DIG Jazz

Bernt Rosengren började spela dragspel i 10-årsåldern. Tio år senare fick han sitt första riktiga jazzjobb i gruppen Jazz Club ´57, som började med en folkparksturné, som innebar att man då också fick spela dansmusik. Och han har alltid gillat att spela för en dansande publik, berättar han i denna artikel, där han också konstaterar att "den levande jazzen är mer som en jamsession med standardlåtar och beboplåtar som alla kan, eller lär sig efter hand."

Bernt Rosengren har på 1990-talet överraskat många genom att göra jazzarrangemang av Evert Taubes musik. Riktigt så förvånande är det kanske inte om man känner till hans musikaliska uppväxt.

Mera välkänt är det faktum att Bernt var en av de första svenska solisterna som tog intryck av den nya, rytmiskt vitala saxofonstilen i slutet av 50-talet.

När OJ:s Bertil Sundin 1960 påbörjade en porträttserie av nya jazzmusiker tycks det första valet självklart: ”Att inleda en serie om unga svenska jazzmusiker med Bernt Rosengren faller sig rätt naturligt, dels därför att han på många sätt är en typisk representant för sin generation och dels därför att han är den mest omtalade och väl nästan den ende, vars namn är internationellt känt. Det blev det framför allt genom att han var med i det internationella ungdomsbandet på Newport-festivalen 1958 och fick rätt mycket beröm för sina insatser där” (OJ 9/60).

Följande artikel bygger på olika intervjuer med Bernt Rosengren.

–Jag började spela dragspel i tio-årsåldern, alltså omkring 1947 och tog lektioner i musikskolan som leddes av en legendarisk man som kallades för Skrammel-Nisse – egentligen hette han Nisse Lindgren. När jag var 12 år fick jag spela med en gubbe som hette Lennholm. Han var 65 år och jag fick vara med och spela på bröllop och på dansbanor som fanns överallt runt Stockholm på den tiden.

–Jag bodde i Segeltorp och där runt Huddinge fanns flera dansbanor, i Snättringe, Stuvsta och allt vad det hette. Det fanns alltså många dansband man kunde gå och lyssna på. Det var både jazz, gammeldans och allt möjligt. Jag spelade mycket gammal dansmusik tillsammans med gubben Lennholm, och Taube-valser och sånt. På det sättet fick jag bra hum om harmonier. Sen köpte jag en tenorsax ett par, tre år senare. Mina kompisar spisade plattor och det var väldigt populärt med saxofonister i början på 50-talet, Stan Getz, Lester Young, James Moody, Sonny Stitt, Zoot Sims och så vidare. Dom spelade tenor och det var kanske därför jag valde

tenorsax. Men jag gillade också Charlie Parker och Lasse Gullin.

Det var kul att spela dansmusik

– Jag fortsatte att spela dansmusik på tenorsax, mest som vikarie i olika amatörband. Jag har väl varit med i de flesta dansorkestrar som fanns i Stockholm på den tiden. Ett band leddes av pianisten Arne Fernlöf, och där var jag med ganska mycket. Vi spelade också på det berömda Vinterpalatset. Det var kul att spela dansmusik, det gjorde jag hela 50-talet. Vi spelade mycket evergreens och såna låtar som vi också improviserade på, det var väldigt lärorikt. Och publiken gillade det, det var en bra kontakt mellan oss som spelade och dom som dansade eller lyssnade. Dom begärde låtar som vi också tyckte om att spela. Den sortens dansband försvann så småningom och i stället kom fullkomligt statiska svensktoppsorkestrar.

–Sen hamnade jag i olika jazzkretsar på ungdomsgårdar och liknande, i Midsommarkransen fanns ett ställe. Vi träffades varje måndag tror jag och jammade. Det kom killar dit från hela stan, det var rätt så fantastiskt. Och så småningom på Sunside, Arthur Österwalls ställe mitt inne i stan. Alla dom yngre musikerna var med. Det var sådana som trumpetarna Lalle Svensson och Bertil Lövgren, pianisten Allan Wajda, basisten Conny Lundin, trumslagarna Sune Spångberg och Bosse Skoglund och inte minst Bosse Wärmell, han var verkligen en bra tenorsaxofonist. Han och Berra Lövgren spelade länge dansmusik med dragspelaren Lennart Wärmell, Bosses bror. Men Bosse hamnade i dåligt sällskap och var en av dom som dog helt i onödan, alltför ung.

Jazz Club ´57 första riktiga jazzzjobbet

-1957 satte pianisten Claes-Göran Fagerstedt ihop en orkester och jag hade turen att få komma med. Egentligen skulle Lasse Gullin vara med, men av nån anledning fick jag hoppa in och så blev jag kvar. Bandet kallades för Jazz Club ’57 och Nannie Porres var med och sjöng. Det var mitt första riktiga jazzjobb, även om dom flesta i bandet också hade något annat yrke, eller studerade.

–Vi började med en lång folkparksturné och spelade alltså jazz som dansmusik, fast vissa jazzkritiker såg oss som ”arga, unga män”. Vi var intresserade av den nya svarta jazzen, som inte var så känd i Sverige då – Jazz Messengers med Art Blakey, Horace Silver, Rollins, Miles och Coltrane. Många av dom lite äldre avskydde speciellt Coltrane. Dom tyckte inte han kunde spela, och ful ton hade han också. Men vi tyckte om det och hade alltid den musiken på i turnébilen.

”Fager” hade ordnat en bandspelare i bilen, långt innan kassettbandspelarnas tid.

–Jazz Club ’57 blev en bra start för min del. Vi spelade också med i en pjäs i parkerna, Jazzhataren, som handlade om en kille som hatade jazz i början, men sen blev jazzfrälst. En gång blev det fel, han skulle säga ”Det är bara en massa jazz”, men det blev ”en jazza mass”. Vi skrattade så vi knappt kunde lira. Det är ungefär vad jag kommer ihåg av den pjäsen.

Jazz Club ´57

Bernt Rosengren,

Stig Söderqvist

Claes-Göran Fagerstedt

Torbjörn Hultcrantz

Sune Spångberg

Nannie Porres

(Dragon cd)

Spelade på Newportfestivalen 1958

-- Bekantskapen med Fager var betydelsefull för mig. Han var ungefär tio år äldre än jag och han blev litegrann som en fadersfigur för oss. Han gillade att spela, han var alltid med på jamsessions. Han kunde alla möjliga låtar och moderna harmonier, och han lade ackorden annorlunda än alla andra pianister vi kände. På den tiden fanns en studio i Gamla Stan, BRA [efter Bröderna Aftén]. Där repeterade vi och jammade och kunde också spela in lackskivor. Alla unga musiker var där på den tiden, det var en samlingsplats och ett fantastiskt jamställe. Det var som en skola faktiskt. Synd att det försvann, det behövs såna ställen.

–Jag hade också turen att komma med i ett internationellt ungdomsband som spelade på Newport-festivalen 1958. Det var jag och Kurt Järnberg från Sverige, sen någon från varje land i Europa. Promotorn George Wein och jazzläraren Marshall Brown reste runt och hade provspelningar och så blev bandet uttaget. På den tiden var det ovanligt att åka till USA så det var en enorm sak för en 20-åring som mig att få komma dit, med resan och uppehället betalt. Något vidare gage var det inte fråga om. Först repeterade vi i New York och då gick jag ut och lyssnade på Sonny Rollins och på John Coltrane, det var helt fantastiskt. Coltrane spelade med Miles Davis sextett, enormt bra, rena chocken faktiskt!. Jag var tvungen att gå ut och hämta andan ett tag. Det kändes som jag plötsligt förstod vad jazz handlade om.

– Newport-bandet var på gott och ont. Det var rätt roligt egentligen, men dom hade en del konstiga arrangemang av till exempel Bill Russo. Det märks på den LP vi gjorde utomhus i Newport. Jag lyssnade på den där plattan för en tid sen och blev förvånad över att det lät så pass bra. Vi hade också en del fina arrangemang av Gerry Mulligan och andra, som tyvärr inte blev inspelade.

Nalen var ett fantastiskt ställe

- Så var jag med i ett storband som Eje Thelin och Bosse Skoglund satte ihop med unga killar. Vi repeterade mest och spelade ett par gånger på Nalen och på Sunside. Det var en bra chans för mig att lära mig skriva arrangemang, exempelvis Benny Golsons låt Reggie of Chester (Svensk Jazzhistoria Vol 8).

– Arthur Österwall tog över bandet och kallade det för Sunsiders. Jag fortsatte att skriva arr till dem, men hamnade i ett ganska stort och märkligt band som Arthurs bror Seymour Österwall satte ihop med både yngre och äldre musiker för att spela i folkparkerna och på Nalen. Men bandet sprack, det gick inte att hålla ihop. Det blev jobbiga motsättningar som delvis berodde på mig. Jag och Seymour hade för olika uppfattning om det mesta.

– Nalen var ett fantastiskt ställe på den tiden. Dom hade minst tre band varje kväll, många musiker kom dit och det var verkligen avspänt där. Det var inte dyrt och det var vanliga människor som gick dit för att dansa och lyssna på bra musik. Dom serverade inte sprit eller ens öl, bara kaffe och läsk, och det var nog bara bra.

– Men det kunde ändå vara lite svårt för oss yngre att komma fram, det blev kanske lite motstånd från en del av dom äldre och etablerade, dom var väl rädda om sina egna jobb där. Gänget kring Domnérus dominerade jazzvärlden, i radio och på inspelningar. Lars Gullin var en av de få av dom äldre som gärna spelade med yngre musiker, och Roffe Ericson likaså. För att inte nämna Benny Bailey och Idrees Sulieman, som lärde oss yngre mycket.

På LP i USA med "ung svensk jazz"

– Det var mest på onsdagarnas och fredagarnas jam som vi fick spela, och det var väldigt kul. På fredagarna hände det många gånger att man blev ombedd att följa med något band på turné nästa dag. Flera kapellmästare gick upp på Nalen och raggade musiker. Det var inte alltid så noga på den tiden när man åkte på turné i landsorten. Och så spelade man mest standardlåtar och liknande, ungefär som när vi jammade. Det gick inte an några år senare, då skulle alla ha likadana kostymer och allting inövat i förväg.

–Jag spelade ibland med Lasse Werner, som jag uppfattade som en personlig pianist, starkt rytmisk. Han gjorde också fina kompositioner. Vi gjorde 1960 en inspelning på Europa-Film med flera av Lasses låtar och flera av Kjell Samuelson, som egentligen var läkare, men som skrev en del musik. Kjell tog med sig inspelningen till New York och gick upp på ett av dom stora skivbolagen och lät dem lyssna på bandet. Till allas förvåning tog dom det rakt av och gav ut det på en LP, som presenterades som ”ung svensk jazz”. Sverige hade ju ett bra rykte i amerikanska jazzkretsar.

– Med Fager åkte Tobbe (Hultcrantz), Sune (Spångberg) och jag några somrar till Korsika, där vi spelade mot mat och logi och tog det lugnt i en månad. Det var tack vare en flygvärdinna som vi kände och som hade kontakter där.

Bombastica 1959-60

Bernt Rosengren

Lasse Werner

Torbjörn Hultcrantz

Sune Spångberg

(Dragon cd)

Jobbade som bårbärare på Sabbatsberg

–Hösten 1961 blev jag inbjuden till polska jazzfestivalen i Warszawa. Då fick jag tillfälle att spela en hel del med Komeda, deras berömde pianist och kompositör. Han gjorde filmmusik till Polanski och just när jag var där höll dom på med en film som heter Kniven i vattnet, så jag fick vara med på den inspelningen. Vi spelade in improviserad musik till filmbilderna men det var Komeda som stod för idéerna. Både filmen och musiken fick mycket beröm på sin tid. Jag var kvar i Polen en hel månad och gjorde massor med konserter, mest med Komeda, och även några skivinspelningar. Basist var för det mesta Roman Dylag, som ett par år senare kom till Sverige.

–Jag spelade också en tid i Eje Thelins kvintett, mest på Nalen vill jag minnas. Samtidigt fortsatte jag att spela med mina kompisar från Jazz Club ’57, även om det mest hette Bernt Rosengrens kvartett eller kvintett under större delen av 60-talet. För det mesta var Fager med, och ibland Nannie. Dom var fortfarande halvproffs, Fager hade sin textilfirma, och alla levde på andra inkomster. Det gjorde jag också vid den tiden, jag jobbade som bårbärare på Sabbatsbergs sjukhus, förflyttade lik. Och så vickade jag som lärare i kommunala musikskolan ett tag. Vissa år var det dåligt med inkomster och socialbyrån hjälpte till med uppehället.

– Lalle Svensson var ofta med när vi spelade. Jag anser att han är en av de största begåvningarna i svensk jazz, alla kategorier. Det är många som inte vet att han spelade i Paris i flera år, både

piano och trumpet, tillsammans med Chet Baker, Jackie McLean och andra. När han sen kom hem var han ofta med i mitt band.

Don Cherry kom med ny öppenhet

– Vi spelade mycket, hyrde egna billiga lokaler, där vi jammade, ofta flera gånger i veckan, ibland varje dag. Vi repeterade egentligen aldrig, utan det var mest jamsessions, det kändes riktigare för oss. Jag är inte så intresserad av att hålla på och öva in trixiga ensembler och sånt där, det kan man kanske göra ibland. Men för mig är den levande jazzen mer som en jamsession med standardlåtar och beboplåtar som alla kan, eller lär sig efter hand. Det är så man lär sig spela, tycker jag. Inte bara hålla på att öva på krångliga låtar, utan spela tillsammans så mycket som möjligt. Det var särskilt viktigt när musiken efterhand blev friare, då måste man känna varann bra för att det ska fungera.

- Det var egentligen så vi jobbade med Don Cherry, när han kom till sta’n på 60-talet. Jag har alltid gillat Don Cherry, ända från tiden med Ornette Coleman. Han kom hit med en ny öppenhet, man skulle inte vara rädd för att bryta mönster och former. Han kom med ett helt annat sätt att tänka, man skulle glömma allt man lärt sig och börja om från ingenting. Inte vara rädd om det blev fel. Han lärde oss låtar genom att bara spela dom, om och om igen. Det blev en mycket fri och experimentell period, och det var väldigt roligt. Och ungefär samtidigt kom Maffy Falay med sina fina turkiska melodier och oregelbundna taktarter, det var också kul och intressant. Ett tag hade vi en ABF-cirkel på söndagarna då vi spelade sånt här tillsammans med Don och Maffy, en ABF-orkester kan man säga.

Don Cherry

med fron vänster

Bernt Rosengren

Fredrik Norén

Lars Färnlöf

Lärde mig mycket av George Russell

– I den vevan kom George Russell till Sverige. Han betydde också en hel del, även om han var ganska krånglig. Han ville tillföra musik en annan dimension och ville få oss friare, men på ett annat sätt än Don Cherry. Don var mera öppen åt alla håll, George Russells musik var komponerad men med utrymme för fria improvisationer. Han hade skrivit en teoribok om sina konstiga skalor och ackord, som ingen förstod sig på. Men det var bra ändå på nåt sätt.

–Jag och många andra har lärt oss mycket av honom, vi gick ju på hans föreläsningar på ABF. Han startade en mycket bra sextett på Gyllene Cirkeln 1965 med Bertil Lövgren, Eje Thelin och mig som blåsare. Han ledde ett storband också, jag tror han helt enkelt tog över Emanons storband. Vi spelade nästan gratis, men det var nog det bästa storband som nånsin funnits i Sverige. Det var inte särskilt ansett på den tiden, men idag skulle det förmodligen blivit en sensation.

– När Gyllene Cirkeln startade blev det ett enormt lyft för jazzmusik i Stockholm. Jag var förstås ofta där och lyssnade, det var vi ju alla. Bud Powell, Coleman Hawkins, Don Cherry, Bill Evans – det spelades mycket bra musik där. Publiken var också bra, det enda problemet med Cirkeln var personalen. Dom gillade nog inte jazz eller jazzmusiker.

–Genom en person i Stockholm med kontakter i Östeuropa fick min kvintett med Lalle Svensson engagemang i Tjeckoslovakien sommaren 1964. Men det började lite märkligt.

"Tjeckoslovakiske jazzvännen Igor Wasserberger rapporterar: ”Något besynnerligt förflöt början på gästspelet. Konsertagenturen var bristfälligt informerad om gruppens musikaliska inriktning och därför skulle gruppen framträda under en längre period på en nattklubb i Bratislava, där man dittills bara hade spelat konventionell dansmusik. Givetvis kunde ställets danslystna stampublik inte uppskatta kvintettens moderna spelstil. Den höll ändå fast vid sin stil, trots ständig övertalning från personalens och danspublikens sida.

Efter två dagar avslutades engagemanget. Under tiden hade det dock spritt sig bland Bratislavas jazzfans att dessa framstående svenska musiker fanns i staden. Man förhandlade med konsertagenturen och med gemensamma krafter började man undersöka möjligheterna för ett lämpligare engagemang för kvintetten. Propagandakampanjen blev så framgångsrik att Rosengrens kvintett fick engagemang både inom tjeckoslovakisk film, radio och TV förutom flera konserter i Bratislava och andra städer” (OJ 5/84)".

George Russell

Fint jazzklimat i Köpenhamn

-Jag har inget minne av någon filminspelning, men det slutade ändå bra, vi fick spela vår musik utan problem på olika ställen i Tjeckoslovakien i ett par månader, mer än vi nånsin hade gjort i Sverige. Det var ungefär i den vevan jag skaffade en altsax, och flöjt hade jag börjat spela flera år tidigare. Men tenorsax har alltid varit mitt huvudinstrument.

– Ett år i slutet av 60-talet bodde jag i Köpenhamn och spelade i danska Radiobandet, och skrev även en del musik för den orkestern. Det är nog det enda längre fasta jobb jag någonsin haft som musiker. Det var ett fint jazzklimat i Köpenhamn, jämfört med Stockholm, som tyvärr var lite isolerat. Jag rekommenderade många att åka dit och spela. Dom har en helt annan restaurangtradition som gör att det är enklare att få spela.

–Jag tror att det danska musikerförbundet är uppbyggt på pianister som suttit på alla deras sjömanskrogar och spelat, ensamma eller med en trumslagare, för vanliga människor. Dom behövde inte vara uppklädda som man skulle vara på en svensk krog. När någon i Stockholm skulle försöka öppna en restaurang kom alla myndigheter dit och krånglade och bestämde att köket skulle vara si och så långt och toaletten si och så, det skulle vara skinande rent överallt, och man måste nästan ha frack för att komma in. Och då blir musiken därefter – töntig alltså.

”Jag tror att det var en olycka för jazzen när dom tog bort mellanölet. Nu måste dom ha starköl, och då blir det genast så märkvärdigt med stor matsedel – det blir så dyrt att dom inte har råd med orkester. I Köpenhamn brukar jag spela på en enkel bar där det springer hundar omkring och där det vimlar av alla slags människor, gamla gubbar och tanter och ungdomar i en enda röra. Det är ett enormt hålligång under enkla former – det är inte så märkvärdigt och stelt. Jag tycker det är underbart – vanliga människor, inga specialister – det är bara naturligt och en jävla stämning!” (BR intervjuad av Albrekt von Konow OJ 2/85).

Drogerna har förstört mycket

–Ett tag fanns det många enkla ställen i Gamla stan, det vara bara ett hål i väggen eller en enkel trappa ned i källaren. Det var klubbar som plötsligt uppstod och ibland försvann lika snabbt. Vi gick dit och spelade och fick dela på entrépengarna. Det var väldigt enkelt på alla sätt. Polisen tyckte att det var förskräckligt och gjorde allt för att stoppa dom här privata klubbarna. Det var väl så att en del lite udda människor sökte sig dit och då förekom väl ett och annat otillåtet, men på det hela taget var det rätt oskyldigt, om man jämför med hur det är idag i vissa kretsar. Det var ju nästan dom sämsta lokalerna som gick att hitta i stan, och det är klart att en del av dom som kom dit tillhörde den undre världen.

–När det gäller droger och narkotika så har det förstört mycket, inte minst för min egen generation. Många som fastnade i det är döda nu. Det är tragiskt, för på den tiden var dom inte riktigt medvetna om hur tokigt det kunde gå. Jag hatar narkotika och allt vad det för med sig. Som tur är har det nästan försvunnit i jazzkretsar nu för

tiden. På vissa sätt är jazzsituationen förändrad som natt och dag, på gott och ont faktiskt. Dom som spelar jazz idag gör det som om dom spelar klassisk musik. Men på den tiden jag började spela fick man nästan inte tycka om klassisk musik och Musikaliska akademien skulle vi absolut inte gå på, då var man helt ute, tyckte vi.

Bernt Rosengrens

fem Gyllene Skivor

Bernt fick 1965 ta emot

sin första Gyllene Skiva, som sedan 1954 delats

ut av Orkesterjournalen, . Den senaste fick han 2009.

Bernt Rosengren

Stockholm Dues

(Columbia/EMI) LP 1965

Bernt Rosengren

Improvisationer

(SJR) LP 1969

Bernt Rosengren

Notes from underground

(Col./EMI) LP 1974

Arne Domnérus

Bernt Rosengren

Face to Face

(Dragon) Cd 1999.

Bernt Rosengren

Quartet I´m Flying

(Pb7) Cd 2009

Claes-Göran Fagerstedt

Tror inte på dagens jazzundervisning

–Jag är fortfarande inte särskilt intresserad av Mozart och Beethoven och dom. Men idag går alla jazzmusiker på Akademien, alltså på Musikhögskolan. Jag tror faktiskt inte på jazzundervisning på det sättet. Idealet är när man som ung jazzmusiker träffar någon som kan en massa låtar och så spelar man dom låtarna tillsammans, ungefär som när Claes-Göran Fagerstedt lärde oss låtar. Så har det väl alltid varit i musikhistorien, att om man tycker om en viss sorts musik och en speciell musiker så söker man upp honom och frågar om man kan få lära sig hans musik. Nu blir det mera konstgjort, man går till en klass och så står en lärare och pratar om konstiga ackord och så där, utan att man känner varann. Jag förstår inte hur man kan lära sig spela på det sättet.

–Sen måste ju alla ut och spela, så ofta som möjligt. Stipendier och kulturstöd räcker ju inte så långt och det kanske bara är en ursäkt från myndigheternas sida, så att dom inte behöver fixa arbetstillfällen. Det är enklare att ge stipendier än att fixa speljobb. Egentligen skulle man ta bort stipendier fullständigt och försöka ordna spelningar i stället.

-Men idag är det så komplicerat, man måste nästan vara civilekonom och ha egen firma för att kunna ha en orkester. Så jag föredrar dom mindre sammanhangen. Visst, jag har ju haft stor nytta av mina stipendier och om jag inte haft dom skulle jag inte kunnat fortsätta att hålla på som jag gör. Risken är att man blir lite korrumperad, men jag försöker använda dom kulturpengar jag får till att ordna spelningar och verksamhet i stället för att äta goda biffar varje dag.

”Jag anser att man som konstnär skall arbeta heltid lika väl som andra yrkeskategorier. Jag skulle vilja sätta ihop ett stort band, men det ter sig omöjligt. Det blir en mängd arbete som varken ger pengar eller har möjlighet att ge resultat inför publik i bredare mening. Vi måste fortsätta att arrangera våra konserter själva och skaffa nya ställen att spela på, för att få spela den musik vi vill. De jazzklubbar som finns har oftast ägare som vill bestämma, även vad gäller det musikaliska. Sådant kan vi inte acceptera” (BR intervjuad av Lars Westin OJ 12/71).

Förstår inte uppdelningen i olika musikläger

–När det gäller stilar är jag intresserad av det mesta, har aldrig förstått mig på uppdelningen i olika läger som gillar och ogillar till exempel modernt eller traditionellt. Periodvis har jag under årens lopp ordnat storbandsspelningar, inte minst till dans, i många olika lokaler i Stockholm och även på turné. Då, precis som vid jamsessions, är det ofta dom gamla fina standardlåtarna som tas fram. Repertoaren är alltid viktig.

”En evergreen kan man höra en gång – och, pang, så kan man den direkt. Melodierna ska gå in direkt. Dom behöver inte vara enkla för den sakens skull, men dom ska fastna. Det fanns alltid finesser, tonartsbyten och sånt, i till exempel Cole Porters låtar, som verkligen är evergreens. Det som skrivs idag låter mest Frälsningsarmén, med samma ackord hela tiden. Jag måste säga, att dom här nya musikalerna, Chess och Lloyd Webbers – jag kan inte komma ihåg en enda melodi från dom. Man har hört dom flera gånger på radio, men dom biter sig inte fast” (BR intervjuad av Jörgen Östberg, OJ 2–3/2001).

”Man letar och letar tills man hittar låtar som det är lätt att spela på, så man inte behöver tänka. Det får inte vara för krångligt och inte för banalt, det måste vara precis mitt emellan. – Det ska byta harmonier lite då och då, helt enkelt. På ett rytmiskt sätt. Det är det rytmiska vi är mest intresserade av, hur man ska spela rytmiskt. Det betyder allt. Enkelt ska det vara. – Hela skillnaden mellan olika stilar är just det rytmiska. Vi tycker inte om vissa stilar och vet inte vad det beror på, men det är rytmen det är fel på” (BR intervjuad av Gunnar Lindqvist OJ 10/84).

Lars Gullin en av de allra största

– En av mina favoritskivor är Lady in Satin, en LP med Billie Holiday och stråkar. Fina låtar och fina arrangemang av Ray Ellis. Och Billie Holiday har jag alltid tyckt om. Jag har själv försökt skriva för stråkar också.

– Första gången jag spelade med stråkar var i en radiosändning med musik av Lars Gullin julen 1964. Det var meningen att Lasse skulle spela några av de stycken som var med på hans LP Portrait of my pals. I studion repeterade kompet och stråkarna, och dom satt och väntade på Lasse, som aldrig dök upp. Det gick inte att få tag i honom och Gunnar Lindqvist, Lasses skivproducent som var med i studion,

föreslog att dom skulle ringa efter mig. Så jag åkte dit, i sällskap med Don Cherry, som just då kommit upp till Stockholm från Köpenhamn.

–Jag har alltid tyckt om Gullins kompositioner, fast dom är ofta väldigt svåra att spela. Men det gick ganska bra, och Don hoppade också in i en av låtarna. Hans trumpetspel var ju ganska annorlunda så stråkmusikerna såg lite undrande ut. Jag hade jammat med Gullin tidigare, men det här var egentligen första gången jag spelade hans egen musik. Det skulle bli många gånger därefter, både tillsammans med honom själv och nu på senare år tillsammans med Lasse Sjösten. – Jag tycker fortfarande att Lars Gullin är en av de största i svensk jazz och hans musik kommer nog alltid att spelas.

Lars Gullin

Artikeln om Bernt Rosengren

publicerad i Svensk Jazzhistoria vol.9

Denna artikel bygger till stor del på en inspelad intervju som Christer Boustedt och Jan Bruér gjorde med Bernt Rosengren i början av 1980-talet, kompletterad med citerade intervjuer och uttalanden i OJ.

Artikeln är bearbetad i samråd med Bernt Rosengren år 2003 och publicerades i Caprice-serien ”Svensk Jazzhistoria” Vol. 9 (”Brand New”), Caprice CAP 22042 (utgiven 2004), Totalt omfattade skivserien 10 volymer, som täcker de svenska jazzåren 1899-1969.

Läs om hela skivserien Svensk Jazzhistoria 1899-1969.

Jan Bruér (th)

och Bengt Nyquist,
ansvariga för projektet
Svensk Jazzhistoria.