DIG Jazz

Övriga sidor:

Aktuella evenemang

En oemotståndlig glädjekälla

med färg, form, rytm och harmoni

Knut Grane: Jazz Mood.

Inbunden, 117 sidor, rikt illustrerad (Ellerströms förlag).

De fyra begreppen färg, form, rytm och harmoni är gemensamma för såväl Malmökonstnären Knut Granes måleri som för jazzmusiken. Därför är hans bok ”Jazz Mood” en visuellt oemotståndlig glädjekälla för varje sann jazzvän. Dessutom en färgsprakande påminnelse om en rad av jazzens allra största utövare och stilbildare.

Knut Grane föddes 1926 i Göteborg, växte upp under jazzmusikens guldålder, 30- och 40-talen, och kom genom sitt umgänge tidigt i kontakt med både jazzen och bildkonsten. Efter genomgången gymnasieutbildning vid Hvitfeldska läroverket pluggade han konst på slöjdföreningens skola i Göteborg, fortsatte sedan sina studier vid Kunstakademiet i Köpenhamn och hamnade så småningom som tecknare och reklamkonstnär i Malmö. Men dessförinnan, redan som 20-åring, arbetade han sig över Atlanten, ombord på M/S Gripsholm, och fick på så sätt under några hektiska och innehållsrika dygn uppleva det pulserande jazzlivet i The Big Apple. Bland annat insöp han den nydanande musik, bebop, som Dizzy Gillespie och hans storband chockade publiken med på Three Deuces på 52:a Gatan. Intrycken blev både omtumlande och outplånliga.

”Jazz Mood” är inte en självbiografi i konventionell bemärkelse. Den är snarare en bilderbok med en rad texter. Granes egna naturligtvis, men även tidningsurklipp, programblad, recensioner och kommentarer av samarbetspartners och vänner. Bland dem Leif ”Smoke Rings” Andersson.

Jazzmusiken har varit, och är fortfarande, den huvudsakliga inspirationskällan för Grane och hans konstnärskap. Ett lysande exempel återfinns på legendariska danssalongen Amiralen i Malmö, en gång Harry Arnolds hemmaplan. Ovanför estraden kan en 27 meter lång och fyra och en halv meter hög målning beskådas på vilken bland andra ”de fyra stora” (enligt Knut Grane), Armstrong, Ellington, Basie och Parker, kan skönjas. Denna, internationellt prisade och uppmärksammade målning är givetvis förevigad i boken. Dessutom finns förstås en lång rad andra av Knut Granes målningar, collage, affischer och grafiska blad att studera och njuta av för den konst- och jazzintresserade.

Även om Knut Granes verk i grund och botten är abstrakta, förmedlar de en alldeles tydlig jazzkänsla. ”Mina jazzbilder handlar inte om att avbilda jazzmusiker utan snarare att finna en bildmässig form för den emotionella upplevelsen i musiken”, sa Grane för några år sen. Och visst, precis så känns det också.

Jan Olsson

DIG Jazz!

Övriga sidor:

Aktuella evenemang

George Shearing -engelsman

ända ut i fingerspetsarna

Lullaby of Birdland

– The Autobiograhy of George Shearing”

av George Shearing och Alyn Shipton. (Continuum 2004).

Inbunden, illustrerad. 260 sidor..

De flesta jazzböcker är naturligtvis bara till för de närmast sörjande. Namn, namn och åter namn. Och däremellan en massa låttitlar och ännu fler namn. Men det finns undantag. Ett lysande sådant är ”Lullaby of Birdland”, som George Shearing (1919-2011), 85 år gammal, snodde ihop med viss assistans av den engelske journalisten, musikhistorikern och radiomannen Alyn Shipton. Det hela började med att Shipton gjorde ett program för BBC med och om Shearing. Resultatet blev så intressant, tyckte han, att han uppmanade George att sätta sig ner och försöka samla ihop sina minnen och berätta sitt livs historia. Det var ett gott råd.

George, som föddes i London 1919, var blind sedan födseln och fick således lära sig att spela piano på samma sätt som vår egen Reinhold Svensson, som föresten var årsbarn med Shearing. I en skola för synskadade alltså. Som tonåring blev George medlem av Claude Bamptons orkester, ett på sin tid mycket uppmärksammat engelskt storband, i vilket samtliga musiker var synskadade. Och med ett stort leende på läpparna (antar vi) drar han sig inte ett ögonblick för att berätta om orkesterns fantastiska öden och äventyr. Som till exempel när hela gänget, precis innan ridån ska gå upp inför en konsert, kröp omkring på golvet och med hjälp av sina händer letade efter ett borttappat emaljöga. Över huvud taget beklagar sig aldrig George i sina memoarer över det faktum att han var blind. Ibland framhåller han i stället att det kunde vara en fördel. ”Jag har aldrig behövt bli störd över hur folk klär sig”, berättar han. ”Och om mina medmusiker var svarta eller vita spelade förstås ingen roll. Jag kunde ju bara se hur de såg ut på insidan”.

Efter några framgångsrika år i England, under och strax efter andra världskriget, flyttade George, stöttad av sin gode vän och landsman Leonard Feather till USA för att söka lyckan. Att han fann den där vet vi ju alla. I februari 1949 spelade han in ”September in the Rain” med sin nybildade amerikanska kvintett och arrangörerna stod i kö för att engagera honom. ”The Shearing Sound”, baserat på klangerna i Glenn Millers saxsektion men överförda till vibrafon, piano, gitarr och komp, blev en enorm succé. Det ursprungliga kvintettmanskapet bestod förutom Shearing av vibrafonisten Marjorie Hyams, gitarristen Chuck Wayne, basisten John Levy och den till trumslagare omskolade trumpetaren Denzil Best. Denna framgångsrika sättning behöll Shearing sedan under praktiskt taget hela sin karriär, även om medlemmarna kom och gick. Bland dem som passerade genom bandet genom åren kan nämnas vibrafonisterna Joe Roland, Cal Tjader och Gary Burton, gitarristen Toots Thielemans, basisterna Al McKibbon, Herman Wright och Ralph Peña samt trumslagarna Bill Clark, Roy Haynes, Vernell Fournier och Philly Joe Jones.

Naturligtvis berättar också Shearing, intressant och synnerligen underhållande, om sitt mycket lyckosamma och långvariga samarbete med Mel Tormé. ”Mel och jag behövde aldrig repetera”, konstaterar han. ”Den ena kände alltid instinktivt vad den andre tänkte göra.” Likaså redogör George för sina duoäventyr med diverse basister, framför allt Neil Swainson, under den senare delen av sin långa karriär.

Men det som gör att George Shearings memoarer skiljer sig från det mesta man läst om och av diverse företrädare för jazzbranschen är, att han släpper till alldeles oväntat mycket om sitt privatliv. Om sin familj, till exempel, och svårigheterna att få ett äktenskap att fungera, när man för det mesta är på resande fot. Han resonerar också om problemen – och fördelarna - med att vara blind. Han gör det dessutom på ett synnerligen rakt och positivt sätt och med en imponerande självdistans. Och så är han förstås alldeles rysligt engelsk, även om han råkade tillbringa större delen av sitt liv på andra sidan Atlanten. Han hade förmodligen pressveck på de pyjamasbyxor har tog på sig efter att ha avnjutit aftonens fyra centiliter whisky i bästa skinnfåtöljen. Hade han varit seende hade han säkert burit monokel också.

Jag tror att många, även utanför den snäva och rabiata jazzkretsen, kan ha stor glädje, och kanske till och med nytta, av att läsa ”Lullaby of Birdland”. För oss redan frälsta är den snudd på en nödvändighet i bokhyllan.

Jan Olsson

Möt en av jazzens mest

betydelsefulla icke-musiker

Norman Granz

– The Man Who Used Jazz for Justice

av Tad Hershorn (University of California Press, 2011).

Inbunden, illustrerad. 470 sidor.

Tad Hershorn, som till vardags arbetar vid The Institute of Jazz Studies vid Rutgers University i New Jersey, gjorde det knappast lätt för sig, när han gav sig på det minst sagt omfattande arbetet med att skriva en Norman Granz-biografi. Det blev knappast lättare av att Granz själv, när Hershorn inledde sitt omfattande projekt, inte hade någon lust alls att hjälpa till. Snarare tvärtom. Strax före sin bortgång 2001, när han motvilligt insåg seriositeten i Hershorns strävanden, visade han sig dock vara åtminstone en smula tillmötesgående. Men huvudparten av det digra material Hershorn har samlat på sig, sorterat och värderat har hämtats genom intervjuer med andra än huvudpersonen själv. Det vill säga en rad musiker, skivbolagsfolk och andra som på olika sätt har haft att göra med, eller varit lierade med Granz. Hershorn har också studerat texter på skivkonvolut, läst recensioner och artiklar samt, givetvis, plöjt igenom de relativt få intervjuer med den mäktige promotorn, som publicerats i populär- och fackpress genom åren.

Norman Granz föddes 1918 i Los Angeles. Efter att han, som helt ung, hade hört Coleman Hawkins odödliga inspelning av ”Body and Soul” bestämde han sig för att ägna återstoden av sitt liv åt jazzen, detta USA:s enda riktigt väsentliga bidrag till kulturen. Som flitig gäst på bland annat legendariska Billy Berg´s i Hollywood lärde han känna en rad av den tidens stora jazzmusiker, till exempel Nat Cole och bröderna Young, Lester och Lee, och började själv, med skiftande framgång, arrangera konserter. 1944 drog han in i Los Angeles Philharmonic Hall, vilket innebar att startskottet gick för Jazz At The Philharmonic. ”The rest is history” brukar heta, och det gäller i allra högsta grad även här.

Men Norman Granz var mycket mer än den man som för snart 70 år sen startade och förvaltade jazzcirkusen JATP, som kom att få en oerhört stor betydelse för jazzens popularitet, inte minst hos oss i Europa. Han var dessutom en synnerligen kontroversiell herre, kommunist, egoist, enstöring och en outtröttlig förkämpe för alla rasers lika rättigheter. Allt på en och samma gång. Om han fick veta att svarta inte tilläts komma in på någon av hans konserter, eller fick sämre platser än jazzälskare av den vita rasen, kunde han gladeligen ställa in hela kalaset. Han krävde även att hans artister, oavsett hudfärg, skulle få bo på de bästa hotellen och serveras förstklassig mat på de mest fashionabla restaurangerna. Idag kan kanske sådana krav verka tämligen självklara. Åtminstone för en del av oss. Men under 40- och 50-talen var det dessvärre inte så. I all synnerhet inte i USA.

I ”The Man Who Used Jazz For Justice” får vi inte bara lära känna impressarion, konsertarrangören, jazzälskaren och integrationsförkämpen Norman Granz. Vi får också stifta bekantskap med skivbolagsdirektören, företagsledaren, managern, kapitalisten, gourmén och konstsamlaren Granz, som till vardags umgicks med bland andra Pablo Picasso. En tvärvigg, illa omtyckt av många, fruktad och svår att umgås med. Men också älskad av en del. Och om någon till äventyrs har gått omkring och trott att samarbetet med Ella Fitzgerald och Oscar Peterson – för att nu inte tala om Duke Ellington – alltid var friktionsfritt och trevligt, så visar Hershorn att detta antagande har varit helt, eller åtminstone delvis, åt skogen.

Tad Hershorns bok är oerhört ambitiös och ibland nästan onödigt rik på detaljer. Vi informeras detaljerat om både resrouter och laguppställningar för en ändlös rad av JATP-turnéer, känns det som. Och vi får också ta del av det mesta om publiksiffror och ekonomiska utfall. Dessutom får serveras vi tämligen ingående information om en rad projekt som Granz drev utanför jazzmusiken. Hans lansering i USA och Europa av artister som Marlene Dietrich, Yves Montand och Simone Signoret till exemel. För att nu inte tala om allt som hände i hans banbrytande och för oss jazzälskare oskattbara skivbolag, Norgran, Verve och Pablo, som tillsammans rymmer mer guld än alla andra etiketter tillsammans.

Alla sakuppgifter och historiska data är naturligtvis intressanta och lärorika för den vetgirige. Men till syvende och sist är det ändå det ingående porträttet av den ytterst komplicerade och ofta bittra människan Norman Granz som gör, att man tar boken – om än inte alltid Granz själv - till sitt hjärta.

Jan Olsson

Intressant och spännade om

Clark Terrys långa, slingriga jazzresa

Clark –The Autobiography of Clark Terry

Av Clark Terry (University of California Press, 2011).

Inbunden, illustrerad, 322 sidor.

Clark Terry, född i St. Louis strax före jul i nådens år 1920, hänger fortfarande med. Tillsammans med sin hustru Gwen bor han i den lilla staden Pine Bluff i Jefferson County, Arkansas. Trumpeten har han lagt på hyllan och dessvärre är han, på grund av långvariga ryggproblem, rullstolsbunden. Men sitt goda humör och alla minnen tycks han ha i tryggt förvar. Åtminstone att döma av de memoarer han nyligen har totat ihop, då och då assisterad av hustru Gwen.

Det är fascinerande läsning den gode Clark bjuder på. Och positiv sådan. Men tro därför inte att hans liv alltid har varit en dans på rosor. Uppväxten var minst sagt stökig, och de första åren som professionell musiker var inte mycket bättre. 30- och 40-talets rasfördomar reducerade för det mesta USA:s svarta invånare till andra, eller kanske tredje, klassens medborgare, förföljda och förödmjukade. Att tjäna tillräckligt många dollar för att kunna hålla sig med tak över huvudet och mat för dagen var en konst som många inte klarade av. Åtminstone inte utan att ta till ”okonventionella” metoder. Men Clark hade, enligt egen utsago, tur. Med en kombination av just tur, begåvning, fräckhet, framåtanda och goda kontakter lyckades han så småningom bli både erkänd och etablerad, även om uppoffringarna var både många och stora. Fast någon dans på rosor var tillvaron inte ens när man, som Terry, hade Duke Ellington eller Count Basie som arbetsgivare eller kunde sitta som välbetald medlem i husbandet i ”Tonight Show”.

Vi får följa Clark Terry från barndomen och ända fram till dagens pensionärstillvaro. En lång och slingrig resa under vilken en rad av hans kollegor givetvis passerar revy. Vi får också följa med bakom kulisserna, vilket oftast är lika intressant som spännande. En och annan hemlighet avslöjas givetvis också. Till exempel den om att Count Basie inte alls lade ned sitt storband 1950 för att man hade dåligt med spelningar. Sanningen var helt enkelt den, att Count hade spelat bort alla pengar på hästar och därför inte kunde betala sina musiker. Clark avslöjar också att Lionel Hampton var en kapellmästare som man inte alltid kunde lita på. Och att den legendariske pianisten och orkesterledaren Fate Marable var en synnerligen obehaglig typ.

Under praktiskt taget hela sin lysande bana har Terry ägnat massor av tid och energi åt undervisning. Ofta på egen bekostnad, innan han blev knuten till olika lärosäten, där han kunde vidarebefordra sina stora kunskaper och dela med sig av sina erfarenheter. Även hans ungdomliga Big B-a-d Band var på sin tid till stor del en skola för unga, lovande musiker som behövde tuff praktik för att vidareutvecklas.

”Clark” är en bok full av klokskap, humor och värme som låter oss stifta nära bekantskap med en av jazzmusikens allra största och mest personliga representanter. Dessutom är den en av de bästa och mest intressanta böcker som över huvud taget har skrivits om jazzmusikens och dess utövares villkor.

Jan Olsson

Clark Terry

Foto:Gunnar Holmberg/

DIG Jazz

Fascinerande läsning om

Jazzbaronessan Nica de Koenigswarter

Nica´s Dream – The Life and Legend of the Jazz Baroness

av David Kastin (W.W Norton & Co, 2011).
Inbunden, illustrerad. 272 sidor..

Pannonica ”Nica” de Koenigswarter, född Rotchild, (1913-1988) är tveklöst en av jazzhistoriens märkligaste kvinnor. Hon tillhörde en av Europas allra rikaste familjer och umgicks i sin tidigaste ungdom, och tillsammans med sina föräldrar, med både kungligheter och adel i England och Frankrike. Hon övergav dock allt sitt luxuösa liv och lämnade sin make, baronen och krigshjälten Jules de Koenigswarter, 1951 och bosatte sig, med alla sina miljoner, i New York. Den huvudsakliga anledningen till denna flytt var att hon, inte minst tack vare sin gode vän Teddy Wilson, hade blivit ohjälpligt förälskad i jazzmusik. Inte minst i den art vi kallar bebop och som hade slagit igenom några år tidigare.

Under de följande decennierna kunde man praktiskt taget varje kväll se Nicas silverfärgade Bentley utanför någon av de legendariska klubbarna längs 52:a Gatan och snabbt blev hon inte bara bekant utan också god vän med de flesta av den ”moderna” jazzens allra största musiker. Hon försummade sällan att hjälpa till om någon av dem kom på obestånd – och det gjorde de allt som oftast. Hennes kassakista och omtanke tycktes inte ha några gränser. Hon ställde också till med nattliga fester och jamsessions på bland annat Stanhope Hotel, där hon förfogade över en lyxsvit tills direktionen såg sig tvingad att be henne flytta efter oupphörliga klagomål från hotellets övriga gäster. Så småningom köpte hon en pampig villa med en magnifik utsikt över Manhattan, där hon bodde under sina sista år tillsammans med alla sina katter och dit hon ständigt bjöd in sina musikervänner. Där kunde de ofta få bo så länge de ville och givetvis musicerades det ständigt.

Mest känd har kanske Nica blivit, inte minst genom filmen ”Bird”, på grund av att Charlie Parker dog i ett av hennes hotellrum på Stanhope Hotel. På sin tid gav just denna händelse upphov till en rad rykten om att Parker och Jazzbaronessan skulle ha ett kärleksförhållande. Så var inte alls fallet, åtminstone enligt David Kastins bok. I så fall var kärleken helt och hållet platonisk. Samma sak med Thelonious Monk, som tycktes bo oftare hos Nica än i sitt eget hem. Monk blev också baronessans specielle favorit. Dels älskade hon hans musik och dels kom hon den högst originelle pianisten och kompositören närmare än kanske någon annan – inklusive Thelonious hustru Nellie. Med en aldrig sinande energi räddade hon Monk undan narkotikapolisen, hjälpte honom att återfå sitt arbetstillstånd i New York, såg till att han kom in på sjukhus när han mådde alltför dåligt och stack till honom åtskilliga dollar, när han var pank. Och att Thelonious, den 17 februari 1982, drog sin sista suck i Nicas pampiga villa, där han under sina sista år bodde oftare än hemma hos sig själv vet de flesta jazzvänner. Men även i fallet Monk tycktes det inte råda något ”otillbörligt” kärleksförhållande, endast en mycket nära och ömsesidig vänskap. Här bör det också påpekas att även Nellie och baronessan var synnerligen goda vänner. När Thelonious begravdes satt de båda bredvid varandra i kyrkan.

Om Pannonica de Koenigswarters minst sagt ovanliga leverne och om hennes relationer till Parker, Monk och en rad andra bebopmusiker handlar ”Nica´s Dream”. Mycket intressant och fascinerande läsning onekligen, även om Kastin knappast serverar särskilt många nyheter. Men vad som kan stöta, och onekligen gör det emellanåt, är allt ovidkommande material. Så snart nya personer dyker upp i handlingen, även sådana som inte har mer än ett perifert intresse i sammanhanget, så envisas Kastin med att redogöra även för deras levnadshistoria på sida efter sida. Vad alla Nicas släktingar, till exempel, har haft för sig kan knappast intressera. Men det hjälper förstås till att utöka sidantalet.

Hur som helst: ”Nica´s Dream” – efter den vackra komposition Gigi Gryce skrev till Jazzbaronessans ära – är väl värd att läsa. Så gör det!

Jan Olsson

Nedan: Pannonica de Koenigswarters "Three Wishes"

Nica samlade in önskelistor

från 300 av sina jazzvänner

Three Wishes –An Intimate Look at Jazz Greats

Av Pannonica de Koenigswarter

(Abrams Image. New York)

Häftad, illustrerad 320 sidor,

Baronessan Pannonica de Koenigswarter (1912-88) var på många sätt en unik jazzkvinna, vilket framgår av Jan Olssons recension ovan av boken ”Nica´s Dream”.

Hon ägnade en stor del av sitt liv åt jazzen och ett projekt sedan början av 60-talet var att alla musiker hon kom i kontakt skulle lämna henne tre personliga önskningar.

I boken "Three Wishes", som initierats av barnbarnet Nadine de Koenigswarter, får man nu sammanställt 300 musikers önskelistor. Dessutom finns upp mot 200 foton tagna av Pannonica med en uppenbart enkel fotoutrustning, de flesta verkar vara med Polaroidkamera. Men bildernas tekniska kvaitet har liten betydelse i sammanhanget. Det roliga är att musiker som Thelonious Monk, som finns med på flest bilder, Miles Davis, Sonny Rollins, Coleman Hawkins, Art Blakey och andra storheter fångats vid högst avslappnade tillfällen.

Ja, och så har hon också dokumenterat många musiker som man inte alltför ofta ser avbildade. Ett exempel är pianisten Freddie Redd, som 1956 gjordel lång folkparksturné med Roffe Ericson och nyligen var på återbesök i sällskap med bl a Amanda Sedgwick. Han får förstås också framföra sina tre önskningar, som är: 1."A ranch and horses”. 2. ”To be able to travel the world over”. 3. ”The ideal group”. Hur det har blivit med ranchen och hästarna framgår inte men han kom i alla fall till Sverige igen.

Den som får inleda önske– och bildboken

är förstås Nica´s favorit Thelonious Monk och som fick hennes allra första fråga. Och efter visst funderande kom han fram till: 1.To be successful musically. 2. To have a happy family. 3 .To have a crazy friend like you". Nica´s kommentar till önskningarna var ”Men du har ju redan allt det där!”

Det ord som återkommer oftast är ”money”, Philly Joe Jones gjorde det enkelt för sig och svarade ”Money, money, money”. För hans trumkollega Art Taylor kommer dock "money" först på tredje plats efter 1."That Charlie Parker was alive". 2."That Bud Powell was in town, playing like he used. No, just playing any way!". Miles Davis har ett mycker kort svar, ”To be white”, liksom Tadd Dameron som dock är nöjd med "To be me". Lionel Hampton är mest mångordig, hans tre önskningar tar upp en och en halv textsida,

En kul blädderbok. Derssutom får man inledningvis läsa en del om Nica de Koenigswarter i Gary Giddins förord och i Nadine de Koenigswaters introduktion. Men vill man få en mer komplett biild av hennes märkliga levnadshistoria är det förstås "Nica´s dream" man skall läsa,

Gunnar Holmberg

Thelonious Monk

och Pannonica.

Foto: Three Wishes.

Uppslagsverk om Göteborgs tradjazz
Ingemar Wågerman; Down By the Riverside
Förlag: Ingemar Wågerman, 2010 jazzhistoria@gmail.com.

På 270 välfylda sidor (i nästan A4-format) har Ingemar Wågerman dokumenterat tradjazzen i Göteborg med omnejd efter många års enträgna efterforskningar. Det är en innehållsrik bok med många fakta samt ett par hundra illustrationer och foton. Själv har författaren spelat piano med 17 orkestrar under sin karriär, som inleddes 1959 under gymnasietiden i Madhouse Ramblers.

Ursprungligen hade Ingemar Wågerman målsättningen att göra en lista över de musiker och band i regionen kring Göteborg som spelat eller spelar i den traditionella jazzstilen samt över de spelställen där sådan musik har spelats/spelas. Allt eftersom detta arbete fortskred och listorna växte fram skapades det också underlag till fakta och anekdoter om dessa musiker, orkestrar och lokaler.

Detta är en spännande bok att läsa om vad som hänt på den göteborgska jazzscenen sedan 1940-talet. Banden och spelställena är väl dokumenterade och rikligt illustrerade med unika foton och tidningsannonser samt annan kuriosa, som välvilligt ställts till förfogande av musiker och privata samlare. Här finns också rikligt med stoff om jazzfestivaler och jazztävlingar som hållits i vår västra del av Sverige.

Boken avslutas med en sjusidig litteraturförteckning, ett 20-sidigt personregister med referenser till orkestrar och sida i boken, lista över musikernas smeknamn samt register över orkestrar och spelställen med sidhänvisningar. I person- respektive orkesterlistan har även medtagits inhemska och utländska musiker och orkestrar som gästspelat i regionen eller av annan anledning omnämns i boken.

Boken kan varmt rekommenderas. Den är ett fint uppslagsverk om tradjazzen i vår västra landsdel.

Björn Bärnheim

Intressant, lärorikt och lite annorlunda

Bo Everling och Rolf Yrlid: Nio Jazzliv

(Atlantis, inbunden, 266 sidor).

Vintern är en eländig årstid. Men den innebär också att man får möjlighet att sjunka ner i skönaste läsfåtöljen. Till exempel med en alldeles ypperlig ny bok – på svenska till och med – betitlad ”Nio Jazzliv”.

Boken innehåller 19 texter om nio jazzmusiker samlade och sammanställda av Bo Everling och Rolf Yrelid. De nio jazzmusikerna är i tur och ordning Lester Young, Billie Holiday. Thelonious Monk, Art Blakey, Charlie Parker, Charles Mingus, Miles Davis, Chet Baker och Sonny Rollins. Bortsett från ett enda inslag har inget tidigare publicerats på svenska.

Det handlar alltså om artiklar och intervjuer hämtade ur såväl böcker som tidningar och tidskrifter, bland annat Down Beat. Författarna är välkända och aktade namn som Whitney Balliett, Nat Hentoff, Orrin Keepnews, Leslie Gourse, Bill Moody, John McDonough, Mike Zwerin och den franske existentialisten och musikanten Boris Vian. Översättningarna är ypperliga och boken är en sann fröjd att ta del av – intressant, lärorik och lite annorlunda. Rekommenderas varmt!

Jan Olsson

DIG Jazz!

Övriga sidor:

Aktuella evenemang

En helhetsbild av Monicas brokiga liv

Klas Gustafsson:Enkel vacker öm

Boken om Monica Zetterlund

(350 sidor inbunden, Leopard förlag)

Monica Zetterlund hade ett minst sagt omtumlande liv som ändades när hon omkom i en lägenhetsbrand 2005 i Stockholm. Hon var amatörsångerskan som snabbt förvandlades till en jazzsångerska av högsta klass. Hon blev även revystjärna och skådespelerska av rang i nivå med tungviktare från Dramaten. Vägen dit var lång vilket författaren Klas Gustafssons ingående beskriver i bokens trehundrafemtio sidor. Det skapas en helhetsbild av Monicas brokiga liv där upp och nedgångar blandas rejält och det var inte enbart hennes relation till alkoholen som fick henne ur balans alla gånger. En ryggskada från skolåldern hemma i Hagfors skapade också problem.

Monica var sin far Sik-Bengt Nilsson upp i dagen. En bohem som tog det mesta med en klackspark. Modern Greta fick klara marktjänsten. Monica lämnade hemorten efter att fått ett erbjudande av den danske kapellmästaren Ib Glindemann att börja med hans orkester när den spelade i Hagfors 1957. Det var trombonisten Kurt Järnberg som fick höra en kassett med Monica som imponerade både på honom och orkestern. Snart återfanns hon i Köpenhamns internationella jazzvärld fjärran från björkskrudade dansbanor i Värmland. Nu inleddes en lavinartad karriär och Monica återbördades till Sverige och danspalatset Nalen i Stockholm.

Klas Gustafson har minutiös letat fram källmaterial och fotografier som ger boken färg. Texten är kronologisk från 1940-talet och framåt. Man möter Monica som vokalist i lokala orkestrar och balettflicka i en IOGT-revy fram till den traumatiska dödskampen. Hon var då sextiosju år.

Den levnadsglada sångerskan älskade att ha folk omkring sig. Där kom den inköpta stora villan på Lidingö väl till pass. Huset blev ett eldorado för törstiga och hungrande vänner och Monicas kökskonst höll hög klass. Gästrummen stod alltid redo - en av besökarna stannade tre år. Att det var störande för dottern Eva-Lena från Monicas första äktenskap är förståligt. Överhuvudtaget hade Monica inte särskilt mycket tid över för dottern. Så var det bara, enligt Eva-Lena som ger initierade kommentarer om moderns livsföring och de olika familjekombinationernas relationer.

Monica hade från början inspirerats av sångerskorna Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Peggy Lee. I hennes egen röst är det nog den svala Peggy Lee som dominerar men Billie Holiday gjorde sig också märkbar. På Nalen i Stockholm blev hon vokalist i Arne Domnérus orkester och kom i också i kontakt med pianisten, arrangören Lars Bagge, som ackompanjerade henne i drygt fyrtio år. Det värmländska tungomålet kom nu att ersättas av den stockholmska jazzdialekten. Monica gjorde nu sina första utlandsengagemang med tre visiter i London. Hon lockades också till Paris som toppades av tre intensiva dygn med skådespelaren Marlon Brando.

1959 är Monica i New York och framträder på klubben Basin Street East. Hon hann också göra en grundlig inspektion av ”The Apple”.- men hon fick ta nätterna till hjälp, sade radiokorrespondenten Claes Dahlgren. Hon hann också med Los Angeles, Detroit och Chicago. En skivinspelning ordnades också där resultatet av någon anledning kom ut först trettiosex år senare. 1960 avverkar Monica en stormig turné i de svenska folkparkerna med Bagges trio som inkluderar den svensk-amerikanske trumslagaren Jack Norén. Monica hade nu även accepterat att sjunga på svenska mycket genom Beppe Wolgers lysande texter. De kom väl till pass när Monica engagerades till Hamburger Börs ihop med Birgitta Andersson och Carli Tornehave. ”Sakta vi gå genom stan” blev en stor succé.

Succéfyllda blev åren när Tage Danielsson och Hasse Alfredsson lockat över henne till elitstallet, Svenska Ord. Hon hade också spelat in sin främsta jazzskiva Waltz For Debbie med pianisten, amerikanen Bill Evans 1964. Bland melodierna, Olle Adolphssons ”Om natten är alla änkor grå” och ”Monicas vals”. Andra melodier i karriären som hon gav färg var Lars Färnlöfs ”Farfars vals ”och ”Att angöra en brygga” som var ledmotivet i filmen med samma namn.

Sextiotalet rullar vidare. Monica spelar Sjörövar-Jenny i ”Tolvskillingsoperan". 1965 får hon utmärkelsen Årets artist och Expressen kallar henne Årets tjej efter det artistiskt lyckosamma året.

Året har inletts med ett missfall och skilsmässa från maken, basisten Göran Pettersson men andra män avlöser. Det blev fyra stycken till under nio år.

När Martin Luther King besökte Stockholm 1966 ingick Monica i artistuppbådet på Operans scen. Då sjöng hon duett med Harry Belafonte. Beppe Wolgers ”Svartvit calypso” hördes också.

Sedan väntade Povel Ramels föreställning ”På avigan” på Ideonteatern. Paradnummer blev ”Håll musiken igång ”och ”Den sista jäntan”. Åtta år senare lyfter Povel fram henne ännu en gång med sin ”Underbart är kort”.

Klas Gustafsson blickar in i flera av Monicas förhållanden, som med amerikanske pianisten Steve Kuhn och enligt henne själv sin stora kärlek, basisten Sture Åkerberg. På valturné 1968 kom hon på god fot med statsministern Tage Erlander och fru Aina. Då fanns Fröding på repertoaren.

Monicas filmkarriär kröntes i filmatiseringen av Wilhelm Mobergs böcker ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” som Jan Troell iscensatte 1971. Flera skådespelare ställde sig tvivlande till valet av Monica som byhoran Ulrika. Moberg var inte heller särskilt entusiastisk men han ändrade sig när filmarbetet var avklarat. Monicas tolkning fick luttrade kritiker att ge sitt bifall. Skådespeleri av annat slag visade Monica i tevesversion av ”Söderkåkar” där värmlandsjargongen åter kom till användning.

I Svenska Ords ”Äppelkriget” spelar hon en häxa i en modern tappning från 1971. En annan milstolpe var hennes medverkan i teveserien Katitzki. Ett par år senare är hon med i Bengt Lagerkvists ”Någonstans i Sverige” där hon spelar mot Janne Loffe Carlsson. En härlig rolltolkning görs i Svenska Ords ”Spader Madame! ”där hon oefterhärmligt sjunger ”Donna Juanita” med musik av Franz Schubert. 1968 ställde hon som trettioåring upp som utvikningsflicka i herrtidningen Lektyr iklädd stickad kofta, raggsockor och långkalsonger – en nog så erotikdödande klädsel. Hon sade sig sakna rumpa och hade fula smala ben med stora knän. Benen beskrev Beppe Wolgers som en korsning mellan gärdgårdsstörar, vikbara styltor och kalvben.

Nu flyttar Monica ifrån Lidingövillan och köper ett lantligt ställe i Nykvarn strax utanför Södertälje. Med på flyttlasset är Sture Åkerberg, dottern Eva-Lena och hennes häst. Här levde familjen ett riktigt lantliv med odling av ekologiska grönsaker. Tyvärr förstärktes Monicas och Stures alkoholbehov vilket inte lyfte fram Monicas goda sidor. Hon sa konstiga saker och tillsammans med Sture kunde hon gå in i en hejdlös berusning.

Monica var nu en festförstörare av mått, Hon sjukskrev sig tätare och tätare. Hon framträdde också onykter. 1975 börjar Monica arbeta hos Kar de Mumma på Folkan vilket hon ångrade. Hon var van vid Tage Danielssons ordning och reda. Till Tages gäng kom hon efter tre månader för uppsättningen av Svea Hund på Göta Lejon. Tage ställde två krav på henne, hon skulle vara nykter och hon skulle bära linser. Utan linser skulle Monica riskera att ramla och slå sig på den omfångsrika rekvisitan. Hon skulle även äta tabletter av antabustyp för att inte dricka under spelperioden. Lasse Bagge som också var med fick även ultimatum av Tage. Under hans övervakande mår Monica mycket bra. Föreställningen sågs av tvåhundrafemtiotusen personer. Hennes stora nummer blev, ”Var blev ni av?” Det blev Monicas sista stora föreställning.

Sedan kom raset. Monica kunde inte genomföra sina framträdanden. Många gånger fick hon hjälpas av scenen till publikens förvåning och hon uppträdde illa mot sin omgivning. Det var schabbligt och oprofessionellt. Skall man ringa in Monicas storhet som artist i alla dess bemärkelser är det sextio-sjuttiotalet som gäller. Då var hon ett unikum, Den Sista Jäntan.

Göran Olson

Genomarbetat och lärorikt
om genial, men grinig, musikant

Ron Carter: Finding the right notes

Don Quellette

(Artist Share.http://artistshare.com,), 434 sidor

Ron Carter är en av jazzens mest beundrade och inflytelserika basister. Som 22-åring blev han 1959 engagerad av Chico Hamilton. Något år senare ingick han i Art Farmers kvartett innan han, mellan 1963 och 1968, kom att utgöra en femtedel av Miles Davis legendariska kvintett. Sedan dess har han med stor framgång frilansat och lett olika egna grupper. Han medverkar också på mer än 2 000 skivinspelningar är det någon som har räknat ut.

Jag hade det något tveksamma nöjet att träffa Ron i juli 1979, på jazzfestivalen i Kristianstad, där han framträdde med sin kvartett. Han var, kort sagt, en riktig grinolle. Arrogant till tusen och nästan omöjlig att kommunicera med. Men han spelade fint, inte minst på så kallad piccolobas. Senaste gången jag hörde Ron livs levande var också i Kristianstad, för drygt ett år sedan. Då var jag ”bara” publik och slapp prata med honom, vilket var tur, eftersom han verkade ungefär lika grinig då som han gjorde 29 år tidigare.

Nu har det kommit en bok om och av Ron Carter. ”Finding the right notes” (Artist Share) heter den. Och boken är faktiskt både ”om” och ”av” Ron Carter hur märkligt det än kan låta. Skriver ”om” honom gör Dan Quelette, välkänd medarbetare bland annat i DownBeat och Billboard. Men Ron får alltså åtskilligt med eget utrymme att berätta om sig själv, hur han ser på sin karriär och sina musikerkollegor. Och han är sannerligen inte blyg av sig. På frågan om vad han lärt av Miles Davis svarar han något förvånat: ”Vad jag lärt av Miles? Du borde i stället fråga vad Miles har lärt av mig!”.

Med viss tillfredsställelse konstaterar jag när jag läser ”Finding the right notes” att åtskilliga musiker som har samarbetat med Carter delar mitt intryck av honom. Alltså att han är en avig jäkel, en snobb och översittare – även om ingen förnekar att han också är en smått genial musikant. Och boken är bra! Faktum är att den är en av de allra bästa, mest genomarbetade, lärorika och ambitiösa jazzböcker jag någonsin har läst. Den är också en av de mest originella.

Jan Olsson

DIG Jazz!

Övriga sidor:

Aktuella evenemang

Skivomslag

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Mycket mer än en vanlig jazzbok

Rune Carlsson: Precis i tiden – En jazzmusiker minns

(272 sidor, inbunden), Bo Ejeby Förlag).

Rune Carlsson, trumslagare, sångare och folkpensionär sedan några år tillbaka, har nu även blivit författare. Inte nog med det, han har faktiskt också blivit en intressant sådan, en som skiljer sig från de flesta i genren. Och han har naturligtvis mycket att berätta efter att ha varit med i svängen ända sedan han som tonåring trummade i diverse dixiesammanhang hemma i Bromma, där så många av senare tiders stora, svenska jazzmusiker av någon anledning föddes.

Som de flesta jazzvänner väl känner till har Rune spelat med många av de stora elefanterna, både här hemma och utomlands. Och han har varit åtskilliga amerikaners, till exempel Dexter Gordons, Coleman Hawkins, Stan Getz, Red Mitchells, Bill Evans, Dizzy Gillespies och Chet Bakers, förstaval bakom trummorna, då de under kortare eller längre perioder har besökt vårt land. Skälet till det har naturligtvis för det allra mesta varit att Rune har varit bäst. Om alla, eller i alla fall många, av dessa uppdrag berättar Rune, opretentiöst och entusiastiskt i ”Precis i tiden”. Likaså, givetvis, om sina sejourer hos blågula hjältar som Bengt Hallberg, Bobo Stenson, Putte Wickman, Rolf Ericson, Monica Z, Åke Johansson och – inte minst - Eje Thelin. Hans egna formationer, bland dem Birka och ett förnämligt storband, avhandlas förstås också.

Men ”Precis i tiden” är inte bara en påminnelse om ett stycke viktig, svensk jazzhistoria, sedd ur Rune Carlssons högst personliga perspektiv. Boken är egentligen i mycket större utsträckning en öppenhjärtig självbekännelse, en bitvis tragisk sannsaga om en människa som letat efter både sig själv och en djupare mening i tillvaron. Rune berättar frankt, men utan självömkan och bitterhet, om sin faders alkoholism, om sitt eget alkhol- och drogmissbruk och om sina ofta misslyckade förbindelser med det motsatta könet. Men som i de flesta sagor ordnade det i alla fall upp sig framåt slutet för Rune, vilket det sannerligen inte gjorde för alla hans vänner och kollegor som har suttit i samma båt. Sedan ett par decennier är Rune ”vit”, har en familj som han älskar och kan fortsätta arbeta med det han älskar mest: jazzen. Han har alltså kommit undan med blotta förskräckelsen.

Det finns alltså mer än ett skäl att läsa Rune Carlssons självbiografi. Det jazzhistoriska är förstås viktigt, men mycket av det finns redan tidigare dokumenterat. Personligen tycker jag att det är det andra, det som handlar om Runes liv vid sidan av musiken, som känns allra mest angeläget. Och det är det som gör boken viktig även för läsare långt utanför jazzens ganska snäva värld. Kanske skulle den rent av vara lämplig att penetreras och diskuteras i en och annan studiecirkel?

Fotnot:

Boken innehåller en rad intressanta och tidigare opublicerade foton. Innanför bakre pärmen finns också en cd på vilken Rune Carlsson kan höras i olika omgivningar. Det mesta finns tidigare utgivet, men en del, till exempel, en fantastisk ”Just Friends” med Chet Baker och Åke Johanssons trio, kan här avlyssnas för första gången.

Jan Olsson

Trumslagaren

Rune Carlsson

Sångaren

Rune Carlsson

DIG Jazz!

Övriga sidor:

Aktuella evenemang