AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Dan Berglund, basklippa i Tonbruket. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Esbjörn Svensson Trio
Magnus Öström.
Esbjörn Svensson,
Dan Berglund
Mer än 700 recensioner.
a med DIG-betyg.
Diggat
skivspecial
samlade med svenska
jazzprofiler/band:
Artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg
Ulf Adåker
Ulf Johansson Werre
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz presenterar 93
skivomslag med Lars Gullin.
Nu släpper Dan och hans medspelare, gitarristen Johan Lindström, trummisen Andreas Werlin och multimusikern Martin Hederos "Live Salvation" (ACT/Naxos), det allra första livealbumet. Konserten är inspelad i Stuttgart och med en repertoar hämtad från Tonbrukets tidigare skivor, där man hela tiden utforskat nya musiklandskap.
Claes Olson konstaterar att de fyra musikerna måste klassas bland Sveriges, om inte hela Europas, mest mångsidiga och hör en musik som är "ohämmat gränsöverskridande, äventyrligt fantasirik och fascinerande bra".
utan vare sig kompass eller karta
Tonbruket
Live Salvation
[ACT / Naxos]
”The most important player in the team is not a player, but the team”, skaldade det engelska fotbollslaget Arsenals coach Arsène Wenger, när han för drygt tjugo år sedan tog över laget och ledde det genom ett antal makalöst framgångsrika säsonger. ”The team is the star”, konstaterade den tyska tidningen Esslinger Zeitungs musikkritiker när han i november 2016 recenserade den konsert med Tonbruket i Stuttgart som nu ges ut som bandets första liveinspelning. Och visst är det så. Det är den lika unikt tajta som flexibelt töjbara lagkänslan som gör kvartetten Tonbruket till den fantastiska grupp man är.
I en pressrelease som skivbolaget ACT satt samman beskrivs musiken som ”avant-garde folk meeting psychedelic jazz and progressive rock” – en ytterst vidsträckt beskrivning, som ändå inte täcker riktigt hela den musikaliska mångfald som Tonbruket skapat. På de fyra studioalbum man har producerat sedan bandet inledde sin karriär på ACT (som Dan Berglund’s Tonbruket) har man hela tiden utforskat nya musiklandskap och inte dragit sig för att utforska såväl tysk kosmis
che musik som finsk tango. Jag betvivlar dock starkt att medlemmarna medvetet har suttit och sökt efter lämpliga rubriceringar eller genredefinitioner. Tonbruket bara är. Som få andra grupper klarar man av att navigera fritt över alla gränser, utan vare sig kompass eller karta. Tonbruket navigerar efter stjärnorna.Den nu aktuella liveplattan utgör snarast en summering och något av en sammanfattning av det bästa som basisten Dan Berglund tillsammans med gitarristen Johan Lindström, trummisen Andreas Werlin och multimusikern Martin Hederos (här på piano, synthesizers och violin) har skapat genom åren. Vi som har följt bandet från dag 1 fram tills idag hör det mångfacetterade Tonbruket som vi känner igen det sen tidigare – även om här saknas några av de mest vilda infallen från debutalbumet 2010. På repertoaren står fyra titlar från Dig It To The End, tre från Forevergreens och en från Nubium Swimtrip.
Där andra följer Jan Johanssons Jazz på svenska, följer Tonbruket snarare Bo Hanssons Sagan om ringen. Där andra tar avstamp i Weather Report refererar Tonbruket stundtals snarare till Pink Floyd eller annan klassisk engelsk progrock. (Emerson, Lake & Palmer? Greenslade!?) Dan Berglunds stora idol bland all världens basister är inte John Patitucci, utan hårdrockspionjären Geezer Butler i Black Sabbath. Och i Tonbrukets händer handlar begreppet ”konstmusik” inte om teoretiska grubblerier, utan om känslostark skönhet som verkligen berör - eller eldfängt explosiva urladdningar, som i den grandiosa avslutningen med storslagna Vinegar Heart. I det laddade mittpartiet förflyttar man på ett fascinerande sätt hela kompositionen, tonsteg för tonsteg i stigande riktning uppåt (à la The Beatles mäktiga A Day In The Life – den mästerliga finalen på det banbrytande albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band) tills man efter en hisnande resa landar i ett nytt, abstrakt ljudlandskap.
De fyra medlemmarna måste onekligen klassas som några av Sveriges, om inte hela Europas (eller världens?) mångsidigaste musiker.
Ohämmat gränsöverskridande. Äventyrligt fantasirika. Fascinerande bra.
När, var och hur börjar nästa kapitel?
Claes Olson
mer vidsträckt tonlandskap
Tonbruket
Forevergreens
(ACT/Naxos)
Efter tre i positiv mening rätt skruvade album i gränslandet mellan jazz, artrock, och folkprogg visar basisten Dan Berglund, gitarristen Johan Lindström, keyboardisten Martin Hederos och trumslagaren Andreas Werliin upp en något annorlunda sida på bandets fjärde album.
Utmynnande från den musik Berglund, Lindström och Hederos skrev för Dramatenföreställningen av regissören Aki Kaurismäkis film Mannen utan minne är det tonlandskap Tonbruket rör sig i på Forevergreens än mer vidsträckt. Inspirationen från jazz finns där, men är inte tillnärmelsevis lika påtaglig som den från å ena sidan kärnfull avant-, kraut- och hårdrock, å den andra en form av folkromantik som målas upp med både breda och smala penslar.
Gästartister på skivan är Ane Brun (röst), Per Texas Johansson (basklarinett), Anna Högberg (barytonsax) och Martin Holm (tenorsax), men har inte några överdrivet framträdande roller utöver att bidra till det rika utsmyckandet som genomsyrar de elva låtarna.
På ett album som spretar i lite väl många riktningar finns dock två verkliga höjdpunkter i form av den mjukt böljande Polka Oblivion och den vemodiga Sinkadus.
Peter Bornemar
Kanske inte jazz.
Men det är stort. Storslaget!
Tonbruket
Nubium Swimtrip
(ACT / Naxos)
Nej, Tonbruket spelar kanske inte jazz – trots att det under rubriken Genre står så när jag importerar cd-skivan Nubium Swimtrip i mitt iTunes-bibliotek. Möjligtvis kan vissa delar av det svenska bandets repertoar definieras som fusion, en slags sammansmältning av jazzen och rocken – ”jazzrock” – med rötterna i sjuttiotalets post-Miles-konstellationer. Men i motsats till såväl större delen av den genren som den mest traditionsbundna jazzscenen så handlar Tonbrukets musik ytterst sällan om fokusering på enskilda soloprestationer. Den musikaliska summan kan inte beräknas genom att enbart addera de värden som de enskilda musikerna instrumentala insatser har, utan resultatet är betydligt större än summan av det som synes vara. Värdet av i sammanhanget viktiga begrepp konstnärligt helhetstänk och gemensamma visioner uttryckta i arrangemang och produktion kan här inte underskattas.
Att kravmärkt traditionsbundenhet skulle kunna borga för någon slags kvalitetssäkring i sig är naturligtvis in absurdum. För mig kunde t.ex Miles Davis vara som mest intressant när han lät elgitarristerna skruva upp volymen och slåss under den psykedeliska hårdrockens fanor (Bitches Brew etc.), tillsammans med Gil Evans nytolkade klassisk spansk musik (Sketches of Spain), frustande väste basic Chicago-blues tillsammans med John Lee Hooker (The Hot Spot) eller utforskade hip-hopens formspråk tillsammans med rapparen Easy Mo Bee (Doo-Bop). Stora artister, musiker och konstnärer är sällan fängslade i bojor.
Är man av nöd beroende av jazzreferenser så kan pianisten/keyboardisten Martin Hederos magiskt finstämda stycke Little Bruk kanske sorteras in bredvid delar av Keith Jarretts samlade verk – vilket får ses som det höga betyg det är. Albumets improviserade Floatsome skulle med lika högt betyg för övrigt nästan kunna vara inspelat av Albert Ayler och den klassiskt skolade holländske violinisten Michael Sampson på skivetiketten ESP, någon gång på sextiotalet. Men här handlar det om svenska Tonbruket. Världsmusik, anno 2013.
Albumets öppningsspår A Road är dedikerat till den tidigare i år bortgångne giganten Anders Burman, men rymmer förstås samtidigt en subtil blinkning till Tonbrukets arbetsplats i den legendariska EMI-studion på Abbey Road – där såväl The Beatles som Pink Floyd skapat några av musikhistoriens största verk. Anders Burman skulle tveklöst ha älskat Tonbrukets intentioner att – både medvetet och omedvetet – inkorporera idéer, element och anda från nämnda brittiska band, som båda tillhör den här produktionens självklara referenser. The Beatles främst genom Johan Lindströms himmelska George Harrison-glissandon. Pink Floyd genom det nyfikna utforskandet av hela vårt stora universum av ljudmöjligheter – den rymd som ekar av såväl melodier och harmonier som ambienta, stämningsskapande klanger, ekon och surr. Runt öppningsspårets hjärta i kapellmästare Dan Berglunds geniala basfigur i A Road roterar en hel värld. Den avslutande halvminutens klanger (som även inleder andraspåret Nightmusic) är långt ifrån något effektsökeri. Snarare handlar det om att Martin Hederos vet precis hur han ska föra penseldragen över ljudmattan.
Nightmusic bygger rytmiskt på en av många briljanta figurer som med sina precisa accentueringar genomgående präglar Wildbirds & Peacedrums-trummisen Andreas Werliins spel. Till och med de mest finstilta betoningarna och slagen fångas lyhört upp av de övriga medlemmarna.
Efter att hört Johan Lindströms Liga på en av Tonbrukets spelningar på Fasching förra året utnämnde jag i ett annat sammanhang kompositionen till Årets låt 2012. Att det indiskt svävande arrangemanget har utvecklats ytterligare sedan dess gör övriga kommentarer överflödiga.
Titeln till Dan Berglunds titelspår Nubium Swimtrip syftar på ett hav på månen och visst är det där man hamnar. Notera särskilt kombinationen av trumvispar, radiobrus och vinylknaster (eller vad är det egentligen!?) som hörs i slutet, innan den 100%-igt Pink Floydska finalen. De kokande sex minuterna i Arbat inleds även det på ett sätt som för tankarna till det engelska rockbandets mästerverk The Dark Side Of The Moon. Ur en filmdialog byggs kring Hederos violin sedan upp spåret till ett stycke etnisk konstmusik – avslutningen är sedan snarast New York-avantgarde. Hederos/Lindströms The Harmonist låter men än bara lite som Bo Hanssons sjuttiotalsinspelningar på Silence-etiketten (Sagan om ringen etc.). Man färdas genom till synes väsensskilda ljudlandskap, men bakom allt ligger en sammanhållande tanke och en i Tonbrukets styrka som musikerkollektiv bärande idé: Musik är gränslös. Och att musikerna själv inte riktigt är bekanta med alla de många spännande referenser jag rabblar för dem när vi diskuterar är förstås bara en styrka i bandet.
Johan Lindströms erkända kvaliteter som producent och den enastående ljudteknikern Åke Lintons bidrag till det mäktiga resultatet får inte underskattas. Såväl på albumet som live i konsertsammanhang är även själva den ljudbild som skapas någonting betydligt större än bara summan av de enskilda aktörernas insatser.
Summa summarum: Det här är stort. Storslaget!
Claes Olson
ett fascinerande tonspråk. Dig it!
Tonbruket
Dig It To The End
[ACT /Naxos
På en konsert på Hornstulls Strand i Stockholm förra hösten - gjord mitt under pågående inspelning av gruppens nu aktuella andra album - fick många intrycket av att Tonbruket skulle kunna vara på väg mot en mindre äventyrlig och istället mer traditionellt lyrisk kompassriktning. Med facit i hand kan man nu konstatera att den uppfattningen var helt felaktig. E.s.t.-basisten Dan Berglunds grupp fortsätter här den musikaliska upptäcktsresa man inledde publikt i januari förra året. Med sina lustigt stigande och fallande basgångar över ett effektivt pulserandebeat är t.ex Johan Lindströms skönt dansandekomposition Decent Life ett yngre syskon till de
n i all sin enkelhet oerhört fascinerande kompositionen Stethoscope på debutalbumet, från vilken Dig It To The End är en direkt vidareutveckling.
Visst finns här flera oerhört vackra lyriska partier, t.ex klaviaturspelaren Martin Hederos skira Gripe samt gitarristen Johan Lindströms stämningsfulla Lighthouse och den ödesmättade Grandma's Haze. Men Dan Berglunds titellåt Dig It To The End - en av de som undertecknad Dig-recensent diggar allra mest (!) - är ändå det bästa exempel på Tonbrukets totalmusik. Beroende på musikbakgrund skulle man lika gärna kunna sortera in stycket under Frank Zappa, Varèse, Mingus eller Bosse Hansson - fast ingenting av detta skulle förstås stämma. Det här låter Tonbruket och inget annat.
Det nya albumets öppningsspår Vinegar Heart (inspirerat av den indiska författaren Arundhati Roys roman The God Of Small Things / De små tingens gud) inleds med ett stadigt bärande komp av Wildbirds & Peacedrums-trummisen Andreas Werliin, som på ett liknandesätt leder och lyfter flera av de elva kompositionerna (två signerade Berglund, tre Hederos och sex Lindström). Ovanpå detta färgar de
övriga musikerna lyhörtmusiken och ger idéerna liv. De fantasifulla improvisationerna hemfaller aldrig åt tom teknisk ekvilibrism. Innehållet är alltid större än formen. Helheten alltid större än de enskilda komponenterna.
Tonbrukets musik är oerhört svår att etikettera, vilket naturligtvis både ökar spänningen och kittlar nyfikenheten hos den öppensinnade lyssnaren. Att lista alla de många tänkbara referenser som går att spåra i den dynamiska musiken är snudd på omöjligt. Intressantare är att gruppen redan på sina två första album har lyckats utveckla ett helt eget sound, ett fascinerande tonspråk och ett
smått unikt... tonbruk!
Dig It!
Claes Olson
-som bara börjat!
Dan Berglunds Tonbruket
Tonbruket
(ACT/Naxos)
De lyssnare som närmar sig den tidigare e.s.t.-basisten Dan Berglunds nya projekt Tonbruket med en förväntan om att få höra "jazz" blir förmodligen en aning fundersamma av den skummande häxbrygd som introduceras redan i öppningsspåret Sister Sad, som snarast låter som ett möte mellan Pink Floyd 1969 och Bo Hanssons tonsättning av Sagan om ringen. De som närmar sig gruppens debutalbum med öppna öron har däremot mycket att se fram emot.
Tonbruket är ett sant grupprojekt. Samtliga musiker är krediterade som kompositörer och bidrar utifrån sina respektive utgångspunkter alla lika mycket till den mångfasetterade helheten.
Gitarristen Johan Lindström färgar med flera olika stränginstrument de rikt varierade spåren, så att varje melodi och ackordföljd tillvaratas på bästa sätt. I sitt eget avslutande stycke Waltz For Matilda adderar han dessutom lyhört pianotoner under sina stillsamt stigande och omväxlande fallande gitarrslingor. Hans finstämda gitarrspel för på en och samma gång tankarna till Bill Frisell, Ry Cooder och David Gilmour.
Pianisten Martin Hederos , som de senaste åren har hörts spela både visor och jazz med Nina Ramsby samt tungt elektrifierad rock med The Soundtrack Of Our Lives, överraskar med att i gripande stämningsfulla och oemotståndligt vackra Song For E nästan spela mer Esbjörn Svenssonskt än Esbjörn själv. Med tramporgel, dragspel och violin är förstås även han starkt bidragande till de variationsrikt skiftande ljudbilder som hela tiden är i böljande rörelse och förändring.
Trummisen och slagverkaren Andreas Werlin är som enda instrumentalist i egna bandet Wildbirds & Peacedrums van att skifta mellan kraftslag och tystnad, en egenskap som kommer väl till pass här. Lika lyhört som supereffektivt understödjer han dynamiskt sina medmusiker.
För varje e.s.t.-produktion under 90- och 00-talet tog Dan Berglund orädd och beslutsam nya steg mot att bli den gränslösa kontrabasist han är idag. Sedan flera år tillbaka är han ett unikum, vars register inte liknar någon annans. Hans basspel rymmer såväl de mest fingerfärdiga löpningar som de djupast mullrande tordönsdån som överhuvudtaget existerar på den här sidan doom metal. Med sina fingrar och effektpedaler kan han få de fyra bassträngarna att sjunga, viska, klaga och ryta precis som han vill. Tillsammans med Tonbruket levererar han såväl lyrisk kammarjazz som elektriskt hårdslående crescendon inspirerade av Black Sabbath.
Redan på sitt debutalbum tar Tonbruket med lyssnarna på en resa genom flera olika världar. Från Pink Floyds psykedeliska mosslandskap, via lustiga Stethoscopes spöklikt svajande harmonik och märkligt skruvade tempon (ett spår där såväl banbrytande experimentella Nine Inch Nails som grungerockande Nirvana och Alice In Chains fungerar som referenser), till lekfullt rakt smalspårspumpande G Hop och vackert drömsk kammarmusik. Från mörker till ljus. Från klarhet till klarhet.
Att de många olikfärgade musikaliska ingredienserna inte känns det minst splittrade är ett oerhört gott betyg åt gruppen och under den i mars, april och maj rullande premiärturnén kommer musiken säkerligen att växa ytterligare.
Det bästa med albumet är att Tonbrukets resa precis bara har börjat.
Claes Olson
