AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Amanda Sedgwick. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Altsaxofonisten Amanda Sedgwick röstades fram att göra Jazz i Sverigeskivan 1996. Sedan dess har hon hela tiden strävat efter att bli en bättre saxofonist. Bland annat har hon i längre perider studerat och jobbat i Holland och USA.
Hon gillar att spela i många stilsorter, bara musiken svänger. Och i framtiden kommer hon också att satsa mer på sin sång!
Just nu är Amanda Sedgwick aktuell med turné med sin kvintett och ny cd.
Inget vore lämpligare än att just nu få en inblick i saxofonisten i Amanda Sedgwicks musikaliska värld. Hon och hennes kvintett åker ut på turné och det i samband med att gruppens skiva Shadow And Act (PB7/Plugged) releasats. (Recension nedan
Själv kom jag första gången i kontakt med hennes musik via skivan Volt från 1996 där hon presenterade egna kompositioner i samband med att hon hade röstats fram till att göra årets Jazz i Sverigeskiva. Sedan dess har hon inte bara för mig tillhört en av de svenska saxofonfavoriterna.
Från fiol till saxofon.
Men vi backar tiden, hur kom du in i musikens värld?
- Jag började spela violin när jag var sju år. Musik hade alltid funnits i min omgivning. Min moster var till exempel pianist. Jag tyckte om att sjunga och det fick jag göra när jag gick på Adolf Fredriks musikskola. Mina föräldrar var musikaliska och min morfar gillade jazz.
- När jag var tretton år bytte jag violinen till saxofon och fick en underbar lärare i Alf Lund vilket betydde mycket för min utveckling. Jag kom att lyssna på jazz i form av Billie Holiday, Charlie Parker, Thelonious Monk och Cannonball Adderley. När jag började på Södra Latin blev jag medlem i det storband som Nils Lindberg ledde, Stockholms Storband. Jag kom nu att lyssna på tenoristerna Hank Mobley, John Coltrane och Sonny Rollins.
Charlie Parker största inspiratioen
- Efter Södra Latin började jag på Folkhögskolan i Skurup. Efter ett år där sökte jag till Kungliga Musikhögskolan men kom inte in. Det gjorde jag efter att ha studerat vid Folkhögskolan i Skurup i ytterligare ett år. Jag övade enormt mycket i Skurup och jag plankade solon. Då lyssnade jag ganska mycket på Eric Dolphy och Cannonball Adderley. Jackie McLean lyssnade jag också väldigt ofta på. Hans sound är så vackert. Sonny Stitt förstod jag senare genom Charlie Parker.
- Det är fantastiskt när man tar del av deras enorma rotsystem som den här musiken utgör eller hur! Parker är min största inspirationskälla. Han rör sig ovanför rytmen, subtilt och svävar, som Lester Young. Jag plankar hans solon numera. Det är det bästa. Andra altsaxofonister som jag numera gillar är Sonny Red, Charles Mc Pherson och Ernie Henry. Tenoristen Clifford Jordan har jag alltid älskat och jag har lyssnat mycket på trumpetare . Kenny Dorham är min absoluta favorit.
Vad hände under åren på Ackis?
- Jag gick på linjen man kallade Individuell Studiegång. Studerade harmonilära, orkestrering och arrangering. Parallellt var jag också intresserad av svensk folkmusik och fri jazz. Klassiska kompositörer som jag gillade och gillar är bland annat Bartok, Bach, Schönberg, Alban Berg och Igor Stravinskij. George Gershwin är en stor favorit. Bland lärarna hade jag Örjan Fahlström och Ola Bengtsson.
Bra jazzklimat och lärare i Holland
Du kom längre fram i tiden att bosätta dig I Holland. Närmare bestämt i Den Haag. Varför flyttade du?
- Jag ville helt enkelt bli en bättre saxofonist. Jag är egentligen en självlärd saxofonist. Jag kom då att få lektioner av en underbar musiker som hette Ben van den Dungen. Han fick mig att på allvar förbättra mig på vissa områden, som att artikulera ordentligt. Jag övade i flera år på de där sakerna vilket påverkade min teknik enormt. Jag hade blommat sent.
- Det var en speciell stämning i Den Haag. Där var man inte rädd för att kritisera varann som man är i Sverige. Ben kom att betyda mycket för mitt fortsatta spelande. Jazzklimatet var bra i Holland och bebopscenen hade fått injektioner vid besök av pianisten Barry Harris som jag för övrigt kom att träffa i Stockholm under en clinic. En sak var annorlunda i Holland. Där spelade man jazzlåtar som vi inte spelade i Sverige. Jag stannade där i två år.
Svensk och amerikansk medborgare
Du kom sedan att landa i USA. Vad hände?
- Jag flyttade till Atlanta 2004 och flyttade hem till Sverige igen 2006. Åkte tillbaka till New York 2010 och kom hem för ett och ett halvt år sedan. Jag var alltså inte i New York speciellt länge, även om jag gjorde långa resor dit och hälsade på under åren 2007-2010. Skall också säga att jag har två medborgarskap svenskt och amerikanskt. Min far är amerikan.
- Fortfarande höll jag på med att planka solon. Det är svårt och tufft att bo i New York. Det är ett klassamhälle. Att bo kostar massor. Det gäller att ha jobb så man klarar hyran. Att få betalda spelningar är inte lätt även om jag hade rätt bra kontakter som trumpetaren Jeremy Pelt som jag gjort två turnéer med här hemma. Jag hade också kontakt med saxofonisten Billy Harper.
Gillar att sjunga jazz
Du arbetar här hemma inom många olika musikstilar. Gillar du att gå in i skiftande musikformer?
- Jag har spelat kyrkomusik, gospel och jazz i olika orkesterformat . Gospel spelade jag i en AME kyrka när jag bodde i Bronx. Det var jättekul! Symfonisk musik har jag spelat med Sveriges Radios Symfoniorkester. Sarah Dawn Finer, Tommy Körberg och jag var med i hyllningsprogrammet till Quincy Jones i Berwaldhallen. Konserten sändes i SVT 1 tidigare i år. Att byta stilarter är kul bara musiken svänger. Jag har också dansat kubanskt ganska mycket. Sång skall jag ockaså satsa på i framtiden. Jag gillar att sjunga jazz.
Göran Olson
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
DIG-artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Här finns auktoritet
och en äkta jazzkänsla!
Amanda Sedgwick Quintet 
Shadow And Act
(PB7/Plugged)
I tid med höstturnén som altsaxofonisten Amanda Sedgwick kvintett skall göra släpps skivan Shadow And Act som spelades in i vintras. Gruppen bjuder in till en helafton med hard-bop som förtecken. Lockar gör bland annat kompositioner av Coleman Hawkins, George Wallington, Bud Powell, Gorge Gershwin och fyra nummer signerade Amanda. Kollektivt har gruppen komponerat bluesiga Monochrome In Blue. Det finns en blomstrande skaparkänsla i musiken som tränger igenom hela tiden.
Gershwins Embraceable You som har åtskilliga år på hjässan tolkas innerligt av Amanda. Hon är på ett magnifikt spelhumör och visar att hon är en av landets intressantaste saxofonister. Här finns auktoritet och en äkta jazzkänsla som berör där den bländande tekniken inte blir ett självändamål. Det är Amandas ärliga jazzattityd gör henne tilltalande och lockande. Den gästande amerikanske trumpetaren Dwayne Clemons från New York passar väl in i stilen. Han har en spröd ton med en kännbar jazznerv.
Unge Leo Lindbergs pianospel är fabulöst bra. Att han är sprungen ur Bud Powells och Wynton Kellys skola framgår tydligt. Det fina anslaget och en aldrig sinande idérikedom får solona att koka. Sin låga ålder till trots, arton år, är han redan en bländande personlig musiker som står på egna ben. Här har landet fått en ung pianist som kan gå hur långt som helst. Rent ut sagt, Leo är ett fynd. I Amandas Leo’s Waltz är han tilldragande spirituell. Här bör också Rabsons självklara basspel uppmärksammas. Han och trumslagaren Moussa Fadera gör ett mycket genuint intryck i sitt samspel. Inte någon nyhet då de har spelat tillsammans i många olika kombinationer. I de snabba melodierna Hawkins Bean And The Boys, Wallingtons Escalating och Powells Reets And I får de verkligen bekänna färg. Där bygger de upp en inspirerande energi som skall ha högsta betyg.
Göran Olson
Ung, svensk jazz på hög nivå
Amanda Sedgwick 
Delightness
(Touché)
Det är en mycket övertygande insats som altsaxofonisten Amanda Sedgwick gör med två olika grupperingar. Hennes kvartett med pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Moussa Fadera är ankare i båda kombinationerna. När gruppen utökas hörs också trombonisten Karin Hammar, trumpetaren Anders Bergcrantz och percussionisten René Martinez.
Amanda blandar sina melodier med evergreensen, Dedicated To You och I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry och jazzoriginalen Bouncin´ With Bud, Wayne Shorters Fat Lady och Clifford Jordans Down Through The Years. Hon imponerar med sitt kraftfulla spel och med en pondus som för tankarna till den altsaxtradition som Cannonball Adderley, Jackie McLean och Sonny Stitt stod för efter Parkers frånfälle. Balladerna tolkar hon hudnära. Dedicated To You är verkligen av hög klass. De snabbare melodierna visar hennes goda teknik men ej på bekostnad av det konstnärliga värdet. Hennes melodier och arrangemang skall även lovordas.
Tilling och Sjöstedt svarar som sig bör för högklassiga insatser. Det paret kan gå hur långt som helst. Ett närande trum/percussionspel bidrar också till gruppens uts
trålning, i Avenue D imponerar de storligen. Bergcrantz trumpetspel är mer än bra. Där finns en stark integritet och en konstnärlig ådra som aldrig sinar. Han har få övermän i genren även på andra sidan av Atlanten. Karin Hammar mognar mer och mer. Spelet i I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry är verkligen emotionellt betagande.
Sammanfattningsvis en skiva som är en värdemätare på den unga svenska jazzens höga nivå även om Bergcrantz har varit i hetluften åtskilliga år.
Göran Olson
