AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Stan Getz 1976. Foto: Gunnar Holmberg DIG Jazz©
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat
skivspecial
samlade med följande
svenska jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Diggat Internationellt
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Svensk
Jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
DIG-artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Stan Getz
Moments in Time (Resonance Records)
Stan Getz/João Gilberto
Getz/Gilberto `76
(Resonance Records)
Under en vecka i maj 1976 framträdde Stan Getz kvartett tillsammans med den brasilianske gitarristen och kompositören João Gilberto på Todd Barkans välkända jazzklubb Keystone Korner i San Francisco. Barkans idé var naturligtvis att försöka återskapa en del av den magi som kännetecknade det lyckade mötet de två emellan 13 år tidigare i och med inspelningen av det vid det här laget legendariska albumet ”Getz/Gilberto” (Verve). Även skivbolaget Columbia gjorde ett försök i samma syfte 1975 (”The Best of Two Worlds”) men lyckades inget vidare – trots att man anlitade Getz själv som producent.
På Keystone Korner fick publiken först höra en avdelning med Getz dåvarande
kvartett, det vill säga med pianisten Joanne Brackeen, basisten Clint Houston och trumslagaren Billy Hart, och sedan, efter paus, kvartetten plus Gilberto.
Enligt Stan själv var just Keystone Korner-kvartetten en av de bästa formationer han någonsin ledde. Det finns ingen anledning att säga emot. Joanne Brackeens pianospel var fullständigt magnifikt och det är synd och skam att man inte hör henne oftare numera. Som solist var hon strålande och som ackompanjatör ytterst lyhörd och stöttande. Det var för övrigt samma grupp som besökte Åhus-festivalen sommaren 1976 och som spelade in en dubbel-LP på Jazzhus Montmartre för det danska skivmärket SteepleChase ett halvår senare. Dock ersatte Niels-Henning Örsted Pedersen Houston vid det tillfället, vilket naturligtvis inte var någon försvagning.
I San Francisco var Getz uppenbarligen på sitt allra bästa humör. Trots – eller kanske tack vare – att han botaniserade i den repertoar som var den han allra helst brukade hålla sig till under 70-talet, märker man sannerligen inget rutinmusicerande. I Harry Warrens ”Summer Night”, som vi först hörde på en Columbia-skiva, (”The Master”) där Albert Dailey satt vid pianot i stället för Brackeen, spelar han helt fantastiskt! Inte en onödig ton och en logik och fantasi absolut mästarklass. Detsamma kan sägas om hans innspirerade spel i Wayne Shorters ”Infant Eyes”, Dizzy Gillespies ”Con Alma” och Duke Ellingtons ”Prelude to Kiss”, en melodi som jag har för mig att Stan spelade in på skiva första gången i Stockholm tillsammans med Bengt Hallberg redan 1951. Det var för övrigt på samma gång som ”Ack Värmeland du sköna” förevigades. En komposition som var ”ny” i San Francisco var dock Horace Silvers vackra ballad ”Peace” med Stan Getz som enda solist.
Getz tycktes alltså vara i praktslag på Keystone Korner. Likaså Joanne Brackeen. Och herrar Clint Houston och Billy Hart var naturligtvis idealiska i sammanhanget.
På Getz/Gilberto-skivan förenar sig alltså João Gilberto med kvartetten. Av de 12 nummer han bjuder på, känner vi inte oväntat igen de allra flesta från tidigare inspelningar han gjort tillsammans med Getz. ”Nya” är dock Dorival Caymmis ”Samba da Minha Terra” och ”Rosa Morena” och Ary Barrosos ”Morena Boca de Our
o”. Även avslutningsnumret, ”Gilbertos ”Um Ambraco No Bonfa”, som är en pastisch på ”Um Abraco No Getz” (”A Tribute to Getz), som förekom på albumet ”Jazz Samba Encore!” (Verve), är tidigare ohört och förmodligen hopsvarvat för Keystone Korner-bruk.
På Gilberto-skivan deltar tyvärr Stan Getz endast pliktskyldigast. På hälften av numren är han faktiskt inte med alls, vilket är synd. Förmodligen ville ha inte stjäla showen för sin brasilianske vän. Av Brackeen hörs inte mycket heller. Det är först i extranumret, en repris på ”É Preciso Perdoar” som också inleder Gilbertos avdelning, som hon får några solotakter på sin lott.
João Gilberto låter förstås som han brukar. Opretentiös, avspänd, lite hes och eftertänksam och mycket rytmisk. Och givetvis sjunger han på portugisiska i alla de sköna sambor som han hade plockat med sig till gästspelet i Kalifornien. Det egenhändiga ackompanjemanget på gitarr fungerar också precis som det ska. För bossafrälsta är albumet ett ”måste”
Jan Olsson
Ömsom vin och ömsom vatten.
Ändå musik på "världsmästarnivå"
Stan Getz 
The Complete Columbia
Albums Collection
(Columbia Legacy/Sony/8-cd-box)
Stan Getz gjorde sju plattor i eget namn på Columbia under 70-talet. Åtminstone två av dem var av allra yppersta klass: ”Captain Marvel” med Chick Corea, Stanley Clarke, Tony Williams och Airto Moreira, och ”The Peacocks” med Jimmie Rowles, Buster Williams och Elvin Jones. På det sistnämnda albumet är det faktiskt Rowles som är huvudperson. Men det kan ju kvitta – både han och Stan musicerar på världsmästarnivå. På två av albumets 13 nummer är förresten Rowles helt på egen hand, både som pianist och sångare.
De fem återstående skivorna är av blandad kvalitet. ”Another World”, på vilken Stan umgås med pianisten Andy Laverne, basisten Mike Richmond, trumslagaren Billy Hart och slagverkaren Efrain Toro, är okay men inte mycket mer. Åtminstone inte med Getz-mått mätt. ”The Master”, där Getz stöttas av Al Dailey, Clint Houston och Billy Hart tillhör inte heller det man bara ”måste ha” i sin samling. Men den är ändå åtskilligt bättre än ”The Best of Two Worlds”, där man har gjort ett nytt försök att återförena Stan med bossahjälten João Gilberto. Att resultatet blivit så trist beror främst på att melodimaterialet är magert i överkant. Stan gör säkert vad han kan, men det räcker tyvärr inte. ”Children of the World”, på vilken en ganska oinspirerad Getz omger sig med en skog av synthar och slagverk , oftast anförda av Lalo Schifrin, tillhör inte heller guldklimparna i Stans stora skivproduktion. Och ”Forrest Eyes”, en platta med filmmusik, skriven av holländaren Jurre Haanstra, bör helst glömmas så fort som möjligt.
Återstår: den åttonde cd:n i boxen. På den har man samlat ihop de nummer i vilka Getz, och en rad andra gamla veteraner, medverkar som solister i Woody Hermans band i Carnegie Hall en novemberkväll 1976 inför en hänförd publik. Här slår det verkligen gnistor och Stan är i kalasform! På denna ”bonus-cd” har man också plockat med ett fint kvartettnummer från Montreux 1977 och två låtar med en grupp som kallade sig CBS Jazz All-Stars, i vilken även tenorsaxkollegan Dexter Gordon ingick. De bägge sistnämnda numren fanns en gång med på en LP betitlad ”Havana Jam 2”, av vilket det framgår att upptagningarna är gjorda på Cuba.
Ömsom vin ömsom vatten alltså, men naturligtvis välkommet för den som vill ha sin Stan Getz-samling komplett. Och så måste man också komma ihåg att Stan Getz hade – som man säger i sportvärlden – en mycket, mycket hög lägsta-nivå.
Till sist kan konstateras att texten i den lilla boken som finns med i boxen är mycket amatörmässigt och slarvigt skriven. Man hänvisar till Getz egna albumtexter - som inte finns med - och sättningarna är både felaktiga och ofullständiga här och var. Bland annat påstås det att albumet ”The Best of Two Worlds” spelades in i september 1977 och gavs ut drygt ett år tidigare(!) - i maj 1976. Rätt inspelningsdatum ska vara 21 maj 1975. Vidare har man tappat bort Hubert Laws, som är flöjtsolist, i laguppställningen för CBS Jazz Stars. Liksom att Bobby Hutcherson faktiskt spelar marimba och inte vibrafon. Nonchalant och oproffsigt i överkant!
Trots ovanstående något magsura påpekanden står faktiskt ”Stan Getz – The Complete Columbia Albums Collection” på hedersplats i min skivhylla. Är man Getz-freak, så är man! Och hade man plockat med Columbia-albumet ”Bob Brookmeyer and Friends” i boxen också, på vilket Stan spelar fullständigt formidabelt, så hade lyckan varit nästan fullständig.
Jan Olsson
"Ack Värmeland Du Sköna" tar priset!
Stan Getz at Nalen
with Bengt Hallberg
(Riverside/Border 2-cd) *
Inspelad 1959
Stan Getz bodde åren kring 1960 i Danmark och skämde ofta bort publiken på bägge sidor Öresund med sitt ypperliga musicerande. Han gjorde också en rad utmärkta skivinspelningar, såväl i Sverige som i Danmark, under denna period. Vid några tillfällen dök han förstås upp på Nalen i Stockholm för att umgås med sina svenska vänner. Nyligen fick vi veta hur det lät när han lierade sig med Jan Johansson, Dan Jordan och William Schiöpffe i det legendariska danspalatset på Gata Regerings 74. Och nu får vi höra, på en dubbel-cd, vad som hände när han 1959 åter strålade samman med sin gamle polare från folkparksturnén åtta år tidigare, vår nationalklenod Bengt Hallberg.
Kort sagt och skrivet: det lät alldeles ljuvligt!
Nalle Nilson, som jobbade på Nalen på den tid det begav sig, tog upp några kvällsövningar med Getz, Hallberg, Jordan och Egil Johansen på sin Tandbergsbandspelare. Meningen var förstås aldrig att resultatet skulle ges ut på skiva, varför ljudkvalitén är ungefär som man kunde vänta sig. Inget vidare alltså, med moderna mått mätt. Men för oss som vuxit upp med Voice of America och AFN på kortvåg har inte sådana trivialiteter någon avgörande betydelse. Hellre bra musik och lite vissen ljudkvalitet än tvärtom – vilket sannerligen ofta är fallet.
Sammanlagt tretton nummer har Nilson vaskat fram. Av dem tycker jag de båda versionerna av ”All God´s Chillun Got Rhythm” är smått fantastiska – och dessutom olika. Såväl Stan som Bengt är i lysande form och idéerna, den ena mer magnifik än den andra, står som spön i backen. Men ändå tar nog den långa, nära en kvarts timme, ”Ack Värmeland du sköna”* priset. Här är Stan på sitt allra bästa humör och spelar osannolikt vackert och sammanhållet. Den klassiska inspelningen från 1951 med samma par i huvudrollerna betraktas, med all rätt, som något av det bästa som någonsin har spelats in på skiva i jazzväg i vårt land. Men Nalen-versionen är – om möjligt - ännu bättre! Alla Getz-samlare MÅSTE bara skaffa den här plattan! Därmed basta.
*Att jag har satt två betyg beror på att jag, eftersom en del tycker att man bör göra så, har skiljt på den musikaliska och tekniska kvalitén.
Jan Olsson
^"Ack Värmeönd Du Sköna" he också spelats in av månha amerikanska musiker, bland annat Miles Davis, under titeln "Dear Old Stockholm".
Briljant spel och
en omväxlande repertoar
Stan Getz at Nalen
with Jan Johansson.
Live In The Swedish Harlem
(Riverside Jazz Label/Border)
Getz och Jan svarar som väntat för ett briljant spel i den omväxlande repertoaren. Coleman Hawkins Stuffy bildar ouvertyr till Nalenbesöket. Fortsättning följer med sällan spelade The Thrill Is Gone, Mulligans News From Blueport samt Catch As Catch Can. Ahmad Jamals A New Rhumba är en överraskande ingrediens. Samma med Al Cohns Ah-Moore. Till detta skall läggas evergreens eller likvärdiga som I Want To Be Happy, Get Happy, Younger Than Springtime, Gone With The Wind, Easy Living samt Summertime.
...men ljudet inte av bästa märke
Ljudåtergivningen är inte av bästa märke med en ojämn balans i kompet. Många justeringar har säkert gjorts innan skivan kom till. Trots anmärkningen är det en intressant blick i backspegeln. Men jag kan inte slita mig ifrån att Getz genomgående hade en mycket hög nivå på ljudåtergivningen på sina skivor. Inte bara de som gjordes i Danmark med Kenny Barron. Getz förknippas med ett vackert totalsound - det ingick i hans bild. Betyget hade blivit betydligt högre med en bättre ljudkvalité.
Göran Olson
och osannolikt vackert!
Stan Getz –Kenny Barron
People Time
The Complete Recordings
(EmArcy/Box med 7 cd)
Häromdagen frågade en av mina vänner om det finns något som kan kallas för ”sommarjazz”. Först kändes hans undring lite märklig. Men vid närmare eftertanke slog det mig, att det faktiskt finns ”sommarjazz”. Det var när jag höll på att spela mig igenom boxen ”People Time – The Complete Recordings” - med Stan Getz och pianisten Kenny Barron.
Boxen, som innehåller hela sju cd, spelades in på vårkanten 1991. Alltså bara några månader innan Stan lämnade den här världen. Den är helt fantastisk, och för mig innehåller den just det som jag skulle vilja kalla sommarjazz. Kanske beror det på att jag huvudsakligen upplevde Stan Getz livs levande just under några somrar, då han både turnerade i folkparkerna och dök upp på både klubbar och festivaler. Men lika mycket kan det bero på Stans musik, som var både sval och varm på en och samma gång. ”Cool and hot” brukade man säga förr i världen.
Jag minns fortfarande när vi nåddes av budskapet om att Stan hade gått hädan. Det var en fredagskväll i juni 1991. Min gode vän på Sveriges Radio Inge Dahl och jag befann oss i Sandviken och höll på att spela in den jazzmusik som bjöds på Bangen, som den trevliga festivalen kallas.
Dagen därpå, ställde vi samman ett minnesprogram i vilket basisten Gunnar Johnson också medverkade. Naturligtvis hade vi plockat med den ljuvliga inspelningen av ”Ack Värmeland du sköna”, som Stan hade spelat in 40 år tidigare med Gunnar, Bengt Hallberg och Jack Norén. Snacka om sommarjazz!
Musiken i den nyutkomna boxen, ”People Time”, spelades in under Stans och Kenny Barrons fyra kvällar långa gästspel på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn. Möjligen innehåller den det allra bästa Getz någonsin lät föreviga på skiva. Mer koncentrerat, inspirerat och osannolikt vackert tror jag aldrig han spelade under hela sin långa karriär. Det känns som om han visste, att det skulle bli bland det sista han gjorde. Därför bestämde han sig för att bara hålla sig till väsentligheter.
Känns det i mesta laget med sju cd, så finns en del av innehållet samlat på en tidigare dubbel-cd, som också har titeln ”People Time” (EmArcy).
Jan Olsson
Getz utmärkt
-men Hallberg av yppersta klass!
Stan Getz
In Stockholm
(Verve/Universal)
Hösten 1955 var ingen höjdarperiod i Stan Getz karriär. Förutom att han hade svåra missbruksproblem drog han också på sig lunginflammation och hamnade, bland alla ställen, på Lunds lasarett. Han vårdades ömt av en Syster Monica, som strax därefter kunde byta ut sitt efternamn Silverskjöld mot Getz.
I mitten av december tyckte i alla fall Stan, 28 år vid det laget, att han var frisk nog att kliva in i en skivstudio igen. Och det gjorde han i Stockholm tillsammans med sina gamla blågula kollegor Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Anders Burman. Resultatet letade sig så småningom ut på en LP, som inte alldeles oväntat döptes till ”Stan Getz in Stockholm”. Den fick ett tämligen blandat mottagande i svensk fackpress. En och annan förstå-sig-påare klagade bland annat över att Stan spelade för svalt och orkeslöst. Precis samma kritik som Lars Gullin utsattes för alltså.
Nu har, äntligen, ”Stan Getz in Stockholm” letat sig ut på cd, vilket sannerligen var på tiden, och vi kan alltså åter ta del av den musik den svensk-amerikanska kvartetten åstadkom. Åtta välkända standards stod på repertoaren, vilket kanske var för man ville göra det lätt för sig. Och Stans spel är måhända inte det bästa han åstadkom under sin långa och brokiga musikantbana. Orken och inspirationen tycks tryta emellanåt. Men svalt – nej! Snarare tvärtom. Om man nu inte råkar gilla den sammetslena, välansade tonen, den som gjorde att Stan fick smeknamnet ”The Sound”, så hittar man faktiskt här och var både värme och spelglädje. I ”Indiana” spelar han fullständigt lysande. Likaså i ”I Can´t Believe That You´re In Love With Me”. Fast plattans märkligaste nummer är nog ändå “Get Happy”, som presenteras i en mollversion!
Trots att Stan Getz då och då alltså gör alldeles utmärkt ifrån sig, är det ändå allra mest för Bengt Hallbergs skull man skaffar ”Stan Getz in Stockholm”. Bengts raffinerade harmoniuppfattning, melodiska fantasi, spänst och klurighet är av absolut yppersta klass. Vid inspelningstillfället var han endast 23 år gammal, och det var fortfarande drygt ett år kvar, tills han - tillsammans med Johnson och Burman - skulle spela in sin legendariska ”Dinah”-LP, en av de mest anmärkningsvärda jazzskivor som någonsin spelats in i vårt land.
Jan Olsson
Två lyriker möts
och skapar stor musik
Stan Getz at Large
Featuring Jan Johansson
(Storyville 2 cd/Plugged)
För inte så längesedan kom Stan Getz skiva från Nalen*. Den inspelades 1959. Getz kvartett bestod då av pianisten Jan Johansson, basisten Daniel Jordan och trumslagaren William Schiöpffe. Samma laguppställning har den här skivan som spelades in i Köpenhamn i mitten av januari 1960. Musiken finns tidigare utgiven på såväl lp som cd.
När Getz sammetston blandas med Jan Johanssons kongeniala spel är det lätt att säga att stor musik uppstår. Det är två måleriska lyriker som formar en intim sfär som väcker beundran även dryga femtio år längre fram i tiden. Getz och Jan inspirerade varandra utan att ta till storsläggan. De var samma andas barn där harmoni och en finslipad melodisk känsla var kännetecken.
Med lyhörde Schiöpffe hade Getz försäkrat sig om den tidens attraktivaste skandinaviska trumslagare. Getz hade för vana att få fram det bästa ur sina trumslagare. Billy Hart kan berätta. Ett bra komplement har Schiöpffe i Jordan som mönstergillt följer spelarnas intentioner och även skapar en flytande puls.
Första skivan lockar med tre evergreens, Night And Day, Goodbye och When The Sun Comes Out. Rena jazzkompositioner är Dave Brubecks In Your Own Sweet Way, Oscar Pettifords Köpenhamnshyllning Café Monmartre Blues och Erik Norströms Pammie´s Tune.
Med ett lätt vibrato smeker Getz fram Johnny Mandels ballad Just A Child i skivans ouvertyr. Som balladtolkare var han en titan. Lyfter gärna fram spelet i Jerome Kerns The Folk Who Live On The Hill och He Was Too Good To Me som Chet Baker lanserade. Born To Be Blues som sångaren Mel Tormé var delaktig i hör också dit och finalnumret The Thrill Is Gone tillhör samma kategori. Balladtemat bryts i Harold Lands komposition Lands End och Richard Rodgers Younger Than Springtime.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR