AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Gunnar "Siljabloo" Nilson. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
Ernst Gunnar Nilson, född i Notviken i västra utkanten av Luleå i nådens år 1925, var en särling. Han var en spelman och musikant av det slag som det sannerligen inte har funnits många av. Varken i vårt land eller någon annanstans. Att Gunnar blev just jazzmusiker var måhända rena slumpen. En lycklig tillfällighet bara? Kanske berodde det rent av på storebrorsan Torgny, som spelade trummor i ett amatörband.
Omslagstext till cd-boxen "Gunnar Siljabloo Nilson 1951-57 ( Se recension nedan)
I alla fall var det så att Gunnar, någon gång i övre koltåldern, råkade få höra en stenkaka med klarinettisten Artie Shaw och blev fullständigt förhäxad. Han kände omedelbart att han helt enkelt var tvungen att lära sig spela precis om Artie. Sagt och gjort: med hjälp av en tömd spargris och snälla föräldrar beställde han en klarinett hos ett av 30-talets populäraste postorderföretag. 145 spänn kostade den!
Övade i nilsonska redskapsboden
Och så började han - till grannarnas ohöljda fasa - öva. Nästan hela sin vakna tid tillbringade han tillsammans med sitt nyförvärvade instrument. Men för att inte störa omgivningen alltför mycket förlade han så småningom sitt idoga tutande till något som närmast kan betraktas som den nilsonska redskapsboden. Om detta berodde på hans eget initiativ eller om han rent av tvingades dit är aldrig riktigt klarlagt. Men att han då och då, i den där boden, musicerade tillsammans med en gitarrspelande grannpojke vid namn Martin Ljung är i alla fall ett faktum. Och det gick ju rätt hyfsat för grabben Ljung också lite senare i livet.
Hälften Artie Shaw, hälften Edmond Hall
Riktigt som Artie Shaw lärde sig förstås Gunnar aldrig att spela. Hans tonspråk blev lite mer grovkornigt och muskulöst kanske man kan säga. Någon har påstått att det lät till häften som Shaw och till andra hälften som Edmond Hall. Fast egentligen lät det nog bara som Gunnar Nilson. Därmed inte sagt att han inte kunde spela smäktande vackert om han hade lust – och det hade han ibland. Men han kunde också trampa gasen i botten som få andra. Fast läsa noter lärde han sig förstås aldrig. Han var notblind påstod han, när ämnet kom på tal.
Under ett par år i början av 40-talet hade Gunnar egen orkester. I den var även brorsan Torgny med. Och en kväll, när man som vanligt ställde till med jamsession i Luleå, råkade några av medlemmarna i Vårat Gäng, med dragspelaren Lill-Arne Söderberg i spetsen, vara på plats. Söderberg, och trumpetaren Leppe Sundewall, som också var Gäng-medlem, blev så förtjusta i Nilsons klarinettspel och sång – han sjöng precis som han spelade – att de på stående fot bjöd ner honom till Stockholm. Där skulle han kunna göra succé, tyckte de. Men Gunnar kände sig inte riktigt lika säker. Så det dröjde ett tag innan han tog mod till sig, packade ner klarinetten och gå-bort-kostymen och satte sig på tåget ner till huvudstaden.
Lill-Arnes Svänggäng och Flickery Flies
Året var 1944 och plötsligt var Gunnar Nilson medlem i Lill-Arnes Svänggäng. Lill-Arne förblev också en av Gunnars allra bästa vänner och spelkamrater genom åren. De musicerade så ofta de kunde tillsammans och märkligt nog avled båda med bara ett halvårs mellanrum 1989. Efter en tids militärtjänst, som knappast lär ha varit någon drömtillvaro för den unge norrbottningen, började man allt oftare se och höra honom på Topsy Lindbloms danspalats Nalen på Gata Regerings 74 i huvudkommunen. Eller, för att vara mer exakt, i den lokal på Nalen som gick under namnet Harlem och där det svängde allra mest.
Flitig som han var spelade han också i bland annat Anders Burmans sextett och med dragspelaren Hans-Erik Nääs. Men så en dag – det måste ha varit nån gång på vårkanten 1947 - ringde pianisten och vibrafonisten Allan Johansson och frågade om inte Gunnar ville vara med i sångkvartetten Flickery Flies. ”Jo men visst”, svarade Nilson, ”Det skulle vara roligt, men jag kan ju inte läsa noter”. ”Strunt i det”, sa Allan. ”Det ordnar sig nog ändå.” Och det gjorde det, som de flesta känner till. Allan talade om hur han ville ha det och unge herr Nilson gjorde som han blev tillsagd.
Flickery Flies brukade, när de inte befann sig på turné, underhålla gäste
rna på det populära dansstället La Visite. Gruppen, som på sin tid var oerhört populär, bestod, förutom Allan och Gunnar, av Allans blivande fru, Brita Borg, och Bengt Elmberg. De gjorde en rad grammofoninspelningar och framträdde ofta i radio, inte sällan tillsammans med Povel Ramel.
Åter till Nalen och Carl-Henrik Norin
Under åren kring 1950 spelade Gunnar i en rad olika band i Stockholm, anförda av jazzcelebriteter som, till exempel, violinisterna Sören Christensen och Emil Ivring. 1952 engagerades han av en av de riktigt stora grabbarna i branschen, tenorsaxofonisten Carl-Henrik Norin. Åter till Nalen alltså! Och nu började nästan hela jazz-Sverige tala om den uppsluppne klarinettisten och scat-sångaren från Notviken, som med sin energi och ohämmade spelglädje fick publiken att jubla av förtjusning. Det där med scat-sång var förresten nästan nödvändigt. För det var inte nog med att Gunnar inte kunde läsa noter – han kunde knappt ett ord engelska heller. Men vad gjorde det, om man inte begrep vad han sjöng? Budskapet gick fram ändå, och svängde gjorde det alltid med besked.
Omsag på jazztidningen
Estrad nr1/1955
Bilden på "Siljabloo"
från Harlem, Nalen,
Stocvkholm
Oh-Shoo-Bee-Doo-Be!
Under tiden hos Norin fick Gunnar lära sig traktera barytonsaxofon också för att kunna delta i ensemblespelet. Fast han fick förstås plugga in sina stämmor på gehör. Och så blev det givetvis en rad skivinspelningar. Den 12 maj 1953 spelade man in två nummer på Roulette-etiketten: ”Oh-Shoo-Bee-Doo-Be” och ”Sil-Ja-Bloo”. Den första var en nonsenslåt som man hittade i Joe Carrolls och Dizzy Gillespies gemensamma repertoar och den andra var en komposition, en enkel blues, som herrar Norin och Nilson kokade ihop tillsammans. Den fick sitt namn på grund av att Gunnar sjöng något som lät ungefär som ”Sil-Ja-Bloo” – stavningarna brukar variera.
”Sil-Ja-Bloo” blev en jättehit och köerna ringlade sig ungefär hur långt som helst överallt där Gunnar drog fram. Eller ”Siljabloo”, som han nu allmänt kallades. Och Nalenbasen Topsy Lindblom var naturligtvis inte sen att utnyttja situationen. Han gav Gunnar ledigt från Norin-bandet och skickade honom på turnéer härs och tvärs i Sverige. Succé och publikrekord överallt där han drog fram. Han drog nästan lika mycket folk som självaste Snoddas, som hade slagit igenom med dunder och brak året innan i Hylands Hörna.
1956 hade Siljabloo så mycket att göra att han lämnade Carl-Henrik Norin och blev soloartist. Han jobbade givetvis så ofta han kunde på Nalen. Där kände han sig hemma. Men så ofta han kunde for han också runt till folkparker och festplatser med det som kallades Nalens Harlemband. Han dök till och med upp på film, i en ”ungdom-på-glid-thriller” som kom 1955 och hette ”Danssalongen”. Där framträdde han på Nalen och bjöd biopubliken på en minst sagt uppsluppen version av – ja vad tror ni? – ”Sil-Ja-Bloo” så klart!
Bejublad comeback på 70-talet
Framgångarna stod som spön i backen för Ernst Gunnar Nilson från Notviken under andra halvan av 50-talet. Kanske gick det rent av lite för bra? I alla fall så blev det allt mindre plats för jazzmusiken i början av 60-talet, då fyra långhåriga killar från Liverpool började lägga åtminstone den yngre publiken för sina fötter. Speltillfällena blev färre och Gunnar for rätt illa. För att orka med sitt hektiska leverne och ständiga kringflackande hade han i alltför stor utsträckning tagit till flaskan, och nu blev det svårt att ta sig ur ovanorna. Efter ett engagemang på Hotell Tunneln i Malmö stannade han kvar i Skåne och jobbade, åtminstone sporadiskt, med olika lokala band. Inte
minst med den fine pianisten Staffan Åkerberg.
Men inkomsterna från spelningarna räckte inte till för att finansiera hans dyrbara vanor. Det var inte förrän 1968, då Lasse Holmqvist engagerade honom att vara med i den populära TV-programserien ”Onsdagsträffen” som tillvaron vände för Gunnar. 1970 stod han stadigt på bägge fötterna igen och flaskan hade han ställt bort för resten av sitt liv.
Skivor med Lars Erstrand
Karriären började successivt ta fart igen. Klubbar, konsert- och festivalarrangörer ringde allt oftare och livet började leka igen för Siljabloo. Det blev också några utmärkta skivinspelningar, inte minst tillsammans med vibrafonisten Lasse Erstrand. Och Gunnar bosatte sig i Göteborg och bildade familj. Sitt allra sista framträdande gjorde han dock på jazzklubben Swing Inn i Malmö. Där satt vi frampå nattkröken, efter konserten, och samtalade om framtiden och om det faktum att tillvaron faktiskt såg ganska ljus ut för den alltid lika vänlige och fasonfrie Gunnar Nilson. Trots besvär med både tänder och ischias. Men det betydde inte så mycket, tyckte Siljabloo. Huvudsaken var att han var ”på banan” igen och att publiken fortfarande gillade honom.
Avled på väg till spelning
Morgonen därpå, det var den 12 december 1989, dagen före Lucia, steg Gunnar på tåget vid Malmö Central för att bege sig till en spelning i Västerås. Det var alltid tåg som gällde – något körkort hade han aldrig. På tåget kan man vila, förbereda sig och tänka lite grand, tyckte han. Någonstans i närheten av Örebro stannade hans hjärta. En hisnande sannsaga med djupa dalar men också skyhöga berg tog plötsligt slut. Men minnena av en generös och härlig spelman finns kvar. Liksom en rad skivinspelningar. Ernst Gunnar Nilson från Notviken är inte död. Sådana som han dör aldrig på riktigt.
Jan Olsson
Omslagstext till cd-boxen "Gunnar Siljabloo Nilson 1951-57 ( Se nedan)
Vibrafonisten Lats Erstrand
och Siljabloo bryter ut i
gemensam sång.
En Siljabloo skulle behövas
även inom dagens svenska jazz!
Gunnar Siljabloo Nilson 
1951-1957 3 CD
(Vax Records. www.vaxrecords.nu/Naxos)
Klarinettisten och sångaren Gunnar Siljabloo Nilsson, 1925-1989 , var ett naturbarn och prototypen för en improviserande speleman. Med inbyggd jazzkänsla och ett imponerande gehör kompenserades brister i hans notläsning. Oavsett om han trakterade klarinetten el
ler lät sin personliga sång ljuda visade han hög klass. Sångsättet och fraseringen har få inhemska jazzsångare kommit i närheten av. Svante Thuresson undantagen. Siljabloo levde långa perioder ett hektiskt liv efter flytten från Luleå till Stockholmliv men i slutänden fixade han till det.
Att han blev en monark på Nalen när han lockats till Carl-Henrik Norins orkester var självklart. Det bandet passade honom perfekt bland annat genom de arrangemang som Carl-Henrik ritat. När Siljabloo greppade mikrofonen hände det mer än en gång att dansparen tog ett break och lät sig hänryckas av hans expressiva utspel. Att han inspirerats av Mel Tormés sångsätt och Artie Shaws klarinett var inte svårt att höra.
Boxens innehåll är plockad från 1951-1957 med äldre skivinspelningar och tidigare ej utgivna upptagningar. Bland annat finns en konsertinspelning från Helsingfors. Där kan man dessutom njuta av Carl-Henriks schvungfulla tenor i One O’clock Jump. Hans orkestrar skall även berömmas. Det var den här orkesterns som lyckades bäst med att kombinera jazz och dansmusik på Nalen och i landets folkparker till allas fromma.
De första två skivorna visar Siljabloos vältrimmade jazznerv och begåvning. Skiva tre visar hans närmande till den dåtida schlagervärlden inramad av större orkestrar. Stor omgivning får han också av Expressens Elitorkester, Norins studioband och Arne Domnérus orkester. Detta på den första skivan. Repertoaren är omväxlande med standards som Night And Day, Summertime, It’s The Talk Of Town, Sonny Boy, Stormy Weather och Destination Moon som mixas med bebopnummer som hans och Carl-Henriks hit Siljabloo och Joe Carrolls Oh-Shoo-be-doo-be där scatsången imponerar. Vid sidan av Siljabloo finns det även rikligt utrymme för solister som Carl-Henrik, altsaxofonisten Bo Magnusson, trumpetaren Sven-Olof Walldoff och inte minst den taggade pianisten Rune Öfwerman som har huvudrollen i Honeysuckle Rose.
Från schlageravdelningen kommer Farfar Dansar Mambo, Anna Du Kan Väl Stanna och Kyss, Kyss, Kyss. Boxen blir en påminnare om den unike Siljabloo som var en jazzens estradör med kontakt på båda sidor om scenen. En Siljabloo skulle behövas inom den svenska jazzen även idag.
Göran Olson
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR