AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARPalle Danielsson:
Som 5-årigt underbarn presenterades han första gången i landets jazztidning. Men den verkliga karriären inleddes när han som 14-åring fick en bas i julklapp.
Sedan dess har världsmusikanten Palle Danielsson förärats många artiklar och recensioner, bland annat för sitt internationella samarbete med Bill Evans, Jan Garbarek, Michel Petrucciani, Charles Lloyd, Elvin Jones och Keith Jarrett.
( Artikeln publicerad i DIG nr 1/2007) 
”Sveriges yngsta dansmusikant heter Paul Danielsson, är fem år, och spelar munspel och jazzflöjt (swanee whistle). Han kan Adress Rosenhill nästan utantill.”
Så presenterades basisten Palle Danielsson för första gången i Orkesterjournalen, världens äldsta jazztidning. Det var i decembernumret 1951 och Paul hade framträtt vid den årliga Bromma-Spånga Paraden. Som vanligt hade han storasyster Monica (numera Dominique) med sig och hon fick också välförtjänt beröm av OJs
rapportör Mr Eko.
”Monica är 11 år och spelar piano. Inte alls dumt för att vara av en 11-åring lirade hon i farbror Charlie Normans boogie-woogie.”
Hos Sven Jerring och Sigge Fürst
Palles väl bevarade klippböcker visar att syskonparet Danielsson uppträdde flitigt i de västra Stockholmsförorterna under de här åren. Och lille Paul var ett tacksamt fotomotiv i sina kortbyxor, vit skjorta och fluga. Vad minns du då själv från den här tiden?
– Ja, en hel del, framför allt att jag tyckte det var jättekul att spela och stå på scen, berättar Palle. Det var alltid mycket musik hemma och det här med att spela och sjunga var en självklarhet. Så vad jag minns, och fått mig berättat, så var jag aldrig nervös. Inte ens när jag fick framträda i radio i Barnens Brevlåda med Sven Jerring eller Frukostklubben med Sigge Fürst.
Det var flöjt och munspel som var Palles instrument men i en artikel kan man också läsa att ”Bland ungdomarna stred dragspelaren Nils Fläcke och underbarnet och hawaigitarristen Paul Danielsson om publikgunsten.” På en tidig bild ser man honom med en stor bas.
– Men det var nog en arrangerad bild, konstaterar Palle. Det här med basintresset kom långt senare. Jag spelade fiol i skolan men tyckte basen kändes spännande och så hade den så skön ton. Och så hade jag hört och imponerats av basister som Ray Brown och Paul Chambers.
– Jag var 14 år när jag fick en bas i julklapp, vilket ju var helt fantastiskt. Under en termin tog jag baslektioner och sökte sedan in på Musikaliska Akademien, där jag gick i fem år.
Succé med Bill Evans
Under studieåren spelade förstås Palle i många olika sammanhang, men det verkligt stora genombrottet fick den då 19-årige Palle Danielsson i november 1965. Bill Evans, en av jazzens ledande pianister, hade bokats för två veckor på den numera legendariska jazzklubben Gyllene Cirkeln. Men han kom utan sitt ordinarie komp och en svensk rytmduo fick trollas fram. Valet föll på trumslagaren Rune Carlsson och, till mångas förvåning, basisten Palle Danielsson. Det fanns ju så många, betydligt mer rutinerade svenska basister.
Men det fungerade utmärkt. OJ, som 14 år tidigare uppmärksammat munspelaren Palle Danielsson, kunde nu konstatera att basisten Palle Danielsson debut på Gyllene Cirkeln ”var, lindrigt sagt, lyckosam”. Evans med sina svenska medspelare ”producerade ett minst lika spännande och vackert pianospel som någonsin tidigare. Resultatet blev förbluffande; en sammansvetsad trio”, rapporterade OJ.
Monica Z lade gott ord
Men hur kom det sig då att just du handplockades? Det här var ju till och med din debut på Gyllene Cirkeln.
– Jag har nog Monica Zetterlund att tacka för det, säger Palle. Hon hade sjungit med Bill Evans, och till och med spelat in en skiva med hans trio, vid besöket året innan. Monica och jag hade jobbat en hel del tillsammans och hon visste också att jag lyssnat på Bill Evans musik. Speciellt inspelningarna från Village Vanguard med basisten Scott LaFaro och trumslagaren Paul Motian, som starkt bidragit till mitt intresse för att spela bas. Så jag tror Monica lade ett gott ord för mig.
–Sedan kan man ju tycka att det var rätt omdömeslöst att ställa upp i det sammanhanget, men jag var helt enkelt nyfiken på att pröva vingarna. Och jag fick ingen anledning att ångra mig. Bills spel var så logiskt och melodiskt att det inte uppstod några direkta problem och så kunde jag repertoaren.
– Men det var självklart en enormt nyttig erfarenhet och mycket lärorikt och utvecklande. Framför allt fick han mig att ta det lugnare, att lämna luft och inte fylla ut alla luckor i musiken. Men jag fick också beröm för mina harmoniska lösningar, vilket var inspirerande. Jag har alltid varit intresserad av musikens harmonik.
Lärde mycket av Eje Thelin
Från veckorna med Bill Evans finns det även ett spår på den cd som medföljer boken Den Gyllene Cirkeln. Trion spelar Evans egna Time Remembered och Palle har ett långt bassolo. Har du lyssnat på den inspelningen?
– Ja, det har jag gjort och jag tycker faktiskt det låter helt OK. Jag tror till och med att jag skulle valt samma toner idag! Men eftersom jag då inte hade någon basförstärkare så blev det nog mer stora toner på bekostnad av snabbheten.
De närmaste åren efter Bill Evansäventyret kom Palle bland annat att spela med pianisten Staffan Abeleens kvintett med trumpetaren Lars Färnlöf, tenorsaxofonisten Börje Fredrikssons kvartett, amerikanske pianisten Steve Kuhns trio och trombonisten Eje Thelins kvintett
–Jag lärde mig speciellt mycket av Eje. Han predikade att alla i gruppen skulle ha lika stor roll, att man måste ta för sig – att ha en egen röst. För mig gällde det framför allt att bli modigare som solist.
Tilltalad av nya influenser
1971 fick Palle för första gången möjlighet att fungera som bandledare. Sveriges Radio presenterade en programserie under namnet Club Jazz där Palle varje gång fick tillfälle att hålla i en så kallad konfrontationsgrupp, då medlemmarna bara träffades en kort stund innan inspelningen. En av sändningarna finns också dokumenterad på LP, Club Jazz 5 (SR Records) , där Palle till medspelare valt saxofonisterna Roland Keijser och Lennart Åberg, pianisten Bobo Stenson samt trumslagarna Bengt Berger och Jon Christensen.
Året därpå bildade fyra av medlemmarna i den sextetten gruppen Rena Rama,
nämligen Åberg, Stenson, Danielsson och Berger. Rena Rama fick spela in Jazz-i-Sverigeskivan 1973 och kom att bli en av våra mest särpräglade, framgångsrika och långlivade grupper.
– Att vi plockade upp influenser från andra musikslag och traditioner och även jobbade med mera udda taktarter och klanger var speciellt tilltalande, påstår Palle. Oerhört positivt var också att vi under lång tid hade fri tillgång till en repetitionslokal, där vi fick en rejäl chans att utveckla musiken. Det var man ovan vid som jazzmusiker.
Under 70-talet var Palle dessutom medlem i två högst spännande grupper, som båda också var mycket framgångsrika internationellt. Det var norske saxofonisten Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet och pianisten Keith Jarretts europeiska kvartett. Gemensam nämnare för de två grupperna var Palle, Jan Garbarek och trumslagaren Jon Christensen.
Keith Jarrettåren en höjdpunkt
Efter sina år med saxofonisten Charles Lloyd och egna solo- och trioinspelningar var Keith Jarrett redan då en jazzens ”superstar”. Så ur nordisk synpunkt är förstås hans europeiska kvartett något av en milstolpe. Samarbetet började 1974 med skivan Belonging (ECM) och pågick till i maj 1979 då kvartetten avslutade med ett veckolångt engagemang på Village Vanguard i New York. Vilket även finns dokumenterat på en dubbel-LP med titeln Nude Ants (ECM).
– Finalveckan på Village Vanguard var något alldeles fantastiskt, minns Palle. Alla musiker var där, bland annat Bill Evans. De var nyfikna på musiken och det kändes såväl under konserterna som i alla personliga kontakter att man uppskattade det vi gjorde.
Månaden innan New York-veckan hade kvartetten även gjort 14 konserter i Japan, tio år senare utgivet på cdn Personal Mountains (ECM). Hur var det då att umgås och spela med Keith Jarrett?
- Under den här tiden var vi helt enkelt ett gäng kompisar som hade trevligt tillsammans. Och som medspelare var Keith enastående. Han var hela tiden laddad och lyhörd och hakade på alla idéer, oberoende vem de kom ifrån. De här åren hör tveklöst till höjdpunkterna i mitt jazzliv.
Michel Petrucciani ett mirakel
Det var förstås det lyckade samarbetet med Keith Jarrett som gjorde att Palle engagerades av saxofonisten Charles Lloyd, när denne i början av 80-talet gjorde come back och startade en ny kvartett.
Pianist i denna första upplaga av Charles Lloyds kvartett var det franska pianoundret Michel Petrucciani, som lär ha haft stor betydelse för att Lloyds återkomst till jazzscenen. Den endast
meterlånge Petrucciani var ju svårt handikappad, från födseln drabbad av ”glasskelett”. Men vars pianospel var fantasirikt och närmast overkligt kraftfullt.
Efter perioden med Charles Lloyd blev Palle kvar i Michel Pettrucianis egna trio med trumslagaren Elliot Ziegmund. Vilket innebar fortsatt långa, omfattande världsturnéer och förstås även skivinspelningar.
– Michel var ett mirakel som människa och musiker, menar Palle. Det var verkligen kul att spela med honom även om han då och då, när han var trött, fastnade i inövade teknikfraser. Men oftast var han kreativ.
– Sedan var det förstås synd att fokus hamnade mera på honom som person och ”underverk” än på musiken. Men han var tuff och tycktes själv ha helt accepterat sitt svåra handikapp. Som han ibland helt glömde bort, som när han fick för sig att han skulle dansa. Då hände det att han bröt något ben i kroppen, han var ju så skör. Men märkligt nog läktes det också snabbt.
Svårt spela med Elvin Jones
Palle har alltså under åren fått möjlighet att spela tillsammans med en rad av jazzvärldens stora profiler. En sådan var också trumslagaren Elvin Jones, som Palle bland annat spelade med på en trioskiva med tyske trombonisten Albert Mangelsdorff.
– Elvin var en jätteskön kille, som alltsedan åren med John Coltrane varit min favorittrummis. Men inledningsvis passade vi inte så bra ihop, tycker jag. Han tänjde och drog på slagen och hade också hela tiden olika saker på gång, så han var jättesvår att spela med. Men efter den här inspelningen gjorde vi också en turné med de två saxofonisterna Dave Liebman och Courtney Pine och då funkade det hela mycket bättre.
Om du nu hade det lite svårt med Elvin, vem har det varit lättast att spela ihop med av alla trumslagare du mött?
– Tveklöst Peter Erskine. Han spel är helt kristallklart. Han behärskar dessutom all slags musik och fungerar lika bra i alla sammanhang, från trio till storband.
Världens bästa husband
Palle har en imponerande internationell karriärlista. Men parallellt har han förstås också haft sin svenska verksamhet. En musiker som hela tiden funnits i Palles närhet är pianisten Bobo Stenson. Det började med Börje Fredrikssons kvartett i mitten på 60-talet och sedan har de spelat tillsammans i Rena Rama, Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet, Charles Lloyd Quartet, Monk och Mingus by Five, för att bara ta några exempel.
Ja, och förstås skivaktuella Sister Maj´s Blouse, med i övrigt Joakim Milder och Fredrik Norén, som spelar kompositioner av Börje Fredriksson. Bobo. Palle, Joakim och Fredrik har hållit samman sedan 1993 och Sister Maj´s Blouse in Concert (Mirrors) är gruppens tredje cd
De två ingick dessutom i slutet av 80- och början av 90-talet i The Village Band, den handplockade sextett som fungerade som husband på musikklubben Village i Västerås. Med musikanter som Lars Färnlöf/Jan Allan, Joakim Milder, Göran Klinghagen, Rune Carlsson, Bobo och Palle kallades det med viss rätt för ”världen bästa husband.” Vid varje speltillfälle presenterades även högklassiga gästsolister som Eje Thelin, Nils Landgren, Magnus Lindgren och John Surman eller sångartister som Karin Krog, Louise Hoffsten, Lina Nyberg och Lena Willemark.
– Det här var spelningar man verkligen såg fram mot, minns Palle. Ofta fick vi spela på Village 2-3 kvällar i rad och dessutom såg Villagebasen Lennart Nilsson till att varje gång bjuda på en kulinarisk upplevelse med god mat och utsökta viner.
Ett bevis på det sistnämnda är omslaget till den cd som spelades in 1971, The Village Band featuring Lena Willemark (Imogena). Där presenteras nämligen den matsedel och de viner som serverades kvällen innan inspelningen.
Lärorikt att spela med sångerskor
Ett aktuellt exempel på samarbetet mellan Bobo och Palle är Jeanette Lindströms nya cd Whistling Away the Dark (Amigo). Men du har dessutom under åren jobbat tillsammans med en rad andra sångerskor som Monica Zetterlund, Lena Willemark och Lina Nyberg. Förändras din basroll jämfört med när du spelar i en rent instrumental grupp?
– När man backar upp en sångerska är det speciellt viktigt att understödja och stötta och absolut inte vara i vägen. Jag tycker det är roligt och spännande att lira tillsammans med sångerskor och dessutom är det oerhört lärorikt.
Tillsammans med sin livskamrat Ulla Lööf och fyra kattor bor Palle sedan många år i ett svårhittat och ensligt hus, som har Mariefred som närmaste stad. I samarbete med jazz i Mariefred har Palle och hans vänner under fem år bjudit på jazzkonsert i Grafikens Hus. Och i höstas såg han verkligen till att njuta av kvinnligt jazzsällskap, hans inbjudna jazzgäster var nämligen Lena Willemark, pianisten Rita Marcotulli och slagverkaren Marilyn Mazur.
– Det blev så lyckat att jag funderar på en repris med de tre kommande höst. Kanske då förstärkt med någon blåsare.
Vårturnéer och konfrontationsgrupp
Då är vi alltså framme vid hösten 2007. men vad har du på gång nu i vår?
– Ja, det är en hel del, även om jag inte är fullbokad, konstaterar Palle. Men jag harheller inte längre några behov av att ligga ute på långa turnéer.
– Men en mindre turné i Polen blir det med trumslagaren Martin France och pianisten John Taylor, en trio som jag verkligen trivs att spela med. Sedan skall Jeanette följa upp sin nya skiva och så blir det en del spelningar med Håkan Broströms kvartett. Det är även planerat i vår för en skivuppföljare till Monk by Five och Mingus by Five som då blir Miles by Five.
Det finns fler noteringar i Palles vårkalender, bland annat framträder han vid improvisationsfestivalen Perspectives 2007 i Västerås 9-10 mars. Då han kommer att ingå i Nya Perspektivs ”konfrontationsgrupp” med altsaxofonisten Lars-Göran Ulander, trumpetaren Magnus Broo, amerikanske pianisten Marilyn Crispell och norske trumslagaren Paal Nilssen Love.
Text och foto: Gunnar Holmberg
( Artikeln publicerad i DIG nr 1/2007)
*Palle Danielsson
hyllades av jazzradiochefen Lars-Göran Ulander med Årets Guldkatt vid Stockholm Jazz Festival 2009.
Palle Danielsson tilldelades priset “Årets Guldkatt” med motiveringen:
”Palle Danielsson skapade sitt grundmurade rykte som lyhörd, följsam och kraftfull basist under 60-talet, inte minst tillsammans med Eje Thelin, Jan Garbarek och Bobo Stenson. Världen upptäckte honom då han i början av 70-talet ingick i Keith Jarretts europeiska kvartett. Att vara en av vårt lands mest internationella jazzmusiker garanterar inte nationell uppmärksamhet och uppskattning. Med utmärkelsen Årets guldkatt – Jazzkattens stora pris – vill vi bidra till att rätta till den obalansen.”
Syskonen
Palle Danielsson
Monica Dominique
Läs ävenom
Palle Danielsson
Fredrik Norén
fick 2006 Västerås
Stads jazzpris till
Lars Färnlöfs minne.
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
40 år med Palle på cd
Palle Danielsson har under åren spelat in massor av skivor med såväl svenska som internationella musiker och grupper. I inspelningsordning från 1966 till 2006 presenteras här ett litet cd-urval.
Staffan Abeléen- Lars Färnlöf Quintets (Dragon)
Börje Fredriksson ”Intervall” (Odeon)
Eje Thelin 1966 with Barney Wilen (Dragon)
Eje Thelin Trio Graz 1969 (Dragon)
Rena Rama (Caprice)
Jan Garbarek- Bobo Stenson Quartet ”Dansere” (ECM)
Edward Vesala ”Satu” (ECM)
Keith Jarrett Quartet ”Personal Mountains” (ECM)
Charles Lloyd Quartet ”A Night in Copenhagen” (Blue Note)
Michel Petrucciani trio ”Pianism” (Blue Note)
Monica Dominique ”Inside the Rainbow” (Phono Suecia)
The Village Band featuring Lena Willemark (Imogena)
Palle Danielsson Quintet ”Contra Post” (Caprice)
Tomasz Stanko Septet ”Litania” (ECM)
Peter Erskine, John Taylor, Palle ”Juni” (ECM)
Lina Nyberg ”Smile” (Prophone)
Ulf Adåker Quartet ”Reflections” (Touché Music)
Dino Saluzzi Trio ”Responsorium” (ECM)
Mingus by Five (Touché Music)
Lars-Göran Ulander Trio ”Live at Glenn Miller Café” (Ayler Records)
Monk by Five (Touché Music)
Sister Maj´s Blouse in Concert (Mirrors)
Jeanette Lindström ”Whistling Away the Dark” (Amigo)
Text och foto: Gunnar Holmberg
( Artikeln publicerad i DIG nr 1/2007)
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR