och innerligt samspelt personlig triojazz som tilltalar i allra högstagrad. Skall vi ändå dra paralleller med tidigare svenska pianister och trios så ligger E.S.T. samt Bobo Stenson andemässigt närmast att komma i tankarna vid avlyssning av Dreamers.
Tilltalar mig som mest gör några ballader. Umbra och Trancedence synnerligen vackra ballader spelad med eftertänksam känsla och inlevelse och så har vi ju When You Wish Upon a Star, som de gör till sin egen, med sparsmakat vackert spel. Den inledande smått fugaliknande Semblance och den efterföljande Guadalquivir samt med virvlande spel i Self Portrait, har även de mitt öra och som väcker intresse och gör lyssnaren nyfiken med rappt spel. Den lågmält vackra avslutningen knyter samman en både intressant innehållsrikt och skön lyssnarstund. Oj, en sån´ imponerande debut trion Joel Lyssarides gör.
Thord Ehnberg
med annorlunda influenser
Martina Almgren
This Song of Mine
(Oh Yeah Rec./Plugged Music)
Martina Almgren trummis från Mölnycke utanför Göteborg har vi hört I många olika sammanhang. Live på jazzklubbar runt om i landet sedan slutet av nittiotalet. Som oftast med egen kvartett men även under andra bandledares namn. Och på skiva från Moz trio upp till spel i större besättningar, som tentetten i Oh Yeah Orchestra, som kom för ett antal år sedan.
I dag med en litet annorlunda instrumentbesättning mot det vanliga och med litet annorlunda influenser i jazzmusiken. Det är dock fråga om lyrisk musik. Av den indisk-bengaliske poeten Rabindranath Tagore som därmed står i fokus och satt sitt signum. Tonbilden givetvis då en annan mot det vanliga med oud-spelande Ahmad Al Khatib och Karin Burman sång, stundtals ordlös ingående som ett instrument i kvartetten, samt då Martina Almgren slagverk och Owe Almgren akustisk basgitarr i tätt sammansvetsat ensemblespel.
Musiken som presteras synnerligen intressant då för ”jazzöron” oud ingår samt den lyriskt vackra sången med inlevelse har betydande roller för musikbilden. Tolv titlar med variationsrikt innehåll där strax över minuten långa titlar varvats med längre stycken. Med kortisarna Transit I, Transit II, samt avslutande Ground, med Martina Almgren som mest aktiv. Vilket även gäller titlar med mer tryck och intensitet i som I Thought och The Night is Black, där det sprudlar av inlevelse om instrumenten. The Sun of the First Day, I Dreamt, samt Waiting, lyrisk med mer sparsmakat spel och sång och med Ahmad Al Khatib´s oud och Owe Almgrens basgitarr i sammansvetsat solospel i många av dem. Jazzmusik med starka drag av den indiska musikskatten men även drag av svensk visa.
Thord Ehnberg
Autentisk klang och frasering
som ger en äkta stilkänsla
Stockholm Swing All Stars
In The Spirit Of Duke Ellington
(Imogena/Border Music)
Att Stockholm Swing All Stars spelar jazz med en stark anknytning till mästaren Duke Ellingtons musik kan inte nog harangeras. På det sätt de bearbetar Dukes och Billy Strayhorns material stärker kvalitén i deras seriösa agerande. Bandet har vinnlagt sig om att få fram en klang och frasering som låter autentisk med en härlig äkta stilkänsla i botten.
Arrangemangen har skrivits av tenoristen och basklarinettisten Fredrik Lindborg, som levererat sex arr. Från altsaxofonisten och Klas Lindquist kommer fem alster. Båda har bidragit med varsitt originalnummer. Klas nummer är döpt till Warm medan Fredriks melodi heter On The Black Side. Ett i sammanhanget överraskande nummer är Jan Johanssons Blues I Oktaver som Fredrik arrangerat.
Övriga spelare utöver de redan nämnda är trumpetaren och sångaren Karl Olandersson. Passande trombonspel hörs från Dicken Hedrenius. Kompet består av pianisten Daniel Tilling basisten Göran Lind samt trumslagaren Mattias Puttonen. Med Görans bas får musiken en rytmisk botten som stilistiskt passar in i Ellingtonandan.
I öppningsnumret Don´t Get Around Much Anymore varvar Karl sitt heta trumpetspel med sång. Klas altsax och Dickens growlande trombon för in färgstarka accenter i Fredriks arrangemang. Mattias mörkt stämda trummor bidrar med en trolsk monoton kolorit. Krispigt kraftfullt barytonspel hörs av Fredrik i hans kluriga arrangemang av I´m Beginning To See The Light. Han behärskar suveränt instrumentets låga register. På djupet rör han sig också fast med basklarinett i den egna melankoliska melodin On The Black Side. Klas klarinett skall uppmärksammas i Perdido där man hämtat ensemblepartier från en Dukeversion. Klas är en viktig komponent i gruppens sound och frasering som bidrar till ensemblespelets starka profil. Han är navet i den väloljade swingstyrkan.
Dicken visar genomgående sin profil tydligt. Exempel är det spelet i Solitude och Johnny Come Lately. I det sistnämnda numret noteras Daniel för ett läckert solo. Det är inte ovanligt. I Dukes och Strayhorns Isfahan är han nära nog grandios i sin avspända framtoning. I slutnumret Jubilee Stomp tar Klas altsax initiativet till ett röjarparty som får solisterna att gå upp i högvarv.
Slutfacit. I Stockholm Swing All Stars har landet en unik grupp som jazzklubbarna borde locka till sig snarast.
Göran Olson
uppsluppet impulsiv musik
Kasper Agnas Cirkus
Både takt och ton
(Agnas Musikproduktioner)
Gitarristen Kasper Agnas är en av de fyra unga bröder vilka också utgör gruppen Agnas Bros., som nyligen gav ut det utmärkta albumet Lycka till med musiken. Kasper har sedan ett par år tillbaka också egna gruppen Cirkus, där också altsaxofonisterna Julia Strzalek, Signe Emmeluth och Karl Henrik Ousbäck (som även spelar trummor) samt basisten och tillika brodern Mauritz Agnas ingår.
Den sprudlande, sprittande och uppsluppet impulsiva musiken på albumet Både takt och ton speglar på många sätt gruppens namn, och tar ett grepp som är grundat i jazz ur ett brett perspektiv - men också tar ut rejäla svängar mot vad som ibland liknar kabaré, teatermusik eller opera.
Albumet innehåller hela 16 spår, många med kufiska titlar (Antijingel, Tramporgel Harpa) och flera i form av korta trudelutter med egenartat innehåll. Samtliga är komponerade av Kasper Agnas utom den lustfyllda kombon Sinfonia/Mozak, där den första delen är en tolkning av ett stycke av Rossini.
Det mest underhållande stycket på ett synnerligen omväxlande och helt igenom fascinerande album är dock Frijazz Etude/Fria sin tid, som präglas av en glädjerusande hysteri som nästan löper amok. Underbart och synnerligen befriande att lyssna på.
Peter Bornemar
och inkörda mönster
LSD
Hawaii
(Prophone/Naxos)
Trion LSD med rörblåsaren Fredrik Lindborg, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Daniel Fredriksson bildades 2011. På kort tid har de blivit en av landets intressantaste grupper med sitt okonventionella jazzuttryck. Det formligen strålar av nytänkande och engagemang i deras agerande. Initiativet är fjärran från slentrian och inkörda mönster. Med Hawaii där de tagit ett rejält grepp om sju kändisar från schlagergenrens topplistor utan svenska texter.
Idén är kongenial. Gruppens omstuvning av originalmelodierna är illuster. Undrar vad kompositörerna anser om den förvandling deras teman fått. LSD gör inga travesteringar utan ser möjligheterna till de nya infallsvinklar som öppnar sig såväl solistiskt som i temavariationer. Jag inbillar mig att trion hade jättekul på inspelningsdagen i november 2017. Vad Vikingarna, Sten & Stanley, Sven Ingvars, Lasse Stefanz, Stickan Andersson, Anita Lindblom och Duke Ellington tycker om uppdateringen skulle jag gärna vilja veta. Samma med den dåtida danspublikens ståndpunkt om den nya skruden.
Albumstiteln Hawaii syftar till skivans öppningsnummer Till Mitt Eget Blue Hawaii som såväl Povel Ramel och Vikingarna hade i melodiboxen. Två Mörka Ögon följer innan Levande Guldbruna Ögon tonar upp för att släppa fram Jag Vill Vara Din Margareta. Efter de omtumlade numren är det dags för De Sista Ljuva Åren. Den schvungfulla versionen av Sånt Är Livet får flaggan att gå i topp. I den andra versionen av Mitt Eget Blue Hawaii formar Martins spänstiga bas och Daniels fantasifulla trumspel en studsbräda som ger Fredriks pondusmättade barytonsax dynamiska kickar som får mig att tänka på en viss Rollins. Högt betyg med andra ord.
Slutplädering; En av årets festligaste svenska skivor med ett jazzflöde som aldrig sinar.
Göran Olson
melodisk innerlig skönhet
Anders Hagberg & Johannes Landgren
Där du går
(Swedish Society /Naxos)
Anders Hagberg sopransax och flertalet flöjter möter piano och orgelspelande Johannes Landgren i ett intimt lyriskt duosamspel, vilket vi även har hört dem i tidigare cd skiva. Hagberg är en musiker jag vill minnas med grupper som Winduo och Mynta, som gjorde sig hörd med läcker musik under sista halvan av nittiotalet. Även senare skivor, gjorda under tjugohundra talet finns. Och Landgren ligger i minnescellen med läckert spel tillsammans med Håkan Lewin i några tidigare utgivna skivor.
Allt här i denna cd:s samtliga femton titlar samspråkar pianot/orgel och flöjter i musikaliskt gemenskap och skapar melodisk innerlig skönhet. Inget sticker ut och irriterar så där ordentligt och gör lyssnaren nyfiken. Sätta något av spåren framför de andra är inte möjligt. Vill dock nämna några som gör sig som mest uppmärksammad. Titeln I hoppet sig min frälsta hopp förnöjer, vilken börjar med ensam ödesmättat brusande ton. Som stegras och ger fin kontrast med den domedagsstämning orgeln förmedlar till det mjukt vackra spelet på flöjt. Kortisen Hjärtdjur, skiljer sig mot det övriga med dess fria former och den avslutande Vara ingenting, som en stilla allvarsmättad mässa är så innerligt skön.
En cd som ger avslappad njutning rakt genom.
Thord Ehnberg
som går rakt
in i själenTrygve Seim
Helsinki Songs
(ECM/Naxos=)
Trygve Seim har som många musiker i Norge fått sin utbildning vid Konservatoriet i Trondheim och har sedan början av nittiotalet arbetat som musiker på heltid. Vi har tidigare hört Trygve Seim i ett antal cd skivor på ECM etiketten. För en tid sedan skrev jag om en annan norrman, Tord Gustavsen, spelandes lyriskt vackert piano. Här är ytterligare en norrman, som har samma attityd i spelet och spelar den mest lyriskt vackra saxofon jag någonsin hört tidigare. All hans musik, här elva kompositioner som Seim har satt sitt speciella signum på både som kompositör och i spel på sina saxofoner. Allt har skönhet inneboende vare sig det gäller den större tenorsaxen eller sopranen.
Förutom all denna så skönt levererade lyrik är musiken känslofull till sitt innehåll. Helsinki Songs har han namngett sin skiva. Och han har dessutom med sig två finländska musiker, Kristjan Ranalu piano och Markku Ounaskari trummor, samt norske basisten Mats Eilertsen. All musik har små drag av folkmusik och den klassiska musiken invävd i det vi får höra från den sammansvetsat spelande kvartetten.
För att nämna något av de så välspelade elva styckena så är inledande så innerligt vackra Sol´s Song, sparsmakat lågmält fåtoniga titelmelodin Helsinki Song samt andaktsfulla Sorrow March de bästa för min del. Solistiskt mycket bra spel från Seim och Ranalu. Behaglig lyssning med musik som går rakt in i själen skivan genom med dessa ”finlirande” musiker.
Thord Ehnberg
till sträv, nästan obändig musik
Cabazz
Sarek
(Dragon Records / Border Music )
Jazzrock fusion gruppen Cabazz var det länge sedan det hördes något ifrån. En grupp som startade sin karriär i slutet av sjuttiotalet och utgett tre Lp skivor tidigare, som senare också återutgivits i cd formatet. En är inspelade under åttiotalet och två i nittiotalets början. Sedan har det varit tyst på skivfronten från gruppen.
Nu har det dock kommit en cd, på skivmärket Dragon, ett skivbolag som det ävenledes var länge sedan åtminstone jag hörde något från. Två gamla ”skivbekanta” således. Och Cabazz har valt att namna sin fjärde utgåva Sarek. Denna så karga men ändå så underbara nationalpark, innehållande skön naturupplevelse att vandra i. Synnerligen passande för jag vill påstå att Cabazz musik innehåller just dessa ingredienser. Stundtals taktfast vacker musik, som snabbt växlar och utbrister i mer sträv, nästan obändig musik med okuvligt tryck och intensitet. Precis som vädret i detta nordliga fjällandskap.
Titellåt en Sarek tar oss med ut i dess vackra natur med folktonen svävande, övergående i mjukt vacker och kärleksfullt högtidlig musik. Inledande AOB och Frostfri, har jazzrockens alla ingredienser i lättsamt taktfast upprepande tema som virvlar fram till avslutet som spräcker upp i fria formers jazzmusik. Och det förekommer i fler av skivans tolv titlar. Som Vitvattnet och Svallis, där förstnämnda forsar vårfriskt i dessa fria formers tecken medan Svallis är ”fåtonigt” hård och mycket långsam. -41, ödesmättat svävande, som dock hettar till mot slutet. Psalm 17 spelas med lättsam innebörd långt ifrån den sakrala prägel man föreställer sig kyrklig musik skall ha och melodiskt vackra och gungande A Walk in the Snow, avslutar den musikaliska vandringen genom Sarek.
Manskapet växlar. Anders Forsberg spelar keyboards, Per Westerlund gitarr, Mikael Berglund bas. Per Texas Johansson, Jonas Knutsson och Oskar Forsberg alternerar på saxofoner medan Dan Strömkvist och Hans Rolin gör likaledes vid trummorna och i trolska After Some Time, Adina, ordlös sång från Frida Matsdotter.
Thord Ehnberg
och även med attackerande kraft
Tord Gustavsen Trio
The Other Side
(ECM/Naxos)
Tord Gustavsen, norsk pianist som gjort sig känd med skickligt pianospel redan från första debutskivan, Changing Place, med trio under eget namn som utkom 2003. Redan då skapade han en egen profil i spelet. Ett varumärke som gällt i efterföljande trio och kvartettskivor som utkommit därefter. Dessutom har han samarbetat i skivor med andra musiker och med sångerskor, Silje Nergaard och Simin Tander är två, i skivutgåvor.
I dagens utgåva med trio bestående av förutom honom själv med det personligt färgade pianospelet, Sigurd Hole bas samt Jarle Vespestd som varit trion trogen sedan starten, spelandes trummor. Musiken mjukt melodiskt vacker till en del i det sparsmakat eftertänksamma och sansade spelet men även smått attackerande kraft finns här. I en stil som varit så framträdande i hans samtliga utkomna skivor. I en del skymtar nordisk karghet och i Kirken er et gammalt hus, finns små antydningar av vad vi hört Jan Johansson framtona. Med spår av den nordiska folktonen och där det även förekommer lätt virilt spel i mittenpartiet. Vilken vi även finner i efterföljande Re-Melt och Ingen vinner fram til den evige ro.
Duality och Left Over Lullaby No 4, däremot sparsmakat fåtonig i eftertänksamt spel där varje anslagen ton och spelad fras är noga övervägd. Taste and See samt avslutande Curves, lyriskt känslofull och vacker som en blomstrande sommaräng. Tre titlar signerade J.S. Bach, Schlafes Bruder, som fått swingfylld attityd medan Jesu meine Freude som har sammanbundits med traditionella Jesu det eneste, andaktsfullt rofylld och högtidligt allvarlig till sin hållning. Den tredje från Bach´s penna, O Traurigkeit spelas med kraft.
Samspelt triojazz där musikerna känner av varandras intentioner och därmed bjuder sina lyssnare stor underhållning i synnerligen kreativt njutbar musik.
'Thord Ehnberg
Samspel på högsta nivå kryddat
med maffiga soloinsatser
Trinity
Nuages
(Do Music Records/Border Music)
Färgstarka trion Trinity har kommit fram till sin fjärde skiva. Laguppställning med trumpetaren Karl Olandersson, hammondspelaren Andreas Hellkvist samt trumslagaren Ali Djeridi har satt samman en meny innehållande tio variationsrika titlar. Fyra teman kommer från gruppens medlemmar. Mer svenskt fås med skivans finalakt, bröderna Gärdestads lyriskt eftertänksamma Himlen Är Blå.
Inleder gör Henry Mancinis Moon River som får en annorlunda tappning. Karls drömska trumpet skapar ett hudnära skimmer med känsligt glidande toner. Andreas sekunderar med välformade ornament. Redan här märks den känsla Trinity har för gruppspel på hög nivå. Kul att möta en jazzgrupp som har ett sådant homogent gruppspel som kryddas med soloinsatser av nära nog extravagant slag från samtliga spelare. Efter den lyckade öppningen fortsätter trion att sätta sig i respekt även om man gör avvikelser stilistiskt. Den lekfulla versionen av On The Sunny Side of The Street är en livfull höjdare.
Ofta får man höra kommentarer om Karls trumpetspel. En ständigt återkommande klyscha är att han påminner om Chet Baker i sin stil. Utan att förringa Baker som var en stor jazzmusiker ställer jag inte upp på den analysen. Karl har faktiskt en egen stark personlighet att värna om som kommer att föra honom långt. Spelet med plungersordin tyder på att han kan sin jazzhistoria. Så det så!
Trinitys närmande till inte alltför sönderspelade teman ökar attraktionsvärdet. Django Reinhardts franskdoftande Nuages är ett exempel i likhet med Bing Crosbys paradnummer Dream A Little Dream Of Me och Carmichaels Skylark. Andreas trixiga hårdsvängiga Eel Annod med fint vispkomp av Ali sticker verkligen ut. I sin egen Whistlin´ Driver får han bredda ut sig ordentlig i maffiga soloinsatser. Karls Baby Blues kan man inte gå förbi. Här hettar musiken till ordentligt och frambringar ståpäls mitt i sommarvärmen.
Göran Olson
rufsigt röj och vackert gung
Idka Jazz
The Onion´s Core
(www.myomusica.com)
Den nya gruppen Idka Jazz, ledd av saxofonist Ida Karlsson bildades våren 2017, är en kvartett musiker som befinner sig i Malmö där alla har studerat musik vid dess högskola. Säger på sin hemsida att de spela en nordisk jazzmusik med tydliga rötter i 1950/60-talet där inspirationskällorna är Lars Gullin och Dexter Gordon.
Och det stämmer bra, efter avlyssning ett antal gånger. All musik komponerat av Ida Karlsson i lyriskt vackra ballader i sansat spel och up-tempo titlarna har likaledes det sansade trycket med intensitet i spelet. Ida Karlsson har det mesta solistiskt och pianist Martin Juteus, trummis Pontus Häggblom och basist Zacharias Holmkvist, får även de komma till tals med bra solospel. Alla nya bekantskaper, åtminstone för min del, som det skall bli trevligt att fortsättningsvis följa i deras utveckling som musiker. Och samspelet i gruppen är precist och bra med variation till innehåll.
Allt börjar med titellåten, den så härligt tangoinspirerade The Onion´s Core, som väcker mitt lyssnarinresse direkt för gruppens spel och med utmärkt solospel från Ida och Martin. Följt av en ”rufsigt röjande” och tilltalande Silo, där trummis Pontus svarar för alert solospel tillsammans med Ida som vänder ut och in på varje spelad fras. Sömnlös och allvarliga Humble, vackra melodier med långt intro på tenor i förstnämnda samt medium gungande Haraker Hymn, i spel med innerlig känsla i synnerligen vacker melodisk tonskala så som det sig bör när det gäller just melodier i lugnare tempon. Så får vi även utmärkt solospel från många. Baking, långsamt balladspel även där, med bluesfylld innebörd ur klarinetten spelad i det lägre registret, som Ida växlat till här, omsluten av vackra ”blå toner” från övriga. Så bjuds det också bra solospel på bas från Zacharias.
Avslutande Popish, gungar fint som allt det övriga i melodiskt tilltalande spel i vackra tonslingor. Tilltalande musikstund som bjuds av den nybildade kvartetten.
Thord Ehnberg
jazzrötter som symfoniskt påbrå
Mathias Lundqvist
För kännedom
(Behind The Beat)
Mathias Lundqvist, musikhögskolelektor, frilansande pianist, kompositör och arrangör som härmed skivdebuterar. Han säger i kortfattat releaseblad att resan började med en flygel och ett tomt notblad. Här är resultatet som vi nu kan höra i debutskiva där tretton egna kompositioner finns, av skivans sammanlagt sjutton titlar.
Musiken nutidsjazz med stark förankring i femtiotalets jazzmusik spelad på oktett med honom själv givetvis vid pianot och som meste solist. Med sig har han några av dagens unga "jazzkändisar", som Elin Andersson och Nils Janson alternerande på trumpet. Christian Herulf Pedersen och Jakob Norgren saxofoner, Lars Ekman bas och Mattias Puttonen trummor. Musiken variationsrikt klangrik, inbegripande traditionell jazz såväl som en gnutta musik i friare former och så kan man även ana symfonisk påbrå.
Början med ett spår i just denna symfoniska musik i Ordet är fritt, som en tidig morgons uppvaknande till en ny dag, övergående i swingfylld jazzanda med bra solospel från Mathias Lindqvist och Peter Fredman på respektive piano och altsax. Den som är den, vacker ballad innerligt spelad med bra tenorsolo från Christian Herulf Pedersen. Blues for America, försiktigt innerligt spelad blues med Johan Åström i soft Tommy Dorsey stil i sin trombon här, medan Manhattan på måfå har New York stadsdelens stressade innehåll i både ensemble och solistiskt kort spel från flera. Män i grupp, humoristiskt lätt atonalt med ”Harlekin” attityd i introt följt av bra pianosolo och rappt trombonedito.
Vad som än händer, får mig att tänka på Lars Gullin och hans septett/oktett inspelningar från mitten av femtiotalet. Fet mans dans, härlig ragtime/funk rytmik medan All världens väg, har lätt vemodig attityd med vackert melodiskt trumpetspel från Nils Janson. Och så finns här fem minutenkorta Marginalia, (en typ av bokmåleri som gjordes som illustrationer i marginalerna på medeltida manuskript) som här blir för mig bara antydningar i avbrutna stycken från nu debuterande Mathias Lindqvist.
Thord Ehnberg
topp inför entusiastisk publik
Erroll Garner
Nightconcert
(Mack Avenue/Naxos)
Pianisten Erroll Garner (1921-1977) var unik. Han fick sitt genombrott i mitten av 40-talet och finns med på ett par, vid det här laget, legendariska inspelningar med självaste Charlie Parker. Annars var det det traditionella trioformatet, alltså piano, bas och trummor, som gällde för den glade och otroligt populäre spelmannen från Pittsburgh. Ända fram till hans alltför tidiga bortgång, till följd av lungemfysem, för drygt 40 år sedan.
Med jämna mellanrum besökte Garner Europa – inklusive Sverige – och lyckliggjorde publiken med sitt högst personliga spel och sin svängglädje. Ibland lät han som en hel orkester med häftiga blockackord och den där alldeles speciella vänsterhanden, som då och då kunde föra tankarna till Freddie Greens uppbackning av Basie-bandet. Och hans minst sagt fantasifulla introduktioner vållade ständig förtjusning. Allt som oftast verkade det som om varken han själv eller hans medmusikanter var på det klara över vart de skulle leda. Vad som inte observeras så ofta är dock att Garner också var en förstklassig kompositör, trots att han faktiskt aldrig lärde sig att läsa noter. Hans ”Misty” har blivit en klassiker, men det finns åtskilliga andra skapelser som är väl värda att ta del av. ”Solitaire”, ”That´s My Kick” och ”Dreamstreet” till exempel.
Innehållet på ”Nightconcert” spelades in i Amsterdams legendariska Concertgebouw i november 1964. Sällskap har Garner av en entusiastisk publik samt basisten Eddie Calhoun och trumslagaren Kelly Martin, det vill säga samma mannar som varit han ständiga kompanjoner sedan slutet av 50-talet. Humöret är på topp och Erroll är i samma goda form som han brukade vara.
Den repertoar The Erroll Garner Trio bjuder den nederländska publiken på består, som vanligt, till övervägande del av pålitliga standards, varav åtskilliga redan tidigare finns på platta med ungefärligen samma gäng. ”Where Or When”, ”Night and Day”, ”Laura” och ”´S Wonderful” återfinns, till exempel, på klassikern ”Concert by The Sea” (Columbia), som kom i sin kompletta form härom året. Tre original har man också plockat med, ”No More Shadows”, en hastigt påkommen blues och, det nummer jag har haft allra störst behållning av, ”A New Kind of Love”, som Erroll skrev för en film med samma namn 1963, och som tidigare finns inspelad med Garner och stor orkester.
Här och var har det påståtts att musiken på ”Nightconcert” nu är utgiven för första gången. Det är dock in sanning med viss modifikation. Sex av skivans sexton nummer finns redan tidigare på några Philips- och Mercury-skivor. Där kan man även avnjuta Garners version av ”Moon River” och ”More”, inspelade vid samma tillfälle, men inte medtagna på Mac Avenues utgåva.
Jan Olsson
former och allt i perfekt samspel
Mwendo Dawa Trio
Silent Voice
(LJ Records / Naxos )
Mwendo Dawa är en grupp som funnits sedan sjuttiotalets senare hälft. Då i den allra första konstellationen på kvintett med gitarrist Ulf Wakenius som fanns med i de allra första åren och därefter på kvartett sedan han slutat. Hela dess karriär med gruppens bildare Ove Johanssons tenorsax och under senare år även EWI (electronic wind instrument). Efter Ove Johanssons bortgång 2015 har nu en cd i trioformatet kommit med Susanna Lindeborg piano och David Sundby trummor, som ävenleds varit med i gruppen sedan starten, samt Jimmi Roger Pedersen bas, som kom med i gruppen under slutet av nittiotalet.
Musiken som under hela dess karriär varit nyskapande men ändå med melodisk grundlinje. Trion gemensamt står för komponerandet av merparten av skivans tolv titlar samt några från Ove Johanssons penna. Trots att det är tolv enskilda kompositioner finns en struktur som gör att jag uppfattar spelet till stor del som en suite. Som sitter ihop från första, den så själfullt vackra Silent Voice, fylld av ömt mycket vacker melodilinje rakt genom, med Susannas piano dominerande till försynt bas och trummor där bakom. Fram till och med sista lätt dramatiskt stegrande Impatient Road och Deep Sigh som har mer fria formens innebörd även om här också finns fast struktur.
Fria former har Bass Nagging, lågmälda Small City, kraftfulla Sound Search, intensiva Hesitation med flera, även om man anar en förbestämd struktur och eftertanke bakom allt. En del förmodar jag skrivet innan det spelats medan mycket har ”i stunden komponerat” innebörd. I samförstånd mellan de tre som uppnåtts efter alla år de kamperat ihop så fungerar samspelet perfekt som en enda tanke. Skivan ger mig intryck av en sista hälsning till en tidigare livs och arbetskamrat.
Thord Ehnberg
Kreativ solojazz som mynnar ut i
symbios av färger, former och ljud.
Mattias Risberg
Stamps
(Clean Feed)
I spåren det utmärkta trippelalbumet med Lisa Ullén kommer här ytterligare ett lysande soloalbum från en av de mest spännande svenska jazzpianisterna. Mattias Risberg är pianisten som tillsammans med saxofonisten Fredrik Ljungkvist stod för ett av 2016 års absolut bästa album, And Now the Queen (Lilalo Records), som fick högsta betyg av DIG jazz.
Här möter vi Risberg på egen hand, spelandes flygel – preparerad och kompletterad med syntpedaler (Moog Taurus) - i en inspelning gjord i hans hem våren 2017. Musiken är fördelad på elva sinsemellan synnerligen varierade kompositioner där resonans och efterklanger studsar mot metall och trä och utmynnar i en drömlik symbios av färger, former och ljud.
Även om musiken är komplex är den långt ifrån intrikat eller abstrakt. Utmärkande är istället Mattias Risbergs kreativa, för att inte säga lekfulla sätt att utforska nya klanger och klangmöte utan att ha bestämt sig för vad det exakt kommer att utmynna i.
Det finns en hel del befriande ljudnäring att hämta från albumet, exempelvis via det härliga stridespel i friformsformat han utvecklar i stycket Scarlet eller genom det nervtrådskittlade stycket Phtalo.
Samtidigt som Mattias Risberg har en bred palett av inspirationskällor (Ravel, Coltrane, Stravinskij, Zappa, Dolphy, Glenn Gould och Paul Bley för att nämna några), är det minst sagt svårt att hitta referenser till den originella musiken på Stamps.
Peter Bornemar
våghalsiga utflykter och attacker
Lindha & Fabian Kallerdahl
The Thrill Is Gone
(Hoob Records/Border)
Redan då hon bar efternamnet Svantesson, och bland annat gjorde Jazz i Sverige-albumet Far From Alone för Caprice 2001, visade Lindha Kallerdahl sig vara en sångerska med en alldeles speciell, för att inte säga exceptionell uttrycksförmåga.
Med åren har kraften, intensiteten och omfånget i hennes röst förstärkts ytterligare, samtidigt som hon rört sig allt mer mot improvisation och konstmusikaliska former – dock utan att åsidosätta den jazztradition som alltid utgjort hennes musikaliska fundament.
På ett delikat sätt visualiseras detta på nya albumet The Thrill Is Gone, där hennes akrobatiska och starkt passionerade sångröst ackompanjeras av livskamraten Fabian Kallerdahl på piano i sex kompositioner av dem båda och fyra klassiker hämtade ur den amerikanska sångboken. Även om trumpetaren Emil Strandberg och basisten Josef Kallerdahl tillkommer i ett par spår är det således frågan om ett sparsmakat ramverk, vilket skänker en extra intimitet åt musiken.
Samtidigt som en tydlig särprägel genomsyrar såväl innehåll som framförande på hela albumet är egensinnigheten som starkast i standardtolkningarna, vilka Lindha Kallerdahl injicerar med härligt våghalsiga vokala utflykter och attacker.
Vid sidan av I’ve Got It Bad och Send In the Clowns är det framför allt de originella tolkningarna av John och Paul Williams Dream Away (känd från Frank Sinatras album Ol’ Blue Eyes Is Back från 1973) och musikallåten The Thrill Is Gone (inspelad av bland många andra Sarah Vaughan, Bing Crosby och Chet Baker) som skapar det häftigaste intrycket på ett högst raffinerat album.
Peter Bornemar
byggerpå tätt, lyhört samarbete
Örjan Hultén Trio
14 oktober 2017
(Artogrush)
Kombinationen saxofon, bas och trummor är i och för sig inget nytt begrepp inom jazzmusiken. Hörde för första gången den konstellationen med Sonny Rollins i skivor tillkomna redan 1957. På senare tid har från Artogrush kommit fyra skivor med Örjan Hultén i detta lilla format. Lika spännande musik nu som då, för femtio år sedan, även om naturligtvis inte Örjan Hultén kan mäta sig med tenorgiganten Sonny Rollins.
Örjan Hultén saxofoner, Filip Augustsson bas och Fredrik Rundqvist trummor bygger sin musik i samförstånd. I tätt lyhört samarbete med känsla för varandras intentioner. De må vara verk skrivna av Hultén eller Augustsson eller som inledningsspåret, Ornette Colemans välkända Lonely Woman, tolkad i personliga tongångar med kompositörens intentioner i botten. I den läckra inledningen med saxofon och bas i samförstånd och trummor accentuerande där bakom.
Bland de egna kompositionerna tilltalar i hög grad tempofyllda Diggin´ the Birds och Turtle Dance, som har flykt i Hulténs saxofoner och de två andra instrumenten liggande bakom och manar på. Samma sak med Joe Hendersons välkända Y Todavia La Quiero, samt Old Friend, New Friend som jag antar skrivitsmed association till Alice och John Coltrane, med idéfyllt spel från Hulténs sax och Augustsons bas, båda också i bra solospel, samt den swingfyllt glada flyhänt spelade April, april, hör bland de bästa spåren bland skivans åtta. Avslutande Minitayr, blir dock något för mycket ”på stället march”.
Det är helt enkelt musik besläktad i rakt nedstigande led till Ornette Coleman/Sonny Rollins sextiotals musik. Vackert melodisk till sin utformning med intressanta improviserade linjer.
Thord Ehnberg
ettrigt, pådrivande, sprudlande
Lasse Lindgren Big Constellation
The Unrecorded Fox /
(Nilento)
Maynard Ferguson (1928 - 2006) var en trumpetare vi minns för sitt spel I det allra högsta registret på sin trumpet och med ett band som utstrålade kraft och energi. I dagens cd spelar ett svenskt storband som har just den utstrålning som Maynard Fergussons storband hade, ledd av trumpetare Lasse Lindgren, vars instrument även det har samma innebörd. Det vill säga ligga i det absoluta högsta registret på trumpeten i eget solospel och på toppen av det arrangerade, i nyutgiven dubbel-cd.
Skivan, The Unrecorded Fox, är en hyllning till just Maynard Ferguson, som ofta kallades just The Fox. Tillkommen vid två tillfällen, i Zagreb och Göteborg 2014, respektive 2017. Och det är en ettrigt pådrivande swingfylld och sprudlande musik som bjuds med Lasse Lindgren Big Constellation. Med Lasse själv som motor flera mil upp i stratosfären med toner i solospel ur trumpeten i varje spår av dubbelns sexton titlar. Inledande funk gungande Down Home Feelin, med det så intensiva tryck och intensitet i allt, och dessutom ger oss en vink till en annan trumpetare, Dizzy Gillespie, genom att utbrista i Salt Peanuts.
Men det är ändå Maynard Fergusons atmosfär till alla ingredienser, i de intensitetbemängda musiken likaväl som den underbara balladen God Bless the Child, med Lindgrens trumpet ridande på toppen av arrangemanget och i solo. Precis så som Ferguson gjorde på sin tid. Och mer smekande vackert balladspel finns. I Didn´t We och, med Lindgrens trumpet ledande allra högst upp. Soul Brothers, har även den lätt funkgung, med Lindgren och Fredrik Davissons trumpeter i samföstånd. Imponerar gör Niklas Rydh med skickligt trombonesolo i Don´t Let the Sun Go Down On Me, och i växelspel med Lindgren som här skiftat till ventilbasun i swingfyllda Doo´s Blues. Den så pampiga och spanieninspirerade El Vendre och skivslut med andaktsfullt ståtliga Eleanor Rigby, där vi förutom Lindgren får höra fler ur bandet i solistrollen. Basist Peter Janson, Johan Borgström sopransax och altflöjt, Mikael Andersson percussion samt i den senare Valerija Nikolovska sång.
Klangrikt spelade melodier vi minns från Ferguson´s dagar ljuder fortfarande ur en av de trumpeter som just Maynard Ferguson ägt och nu således förvärvats av Lasse Lindgren, som helt klart är den perfekte tolkaren av Fergusons musik med sin Big Constellation. '
Thord Ehnberg
Löper amok men rymmer även
utmärkta soloimprovisationer.
Extra Large Unit
More Fun Please(PNL Records)
Globe Unity Orchestra
50 Years(Intakt/Naxos)
Improvisationsmusik för storband är egentligen inget särskilt udda inslag i vad som i ofta även brukar sorteras in under modern experimentell jazz. Det bästa exemplet i Sverige torde utan större tvekan vara Mats Gustafssons Fire! Orchestra, som har sin norska motsvarighet i trumslagaren Paal Nilssen-Loves. Large Unit.
Gustafsson och Nilssen-Love utgör tillsammans med basisten Ingebrigt Håker Flaten som bekant också trion The Thing, och båda två ingår även i Peter Brötzmanns till-och-från-existerande Chicago Tentet.
Albumet More Fun Please, är något av ett beställningsverk för festivalen Only Connect i Oslo förra året, inför viken Nilssen-Love utökade sitt vanliga band Large Unit, som bland annat innehåller trombonisten Mats Äleklint och tubaisten Per Åke Holmlander, med ytterligare 20 (unga) musiker och skrev det dryga 33 minuter långa och synnerligen omväxlande stycket som utgör innehållet på skivan.
Ett unisont pang från pukor understödda av tromboner efter nitton inledande sekunder av tystnad sätter igång dragspel, folkfiol och puttrande trummor – och övergår i vad som kan beskrivas som en rebellisk cirkusmusik som gör sitt bästa för att löpa amok på en omväxlande resa kantad av ännu fler dragspelare, tre pianister, fyra basister, två cellister, två tubaister, euphonium och dubbla saxar, tromboner och trumpeter.
Som albumtiteln antyder finns också ett stort mått av humor i musiken, som tveklöst skickar en eller annan tanke till den legendariske slagverkaren (med mera) Sven-Åke Johansson.
Globe Unity Orchestra är moderskeppet till all improvisationsmusik för storband - med rötter som går tillbaka till festivalen Jazzfest Berlin 1966 då pianisten Alexander von Schlippenbach skapade storbandet genom att slå ihop och utvidga Manfred Schoofs kvintett och Peter Brötzmanns trio.
Under årens lopp har Globe Unity Orchestra varierat både vad gäller antal musiker och vilka som ingått i orkestern. Flera av medlemmarna under åren är bortgång
na, som Buschi Niebergall, Peter Kowald, Paul Rutherford, Kenny Wheeler och Derek Bailey - medan Schlippenbach, saxofonisten Gerd Dudek och trumpetaren Manfred Schoof är kvar från begynnelsen.På albumet 50 Years, som spelades in på Jazzfest Berlin hösten 2016, medverkar 18 musiker. Kvar från det halvgamla gäng som firade 40 år med albumet Globe Unity – 40 Years (Intakt, 2007) finns förutom Schlippenbach, Dudek och Schoof också saxofonisterna Evan Parker och Ernst-Ludwig Petrowsky, trumslagarna Paul Lovens och Paul Lytton och trumpetaren Alex Dörner.
Musiken på 50 Years, som utgörs av ett långt stycke på 44 minuter, är som en frustande, böljande organism som kan föra tankarna till Stravinskijs Våroffer, där ett kompakt ensemblespel inte hindrar utmärkta soloimprovisationer från inte minst Evan Parker, Gerd Dudek och Schlippenbach själv.
Peter Bornemar
och allt med egen lyrisk personlighet
Elise Einarsdotter
Suite for Solo Piano
(Mistral Music)
Elise Einarsdotter har funnits med I den svenska jazzmusiken lång tid vid det här laget. Och hon är fortfarande kreativt aktiv i sin musik, vilket hon för övrigt varit under hela sin karriär. Från det jag hörde henne för första gångerna både live och på skiva. Med gruppen Tintomara i slutet av sjuttiotalet, den egna ensemblen, på duo med maken Olle Steinholtz och tillsammans med stråk och vokalensembler fram till och med när hon mottog Jan Johansson stipendiet 2007 och året efter i stipendiekonsert.
Nu Elise Einarsdotter helt ensam i fyra suiter innehållande sammanlagt 24 stycken egenkomponerad
musik likaväl som några välkända titlar komponerade av andra. De fyra suiterna är betitlade Cras, Creo, Creso och Spero. Ingen av dem speciell på något sätt utan det är Elise Einarsdotter-musik rakt genom. En musikform som alltid fylld av kreativa improvisationer men även stundtals notbunden musik, som hon broderar i egna turer runt de olika melodierna. Alltid i melodisk smakfull skönhet vare sig det gäller egna kompositioner eller andras verk. Men här finns också avmätt stramt hållen musik. Som den så vackra När kvällen kommer och högtidligt allvarligt eftertänksamt utformade Psalm, eller den glimrande Solljus om ”blinkar” så försynt mot åhöraren och den så vördnadsfullt spelade Kristallen den fina. Hennes bluesfyllda New York och rappa Söder om Helsingholmen, fylld av jazzen själ.
Bland andra kompositörers verk finns välkända Autumn Leavs och All the Things You Are, tolkad av många genom åren såväl som här, där Elise Einarsson ger sina strålande versioner av jazzklassikerna. Här finns också Chick Coreas Spain och den gospel-inspirerade James, från Pat Metheny´s penna samt den fuga inspirerade J.S Bach, Partita. Samtliga präglade av Elise Einarsdotters lyriska personlighet.
Thord Ehnberg (även foto)
Joakim Milder och Fredrik Ljungkvist
Saxar som samsas på två
inspirerande och helt olika skivor
Milder/Ljungkvist/Landaeus/
Augustson/Rundqvist
The Music of Anders Garstedt
(Moserobie/Plugged)
Milder/Ljungkvist/Landin/Cantillo
Trädet
(El Dingo Records/Border)
Efter att tidigare inte ha spelat så mycket med varandra på skiva har saxofonisterna Joakim Milder och Fredrik Ljungkvist under våren dykt upp på två utmärkta, men sinsemellan ganska olika, jazzalbum där även musikerna de har med sig på skivorna tillhör de namnkunnigas skara.
Trumpetaren Anders Garstedt var blott 31 år gammal när han 2000 gick bort i cancer. Då hade han under ett par år spelat i Fredrik Noréns band och även figurerat med bland andra Bo Kaspers orkester, Ulf Lundell och Marie Fredriksson.
Nu har Jonas Kullhammar, som spelade med Garstedt i Noréns band, och pianisten Mathias Landaeus sett till att väcka liv i de demoinspelningar Garstedt skapade men själv inte ville skulle ges då han inte var nöjd med sitt spel. Förutom Milder, Ljungkvist och Landaeus medverkar på albumet även basisten Filip Augustson och trumslagaren Fredrik Rundqvist
Det handlar om sju kompositioner, vissa av dem mer fragmentariska, varav flera är ballader med en lyrisk/melankolisk underton utan att vara överdrivet känslofulla. Även om det här också finns både hardbopfärg och introspektion är det den återhållsamma F Minor som lyser starkast.
På albumet Trädet kamperar Milder och Ljungkvist med basisten Pär-Ola Landin och trumslagaren Christopher Cantillo i tio nummer där de delat på komponerandet mellan varandra. Milder står bakom två av dessa, Ljungkvist för fyra, Landin för två och hela gänget står bakom den tudelade Man kan inte äga en hund.
Det är frågan om luftig och inspirerande jazz, där tänkbara anspelningar till Jimmy Giuffre (Landins låt Köpenhamn och Ljungkvists Things Are), Archie Shepp (Milders Schism) och Rollins eller Mingus (Ljungkvists Ivan’s on the Phone) bildar en tilltalande referensram för snygga arrangemang och delikata soloinsatser.
Tvingas jag välja endast ett stycke att återkomma till på ett album som har så mycket i sina gömmor får det dock bli Ljungkvists Hon målar, baserat på det snygga upplägget och samspelet mellan Ljungkvists klarinett och Milders saxofon.
Peter Bornemar
John Holmström och Susanna Risberg:
Ny, ung svensk jazz som frodas
John Holmström Om Tat Sat
Vivian
(Pacaya Records)
Susanna Risberg
Vilddjur
(EhMM Music/Plugged)
Ny svensk jazz tycks födas och frodas som aldrig förr. Klaviaturspelaren John Holmströms och hans band med namn hämtat från sanskrit skivdebuterar med att album som håller sig tämligen nära den klassiska jazzens domäner. Med sig på albumet har Holmström gitarristen Susanna Risberg, basisten Palle Sollinger, trumslagaren Gustav Nahlin och trumpetaren Niklas Barnö, där den sistnämnde får stort utrymme för sitt lysande spel här.
Holmström står bakom samtliga åtta kompositioner på skivan, i vilka han växlar mellan olika klaverinstrument. Även om Holmström här framstår som mer av en ensemblespelare än en solist utgör hans långa inledning på piano och harmonium i vackra Peace Song Earth en perfekt ingång för Susanna Risbergs utsökt dämpade gitarrspel i samma stycke.
Vad gäller solospel är det dock Niklas Barnö som står för det mesta och bästa här, inte minst i inledande stycket Dr. Pepper’s Broken Heart och i titelspåret.
Trots sin relativa ungdom (27 år) har gitarristen Susanna Risberg hunnit spela med bland andra Marit Bergman, Svante Thuresson och Nils Landgren, få utmärkelsen Jimi Hendrix Award som 21-åring och Jazzkatten som årets nykomling 2015 samt givit ut två album med sin egen trio.
På sitt tredje album i eget namn har Susanna Risberg lämnat trioformatet för att vidga sitt musikaliska perspektiv, vilket innebär elva medverkande musiker där
grundstommen dock utgörs av pianisten Oskar Lindström, trumslagaren Rasmus Svensson-Blixt och alternerande basisterna Palle Sollinger, Arvid Jullander och Niklas Fernqvist.
Musiken utgörs av nio kompositioner, varav sju är skrivna av Risberg och de övriga är tolkningar av två av hennes favoritkompositörer: Billy Strayhorns Lotus Blossom och largot ur Sjostakovitjs pianotrio nr 2. Det sistnämnda stycket framför hon för övrigt solo med delikat spel på sin Gibson.
Merparten av låtarna på skivan har en dragning åt klassisk sofistikerad gitarrjazz, samtidigt de också är bärare av en inneboende egenart och kreativitet. Något som framför allt kommer till uttryck i låtarna Kirika och i titelspåret. Stycket Lotass (som även fanns med på Risbergs trioalbum Utfall) blir med insatser från en blåskvintett inbegripande bland andra Fredrik Ljungkvist på sopransax även det ett extrovert utropstecken.
Peter Bornemar
musiker på strålande spelhumör
Ulf Johansson Werre & Warren Vaché
Live In Concert
The Moose And The Bear(True Track Production)
I den gamla Sjömanskyrkan i Gävle spelades swingskivan in 1990. Idag kallas den Musikhuset. Ulf Johansson Werre och Warren Vaché hade spelat med varann tidigare men jag tror inte att de tidigare framträtt i duoformat. Hur som helst har de en gränslös potential i samspelet som skördar poäng hos Club Bohemias publik. Det handlar om ömsesidig kommunikation när de agerar. Spelarnas snabba reflexer ger musiken ett beundransvärt innehåll. Warrens kornett är lysande med ett spel som inte är alltför vanligt idag. Han är en lyriker som formar melodilinjer med en pregnans som skapar välbehag. Paralleller kan finnas från kolleger som Bix Beiderbecke och Bobby Hacket men Warren sätter sin egen signatur på sina mästerverk.
Ulf är på ett strålande spelhumör där han med sin starka rytmik och strikta stilkänsla ger Warren det bästa av stöd. Han är helt enkelt som skapt för den här typen av swingpiano där hans vänsterhand har en inspirerande schvung och geist. Trombonen plockar Ulf fram i Indiana där de två blåsarna stämmer upp i en yster orgie fylld av snillrika infall laddade med spelglädje i kubik.
Bläddrar man i den omväxlande repertoaren som öppnas med Lil Hardins Struttin´ With Some Barbeque och får en fortsättning med betydligt yngre teman, som Darn That Dream. Billy Strayhorns A Flower Is A Lovesome Thing är en pärla, samma med My One And Only Love . Lyfter gärna fram Gershwins Embraceable You och The Man I Love. Den sistnämnda får en makalös fantasifylld tolkning som imponerar. Här går publiken ned för räkning och inte bara där.
Stort tack till ljudmannen Lars Johansson som rattade in den unika konserten!
Göran Olson
Originellt och etikettlöst tonspråk
i en alldeles egen division,
Johan Lindström Septett
Music for Empty Halls
(Moserobie/Plugged )
Ett synnerligen färgstarkt och magnifikt album från en suverän konstellation musiker ledd av den mångsidige gitarristen (med mera) Johan Lindström, som jobbat som producent med bland andra Rebecka Törnkvist, Ane Brun, Anna Ternheim och Freddie Wadling. Men som förmodligen är mest känd som en av medlemmarna i gruppen Tonbruket.
Samtliga elva låtar på Music for Empty Halls är skrivna och arrangerade av Lindström, som har med sig kanongänget Jonas Kullhammar på saxofoner, Per Texas Johansson på klarinetter, Mats Äleklint på trombon, Jesper Nordenström på piano, Torbjörn Zetterberg på bas och Konrad Agnas på trummor.
Om musiken på vad som är Lindströms debutalbum som bandledare ska kallas jazz eller inte är oväsentligt. Viktigare är att det originella och etikettlösa tonspråk som formuleras här placerar honom i en alldeles egen division, för att inte säga dimension, som vore den sedd och framför allt avlyssnad utifrån ett kalejdoskop.
Här finns musik som skulle kunna vara hämtad från en teve-gangsterserie (The Run), stripteasemusik (Europe Endless Boogie) och afrobeat (Serengeti) snyggt varvad med låtar med anspelningar till Jimmy Giuffre (Music for Empty Halls part 1), 1920-talets Ellington (Music for Empty Halls part 2) och Leo Kottke (Sleepless Lapsteels).
Eventuella anspelningar är dock helt irrelevanta. Musiken här är bärare av en sällsam originalitet som når sitt lyriska crescendo genom Johan Lindströms utsökta spel på pedal steel. Inte minst under de första 55 sekunderna av stycket Dance of the Marble Hearts.
Peter Bornemar
jazzens mest begåvade,
mångsidiga och personliga
Lasse Färnlöf
Att angöra en brygga
(Mellotronen/Plugged)
Trumpetaren, kompositören och arrangören Lasse Färnlöf (1942-1994) var, är och förblir en av svensk jazzmusiks mest begåvade, mångsidiga och personliga utövare. Han dök upp som en frisk fläkt på den blågula jazzscenen i början av 60-talet, när soul- och bluesbaserad budskapsjazz à la Ray Charles, Bobby Timmons, Horace Silver och Benny Golson var högsta mode. Och snart gick vi alla (eller i alla fall åtskilliga av oss) och gnolade så gott vi kunde på ”Pia”, ”Farfars vals”, ”Persepolis” och ”Päronet i Montecello”, kompositioner signerade Lasse Färnlöf.
Det var inte särskilt märkligt, att flitiga filmmoguler som Torbjörn Axelman, Janne Halldoff, Torgn
y Anderberg & Co, som var igång under åren kring 1970, tog Lasses tjänster i anspråk. Och på det ytterst eleganta och välproducerade albumet ”Att angöra en brygga” (finns på såväl vinyl som cd), är det just den färnlöfska filmmusiken vi blir påminda om. Det klingande materialet är hämtat från ljudbanden tillhörande, i tur och ordning, Att angöra en brygga (1965), Troll (1971), Komedi i hägerskog (1968), Rötmånad (1970) och Kameleonterna (1969). Dessutom får vi ett par extranummer på sluttampen, av vilka det minst sagt uppsluppna ”Ny man till tekning” bör få till och med den mest inbitna tråkmåns att dra på smilbanden.
Förutom Lasse dyker en rad av hans vanligaste följeslagare upp efter vägen. Alltför bortglömde tenorsaxofonisten Björn Netz, till exempel, samt Bernt Rosengren, Staffan Abeléen, Göran Pettersson, Palle Danielsson, Bosse Skoglund, Rune Carlsson och Bobo Stenson. Plus Monica Z förstås. Till och med Charlie Norman är med på ett hörn. Likaså Sivuca, som spelar gitarr på bossaversionen av titellåten i Att angöra en brygga. Dessutom får vi höra typiskt och välformulerat gitarrspel av Rune Gustafsson, såsom det lät i Komedi i hägerskog och, framför allt, i Kameleonterna. Där är han solist tillsammans med Lasse, Palle Danielsson och Bobo Stenson i den 17 minuter långa ”Birthcry”, en komposition, eller kanske snarare en svit, som senare - och i en omarbetad version - dök upp i radioserien Spelrum för Jazz 1976 med Lasses grupp Sansara, vilken så småningom gavs ut på skiva.
Med ojämna mellanrum dyker också delar av Sveriges Radios Symfoniorkester upp. Vem som står för de olika arrangemangen vågar jag inte ens gi
ssa. Men förmodligen svarar Färnlöf för det mesta och Lasse Bagge för återstoden. Kanske står Göran W Nilson för ett eller annat av stråkarrangemangen.
”Att angöra en brygga”, med underrubriken ”Soundtracks and rehearsals”, utgör – trots att det är lite ”snuttigt” här och var och att ett och annat stycke tonas - ett perfekt och mycket välkommet komplement till det alltför magra utbud som tidigare finns att ta del av när det gäller Lars Färnlöf och hans musik. Kanske är det inte lika ”jazzigt” som, till exempel, ”Staffan Abeléen–Lars Färnlöf Quintets 1961-66” (Dragon) och ”Sansara Plays the Music of Lars Färnlöf” (Mirrors), men det är av flera anledningar väl värt att ta del av.
Musiken även
på två vinyl
Att angöra en brygga
Kameleonterna
Complete Sessions
Jan Olsson
Läs mer om
att man inte missar en ton
Jakob Bro
Returnings
(ECM/Naxos)
Den danske gitarristen Jackob Bro bjuder tillsammans med Palle Mikkelborg trumpet och flygelhorn, Thomas Morgan bas och Jon Christensen trummor, på tätt sammansvetsat kvartettspel i den lågmälda tonskalan. I en atmosfär som fångar lyssnaren och håller intresset kvar genom cd:s samtliga spår.
Mjukt vacker och precist sparsmakat samspel där något av instrumenten söker en linje i spelet. Som medmusiker hakar på, och bygger vidare till en spännande helhet. De bygger upp en helt personlig stämning/tonspråk. Med Bro´s gitarr i mjukt vackra broderier så smekande och innerligt försiktigt spel och ändå så uttrycksfullt, runt grundtemat i Lyskaster likaväl som Hamsun, med basen och sparsmakat spelade trummor där bakom. Med Mikkelborgs trumpet i förgrunden i ödesmättat lätt dramatiskt spel i titelmelodin Returnings samt i den högtidligt vackra avslutningen med Youth, medan View i sin tur är vikt helt åt trummor och bas i intimt samarbete och i solospel där trumpet och gitarr kommer in och förgyller kompositionen mot slutet.
Det är en försiktigt njutbar musikstund som bjuds men ändå musik som tränger på och in i medvetandet så försynt ”påträngande” att man som lyssnare inte missar en ton eller den atmosfär varje stycke förmdedlar. Musik som gör att man sjunker ner i bästa lyssnarfåtöljen och bara njuter.
Thord Ehnberg
på de storverk man redan skapat
Esbjörn Svensson Trio
e.s.t. live in london
[ACT / Naxos]
utan vare sig kompass eller karta
Tonbruket
Live Salvation
[ACT / Naxos]
och latin med klart nutida klang
Electric MZ
Eternity and a Day
(einnicken records)
På Electric MZ:s andra album skickar det inledande spåret Triangular tankarna till gamla funkrockgruppen Osibisa, vilket kanske inte hade varit pk i en annan tid än den vi nu befinner oss i. Och faktum är att musiken på albumet rakt igenom har en påtaglig doft sprungen från 1970-talet, då funk, psykedelia och latin music var en inte sällan förekommande ingrediens i jazzmusiken.
Men de fyra kompositionerna här, samtliga skrivna av saxofonisten och basklarinettisten Stefan Wistrand, har samtidigt en klart nutida klang. Som dessutom är försedd med en synnerligen stabil tyngd genom basisten Mattias Greén (som även spelar trumpet) och närvaron av de två trumslagarna Peter Olsen och Johan Carlsson.
Nämnda Triangular, som tillsammans med stycket Stratum utgör de två spår här som sträcker sig över tio minuter, baseras på en snygg repetitiv melodislinga som på klassiskt jazzmanér omgärdar soloinpass från bland andra Wistrand och gitarristen David Lindh. Den utmärkta ljudmixen signerad Alar Suurna gör att Wistrands dubbade spel på saxofon fungerar som en snygg hälsning till det Roland Kirk gjorde på manzello och stritch.
I jämförelse med förra albumet Silent in the Murmur, som precis som detta levererades i vinylformat (180 gram), har Electric MZ på Eternity and a Day utvecklat ett än mer distinkt sound, som också innebär ett större utrymme för David Lindhs gitarrspel och Johannes Rytzlers keyboards. Även så i kompositionerna Flow och avslutande Endless.
Peter Bornemar
solospel med intensitet
Alberto Pinton Quartet
Live in Japan
(Wildcat House Records)
Till skillnad från tidigare skivor jag hört med barytonsaxofonisten och klarinettisten Alberto Pinton är denna betydligt lösare i konturerna och mer rakt på sak vad gäller den påtagliga intensiteten i spelet. Kanske inte så konstigt då inspelningen, som ägde rum i kaféet Yamenako-ken i Ogose under en Japanturné med Pintons kvartett förra året, gjordes utan musikernas vetskap.
Det är således frågan om en liveinspelning, där trumpetaren Niklas Barnö, trumslagaren Konrad Agnas och gästspelande basisten Yasuhito Mori som ersättare för Torbjörn Zetterberg är de övriga musikerna i fem kompositioner skrivna av Pinton. Samtliga låtar utom Terra fanns för övrigt också med på Alberto Pintons album Resiliency (Moserobie) från 2016 med sin kvartett (då kallad Noi Siamo).
Något påtagligt nytt tillförs inte kompositionerna i den här tappningen, men energinivån är påtagligt hög rakt igenom. Inte minst i det inledande stycket Lacy, en dedikation till sopranmästaren som även skickar tankarna till Ornette Coleman och Don Cherry. Utrymmet för improvisation i låtarna är generöst, och märks kanske mest i de komplexa styckena Krigarens väg och Magnetism.
Peter Bornemar
engagerad sång och bra solospel
Ingo
Efterskalv
(Armadillo Recordings)
Ingo, får mig osökt att tänka på boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson, som blev ”Ingo” med svenska folket. Men här är det musikgruppen Ingo och inget annat, med jazzmusik på repertoaren ledd av sångerskan, kompositören och arrangören Ingrid Malmén. Ingrid utbildad vid NTNU jazzlinje i Trondheim och Kungliga Musikhögskolan där denna debut cd tillkommit under våren 2017.
Musikformen jazz i nuläget även med små influenser från andra musikformer. Och allt är således skrivet, textsatt och arrangerat av Ingrid Malmén. Texter på svenska, sjungna med inlevelse medan en del har den nordiska kyligheten inneboende i både sång och instrumentalt. En del melodiöst vacker medan andra titlar pockar på lätt aggressiv uppmärksamhet. Engagerad musik som dock har medlodiskt vacker tonbild bjuds redan inledningsspåret Oändlig, där Ingrid Malmén sjunger både textat och ordlöst med inlevelse, likaväl som i övriga av skivans nio titlar.
Här finns också bra solospel från Jonathan Stribrny trumpet och Hampus Adami trombon. Motsatsen, Anna-Sara samt Kvar, i allvarlig skönsång med Tobias Johanssons piano i synnerligen vackert spel, och tillsammans med Adami´s trombon i den senare. Titeln Det är bra, stilla lugn lågmäld musik med Mauritz Agnas kontrabas bakom Ingrid sång till inledning, som dock ”pumpas upp” i aktivitet när övriga musiker kommer med.
Tröst har något av norska säterjäntans lockrop på kossorna över det karga norska fjällandskapets till innebörd. Även Angas skall ha kredit för skickligt solospel här och Tobhias Gräns spelar aktivt bra trummor genom hela skivan. Pampigt avslut sker med En dröm. Debuterande grupp med engagerat spel som tilltalar.
Thord Ehnberg
suveränt sam- och solospel
Agnas Bros.
Lycka till med musiken
(Agnas Musikproduktioner)
Av de fyra bröderna Max (piano), Mauritz (bas), Kasper (gitarr) och Konrad Agnas (trummor) är det möjligen den sistnämnde som är mest känd för en jazzpublik. Bland annat genom att ha spelat på hyllade album som Music for Empty Halls med Johan Lindström Septett, Olägenheter med Johan Graden och Per Texas Johanssons De långa rulltrapporna i Flemingsberg.
Men även de övriga i brödraskaran har en gedigen musikalisk bakgrund, och har trots sin ungdom spelat tillsammans under 13 år och samarbetat med musiker som Nils Landgren och Fredrik Ljungkvist. Dessutom har de tidigare gjort albumen The Fabler och Polygon. Titeln på detta deras tredje album är för övrigt hämtad från ett spår från just Polygon.
Max, Mauritz och Kasper står bakom samtliga nio kompositioner på Lycka till med musiken, som utan undantag påvisar frisk och frejdig modern jazz med utrymme för suveränt sam- och solospel. Inte minst gör Kaspar Agnas fina spel att min generellt sett tämligen djupt rotade allergi mot gitarr i jazzsammanhang är som bortblåst. Men spelet från alla fyra är lika gediget som nyfiket utvecklande.
Som ingång till albumet rekommenderas att lyssna på den ombytliga inledningslåten 9, det melankoliskt klingande stycket Jan Johansson, den ystert lekfulla låten Bästa dagen – eller i princip vilket spår som helst på ett spirituellt omväxlande album.
Peter Bornemar
musik i ett annat stuk
Mikael Jansson
The Silver Bible
Sings Music By Horace Silver
(Do Music Records/
Uppalasångaren och basisten Mikael Jansson har fattat tycke för Horace Silvers melodier. Skivan är proppad med klassiska Silverpärlor som vid sidan av hans texter fått några teman textade av Babs Gonzales, Eddie Jeffersson och Jon Hendricks. Mycket ambitiös gör Mikael sina tolkningar av materialet som inte hör vardagen till inom det svenska vokalskrået.
Även om han är en färdig jazzsångare skall han hyllas för sitt djärva initiativ att ge sig i kast med melodier som inte är av det enklare slaget att sjunga. Silvers kompositioner var ju från början avsedda för instrumentala framföranden så det blir en hel del tungvrickning som lanseras. Till detta läggs scatsång som jag inte är helt förtjust i.
Melodifloran är intressant med en blandning av raka rör och mer krävande titlar. Innehållet ser ut så här, The Preacher, Filthy McNasty, Doodlin´, Strollin´, Nica´s Dream, Song for My Father, Sister Sadie samt den vackra balladen Peace. Mikaels medspelare är den lovande trumpetaren och flygelhornisten Jonne Bentlöv. Den alltid hörvärde hammondspelaren Andreas Hellkvist finns med. Keyboardist är Do Records Musicgrundaren Daniel Lantz.
Kul att höra Silvers musik i ett annat stuk utan att melodierna tappar sin glans. Som vanligt har bolaget presenterat en konvolutdesign med stilkänsla.
Göran Olson
distinkt utmanande blandmusik
Fartyg 6
Allt faller
(Pacaya Records)
Den Göteborgsbaserade gruppen Fartyg 6 bildades 2014 av sångerskan Matilda Andersson, som skrivit alla texter och tillsammans med barytonsaxofonisten Daniel Gahrton musiken till detta gruppens andra album.
Redan på första skivan, med den träffande titeln Den första, frigjorde Fartyg 6 ett stort mått av experimentlusta och kreativitet där gränserna mellan bland annat jazz, visa, konstmusik och poesi suddades ut och blandades ihop till något väldigt originellt.
På Allt faller har gruppen utvecklat sin blandmusik ytterligare utan att väga särskilt tungt i något specifikt fack, vilket resulterat i musik som på ett lekfullt men också extremt välorganiserat sätt blir både rejält omväxlande och än mer distinkt utmanande.
Arrangemangen är synnerligen genomarbetade och intrikata, där Matilda Anderssons röst emellanåt blir till ett instrument på samma våglängd som Gahrton barytonsax, Lisa Grotherus basklarinett, Milton Öhrströms piano, Boel Mogensens bas och Julia Schabbauers trummor.
Av de tio låtarna på albumet är uttrycket som mest expressivt i Låtarna och den mångskiftande Mikrokosmos, samtidigt som låtar som Gå vidare och Visby visar Fartyg 6 från en förföriskt luftig sida, en närmast skärgårdsjazzig sådan.
Peter Bornemar
Rikt varierat tonlandskap fyllt med
oförutsägbart, melodiöst pianospel.
Lisa Ullén
Piano Works
(Disorder/Plugged)
Det finns all anledning att betrakta soloverket Piano Works som pianisten Lisa Ulléns magnum opus. Tre cd som på ett utmärkt sätt speglar hennes tonkonst inom de allt annat än tydligt avgränsade områdena improvisationsmusik, frijazz och konstmusik. Dessutom smakfullt förpackade i en slimmad långbox utan onödiga krusiduller.
Även om de 26 stycken som ryms på skivorna tidsmässigt hade rymts på två skivor (den totala speltiden är runt 100 minuter) bidrar uppdelningen på tre skivor till att förstärka och kondensera vart och ett av styckena.
Musiken är rikt varierad både vad gäller innehåll och omfång, där d
et kortaste stycket, det 55 sekunder långa Chair Two, har en lika stark egenkaraktär som det dryga 13 minuter långa stycket Yesterdays.
Det är långt ifrån någon bakgrundsmusik, utan kräver koncentration av den som lyssnar. Samtidigt är det inget motsträvigt eller svårt tonlandskap som Ullén målar upp med sitt på samma gång oförutsägbara som melodiösa improvisationsspel.
Klangbilden hon återger är genomgående sparsmakad och aldrig någonsin kraftfullt bombastisk, vilket omintetgör jämförelser med pianister som exempelvis Misha Mengelberg och Irene Schweizer (för att ta två musiker som också utgår från en europeisk frijazz- och improvisationskultur).
Bland mycket som fascinerar på Piano Works är det den sexdelade sviten Hollow, som fyller den tredje skivan, som utgör ett slags epicentrum - utan att för den skull vara mer kärnfull än den övriga musiken.
Peter Bornemar
ursinne som sårbarhet
Martin Küchen & Landaeus Trio
Viny
l(Moserobie/Plugged)
Synnerligen efterlängtad återutgivning på cd av två vinylskivor som jag av någon obegriplig anledning inte (ännu) lagt beslag på, men som fortfarande finns att köpa – inte minst för den som vägrar kompaktformatet.
De första fem låtarna är hämtade från albumet Four Lamentations and One Wicked Dream of Innoncence, som spelades in april 2013. De övriga fyra är från The Pity of It All som spelades in december 2014 och vars konvolut pryds av ett av miljonprogramshusen i stadsdelen Årby i Eskilstuna, den stad Martin Küchens för övrigt härstammar från.
Sättningen är i princip densamma på båda skivorna; Mathias Landaeus trio med honom själv, Johnny Åman på bas och Jonas Holgersson eller Chris Montgomery på trummor. Och så förstås huvudpersonen Martin Küchen, som skrivit merparten av kompositionerna och växlar mellan sopran-, alt-, tenor- och barytonsax.
Küchens spel är här, precis som alltid, fenomenalt. Oavsett vilken lur han använder är hans ton extremt själfull, och kan frambringa både ursinne och sårbarhet. Det sistnämnda dominerar i den ofta av svårmod präglade atmosfären i musiken här, inte minst i låtarna från The Pity of It All. Undantagen är det sprittande stycket One Minute of Innocence från Four Lamentations…och 11 13 47 (med Landaeus på clavinet) från The Pity of It All.
Men musiken är också oerhört vacker, där framför allt Today is Better Than Tomorrow sticker ut med sin fantastiska inledning från den alltigenom lysande Mathias Landaeus. Några givna referenser är svåra att lyfta fram, men i mina öron finns här åtminstone en nyansblandning som går att härleda till såväl nordisk folkton och Gato Barbieri som till något dykt upp i John Zorns serie Radical Jewish Culture på Tzadik Records.
Peter Bornemar
Foto: Gunnar Holmberg/Dig Jazz
i välpolerad fusionjazz
Swenor Project
The Stockholm Sessions
(Imogena Records/Border)
Swenor Project är en nybildad grupp med musiker från Sverige och Norge. Vet faktiskt inte när skivan är inspelad vilket tyvärr inte framgår av konvoluttexten. Musiken har en mix av jazz och fusion och appellerar säkrast till fusionlyssnaren.
Snillrike Robert Nordmark spelar tenorsax. Har aldrig hört honom i den här stilen men han är en respekterad musiker med ett brett arbetsfält. Hans genuina spel är verkligen tilltalande även utanför de konventionella jazzramarna och ger gruppen en tydlig identitet.
Keyboardist och pianist är Mats Byström som utöver studier i Stockholm även förkovrat sig i USA. Gitarristen Hans Mathisen rör sig inom samma idiom som Pat Metheny och Wes Montgomery. Utbildad i Trondheim är basisten Per Mathisen som även har studerat i Boston. På hans meritlista finns samspel med bland annat Terri Lyne Carrington, Geri Allen och Terje Rypdal.
Trumslagaren Peter Bylin kan peka på ett omväxlande spelschema med många av vårt lands kända artister utanför jazzreviret. Exempel är Charlotte Perrelli, Claes Janson, Helene Sjöblom, Pernilla Wahlgren och LaGayla Frazier.
Som synes är det en brokig karriär musikerna har bakom sig. Musiken är dock inte ointressant. Den är välpolerad men inte för insmickrande. Önskar dock att flera djärvare överraskningsmoment förekommit och tillfört en extra knorr. Trots mina synpunkter finns en kollektiv känsla i spelet som kunde betonats starkare för att musiken skall gripa tag.
Skivans spellängd är mindre än i det gamla LP-formatet. Knappt trettionio minuter är med dagens måttstock spartanskt.
Göran Olson
i lågmäld tänkvärda toner
Andy Sheppard Quartet
Romaria
(ECM/Naxos
)Andy Sheppard, brittisk saxofonist som gjort sig hörd för första gångerna I början av 1980-talet. Skivdebuterade som ledare för eget storband mitten av 80-talet likaväl som har stått som ledare för mindre besättningar vid skivinspelningar därefter Musikformen då nutidsjazz med traditionen i botten där han kunde ”ryta till” i högljudande tonkaskader. Vi har även kunnat höra honom tillsammans med pianisterna Rita Marcotulli, Maj-Britt Kramer samt i läckert triospel med Carla Bley/Stewe Swallow i en skiva utgiven 2013. Nu Romaria, med egenkomponerad ”finstilt” musik.
Hans senaste två album har präglats av musik i välformulerade lyriska toner. Båda med samma kvartett med Andy Sheppard spelandes tenor och sopransaxofon, Eivind Aarset gitarr, Michel Benita kontrabas och Sebastian Rochford trummor. Dagens album, mjukt lågmäld musik skriven av Sheppard, förutom titellåten Romaria som bär Brasilianske sångaren och kompositören Renato Teixeria´s signatur, inspelad i Lugano Schweiz 2017. Musiken visionär, lågmäld i tänkvärda toner som fångar lyssnarens intresse omedelbart. Som en försiktigt uppvaknade en tidig morgon med And a Day, i synnerligen vackra långt utdragna toner. Och så fortsätter det hela skivans åtta titlar. Så samspelt som ett enda instrument.
Det är kreativ musik som biter i engagerat spel trots sin lågmälda profil. Som i Thirteen, där Sheppards sopran ligger på toppen av arrangemanget. Likaså Pop, med tenoren som engagerar med sin enkelhet i spel till sköna klanger från gitarr och med lågmält aktivt trumspel. Titellåt Romaria, lyrisk tenor med sparsmakat bas och gitarr där trummorna nästan inte märks och They Came from the North, nordiskt sval i engagerat spel med aktiva trummor och där sopranens ljusa ton värmer.
De tre sista titlarna, With Every Flower That Falls, All Becomes Again samt avslutande Forever sparsmakat mjukt spel rakt genom där allt lägger sig till ro. Musiken sitter ihop som en suite så lyssna den rakt genom, tillbakalutad i en skön fåtölj och blunda och bara njuta av alla avslappat melodiskt sköna linjer som målas upp i ens inre, och som engagerar.
Thord Ehnberg
Formidabel trio där alla
stöttar, fyller i och inspirerar
Bobo Stenson Trio
Contra La Indecisión
(ECM/Naxos)
4Det här albumet var efterlängtat. Att vi fått vänta så länge kan måhända bero på att vår blågule pianogigant Bobo Stenson alltid vill bjuda på något som är till hundra procent konsekvent och genomtänkt. För så är det naturligtvis den här gången också. Man skulle rent av kunna kategorisera innehållet på ”Contra La Indecisión” som en svit. Allt hänger ihop, och det finns både en början och ett slut. Och det är faktiskt inte första gången den gode Stenson inleder med en melodi av den kubanske folksångaren Silvio Rodriguez. Det gjorde han på klassikern War Orphans för 20 år sedan också. Fast den gången satt Jon Christensen bakom trummorna. Numera har en annan Jon, med efternamnet Fält, tagit över. Fast basisten Anders Jormin är förstås kvar.
Det är en formidabel trio Bobo leder. Och den är i lika hög grad en trio, i begreppets mest absoluta bemärkelse, som den som anfördes av, till exempel, Esbjörn Svensson. Eller varför inte Keith Jarrett? Alla drar åt samma håll, känner varandras intentioner och stöttar, fyller i och inspirerar. Musiken blir hel – och mycket vacker - oavsett om man ägnar sig åt eget material eller ger sin högst egna version av kompositioner som tillhandahållits av snillen som den franske excentrikern Erik Satie, den mångsidige ungraren Béla Bartok eller den katalanske pianisten och tonsättaren Federico Mompou.
Om jag tvingas välja några högst personliga favoriter på ”Contra La Indecisión” – vilket inte är lätt – så får det bli Belá Bartoks bröllopssång från Poniky, baserad på en slovakisk folkmelodi, eller Saties välkända ”Elegi”, som trion på ett intrikat sätt pumpar nytt liv i. Jormins småmuntra ”Oktoberhavet” går minsann inte av för hackor heller.
Undras förresten var Anders Jormin får sina melodititlar ifrån. Gör han som Jan Johansson, drar till med något som bara dyker upp? Något han ser på en vägskylt eller i en tidningsrubrik? Varför han döpt sina tre övriga bidrag till plattan, ”Doubt Thou the Stars”, ”Stilla” och ”Three Shades of a House”, ska han få förklara någon gång när vi ses.
Det här är ett alldeles utsökt album. Rent av ett av Bobo Stensons allra bästa sedan debuten på ECM för 47(!) år sedan. Det säger en hel del!
Jan Olsson
skapar egenartat ljudlandskap
Johan Graden
Olägenheter
(Moserobie/Plugged)
Pianisten och kompositören Johan Graden har tidigare samarbetat med bland andra Joakim Milder, Sofia Karlsson, Anne Sofie von Otter, Lina Nyberg och, inte minst, som kapellmästare och arrangör tillsammans med Rikard Wolff.
Förra året var han med om att på skivan Bakgrundsmusik (Bakgrundsmusik Records) gjuta nytt liv i låtar av Lennie Tristano, Warne Marsh och Lee Konitz tillsammans med klarinettisten Per Texas Johansson och trumslagaren Konrad Agnas.
Albumet Olägenheter, som spelades in i Atlantis-studion i Stockholm förra våren, är Gradens första i eget namn och profilerar honom framför allt som kompositör i ett ljudlandskap som växlar mellan modern klassisk kammarmusik och jazz på ett högst egenartat sätt.
Med sig i de nio kompositionerna har Graden såväl Per Texas Johansson och Konrad Agnas som violinisten Josefin Runsten och basisten Per-Ola Landin, vilka tillsammans skapar en påtaglig spänning i den originella och genomgående melodiösa musiken.
Någonstans har det uttryckts att Johan Graden influerats av tonsättare som Messiaen och Poulenc; själv hör jag kopplingar till Henryk Górecki och i viss mån till Arvo Pärt. Samtidigt utgör avgjort jazz en grundpelare i musiken, som på ett alltigenom högst inspirerande album är som allra mest så i stycket Odrömt.
Peter Bornemar
och personliga filmmusiktolkningar
Norma Winstone
Descansado – Song for Films
(ECM/Naxos)
Det här ett fullständigt underbart album med en av vår kontinents mest hörvärda sångerskor, Norma Winstone från London.
Miss Winstones karriär är lång och krokig som en byväg i Medelpad. Enligt säkra källor debuterade hon som professionell artist redan som 17-åring, och utan att avslöja Normas ålder, något som min känsla för takt och ton förbjuder, kan jag i alla fall tala om att det var för sisådär 60 år sedan. På en del sätt påminner Norma W om vår egen Monica Z. Det vill säga att hennes konstnärskap är lika brett: ingen genre tycks vara henne främmande. Det har hon visat genom åren. Huvudsaken är att det man gör blir bra och att man gör det med hjärtat. Fast där upphör förstås de flesta likheterna med vår blågula Monica Z från Hagfors. Men för den som eventuellt tror att Norma alltid låter så som
hon gjorde tillsammans med sin make, pianisten John Taylor, som tyvärr gick hädan för ett par år sedan, och gruppen Azimuth, kan jag tala om att jag hörde henne livs levande för några år sedan tillsammans med Denis Kings storband. Då lät hon som en sentida släkting till Vera Lynn, Englands svar på Ulla Billquist. Så det så!Den Norma Winstone vi möter på ”Descansado” är samma Norma som vi bekantade oss med på det underbara albumet Stories Yet To Tell (ECM) för några år sedan och för inte så länge sedan under ett bejublat gästspel på Fasching i Stockholm. Sällskap har hon, nu som då, av pianisten Glauco Venier och sopransaxofonisen/basklarinettisten Klaus Gesing. Den här gången deltar också Mario Brunello på cello och Helgen Andreas Norbakken på diverse slagverk här och var. Och stämningen är precis lika skönt förtätad den här gången och samförståndet och kommunikationen är total som det var när Stories Yet To Tell spelades in.
På ”Stories Yet To Tell” blandade Norma friskt och bjöd på både vaggvisor från 1200-talet och alster signerade Wayne Shorter och Maria Schneider. Den här gången har hon fastnat för filmmusik som de flesta av oss förmodligen inte lade märke till, eftersom den passade så väl in det som tilldrog sig på vita duken. Möjligen känner vi igen temat från Taxi Driver och ledmotivet från Il Postino. Men Nino Rotas ”Amacord” från Fellinis mästerverk med samma namn och Ennio Morricones ”Malena” från filmen som hette likadant som melodin, har åtminstone gått mina öron förbi. Här serveras de i alla fall i all sin glans i Norma Winstones och hennes medmusikers innerliga och personliga tolkningar. Det är bara att blunda och njuta, något man inte kan (eller bör) på biografen.
Jan Olsson
starka kompositioner, utsökt solospel
Fredrik Lundin
5 Go Adventuring Again
(Stunt)
Fredrik Lundin är en dansk saxofonist med uppväxt i Helsingør, och som gjorde sig hörd för första gångerna i början av åttiotalet i jazzkretsar i Köpenhamn. De första skivinspelningarna under eget namn kom mitten av åttiotalet. Det är dock några år sedan jag hörde något i skivväg från honom med honom som bandledare. Senast med sin Overdrive med stor besättning i ett album betitlat Plays Musik of Leadbelly inspelad 2004. Bluesfylld musik genomgående således då, med Fredrik Lundins egen betoning på musiken.
Även här i detta album betitlat 5Go Adventuring Aganin, har Fredrik Lundins personlighet till skrivsätt och i arrangemang. Musiker förutom honom själv spelandes tenor, mezzosopran och barytonsax, Tomasz Dabrowski trumpet, Peter Hängsel trombon, Joel Illerhag bazanatar, (en femsträngad akustisk bas utrustad med resonanssträngar) samt Anders Provis trummor och i ett spår tillkommer Jesper Løvdal kontrabasklarinett. En kvintett med ett stort brett sound som får mig som lyssnare förnimma ett band med större besättning man hör.
All musik är skriven och arrangerad av Fredrik Lundin. Som jag uppfattar sitter ihop som
en suite, även om det är enskilda stycken. Inledning med en musikalisk skildring av The Hound of Baskerville, den demoniska hund som släkten Baskerville förföljs av i Sir Arthur Conan Doyles detektivroman. Spröda toner från bazantar spelad med stråke av Illerhag till inledning, följt av ödesmättad trumpet från Dabrowski. Musiken stegras i brett ensemblespel, med Lundin i mäktigt solospel på tenoren. Stycket avslutas i fin övergång i efterföljande betitlat Cumbling Castle, som en fridsam gryning övergående i smått sakralt tonspråk, samt ävenledes Wondring, med Illerhag, Hängsel i utmärkt solospel på sina respektive instrument bazantar och trombon. Helt utmärkt skildrad med den mystik som omger romanen, En mystik som även känns i samtliga titlar. Dodging Bullets, gungar friskt och i medium tempo The Pond, båda med frächt solospel av Lundin på tenor och barytonsax. Den innerligt vackra Borderland ägs till största delen av Dabrowsiks läckra trumpetspel låten genom och i Jumping Jack rider hans trumpet på toppen av det arrangerade. Tilbage til start, eftertänksamt långsam med sopranen i huvudrollen låten genom.Visst, det finns helt underbart solospel i skivan men det är ändå varje kompositions starka innebörd spelad med känsla och inlevelse av de medverkande som tjusar mig som lyssnare som allra mest. Man riktigt känner detektiven Sherlock Holmes spännande värld invävd i musiken. En stark skiva.
Thord Ehnberg
om vardagliga saker och tankar
Amanda Ginsburg
Jag har funderat på en sak
(Ladybird/Naxos) 3? DIG
Amanda Ginsburg är ett nytt namn på jazzens sångscen. Kommer från Stockholm med skolgång vid musiklinjen på Södra Latin. Jazzlyssnare och musikbranschen har fått upp öronen direkt och uppmärksammat henne efter det att hennes singel Havsmelodi släpptes i början av 2017. Under hösten nominerad av P2 till en Jazzkatt som Årets nykomling. Efter ytterligare en singel, Flykten från vardagen, kommer nu hennes fullödiga debutalbum.
Det mesta av musiken skriven och textsatt av Amanda Ginsburg, i en stil som kan benämnas jazzvisa. Hon har mjukt vacker ljus röst och textar bra. Sjunger okonstlat chosefritt med lätt personlighet med texter på svenska om vardagliga saker och tankar. Några titlar sticker dock ut med mer jazzkänsla. Som Flykten från vardagen, som gungar så bluesfyllt härligt i swingtraditionen och där Nils Landgren tillkommit och förgyller med fint trombonsolo.
Och fler finns. Spåret Står vid mitt ord får mig osökt att tänka tillbaka i tiden på vad Jan Johansson skapade på sin tid för över femtio år sedan. Den så smekande balladen Vargtimma, fylld av mystik i sökande återhållen sång med Joel Karlssons basklarinett i obligat har något av fäbodjäntas vemodiskt trista ensamhet till tonspråk. Och så har vi den härligt valsgungande Havsmelodi, med korta inslag av Lars Färnlöfs vackra och berömda Att angöra en brygga, involverad i kompositionen. Och så bjuds stilla vissång i den traditionella visan Yaqui, som vackert avslut på en skön musikstund vid stereon.
Instrumentalt bjuds mycket skickligt piano från Filip Ekestubbe som får en extra eloge för sitt eminenta solospel i många av skivans elva titlar. Följsamt bra bas spelar Ludvig Eriksson och Ludwig Gustafsson alerta trummor.
Thord Ehnberg
Men det fläktar inte alls!
Stacey Kent
I Know I Dream
I(OKeh/Sony)
”I Know I Dream” är – om jag har räknat rätt - den mycket populära, snart 50 år gamla, amerikanska sångerskan (bosatt i England) Stacey Kents femtonde album i eget namn. Precis som de flesta av hennes fjorton tidigare alster är det naturligtvis bra. Fattas bara annat! För Stacey kan förmodligen inte sjunga dåligt, även om hon anstränger sig. Och här och var har skivan följaktligen höjts till skyarna. I DownBeats februarinummer har den till och med fått hela fem stjärnor – högsta tänkbara betyg alltså.
Och visst: Stacey sjunger rent, snyggt och ytterst smakfullt både på engelska och franska, och orkestern, med bortåt 40 stråkar, nio rörblåsare, harpa och valthorn, klingar vackert i ambitiösa arrangemang signerade Tommy Laurence. Dessutom backas naturligtvis Miss Stacey, eller Mrs Tomlinson som hon egentligen heter, upp av sin egen kvintett och äkta maken Jim, som trakterar tenorsaxofon för det mesta. Melodivalet går inte heller av för hackor: Antonio Carlos Jobim, Serge Ainsbourg, Lobo och Léo Ferré står för en del av grannlåten och resten har Nino Ferrari, Alan Brandt och – inte minst - Mr Stacey, alltså Mr Tomlinson, stått för. Som pricken över i har man dessutom förmått ingen mindre än nobelpristagaren Kazuo Ishiguro att tota ihop texten till två av Tomlinsons kompositioner. Det är bäst att ta ut svängarna ordentligt när man väl är igång.
Det är bara det att nästan allt låter likadant. Och dessvärre inte så lite pretentiöst. Men gillar man lättsmält, strömlinjeformad underhållningsmusik utan hörn och hullingar, så är förstås skivan ett fynd. För det radioprogram som gick strax för midnatt förr i världen och hade rubriken ”Godnattmusik” hade den varit som klippt och skuren. Du blir garanterat aldrig störd under den dryga timme det tar att ta sig igenom de tolv numren, och du somnar förmodligen gott och utan mardrömmar. Inte ens den vanligtvis rätt så spelglade Jim Tomlinson gör särskilt mycket väsen av sig. Några halvljumma och oinspirerade Getz-obligaton här och var är allt han åstadkommer förutom att han håller i dirigentpinnen för det mesta.
I början av sin karriär var Stacey Kent en frisk fläkt. Numera fläktar det inte alls. Kom igen, Stacey!
Jan Olsson
med fläskigt, kraftfullt saxspel
Aalberg/Kullhammar/
Zetterberg/Santos Silva
Basement Sessions vol. 4
(The Bali Tapes)
(Clean Feed Records)
Efter två volymer som trio och en tredje som kvartett finns nu också en fjärde volym i den serie med Basement Sessions som saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Torbjörn Zetterberg och norske trumslagaren Espen Aalberg utformat de senaste åren.
På den i Ljubljana inspelade tredje volymen i serien gästspelade norske saxofonisten Jørgen Mathisen - här är det den portugisiska trumpetaren Susana Santos Silva som utgör det extra elementet i den expressiva musiken.
Albumet är inspelat på Bali, vilket också framkommer i de mikrotonala harmonierna och gamelantraditionen i allmänhet som färgar en ensemblemusik som annars i hög grad hämtar näring från hardbopens och den fria improvisationsjazzens kraftfält.
Det handlar om en sällsynt lyckad syntes mellan två tämligen disparata musikkulturer som här kommer så nära varandra att det låter närmast självklart.
Aalberg står bakom samtliga fem kompositioner på albumet, som lämnar rejält med utrymme för framför allt Jonas Kullhammars varierade men oftast fläskigt kraftfulla saxofonspel – samtidigt som alla fyra musikerna är starkt bidragande till det dynamiska uttryck som förmedlas.
Peter Bornemar
ännu en fascinerande resa
Tropiques
Enso
(Headspin Recordings/Border)
Med titelspåret som det enda, dryga 50 minuter långa stycket, tar Goran Kajfes åter med oss på en vindlande resa i den fascinerande värld av organisk groove han annars ofta besöker med sin Subtropic Arkestra.
Tropiques är således ytterligare en ny gren på Kajfes musikträd, som han här låter växa ut tillsammans med basisten Johan Berthling, trumslagaren Johan Holmegard och pianisten Alexander Zethson.
Enso genomsyras av en enkel, repetitiv melodislinga som rör sig genom stadier av stilla kontemplation, suggererande hypnos och böljande funk i en stil som lånar lika mycket från minimalism som psykedelia.
Det är fantasieggande musik, som trots det basala grundkonceptet ständigt roterar runt som vore den placerad i ett kalejdoskop. Kajfes växlar mellan trumpet och ett spel på Moog synthesizer som skickar tankarna till 1970-talet utan att det därför finns något som helst retroaktivt i musiken.
Skivan finns utgiven på cd i 500 exemplar, vilket gör den till en exklusivitet i dubbel mening.
Peter Bornemar
fylld med energi och glöd,
Håvard Wiik Trio
This Is Not a Waltz
(Moserobie/Plugged)
Norske pianisten Håvard Wiik är möjligen mest känd som en av medlemmarna i norsk-svenska gruppen Atomic, där också trumpetaren Magnus Broo och saxofonisten Fredrik Ljungkvist ingår.
Men Wiik har bland en hel del annat även gjort ett par fina duoinspelningar med saxofonisten Håkon Kornstad (Eight Tunes We Like och The Bad and the Beautiful), soloalbumet Palinodes och för tio år sedan The Arcades Project med en trio med sina landsmän basisten Ole Morten Vågan och trumslagaren Håkon Mjåset Johansen (alla nämnda skivor utgivna på Moserobie).
Efter att ha legat i dvala under fem år är hans trio nu åter aktuell med ett album som lyfter fram Wiiks särpräglade tonspråk i åtta kompositioner som varierar tempo- och klangmässigt både sinsemellan och inom varje stycke.
Det handlar om utforskande musik fylld med energi oavsett graden av glöd, där den kollektiva improvisationen skänker extra näring åt de tydliga strukturer och melodier som präglar var och en av kompositionerna.
Albumets två inledande stycken Calligrams och Neidbau är fullfjädrade exempel på när Wiiks kreativitet flödar som allra starkast, och dessutom omhändertas på ett suveränt sätt av tre fenomenala musiker.
Peter Bornemar
briljant, passionerat oudspel
Anouar Brahem/Dave Holland/
Jack DeJohnette/Django Bates
Blue Maqams
(ECM/Naxos)
Den tunisiske oudspelaren Anouar Brahem har sedan tidigt 1990-tal gjort dryga dussinet skivor för ECM vilka alla präglats av en stämningsfull blandning av arabisk klassisk musik, folkmusik och jazz. Själv anser sig Brahem inte vara någon jazzmusiker, men finner i sin musik ett nära släktskap med improvisationen inom jazzen.
Detta visar han inte minst på senaste albumet Blue Maqams, där han samarbetar med Dave Holland, Jack DeJohnette och Django Bates i musik som når närmare jazzmusiken än någon av hans tidigare skivor gjort.
Samtidigt vilar den genomgående suggestiva och tonskönt melankoliska musiken tungt på arabisk musik, och det inte bara beroende på Brahems lika briljanta som passionerade oudspel.
Samtliga nio kompositioner är också skrivna av Brahem, varav två av dem – Bahia och Bom Dia Rio – så tidigt som 1990. Den förstnämnda finns för övrigt även med på Brahems album Madar (ECM, 1992), som han delade med Jan Garbarek och tablaspelaren Zakir Hussain.
Även om Blue Maqams är ett kvartettalbum färgas flera spår av delikat duospel. Dave Holland, som Brahem samarbetade med på albumet Thimar (ECM, 1998), är förträfflig rakt igenom men ínte minst i stycket Bahia. Pianisten Django Bates har en framträdande roll lite varstans, men framförallt i styckena La Nuit, La Passante och The Recovered Road to Al-Sham.
Peter Bornemar
med oljefatet i förgrunden
Rudy Smirh Quartet
Glass World
(Stunt Records )
Rudy Smith, ” The Pan Man” som han namnats, spelar ett så ovanligt instrument i jazzsammanhang som steel pan. Fritt översatt ståltrummor eller som vi oftast benämner dem, oljefat. Förutom en skiva som utgavs 2015 var det länge sedan jag hörde honom. På vinyl från mitten av åttio och nittiotalet närmare bestämt. Spel på oljefat startade någon gång underfyrtiotalet på Trinidad, under calypso erans storhetstid. En plats som Rudy Smith föddes och växte upp. Rudy Smith flyttade dock under femtiotalet till Europa och bosatte sig efter en tid i Skandinavien.
Instrumentets spröda korta ton får i Rudy Smith´s hantering en distinkthet i sin egenart som bryts loss från övriga instrument på ett förunderligt sätt. Närmast likartat som en xylofon. Melodiöst och vackert tilltalande musik i den swingfyllda andan uppblandad med sirligt vackert balladspel cd:n genom. Musiken mestadels skriven av denna skivas pianist Ole Matthiessen, som även fanns med i en vinyl betitlad ”Still Around”, utgiven 1984. Även utmärkt spelande trummis, Ole Streenberg spelade med Rudy Smith under åttiotalet medan basist Henrik Dhyrbye kom med tiotalet år senare. Samspelta musiker således.
Musik förankrad i femtiotalets så sköna swing/bop anda med en titel från Smith´s penna. Den så melodiöst vackra och bluesfyllt tilltalande Blues for Rasta Prasta, som tillsammans med Johnny Green´s innerligt vackra och synnerligen välkända Body and Soul, samt då Matthiessens likaledes vackra ballad, Glass World som bildar titeln till denna skiva, spelas alla med innerlig känsla och värme. Solistiskt mycket från Rudy Smith alto pan i dessa likaväl som i lössläppt gungande Stand By, som inleder och där alla medverkande presenterar sig med bra spel.
Tryck och intensitet har One for Bent, där Jesper Lødal, tenorsax tillkommer och i Spanish Sparrow, presenteras ytterligare en musiker, nämligen Bjarne Roupè gitarr, givetvis med flamencoinspirerat spel. I den valsgungande avslutningen med Waiting for the New One, finner vi åter Jesper Lødal tenorsax med bra spel. Samtliga titlar från Matthiessens penna. Lättsam skönt avkopplande lyssning hela skivan genom.
Thord Ehnberg
tolkas avspänt och frimodigt
John Venkiah Trio
Elevation
(Imogena/Border Music)
Pianisten och sångaren John Venkiah är bosatt i Malmö. Han föddes i England 1986 och flyttade till Sverige 1998. Efter studier vid Lunnevads Folkhögskola antogs han som elev vid Musikhögskolan i Malmö där han bland annat hade Jan Lundgren som lärare och mentor. John har influerats av musiker som Keith Jarrett och Brad Mehldau. På sångavdelningen lyfter han fram Chet Baker, Sinatra och Stevie Wonder. Tyder på ett brett spektra.
Jag uppskattar Johns avspända melankoliska pianospel som håller en personligt tilltalande nivå som bör uppmärksammas även utanför Malmöregionen. Det är nyckeln till trions profilering och utstrålning.
Alla kompositioner är skrivna av John och har en sofistikerad framtoning som lockar. Helt klart har han en ådra som kommer att verka sig starkare inom en snar framtid. Lite mer avvaktande är jag till sången som inte ligger på samma plan. Kommer kanske när han blivit mer rutinerad. Det låter lite tamt och konstlat utan att beröra på samma vis som pianoinsatserna.
Även om jag verkar en aning njugg i min uppfattning vill jag definitivt hylla trions frimodiga agerande och framåtanda. Man skall inte glömma basisten Simon Peterson och trumslagaren Kristoffer Rosfelts spel som är värt att följa upp framöver.
Göran Olson
funk, swing, hardbop & avantgarde.
Vijay Iyer Sextet
Far from Over
(ECM/Naxos)
Den amerikanske pianisten Vijay Iyer har sedan skivdebuten 1995 gjort ett tjugotal skivor som varierat rejält både vad gäller sättning och innehåll. Iyers tonpalett har pendlat mellan elektroakustisk musik, stråk- och kammarmusik, filmmusik, poesi och performance och den klassiska jazztrioformation med basisten Stephan Crump och trumslagaren Marcus Gilmore han förmodligen är mest känd för.
På sitt nya album, hans femte för ECM, mönstrar han en sextett som innehåller idel starka namn – däribland altsaxofonisten Steve Lehman och trumslagaren Tyshawn Sorey - i tio sinsemellan rejält omväxlande kompositioner. Alla skrivna av honom själv.
Det är en imponerande samling låtar som hanteras förträffligt av gruppen och resulterar i ett ymnigt och utsökt växelflöde mellan funk, swing, hard bop, lyrisk kontemplation och avant-garde.
Funkinslagen är mest påtagliga i låten Nope och En of the Tunnel, där den sistnämnda erinrar om det Miles Davis gjorde i början av 1970-talet. Titelspåret är en skönt kantig och närmast folkdansrytmisk låt med både östeuropeiska och indiska drag och är, efter den intensivt pådrivande och mästerliga Good on the Ground albumets mest omedelbart tilltalande inslag.
Far from Over är Vijay Iyers mest varierade och starkaste album hittills, och kommer sannolikt att dyka upp på flera listor över 2017 års bästa jazzskivor.
Peter Bornemar
och melodiskt raffinerat!
Ewan Svensson
Sometime Ago
(ESM Prod./ info@esm-prod.com )
Det är märkligt, att det inte talas mer om gitarrägare Ewan Svensson från Falkenberg. Åtminstone bland oss vanliga jazzkonsumenter. Musikerna, både här hemma och lite varstans i utlandet, känner förstås till honom mycket väl. Fråga Randy Brecker, Harry Allen, Håkan Broström, Palle Danielsson, Jan Lundgren, Scott Hamilton, Ove Ingemarsson, Yasuhito Mori och Uffe Andersson till exempel! Anledningen till den anspråkslöse Ewans relativa anonymitet är förstås, åtminstone delvis, att han har vägrat att flytta till Stockholm för att kontinuerligt synas och höras på de ställen det skrivs och talas om.
Ett annat skäl är att han har ägnat åtskillig tid åt att vara pedagog och arrangera sina populära Falkenbergs Jazzdagar en gång om året. Fast då och då ger han sig i alla fall ut i världen och visar upp sig. Han har, till exempel, gjort succé i Japan! Och faktiskt även lite här och var ute i Europa. På senare år har han dessutom farit runt på våra svenska jazzklubbar som en av Janne ”Loffe” Carlssons ”Playmates” och tillsammans med sin begåvade dotter, sångerskan Hannah Svensson. Några skivor, faktiskt bortåt 20 stycken, har det också blivit mellan varven. Varav ett par kritikerhyllade sådana på senare tid i sällskap med Hannah.
”Sometime Ago” låter oss ta del av Ewan Svensson helt på egen hand. Hemma i sin studio har han, utan pretentiösa förberedelser och konstfulla arrangemang, lekt med ett knippe outslitliga standards hämtade ur den amerikanska sångboken. Och här och var har han i efterhand, varsamt och med osviklig smak, lagt till en och annan extra stämma, som gör att han således spelar duett med sig själv. Bland de 13 melodier Ewan har valt som underlag för sina högst hörvärda tonbroderier kan nämnas Hoagy Carmichaels vackra ”Skylark”, Jimmy van Heusens ”I Thought About You” och ”Here´s That Rainy Day” och Robin Raingers ”If I Should Lose You”. Men det bästa kommer till sist: Bill Evans och Miles Davis ”Blue in Green”, en klassiker som dök upp för första gången på Miles odödliga album ”Kind of Blue”. Ewan ger den helt egen och mycket personlig tolkning.
Så här lycklig tror jag inte att jag har blivit av en gitarrplatta sedan jag inhandlade Joe Pass första soloalbum på Pablo-etiketten för drygt 40 år sedan! Ewan Svensson är, precis som Pass var det, en virtuos av högsta och ädlaste dignitet. Det mesta tycks gå så lekande lätt och inte för ett ögonblick smakar det uppvisning. Och allt är så rytmiskt, harmoniskt och melodiskt raffinerat att man blir riktigt överlycklig.
”Sometime Ago” borde ingå i standardutrustningen på varje musikskola där det undervisas i gitarrspel. Och att alla jazzgitarrister snarast bör införskaffa albumet är en självklarhet!
2017 års bästa svenska jazzalbum?
Jan Olsson
avslappnad, njutbar jazzsång
Sinne Eeg
Dreams
(Stunt)
Sinne Eeg från Danmark har på relativt kort tid gjort sig ett namn inom jazzmusiken med personligt präglad framtoning i sin sång. De första cd skivorna kom i börja av detta århundrade. Nu har hon släppt sitt nionde album, betitlat Dreams. Och det är sköna drömmar hon bjuder på. Sex titlar eget skrivet material plus fyra ur den så ofta använda ”American song book”.
Början med sin egen, innerligt vackra och bluesfyllda The Bitter End, där Sinne Eeg´s röst har innerlig känsla med bluesfyllt betoning. Med bas och trummor, strikt återhållet spelade av Scott Colley respektive Joey Baron, samt Jacob Christoffersens så bluesfyllt accentuerande vid tangenterna på pianot. Låten suger sig in i medvetandet och sitter där och är helt klart bästa spår bland albumets tio, tillsammans med avslutande, Cole Porters så välkända och gungglada Anything Goes. Även likaledes välkända Porter melodin What Is This Thing Called Love, med långt stycke läcker scatsång till enbart trummor till inledning, följt av instrumentalt bra solospel av många i gruppen. Richard Rodgers/Lorentz Harts, smått svalt valsgungande Fallin In Love With Love, där rösten används som ett instrument i bop/scat-fraser, samt den läckert personliga sången I´ll Remember April från Gene De Paul/Patricia Johnston/Don Ryes pennor, tolkas fint och även de och tjusar mitt öra.
Bland Sinne Eeg´s titlar med så fint samspel mellan hennes scat/bop sång och Larry Koonse´s gitarr och Christofersens piano, medan det är balladsång med känsla och värme i Love Song och Time to Go. I titellåten Dreams, nynnar Sinne ordlöst synkront tillsammans med instrumenten. Aleppo, så försiktigt avskalat och ödesmättad med försiktig ”mollböj” i sång och spel. En avslappat njutbar sångstund Sinne Eeg bjuder i sitt nionde album.
Thord Ehnberg
- med fenomenala musiker!
Steve Coleman
Morphogenesis
(Pi Recordings/Forsyte)
Altsaxofonisten Steve Coleman är en av de stora stilbildarna inom modern jazz. Vägen dit har gått från uppväxten i Chicago och vidare till New York, där han spelade med bland många andra Thad Jones och Mel Lewis, Sam Rivers, Cecil Taylor, David Murray och Abbey Lincoln.
Med sitt första egna band the Five Elements lanserade han i mitten av 1980-talet konceptet M-Base ("macro-basic array of spontaneous extemporization"), som blandade funk, soul, världsmusik och jazz. Knutna till M-Base var också musiker som Gary Thomas, Geri Allen, Greg Osby, Robin Eubanks och Cassandra Wilson.
Efter flera skivor för Winter & Winter och RCA/Novus är Steve Coleman sedan 2010 kopplad till Pi Recordings, där Morphogenesis är han femte album på den etiketten. Hans förra skiva Synovial Joints valde jag för övrigt till Årets internationella skiva 2015 i DigJazz årliga sammanställning.
Morphogenesis består av nio kraftfullt dynamiska och synnerligen originella kompositioner som förutom att vara delikat arrangerade och instrumentsatta (alt- och tenorsax, trumpet, klarinett, violin, piano, bas, slagverk och röst) på ett egenartat sätt knyter ihop bebop, hardbop, funk och blues med konst- och kammarmusik.
Stycken som det inledande Inside Game, Roll Under and Angles och Morphing åkallar en revitaliserad Ellington (som inte är en långsökt referenspunkt rakt igenom). Samtidigt är det avslutande stycket Horda, som är albumets mest mustiga inslag, snarare en referens till jazzpionjären Raymond Scott.
Colemans musiker är fenomenala, och att jag nämner Jonathan Finlayson på trumpet, Matt Mitchell på piano, Rane Moore på klarinett och Maria Grand på tenorsax betyder ingalunda att de andra fyra är mindre är lysande. Själv spelar Steve Coleman altsax i en muskulös stil som skickar en och annan tanke till ingen mindre än Charlie Parker.
Det finns onekligen en hel del som pekar på att Morphogenesis kommer att vara en stark kandidat till 2017 års bästa internationella skiva.
Peter Bornemar
Ypperlig sammanställning
över vitalt och dynamiskt
svenskt jazzdecennium
Svensk Jazzhistoria Vol.11
1970-1979
Jazz Cosmopolit
(Box med 4 cd som omfattar åren 1970-1973, 1973-1975,
1976-1977, 1978-1979 + 188-sidig textbok
med europeiska frijazzens gudmor
Irène Schweizer & Joey Baron
Live!
(Intakt/Naxos)
Chris Speed Trio
Platinum on Tap
(Intakt/Naxos)
,
Efter att länge har varit tämligen svåråtkomlig finns nu glädjande nog det schweiziska skivbolaget Intakt Records katalog tillgänglig genom svensk distribution.
Det handlar om i närmare 300 kvalitativa utgåvor med i många fall fenomenala inspelningar med modern, ofta experimentell jazz med framför allt – men långt ifrån bara - europeiska musiker. Här finns skivor med bland många andra Alexander von Schlippenbach, Cecil Taylor, Barry Guy, Sten Sandell, Anthony Braxton och Steve Lacy.
Något av en gudmor för hela Intaktkatalogen är den fantastiska pianisten Irène Schweizer, som nu hunnit fylla 76 år och var en av portalfigurerna i den europeiska frijazzen på 1970-talet. Bland annat via album som Wilde Senoritas, Hexensabbat, Tuned Boots och Messer för FMP.
På Intakt har Schweizer medverkat på mer än 20 album, varav åtta soloalbum och lika många i duo med trumslagarna Louis Moholo, Andrew Cyrille, Han Bennink, Pierre Favre, Günter Sommer och nu också Joey Baron – en synnerligen vidsynt trumslagare som spelat med såväl Dizzy Gillespie och Chet Baker som Bill Frisell och John Zorns Naked City och Masada.
Duoskivorna är överlag suveräna, och ävenså denna liveinspelning med Joey Baron från Unerhört-festivalen i Zürich hösten 2015. Musiken i de sju kompositionerna här (på pappret fyra av Schweizer och tre av Baron) blandar friskt, frekvent och förlösande mellan bebop, post-bop, fritt improviserande och frenetisk swing.
En fulländad kombo, där Schweizers oförutsägbara växlande mellan mjukt och hårt, harmoni och disharmoni - via stenhårt klusterspel och frenetiska löpningar matchas perfekt av Barons ibland försiktiga, ibland aggressiva kommentarer.
Innerligt, subtilt med saxofonkameleont
Om attityden från Schweizer och Baron är sprudlande och ibland stojande är den behärskad och återhållsam hos den amerikanske tenorsaxofonisten Chris Speed och hans trio med basisten Chris Tordini och trumslagaren Dave King. Åtminstone på Platinum on Tap, där Speeds tenorspel är så dämpat att tonen närmast påminner om den från en fagott.
Men så har det inte alltid varit för denne kameleont i skärningspunkten mellan jazz, rock, electronica, klassisk och improviserad musik. På 1990-talet var Speed involverad i New Yorks downtownscen tillsammans med bland andra Tim Berne, Dave Douglas och Myra Melford, och ännu lite senare ingick han i den genrebrytande gruppen Pachora tillsammans med bland andra trumslagaren Jim Black.
Chris Speed står själv bakom åtta av de tio kompositionerna på Platinum on Tap, som präglas (och genomsyras) av hans melodiösa och innerligt subtila spel i vad som vanligtvis har en dragning åt balladhållet. Ett intryck som förstärks i tolkningen av Hoagy Carmichaels Stardust, och inte heller faller helt utanför ramen i en raffinerad version av Albert Aylers Spirits.
Peter Bornemar
oändliga strukturer och mönster
Tim Berne’s Snakeoil
Incidentals
(ECM/Naxos)
Den New York-baserade saxofonisten, kompositören och bandledaren Tim Berne är en av stora förnyarna inom den moderna jazzmusiken, samtidigt som han av någon märklig anledning torde vara en doldis för väldigt många.
På skiva har han figurerat med olika musiker och grupper (Bloodcount, Big Satan, Caos Totale m- fl.) sedan slutet av 1970-talet; via såväl sina egna skivbolag Empire och Screwgun som på etiketterna Soul Note, Winter & Winter, Clean Feed och nu senast ECM.
Incidentals är den fjärde skivan Berne gör för ECM med gruppen Snakeoil, som precis som på förra skivan You’ve Been Watching Me från 2015 utgörs av honom själv på altsax, Oscar Noriega på klarinetter, Matt Mitchell på piano och elektronik, Ches Smith på slagverk och Ryan Ferreira på gitarr.
Musiken inleds synnerligen försiktigt och återhållsamt med stycket Hora Feliz (titeln till trots), men övergår snart i den turbulenta komplexitet som kommit att känneteckna Tim Bernes tonspråk. Av de fem kompositioner på Incidentals, samtliga av Berne, håller sig två runt tio minuter, ett par strax därunder medan albumets huvudnummer, den extremt mångskiftande Sideshow, sträcker sig över 26 minuter.
Tillsammans med det eldfängda stycket Incidentals Contact är Sideshow albumets hemliga rum, med närmast oändliga strukturer och mönster att utforska. Förvisso handlar det musik som kräver närvaro och koncentration av den som lyssnar, men jag har lyssnat på albumet minst tio gånger och fascineras på nytt varje gång. Inte minst av den makalösa spelskicklighet som musikerna visar upp i det extremt utmanande materialet.
Peter Bornemar
som saknar utmanande udd
Ellen Andrea Wang
Blank Out
(Jazzland Recordings)
Ellen Andrea Wang är en ung norsk sångerska och basist som jag lärt känna som en viktig kugge I gruppen Pixel. Här i sin andra cd utgåva under eget namn betitlad Blank Out, (den första, Diving kom 2014) får vi musik med trådar som vänder sig mot ungdomlig pop/rock inspirerad musik. Ellen Andrea Wang har också skrivit all musik vi får höra. En musik med personligt sound med vacker melodisk betoning.
En mix av pop, rock och jazz således Ellen Andrea Wang bjuder sin publik denna gång. Cd:n är bitvis innerligt vacker men tyvärr saknas i fler av spåren den där engagerat utmanande ud
den vi jazzlysnare så gärna vill höra. Man får vänta fram till skivans femte spår, Electric, innan man finner engagemanget i hennes sång, med pådrivande basspel. En låt som för övrigt får fin övergång i nästa spår, Feeling, en fortsättning av i snarlik melodislinga och tempo som skapades i föregående titel. Visst, inledande Peace Prize, visionärt tjusig med övergång i mjuk lätt taggad sång till smått stressade trummor från Erland Dahlen och så finns där Martin Hagfors med ”megafonröst”, som inte förmedlar något ytterligare till innehållet. Hagfors har för övrigt textsatt sex av skivans titlar och tillsammans med Wang i den sjunde. Andreas Uvo bjuder engagerat bra kort pianosolospel i Heaven och i en rytmisk Bad Blood spelar Wang fin bas. Till det bästa i denna cd hör även det vackra långsamma balladspelet med basen ensam i intro i avslutande Accord de Paris, övergående i andaktsfull försiktig ordlös sång och de övriga kommer in med ävenledes de i försiktigt spel. En skiva där Ellen Andrea Wangs sång har stundtals samma ungt okonstlade röstläge, så som Rickie Lee Jones hade i sin karriärs början. Något kort speltid, enbart strax över halv timman. En skiva som inte imponerar men får ändå godkänt.
Thord Ehnberg (Även foto Ellen Andrea Wang)
med spelglädje och sagolik rytmik
Jaco Pastorius
Truth, Liberty & Soul
Live in NYC. The Complete
1982 NPR Jazz Alive Recording
(Resonance/Border)
Toots Thielemans berättade att elbasisten och komponisten/arrangören Jaco Pastorius var för honom den mest betydelsefulla musiker som kommit fram efter Charlie Parkers frånfälle. Toots var inte ensam om den uppfattningen. Även om Jaco förde ett brokigt liv var han en pedant i sitt musicerande och skrivande. Efter den här tidigare outgivna konserten som ligger på två plattor får Toots stå oemotsagd.
Inspelningen kom till vid George Wiens Kool Jazz Festival i New York 1982. De medverkande tillhör gräddan av stadens jazzelit. Dit räknas den fantastiska trumpetsektionen med Randy Brecker, Jon Faddis, Lew Soloff, Alan Rubin, Ron Tooley och Kenny Faulk. Trombontrion består av Jim Pugh, David Taylor och Wayne Andre. Dave Bargeron hanterar tuban. Valthornister är John Clark och Peter Gordon. Rörblåsare är altsaxofonisten Bob Stein. Bob Mintzer dubblerar mellan tenor-sopransax-basklarinett. Andra tenorister är Lou Marini och Frank Wess. Howard Johnson och Randy Emerick spelar barytonsax. Gästsolisten Toots Thielemans munspel är en färgklick av format. Jacos polare från Weather Reporttiden, Peter Erskine är trummis. Percussionist är Don Alias. Steelpansspelaren Othello Molineaux förstärker bandets karibiska agerande.
Jacos arrangemang har ingångsvinklar som står i en bjärt kontrast till det konventionella storbandsskrivandet. Musiken speglas av spelglädje och en sagolik rytmik. Ett skolexempel på bandets rytmiska kunnande och kommunikationsförmåga är när Jaco tillsammans med valthornisten John Clark och percussionisten Don Alias gör en storstilad exposé i den femton minuter långa Okonkolyé Y Trompa. Jaco och Peter Erskine är centralfigurer i Bass And Drum Improvisation där en exalterad publik taggar paret till stordåd.
Flera av melodierna på skivan fanns också på World Of Mouth Big Bands skiva Invitation från Japan 1983. Då medverkade också ett antal av den här skivans musiker. Med på båda skivorna är melodierna Invitation, Fanny Mae, Soul Intro/The Chicken, Liberty City, Reza/Giant Steps och Sophisticated Lady. Ofrånkomligt är att Parkers Donna Lee finns med i ett mycket snabbt tempo. Toots Bluesette har fått en ny kostym som passar som handsken. Samma med Jacos klassiker Three Views Of A Secret där munspelets intagande toner får betyget att gå i topp. Mer Toots blir det i den råsvängande Fannie Mae där Jacos sång tänder slutraketen från ett liveband med intensitet och härlig utstrålning.
I det omfattande texthäftet görs intressanta uttalanden från flera av skivans musiker och andra personer i musikbranschen.
Göran Olson
som ständigt vidgar sinnen och vyer
Roscoe Mitchell
Bells for the South Side
(ECM/Naxos)
Under närmare ett halvt sekel har Roscoe Mitchell i rollen som kompositör, saxofonist och bandledare varit en förgrundsgestalt inom experimentell musik, där jazzen utgjort fundament men som också innefattat konstmusik, elektronisk musik och till och med en släng av r&b.
Mest känd är Mitchell sannolikt som en av huvudmännen i banbrytande gruppen Art Ensemble of Chicago. Och han var också med och grundade organisationen Association for Advancement of Creative Musicians (AACM), vars 50-årsjubileum för ett par år sedan hyllades med utställningen The Freedom Principle på Museum of Contemporary Art i Chicago.
I samband med utställningen gjordes också den här över två timmar långa inspelningen, där Roscoe Mitchell framträder tillsammans med fyra olika triokonstellationer – både separat i respektive trio och tillsammans. Musiken är synnerligen komplex och krävande, men också ytterligt originell och rik beträffande både klanger och färger.
Av de elva kompositionerna, fördelade på två skivor, har ett par starka inslag av samma breda palett av de slagverk (gongs, klockor, skallror, handtrummor i olika storlekar) som också hanterades av Art Ensemble of Chicago. Dessutom har samtliga kompositioner ett nästan lika starkt fokus på tystnad som på ljud.
Anslaget är också allt annat än bombastiskt, snarare baseras musiken på ett utvecklande av kontraster och nyanser i en ständigt växlande klangbild. Även om slagverken är rätt frekventa i ljudbilden – hanterade av William Winant, Kikanju Baku och Tani Tabbal - finns här också James Fei på saxofoner och klarinetter, Hugh Ragin på trumpet, Tyshawn Sorey på trombon, Craig Taborn på piano och Jaribu Shihad på bas.
Roscoe Mitchell själv agerar mer återhållsamt, på allt från sopranino till bassax, och intar ofta rollen att dirigera musikerna. I det inledande tolvminutersstycket Spatial Aspects of the Sound dyker hans piccolo inte upp i ljudbilden förrän under den sista minuten, och i EP 7489 spelar han inte alls.
Mer framträdande är Mitchells tillsammans med Sorey på trombon och Ragin på trumpet i kammarstycket Prelude to a Rose samt på sopran med Taborn på piano och Baku på bas i friformmässigt drivande Dancing in the Canyon, som är det enda stycket Mitchell inte skrivit helt själv.
I den avslutande medleyn Red Moon in the Sky/Odwalla figurera alla nio musikerna tillsammans i vad som under 17 minuter är en böljande atmosfärisk ljudtapet med starka inslag av elektronik för att därefter övergå till det klatschigt bluesfärgade AEOC-tema som Mitchell skrev 1973.
Sammanfattningsvis synnerligen mäktig, koncentrerad musik från en 77-åring som ständigt tycks vidga både sinnen och vyer.
Peter Bornemar
bop med fräsch kvintett
Ole Matthiesseen
Flashback & Dedications
(Stunt)
Danske pianisten Ole Matthiessen har förekommit i många olika sammanhang inom jazzmusiken. Förutom pianospelandet har han varit producent för Danska Radions Big Band, redaktör för Danska Radion´s Jazz Live där han spelat in och sänt konserter från danska jazzscener. Varit ordförande för danska jazzmusikerföreningen och styrelseledamot i European Jazz Frederation, skrivit artiklar och recensioner för tidningar och böcker om rytmisk musik mm.
Nu gäller det Ole Matthiessen som pianist med egen kvintett spelandes elva egna kompositioner. Musik i den så lättlyssnat melodiskt men ändå attackerande tonskalan förankrad i femtio och sextiotalets början. Med förutom honom själv väl avvägt bra pianospel tillsammans med trumpetare Henrik Bolberg och tenorist Bob Rockwell som mest och i fint solospel i många av titlarna tillsammans med basklippan Jesper Lundgaard och trummis Ole Streenberg i fint samspel.
Rykande fräscha femtiotals bopfraser i mycket men början sker i synnerligen vackert balladspel, Love song, allvarligt sansat spel, vilket vi även finner i fler spår i albumet. Den så vackra To Trane, som man inte kan undgå att förstå att en tidig John Coltrane tillägnats, som ävenledes innehåller ett pampigt trumsolo. Det så sugande lockande bluesfyllda spelet finner vi i Ocbbct där stråkbas, trumpet, piano och tenorsax är synnerligen goda karameller att suga på. Agustaften i Tivoli, gungar så där lössläppt härligt lättsamt och chosefritt med även här, så gott som samtliga medverkande i avspänt solospel. Som atmosfären är på just Tivoli mitt i Köpenhamn med alla dess förlustelser. I Für,-?, bjuds virvlande valsgungande spel medan Drummer´s Mare, är vikt för Lundgaards bas ett långt stycke innan Bolbergs sordinerade trumpet och Rockwells heta tenor tar över i solo, med piano/trummor accentuerande runt om.
Det här är lättlyssnad musik där spelglädjen lyser. Flashback & Dedications är Ole Matthiessens fjärde album för Stunt. Det första, Portraits, Poems and Places kom 2008.
Thord Ehnberg
de fria jazzformerna
En av de mer sälla fåglarna bland skivbolag inriktade mot jazz i de friare formerna är franska RogueArt, som grundades av Michel Dorbon och inledde utgivningen 2005 med albumet Bindu med en grupp under ledning av de amerikanske slagverkaren Hamid Drake.
Sedan dess har det blivit 50 utgåvor med framför allt musiker baserade i New York och Chicago, men även med en hel del europeiska musiker. Representerade i katalogen är bland andra saxofonisterna Roscoe Mitchell, Rob Brown, Evan Parker och Larry Ochs, basisterna William Parker, Joëlle Léandre och Peter Kowald samt flöjtisten Nicole Mitchell.
Se skivrecenioner på Rogue Art
Black Saint och Soul Note
nu på fyra nya cd-boxar
Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över
av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. I ett första skede släpptes 13 boxar och nu har ytterligare fyra givits ut och det med World Saxophone Quartet, Jimmy Giuffre, Mal Waldron och Don Pullen
Boxarna distribueras i Sverige av Naxos.
Läs om boxarna på Black Saint och Soul Note
Årets jazz!
DIG listar
skivfavoriterna
2014
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR