AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 700 recensioner.
a med DIG-betyg.
Diggat
på skiva
DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
begick 2012 sin debut som skivartist med “It Had to Be You". Hon har studeratt musik på New School University i New York och har sedan fortsatt sina studier i Sverige med sikte på att så småningom bli präst.
Hösten 2014 kom hennes skivuppföljaren "Somehow life got the way", med en hel del eget, nyskrivet material.
Hon tilldelades 2013 Jazzens Museums Anita O´Daypris. I januari 2015 var hon en av sex musiker som fick ta emot de allra sista Bert Levinstipendierna på 75 000 kronor och det med följande motivering:
"Oberoende av trender som dikterar hur en modern jazzsångerska ska låta går hon sin egen väg med stark integritet och mycket personlig röst."
och med självklar pondus
Isabella Lundgren
Where Is Home
(Ladybird/Naxos)
Isabella Lundgrens sångkonst har smugit sig in i många jazzlyssnares hjärta. Dels genom två cd skivor tidigare, It Had to Be You 2012 och Somehow Life Got in the Way 2014, viken valdes till 2014 års Gyllene Skiva, samt framträdande på jazzklubbar runt om I Sverige. Och hon har fått utmärkelsen Sveriges Radios jazzpris P2 Jazzkatten 2015 och var sommarvärd i sommarens P1 i år. Dessutom är hon ” Artist in Residence” på jazzklubb Fasching i Stockholm under hösten.
Where Is Home, är således hennes tredje cd album. I de två tidigare skivorna har det i stor utsträckning varit så kallade evergreens ur den amerikanska sångboken men så är således inte fallet här. Med sin harmoniskt lågmälda attityd som person, försyn
t försiktigt men ändå med medsjälvklar pondus och med allvarlig betoning till uttryck i varje spår av skivans tio titlar med det egna skrivna materialet. Plus den traditionella från slaveritidens Amerika härstammande Sometimes I Feel Like a Motherless Child, som hon tolkar helt utmärkt med personlig uttrycksfull innerlig känsla, i mycket långsamt tempo.
I tittelspåret, Where Is Home, och allt övrigt vi får höra, förefaller allt så enkelt och naturligt när hon sjunger. Inledande Anomie, börjar ”filmteatraliskt” med ett kort parti ljudklipp av en dialog i den så berömda film King of New York med Charlie Chaplin. Något av den allvarlig dramatiska förhållningen som finns i Chaplin-filmerna finns med i musiken men icke den sentimental - komiska delen. Musiken har den så typiska smått allvarligt dramatiska betoning Isabella även haft i tidigare två skivor, här till och med något förstärkt. Till en del bryter mot de övriga titlarnas innehåll gör Omnipotence och kraftfulla Penitential Rite med smått aggressivitet till betoning och innehåll samt den smått avantgardistiska On Liberty där Daniel Fredrikssons ”domedags” trummor har stor del tillsammans med sången.
Hennes medmusiker, Carl Bagge piano, Niklas Ferqvist bas och nämnda Daniel Fredriksson trummor har också de den allvarliga attityden i sitt spel. Sirligt vackert och melodiskt rakt genom där Bagges piano tar det mesta utrymmet solistiskt, där även Fernqvist stråkbas i titellåten tilltalar. Således samma trio som medverkade i hennes föregående skiva. Avslutning sker med en sakralt vacker Fear and Trembling, som för tankarna till en ritual mässa. Med självklarhet faller sången naturligt lugnt och harmoniskt. Isabella Lundgren har hittat hem, både som sångerska och i egna texter.
Thord Ehnberg
Skön, personlig, innerlig sång
plus mycket fint solospel
Isabella Lundgren 
Somehow life got in the way
(Ladybird/Naxos)
Isabella Lundgren skivdebuterade för c.a. två år sedan med en kritikerrosad cd, It Had To Be You, fylld med melodier hämtade från trettio-fyrtio talet. Och röst/fraseringsmässigt drog vi då paralleller med Billie Holiday.
I dagens cd, Somehow Life Got in the Way, har Isabella Lundgren gått vidare med sin sångkonst. Mer personlighet till uttryck och allvarlig innebörd i det mesta vi får höra i de tolv spår hon bjuder på här. Både röstmässigt och tonsäkert med mycket fin innerlig jazzkänsla. Jodå, gamla ”godingar” ur jazzrepertoaren finns även här, men uppblandat med nyskrivet material.
Isabella har som grundmusik en trio bestående av Carl Bagge piano, Niklas Fernqvist bas och Daniel Fredriksson trummor och så tillkommer trumpetare och producenten av skivan Peter Asplund, Dicken Hedrenius trombon, i några titlar. Två vi även hörde gästa hennes föregående skiva. Här finns också tenorsaxofonisterna Joakim Milder och Robert Nordmark i bra solospel i varsin låt samt The Nordic Chamber Orchestra i samtliga tolv titlar i mycket bra arrangemang av dirigent Mats Hålling.
Sirligt vacker inledning med instrumentala kortisen betitlad Procession, som obemärkt övergår i Everything Must Change. Med Isabella Lundgrens röst ridande på toppen av kammarorkesterns mjukt briljanta symfoniska stråktoner. En skönhet i sång och musik som anger tonen i alla spår. Och som allra bäst för min del med synnerligen uttrycksfull sång i Jerry Hermans, If He Walked Into My Life, samt Peter Asplunds båda That´s Just the Way I Am och Somehow Life Got in the Way.
Bränner till med gladare attityd i musiken och accent av blues gör Harold Arlens båda, Ac-cednt-tch-ate the Positive och mycket tempostarka Down with Love. Jerome Kerns, Why Was I Born och den traditionella spiritualen Nobody Know the Trouble I´ve Seen, som alla gungar lössläppt chosefritt med bra solospel instuckna från saxofoner, trumpet och trombon.
Thord Ehnberg.
- men gärna med en mer profilerad repertoar
Isabella Lundgren
It Had to Be You
(Ladybird/Naxos)
24-åriga Isabella Lundgren från Karlstad begår i och med “It Had to Be You” sin debut som skivartist. Hon har pluggat musik på New School University i New York och har sedan fortsatt sina studier i Sverige med sikte på att så småningom bli präst – en alldeles utomordentlig kombination. Hon har en skön och uttrycksfull röst och det märks väl, att hon har lyssnat flitigt på Billie Holiday, Judy Garland och Frank Sinatra, tre
storheter som har betydligt mer som förenar än skiljer dem åt. Så långt är allt gott och väl.
Men det hade förmodligen varit smartare av Isabella att välja en annan repertoar än tio, i de flesta fall, ganska slitna sånger ur den tidlösa amerikanska skattkistan. Något som bättre hade profilerat henne hade känts riktigare. Som det nu är blir det hela lite anonymt och det känns alltför ofta som om man har hört allt förut. Och det har man säkert också. Sen hjälper det inte att fröken Lundgren sjunger både väl och bra, fraserar fint och intonerar oklanderligt.
Pianisten Krister Lundkvist har arrangerat, och bland solisterna som omger Isabella lyser speciellt Peter Asplund med snyggt trumpetspel och alltid lika hörvärde altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist. Ett extra plus även för Ola Bengtsson som spelar gitarr bättre än de flesta och som det alltför sällan talas och skrivs om.
Baksidesinformationen om kompositörer och textförfattare är ofullständig och ibland helt felaktig. Bland annat upplyses vi om, att den sköna ”Don´t Ever Leave Me” komponerades av Jerome Kern i nådens 1955. Men då hade den gode Jerome faktiskt varit död i tio år. Sången förekom förresten i en Broadwayshow redan 1929. Slött och nonchalant!J
Jan Olsson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR