AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE K SKIVOMSLAG LÄNKARJan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazz i Ny Musikbransch (nmb) och Gefle Dagblad
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country
som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.
Thord Ehnberg är också jazzkrönikar i Ljusnan m fl-.
Jazznyheter 
Svensk Jazz Jazzsång Storbandsjazz Jazzhistoria/Återutgivningar
Diggat.Lars Gullin Diggat Miles Davis Jazz på dvd
Internationell
jazz på skiva
Mer än 150
recensioner
Superb duo med starka melodier
direkt från Village Vanguard
Bill Frisell/Thomas Morgan
Small Town
(ECM/Naxos)
Gitarristen Bill Frisell har under en 40-årsperiod gjort kolossalt många skivor i en rad olika stilar; exempelvis jazzstandards, låtar från ”the American Songbook”, country, blues, bluegrass, filmmusik och improvisationsmusik. Det breda perspektivet präglar också denna superba liveinspelning från ärevördiga Village Vanguard tillsammans med basisten Thomas Morgan. Ett album som också är Frisells första skiva i eget namn på ECM sedan 1988 års Lookout for Hope.
Av de åtta låtarna här är tre originalnummer; det folk- och bluesfärgade titelspåret, balladen Song for Andrew No. 1 - som anspelar starkt på kompositionen Andrew Cyrille, som fanns med på Cyrilles album The Declaration of Musical Independence - samt Poet – Pearl, där Frisell står bakom den första delen och Morgan den andra.
Minst lika intressanta är de inlånade numren; den inledande tolkningen av Paul Motians It Should Have Happened a Long Time Ago från skivan med samma namn (på vilken Frisell också medverkade), Subconscious Lee av Lee Konitz (som också fanns i publiken denna kväll), Fats Dominos hitlåt What a Party, den av Carter Family populariserade Wildwood Flower samt en härligt renrakad version av John Barrys Goldfinger.
Genomgående i musiken är de starka melodierna (något Frisells sedan tidigare gjort sig känd för att premiera), där Morgan - som tidigare spelat med bland andra John Abercrombie, Tomasz Stanko och Dave Liebman, och med Bill Frisell på albumet When You Wish Upon a Star - i sitt distinkt resonanstyngda och jordbundna spel skuggar och följer Frisell perfekt. Vanligtvis är det en Fender eller Fenderliknande gitarr Frisell brukar traktera; här är det frågan om en halvakustisk Gibson, vilket innebär mindre ”twang” men en djupare tonfärg.
Peter Bornemar
är varm, festlig och innerlig!
Regina Carter
Ella: Accentuate the Positive (OKeh/Sony)
Att Detroit-födda violinisten Regina Carter, på sitt tionde album i eget namn, skulle hylla 100-åringen Ella Fitzgerald är knappast förvånande. Vid närmare eftertanke är de bägge faktiskt samma andas barn. Ella sjöng lika gärna Beatles-låtar som Gershwin och Bacharach och likadant är det med Regina Carter. Hon har musicerat med så aparta artister som Dolly Parton och Max Roach och tycks ha trivts med det mesta. ”Huvudsaken är att det svänger”, som violinkollegan Svend Asmussen brukade hävda.
Här är det alltså Ella Fitzgerald som gäller. Men sannerligen inte de mest slitna låtarna. Titelnumret, ”Accentuate the Positive” känner kanske de flesta till från Ellas repertoar. Men ”Crying in the Chapel” och ”Reach for Tomorrow” är knappast något man primärt förknippar med The First Lady of Jazz.
Givetvis serverar Regina de nio Ella-låtar hon har valt ut på sitt alldeles egna vis. Att hon är uppvuxen med lika delar jazz, r&b och funk i bagaget märks tydligt. Men även att hon är en elegant virtuos av Guds nåde. Så har hon också haft såväl Itzhak Perlman och Yehudi Menuhin som lärare en gång i tiden. Kanske har också kusinen, saxofonisten James Carter, haft ett visst inflytande på hennes musikaliska vägval? Hur 
som helst: svänger gör det och varmt, festligt och innerligt är det!
Till sin hjälp har Regina Carter några av sina ordinarie spelkamrater. Bland dem pianisten Xavier Davis, basisten Chris Lightcap och – inte minst – gitarristen Maarvin Sewell, som hon spelar en skön duett med i Hoagy Carmichaels ”Judy” och som trakterar häftig slide guitar i ”I´ll Chase the Blues Away”.
Regina Carter skulle jag vilja se och höra på någon av våra festivaler. Det skulle kunna bli en riktig höjdare!
Jan Olsson
med känsla och attityd
Tomasz Stanko
New York Quartet
December Avenue
(ECM/Naxos)
Den polske trumpetaren Tomasz Stanko, som fyller 75 i sommar, har sedan han debuterade på skiva i början av 1970-talet har gått från att vara frijazzmusiker till att bli den europeiska jazzens kanske allra främsta lyriker. De senaste åren har Stanko varit skivbolaget ECM trogen, och 2012 bildade han en kvartett med musiker från New York som året därpå gav ut albumet Wislawa.
Nu kommer skiva två med denna kvartett, där basisten Reuben Rogers är ersatt Thomas Morgan men med den kubanske pianisten David Virelles och trumslagaren Gerald Cleaver intakta. Det är en formidabel kvartett, som hanterar Stankos 12 kompositioner här (en av dem kollektivt framtagen) som vore de gjutna ur ett och samma block.
Den stämningsfulla musiken, som titeln till trots är inspelad under varma dagar i juni förra året, är extremt återhållsam, och ger ett närmast stillastående intryck. Det är endast i tre av kompositionerna – Burning Hot, december Avenue och Yankiels Lid – går det att skönja någon form av rytm eller puls.
Subtil jazz så det förslår, således, och framförd med en känsla och attityd som inger både förtroende och respekt. Tomasz Stanko må förlåta mig, men David Virelles magnifika pianospel är vad som ger starkast intryck här.
Peter Bornemar
Sirligt, melodiskt vackert
och som inte saknar sting
Aaron Parks Trio
Find The Way
(ECM / Naxos)
Den egna, med trio, där medmusiker är meriterade Ben Street spelandes bas och Billy Hart trummor. Parks själv är också han meriterad för den delen. Kommer från Seattle, USA där han studerat vid University of Washington i datakunskap och musik. Valdes tidigt i åren att delta i Grammy High School Jazz Ensembles som i sin tur inspirerade honom att flytta till New York för vidare studier vid Manhattan School of Music. Har därefter spelat med många band. Bland annat trumpetare Terende Balnchard och Kurt Rosenwinkel´s grupper.
Har tidigare åtta utgivna cd:n under eget namn tidigare. Den första kom redan 1999, betitlad The Promise. Den senaste, för danska skivbolaget Stunt, på trio med danska musiker.
Nu således den andra skivan för ECM, på trio. Den föregående för ECM var ett soloalbum. Här i tätt samarbete med basist Ben Street och Billy Hart Trummor. Musiken sirligt melodiskt vacker som dock inte saknar inneboende sting. Varje komposition har egenvärde med mestadels Parks piano i förgrunden i sirligt vackra melodislingor i nära sammanflätat spel som tilltalar. Parks piano stundtals sökande, men också med självklar pondus där varje tangentnedslag är så precist.
Det engagerade samspelet mellan pianot, bas och trummor drar till sig och fångar in lyssnaren den musikvärld de skapar med sina så lyhört spelade instrument. I Song For Sashou, broderar de en tilltalande melodisk ljudväv i vackra toner. Alice, allvarlig smått dramatisk till sitt innehåll medan Melquiades är romantiskt vacker och gungar så melodiskt opretentiöst. Ett spår, Hold Music, ägs helt av Hart´s färgrikt modellerande trummor i mycket skickligt spel.
Thord Ehnberg
av 30- och 40-talets smågrupper
Snorre Kirk
Drummer & Composer
(Stunt Records)
Den 35-årige norske trumslagaren Snorre Kirk, numera boende i Köpenhamn, har under de senaste åren väckt stor uppmärksamhet. Inte bara för sitt trumspel tillsammans med bland andra Diane Schuur, Eric Reed, Jesper Thilo och Kristin Korb utan kanske i ännu högre grad som kompositör och arrangör.
”Drummer & Composer” är Kirks tredje egna produktion och innehållet kan närmast betraktas som en svit. Samtliga nio kompositioner och arrangemang har Kirk som upphovsman, och det manskap han samlat ihop för skivinspelningen består, förutom honom själv, av sex skandinaviska musikanter av högsta dignitet. Altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindqvists, kornettisten Tobias Wiklunds, trombonisten Magnus Wiklunds och pianisten Magnus Hjorts vaggor stod alla i Sverige, även om såväl både Tobias som Magnus Hjort numera huvudsakligen är verksamma i Danmark. Både verksamma och födda på andra sidan Öresund är tenorsaxofonisten Jan Harbeck och basisten Lasse Mörck.
Musiken på ”Drummer & Composer” för omedelbart tankarna till 30- och 40-talets societetsorkestrar. Ibland undrar man om den gode Snorre rent av är son till Andy Kirk, han med sina Clouds of Joy, vilket han naturligtvis inte är. Och då och då smakar det Ellingtons smågrupper. Inte minst i skivans tredje nummer, ”The Main Drag”, där man inledningsvis kan få för sig att det är The Duke himself som sitter vid flygeln. Det ”dukeska” intrycket förstärks ytterligare när Magnus Wiklund, som vi känner väl från både Stockholm Jazz Orchestra och Stockholm Swing All Stars, kommer loss i ett sordinerat trombonsolo.
Utan att vara alltför chauvinistisk vill jag påstå att svenskarna är de som gör allra bäst ifrån sig. Tobias Wiklunds ”preludium”, som han exekverar på egen hand, är magnifikt, Lindquists klarinett i ”Heartland” är på allt sätt perfekt liksom hans Hodges-influerade altsax i ”The Capital Blues” och mångsidige Hjorth imponerar storligen mellan varven. Ett stycke, det något märkliga ”Port Lights”, framförs förresten enbart på pianotrio.
Kirks kompositioner och arrangemang är i sin genre idiomatiska, mycket melodiska och eleganta. Men någon gång känner man en aning pastischvarning. Fast en sak är absolut klar: Snorre Kirk är en begåvning långt utöver genomsnittet. Förhoppningsvis skriver han för storband nästa gång.
Jan Olsson
och mjuk vacker musik
Kurt Rosenwinkel
Caipi
(Heartcore Records/RazDaz Records )
Kurt Rosenwinkel, gitarrist ursprungligen från Philadelphia, USA där han studerade I unga år vid Philadelphia High Schools kreativa och scenkonst linje. Har därefter under två år studerat vid Berklee College of Music. Därefter har han spelat med många av landets välkända etablerade jazzmusiker där bland annat Gary Burton och Paul Motian är två. Bor numera i Tyskland, Berlin närmare bestämt.
Stilmässigt befinner sig Rosenwinkel i dagens jazzanda och är känd för sitt distinkta sound där man kan ana influenser från instrumentkollegorna Pat Metheny och Bill Frisell men även andra musikers påverkan finns där. Rosenwinkel använder sig av ett brett utbud av effektapparater och förutom flertalet gitarren spelar han många andra instrument. Piano, trummor, bas och även rösten, för att nämna några. Lägg därtill många medverkande musiker i skiftande konstellationer där Pedro Matrins sång och trummor förekommer i många av skivans titlar. En annan musiker som finns med i en av titlarna är Eric Clapton gitarr, dock utan att göra sig hörd utanför ensemblespelet i den så klangfullt drömska Little Dream. Mark Turners tenorsaxofon finns med i efterföljande Casio Escher samt mjukt vackra Ezra, med kort solospel.
Sammanlagt elva titlar innehåller albumet, med carribbean/ brasilianskt så avslappat gungande attityden är ingrediensen de flesta spåren. Det är helheten och ensemblespelet som fångar mig som lyssnare här. Som Kurt Rosenwinkel dominerar med sina instrument och även tilltalande som kompositör/arrangör. Visst, Kurt Rosenwinkel bjuder också några korta heta solopartier instuckna. Med gitarren som bäst i Casio Vanguard och avslutande Little B. och med pianot och som sångare tillsammans med Kyra Garéy i Summer Song. Pianot, gitarren, bas, trummor, percussions, synth spelas av Rosenwinkel i Chromatic B. Som helhet avslappat mjukt vacker musik.
Thord Ehnberg
fylld av spännande vändningar
Craig Taborn
Daylight Ghosts
(ECM/Naxos)
Pianisten Craig Taborns tredje album för ECM efter soloskivan Avening Angel och trioskivan Chants är lysande, och på många sätt lika nydanande som hans mästerverk Junk Magic (Thirsty Ear) från 2004.
Tillsammans med saxofonisten och klarinettisten Chris Speed, basisten Chris Lightcap och trumslagaren Dave King formerar Taborn här en formidabel kvartett som utverkar en slags ambient kammarmusik med inslag av både kollektiv improvisation och electronica.
Craig Taborn står bakom åtta av de nio kompositionerna på skivan, medan balladen Jamaica Farewell har Roscoe Mitchell som upphovsman. Samtliga spår präglas av Taborns sinnrika, för att inte säga akademiska tonspråk, som dock aldrig lägger sig på en otillgänglig abstraktionsnivå. Musiken är tvärtom synnerligen tillgänglig och fylld med spännande vändningar både innehållsmässigt och vad gäller tempo och energi.
Flertalet av låtarna kan till formen sägas vara ballader, som den närmast pastorala The Great Silence, Ancient och Phantom Ratio. Den sistnämnda är inledningsvis definitivt en ballad, med långa dämpade toner från Speeds tenorsax, men utvecklas med tillägg från Taborns syntloopar till en slags tranceliknande funk.
Ancient är inledningsvis ännu mer dämpad, men avslutas med en intensivt pulserande rytm med kraftfulla markeringar från Taborns piano. Tillsammans med de två spår där Speed spelar klarinett, The Great Silence och den utsökta tolkningen av Jamaica Farewell, tillhör Ancient de absoluta höjdpunkterna på vad som mycket väl kan vara Craig Taborns bästa album hittills.
Peter Bornemar
känsla ger ett omutligt starkt intryck.
John Abercrombie
Quartet
Up and Coming
(ECM/Naxos)
John Abercrombie (född 1944) hör tillsammans med den tio år yngre Pat Metheny till de mest inflytelserika jazzgitarristerna under det senaste halvseklet. Både Abercrombie och Metheny kan dessutom sägas ha vidareutvecklat Wes Montgomerys spelstil, även om Metheny gjort det med bredare penseldrag - som även glidit in på såväl pop- som frijazzpaletten.
John Abercrombies skivproduktion i eget namn omfattar drygt 60 album, varav en tredjedel finns på etiketten ECM. Det är också på ECM man hittar flera av hans bästa album som Timeless, Night, Class Trip och 39 Steps. Till dessa måste också räknas detta nya album, där sättningen är densamma som på 39 Steps. Det vill säga den förträffliga kvartett som förutom honom själv utgörs av pianisten Marc Copland, basisten Drew Gress och trumslagaren Joey Baron.
Materialet på Up and Coming utgörs av åtta kompositioner av vilka Abercrombie står bakom fem, Copland för två medan den återstående är en snygg tolkning av Miles Davis Nardis. Musiken är esoteriskt cool och avslappnad, med eleganta växlingar mellan känslobetonade stycken i moll (Joy) och svängig postbop (Flipside), och som genomgående förmedlas med en smittande komplexitet vad gäller både rytm och harmoni.
Gitarristen John Abercrombies spelar genomgående återhållsamt, utan någon som helst ekvilibrism, men med en märkesmans lyhördhet och känsla för essensen i musiken som ger ett omutligt starkt intryck.
Peter Bornemar
strålar samman i massiv endräkt
David S. Ware & Matthew Shipp
Live in Sant’Anna Arresi, 2004
(AUM Fidelity/Forsyte)
Pianisten Matthew Shipp (1960 -) ingick i den ikoniske saxofonisten David S. Wares (1949-2012) kvartett i 17 år, och spelade tillsammans med denne på en rad album - från 1990 års Great Biss, vol. 1 (Silkheart) till 2007 års Renunciation (AUM Fidelity).
Under dessa 17 år framträdde de som duo ett halvdussin gånger, varav denna, också vad ljudkvaliteten beträffar, förstklassiga inspelning med dem från Ai Confini tra Sardegna e Jazz i Sardinia 2004 utgör den andra utgåvan i AUM Fidelitys arkivserie med David S. Wares inspelningar.
Musiken här utgörs av en lång sammanhållen improvisation indelad i de två drygt 20 minuter långa styckena Tao Flow del ett respektive två plus en fyra minuter lång Encore. Framförandet är fyllt av energi, där det som till en början ger skenet av att komma ur två separata och åtskilda kraftcentrum efter hand strålar samman i massiv endräkt.
David S. Wares ton vibrerar av en uttömmande själfullhet som torde vara omöjlig att svara upp emot för de flesta, men Shipp klarar av att möta den - oavsett det är fullt fräs eller återhållsamhet som gäller i konversationen.
Emellanåt tycks vägarna till det totala samförstånd som sedermera uppnås bli invecklade och svåra att överblicka. När de väl strålar samman blir endräkten dock desto mer imposant. Den som vill få en koncentrerad bild av David S. Wares storhet kan med fördel lyssna på hans mäktiga spel i albumets kortaste spår Encore.
Peter Bornemar
ger närmast stillastående intryck
Andrew Cyrille Quartet
The Declaration of
Musical Independence
(ECM/Naxos)
Det här är ett udda, men samtidigt också ganska problematiskt album. Vad som sticker ut redan innan lyssning är musikersammansättningen, där den 77-årige slagverkaren och frijazzveteranen Andrew Cyrille omger sig med gitarristen Bill Frisell, basisten Ben Street och den i både jazz och elektronmusik rotade syntspelaren och pianisten klaviaturspelaren Richard Teitelbaum.
Cyrille och Teitelbaum, som för övrigt också är 77 år, har spelat ihop som duo tidigare (på det inte särskilt högt rankade albumet Double Clutch från 1981), men i övrigt är konstellationerna nya – åtminstone för mig.
Albumet innehåller nio kompositioner av vilka Frisell skrivit tre, Teitelbaum och Street en vardera, tre är skrivna av alla fyra musikerna och den återstående är en version Coltrane Time som Cyrille fick av Rashied Ali men som Coltrane själv aldrig spelade in.
Musiken är utforskande, flytande omkring i en expansiv atmosfär som ger ett närmast stillastående intryck. Det finns dock några ljuspunkter i det meditativa flödet, framför allt i det känsloladdade och av Bill Frisell komponerade avslutningsspåret Song For Andrew No.1.
Peter Bornemar
energi och kreativ musik
Marius Neset,
London Sinfonietta
Snowmelt
(ACT/Naxos)
Marius Neset, norsk saxofonist som tar sig ton och gör sig alltmer hörd med övertygande spel i olika sammanhang. Från första tonerna i dansk/norska gruppen Kamikaze, via egen kvartett/kvintett och tillsammans med Trondheim Jazz Orchestra, fram till dagens skiva som han spelat in tillsammans med London Sinfonietta, har han imponerat. I ett tonspråkspråk som är hans eget. I samarbetet med London Sinfonietta har han även med sig tre medlemmarna ur den senaste kvintetten, Ivo Neame klaviaturer, Petter Eldh kontrabas och Anton Eger slagverk.
Snowmelt är ett ambitiöst verk i elva delar som sitter ihop som en helgjuten svit. Allt inleds med en Prologue där Nesets sopransaxofon ljuder i kargt tonspråk som för lyssnaren rakt in i det norska vindpinade fjällandskapet en bister vinterdag. Så smyger hela Sinfoniettan så fint in i musiken med både tempo och intensitet i den första delen, Sirenes, av den sjudelade Arches of Nature. Musik som engagerar lyssnaren genom alla stycken vars delar fortsättningsvis betitlats Acrobatics, Circles, Caves, Paradise, Rainbows, fram till och med avslutande Pyramiden. Med lödande solospel, främst då av Marius Neset själv med sina saxofoner, tenor och sopran, men också från övriga tre han har med sig från den egna kvintetten. Här finns ”finstilta” innerligt mjukt vackra partier i Paradise och Rainbows. Motsatsen, ordentlig attack i spelet finner vi i både Sirens och som ett avslutande crescendo mot Pyramidens topp.
Så finns här innerligt känslofullt lyriska The Storm Is Over, med balladens alla ingredienser i lågmält vackert spel, och man riktigt känner lugnet och tystnaden efter just en vinande vinterstorm. Introduction to Snowmelt, med till stora delar Nesets saxofon helt ensam i vackert broderande tonmönster. Titelmelodin Snowmelt, är en glad melodi, som förkunnar att det finns en förhoppning om en ljus varm framtid som snösmältning ger oss här i norden. Det formligen sprudlar av kreativ musik och energi ur instrumenten hela cd skivan genom. Från Nesets saxofoner likaväl som ur Sinfoniettas alla stråkar, horn och rörblås med full skaparkraft. Marius Nesets saxofoner har än en gång bjudit oss lyssnare kreativt spel, som vi lär vi få höra i många sammanhang framgent.
Thord Ehnberg
med öppningar för vågspel
Tigran Hamasyan
Atmosphères
(ECM/Naxos)
Egentligen skulle namnen på de tre norska musikerna Arve Henriksen (trumpet), Eivind Aarset (gitarr) och Jan Bang (live sampling) stå tillsammans med Tigran Hamasyan här. Och kanske även producenten Manfred Eichers namn, eftersom det var han som tog initiativet till att samla musikerna för den här inspelningen gjord under tre dagar i Lugano 2014.
Men det som präglar atmosfären på det här dubbelalbumet är framför allt den blandning av ambient jazz, armenisk folk- och kyrkomusik och nyromantisk klassisk musik som också är kännetecknande för den armeniske pianisten och tonsättaren Tigran Hamasyans produktion.
Atmosphères är den 29-årige Hamasyans åttonde album på nästan lika skivbolag och innehåller 15 stycken. Av dessa är sex helt eller delvis är baserade på musik skriven av den armeniske tonsättaren, musikforskaren och prästen Soghomon Soghomonian (1869-1935), känd under namnet Komitas, medan de övriga är framtagna av gruppen.
De böljande tonlandskap som framträder under en och en halv timme här är dock sömlösa, och ger ett drömliknande, dunkelt och inte sällan minimalistiskt intryck. Som att befinna sig i ett kontemplativt tillstånd där tystnaden kan vara lika närvarande som känslan av vemod. Subtil musik så det förslår, alltså, men samtidigt med öppningar för vågspel av det dramatiska slaget.
Några stycken här är mer direkt tilltalande än andra, däribland tre folkloristiskt klingande och bedövande vackra tolkningar av Komitas – Tsirani tsar, Garun a och Hoy, Nazan – liksom det eldfängda och av kvartetten utarbetade stycket Traces II.
Peter Bornemar
festlig och svängig pianist
Erroll Garner
Ready Take One (Octave Music/Sony)
Erroll Garner (1921-1977) var tveklöst en av jazzens mest säregna pianister. Han var autodidakt och lärde sig aldrig att läsa noter. Hans hemmagjorda spelstil var totalt originell med en taktfast vänsterhand, som fungerade ungefär som Freddie Greens gitarr iBasie-bandet, och en högerhand som kunde ge sig iväg på de mest överraskande melodiska utfärder. Och hans introduktioner var alltid något alldeles extra. Inte ens de musiker som omgav honom hade oftast en aning om vad som skulle komma. Förmodligen visste han det inte alltid själv heller.
Från slutet av 50-talet och fram till sin död åtnjöt Garner en popularitet som möjligen kunde jämföras med Louis Armstrongs, och hans komposition ”Misty”, som han själv fäste på skiva fyra gånger, är fortfarande en av jazzmusikens mest spelade låtar. Själv var den jovialiske Erroll naturligtvis tvungen att alltid ha den med på sina konsertframträdanden. Oftast som encore.
De 14 numren på ”Ready Take One” har man funnit på några bortglömda, men nu tack-och-lov uppfräschade, band med studioupptagningar gjorda mellan 1967 och 1971. För uppbackningen, en oftast något tillbakadragen och diskret sådan, svarar för det mesta basisten Ernest McCarty Jr, trumslagaren Jimmie Smith och congaspelaren Jose Mangual. Här och var ersätter Ike Isaaccs McCarty Jr och i en låt, Garners egen ”Chase Me”, står George Duvivier för basspelet och Joe Cocuzzo för trummandet.
Repertoaren på ”Ready Take One” består i övrigt av sju standards och ytterligare sex Garner-alster, alla - förutom den ofrånkomliga ”Misty” - helt ”nya”, åtminstone för mig. Vassast är, tycker jag, balladen ”Back to You”, som tål att höras åtskilliga gånger och rent av skulle kunna förses med en text. Den ger också en nyttig påminnelse om att Erroll Garner, förutom att han var en festlig och alltid lika svängig pianist, även var en utsökt låtskrivare.
Att albumet döpts till ”Ready Take One” beror på att Garners manager, producent och allt-i-allo Martha Glaser ropar just de orden lite då och då, vilket tyder på att det vi får höra oftast är just förstatagningar. Påpekas kan också att Octave Music faktiskt var Erroll Garners eget skivmärke en gång i tiden.
”Ready Take One” är tveklöst ett ”måste” för alla inbitna Garner-vänner. Men den når inte upp till samma höjder som ”Concert By the Sea”, som återutgavs för en tid sedan. Fast det gör förstås ingen annan Garner-platta heller.
Jan Olsson
ger avstressande musikstund
Jukka Perko Avara
Invisible Man
(ACT/Naxos)
Saxofonisten Jukka Perko Avara är ingalunda någon nykomling inom jazzmusiken utan funnits med en längre tid. Både hemma i Finland och internationellt. Kom med sin första inspelning redan 1989, på kvartett och har utgivit fler i olika konstellationer och i kompanjonskap med andra finska musiker samt också ingående i andra musikers album. Iiro Rantala och Wolfgang Hafner för att nämna två. Nu med trio där hans melodiöst vackert spelade saxofon har sällskap av två gitarrister, Teemu Viinikainen akustisk gitarr och Jarmo Saari elektrisk gitarr.
En trio med lyriken framträdande i kompositionerna med vemodig mollton inneboende i de flestaspåren i denna, trions andra utgåva. En bluesbetoning om man så vill och det finns fler associationer mot andra musikformer. Mot lågmäld vacker visa och man kan även spåra små tendenser mot den klassiska fugan i någon av titlarna. Eget skrivet material således, plus tre från andras pennor. Eric Clapton och Will Jennins så melodiöst vackra Tears In Heaven, Peter Gabriels Don´t give Up och den avslutande Pavanne skriven av Gabriel Fauré.
Det egna materialet är merparten i balladform där några dock sticker ut och ”gnistrar” till litet extra. He Left The Road med stegrad tempopuls i allvarlig lyrik i fina improvisationer ur sopransaxofonen från Jukka Perko Avara. I melodiskt sköna Sweet Solitude har Viilikainens akustiska gitarr får lätt Django Reinhardt prägel som tilltalar i hög grad. Melodiskönt lyriska Helmi, som har ett parti fugabetoning, hör också den bland albumets bästa spår. En vacker avstressande musikstund trion bjuder sina lyssnare.
Thord Ehnberg
glänsande leadmusiker och solister
Dick Oatts/Mats Holmquist
New York Jazz Orchestra
A Tribute To Herbie + 1
(Summit MAMA/Border)
Det här är en originell och initiativrik skiva som kommit till stånd. Arrangören och kompositören Mats Holmquist har arrangerat en hyllning till pianisten Herbie Hancock. Till inspelningen som är gjord 2015 i New York har han lierat sig med den ytterst välrenommerade rörblåsaren Dick Oatts. Oatts har handplockat musiker som kommer från The Apples absoluta toppskikt som kallas för New York Jazz Orchestra.
Av skivans nio nummer är Hancock upphovsman till åtta. Mats har kompletterad med Stevie R som syftar på minimalisten och Polar Prizevinnaren Stevie Reich. All musik har Mats arrangerat med en personlig prägel. I orkestern finns också norske trumpetaren Frank Brodahl, danske trombonisten Steen Nikolaj Hansen samt den ypperlige svenska tenorsaxofonisten Robert Nordmark.
Bandets glänsande leadmusiker ger sting och snärt åt inspelningen. Oatts leder självklart saxofonsektionen. Nick Marchione är prickskytt i trumpetsektionen. Rutinerade John Mosca leder trombonkvartetten. I det smidiga kompet ingår pianisten Adam Birmbaum, Paul Meyers är gitarrist och Martin Wind är basist. Trumslagaren John Riley är en dynamo som färgar musiken.
I Stevie R. är trumpetaren Joe Magnarelli storslagen solist. Arrangemangen har motiverat utrymme till bandets toppsolister. Där skall Robert Nordmarks tenor uppmärksammas för sina insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Altsaxen är anslående i Eye Of The Hurricane. I Stevie R. hörs trumpetaren Joe Magnarelli. Arrangemangen ger utrymme till bandets toppsolister.
Där skall Robert Nordmarks tenor räknas uppmärksammas för insatser i Chameleon och Toys. Oatts är givetvis en attraktion. Sopransaxen är lysande i Dolphin Dance, Maiden Voyage och Jessica. Den vassa altsaxen är effektfull i Eye Of The Hurricane. Andra solister av hög nivå är pianisten Adam Birnbaum, altsaxofonisten Mark Gross och barytonisten Frank Basilie.
Att Mats är en begåvad arrangör är ingen nyhet. Det har han visat tidigare då han tolkat Chick Coreas och Dave Liebmans teman.
Hancocks kompositioner teman får i den här tappningen en variant som han måste känna sig tillfreds med.
Göran Olson
plus närvarokänsla i bild
Thorbjørn Risager & The Black Tornado
Songs From the Road
(Ruf Records/Border Music)
Thorbjørn Risager och den maffigt spelande orkestern The Black Tornado bakom hans sång skall absolut lyssnas live, eller liveinspelad som här i detta album som innehåller både vanlig ljud cd samt en dvd. Det är nämligen äkta tung men ändå lättflytande bluesshow från första tonen till och med den sista. Omöjligt sitta still. Alltid är det någon kroppsdel som följer med i den så dynamiska rytmiken när danske sångaren och gitarrist Thorbjørn Risager tillsammans med sina Black Tornados framför sin musik.
Som mest är det högoktanigt swing/rockigt bluesdrag över både sång och spel. Och Risager med band sätter nivån direkt i inledande blues/swinggungande If You Wanna Leave med rockig sång och musikös från det så bluestufft spelande bandet. Och vi får i fler titlar i samma anda. Den härliga Rock ´N´Roll Ride där han får publiken med sig i sången, tuffa All I Want, High Rolling och avslutande Opener, med flera som exempel bland cd:ns femton titlar och dvd:ns arton. Och i klassikern Let the Good Times Roll, är det som alltid musikfest i häftigt instrumentalt spel innehållande bland annat dynamisk gitarrduell mellan Thorbjørn Risager och Peter Skjerning, som även här lockar publik oombedd att sjunga med.
Men här bjuds också jordnära blues i lugnare, till det långsamma så härligt intima tempot. Som allra bäst bland skivans långsamma titlar, känslofullt allvarliga China Gate, Throught the Tears och den så högtidligt tjusiga I Won´t Let You Down där Lisa Lystam sjunger duett med Risager. Hon finns även med tillsammans med Ida Bang kördoande i samtliga spår.
Man kan välja att titta på dvd:n i dator eller tv eller enbart lyssna i stereon på cd:n för alla titlarna finns med på båda, med ett plus på tre titlar till på dvd:n där det spelas riffrykande jazz som man associerar hur det lät under femtiotalets JATP konserter när saxofon och trumpetgiganter drabbade samman på Konserthusets stora scen i Stockholm. Här presenteras bland annat keyboardist Emil Balsgaard och saxofonist Hans Nybo i en av dem, The Straight and Narrow Line. Bild stärker livekänslan och man får ytterligare närvarokänsla och så smått förnimmer sig sitta bland publiken. Det är inte mycket till variation som bjuds från en scen av musiker som har ett upprepande mönster och mimik när de spelar. Här dock mycket bra filmat med fin rytmik i bildväxlingar, helbild/närbild, även om bildsekvenserna tenderar att upprepas. Det är ju ändå musiken som är det viktigaste och fångar lyssnaren intresse. En toppenskiva. Thorbjørn Risager & The Black Tornado torde vara en av Europas skickligaste band i den här genren i dag. Spring och köp alla bluesälskare av den så härligt swinggungande skolan. Allt tillkommet inför publik i Bonn i april i år.
Thord Ehnberg
Kollektiv improvisation runt
löst formade kompositioner
Giovanni GuidiGianluca Petrella
/Louis Sclavis/Gerald Cleaver
Ida Lupino
(ECM/Naxos)
Introspektiv jazzmusik baserad på kollektiv improvisation runt löst formade kompositioner dominerar innehållet på det här albumet med den italienska duon pianisten Giovanni Guidi och trombonisten Gianluca Petrella biträdda av franske klarinettisten Louis Sclavis och amerikanske trumslagaren Gerald Cleaver.
Guidi och Guidi, som också har spelat en hel del med Enrico Rava, står båda – i några fall tillsammans med Cleaver och Sclavis – bakom 12 av de 14 låtarna här. Per morti di Reggio Emilia är en version av en protestsång av singer-songwritern Fausto Amodei och titelspåret är en tolkning av Carla Bleys komposition som många, inte minst Paul Bley, spelat in åtskilliga gånger.
All musik på albumet är dock inte introvert och emellanåt rätt prövande. Förutom titelspåret, som dock framförs tämligen rutinmässigt, är Just Tell Me Who It Was ett stämningsfullt Mellanöstern-inspirerat stycke med snyggt klarinettspel från Sclavis. Till de mer positivt klingande inslagen hör också det skönt spattiga ledmotivet i låten Jeronimo.
Peter Bornemar
- och med spets
Aaron Parks,
Thomas Fonnesbæk, Karsten Bagge Groovements
(Stunt)
Aaron Parks, spännande amerikansk pianist tillsammans med två danska musiker. Studerade i tidig ålder vid Manhattan School of Music. I början av detta århundrade uppmärksammad med bra spel hos trumpetare Terence Blanchard och gjorde sina första inspelningar under eget namn. Kom för något år sedan med soloskiva och utger här sitt åttonde album, tillkommen i Danmark som han besökte under augusti 2014. Med sig har han två av Danmarks i dag meriterade musiker på respektive instrument, nämligen Thomas Fonnesbæk bas och Karsten Bagge trummor.
Musiken de representerar är i dagens jazz anda. Melodiskt vacker i logiskt tilltalande arrangemang och med spets i spelet med engagemang. Och det gäller de egna skrivna titlarna av trion, välkända titlar inom jazzmusiken likaväl som några vi känner från andra musikformer. Bland deras eget material tilltalar mig i hög grad den högtidligt allvarliga Alcubierre´s Law, stingfyllda Elutheria och A Rabbit´s Tale, som alla spräcker upp i häftigt kreativt samspel och fina solon medan Forever This Moment, har balladens sirligt melodiskt sköna ingredienser inneboende. Shapes`n`Colors, skapad gemensamt av de tre är, vad jag förmodar, en komposition skapad i stunden i lyhört samspel.
Danska tonsättaren Carl Nielsens Tit er jeg glad, här så mjukt vackert tolkad full av öm omtänksamhet med pianot i förgrunden och bas och trummor försiktigt accentuerande. Motsatsen är Bruce Springsteen så livfullt gungande I´m On Fire, och Cedar Waltons välkända Bolivia, spelade med kreativ attack där energin verkligen sprudlar. Välkända You And the Night And the Music, avslutar en skön lyssnarstund.
Thord Ehnberg
Kärleksfull och mycket värdig
hyllning till en stor jazzmusiker
US4
My Scandinavian Blues
– A Tribute to Horace Parlan
(Stunt/cd + dvd)
Gruppnamnet ”US4” är, som en del kanske har kommit underfund med, en parafras på ”US3”, en av pianisten Horace Parlans mest kända kompositioner. Att det i det här fallet har blivit ”4” istället för ”3” beror naturligtvis på att musiken serveras av en kvartett och inte en trio, som på den Blue Note-LP som Parlan själv spelade in för 56 år sedan och som hette just ”Us Three”.
”My Scandinavian Blues” är alltså en hyllning till den legendariske pianisten och kompositören Hora
ce Parlan, som övergav en lysande karriär i USA, bland annat hos Charles Mingus och Roland Kirk, och bosatte sig i Köpenhamn i början av 70-talet. Där blev han snabbt mycket populär, såväl bland medmusikanter som jazzentusiaster i största allmänhet. Och på Jazzhus Montmartre blev han givetvis en ofta sedd och hörd attraktion, inte sällan tillsammans med Dexter Gordon. Han arbetade också en hel del i Sverige, bland annat med Bernt Rosengren och Red Mitchell. Idag kan man hitta Horace, som fyller 86 nästa gång, på ett äldreboende en bit utanför den danska huvudstaden. Han är blind och rullstolsbunden och spelar naturligtvis inte längre. Men han håller fortfarande kontakt med sina gamla kollegor och beger sig också då och då tillbaka till Köpenhamn för att hålla sig á jour med vad som händer på den danska jazzscenen.
De fyra medlemmarna i US4 är tenorsaxofonisten Tomas Franck, pianisten Thomas Clausen, basisten Jimmi Roger Pedersen och trumslagaren Adam Nussbaum – en makalöst fin kvartett, som passar Parlans fina kompositioner perfekt. I två nummer på cd:n – och ett på den dvd som ligger med i albumet - medverkar också Skandinaviens kanske mest hörvärda jazzsångerska idag, Sinne Eeg, Parlans speciella favorit. På cd:n får vi höra elva nummer, alla signerade Horace Parlan, och på dvd:n får vi ta del av sex av de Parlan-opus som även finns med på cd:n. På den utomordentligt fint filmade dvd:n träffar vi också Horace själv på sluttampen.
Tomas Franck spelar vidunderlig tenorsax. Hans ton, teknik och melodiska och rytmiska fantasi är av högsta internationella klass. Utan att darra på rösten vågar jag påstå, att han spelar i samma division som jazzens allra mest hörvärda och personliga saxsolister idag - oavsett på vilken sida av Atlanten man letar. Rutinerade Thomas Clausen, 66, är förstås perfekt i sammanhanget. Inte för att han på minsta sätt låter som Parlan – för det gör han inte – utan för att han formligen tycks älska Horaces kompositioner och ger dem ytterligare dimensioner. I ”One for Wilton”, i vilken Franck inte medverkar, är han fullständigt grandios. Att stortonade basisten Jimmi Roger Pedersen skulle medverka på skivan var självklart, eftersom han under åtskilliga år var Horace Parlans ständige följeslagare. Och Adam Nussbaum är perfekt som alltid – lyhörd och rytmiskt vital. Över huvud taget är” My Scandinavian Blues” en mycket svängig tillställning, precis som det alltid var när Horace själv var i farten. Och – som framgår av titeln – är blueskänslan påtaglig rakt igenom, även när det inte handlar om konventionella tolvtaktare.
Horace Parlan har själv valt ut samtliga nummer i albumet och har också varit med om att finansiera ”My Scandinavian Blues”. Blir det något överskott på försäljningen, vilket det förhoppningsvis blir, så ska pengarna, enligt Horaces önskan, gå tillbaka till jazzmusiken.
Det här är en kärleksfull, varm och mycket värdig hyllning till en stor jazzmusiker och en av dess mest sympatiska utövare, älskad och beundrad av alla som någon gång mött honom.
Jan Olsson
Sensationella Pettifordinspelningar med
gnistrande Johansson & himmelsk Getz!
Oscar Pettiford & Jan Johansson
In Denmark 1959-1960 (Stunt)
Det här albumet är på många sätt sensationellt. Det låter oss ta del av några tidigare outgivna inspelningar med basisten och cellisten Oscar Pettiford, som gjorde Köpenhamn till sin hemstad 1958. Där avled han dessvärre också hösten 1960, endast 37 år gammal. Under den korta tid Pettiford tillbringade i Danmark hann han dock sätta djupa märken och göra en del skivinspelningar som är väl värda att ta del av. Minst lika sensationellt, åtminstone för svenska jazzvänner, är att den andra huvudrollsinnehavaren på plattan är Jan Johansson, som tillbringade en stor del av 50-talets slut i den danska huvudstaden. Ofta i sällskap med Stan Getz.
Materialet på albumet, sammanställt av välkände musikjournalisten Ole Matthiessen, är – som framgår av skivtiteln – inspelat under åren 1959 och 1960. En betydande del har aldrig tidigare varit utgivet. Annat är sedan länge ”försvunnet”. ”Moanin´”, med gamle Delta Rhythm Boys-bassångaren Lee Gaines som solist, hade även fortsättningsvis gärna fått vara ”försvunnen” utan att det hade gjort så mycket. Detta trots att Jan Johansson medverkar och får några takter på sin lott. Men annat är av mycket högklass. Fem nummer med Pettiford, pianisten Bent Axen och trumslagaren Finn Fredriksen är till exempel mycket hörvärda. I två av dessa trakterar Pettiford cello och då vikarierar Erik Moseholm på bas.
I fem nummer får vi även höra utsökta prov på Pettifords samarbete med den utmärkte vibrafonisten Louis Hjulmand. Här lyser också Johansson med gnistrande fint spel. Fast kronan på verket är tre låtar, Pettifords ”Laverne Walk”, Benny Golsons ”I Remenber Clifford” och Coleman Hawkins ”Stuffy”, inspelade live på Köpenhamns Tivoli den 28 oktober 1959. Här får vi höra en kvartett bestående av Stan Getz, Jan Johansson, Oscar Pettiford och Joe Harris. Det musikaliska resultatet är kort sagt grandiost. Getz är på sitt allra bästa humör och i ”I Remember Clifford” spelar han himmelskt!
Albumet avslutas med tre korta sololåtar med Jan Johansson, upptagna på Jazzhus Montmartre i augusti 1959: ”Ack Värmeland du sköna”, ”Emigrantvisan” (”De sålde sina hemman”) och ”Farfars sång”. Alltså två och ett halvt år före inspelningen av den blågula jazzklassikern ”Jazz på svenska”!
”Oscar Pettiford & Jan Johansson in Denmark 1959-1960” är givetvis ett utmärkt komplement till det album från sommaren 1960 som, åtminstone ibland, har fått titeln ”Montmartre Blues”. På det får vi höra en sextett bestående av, förutom Pettiford och Johansson, trumpetaren Allan Botschinsky, vibrafonisten Louis Hjulmand, trumslagaren Jörn Elniff och – minsann – den svenske tenorsaxofonisten Erik Norström.
Jan Olsson
helt annan tonmiljö än tidigare
Henry Threadgill
Old Locks and Irregular Verbs
(Pi Recordings/Forsyte)
Efter 15 års strukturerat improviserande med gruppen Zooid har kompositören och saxofonisten/flöjtisten Henry Threadgill nu formerat en ny konstellation med namnet Ensemble Double Up, som utgörs av två pianister, två altsaxofonister, cello, tuba och trummor.
Av musikerna har tubaisten Jose Davila och cellisten Christopher Hoffman hängt med från Zooid, medan pianisten Jason Moran annars torde vara den mest namnkunnige i bandet. Även om Threadgill själv inte spelar på albumet är hans närvaro ytterst påtaglig genom den intrikata musik – en akademisk intervallbaserad tonkonst i improvisationens tecken – han skrivit och format för ett album tillägnat den sedan tre år tillbaka bortgångne spelkamraten Lawrence ”Butch” Morris. Threadgill och trumpetaren Morris ingick båda i David Murrays oktett på 1980-talet.
Threadgill är sina 72 år till trots tveklöst fortfarande en av de stora kompositörerna inom den moderna jazzen, och lyckas med den något udda sättningen här få de fyra sinsemellan olika delarna av sviten Old Locks and Irregular Verbs (som utgör innehållet på albumet) att hänga ihop närmast sömlöst.
Det är förbluffande musik, med klanger som möts, ofta koagulerar till något annat och tillfälligt separeras för att sedan åter stöta på varandra i en helt annan tonmiljö än den tidigare.
Sättningen med två pianister – förutom Moran också David Virelles – bidrar i hög grad till att den harmoniska tonpaletten vidgas enormt i jämförelse med den som Threadgill åstadkom med Zooid. Dessutom innebär två pianister, var och en med kraftigt anslag, att musiken får en ansenlig tyngd.
Peter Bornemar
som sprudlar av energi
Mikkel Nordsø Band
Diving in Space for 3 Decades
(Stunt/)
Mikkel Nordsø Band sprudlar av energi. Rytmiken har mycket av ljudbilden med två slagverkare, Jacob Andersen och Eliel Lazo samt Ole Teill trummor, vilka medverkar i många av skivans nio titlar. Med bandledare Mikkel Nordsø gitarr i förgrunden i de flesta av spåren. Som i Leaving So Soon, som hans lödande gitarrspel äger helt samt Awoken Dream med gästande Caroline Franceska´s röst ingående ordlöst som ett instrument. Det är en samspelt grupp som spelat ihop sedan 30 år tillbaka där även Ben Besiakov, klaviaturer och basist Peter Danstrup har sin del av det fina resultatet.
De flesta titlarna har fått den sydamerikanska så innerligt tjusigt gungande färgningen. Några spår avviker dock, med fördel för helhetsbilden av musiken Mikkel Nordsø står för. Allt också skrivet av Nordsø, förutom två spår där Lazo samt ett där rapparen Al Agami nämns som medkompositörer.
En bland gästerna är Nordsø´s tidigare arbetsgivare, Palle Mikkelborg vars trumpet är en synnerligen läckerhet i en till början så nordiskt kyld och ”space” formad Thanks som dock omgående hettar till efter bara några taket med flödande inspirerat spel från hans trumpet som tillsammans med hela bandet spänstigt lyfter mot skyn. Och så har vi den så innerligt stämningsfulla avslutningen, Thanks part Two med enbart Mikkborgs trumpet och Nordsø´s gitarr i underbart samspel. Två spår som jag ger fem DIG-ar.
Andra gäster är altsaxofonist David Sanborn och raparen Al Agami i den läckert funk-gungande I Like When U Do. En cd som andas sprudlande spelglädje från första spåret där det är omöjligt att sitta still.
Thord Ehnberg
jazzens mest hörvärda storband!
Thad Jones-Mel Lewis Orchestra
All My Yesterdays
(Reconance, 2 cd)
Ett av jazzhistoriens mest hörvärda och vitala storband, Thad Jones/Mel Lewis Orchestra, gjorde sitt allra första framträdande på The Village Vanguard i New York i februari 1966. Det blev succé på direkten och såväl vanliga spisare som kritiker och musiker öste lovord över bandet. Hjärnan bakom den unika konstellationen var trumpetaren Thad Jones med ett förflutet hos, bland andra, Count Basie och Gerry Mulligan. Men trumslagaren Mel Lewis roll kan, och får, inte underskattas. Han hade samma musikaliska ideal som Jones, var oerhört respekterad bland sina kolleger och passade utomordentligt väl in i den på många sätt heterogena orkestern.
I den första laguppställningen av Jones/Lewis-bandet ingick både garvade studiorävar och unga, tämligen oprövade förmågor. Till den förra kategorin hörde, till exempel, saxofonisterna Jerome Richardson och Pepper Adams, trumpetarna Snooky Young och Bill Berry, trombonisterna Bob Brookmeyer och Cliff Heather samt pianisten Hank Jones. Yngst i gänget var den då endast 23-årige tenorsaxofonisten, och senare även klarinettisten, Eddie Daniels.
Den första av de bägge skivor som ingår i albumet ”All My Yesterdays” är inspelad måndagen den 7 februari 1966. Den bjuder på fem Jones-alster: ”Backbone” med Jerry Dodgion och Hank Jones på högvarv, det vackra titelnumret ”All My Yesterdays” med utsökt spel av Hank och Joe Farrell, ”Big Dipper”, för säkerhets skull i två versioner, ”Mornin´ Reverend” med Eddie Daniels som ende solist, och ett av bandets oftast spelade nummer genom åren, ”The Little Pixie”, i vilket vi får höra gnistrande fint spel av Jerome Richardson.
Skiva nummer två, inspelad två och en halv månad senare, även det för en mycket entusiastisk publik på The Village Vanguard, bjuder på elva nummer, de flesta komponerade och arrangerade av Thad. Ett undantag är ”WillowWeep for Me”, vars arrangemang är skrivet av Bob Brookmeyer. Även på platta nummer två står bandets utmärkta solister i rad. Thad själv förstås, som var i praktslag under den här perioden, men också Joe Farrell, brorsan Hank, Pepper Adams, Bill Berry, Jimmy Owens, Richard Davis, Jerry Dodgion och – inte minst – delkapellmästare Mel Lewis!
Trots alla strålande soloinsatser är det bandet, med Thad Jones kompositioner och helt unika, friska och för sin tid helt nydanande arrangemang, som gör att man tar ”All My Yesterdays” till sitt hjärta. Och även om man inte kan se Thad, så kan man riktigt känna hur han entusiasmerar sina orkestermedlemmar och får dem att uträtta stordåd.
Efter åtskilliga pers
onalbyten och alltmer sällsynta framträdanden lade The Thad Jones/Mel Lewis Orchestra ner verksamheten i och med att Thad, efter cirka 13 år som musikalisk ledare, flyttade till Köpenhamn. Mel fortsatte dock ett tag till med måndagskonserter på The Village Vanguard och höll på så sätt liv i vad som återstod av orkestern.
Förutom de bägge skivorna ingår i albumet ”All My Yesterdays” en högst läsvärd bok på 90 sidor. I den berättar en rad av bandets medlemmar om sin tid hos Thad och Mel. Där finns också flera tidigare aldrig publicerade foton att beskåda.
Thad avled i augusti 1986 och Mel gick ur tiden tre och ett halvt år senare. Men båda kommer för alltid att bli ihågkomna för sitt fantastiska storband The Thad Jones /Mel Lewis Orchestra.
Jan Olsson
Samarbete röst och grupp
som når maximala höjder
Branford Marsalis Quartet
Special Guest Kurt Elling
Upward Spiral
(Okeh/Sony)
Den här plattan har flitigt snurrat på min skivspelare. Branford Marsalis grupp och sångaren Kurt Elling är en kombination som får flaggan att gå i topp. Den i Chicago uppväxte Elling har utvecklats till en av dagens attraktivaste jazzsångare. Hans jazzkarriär fick kickar av John Coltranes och Johnny Hartmans banbrytande samarbete. Vid den tiden studerade den unge sångaren i Minnesota vid det svenska universitet Gustavus Adolphus i Saint Peters, som ståtar med konsertlokalen Jussi Björling Hall.
Åter till Chicago där ryktet om hans talang inte enbart spred sig i delstaten Illinois. Turnerandet tog vidare cirklar till Europa, däribland Sverige. Sedan flyttade han till New York där har numera är bosatt. Med Branfords inspirerande grupp i botten växer en kommunikation fram som berikar alla aktörerna. Det märks på direkten i den inledande Gershwinmelodin There’s A Boat Dat´s Leavin Soon For New York. Branfords brännheta sopransax och det snabbreflekterande kompet bygger på intensiteten. Kompet med superbe pianisten Joey Calderazzo, basisten Eric Reeves och den spänstige trumslagaren Justin Faulkner är rena tändvätskan.
Ellings röst har ett imponerande omfång där närheten till melodi och text berör. Med Branfords varma tenorsax i ryggen görs en intim tolkning av den vackra balladen Blue Gardenia som framkallar gåshud. Parets samspel i I’m A Fool To Want You, som Frank Sinatra var delaktig i, är en annan delikatess där tenorsaxens pregnans ringar in sången. I Antonios Jobims softa So Tinha De Ser Come Vocé är kvartetten lysande avspänd, inte minst genom Joey Calderazzos läckra följsamma assist. Helt enkelt en skiva på högsta nivå.
Slutfacit, en skiva där grupp och vokalist når maximala höjder utan kommersiella utvikningar.
Göran Olson
tiden med Weather Report
Miroslav Vitous
Music of Weather Report
(ECM/Naxos)
Listan på de musiker som den tjeckiske, men sedan 1966 i USA bosatte basisten Miroslav Vitous spelat med kan göras lång. Milstolparna utgörs av hans spel tillsammans med Roy Haynes och Chick Corea på den senares Vitous var suveräna album Now He Sings, Now He Sobs från 1968. Av hans debutalbum i eget namn Infinite Search (mer känt som Mountain in the Clouds) från 1969 - med stjärnuppställningen John McLaughlin, Herbie Hancock, Joe Henderson, Jack DeJohnette och Joe Chambers. Samt av de tre första skivorna med Weather Report (Weather Report, I Sing the Body Electric och Sweetnighter) som Vitous medverkade på under de år (1970-1973) han ingick i gruppen.
Sedan dess har Miroslav Vitous varit fortsatt aktiv och huvudsakligen varit knuten till skivbolaget ECM, för vilket han medverkat på ett flertal bra, men knappast särskilt uppseendeväckande album.
Den första tillbakablick i albumformat han gjorde till perioden med den banbrytande grupp han var med om att bilda var 2009 års Remembering Weather Report, där han tillsammans med trumpetaren Franco Ambrosetti, tenorsaxofonisten Gary Campbell, trumslagaren Gerald Cleaver och gästspelande basklarinettisten Michel Portal framförde musik som i sex låtar (varav fem av Vitous) mer fångade andan i Weather Reports musik än någonting annat.
Nya albumet Music of Weather Report har en starkare koppling till den gruppens musik, även om Miroslav Vitous stuvat om delar av originalmaterialet. Joe Zawinuls klassiker Birdland (från 1977 års album Heavy Weather) blir här Birdland Variations, Scarlet Woman (från 1974 års Mysterious Traveller) blir både Scarlet Woman Variations och Scarlet Reflections medan Wayne Shorters Pinocchio (från 1978 års Mr. Gone) behåller sin titel men får en annorlunda tolkning.
Här finns även nya versioner av Vitous egna låtar Seventh Arrow och Morning Lake från Weather Reports första album, hans nya komposition Acrobat Issues samt den tredelade Multi Dimension Blues som fungerar som ett slags mellanspel.
På albumet medverkar förutom basmaestron själv saxofonisterna Gary Campbell och Roberto Bonisolo, den turkiske pianisten Aydin Esen samt de båda trumslagarna Gerald Cleaver och Nasheet Waits. Det är absolut inget dåligt hantverk dessa åstadkommer, men materialet och arrangemangen är dessvärre av en alltför flyktig karaktär för att fånga något större intresse. Då återvänder jag bra mycket hellre till den förträffliga musik som gruppen som är föremål för denna hågkomst åstadkom.
Peter Bornemar
Vackert, genomarbetat och en
väl fungerande kommunikation
Arild Andersen
The Rose Window
(Intuition)
Norske basisten Arild Andersen, som idag har nått den aktningsvärda åldern av 70 år, är tveklöst en av Europas förnämsta och mest meriterade jazzmusikanter. Under sin långa bana har han lett en rad egna, förnämliga grupper. Bland dem Masqualero, som var en av vår världsdels mest betydelsefulla och originella konstellationer under slutet av 70-talet. Han har även samarbetat med internationella storheter som Don Cherry, Kenny Wheeler, George Russell, Jan Garbarek, Paul Bley, Steve Kuhn, Bill Frisell, John Taylor, Paul Motion – och vår egen Bobo Stenson, för att nu bara nämna några i den långa raden.
Arild är i allra högsta grad aktiv fortfarande. På ”The Rose Window” visar han upp sig med sin nuvarande trio, som förutom honom själv består av pianisten Helge Lien och den mångsidige trumslagaren Gard Nilssen. Lien, som även leder en egen mycket uppmärksammad trio känner en del av DIG:s läsare måhända också till som ”Silje Nergaards pianist”.
Musiken på ”The Rose Window” är inspelad i tyska Gütersloh under en konsert betitlad ”European Jazz Legends”, arrangerad av tidskriften Jazz Thing. Tidigare har man presenterat fem konserter under samma rubrik, även de utgivna på skiva. På konvolutet anges att upptagningen är gjord den 15 april 2016, vilket verkar minst sagt tveksamt med tanke på att innehållet mixades, även det enligt albumtexten, ett halvår tidigare - i november 2015.
Sin vana trogen bjuder Arild på utmärkt och mycket hörvärt basspel i sex egna kompositioner. För att nå de effekter han önskar, har han plockat med sig lite elektronisk utrustning, som han dock brukar sparsamt och med yttersta finess. Och det mesta är, förstås, som alltid när Andersen är inblandad, mycket vackert och genomarbetat. Trion fungerar hela tiden som just en trio, alltså inte som tre solister som turas om att kompa varandra. Kommunikationen fungerar utmärkt och alldeles extra trevligt är det att lyssna till den utomordentlige tonväljaren Lien, som uppenbarligen har en trave Evans- och Jarrett-plattor hemma i skivhyllan. Men han har också lyckats få en lätt nordisk touch i sitt spel som gör honom till något alldeles extra.
På slutet får vi ta del av en i och för sig ganska intressant, men lite rumphuggen, nära sju minuter lång intervju med Arild. Den kunde man med fördel ha plockat ut kontentan ur, skrivit ned och tryckt in på konvolutets insida istället för ett stort foto av en ful byggnad, som förmodligen är det konserthus i vilket musiken spelades in.
Jan Olsson
En exkursion genom de jazzfaser
Jack DeJohnette varit involverad
Jack DeJohnette /
Ravi Coltrane / Matthew Garrison
In Movement
(ECM/Naxos)
Trumslagaren Jack DeJohnette har varit involverad väldigt många projekt under de 50 år han varit aktiv som jazzmusiker. Bara sedan år 2000 har han gett ut 16 album under eget namn, varav detta senaste är ett möte med två musiker - saxofonisten Ravi Coltrane och (el-)basisten Matthew Garrison.- vilkas legendariska fäder DeJohnette spelat med en gång i tiden.
Musiken på In Movement utgör på sätt och vis en exkursion genom de olika faser av jazz DeJohnette varit involverad i under årens lopp. Precis som på hans debutalbum i eget namn, The DeJohnette Complex (Milestone, 1968), finns här en tolkning av Coltrane i form av Alabama (på debuten var det Miles’ Mode) som levereras i ny känslomättad dräkt. Vid sidan av ett par låtar DeJohnette tidigare presenterat – Lydia (från albumet The Jack DeJohnette Piano Album, 1985) och Soulful Ballad (från albumet Music We Are, 2009) – finns här också en snygg version av Miles Davis och Bill Evans klassiker Blue In Green och – mer överraskande – en lågoktanig tolkning av Earth Wind & Fires funkiga uptempo-hit Serpentine Fire från 1978.
Därtill finns på albumet tre nya kompositioner, av vilka Rashied (en hyllning till Coltrane-trummisen med efternamnet Ali) och det drömskt flackande titelspåret (trots Ravi Coltranes fina spel på sopransax i det senare) är långt mindre intressanta och spännande än det suggestiva stycket Two Jimmys (en hyllning till Hendrix och Garrison).
Den närmaste referensen till Two Jimmys skulle kunna vara Miles Davis album Bitches Brew (på vilket DeJohnette också medverkade). Även om man hyser viss allergi för elbas och elektronik i jazzmusik är det svårt att inte låta sig sugas in i den olycksbådande atmosfär som utsöndras under de dryga åtta minuter som stycket varar.
Att alla tre musikerna bidrar med magnifikt spel är underförstått i sammanhanget.
Peter Bornemar
även spår med sprudlande attack
Olga Konkova Trio
The Goldilocks Zone
(Losen Rec./Plugged Music)
Olga Konkova utbildade sig som klassik pianist I Moskva där hon är född. Kom till Boston och Berklee College of Music för studier inom jazzmusiken. Därefter flyttade hon till Norge, Oslo närmare bestämt 1994 och för övrigt gift med basisten Per Mathisen som ingår i hennes trio. Hon har tidigare utgivit både solo och trioalbum i sitt namn. Den tredje medlemmen i dagens trio är den brittiske trumslagaren och percussionisten Gary Husband.
Samtliga elva titlar som skivan innehåller är också skrivna av Olga Konkova, varav sex av spåren ingår i The Goldilocks Zone Suite. Musik spelad med innerlig inlevelse innehållande mjukt vacker lyrik likaväl som spår som gnistrar av sprudlande attack. Musiken håller ihop, hela skivan genom som en hel konsert med den sexdelade sviten för sig ingående, som helt logiskt fått bilda skivtitel. Svitens början, The Pillars of Creation, sparsmakad till inledning med en inre glöd som bara växer och övergår i dagsfärsk triojazz med sting, följt av Havil i stramt hållet pianospel med inslag av den klassiska musiken och synnerligen vackert basspel invävt. I The Retina Nebula och Peole of Bwiti virvlar trummor, bas och piano tätt tillsammans i upprepande teman.
Det hela avslutas med lyriskt innerligt vackert spel i The Goldilocks Zone och till en början sakralt hållna Kepler 22B, som dock mjukas upp i synnerligen vacker lyrik även den, med stänk av blues. En svit med engagerat kreativt spel från hela trion likaväl som i solon. Och det gäller även övriga fem titlar skivan innehåller med den helt superba Nardissism och sparsmakat eftertänksamt och innerligt vackra Moscow Tears, som de glittrande pärlorna i diademet.
Thord Ehnberg
spänningsmoment i varje komposition
Jon Balke
Warp
(ECM/Naxos)
Norrmannen Jon Balke har vi kunnat avnjuta på skivbolaget ECM under fyrtio års tid. Från första inspelningen med Arild Andersens grupp 1975. Vidare med gruppen Masqualero och i större orkestersammanhang med Oslo 13 samt The Magnetic North Orchestra och givetvis medverkat i andra musikers skivor. Nu helt ensam med pianot i en soloskiva han betitlat Warp.
Jon Balkes spel är sparsmakat avskalat och noga övervägt i varje tangentnedslag. Musiken smyger sig in i medvetandet så anspråkslöst vackert även om det stundtals har den avantgardistisk abstrakta prägeln i mollton. Stor del visionärt lågmält, men med ett spänningsmoment inbyggt i varje komposition. Dessutom finns vokalinslag från Mattis Myrland och Wenche Losnegaard samt dotter Ellinor Balke tal, också det finstilt lågmält och suggestivt bakom pianots toner i några av titlarna. Även små ”ljudbilder” från närliggande platser är hårfint gåtfullt inlagt bakom.
Gnistrar till så smått gör Shibboleth, där musiken ökats i både tempo och intensitet. Jon Balke låter oss lyssnare följa med på en musikalisk resa i hans värld som håller ihop i samtliga sexton titlar albumet innehåller. Från första spåret, Heliolatry, via On And On, Slow spin, Dragoman, Telesthesia, fram till sista, Heliolatry Var.
Thord Ehnberg
Äventyrlig nytänkare 80-årsfirar
helgjutet men återhållsamt
Carla Bley/Andy Sheppard/Steve Swallow
Andando el Tiempo
(ECM/Naxos)
Första gången jag kom i kontakt med Carla Bley var när jag i Kulturcirkelns butik i Stockholm 1968 på ren impuls införskaffade Gary Burtons album A Genuine Tong Funeral, som hade kommit ut året innan och som bara innehöll låtar skrivna av Bley.
Då hade hon hunnit fylla 30 år, och dessförinnan som tonåring varit cigarettflicka på klubben Birdland där hon träffade pianisten Paul Bley som hon också var gift med åren 1957–1967. Dessutom hade flera stora jazzmusiker redan tidigare spelat in musik skriven av Carla Bley. Exempelvis hade hon skrivit stycket Bent Eagle på George Russells album Stratusphunk (1960), Ictus på Jimmy Giuffres album Thesis (1961) och samtliga låtar på Paul Bleys album Barrage (1964).
För att utveckla den orkestrerade jazzen i en mer avantgardistisk riktning var Carla Bley och trumpetaren Michael Mantler (som Bley var gift med 1968–1992) i mitten av 60-talet högst delaktiga i etablerandet av konstellationen Jazz Composer’s Orchestra Association – som från början gick under namnet Jazz Composer’s Guild - och som under de närmaste åren gav ut en rad epokgörande album på etiketten JCOA. Däribland Mantlers dubbelalbum Jazz Composer’s Orchestra (1968), Carla Bleys trippelalbum Escalator Over the Hill (1971) och Don Cherrys Relativity Suite (1973). Jag skaffade dem alla, fångad av såväl det nytänkande som präglade Carla udda kompositioner som hennes spännande och fascinerande arrangemang.
Med 1974 års album Tropical Appetites sjösatte Bley den egna etiketten WATT, på vilket hon kom att ge ut en lång rad album i både duo-, trio- och storbandsformat. Fram till 2013 vil
l säga, då hon tillsammans med basisten tillika själsfränden Steve Swallow och xofonisten Andy Sheppard - vilka båda spelat med Bley i över 20 år och första gången sammanstrålade på albumet Songs with Legs 1995 - gav ut albumet Trios på ECM.
Lagom till Carla Bleys 80-årsdag kommer med samma trio albumet Andando el Tiempo, som består av en svit i tre delar med samma namn som albumet (och som enligt cd-häftet representerar olika stadier i återhämtning från missbruk) samt styckena Saints Alive! och Naked Bridges/Diving Brides. Allt material skrivet av Bley och framfört av en trio som känner och kan varandra in i minsta beståndsdel.
I jämförelse med de bästa album som Carla Bley tidigare gjort, till vilka Dinner Music, Social Studies, Fleur Carnivore och The Carla Bley Big Band Goes to Church absolut räknas, är Andando el Tiempo dock närmast medelmåttigt. Sofistikationen och elegansen sitter stadigt i högsätet, men med all respekt för det helgjutna framförandet ger materialet ett återhållsamt och i mina öron allt för distingerat intryck.
Peter Bornemar
En av årets mest hörvärda
Avishai Cohen
Into the Silence
(ECM/Naxos)
Trumpetaren Avishai Cohen får inte förväxlas med den i Sverige så populäre israeliske basisten med samma namn. De är inte ens släkt. Däremot är den under de senaste åren mycket uppskattade klarinettisten Anat Cohen och saxofonisten Yuval Cohen, bägge verksamma i USA, syskon till 38-årige trumpetaren Avishai, som även han är bosatt i New York efter sina studier vid Berklee College of Music i Boston. ”Into The Silence” är Cohens första egna album på ECM-etiketten. Men han ingick i även som en mycket uppmärksammad fjärdedel av Mark Turners kvartett på skivan ”Lathe of Heaven”, som kom för drygt ett år sedan – också den producerad av Manfred Eicher.
”Into The Silence” är egentligen, liksom ”Lathe of Heaven”, en kvartettplatta även om tenorsaxofonisten Bill McHenry, som någon måhända känner från hans samarbete med Paul Motian och Andrew Cyrille, finns med i laguppställningen. Fast McHenrys insatser inskränker sig endast till lite sporadisk medverkan i ensemblerna. I ett nummer får han visserligen lite mer utrymme att visa upp sig på, men hans insatser gör knappast något större av- eller intryck. Intryck gör däremot Mr Cohen! Och faktiskt i lika hög grad pianisten Yonathan Avishai och trumslagaren Nasheet Waits, som är fullständigt lysande.
Musiken på ”Into The Silence” skrev Cohen som en del av sorgearbetet efter sin fars bortgång 2014. Det är alltså, inte oväntat, meditativa, mycket lyriska och enkelt uppbyggda kompositioner vi får höra. Enligt egen utsago är de, åtminstone delvis, inspirerade av den ryske tonsättaren och pianisten Sergej Rachmaninov (1873-1943), som under slutet av sin levnad bodde och verkade i USA. Men det smakar också rätt mycket 60-tals-Miles om anrättningen. Inte minst i inledande, drygt nio minuter långa ”Life and Death”, där Cohen trakterar sordinerad trumpet. I övriga stycken spelar han öppet.
Samspelet i gruppen är mycket tätt trots att man aldrig hade musicerat tillsammans tidigare med just detta manskap. Däremot känner medlemmarna varandra utan och innan sedan tidigare från andra kombinationer. Nasheet Waits är, till exempel, med Cohens trio Triveni och Yonathan Avishai spelar sedan ett decennium i Cohens band Third World Love.
Avishai Cohen är tveklöst en av 2016 års mest hörvärda och personliga jazzmusikanter. Han har alla förutsättningar att behålla den positioner under lång tid framöver!
Jan Olsson
drömkomp orsakar hjärtklappning
Scott Hamilton, Karin Krog
Jan Lundgren, Hans Backenroth, Kristian Leth
The Best Things In Life
(Stunt Records)
Karin Krogs väna stämma kopplad till Scott Hamiltons tenorsax är genialiskt. Karin har en vidsträckt repertoar som gör henne unik. Hon når in i flera lyssnarkretsar med sin stora pallett. Det må vara swingnummer med Bengt Hallberg eller som här med Scott Hamilton. Hon har gjort mycket förtjänstfulla med Dexter Gordon, Niels - Henning Örsted Pedersen, Archie Shepp, Don Ellis, Red Mitchell, Red Mitchell, John Surman och Kenny Drew. Här kan man tala om hög norm.
Scott är heltänd i sitt agerande. Man kan lätt konstatera att han idag har en egen stark personlighet att visa. Vill därmed avfärda klyschan att han är ett stickspår till giganterna Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster. Den skolan finns i botten, framför allt i början av karriären. Nu märks hans egen personlighet allt tydligare i improvisationerna. Paret Scott och Karin har här anslutit ett drömkomp som garanterar en swingsession av högsta klass. Jan Lundgren är pianist, Hans Backenroth spelar bas och trumslagare är dansken Kristian Leth. Resultatet blir så bra som man kan förvänta sig av den kongenialt sammansatta gruppen.
Musiken bjuder på rader av prestationer som torde förorsaka hjärtklappningar hos anhängare av den modernare swingformen. Pianospelet kan inte nog harrangeras. Undrar om inte Jan håller på att överta toppen på den svenska pianopallen efter Jan Johansson och Bengt Hallberg. Hans Backenroths bergfasta tonval och stronga solopartier, bland annat med stråke, bidrar också till skivans speciella karaktär. Kristian Leths välavvägda agerande skall saluteras på det varmaste. Bakom solister och ensemblespel är hans lyhörda spel perfekt.
Sneglar man på melodivalet får man sig till livs kontrasterande teman. The Best Things In Life Are Free som öppnar sätter direkt ribban på plats för fortsättningen. En förtrolig stämning uppstår i den vackra I Must Have That Man. I Matt Dennis Will You Still Be Mine framkallar Kristian Lehts luftiga vispkomp framkallar frossa bakom Scotts luftiga utflykter. I den sällan spelade How Am I To Know visar Karin och Jan prov på harmonisk samspel. Här finner jag spår av Peggy Lees frasering. Parets lek i Ain’t Nobody’s Business är en själfull akt där Scott bygger på stämningen med obligater. Med text av Jon Hendricks exekverar Karin solon från Stan Getz och Lars Gullin i Don’t Get Scared. We’ll Be Together Again en av hennes favoritballader tonar också fram. Scott i sin tur känner starkt för balladen We’ll Be Together Again. Det kan man inte undgå att märka på hans innerliga sound som dekoreras av Jans följsamma toner.
Lester Young och Slam Stewart hyllas i Sometimes I’m Happy där John Surman fixat texten. Fixat till har även Hans Backenroth som plankat Stewarts stråksolo som Karin och Hans får sig serverat i ett roligt duoparti. I den snabba What A Little Moonlight Can Do visar Kristian åter ett vispkomp som eggar Scott till stordåd. Erroll Garners bouncenummer Shake It But Don’t Break It sätter punkt för en swingplatta som varmt rekommenderas.
Göran Olson
Ingen annan kan så vända ut och in på
en omöjlig slagdänga. Helt fantastiskt!
Sonny Rollins
Holding the Stage(Road Shows, vol. 4)
(OKeh/Sony Music)
Det här är den idag 85 år gamle tenorsaxgiganten Sonny Rollins fjärde album i den intressanta serien “Road Shows”, till vilket han själv har plockat fram material ur sina gömmor. Precis som tidigare är det naturligtvis i allra högsta grad hörvärd musik som bjuds. Den här gången har han valt ut ett antal nummer från konsertupptagningar gjorda mellan 1979 (Pori-festivalen) och 2012 (Prag), och som vanligt bjuds vi på en salig blandning av egna låtar och mer eller mindre obskyra standards. Just den sistnämnda kategorin är ju något av Rollins specialitet. Ingen kan som han vända ut och in på en fullständigt omöjlig slagdänga och snabbt förvandla vatten till vin. Det gör han förstås här och var även på ”Holding the Stage”. Johnny Greens ”You´re Mine You” är ett prima exempel, men framför allt Harry Owens gamla söderhavsschlager ”Sweet Leilani”, som Bing Crosby sjöng på bio redan 1937 i ”Waikiki Wedding”, eller ”Hawaiinätter” som den hette här hemma. Helt fantastiskt!
Annars är kompotten på ”Holding the Stage” av lite blandad kvalitet. Det knappt två minuter långa duonumret ”Mixted Emotions”, på vilket Sonny utbyter några inte särdeles intressanta idéer med gitarristen Saul Rubin under ett framträdande i Prag 2012, förstår jag inte riktigt varför han har tagit med. Men det fanns säkert en anledning. Desto bättre går det i ”Professor Paul” från samma år i en upptagning gjord i London. Låten bygger förresten på Vincent Youmans ”Without a Song”, som Rollins spelade in redan 1961 på det klassiska albumet ”The Bridge”. Och i ”Disco Monk” från finska Pori 1979 är han också i högform liksom i bluesen ”H.S.”, som förmodligen ska uttydas ”Horace Silver”.
Men den 24 minuter långa slutklämmen på plattan, inspelad i Berklee Performance Center i Boston den 15 september 2001, är kronan på verket. Den inleds med redan nämnda ”Sweet Leilani” och övergår i en drygt fem minuter lång solouppvisning av bästa Rollins-modell. Idéerna står som spön i backen och citaten och de tvära kasten trängs med varandra. Kanske – kanske inte - är det festliga soloavsnittet en introduktion till det obligatoriska avslutningsnumret, ”Don´t Stop the Carnival”, som får sig en elva minuter lång och häftig omgång. Av trötthet och eventuell brist på gott humör märks intet. Detta senare faktum är minst sagt märkligt, om man betänker att konserten i Boston ägde rum endast fyra dygn efter den avskyvärda terrorattacken mot World Trade Center på New Yorks Manhattan, bara ett par kvarter från den bostad Rollins var tvungen att snabbt överge på grund av rasrisken.
Jan Olsson
Lyriskt och begrundande med
en stark kammarmusikalisk ton
Birdwatching
(ECM/Naxos)
Att den israeliska pianisten Anat Fort har Keith Jarrett som en av sina inspirationskällor råder ingen tveksamhet om. Inte heller att hon – precis som Jarrett, och som en naturlig följd av hennes skolning i klassisk musik - har en del av sin själ rotad i Bachs musik.
Anat Fort föddes i Tel Aviv 1970, begav sig till New York i början av 1990-talet och skivdebuterade med albumet Peel (Orchard) år 2000. Stor uppmärksamhet fick hon dock först 2007, då hon ackompanjerad av trumslagaren Paul Motian, basisten Ed Schuller och klarinettisten Perry Robinson gav ut albumet A Long Story (ECM).
På sitt andra ECM-album And If som kom 2010 hade Fort formerat en ny trio med basisten Gary Wang och trumslagaren Roland Schneider, vilka också finns med på nya albumet Birdwatching, där den utomordentlige italienske klarinettisten Gianluigi Trovesi gästspelar.
Musiken på Birdwatching är genomgående lyrisk och begrundande, där Forts kompositioner har en stark kammarmusikalisk ton och försedda med melodier som nästan skulle kunna vara folksånger besjungna av Joni Mitchell.
Av albumets tolv stycken lyser den tudelade Song of the Phoenix och de två bedövande vackra solonumren First Rays och Sun som inleder respektive avslutar skivan allra starkast.
Peter Bornemar
i exklusiv bild -och ljudutgåva
Paal Nilssen-Love Large Unit
Large Unit 2015
(PNL Records)
Jag räknar till hela 212 album i den norske trumslagaren Paal Nilssen-Loves diskografi - trots sin relativa ungdom (född 1961). Mest bekant är Nilssen-Love möjligen för sina insatser tillsammans med saxofonisten Mats Gustafsson och basisten Ingebrigt Håker Flaten i den omtumlande trion The Thing, och som en av två trumslagare i Peter Brötzmann Chicago Tentet. Men han finns i en lång rad sammanhang där det handlar om frijazz och improvisationsmusik.
Large Unit är Paal Nilssen-Loves eget lilla storband, som han bildade i sin hemstad Molde 2013. Large Unit består av 12 musiker hemmahörande i Norge, Danmark, Finland och Sverige, som representeras av tubaisten Per-Åke Holmlander och trombonisten Mats Äleklint. Sättningen i övrigt utgörs av två saxofonister, basister och trumslagare, trumpet, gitarr, elektronik samt live sounds.
Den musik Nilssen-Loves skriver för Large Unit kan betecknas som expressiv totalmusik, som ofta bryts ned i mindre beståndsdelar där de enskilda musikerna för dialoger med varandra. Tidigare har Large Unit gett ut två EP (First Blow, 2013 och Rio Fun, 2015) samt albumet Erta Ale (PBL Records, 2014) på tre CD eller fyra LP.
Large Unit 2015 är en exklusiv utgåva i form av en 80-sidig inbunden bok som med bilder och ljud samlar in- och uttryck från den komprimerade turné bandet genomförde i USA och Kanada i juni 2015. En turné som för övrigt både föregicks och efterföljdes av en lång rad spelningar runt om i Europa.
Av de 14 spelningar som bandet genomförde under 16 dagar finns här axplock från två; en inspelning från Montreal där bandet brutits ned i duo- och trioenheter samt en inspelning från Seattle (den sista på turnén) med Large Unit i sin helhet. Även om ljudkvaliteten är tämligen medioker vittnar musiken om en obändig kraft och energi som sluggar sig fram i formationer och miljöer som ter sig både nya och omväxlande.
I kombination med Christian Meaas Svendssens (tillika en av basisterna i bandet) oförställda svartvita fotografier, som dominerar innehållet i boken, skapar dock dessa inspelningar på ett förträffligt sätt en bild inte bara av en musik som söker sig nya vägar, utan även av en tillvaro som inte torde vara obekant för musiker som söker sig egna vägar.
Peter Bornemar
nutida jazzens mittfåra
Caius Cat Trio
(Do Music Records/Plugged Music)
Internationell sammansättning har sannerligen trion Caius Cat. Med svenske Oskar Forsberg spelandes tenor och barytonsax, spanske Pedro Martinez Maestre kontrabas och som dock är bosatt i Schweiz samt den schweiziske trummisen Raphael Nick. Dessutom tillkommer som det oftast gör numera inom jazzmusikers inspelningar en gäst. Och här är det pianisten Gunnar Åkerhielm som tillför trion ytterligare en dimension. En gäst som bara för några år sedan erhöll Hasselgård stipendiet för sitt musicerande.
Trion vandrar i de spår som Sonny Rollins förespråkade i sin musik under femtio/sextio talet. Musiken här dock egna verk komponerade två vardera av Forsberg och Martinez Maestre samt ett bonusspår hämtat från en koreansk traditionell låt. Inledning med melodiskt medium gungande Friendship där Forsbergs spel på tenoren tilltalar, följt av i långsamt tempo spelade Arabesque pour Estela där vi får långt bra intro från kontrabasen innan trummor och barytonsax tillkommer och fyller på i intressanta tonvändningar. Sketches däremot inleds med långt vackert tenorsolo, övergående i virvlande trummor låten genom i intressant samspel.
Tilltalar som mest gör en rörligt livlig On Fry Street och bonusspåret Kuselbe, där pianot tillkommer med bra solospel och fyller på mot ytterligare dimension i deras musik. Bra spel i den lättlyssnade tonskalan som befinner sig i mittfåran av den jazzmusik som spelas i dag.
Thord Ehnberg
men aldrig har behov att briljera
Bill Frisell
When You Wish Upon A Star OKeh/Sony)
Att Bill Frisell överraskar är knappast förvånande. Det gör han nämligen alltid. Den här gången har han glatt kastat sig över ett knippe låtar från diverse filmer och tv-serier, genrer som enligt vad han själv påstår alltid har legat honom varmt om hjärtat. Musiken är alltså hämtad ur allt från ”Pinocchio”, ”Psycho” och ”Frukost på Tiffany´s” till ”Bonanza”, James Bond och ”Gudfadern”.
Originellt? Javisst – men faktiskt inte särskilt upphetsande. Och det originella sitter inte så mycket i Frisells spel på sin akustiska eller elförstärkta gitarr utan huvudsakligen i de speciella, oftast mycket vackra, klanger han skapat för den minst sagt ovanliga sättningen: viola, gitarr, bas, trummor/slagverk och röst. Allt sitter förstås som vanligt när det gäller Frisell. Inte minst tack vare Eyvind Kang (viola) och Rudy Royston (trummor), herrar som Bill har samarbetet med under många år.
Ny i sammanhanget är basisten Thomas Morgan och, framför allt, sångerskan Petra Haden. Alltså salig Charlie Hadens dotter! Hon framför texterna till de välkända kompositionerna – till exempel ”The Shadow of Your Smile”, ”You Only Live Twice”, ”When You Wish Upon a Star” och ”Moon River” - okonstlat, snyggt, prydligt och utan våghalsiga utflykter. Men mest till sin fördel är hon när hon, som i ”Psycho”, ”Once Upon a Time in the West” och ”The Bad and the Beautiful”, ägnar sig åt ordlös sång, oftast unisont med Frisells gitarr eller Kangs viola – ibland bådadera.
På äldre dagar – han fyller 65 i år - har Bill Frisell blivit både mer eftertänksam och tonsnål. Han tycks i och för sig aldrig ha haft något större behov av att briljera, men på ”When You Wish Upon a Star” är han mer återhållsam än någonsin tidigare. Fast som vanligt gör han naturligtvis sådant som man aldrig skulle ha kunnat gissa i förväg.
Bills förra platta, ”Guitar of the Space Age!”, som kom för ett drygt år sedan var vassare, tycker jag. Men ”When You Wish Upon a Star” växer ett snäpp för varje gång man spelar den…
Jan Olsson
för udda instrumentgrupp
Henry Threadgill Zooid
In for a Penny, In for a Pound
(Pi recordings/Forsyte)
Altsaxofonisten Henry Threadgill, som fyller 72 år I dagarna, hör till det senare halvseklets stora namn inom avantgardejazz och improvisationsmusik. På 1960-talet var Threadgill starkt involverad i AACM (Association for the Advancement of Creative Musicians) i Chicago, och spelade bland annat med Muhal Richard Abrams. Men han turnerade även med gospelsångerskan Jo Morris och spelade under sin militära tjänstgöring under samma decennium även i ett rockband.
På skiva upptäckte jag Threadgill i början av 1970-talet tillsammans med basisten Fred Hopkins och trumslagaren Steve McCall i trion Air, som bland annat gjorde en del fräcka variationer på urgamla jazzklassiker. Det var dock först på 1980-talet hans särart verkligen framstod - på album med sin sextett som When was That? (About Time, 1982) och Just the Facts and Pass the Bucket (About Time, 1983). För att inte tala om de förträffliga album Threadgill gjorde med sin grupp Very Circus på 1990-talet, exempelvis Spirit of Nuff…Nuff (Black Saint, 1991) och Carry the Day (Columbia, 1994).
Sedan millennieskiftet har Threadgill fokuserat att spela med och skriva kompositioner för kvintetten Zooid, med den något udda intrumentsammansättningen trombon/tuba, gitarr, cello, gitarr, slagverk och altsax/flöjt. Dubbelalbumet In for a Penny, In for a Pund är det sjätte albumet med Threadgills Zooid, och består av sex kompositioner varav fyra sträcker sig mellan 15 och 20 minuter.
Det är inget lättillgängligt album. Snarare vilar en introvert filt över den minutiöst arrangerade musiken, som dock i allt för hög grad framstår som pretentiös, helt enkelt. Bästa albumet med Henry Threadgill Zooid är fortfarande 2001 års Up Popped the Two Lips (Pi Recordings, 2001).
Peter Bornemar
Lysande 100-årshyllning
men inte någon slavisk imitation
Mads Tolling Quartet
feat. Jacob Fischer
Celebrating Svend Asmussen
(Gateway Music)
Låt oss omedelbart konstatera, att den här lysande hyllningen till 100-åringen Svend Asmussen egentligen är värd allra högsta betyg. Anledningen till att den ändå inte får det är helt enkelt att det bara finns en Svend Asmussen. Och att den musik som violinisten Mads Tolling har valt att framföra faktiskt på något sätt tillhör just Svend.
I Tollings kvartett, som just nu far runt på jazzklubbarna i Sverige, Norge och Danmark och hyllar Asmussen, ingår Svends ”egen” gitarrist Jacob Fischer, basisten Kasper Tagel och den norske, i Danmark verksamme, trumslagaren Snorre Kirk. Ett högst kompetent gäng alltså. Om Tolling kan sägas att han är född i Danmark 1980 och att han som 20-åring for till USA, studerade vid Berklee College of Music och sedan bosatte sig ute på den amerikanska västkusten. Han har turnerat runt om i världen med Stanley Clarkes band och har två gånger varit Grammyvinnare. På skiva har han tidigare uppmärksammats med bland annat en hyllning till violinkollegan Jean-Luc Ponty. Men hans stora favorit har genom åren varit, och är fortfarande, Svend Asmussen, som en gång uppmuntrade honom att lyssna ordentligt på Stuff Smith. För något år sedan skänkte Svend också honom sin arrangemangssamling, som nu naturligtvis har kommit till användning.
Samtliga elva nummer på ”Celebrating Svend Asmussen” är således hämtade från den asmussenska repertoaren. Somligt, som ”After You´ve Gone”, ”Honeysuckle Rose” och den ofrånkomliga ”June Night”, stod på Svends musikaliska meny redan på 40-talet. Annat har kommit till efterhand, låtar som den originella ”Take Off Blues”, ”Nadja”, Astor Piazzollas ”Libertango”, ”Scandinavian Shuffle” och ”Hambo om bakfoten”, som inte alls är någon hambo och som vi hörde första gången i samband med Asmussens formidabla samarbete med Eric Ericsons Kammarkör 1972. Fyra kompositioner är signerade Svend Asmussen, en (”Latino”) Jacob Fischer och en Fats Waller. Resten, förutom redan nämnda ”Libertango”, är hämtat ur den outtömliga amerikanska sångboken.
Vad som egentligen borde glädja alla Asmussen-vänner är att Tolling inte slaviskt imiterar sin förebild. Det hörs tydligt att han är född nästan 65 år senare än Sven
d. Han har alltså en något ”modernare” uppfattning och har säkert tagit intryck av såväl Chick Corea som Miles Davis. Men ändå låter det förstås Svend Asmussen om honom. Han är te
kniskt briljant, melodiskt fantasifull och rytmiskt suverän. Och så ser han till att det svänger ordentligt. Fischer är som vanligt fullständigt grandios. En mer komplett gitarrist torde vara svårt idag att finna någonstans i världen. Lyssna till exempel på hans ackordspel i den egna ”Latino”, en låt som förresten Svend gillade mycket att spela under de sista åren av sin långa karriär. Men allra bäst är faktiskt plattans bägge duonummer, ”After You´ve Gone” och ”Honeysuckle Rose”, där det halsbrytande och roliga samspelet mellan Tolling och Fischer borde få även den mest hårdhudade jazzkonsument att tappa hakan.
Både Svend Asmussen och hans musik lever vidare. Härligt!
Jan Olsson
variationsrik storbandsmusik
med såväl rockrykande som innerligt Breckerspel.
UMO Jazz Orchestra
with Michael Brecker
Live in Helsinki 1995
(Random Act Records(Naxos)
UMO Jazz Orchestra hör otvetydigt hemma bland de främsta storband i Skandinavien. En orkester som bildades för fyrtio år sedan av musikerna Heikki Sarmanto och Esko Linnavalli. UMO är en förkortning av Uuden Musiikin Orkesteri, det vill säga Nya Musik Orkestern och har sedan 1984 varit en professionell orkester finansierad av radion, undervisningsministeriet och kultur i Helsingfors. Orkestern har turnerat i flera europeiska länder samt i USA och Kanada och många berömda musiker har gästat orkestern genom åren. Dexter Gordon, Dizzy Gillespie, McCoy Tyner och John Schofield för att nämna bara några. Skivproduktionen har också varit omfattande. Hela 26 skivor har utgetts sedan den första kom 1975.
Nu åter en celeber gästmusiker, tenorsaxofonist Michael Brecker, som gästade orkestern och spelade in under en konsert i Helsingfors oktober 1995. För tjugo år sedan således, som nu äntligen utgivits. Breckers musikbana har ungefär samma längd som UMO-bandet. Till en början som de flesta jazzmusiker har han ingått i andras band. Bildade til
lsammans med brodern trumpetare Randy Jazzrockgruppen Brecker Brothers och deras första vinylskiva kom 1975, helt enkelt betitlad The Brecker Brothers, som ävenledes också återutgivits på cd. Michael Brecker avled efter en tids sjukdom 2007, 57 år gammal.
Vi kan känna igen intentioner från Brecker Brother tiden för fyrtio år sedan i några av spåren i dagens cd-utgåva. I två betitlade Slang och Song for Barry, som bär Michael Breckers signatur till både spel och som komposition. Med honom själv i häftigt rockrykande solospel. Och som gäst har han givetvis det mesta av solospelet hela skivan genom, även om det också finns mycket kompetenta musiker i storbandet med fina soloinpass. Tenorist Manuel Dunkel är en, som i den litet kluriga Ginare, skriven och arrangerad av Kirmo Lintinen för just denna spelning, ”tenor duellerar” med Brecker mycket skickligt.
Musiken har den häftigt ösiga attityden bland fler av skivans tio spår. Som Nica´s Dream och Nutville, skriven av Horace Silver som för övrigt Brecker spelade med en kort tid innan bildandet av Brecker Brothers. Michael Brecker visar också en annan sida av både sitt spel och som kompositör, som ett stämningsfullt avslut på en bra konsert med vackert balladspel i Never Alone, där han bjuder innerlig känsla som även har ”spets” i solospelet. En annan skön ballad är gamla goda The Meaning of the Blues, från Bobby Troups penna skriven mitten av femtiotalet, har dess alla ingredienser med känsla och nerv från Brecker och orkester. Sprudlande frisk och variationsrik jazzmusik från Michael Brecker och med skickligt skrivna arrangemang för UMO Jazz Orchestra som tilltalar i högsta grad än i dag. Det är bara att instämma i publikovationerna mellan låtarna.
Thord Ehnberg
Skör, flyktig triomusik och
fascinerande svit för "sinfonietta"
Mette Henriette
(ECM/Naxos)
Mette Henriette Martedatter Rølvåg, som är hennes fullständiga namn, är en ung norsk saxofonist född och uppvuxen i Trondheim och som tidigt kom i kontakt med och fångades av fri improvisationsmusik. Hon har tidigare spelat med bland andra Tim Berne, Jim Black och Michael Formanek och gjorde sin skivdebut tidigare i år med norska ensemblen Torg på albumet Kost/Elak/Gnäll (Jazzland).
ECM-bossen Manfred Eicher fick upp ögonen för Mette Henriette, till den grad att hennes albumdebut i eget namn blev ett dubbelalbum där ena skivan utgörs av trioinspelningar tillsammans med pianisten Johan Lindvall och cellisten Katrine Schiøtt och den andra av Mette Henriettes ”sinfonietta” med 13 musiker.
De 15 kompositionerna på trioskivan, alla utom tre skrivna av Henriette, utgörs av skör, flyktig och närmast diffus musik som spelar mycket på känslostämningar och där Henriettes saxofon intar en extremt återhållsam position. På ensembleskivan däremot, framstår Henriettes talang - framför allt som kompositör – i betydligt högre grad.
Med en instrumentering som förutom Henriette på saxofon består av musiker på trombon, trumpet, piano, bas, trummor, bandoneon, fyra på violin och två på cello formas den andra skivan till en svit fördelad på 20 fascinerande stycken som alla bidrar med ett eget uttryck till väl sammansvetsad helhet. Musiken här är starkt påverkad av modern klassisk musik och fylld av spänning i nytänkande formationer och arrangemang som är granne med både minimalism och Moondog.
Om albumet hade begränsats till en enkel-cd (den andra av de två skivorna) hade det varit än mer tilltalande gett ett än starkare intryck.
Peter Bornemar
är både utmanande och spännade
Steve Coleman
Synovial Joints
(Pi Recordings/Forsyte)
Den amerikanske altsaxofonisten och kompositören Steve Coleman har genomgått flera faser under sin aktiva tid som artist. Först som funk- och r&b-musiker i hemstaden Chicago, därefter mer inriktad mot den jazz som fick honom att ta sig till New York och där varva perioder som gatumusiker med att bland annat spela med storband anförda av Thad Jones/Mel Lewis, Sam Rivers och Cecil Taylor.
På 80-talet bildade Coleman bandet Five Elements, som gick i spetsen för konceptet M-Base som även omsattes av musiker som Cassandra Wilson, Geri Allen, Robin Eubanks och Greg Osby. M-Base lade grunden för den integrering av funk, soul, världsmusik och jazz som Coleman fortsatte utveckla genom tre ytterligare grupper; Mystic Rhythm Society, Metrics och Council of Balance.
Även om det finns pärlor bland det 30-tal album Coleman gjort i eget namn tidigare (inte minst 1993 års The Tao of Mad Phat: Fringe Zones på Novus/RCA) når han med nya Synovial Joints med de 21 musikerna i Council of Balance utan tvekan en kreativ höjdpunkt.
Den komplexa och storskaliga musiken här är baserad på Colemans teori om att integrera matematiska regelbundenheter som finns i naturen, astronomi och filosofi med improvisationsmusik, vilket förstås låter som ren rappakalja.
Men musiken är fantastisk, utmanande och spännande på alla nivåer - vilket också markeras av den udda sättningen med dubbla saxar, trumpeter, tromboner, flöjt och klarinett, en stråktrio, piano, gitarr, dubbla basar och trummor, sång samt fyra på slagverk.
Av albumets tio stycken är huvudnumret den fyrdelade sviten Synovial Joints, där jazz och klassisk musik kontrasterar på ett fascinerande sätt. Lika fängslande är det närmast pastorala stycket Celtic Cells, de komplext pulserande styckena Harmattan och Nomadic, ja faktiskt allt på detta utomordentliga album.
Peter Bornemar
man nästan blåser omkull!
David S. Ware/Apogee
Birth of a Being
(AUM Fidelity/Forsyte)
När saxofonisten Davis S. Ware avled 2012, efter komplikationer i spåren av en njurtransplantation, rycktes även en av vår tids mest passionerade och kraftfulla röster på det instrumentet bort. Efter sig lämnar Ware en lång och närmast obruten rad av förträffliga inspelningar.
Till dem hör utan tvekan hans första som ledare, som Ware 27 år gammal gjorde i New York våren 1977 tillsammans med två andra förstklassiga frijazzmusiker, pianisten Cooper-Moore och trumslagaren Marc Edwards. Inspelningarna gavs ut på det sedan länge utgångna albumet Birth of a Being på den schweiziska etiketten hat Hut 1979, men finns glädjande nog nu återutgivna på en dubbel-cd där den ena skivan innehåller tidigare outgivna inspelningar från samma tillfälle.
Originalalbumets stycken Prayer, Thematic Womb samt A Primary Piece #1 och #2 har kompletterats med en alternativ version av Prayer, Cry, Stop Time samt de två kortare solostyckena Ashimba (för Cooper-Moore på xylofon) och Solo (för Ware).
Musiken är fenomenal. I det extatiska stycket Prayer starkt färgad av den gospelmusik som ofta fanns närvarande i hans musik, och i de övriga spåren så fullmatad av själfull energi att man som lyssnare nästan blåser omkull. Även om det är Wares köttiga tenorsax som lyser starkast i ljudbilden, och det är han själv som står bakom kompositionerna, är musiken ett resultat av vad denna exceptionella trio åstadkommer tillsammans. Totalt en timme och trekvart av ren njutning.
Peter Bornemar
lågmält och klangutforskande
The Resonance Ensemble
& Ken Vandermark
Double Arc
(NotTwo Records)
Vid sidan av Peter Brötzmanns minst sagt vilande konstellation Chicago Tentet, är Ken Vandermarks Resonance Ensemble den mest intressanta av de få kontinentöverbryggande grupper som finns inom modern frijazz och improvisationsmusik.
Förra året album med Resonance Ensemble, Head Above Water, var ett praktverk som jag gav högsta betyg här på Dig Jazz. Nya Double Arc når inte riktigt samma svindlande höga nivåer vad gäller bedömning, men är ändå ett strålande album med oerhört många nyanser och infall som sammantaget ger ett mycket starkt intryck.
Processen kring framtagandet har inte gått i expressfart, inspelningen gjordes i november 2013 på Manggha Center i Krakow, som egentligen är ett centrum för japansk konst och teknologi, och sedan dess har Ken Vandermark skruvat på och filat i materialet för att få ihop den helhet han eftersträvat.
Vandermarks inspiration till musiken kommer från många olika håll; filmmusik från actionfilmer som The French Connection och The Taking of Pelham 123, ljudkonstnärer som John Cage och Morton Feldman, Julius Hemphill, den amerikanska och europeiska frijazzen från 1960- och 70-talet, funk från USA och västafrika och Gil Evans arrangemang för Miles Davis.
Dessa näringskällor har Vandermark här kokat samman till dryga 63 minuter med musik som delats in i 14 olika sektioner som sömlöst kopplas ihop till en kedja som uttrycker allt från hård strukturerad swing till lågmält klangutforskande musik.
Albumet är dedikerat till den polske tonsättaren Witold Lutoslawski, och förutom den polska kopplingen genom att albumet är inspelat i Krakow är två av blåsarna i bandet från Polen, Mikolaj Trzaska på altsaxofon och basklarinett och Waclaw Zimpel på klarinett och basklarinett.
Även om det kärnfulla ensemblespelet står i fokus finns här gott om mustigt kraftfulla solinlägg. Förutom från Vandermark själv, som dock inte har en dominerande roll, och de båda polackerna, så är svenskarna Per-Åke Holmlander på tuba och Magnus Broo på trumpet lika magnifika i sammanhanget som amerikanarna Stewe Swell på trombon och Dave Rempis på alt- och tenorsaxofon.
Dessutom har Vandermark i sin Resonance Ensemble några minst sagt tunga namn i rytmsektionen; de båda amerikanska trumslagarna Michael Zerang och Tim Daisy samt den ukrainske basisten Mark Tokar. Medverkar som extra färgsättare på albumet gör den österrikiske elektronisten Christof Kurzmann, men det är inget som på något sätt överskuggar det överväldigande intrycket från musiken här.
Peter Bornemar
med rufsigt attackerande tryck
Steinar Aadnekvam
Freedoms Tree
(Losen Rec./Plugged Music)
Steinar Aadnekvam, norsk gitarrist boende i Stockholm och med den ena foten förankrad i Brasilien. Och det märks minsann i utbudet på skivan som andas brasiliansk musikform i det som spelas. Musiken rufsigt attackerande med tryck i det mesta av skivans åtta titlar, skrivna av Aadnekvam, förutom en Agradecendo som är signerad Pixinguinha. I en lättjefull spelstil hämtad från den sydamerikanska kontinenten och man anar en gnutta av karibiska övärlden invävd.
Med Steinars gitarr i flinkt solospel till Jonatan Guzman piano, Patric Thorman bas och Deodato Siquir trummor, percussions och även sång i första spåret, Cold Shower, skivans bästa spår med sin härligt gungande rytmik. Cecilia Linné cello tillkommer i allvarligt sansade balladen Come with Me, med Aadnekvam som allra bäst solistiskt i dessa två nämnda, medan Santiago Jimenez Boges violinspel är läckerheten i Agradecendo.
Steinar är en synnerligen tekniskt skicklig gitarrist, stundtals i yvigt utvinklade figurer runt grundtemat. Så typiskt för den sydamerikanskt påverkade musiken som här presteras. Här finns lyrik i form av Hillside, med Peter Fredman flöjt som tillkommit. You are my Sunshine and my Smile, tillägnad dottern, med Gustav Orphée Noah sång, vilken vi även får höra i synnerligen yviga Viva Sagui. Mattias Ståhl vibrafon är en annan gästmusiker som tillför gruppen ytterligare en klangbild i avslutande Dare to Dream, som också tilltalar med sitt lättjefulla men ända skärpt spelade innehåll.
Thord Ehnberg
och basspel i världsklass
Jesper Lundgaard Trio
Out of Shape
(Storyville/Plugged)
Som bekant föder man sedan länge upp basister i världsklass i vårt älskade grannland Danmark. Jesper Lundgaard är tveklöst ett av dessa fenomen. På senare tid har vi också kunnat konstatera att det vimlar av utomordentliga pianister nere i Italien – liksom i Sverige. Stefano Bollani, Dodo Moroni, Franco D´Andrea, Enrico Intra och Guido Manusardi är bara några av de tangentfantomer vars vagga stått i världens bästa vinland. En annan lika italiensk som fantastisk begåvning är Enrico Pieranunzi, född i Rom, nybliven folkpensionär och med ett förflutet tillsammans med bland andra Chet Baker, Phil Woods, Lee Konitz, Chris Potter och landsmannen Enrico Rava. För en tid sedan spelade Pieranunzi förresten in en trioskiva i New York med sin trio bestående av, förutom honom själv, basisten Marc Johnson och trumslagaren Joe LaBarbera. Ingen duvunge således!
I juni 2014 gästade Pieranunzi Köpenhamn och Jazzhus Montmartre, där han utgjorde en tredjedel av Jesper Lundgaards för tillfället hopplockade trio. Den tredje medlemmen var Alex Riel. På den skiva som spelades in då, ägnar sig trion enbart åt att tolka välbekanta jazzstandards på sitt alldeles egna vis.
Vad som framför allt gör intryck är trions fantastiskt täta samspel. Att Lundgaard och Riel känner varandra utan och innan visste vi förstås sedan tidigare. Men att de lyckades få Pieranunzi att låta som han aldrig hade spelat med några andra var sannerligen en bedrift. Vem som anpassade sig till vem är svårt att avgöra, men alldeles uppenbarligen inspirerade de varandra och lyckades hela tiden hitta en gemensam dialekt att kommunicera på. I ”All the Things You Are”, den eviga utmaningen för alla musikanter som fostrats på den här sidan 40-talet, är en häftig historia som bjuder på samspel av absolut högsta klass. Albumets bästa nummer! ”My Funny Valentine”, som får en minst sagt respektlös behandling, utgör en annan toppnotering, där Alex Riels vispspel borde få varje annan trumslagare att tappa hakan av fröjd. Kapellmästare Lundgaard gör förstås, som vanligt, också allting rätt. Och som han svänger! Hans tonval och hans soloinsatser är av yppersta världsklass. Lyssna på ”Oleo” om ni tvivlar!
Man behöver sannerligen inte fara över Atlanten för att finna jazzmusik av högsta dignitet! Europa duger gott.
Jan Olsson
Pat Methenys mångfacetterade svit
Hommage à Eberhard Weber
(ECM/Naxos)
Den tyske basisten Eberhard Weber har med den distinkta, nästan plåthårda tonen från sin femsträngade elektriska ståbas satt prägel på en lång rad skivor; 14 i eget namn, 12 med Jan Garbarek och därutöver på album med Kate Bush, Gary Burton, Ralph Towner, Mal Waldron och Pat Metheny.
En stroke 2007 satte stopp för Webers basspelande, och de två album han gjort sedan dess, Resume och Encore, består till stora delar av arrangemang och samplingar av musik han spelat in tidigare.
I samband med Eberhard Webers 75-årsdag arrangerades i januari i år två hyllningskonserter till honom i Theaterhaus i Stuttgart, med Pat Metheny, Jan Garbarek och Gary Burton som tongivande musiker tillsammans med SWR (Südwestrundfunk) Big Band. Ett väl tilltaget (närmare 70 minuter) koncentrat av konserterna finns på den här utgåvan, där fem av de sex spåren är tolkningar av låtar som skrivits av och härrör från album med Weber.
Huvudnumret på albumet är det över 31 minuter långa stycket Hommage, som Metheny skrivit med utgångspunkt från Eberhard Webers soloimprovisationer, och där dennes inspelningar också använts som samplingsbidrag i musiken. Samma tillvägagångssätt har för övrigt även använts i det inledande stycket Résumé Variations, där Jan Garbarek är solist med sin omisskännliga ton i sin sopransaxofon.
Även om musiken genomgående är snyggt arrangerad (av de fyra arrangörerna Michael Gibbs, Libor Sima, Rainer Tempel och Ralf Schmid), och Gary Burton och Paul McCandless svarar för lika gediget sofistikerade solistinsatser som Garbarek och Metheny, är det den sistnämndes komposition Hommage som fångar det stora intresset här.
Hommage är formad som en svit där råmaterialet utgörs av det improvisationsspel Weber presenterat i stycken som Seven Movement (som dyker upp på Webers album Orchestra från 1988 och Stages of a Long Journey från 2007) och Street Scenes (som finns på 1993 års album Pendulum).
Methenys orkestrering är minst sagt mångfacetterad, och lämnar utrymme för utmärkta soloinsatser från Gary Burton, basisten Scott Colley, trumslagaren Danny Gottlieb och honom själv. Och som en digital djinn finns som nämnts även Eberhard Weber där, för att bevaka och bejaka denna metamorfos av den musik han sedan det lysande debutalbumet The Color of Chloe från 1973 gjort till sitt varumärke.
Peter Bornemar
som vidgar begreppet jazz
Marcus Pesonen Hendectet
Padme
(Barefoot records/Plugged)
Markus Pesonen är en finländsk gitarrist och kompositör som också arbetar en hel del med dans, teater, film och multimedia. Listan på vilka han samarbetat med innehåller namn som Django Bates, Palle Mikkelborg, John Tchicai, Phil Minton, Axel Dörner, Lotte Anker, Mikko Innanen, Lindha Kallerdahl och Norbotten Big Band – vilket ger en hint om vilka breda jazzmarker han brukar beträda.
Pesonens Hendectet är ett 11-mannaband där han samlat musiker från flera länder för att framföra egna sin omfångsrika och komplexa musik på ett sätt som i positiv mening också vidgar begreppet jazz. För fyra år sedan kom Markus Pesonen Hendectet med albumet Hum (Unit Records), och på senaste albumet är det samma instrumentsättning som gäller, dock med fyra medlemmar utbytta.
Musikerna på Padme kommer från Sverige, Danmark, Litauen, Tyskland, Ryssland, Litauen och Luxemburg, där det mest etablerade namnet torde vara den tyske saxofonisten Frank Gratkowski. Instrumenteringen utgörs i övrigt av ytterligare två saxofoner, trumpet, trombon, tuba, accordion, violin, bas, trummor samt gitarr.
Det är ombytlig musik som framförs, ibland nästan omständlig sådan, med massor av kreativitet som ska förlösas. Ibland är musiken lojt sensuell, som i Flower of Life med viskande sång på franska av ryskan Anna Chekasina, ibland hårdnackat brutal, som i Blessing in Disguise med grymtande saxspel från i första hand den förträfflige Gratkowski.
Arrangemangen är väldigt mångskiftande, och blir ibland rent av svulstiga, där fritt solospel inte helt obehindrat lyckas böka sig in bland alla massiva block av tonkrevader. Samtidigt är det svårt att inte fascineras av Pesonens förmåga att hålla stadigt i styrpulpeten alla tvära stilbyten till trots.
Peter Bornemar
oberäknelig och fascinerande
Peeping Tom
Four Girls
(Umlaut/Plugged)
Namnet på den här i Paris 2007 bildade kvartetten skickar tankarna till Michael Powell fina engelska skräcktriller från 1960. Men något smygtittande handlar det inte om på vare sig det här albumet, gruppen tredje i ordningen, eller på någon av föregångarna - där framför allt 2011 års Boperation med tolkningar av låtar förknippade med Fats Navarro, Herbie Nichols och Elmo Hope utmärker sig. Istället präglas musiken av en rättfram friformsjazz som utvecklat ett eget ton- och klangspråk baserat på näring från såväl den europeiska som den amerikanska avantgardetraditonen.
Kvartetten är paneuropeisk, med saxofonisten Pierre-Antoine Badaroux och trumslagaren Antonin Gerbal från Frankrike, basisten Joel Grip från Sverige och trumpetaren Axel Dörner från Tyskland. Dörner är den mest namnkunnige i gruppen, och har spelat med bland många andra Alexander von Schlippenbach, Sven-Åke Johansson, Evan Parker, Paul Lovens, Barry Guy, Günter Christmann och Lol Coxhill.
Four Girls består av fyra i klangfärg varierade stycken runt 15 minuter varav två har ramverk skrivna av Dörner, ett av Badaroux och så ett tycke där samtliga medlemmar varit involverade i framtagandet. Den är också en kollektiv insats som präglar all musik, där de soloinlägg som finns har en klart underordnad roll.
Musiken är på samma gång öppen, nyfiken, oberäknelig och sällsamt fascinerande, där arvet från en svunnen era öppnas upp för nya, dristiga perspektiv att utgå från i lyssnandet. Med detta lyckas Peeping Tom måhända allra bäst i Dörners rytmiska Tatsächlich.
Peter Bornemar
och lågmält vackert
Mathias Eick
Midwest
(ECM/Naxos)
Mathias Eick är en norsk jazzmusiker med trumpet som sitt huvudinstrument men kan även höras spelandes kontrabas, vibrafon, piano och gitarr. Här i denna skiva dock enbart trumpet. Född i Furnes för 36 år sedan och bror till likaledes två musikaliska bröder, Johannes och Trude Eick. Fått sin utbildning vid Toneheim folkhögskola belägen i Hamar samt vid Trondheim Musikkonservatorium. Och vi har förutom i två egna tidigare utgivna skivor hört honom som medlem i gruppen Jaga Jazzist redan 1998, Trondheim Jazz Orchestra med flera norska band.
Dagens cd är således Mathias Eick´s tredje skiva under eget namn. En tribut till den nordamerikanska mellanvästern där han i medsänt releaseblad nämner om de långa distanser han färdats i USA och började känna hemlängtan. Men när de kom till mellanvästern fick han dock känslan av att vara hemma. Musikformen mjukt melodiskt vacker i dagens ”ECM-anda”, med oftast upprepande tema som grund i varje komposition. Samtliga åtta titlar har således likartat koncept, melodiskt lågmält mjukt vackert hållen med en touch av visa och folkmusikens vemod invävd.
Ensemblespelet är tätt sammansvetsat medan Eick har det mesta av solospelet som sig bör i den egna skivan. Men även övriga medlemmar, Jon Balke piano, Mats Eilertsen kontrabas, Gjermund Larsen violin och Helge Norbakken percussion får komma till tals med solospel. Vackert visformade March, utvecklas i lågmält intressant dialog mellan trumpet och piano. Både skir glädje likaväl som vemod lyser i rytmiska Dakota, med unison trumpet/violin till inledning, som övergår i läckert solospel av Eick nära melodin. Lost, med vemod inneboende och med pianot i bra solospel inramat av allvarligt stramt upprepat temaspel på trumpet och violin. Melodiöst allvarlig och lågmält vacker musik skivan genom.
Thord Ehnberg
gitarrjazz med massor av hjärta
Jacob Fischer
In New York City
(Arbhors Records)
48-årige Jacob Fischer från Köpenhamn brukar ibland kallas “Svend Asmussens gitarrist”. Och visst, Jacob var medlem i den asmussenska kvartetten från 1992 och fram tills dess Svend lade stråken på hyllan för några år sedan. Men han har hunnit med mycket mer än så under sin redan tämligen omfattande musikerbana. Han har, till exempel, utgjort en fjärdedel av Jesper Lundgaards fina Repertory Quartet, han har framträtt med Danska Radions Storband och han spelat med internationella storheter som Toots Thielemans, Art Farmer, Lee Konitz och Scott Hamilton - för att nu bara ta några namn i den långa raden. Han var också en väsentlig bestståndsdel i den svenske, legendariske trumslagaren Ingvar Callmers kvartett, vars två övriga medlemmar var tenorsaxofonisten Erik Norström och basisten Lasse Lundström. Att han 1996 tilldelades det prestigefyllda Ben Webster-priset vållade förstås inga protesterar i vårt sydvästra grannland.
”In New York City” är Jacob Fischers andra album för det Florida-baserade skivbolaget Arbors Records. Inspelningarna är gjorda i välkända Avatar Studios i New York under ett par junidagar 2014 och kring sig har Jacob samlat tre välmeriterade musikanter. Vibrafon spelar 57-årige Chuck Redd, som också är en utsökt trumslagare och som – på trummor - brukade stötta gruppen Great Guitars (Barney Kessel, Charlie Byrd och Herb Ellis) på den tid det begav sig och som dessutom var Mel Tormés ständige vibrafonist. Bas spelar John Webber, 50, som länge samarbetade med Johnny Griffin, och bakom trummorna återfinns Matt Wilson, som har backat upp, bland andra, Dee Dee Bridgewater, Dianne Reeves, Herbie Hancock och Randy Brecker – förutom att han har medverkar på cirka 250 plattor, varav ett tiotal i eget namn. Ett hyfsat gäng alltså!
Den repertoar som Jacob valt att bjuda på, tillsammans med sina tre amerikanska vänner och sin nylonsträngade Alhambra-gitarr, består av en blandning av pärlor i en den outtömliga amerikanska sångboken och några mer renodlade jazzstandards. Till den senare kategorin hör Django Reinhardts ”Swing 42” och Oscar Pettifords ”Laverne Walk”. Och naturligtvis svävar Djangos ande – som för det mesta då Fischer är inblandad - över den ytterst delikata anrättningen. Men samtidigt känns musiken dagsfärsk och inte ett ögonblick som om den skulle ha passerat bäst-före-datum. Det beror naturligtvis på att Jacob även har influerats av en rad av den något färskare jazzens utövare. Här finns både en släng av Wes Montgomery, Tal Farlow och till och med Pat Metheny. Men mest låter det faktiskt Jacob Fischer om plattan. Elegant och med massor av hjärta demonstrerar han sin högst personliga melodiska fantasi och skänker nytt liv åt vackra ballader som ”A Nightingale Sang in Berkeley Square”, ”Crazy He Calls Me”, ”Tenderly”, ”Day Dream” och ”Everytime We Say Goodbye”. Genom smarta och lite oväntade arrangemang finner han också nya infallsvinklar när det gäller gamla hedeliga örhängen som Cole Porters ”Love For Sale” och Irving Berlins ”Puttin´ on the Ritz”.
Idén med att plocka med en vibrafon är god, och det unisona samspelet mellan Redd och Fischer ger ibland associationer åt George Shearing-hållet – trots avsaknaden av piano. Dessutom är samspelet de två emellan alldeles utsökt och bjuder på åtskilliga prov på musikantiskt och smått telepatiskt meningsutbyte, ungefär av det intrikata slag som Paul Desmond och Dave Brubeck brukade ägna sig åt. Men Redd får också åtskilliga möjligheter att visa upp sig på egen hand. Det gör han med den äran, och hans spel har ofta lite smak av västkustaren Terry Gibbs – avspänt och, formsäkert men kanske inte alltid särskilt upphetsande, vilket säkert inte var meningen heller. Även Webber och Wilson bereds tillfälle att säga sitt, Webber inte alldeles oväntat i ”Laverne Walk” och Wilson i ”A Nightingale Sang in Berkeley Square”.
Jacob Fischers ”In New York City” är ett väl genomarbetat och faktiskt också lite annorlunda album, väl värt att ta del av och att införliva även i den kräsnaste skivsamling. Jacob är tveklöst en av våra ”stora” skandinaviska jazzmusikanter.
Jan Olsson
och uppsluppen underfundighet.
Team Hegdal
Vol 3
(Particular Recordings/Musikklosen)
Vol 2
(Øra Fonogram/ Musikkoperatørene)
Vol 1
(Øra Fonogram/ Musikkoperatørene)
När jag i våras såg och hörde Trondheim Jazz Orchestra på Moersfestivalen fäste jag ingen större uppmärksamhet på bandets konstnärlige ledare sedan 2002, rörblåsaren Eirik Hegdal. Inte heller när jag hörde honom på utmärkta albumet Please Don't Shoot med kvartetten Brat, där han dessutom står för merparten av kompositionerna. Därtill har Hegdal medverkat på fyra förträffliga album med Zanussi Five utan att jag gjort någon större notis om det.
Men när Eirik Hegdal släpper loss sin kreativitet med egna gruppen Team Hegdal uppenbaras hans fenomenala förmåga att åstadkomma musik som kombinerar frispråkig energi, stenhårt sväng och uppsluppen underfundighet.
Grundsättningen är i stort sett densamma på alla tre volymerna som utkommit; med Eirik Hegdal och André Roligheten på saxofoner (sopranino, alt, tenor, baryton) och klarinetter, Rune Nergaard eller Ole Morten Vågan (Vol 3) på bas samt Gard Nilssen på trummor. Ensemblespelet är fenomenalt, och kröns av den lika sprittande som fruktbara interaktionen mellan Hegdal och Roligheten.
Musiken på den första volymen, som spelade in redan 2009, innehåller bland mycket annat dofter av Ellington och Mingus, ett fängslande möte mellan Sun Ra och Olivier Messiaen samt två omutligt starka nummer i form av den rykande Arabian Euroline och den township-gungande African Rhapsody.
Vibrafonisten Mattias Ståhl och violinisten Ola Kvernberg gästspelar på volym två, som därmed erbjuder än bredare klangytor för Hegdals ofta knixigt komplexa kompositioner. Ståhls vibrafonspel bidrar i hög grad till den pastorala stämning som vilar över låten The Beginning, och är inte minst lysande i den inledande Mingus-nickningen Weird Daydream och i den omväxlande Departure. Mest energi utmynnar dock från stycket Last Call, med synnerligen maffigt saxinslag.
Den tredje volymen är ännu ett strå vassare än de tidigare, och låter musiken i något högre grad lattja fritt utanför det strikt noterade. Att en viktig inspirationskälla här är Monk råder inget tvivel om med låttitlar som More Monk Measurements, Monkholmen, State of Monk och (nick) Around Noon. Dessutom är gruppen här utökad med svensk-norske pianisten Oscar Grönberg till en kvintett. Albumet kickar igång med en riktig stänkare med den beskrivande titeln Swing, och når ytterligare några absoluta höjdpunkter genom låtarna Extracts Part 1 och Moldus.
Eirik och hans Team Hegdal svarar obestridligen för den mest stimulerande musik som strömmat ut från Norge på många, många år.
Peter Bornemar
mogenhet som jazznerv
Joey Alexander
My Favorite Things
Motema / Naxos
Det hör inte till vanligheten att det dimper ner en jazzskiva från Bali. Nu har det hänt. Det är med pianisten Joey Alexander tillsammans med några amerikanska musiker. Inspelningen är gjord i Avatars legendariska studio i New York med musiker av rang, som basisterna Larry Grenadier och Russell Hall. Alternerande trumslagare är Sammy Miller och Ulysses Owens Jr. Arrangemangen kommer från Joey.
Den unge pianisten är en sensation. I vissa stycken hör han hemma i Thelonius Monks skola. Joey är ett unikum av format. Nu kommer chocken, Joey är endast elva år men sin låga ålder till trots har han redan nått långt in i jazzens skattkammare. Sällan har hörts en ung musiker spela en så välutvecklad mogen jazz. Han har känsla för såväl harmoniska tonval och intrikata löpningar när tempot stegras. Joey spelar med fördel teman från bebopstilens abc-bok. Dit hör de klassiska titlarna ´Round Midnight, I Mean You av Monk. Dizzy Gillespie skjuter till sin Tour De Force. Coltrane har Giant Steps med och Billy Strayhorns sagolika komposition Lush Life visar Joeys begåvning.
Från The Great American Song Book hämtas Over The Rainbow, It Might As Will Be Spring och My Favorite Things. Joey står för Ma Blues. För att ta till en sliten klyscha är han en wonder boy. Hans mogenhet visar en jazznerv med viktiga beståndsdelar i form av improvisationer och frasering. Allt med en rytmisk fantasi i botten. Det härliga anslaget måste också framhållas. Vad månne bliva av killen? Hoppas innerligt att han inte hamnar i grammofonvärldens kommersiellare fåra. Joey skall behålla sin personlighet utan påtryckningar.
Göran Olson
temperament och innerlighet
Bessie
(HBO Films/Legacy/Sony)
”Bessie” är en TV-film som givetvis handlar om The Empress of the Blues, Bessie Smith (1894-1937). Den hade nyligen premiär i USA och möttes av mycket positiva recensioner. Allra mest rosor ströddes över huvudrollsinnehaveskan Queen Latifah, skådespelerska, sångerska och – inte minst – rappare, som nominerades för en Oscar-statyett för sin roll som Mama Morton i filmen ”Chicago” 2002.
På den cd som nu har kommit med musik ur filmen får vi höra Queen Latifah framföra några av Bessies mest kända skivsuccéer, ”Young Woman´s Blues”, ”Preachin´ the Blues”, ”Work House Blues” och ”Long Old Road”. Dessutom sjunger hon, med hjälp den teknik som nu börjar bli vardagsmat, duett med Bessie i ”Gimme a Pigfoot and a Bottle of Beer”! Naturligtvis låter inte Queen Latifah som Bessie Smith. Hur skulle hon kunna göra det? Men hon har såväl röst som temperament och en innerlighet som imponerar. Så det finns all anledning att tro att hon fungerar utmärkt i sin roll.
Mellan varven har man plockat in diverse tidstypiska inspelningar. Som till exempel Louis Armstrongs ”Weary Blues” från 1927 och ”Black and Blue” från 1929, Kid Orys ”Ballin´ the Jack” från 1954, Sippie Wallaces “A´m a Mighty Tight Woman” från 1929 och Fats Wallers ”A Good Man is Hard to Find” från 1939. Dessutom får vi, bland annat, höra en alldeles färsk inspelning av ”Laugh, Clown, Laugh” med en av dagens mest lysande stjärnor på sånghimlen, Cécile McLorin Salvant. Hur hon kan passa in i sammanhanget ska bli intressant att få veta.
Störst behållning av soundtracket ur ”Bessie” får man förmodligen när man har sett filmen och alla bitar har fallit på plats.
Jan Olsson
och självklart engagemang
Gary Peacock Trio
Now This
(ECM/Naxos)
Gary Peacock med sansat välmodulerade kreativt spel på sin kontrabas har vi hört med många toppnamn inom jazzmusiken under fem årtionden. Främst tillsammans med Keith Jarret han samarbetat med sedan åttiotalet början fram till i dag. Men även på senare tid tillsammans med pianist Marilyn Crispell, nu senast på duo för något år sedan. Som tidigast minns vi trioinspelningar med Bill Evans och Paul Bley och på kvartett tillsammans med dynamiske frijazz spelande Don Cherry trumpet och saxofonisten Albert Ayler under sextiotalets mitt. Och så har han gjort några egna inspelningar genom åren.
Gary Peacock är samma dynamiske och kreativa kontrabasist han alltid varit och är än i dag när han med den här inspelningen firar sin åttio års dag med cd under eget namn. Med sig har han pianist Marc Copland och Joey Baron trummor. Två som passar Peacocks spel helt utmärkt i intressant samspel i samtliga elva titlar skivan innehåller. Många av dem med lätt mollton inneboende. Här finns dock engagerat ”taggat” samspel. Som bäst i sin egen This och Joey Baron´s kompositionsmässigt intressanta Esprit De Muse, med ett sofistikerat härlig ”swäng” i båda. Både solistiskt och till samspel.
Och fler finns. Bland hans egna kompositioner, med sökande melodiskt eggande spel till inledning i Gaya. Innerligt vackra Christa, något tungt dystra Requiem som dock luckras upp i luftigt bassolo samt Shadow, i eftertänksamt spel med mycket små lätta drag av det atonala. Titelmelodin And Now, bär Marc Coplands signatur, med ”glittrande” pianospel, till en del ändå litet tung till innebörd och även den luckras upp i tätt samspel en bit in och svänger stundtals fint. Det är helt klart triojazz när den är som bäst spelad med självklart engagemang som tilltalar lyssnaren.
Thord Ehnberg
Ypperligt musiçerande med
majestätisk Tomas Franck
Thomas Clausen
Blue Rain
(Stunt)
66-årige Thomas Clausen är sedan åtskilliga decennier en av Danmarks flitigaste, mest anlitade och högst respekterade jazzpianister. Sina musikaliska rötter har han någonstans i bebopen och här, på ”Blue Rain”, har han - efter diverse utflykter, inte minst i det latinamerikanska idiomet – letat sig tillbaka till den musik han undfägnade oss med på sina allra första plattor.
Hösten 2014 turnerade Thomas i Danmark med en kvartett som utan vidare kan benämnas supergrupp. Tenorsaxofon spelar Tomas Franck, vid basen står Jesper Lundgaard och bakom trummorna sitter Billy Hart! Och som slutkläm på turnén spelade man in Blue Rain, en osedvanligt genomarbetad och helgjuten produktion. Men även om Clausen själv musicerar ypperligt, så är det Tomas Franck som tar hem nästan hela potten. Hans majestätiska spel, med inte så litet Dexter Gordon och John Coltrane någonstans i botten, är fullständigt magnifikt. I Duke Ellingtons vackra ”Prelude to a Kiss”, som avverkas på duo, tenorsaxofon och piano, spelar han mästerligt! Och man slås av hur nära Ellingtons och Thelonious Monks tonspråk egentligen är varandra.
Det smakar Monk så det står härliga till om en del av kompositionerna och sannerligen också om pianospelet, även om Thomas naturligtvis inte för ett ögonblick döljer sin egen, högst personliga, musikaliska fantasi, sin utmärkta teknik och sitt mycket fi
na anslag. Fem av skivans sju kompositioner är skrivna av Clausen och de två övriga är inlånade. Titelnumret är en pärla, liksom ”Punk Monk” och ”Things You Are”, som inte alldeles oväntat bygger på harmonierna till Jerome Kerns främsta bidrag till jazzen, ”All the Things You Are”.
Albumet avslutas med en fin ballad, ”Spring is a Promise of Fall”, komponerad och textsatt av en av Clausens många samarbetspartners genom åren, sångerskan Cecilia Heick, som till vardags kanske är mest känd för den musik hon har skrivit för barn – och cirkus. Låten faller måhända lite utanför ramen, men platsar ändå fint tack vare Heicks lätt sofistikerade sång och den utmärkta musikaliska omgivning som Thomas Clausen och hans vänner består henne med.
Jan Olsson
som fått ännu mer kraft
Tim Berne's Snakeoil
You've Been Watching Me(ECM/Naxos)
Jag har verkligen inte lyssnat på alla 45 album som altsaxofonisten Tim Berne gjort i eget namn sedan debuten 1979. Men på tillräckligt många för att göra bedömningen att de tre han gjort de senaste åren med konstellationen Snakeoil hör till hans bästa och mest spännande att lyssna på.
Förklaringen till detta är sannolikt kombinationen av Bernes ofta dramatiskt formulerade och komplexa kompositioner och de drivna musiker han omger sig med. Förutom Oscar Noriega på klarinetter, Matt Mitchell på piano och elektronik och Ches Smith på slagverk och vibrafon, vilka medverkade på de två första skivorna med Snakeoil, har gruppen på nya albumet utökats med gitarristen Ryan Ferreira till en kvintett, vilket öppnar upp för fler dimensioner och mer kraft i musiken.
Bernes musik har alltid varit utmanande intrikat genom sin ibland rätt svåra balansgång mellan att vara strikt noterad och improviserad. I de sju varierade låtarna här (fyra av dem över 10 minuter långa) är strukturen dock både bredare och tydligare, vilket gör musiken mer tillgänglig.
Det inledande stycket Lost in Redding är på många sätt symptomatiskt för hela albumet. En energisprakande öppning övergående i flackt sökande musik som sakta byggs upp för att återgå till en mer frispråkig variation kring det inledande temat. Huvudnumret på albumet är annars den över 18 minuter långa Small World in a Small Town , en dynamisk svit med episka proportioner där utrymme ges för flera olika ton- och stämningslägen som knyts samman på ett briljant sätt.
Peter Bornemar
Musik som sprudlar av energi
koncentration och inspiration
Branford Marsalis Quartet
A Love Supreme
(OKeh/Sony, CD + DVD))
Snart 55-årige saxofonisten, kompositören och arrangören Branford Marsalis, nummer ett i ordningen i den formidabla brödrakvartetten från New Orleans, gjorde 2001 sin första platta på det egna skivmärke Marsalis Music: ”Footsteps of Our Fathers”. På den gav han sina högst personliga tolkningar av såväl Sonny Rollins ”Freedom Suite” som John Coltranes ”A Love Supreme”. I mars 2003 ville hans manager, Ann Marie Wilkins, att han under sin Europaturné skulle spela in sin version av Coltranes mästerverk ytterligare en gång – live. Den tappning som nu har getts ut på skiva ägde således rum på legendariska Bimhuis Jazz Club i Amsterdam, och förutom Marsalis medverkade hans tre ordinarie spelkamrater för drygt tio år sedan. Det vill säga pianisten Joey Calderazzo, basisten Eric Revis och trumslagaren Jeff ”Tain” Watts.
Det är, kort sagt, formidabel musik Marsalis och hans vänner bjöd den holländska publiken på. Den formligen sprudlar av energi, koncentration och inspiration. Ett mästarprov, där alla fyra i kvartetten ger allt och lite till. Några plankningar av Coltranes, Tyners, Garrisons och Jones fantastiska, 50 år gamla och fortfarande lika daggfriska, version är det dock inte tal om – tack och lov. Men den oemotståndliga intensiteten och innerligheten är densamma.
Vi får ta del av den holländska konserten både på cd och dvd. Dessutom har man, på dvd:n, inkluderat några mycket intressanta intervjuer med bland andra Michael Brecker, David Sanchez, Miguel Zenón och medlemmarna i Branfords kvartett. Men bäst av allt är att man även under en halvtimme har lyckats sätta ned Alice Coltrane i intervjufåtöljen. Hon berättar generöst såväl om sin uppväxt i Detroit som om livet med sin kärleksfulle make, hur de träffades 1960 och om hans kompromisslöshet och ständiga strävan efter perfektion.
Tilläggas kan att ljudkvalitén på både cd:n och dvd:n är av absolut högsta klass samt att filmningen är gjord med osviklig smak och utan försöka att ta intresset från musiken. Ett föredömligt producerat album! Tveklöst årets höjdare – hottills.
Jan Olssonhi
Ja, allt sitter perfekt
Andy Sheppard
Surrounded by Sea
(ECM/Naxos)
Andy Sheppard, brittisk saxofonist som rönt uppmärksamhet för sitt spel i många sammanhang. Började sin musikerbana i slutet av sjuttiotalet och under åttiotalet med spel på jazzklubbar och barer runt om i Europa. Har genom åren spelat med många välkända jazzmusiker som bandledare. Carla Bley, George Rssell, Gil Evans med flera bara för att nämna några. Första egna skivan km 1987 inspelad för Island/Antilles där bland många andra Randy Brecker ingick. Har sedan dess spelat in tiotalet skivor och ingår sedan 2008 som en av ECM:s skickliga musikerstall.
Musiken i föreliggande album, Surrounded by Sea, har en lyrikst romantisk prägel i balladform rakt genom. Här finns den traditionella gaeliska gamla melodin, Aoidh Na Dean Cadal Idir, i tre skilda versioner i gemensamt arrangemang av alla fyra medverkande. Ett arrangemang jag förmodar har tillkommit i stunden det spelades. Sheppard med sex egna kompositioner varav inledande Tipping Point direkt sätter tonen för den melodiskt vackra fortsättningen samt den avslutande Looking for Ornette, jag förmodar Ornette Colaman och hans musik åsyftas. Här i vackra tonslingor som omramar denna sköna musikstunden skivan innebär. En vardera från Elvis Costello, I Want to Vanish, Sebastian Rochford´s, They Aren´t Perfect and Neither Am I och Michel Beniota´s, A Letter.
Allt har den innerligt melodiskt vackra attityden med Andy Sheppards saxofoner, tenor och sopran i förgrunden. Med sin landsman Sebastian Rochford trummor, norske Eivind Aaret gitarr som för övrigt även var med i debutalbumet för ECM, samt Michel Benita, som är född i Algeriet men sedan 1981 boende i Paris, kontrabas i tätt synnerligen smakfullt samspel. Allt sitter perfekt i samtliga spelade tolv titlar, med denna så innerligt mjukt vackra tonbilden.
Thord Ehnberg
garva glatt om han kunde höra
Rudresh Mahanthappa
Bird Calls
ACT/Naxos)
Altsaxofonisten Rudresh Mahanthappa föddes 1971 i Trieste, Italien, av indiska föräldrar. Numera återfinns han i New York, där hans namn är lika aktat som svårstavat. Att Charlie Parker är Rudreshs stora förebild och inspirationskälla gör han ingen hemlighet av. Tvärtom, beträffande sitt tredje album på ACT-etiketten säger han att ”det är en innerlig kärleksförklaring till den man som har möjliggjort så mycket”. Samtliga nummer på skivan är således baserade på kompositioner, solon eller fraser förknippade med beboperans store galjonsfigur. Därmed inte sagt att han på något sätt plagierar Parker – för det gör han definitivt inte. Dock kan man, om man anstränger sig riktigt ordentligt, här och var finna ett och annat fragment som Mahanthappa häm
tat från Bird. Till exempel i ”Talin is Thinking”, som är baserad på ”Parker´s Mood”.
I mångt och mycket utgör Mahanthappas sätt att frasera och uttrycka sig på en högst personlig syntes av traditionell indisk musik och västerländsk jazz. Och den något ovanliga anrättningen serveras med en självklarhet och halsbrytande teknik som borde kunna få de flesta av Rudreshs kolleger att blekna. Vid sin sida har han en idealisk lekkamrat, både som solist och i ensemblerna, trumpetaren Adam O´Farrill (sonson till Chico och son till Arturo O´Farrill), som har fått i uppdrag att spela rollen av någon slags Dizzy Gillespie eller kanske Miles Davis. För mig är han plattans verkliga utropstecken med en härlig ton i sitt instrument och ett mycket intressant och inte så lite annorlunda sätt att uttrycka sig på. I motsats till Mahanthappa är han dock till hundra procent sprungen ur den helamerikanska jazztraditionen. En annan som ser till att glöden aldrig falnar och att man inte, varken som agerande eller lyssnare, ges en möjlighet att slappna av ens för en sekund är den ytterst lyhörde och dynamiske trumslagaren Rudy Royston.
Det här är jazzmusik, eller kanske snarare världsmusik, av 2015 års modell. Kanske ger den också en lite vink om hur morgondagens jazz kommer att kunna låta. Till exempel. Parker skulle bergis garva glatt om han kunde höra den.
Jag har inte satt något betyg på ”Bird Calls”. Helt enkelt för att jag inte kan. Kanske borde den rent av få fem ”diggar”? Eller inga alls? Kom igen om ett par år! Då kanske bitarna har ramlat på plats.
Jan Olsson
ton som en varm sommarnatt
Paolo Fresu- Daniele Di Bonaventura Maggiore
(ECM/Naxos)
Trumpetaren/flygelhornisten Paolo Fresu från Sardinien känner vi sedan tidigare, bland annat som en tredjedel av den fina Mare Nostrum-trion, som i övrigt består av den franske accordeonisten/bandoneonisten Richard Galliano och ”vår egen” mästerpianist Jan Lundgren. Bandoneonisten Daniele di Bonaventura, 48, från den lilla staden Fermo i italienska provinsen Marche vid Adriatiska havet, är måhända inte lika välkänd på våra breddgrader. Han har dock en imponerande meritlista och har spelat, både på skiva och live, med bland andra David Murray, Enrico Rava, Stefano Bollani, Joanne Brackeen, Miroslav Vitous och David Liebman. Han har även tidigare samarbetat med Paolo Fresu, till exempel på ECM-albumet ”Mistico Mediterraneo”, som spelades in i januari 2010, och där även den korsikanska vokalensemblen A Filetta deltog.
Den här gången musicerar herrar Fresu och di Bonaventura enbart på tu man hand – ingen vokalensemble alltså. 13 nummer står på repertoaren, åtta original och fem covers. Till den senare kategorin hör, till exempel, den chilenske människorättsaktivisten och poeten Victor Jaras vackra ”Te recuerdo Amanda” och valsen ”Quando me´n vò” ur Puccinis opera La Bohème”.
Samtliga albumets kompositioner är ballader. Somligt har lite folkmusikstuk, annat påminner om vaggvisor och inget når upp till mer än styrfart. Fresu låter, som alltid, som en europeisk halvbror till Miles Davis och spelar sordinerat och öppet, mycket, mycket vackert, tämligen fåtonigt och med en ton som är varm som en sommarnatt i Kalabrien. Och di Bonaventura kommenterar ekvilibristiskt i såväl för- som bakgrund. Att de båda kan varandra utan och innan är uppenbart.
Huruvida ”In Maggiore” är en jazzskiva kan måhända diskuteras – om nu någon tycker att det har någon större betydelse. Helt odiskutabelt är dock att albumet är en ganska typisk ECM-produktion.
Jan Olsson
uppenbarligen trivdes tillsammans
Charlie Haden - Jim Hall
(Impulse)
Det här är inte Charlie Hadens allra bästa platta. Inte Jim Halls heller. Men den är riktigt, riktigt bra ändå! Det är dessutom första och enda gången vi får höra de bägge giganterna spela inför publik på tu man hand, vilket hände sig vid jazzfestivalen i kanadensiska Montreal i juli 1990. Bara det är värt en investering. Och uppenbarligen trivdes de båda tillsammans, vilket de visar redan i första numret, Thelonious Monks ”Bemsha Swing”, en låt som knappast lär ha hört hemma i vardagsrepertoaren hos någon av dem.
Den vackra ”First Song”, en mollballad som Haden tillägnade sin hustru Ruth och som han brukade spela så snart han hade tillfälle, var däremot ett något mer väntat låtval, och den sitter förstås som en smäck. Upphovsmannen spelar mästarbas, intelligent och personligt, och Hall demonstrerar frikostigt sitt oefterhärmliga sound, det som skilde honom från alla hans gitarrkollegor. Ornette Colemans blues ”Turnaround” är också en komposition som bägge inte alldeles oväntat kände sig hemma med och som Haden spelade in på skiva redan 1976 i en annan utmärkt duoversion. Då tillsammans med Hampton Hawes på albumet ”As Long as There ´s Music” (Verve).
”Body and Soul”, som både Haden och Hall spelat hur många gånger som helst genom åren, levereras förstås i en superb version. Haden tar inledningsvis täten och visar prov på en virtuositet som han sällan under sin långa karriär brukade briljera med. Och i ett av Hoagy Carmichaels många mästerverk, balladen ”Skylark”, tappar man nästan hakan då man hör Halls makalösa soloingress i fritt tempo. Två av skivans åtta nummer har jag dock lite svårare för, Halls märkliga vals ”Down from Antigua” och ”Big Blues”, som i och för sig låter ungefär som man kan vänta sig men som känns onödigt lång.
Fast plattans avslutningsnummer, Hadens ”In the Moment”, som vi hörde första gången på den allra första Quartet West-cd:n, som kom 1987, är ett prima utropstecken och en härlig påminnelse om vilka ofantligt stora jazzmusikanter Charlie Haden och Jim Hall var. Nu är båda borta. Haden avled sommaren 2014 och Hall gick ur tiden ett halvår tidigare. Låt oss glädjas åt att de i alla fall finns kvar på skiva!
Jan Olsson
rytmik och solon som tilltalar
Marius Neset
Pinball
(ACT/Naxos )
Marius Neset, skicklig tenorist från den norska hamnstaden Bergen och som på kort tid har spelat sig in bland den norska jazzeliten. Endast fem år gammal började han intressera sig för musik och tog lektioner på trummor. Något han säger sig gett honom en rytmisk bas som är mycket viktig i hans musikskapande. Prisad med den norska ”Talent Award” 2004. Året innan hade han flyttat till Köpenhamn för att studier på musikkonservatoriet i Köpenhamn där han kom att studera för Django Bates, engelsk pianist som arbetade där, och som blev hans mentor. Med som pianist i Nesets debut skiva, Golden Xplosion, utkommen 2011.
Därefter har Neset kommit med ett skivalbum varje år och nu således föreliggande album betitlat Pinball daterat 2015. Och vi har även hört honom ingående i dansk/norsk/svenska gruppen Jazz Kamikaze i några skivor. Pinball är i motsats till hans senaste skiva där han hade Trondheim Jazz Orchestra bakom sig, en kvintett bestående av förutom Marius Neset tenor och sopransax, Ivo Neame piano, B3-orgel och klavinett, Jim Hart vibrafon, marimba, Petter Eldh bas och Anton Eger trummor och percussions. Dessutom tillkommer gästande musiker i sju av skivans tolv titlar.
Samtliga titlar är skrivna av Marius Neset eller i kompanjonskap med trummis Anton Eger. Musik man spårar drag av vad jag hört hans landsman, Jan Garbarek framtonat i och även en gnutta av sin forne mentors tonspråk finns inrymd i Nesets musikskapande i denna utgåva. Musik som är variationsrik även om där finns sammanhållen linje rakt genom. De små variationerna tillsammans med den trytmik som finns närvarande, fångar lyssnaren med sin egenart.
Det är de skickligt skrivna och arrangerade kompositionerna som tilltalar som mest även om det förekommer bra solospel av många, med Marius Neset själv som den meste och variationsrikaste solisten. Suggestivt glad inledning och lödande solospel i World Song part 1, med handklapp och gästande Andreas Brantelid cello, Rune Tonsgaard Sørensen violin och Ingrid Neset flöjt. Tre som även förekommer i fler titlar. I efterföljande, World Song part 2, dock med enbart Brantelids cello, har mjukt vacker framtoning med skönt avslappat vibrafon och tenorsolo. Titellåt Pinball jublande glad till innehåll där även små fragment av folkmusik skymtar. Odes of You och Aberhonddu, allvarligt hållna långsamma ballader, medan Summer Dance och Jaguar hör till de ystraste bland skivans tolv titlar. Avslut sker med sakralt högtidligt spelade Hymn from the world.
Variationsrik musik med kreativt tilltalande innehåll i samtliga titlar. Thord Ehnberg
innerligt vacker musik
Sinikka Langeland
The Half-finished Heave
(ECM/Naxos)
Sinikka Langeland är en norsk sångerska och musiker som spelar något så ovanligt som kantele. Ett instrument som fått status som Finlands nationalinstrument. Utseendemässigt ett triangelformat stränginstrument av cittratyp som spelas med fingrar eller plektrum, traditionellt i knät eller på ett litet bord. Även hängande om halsen förekommer och i dag kan ett konsertinstrument ha uppemot 39 strängar och finns numera även i elektriska versioner. Och Sinikka använder sig av flera olika kantele. Från denna avancerade 39 strängade ner till den enklare med enbart 10 strängar.
Sinikka Langeland har fått flertalet utmärkelser för sitt spel på detta instrument och för sin sång i folkmusiksammanhang. Bland mycket annat har hon 2012 mottagit Sibeliuspriset av Sibeliussällskapet i Norge.
Här i detta skivalbum är det visionär vacker musik som gäller med många referenspunkter till flertalet musikformer. Som lyssnare förnimmer man stundtals kargt vemodig och det smått vresiga landskap en del av Norge består av. Den mjukt smeksamt och innerligt vackra musiken, som en öppen varm trygg famn man troligtvis finner bland befolkningen i dessa ödebygder dominerar dock. Även sansad glädje skymtar försiktig fram. Kanske hämtad från det landskap orten Grue som finns på den norska finnskogen föreställer jag mig, där Sinikka Langeland valt att bosätta sig. Fördomar måhända men det är den bild i mitt inre jag skapar av musiken. Som medspelare förutom hennes sång och spel på kantele finns Trygve Seim tenorsaxofon, Lars Anders Tomter viola och Markku Ounaskari percussion. De skapar en annorlunda fint sammanhållen vacker ljudbild mot i den gängse jazzdomänen eller fria formers musik man vanligtvis hör.
Tolv titlar bjuds, tillkomna i Rainbow Studio i Oslo under januari 2013 med Jan Erik Kongshaug som ljudtekniker. Bland skivans titlar tilltalar just mig som allra mest två rytmiska spår, The Magical Bird och The Blue Tit´s Spring Song men även den så smakfullt sirligt spelade The Tree and the Sky och med högtidligt allvar i visformade The Light streams In, båda med så glittrande allvarligt vacker sång på svenska. Vilket det för övrigt finns ytterligare en, den ävenledes sirligt vackra The Half-finished Heaven. Mycket intressant och synnerligen vacker musik och detta är första gången jag hört instrumentet kantele spelad i den här musikformen.
Thord Ehnberg
men mest för vetgiriga basister
Eberhard Weber
Encore
(ECM/Naxos)
Basisten Eberhard Weber, 75 år gammal idag, är tveklöst en av tysk jazzmusiks mest personliga och intressanta representanter. Han har under sin långa karriär spelat med allt från Kate Bush och Stephane Grappelli till Hampton Hawes och Jan Garbarek och har ständigt förnyat sig och sökt nya och oprövade vägar att traktera sitt ofta otympliga instrument.
Innehållet på ”Encore” är sådant som ”blev över”, när Weber hade valt material för sitt förra ECM-album, ”Résumé”. Det består alltså av solostycken, 13 till antalet, inspelade vid konserter i Tyskland, Spanien, Österrike, England och Skottland mellan 1990 och 2007. Men han har plockat sönder upptagningarna i studion, klippt och klistrat, och satt samman fraser och slingor i en helt annan ordning än de ursprungliga. Därpå har han kompletterat det färdiga resultatet med lite keyboardpålägg här och var. Dessutom har han kallat in den holländske flygelhornisten Ack Van Rooyen att bidra med en och annan fras. Så musiken är helt ny, trots att den till stor del har några år på nacken.
Det instrument Weber spelar på kallar han elektrisk kontrabas, en snillrik konstruktion som han trakterar såväl med som utan stråke. Soundet kan variera från tämligen konventionellt basljud till något som ibland liknar en hel orkester. Och musiken, den är som alltid när det gäller Weber, lite lätt melankolisk och stundom vacker och har drag av såväl klassisk tongångar som jazz. Men mest är den förstås enbart webersk.
Vetgiriga basister och elektronikfreaks kan säkert ha utbyte av ”Encore”. Själv har jag svårt att hålla intresset vid liv under hela den tid, 45 minuter, som det tar att lyssna igenom plattan.
Jan Olsson
med romantiskt skimmer
Avishai Cohen Trio
From Darkness
(Razdaz/Warner)
Basisten Avishai Cohen är också en utmärkt kompositör vilket tydligt visas här. Han har skrivit skivans samtliga melodier frånsett den avslutande Charlie Chaplins skira hitpärla Smile. Medspelare i hans nya trio är pianisten Nitai Hershovits och trumslagaren Daniel Dor båda från Israel. De var med i gruppen vid Stockholm Jazz Festival 2013. Med var de också på jazzfestivalen i Umeå 2014.
Skivans tio nummer har ett mycket kännbart romantiskt skimmer med hudnära sval intimitet som stegras vid varje avlyssning. Den känsliga musiken får även ett väl omhändertagande genom den välgjorda upptagningen som Lars Nilsson mixat fram.
Göran Olson
Kreativt trioskapande med
nerv, tryck och intensitet
Vijay Iyer Trio
Break Stuff
(ECM / Naxos)
Vijay Iyer är en pianist som under de senaste åren alltmer låtit tala om sig. Med trion bestående av förutom hans piano, Stephan Crump kontrabas och Marcus Gilmore trummor. En trio som spelat samman i över tio år vid det här laget och har med tiden sammansvetsat till en väl fungerande enhet med personligt tonspråk i dagens triojazz anda. Iyer erkänner i pressmeddelande inflytande från till exempel Ahmad Jamal, Andrew Hill och trioalbumet Money Jungle med Duke Ellington, Charles Mingus och Max Roach, som kom ut för över femtio år sedan. Så koppling till traditionell triojazz finns i helt klart i deras musik.
Dagens skiva tillkommen sommaren 2014 har denna karaktär med personlig förnyelse i tolv titlar. Iyer säger också i pressmeddelandet ”Jag är intresserad av hur saker och ting växer när ingen ens tvingar dem till”. Och det är just vad musiken gör här. Med kreativt skapande i sina egna kompositioner, i till en början strävt avskalade Starlings, växer musiken i yviga engagerande utflykter i Mystery Woman, till en början försiktigt spelade Taking Flight som bara stiger i intensitet, samt titellå
t Break Stuff.
Countdown, har förankring tillbaka mot sextiotalet och den yviga musik vi förknippar med låtens kompositör, John Coltrane och dennes framtoning. I Work, lyser en annan kompositör, Thelonious Monk´s intentioner genom. Två som dock Iyer utvecklat i personlighet. Hood, litet enahanda i upprepande tema, för den skull inte ointressant, men man förväntar sig kanske att något mer skulle hända innehållsmässigt. Så finns här Billy Strayhorns välkända Blood Cunt, synnerligen känslofullt tolkad av enbart Vijay Iyer´s piano.
Vijay Iyer bjuder som i tidigare skivor kreativt skapande triomusik, med känslofull nerv i ballader likaväl som smakfullt engagerat tryck och intensitet i titlar med snabbt tempo.
Thord Ehnberg
Varmt, värdigt och närgånget!
Kenny Wheeler
Songs For Quintet
(ECM/Naxos)
Engelske trumpetaren - flygelhornisten och kompositören Kenny Wheeler, 1930 – 2014, är i botten kanadensare. Han föddes i Toronto men flyttade 1952 till London där han avled i september förra året. Få jazzmusiker har som han arbetat i så vitt skilda genrer.
En titt i hans cv avslöjar hans breda kompetens inom flera stilarter. Berömmelsen tog fart med albumet Gnu High från 1975 och följdes upp av en imponerande ström av skivor - mer än tjugo stycken. Till detta skall läggas ett tvärsnitt av varierande samarbeten som med pianisten John Taylor, gruppen Azimuth, Paul Bley, Norma Winston, Evan Parker, Paul Gonzales, Anthony Braxton, George Adams, Rainer Brüningshausen, Bill Frisell, Joni Mitchell, Dave Holland, John Abercrombie och Steve Coleman. Inget var praktiskt taget omöjligt för honom. Hans musikalitet klarade galant av att anpassa sig till stimulerande stilförändringar.
Wheelers personliga avspända musik präglas av en medveten attityd till uppfattning och improvisationer. Han formulerar slingor som inte visar någon avmattning även i slutet av karriären. Här finns en varm känslighet och närgången intimitet som får mig att tänka på Palle Mikkelborg i vissa partier. Genomgående spelar han flygelhorn med en potential som stimulerar och gäckar. Detta vid åttiotre års ålder i en Londonstudio!
All musik är hans verk som får ett värdigt utförande med medspelarna tenorsaxofonisten Stan Sulzmann, gitarristen John Parricelli, basisten Chris Laurence samt trumslagaren Martin France. Parricellis mjuka insatser passar perfekt till Wheelers avspända teman. Det får också gälla för den lysande Sulzmann i bland annat den lössläppta Old Time som står i kontrast till skivans övriga nummer.
Göran Olsson
med ett komp i världsklass
Christina von Bülow
The Good Life
(Stunt)
3Danska Christina von Bülow är tveklöst en av Skandinaviens mest personliga och hörvärda altsaxofonister, skolad av Lee Konitz och Stan Getz och med en imponerande meritliststa. Bland hennes samarbetspartners genom åren kan nämnas Jacob Fischer, Jan Allan, Bernt Rosengren, Horace Parlan och Fredrik Lundin. Hon har också tilldeltas en rad förnämliga utmärkelser, till exempel JASA- och Ben Webster-priset.
På ”The Good Life”, som spelades in på jazzklubben Dexter i Odense i november 2012, omger sig Christina med pianisten Sören Kristiansen, basisten Jesper Lundgaard och trumslagaren Eliot Zigmund, den senare en gång en tredjedel av Bill Evans allra sista trio.
Det hela är ytterst smakfullt och läckert förstås. Men inspirationen tycks flöda med en viss ojämnhet och valet av repertoar tål att diskuteras. ”Tenderly”, exekverad i tretakt, lyfter aldrig och ”Blues in the Night” känns mest som en tämligen händelselös transportsträcka. Men i Johnny Mandels ”El Cajon”, som även Stan Getz hade på sin repertoar, och Jerome Kerns ”The Way You Look Tonight” tänder det till på alla cylindrar. Sacha Distels vackra ”The Good Life” serveras också i en version som är väl värd att ta till sitt hjärta.
Solistiskt lyser von Bülow allra mest, men även svängglade Kristiansen gör gott ifrån sig emellanåt, även om man kan tycka att han skulle vinna på att ransonera tonerna en aning. Kompet, med Lundgaard och Zigmund, är i världsklass.
Det finns plattor som gör större rättvisa åt Christina von Bülows utsökta musicerande än ”The Good Life”. ”West of the Moon” (Music Mecca), på vilken hon spelar tillsammans med Jan Allan, och ”Sihouette” (Stunt), där hon delar kapellmästarskapet med Fredrik Lundin, är två sådana.
Jan Olsson
jazzens mest pregnanta profiler
Keith Jarrett- Charlie Haden-Paul Motian
Hamburg ´72
(ECM/Naxos)
Keith Jarrett bildade sin första legendariska trio, den med basisten Charlie Haden och trumslagaren Paul Motian, 1966. Gruppen gjorde tre studioalbum, ”Life Between The Exit Signs” (1967), ”Somewhere Before” (1968) och ”The Mourning” (1971). Dessutom spelade man ett par skivor på vilka gruppen utökades med saxofonisten Dewey Redman. Men detta är första gången vi får möjlighet att höra Jarrett-Haden-Motian-trion live på platta. Inspelningen gjordes av Norddeutscher Rundfunk under trions Europaturné i juni 1972 och har sedan dess blivit liggande tills ljudfantomen Jan Erik Kongshaug i Rainbow Studio i Oslo på uppdrag av Manfred Eicher mixade om den med lysande resultat – märkligt nog dagen efter Charlie Hadens bortgång i somras.
Av albumets sex nummer – av vilka vi känner till ett par sedan tidigare - har Jarrett komponerat fem och Haden ett. Det senare är något av en klassiker inom den moderna jazzen, ”Song for Che”. Vi får höra Jarretts hela spektrum från temperamentsfulla, nästan hämningslösa, utfall till skiraste balladspel, somligt fritt annat bundet. I två nummer reser sig Keith också från pianopallen och plockar fram såväl sopransax som flöjt.
Även om Jarrett är den som står som gruppchef, så är albumet ett lysande bevis på att detta verkligen var en trio i begreppets mest absoluta bemärkelse. Motians lyhördhet, explosiva driv och spelglädje sätter sin prägel på det mesta och får allt som oftast musiken att ta oväntade och spännande vägar. Och i de två avslutande numren, ”Life, Dance” och den drygt 15 minuter långa ”Song for Che”, tar Haden över rodret och sätter sitt personliga signum på musiken. Parentetiskt kan påpekas att i ”Life, Dance” friar Jarrett lite diskret till Hamburg-publiken med några citat ur Marlene Dietrichs stora slagnummer ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”.
”Hamburg ´72”, som spelades in endast några månader efter Jarretts debutalbum på ECM-etiketten, ”Facing You”, bjuder på musik som på många sätt skiljer sig från de senare ”Standards”-skivorna. Den som vill komplettera bilden av tre av den moderna jazzens mest pregnanta profiler, alltså inte bara Keith Jarret, bör definitivt överväga en investering.
Jan Olsson
bombastiskt och hårdsvängande
Jack DeJohnette
Made in Chicago
(ECM/Naxos)
För femtio år sedan var trumslagaren Jack DeJohnette en av de musiker som i Chicago, i kretsen runt pianisten och nyckelpersonen Muhal Richard Abrams, anslöt sig till organisationen Association for Advancement of Creative Musicians (AACM). Bland de musiker som tidigt knöt an till AACM fanns också rörblåsarna Roscoe Mitchell från Art Ensemble of Chicago och Henry Threadgill, båda för övrigt tidigare klasskamrater till DeJohnette på Wilson Junior College i Chicago.
I samband med Chicagos jazzfestival i augusti 2013 slöt sig 30- och 40-talisterna DeJohnette, Abrams, Mitchell och Threadgill återigen samman för att med den något yngre basisten Larry Gray framträda, vilket resulterade i den här liveinspelningen som utgörs av fem kompositioner där alla utom Gray bidragit med var sin (Threadgill två), och där alla utom den kollektivt skapade (och blott sex minuter långa!) Ten Minutes sträcker sig en bra bit över tio minuter.
Vad soloinsatserna beträffar är det framför allt Roscoe Mitchell och Henry Threadgill som får utrymme att förvalta. Den förre på sopranino-, sopran- och altsax samt barock- och basflöjt, den senare på altsax och basflöjt.
Någon bombastiska eller hårdsvängande tongångar handlar det inte om. Snarare är musiken förvånansvärt introspektiv, till den grad att stämningsläget för det mesta blir abstrakt och emellanåt rätt svårt att utan fokusering kunna forcera.
Undantagen är dels DeJohnettes Museum of Time, med en skönt flödande melodi och sprudlande pianospel från Abrams, dels Roscoe Mitchells inledande Chant, som baseras på en enkel repetitiv tonföljd, och rymmer maffigt solospel från honom själv.
Peter Bornemar
av banbrytande musik
Michael Mantler
The Jazz Composer’s
Orchestra Update
(ECM/Naxos)
Tillsammans med Carla Bleys Escalator Over the Hill (JCOA), Charlie Hadens Liberation Music Orchestra (Impulse!) och Joseph Jarmans As If It Were the Seasons (Delmark) hör trumpetaren Michael Mantlers dubbelalbum The Jazz Composer’s Orchestra (JCOA) från 1968 till de mest kreativt omvälvande konceptskivorna inom jazzen. Att alla fyra albumen tillkom i brytpunkten mellan 1960- och 70-talet förvånar inte sett ur ett samhällsspeglande perspektiv.
Nu, drygt en halv mansålder senare, har Michael Mantler ”uppdaterat” detta banbrytande album som placerade frijazzen i storbandsformat, vilket resulterat i orkestral musik som delvis bearbetar de stycken han skrev för originalalbumet, men till största delen är helt nyskriven. Och det handlar om kärnfull, majestätisk musik som inte sällan präglas av kärvhet och dissonans.
På inspelningen från 1968 medverkade storheter som Cecil Taylor, Don Cherry, Steve Lacy, Charlie Haden, Pharoah Sanders, Gato Barbieri, Roswell Rudd, Larry Coryell och Mantlers dåvarande maka Carla Bley. På denna liveinspelning från klubben Porgy & Bess i Wien förra året är det europeiska Nouvelle Cuisine Big Band under ledning av Christoph Cech som står för ramverket och radio.string.quartet.vienna för fiolerna.
Solister i de tio stycken, alla komponerade av Mantler, som albumet är indelat i är förutom Mantler själv altsaxofonisten Wolfgang Puschnig, tenoristen Harry Sokal och gitarristen Bjarne Roupé. Även om femtiotalisterna Puschnig, Sokal och Roupé inte bär samma legendstatus som musikerna på originalalbumet är deras insatser i den spännande musiken här förträffliga.
Peter Bornemar
ett lovande sätt pekar framåt
Chris Potter Underground Orchestra Imaginary Cities (ECM/Naxos)
44-årige saxofonisten Chris Potter från Chicago har, trots sin relativa ungdom (åja, han är ju inte särskilt gammal i alla fall), en minst sagt imponerande meritlista. Sedan sitt internationella genombrott som medlem av Red Rodneys bebopkvintett i början av 60-talet har han spelat in närmare 20 egna album och medverkat på ett hundratal skivor i andras namn. Bland dem han har glatt med sin närvaro kan nämnas Herbie Hancock, Pat Metheny, Jim Hall, Paul Motian, John Scofield och Dave Douglas. Då och då har han även dykt upp i Mingus Big Band. Sin ECM-debut gjorde Potter på Dave Hollands ”Prime Directive” för 15 år sedan.
“Imaginary Cities” (“Låtsasstäder”) är en fyrdelad svit, komponerad och arrangerad av Chris Potter. Det tar ungefär 33 minuter att ta sig igenom den. Förutom sin ordinarie kvartett med gitarristen Adam Rogers, pianisten Craig Taborn och trumslagaren Nate Smith omger sig Chris den här gången med två basister, Fima Ephron och Scott Colley, vibrafonisten och marimbaspelaren Steve Nelson och en välklingande stråkkvartett. Laguppställningen gör att man skulle kunna befara ett försök att åstadkomma någon slags variant av den oftast pretentiösa och trista third-stream-jazz, som Günther Schuller, Bill Russo och John Lewis bjöd oss på 50- och 60-talet. Hälften klassisk musik och hälften jazz alltså. Och visst: ingredienserna är ungefär desamma, men resultatet är betydligt roligare. Här fungerar delarna perfekt tillsammans och 1+1 blir inte två, utan 1.
Jag tror att Chris Potter skulle bli en alldeles utomordentlig stadsarkitekt, om han bara ville. De ”låtsasstäder” han bygger upp på ”Imaginary Cities” tyder på det. De är vackra, färgrika, vänliga, formfulländade, luftiga och fyllda av liv och harmoni. Och sällan har väl Potter spelat mer sammanhållet än här, när han då och då lösgör sig från omgivningen. Även Colleys basspel, Craigs läckra utflykter på akustiskt piano och Rogers gitarrbroderier firar triumfer, liksom Steve Nelsons marimbaexkursioner.
Alldeles innan och direkt efter sviten bjuder Potter på fyra fristående kompositioner med samma laguppställning. De skiljer sig ganska markant från ”Imaginary Cities” och visar en friare sida av upphovsmannens utförsgåvor. Mest intressant och givande av dessa fristående stycken är det näst sista, ”Shadow Self”, tycker jag. Här märks tydliga influenser från bland andra Béla Bartók.
Det här är musik som på ett intressant och lovande sätt pekar framåt utan att för den skull överge traditionen. Fortsättning lär följa och det skulle förvåna om inte Chris Potter tar både sitt Underground Band och stråkarna med sig på en festivaltur framåt sommaren.
Jan Olsson
helgjutna och hörvärda pianotrios!
Chick Corea Trio
Trilogy
(Stretch-Concord/Naxos), 3 cd)
Låt oss omedelbums konstatera att detta är ett av de bästa, och mest helgjutna, album som 73-årige Chick Corea har gjort under hela sin långa och brokiga karriär. Det säger sannerligen inte lite! I en rad makalösa konsertupptagningar, gjorda mellan 2010 och 2012 i Europa, USA och Japan, får vi höra den senaste upplagan av Chicks akustiska trio, alltså den med basisten Christian McBride och trumslagaren Brian Blade.
Den repertoar som Chick har valt ut åt oss, totalt 17 nummer, består av fem egna kompositioner, två Monk-alster och ett stycke av ingen mindre än den ryske tonsättaren och pianisten Aleksandr Skrjabin. Återstoden är hämtat ur den outtömliga amerikanska sångboken. Samförståndet i denna supergrupp är helt perfekt och spelglädjen är på topp. Idéerna flödar i en ständig ström och utan att för ett ögonblick darra på manschetten vågar jag faktiskt påstå, att konstellationen är en av de mest helgjutna och hörvärda pianotrios under hela den ”moderna” jazzeran. Fullt jämförbar alltså med både Bill Evans grupp med LaFaro och Motian och Keith Jarretts så kallade ”standards-trio”.
Samtliga tre medlemmar i trion är virtuoser, men det känns aldrig som om det är något självändamål för någon av dem att briljera. Istället stöttar de varandra, kompletterar och inspirerar, var och en på sitt sätt. McBride med tekniskt fulländat, riktigt stadigt basspel och Blade med imponerande lyhördhet, rytmisk fantasi och emotståndlig svängglädje.
Albumets ”huvudnummer” är kanske en nyskriven, harmonisk intrikat och spännande pianosonat betitlad ”The Moon”. Men det nummer som får åtminstone mig att fullständigt gå i taket av fröjd är ändå en nära tjugo minuter lång, fenomenal version av gamla ”Spain”, upptagen inför en salig publik i Madrid en februarikväll 2012. Här, liksom i en ljuvlig version av ”My Foolish Heart”, får trion sällskap på estraden av två inhemska medmusikanter, flöjtisten Jorge Pardo och den grandiose gitarristen Niño Josele. Några låtar jag också återvänder till, gång på gång, är den minst sagt svängiga tolkningen av Thelonious Monks ”Blue Monk” och Chicks flamencobetonade hyllning till minnet av Paco de Lucia, ”Homage”. Enda malörten i den ymniga glädjebägaren är avslutande ”Someday My Prince Will Come”, där fru Corea, alltså Gayle Moran, dyker upp för första och enda gången och bidrar med minst sagt onjutbar falsettsång. Det känns lite onödigt och har gjort, att jag dragit av en halv ”digg” i betyget här ovan. Men att döma av ovationerna tycktes i alla fall japanerna uppskatta det tillfälliga inhoppet.
”Trilogy” är för mig 2014 års bästa jazzalbum. Hittills i alla fall…
Jan Olsson
också kan slugga sig fram
George Garzone – Jerry Bergonzi
Quitonic
(Stunt)
Två tenorsaxofonister i samma skiva är inget ovanligt. Det har förekommit många gånger genom jazzhistorien. Att George Garzone och Jerry Bergonzi, går in i skivstudios tillsammans är dock för första gången. Båda arbetar som lärare på anrika Berklee School of Music i Boston och torde ha mötts många gånger genom åren där. Och båda har nyligen besökt Danmark som gästlärare och får vi förmoda, förekommit i framträdanden på scen. Två musiker vars musik jag tidigare för Garzones del mött i egna skivor under eget namn och i gruppen The Fringe runt 1980-talet, medan första möten med Bergonzi skedde i skivor med Dave Brubecks sjuttiotals grupper och live med egen grupp på Skeppsholmen festivalen under nittiotalet. Gemensamt för de båda är att de som musiker är kompromisslösa i sitt uttryck i den expressionistiska stil de företräder, med influenser från bland annat givetvis av John Coltrane.
Nu således dessa två på skiva tillsammans, med skandinaviskt komp. Danska Carl Winther och Anders Mogensen spelar respektive pianot och trummor medan finsk/svenske Johnny Åman spelar basen. All musik har dock tillkommit i studios i Boston under juli 2013, med sex titlar skriven av Winther och Bergonzi plus en av Tomas Franck.
Inledning, Gargonzola samt avslutande The Gargoyle Returns, med enbart trummor bakom saxofonerna, spelad med intensivt kreativ attack från de tre medan Crystal Ball, där piano och bas tillkommit har mycket långsamt tempo med mjuk mildhet till uttryck av de båda saxofonerna i lyhört samspel. Alla tre signerade Winther kompositioner. Idiosyncrasies ävenleds den mjukt vackra drag men med smått bop tendens invävd. Brister ut i friskt spel gör Francks komposition Restless och Winther/Bergonzis Abeid From Zanzibar där de båda formligen sluggar sig fram. Intressant och variationsrik cd.
Thord Ehnberg
unison sång och publikjubel
Manu Katché
Live in concert
(ACT / Naxos )
För franske Manu Katché har musiken funnits med från tidiga barnaår. Började dansa vid fem års ålder. Prövade på pianot innan han bestämde sig för trummor, som han så småningom utbildade sig på vid konservatoriet i Saint-Maur. Har spelat med många sång och musicerande landsmän och har gjort sig känd inom omvärlden med spel hos internationella musiker som Marcus Miller, Al Di Meola, Jan Garbarek, Sting, Joni Mitchell med flera. Vunnit flera priser som trummis och arrangör samt gjort skivinspelningar under eget namn sedan 1991.
Nu i livekonsert tillkommen på klubben New Morning i Paris juni i år där förutom hans skickligt spelade trummor hans kvartett innehåller internationella musiker. Luca Aquino som spelar trumpet kommer från italienare och Tore Brunborg känner vi som en av dagens kreativt saxofonspelande norrmän samt engelske Jim ”James” Watson som i skivan spelar både pianot och hammond B3.
Jazz i den lättlyssnade skolan med små fina nyanser i kvartettens sammusicerande som ger lyssnarens upptäckarglädje en kick och musiken stiger i vid varje upprepat genomlyssnande. Manu Katché behandlar sina trummor med sansad elegans och manar fram eggande figurer i sitt spel i ensemblen och som grund för solister som bjuder lyssnaren på många virtuosa personligt spelade soloutflykter.
Katché för sin del med ett nära fem minuter långt solospel, givetvis betitlat Drum Solo, där han variationsrikt låter sina stockar vandra över allt vad hans trumset innehåller med både kraft och känslofull nerv. Aquino och Brunborg tar för sig i många av spåren. Med virilt spel i up-tempo i Clubbing, där även Katchés trummor och Watsons B3:a attraherar. Walking By Your Side och Pieces Of Emotion samt med funkrytmik I botten i spåret betitlat Beats and Bounce, som även innehåller bra pianosolo. Lättsamma långa avslutande Snapshot har rappt spel som får publiken med i unison sång samt publikjubel.
Thord Ehnberg
här med högoktaniga gäster
Kristin Korb
Finding Home
(DoubleK Music)
Kristin Korb från amerikanska Montana är musikutbildad vid, bland annat, University of California och har haft självaste Ray Brown som lärare på kontrabas. Hon flyttade till Los Angeles 2002, där hon blev sånglärare men träffades av Amors pilar och flyttade av den anledningen till Köpenhamn 2011. Där är hon nu etablerad, både som sångerska och basist. I hennes ”danska” trio spelar svenske Magnus Hjorth piano och Snorre Kirk trummor.
På ”Finding Home” bjuder Kristin på nio egna kompositioner och dito texter. Med något undantag handlar samtliga om en del av de svårigheter och överraskningar, negativa och positiva, man råkar ut för när man planteras om och ska försöka rota sig i en helt ny och delvis främmande miljö. Texterna är fyndiga och trevliga. Detsamma kan sägas om de öronvänliga och mestadels okomplicerade melodierna.
Liksom tidigare är jag inte helt såld på Kristins sång. Den är tekniskt oklanderlig men lite för anonym och för fri från temperament för min smak. Hennes basspel är däremot, även med danska mått mätt, av hög klass, vilket säger en hel del med tanke på att basister på andra sidan Öresund växer upp med samma kraft och fart som ogräset i trädgården.
Något som höjer temperaturen markant på Korbs nya platta är de gäster hon bjudit in. Framför allt kan man mellan varven glädjas åt högoktanigt tenorsaxspel av Karl-Martin Almqvist och dito trumpet av Gerard Presencer. Båda dessa herrar är numera till vardags verksamma i Köpenhamn och i Danska Radions Big Band.
Om jag har räknat rätt är ”Finding Home” Kristin Korbs åttonde album i eget namn. Ett par av de tidigare är mer värda att investera i. Men – som vi tidigare har konstaterat – Korb är en frisk fläkt i det skandinaviska jazzlivet. Det ska bli både kul och intressant att följa hennes framtida öden och äventyr i vår del av världen.
Jan Olsson
egen spännande riktning,
Steve Lehman Octet,
Mise en Abîme,
(Pi recordings/Forsyte),
Altsaxofonisten och kompositören Steve Lehman har sedan början av millenniet levererat musik baserad på särpräglade harmonier som möts och utvecklas i gränslandet mellan modern jazz och improvisationsmusik. Vid sidan av att ha skrivit en hel del musik för allt från kammarensembler till storband har Lehman själv spelat med såväl musiker som Anthony Braxton, Vijay Iyer och Jason Moran som de olika grupper han själv leder .
I eget namn har Lehman gjort drygt ett dussin skivor på skivbolag som CIMP, Clean Feed och framför allt Pi Recordings, på vilket han 2009 gjorde det hyllade albumet Travail, Transformation and Flow med samma oktett som också finns med på Mise en Abîme.
Med en instrumentering som förutom Lehmans altsax (och live electronics) består av tenorsax, trumpet, trombon, tuba, vibrafon, bas och trummor formas här musik som piskas fram med en distinkt rytmik (Tyshawn Soreys trummor) och närmast euforiskt kränger och klänger fram längs vägar kantade av rafflande oortodoxa klangmöten..
Av de åtta kompositionerna här, samtliga utom en skrivna av Lehman, tilltalar inte minst den skönt kantiga 13 Colors liksom den futuristiska Chimera/Luchini, vars senare del är en fri tolkning av en låt med rapduon Camp Lo,
Visst går det i tonspråket att skönja paralleller till exempelvis Steve Coleman, Ronald Shannon Jackson och Henry Threadgill, men Steve Lehman tar definitivt sin musik i en alldeles egen spännande riktning,
Peter Bornemar
över alla nya vinklar och vrår.
Bill Frisell
Guitar in the Space Age
(OKeh/Sony)
Är det något man kan vara absolut säker på när det kommer en ny platta med Bill Frisell är att man inte kan vara säker på någonting. Bara att det blir något nytt och fräscht, något man sällan eller aldrig har hört tidigare. Den här gången är förstås inte repertoaren särskilt ny, snarare tvärtom. Den har Bill hämtat från sina första gitarrhjältar och den musik de bjöd på. Av albumets 14 låtar är således alla, utom två som är Bills egna kompositioner, förknippade med idoler och grupper från 50- och 60-talet, alltså den era då elgitarren slog igenom på allvar. Således får vi höra gamla örhängen som Pete Seegers ”Turn, Turn, Turn” som var en av The The Byrds örhängen, The Kinks ”Tired of Waiting for You”, The Beach Boys smått klassiska ”Surfer Girl” och Merle Travis ”Cannonball Rag”.
Men allt serveras naturligtvis på Frisells alldeles speciella sätt med en för det mesta både stillsam och salig blandning av country, blues och popmusik någonstans i botten. Och de vackra klangerna, skapade av Bills egen elgitarr, försedd med strängar av märket D´Addario, tillsammans med de trogna vapendragarna Greg Leiszs pedal steel och elgitarr, Tony Scherrs bas och akustiska gitarr samt Kenny Wollesens olika slagverk, är fullständigt originella. Man kan lyssna hur många gånger som helst och ständigt förundras och finna nya vinklar och vrår. Så nostalgi handlar det definitivt inte om.
Nu väntar vi spänt på nästa Bill Frisell-album. Undras vad han hittar på då…
Jan Olsson
Shorters kompositioner stark prägnans
Dave Liebman Big Band
Directed by Gunnar Mossblad
A Tribute To Wayne Shorter
Featuring The Arrangement Of Mats Holmquist
(Mama Records/ Big Bad Music AB)
Arrangören Mats Holmquist gör här ett djärvt grepp när han hans arrangemang spelas av amerikanska toppmusiker. Det är Dave Liebmans Big Band under ledning av svenskättlingen Gunnar Mossberg som sätter klorna i en tribut till Wayne Shorters kompositioner. Mossberg är även rörblåsare på den i New Jersey inspelade skivan. Sju nummer har valts från Shorters penna. Dit hör Infant Eyes, Speak No Evil, Yes Or No, Nefertiti, El Gaucho, Iris samt Black Nile. Mats och Liebman har samarbetat förr bland annat i Sverige med Mats band Stora Stygga och i Tyskland
Mats ambitiösa arrangemang har verkligen hamnat i goda händer med Liebmans sopransax och flöjt i huvudrollen. Uppenbart är han är mycket tillfreds med de alster som ritats. Sopransaxen är som skuren för materialet. Liebman är skivans huvudaktör och visar tydligt att han är en av instruments främsta utövare. Med delikata märgfyllda slingor ger han Shorters kompositioner en stark pregnans.
Även andra bandmedlemmar kommer i solistposition. Gunnar Mossblads altsax talar i El Gaucho. I Black Nile släpper tenoristen Dave Riekenberg loss. Solist bredvid Liebman i Infant Eyes är pianisten Jim Ridl. Andra solister i rytmsektionen är gitarristen Vic Juris. Basisten Tony Mariano kommer till tals i Iris. Marco Marcinkos trummor lyfts fram i Yes Or No. Solister i trombonsektionen är Tim Sessions och Jason Jackson. Sessions är verkligen på ett magnifikt spelhumör. Altflygelhorn använder trumpetaren Scott Reeves i Iris. Beröm skall också ges till lead-trumpetaren Bob Millikan. Han har medverkat på mängder av storbandsskivor med orkestrar ledda av Buddy Rich, Clark Terry, Chick Corea och Bob Mintzer.
Göran Olson
och med grupp som är något extra
Mark Turner Quartet
Lathe of Heaven
(ECM/Naxos)
49-årige Mark Turner, tenorsaxofonist från Ohio, har – trots att han varit i farten ett bra tag - fört en förhållandevis anonym tillvaro. Han har visserligen hörts tillsammans med såväl Brad Mehldau och Kurt Rosenwinkel som Enrico Rava, Billy Hart och Stefano Bollani, förutom att han utgör en tredjedel av gruppen Fly, vars bägge övriga medlemmar är basisten Larry Grenadier och trumslagaren Jeff Ballard. Men i eget namn har han sannerligen inte gjort mycket väsen av sig. ”Lathe of Heaven” är, hur märkligt det än kan förefalla, hans första egna album på hela 13 år! Men den som väntar på något gott…
”Lathe of Heaven” är en lite annorlunda och ytterst genomarbetad platta. Runt sig har Turner samlat mannarna i sin egen väl sammansvetsade kvartett, alltså trumpetaren Avishai Cohen (som inte får förväxlas med basisten med samma namn), basisten Joe Martin och trumslagaren Marcus Gilmore. Det vill säga tre utsökta musikanter som uppenbarligen hyllar samma musikaliska ideal som sin anförare. Samtliga kompositioner, som verkligen gör skäl för benämningen, är signerade Turner och det är också han som har arrangerat hela härligheten. Trots att tyglarna är tämligen lösa, känns det som om ytterst lite är oförberett. Samtliga soloutflykter alltså hela tiden välformulerade och logiska och de skrivna och improviserade partierna går helt friktionsfritt in i varandra. Dessutom är musiken genomgående mycket vacker.
Sex stycken har Turner valt att presentera på plattan. Några av dem är varianter på sådant som tidigare har förekommit på de bägge Fly-albumen på ECM, och samtliga går i mediumtempo eller strax därunder. Soloutrymmena fördelas broderligt mellan de bägge blåsarna, och man förvånas oupphörligen över hur lika de samarbetar, tänker och formulerar sig. Turner lär ha sagt att hans stora förebilder är Warne Marsh och John Coltranes. Och visst, det kan man förstå när man lyssnar på honom. Men han har definitivt också funnit ett eget tonspråk, byggt på långa, sammanhängande, melodiska fraser i vilka han utnyttjar sitt instruments hela register. Den nakna, sköna tonen är också hans egen, och gör att han är lätt känna igen. Cohen tycks alltså hylla ungefär samma ideal och man märker tydligt att han har lyssnat på föregångare som Art Farmer och, naturligtvis, Miles Davis. Om herrar Martin och Gilmore kan bara sägas att de gör precis som det de ska, stöttar ytterst smakfullt ger en skön puls. Martin, som då och då spelar frodig ”walking bass” framträder också några gånger som solist. Hans långa introduktion i ”Sonet for Stevie”, tillägnad Stevie Wonder, är suverän.
Vi kommer tveklöst att få höra åtskilligt mer av och om Mark Turner framöver. Och det vore absolut en välgärning, om någon av våra piggaste klubbar eller festivalarrangörer (Ystad?) tog mod till sig och engagerade kvartetten! Att få höra Turner och hans mycket homogena gäng in natura skulle förmodligen vara något alldeles extra!
Jan Olsson
Jazzmusik kan
knappast bli vackrare!
Keith Jarrett – Charlie Haden
Last Dance
(ECM/Naxos)
När Keith Jarretts och Charlie Hadens duoalbum “Jasmine” nådde oss, för ganska precis fyra år sedan, skrev jag att ”kanske har återföreningen med Charlie Haden, även han en av jazzens stora tonvårdare, gjort honom (alltså Keith Jarrett) extra inspirerad och motiverad?” Det finns egentligen inte så mycket att tillägga den här gången. Det skulle möjligen vara att vackrare än så här kan knappast jazzmusik bli.
Påpekas kan dock, att sju av albumets nio nummer är hämtade ur den outtömliga amerikanska sångboken. Bland dem Kurt Weills odödliga ”My Ship”, Richard Rodgers ”It Might As Well Be Spring” och Matt Dennis ”Everything Happens to Me”. Två jazzstandards har man också plockat med den här gången, Thelonious Monks ”´Round Midnight” och Bud Powells ”Dance of the Infidels”. Den senare är det enda numret på plattan som inte är en ballad. Men tro för all del inte att det därför blir trist! Nädå, inte en sekund.
Två låtar fanns faktiskt med även på ”Jasmine”, ”Where Can I Go without You” och ”Goodbye”. Kanske handlar det om andratagningar, även om de ”nya” versionerna är precis lika geniala och hörvärda som de ”förra”. Och samspelet mellan de bägge giganterna är telepatiskt. Inte en enda ton känns onödig.
Inspelningarna är gjorda hemma hos Jarrett under två dagar i mars 2007, för sju år sedan alltså, då Haden fortfarande orkade spela. Idag framträder han dessvärre, på grund av postpolio syndrom, ytterst sparsamt. Hoppas han kan komma igen! Han behövs sannerligen.
Jan Olsson
Här leks oförfärat med
såväl rytmik som harmonik
Stefano Bollani
Joy In Spite Of Everything
(ECM/Naxos)
Den 41-årige italienske pianisten och kompositören Stefano Bollani träffade sina danska spelkamrater Jesper Bodilsen och Morten Lund, basist respektive trumslagare, i samband med utdelningen av 2002 års Jazzpar-pris i Köpenhamn. Tillsammans backade de då upp trumpetaren Enrico Rava, en av Stefanos (betoningen på första stavelsen!) flitigaste samarbetspartners i hemlandet. Tycke uppstod vid första öronkastet, och sedan dess har trion Bollani-Bodilsen-Lund gjort en lång rad uppskattade framträdanden runt om i världen. De har även spelat in några gemensamma, och mycket uppmärksammade, skivalbum för ECM och på den danska Stunt-etiketten.
På sin senaste platta har Bollani-trion försett sig med lite extra tändvätska. Inbjudna är sålunda en av de senaste årens mest intressanta tenorsaxofonister, Mark Turner, som vi känner från bland annat hans samarbete med Kurt Rosenwinkel och från trion Fly, samt gitarristen Bill Frisell. Turner är ingen ny bekantskap för Bollani. De spelade tillsammans redan 2008 på Enrico Rava-albumet ”New York Days”. Herrar Bollani och Frisell hade däremot aldrig träffats förrän den där junidagen 2013, då man strålade samman i Avatar Stuios i New York för att spela in musiken på ”Joy In Spite Of Everything”.
Samtliga nio kompositioner på det nya albumet är signerade Bollani. Som alltid leker han glatt och oförfärat med såväl rytmik som harmonik. Sköna, melodiska och ibland lite folkloristiska skapelser blandas med festliga, frejdiga och hisnande åkturer. Inte sällan känns det faktiskt lite grand som när Jan Johansson var i farten som bäst och skämde bort oss. Och samförståndet i det europeisk-amerikanska sällskapet är totalt. Bollanis ekvilibristiska och humorspäckade pianospel rimmar perfekt med Turners staccatobetonade och formsäkra, tonsköna utflykter. Men tusan vet om ändå inte duomötet med Frisell i ”Teddy” – en hyllning med adress Teddy Wilson enligt Bollani - är albumets verkliga höjdpunkt. Bill Frisells mycket personliga och tonsnåla sätt att uttrycka sig på passar Bollani som h
and i handske. Och båda har, precis som Miles Davis, förstått pausens betydelse.
Våra danska vänner, Bodilsen och Lund, som numera tillsammans med Lundgaard-Riel utgör nationalkomp på andra sidan sundet, är suveräna rakt igenom. Lund hör, känner och reagerar på allt omkring sig och det kan faktiskt vara värt att lyssna på skivan bara för hans skull. Och Bodilsen gör hela tiden exakt det han ska. Han stöttar och driver effektivt, avlägsnar sig sällan från E- och A-strängarna och tycks välja varje ton på guldvåg. Precis som Paul Chambers och Charlie Haden gjorde…
Spännande fortsättning lär följa.
Jan Olsson
(Även foto ovan på Stefano Bollani, Jesper Bodilsen, Morten Lund)
men även kaos med euforisk kraft
Barry Guy New Orchestra
Amphi - Radio Rondo
(Intakt Records)
Den brittiske basisten, bandledaren och inte minst kompositören Barry Guy har med sin namnkunniga och till omfånget halvstora New Orchestra tidigare gjort ett par utmärkta album på skivbolaget Intakt (Inscape – Tableaux från 2001 och Oort – Entropy från 2005) som båda präglats av synnerligen dynamisk musik.
Minst lika fascinerande är detta tredje album, som består av två längre kompositioner av Guy, Amphi och Radio Rondo, vilka båda är fyllda av starka uttryck levererade på olika sätt. Amphi har en närmast kammarmusikalisk karaktär, där framför allt violinisten Maya Homburger men även basklarinettisten Hans Koch har tongivande roller. Musiken är klangrik och strukturerad, samtidigt som här finns gott om utrymme för improvisation.
Det mer tydligt orkestrerade Radio Rondo är ett böljande och frenetiskt frustande stycke där Agusti Fernández distinkta pianospel utgör den grundstomme som inte minst Evan Parkers på tenorsax och Mats Gustafssons på baryton tar sin utgångpunkt från i sina frifräsande utflykter. Sällan har kaos levererats med sådan euforisk och skönt fascinerande kraft.
Barry Guys ytterst växlingsrika musik är på samma gång stringent noterad och lössläppt, vilket är en minst sagt gynnsam miljö för en orkester som förutom de redan nämnda innehåller Per Åke Holmlander på tuba, Johannes Bauer på trombon, Herb Robertson på trumpet, Jürg Wickihalder på saxofon samt slagverkarna Paul Lytton och Raymond Stridh.
Peter Bornemar
skapar publikovationer
Nikolaj Bentzon Trio
feat. Winard Harper
Live at Montmartre
(Storyville/Pluged Music)
Winard Harper har precis som många amerikanska musiker genom åren hittat till Köpenhamn och dess jazzklubb nummer ett, Montmartre. Med spel ingående i danske pianisten Nikolaj Bentzons Trio tillsammans med den tredje medlemmen basisten Thomas Fonnesbæk. Tre synnerligen meriterade herrar som gav konsert inför publik två kvällar i maj i fjol på den anrika klubben.
Nikolaj Bentzons spel har samma lekfullhet vid tangenterna som en Oscar Peterson. Och han hedrades faktiskt jus Oscar Peterson Jazz Award innan han tog sin examen vid Berklee College of Music i Boston i början av åttiotalet. Här med lågmält smakfullhet i ballader och ”ryter till” där så erfordras i de snabbare numren.
Fonnesbæk stadigt accentuerande likaväl som följsamhet i sitt spel. Ett spel som vi också hört honom tillsammans med vår svenske pianist Lars Jansson. Winard Harper, featured trummis, som vi tidigare hört i många sammanhang. Med trumpetande broder, Philip i The Harper Brothers likaväl som med Dexter Gordon, Johnny Griffin, Betty Carter, med flera. Här dynamiskt driven med stockarna och med visparna i swingfyllt understödjande och påpushande spel som tilltalar i hög grad. Och givetvis bidrar alla tre med kreativt solospel.
Musiken tio titlar varav tre bär Bentzons signatur samt två i samarbete med J.P.E.Hartmann. Med öppning i rykande tempo med Smiley Stacey, med flera med exalterat ”indianer på krigsstigen tjut” från publiken medan de nöjer sig med uppskattande applådåskor efter den smakfullt tjusigt spelade The Heather on the Hill och West Coast Scenario, den senare också skriven av Bentzon.
Publikovationer stärker klubbkänslan i hela skivan. Kraftfullt gung har Quincy Jones härliga Lonely Bottles och Bentzons egen komposition, Old-Timers. Allt avslutas med gamla goda My Blue Heaven, ävenleds med sång av någon av de medverkande.
Thord Ehnberg
stundtals kraft och intensitet
Christina Dahl
Lifé´s Carousel
(Storyville/Plugged Music)
Musik är kärlek för mig, säger Christina Dahl när hon berättar om sig själv på sin hemsida. Det var en kärlek som uppstod redan vid sex års ålder då hon började i musikskolan för rytm, som följdes av flera års studier. Spelade klarinett i Greger Larsens musikskola och vid sexton års ålder fick hon tag i en saxofon. Och på den vägen är det och det är kärlek till musiken som fortfarande gäller och som hon uttrycker i sin musik i dagens nyutgåva.
Life´s Carousel är inspelad november 2013, på kvartett där Christina Dahl, eller Christina Nielsen som hon heter i sina första skivor, har utvecklats både tekniskt och idémässigt i sitt spel sedan jag hörde henne både live och på skiva ingående i Ann-Sofi Söderquist kvintett för något år sedan. Och det gäller även vad det gäller hennes egna utgåvor jag hört. Hon har fått mer säkerhet i spelet och spelar med självklar övertygelse här. Niclas Knudsen spelar sin gitarr i mjukt vackra ackord och fyller ut förträffligt bakom Christinas solospel. Jesper Lundgaard bas och Espen Laub von Lillienskjold trummor, klippor som orubbligt stöttar upp och alla ger sig ut på egna små soloutflykter.
Musiken mestadels lyriskt vacker men biter stundtals till med kraft med intensitet i spelet, vilket ger både variation och spännande spänst åt musiken. Som de två i grunden så innerligt vackra Quest Fot the True Nightingale och titellåt Life´s Carousel som exempel, har partier som biter till ordentligt. Och det gäller alla skivans åtta titlar, vilka samtliga också är komponerade av Christina Dahl. Det är njutbar lyssning för allas öron och det finns engagemang och personlig inlevelse till uttryck i allt.
Thord Ehnberg
fantasirika arrangemang
Maria Faust
Sacrum Facere
(Barefoot Records/Plugged)
Albumet med Maria Faust Jazz Catastrophe var förra årets internationella skiva enligt mitt tyckande här på DIG Jazz. Sacrum Facere kommer inte att få samma erkännande när 2014 års bästa skivor ska utses.
Men samtidigt haltar en jämförelse mellan skivorna rätt rejält. Jazz Catastrophe var en frustande explosion av kreativt nytänkande i storbandsfacket, medan Sacrum Facare är en av estnisk folktradition inspirerad sångcykel som också skulle kunna höra hemma i nutida klassisk musik.
Sångcykeln, vars musik är komponerad av Maria Faust, är fördelad på sex satser som alla lanserar någon av de musiker som ingår i ensemblen. En oktett med musiker från Estland, Italien, USA, Danmark, Norge och Sverige, som representeras av trumpetaren Tobias Wiklund.
Sättningen i övrigt utgörs av trombon, tuba, klarinett och saxofon, piano samt den estniska cittran kannel, som Maria Faust med fingertoppskänsla samlat i fantasirika arrangemang som öppnar dörren för nya klanger och ständigt föränderliga stämningslägen. I vissa stunder präglas tonläget på Sacrum Facare av samma spiritualism som utmärker musiken från hennes landsman Arvo Pärt.
Även om det handlar om hårt strukturerad musik vittnar även detta album om den i Estland födda men sedan 2002 i Danmark bosatta Maria Fausts passion för nytänkande och improvisation.
Peter Bornemar
Se även renesion Maria Faust Jazz Catastophe
men inte alltid medhårs
Hildegunn Øiseth
Valencia
(Losen Records/losenrecords.no)
Den norska trumpetaren Hildegunn Øiseth ingick under åren 1990-1999 i Bohuslän Big Band, varefter hon gick vidare för att arbeta med egna projekt. I eget namn debuterade hon 2009 med kulturövergripande albumet Hildring, där hon själv kunde höras spela på det traditionella och lite udda instrumentet bockhorn (bukkehorn).
På Øiseths andra album Stillness från 2011 var hon omgiven en trio med norska musiker på piano, bas och trummor, och samma format har också detta nya och som titeln antyder i Spanien inspelade album – även om musikerna här är de tre rutinerade svenskarna Tommy Kotter på piano, Peter Janson på bas och Anders Kjellberg på trummor.
Musiken är genomgående varm och smekande, men där värmen innebär hetta och smekningarna inte alltid är medhårs. Dessutom finns här också en ständigt närvarande puls, även om den kan vara både mer eller mindre framträdande. Hildegunn Øiseths trumpet är dämpad och lätt hes på ett sätt som för tankarna till Miles Davis spel på Sketches of Spain, och stryker som en katt runt den välbyggda fond som Kotter, Janson och Kjellberg formar.
Av albumets sju kompositioner är det framför allt Øiseths folktonsfärgade Chasing My Own Tail och Sårt som sätter prägeln, medan den största innerligheten i musiken utmynnar från två pastoralt ödesmättade stycken skrivna av Frode Fjellheim, Sacred och Nattjojk.
Peter Bornemar
Karen Mantler
Business is Bad
(Xtra WATT/Naxos)
Karen Mantler ser ut exakt som sin mor, Carla Bley. Dessutom spelar piano som sin mor och har samma stillsamma, underfundiga humor. Spåren från trumpetande pappa Mike Mantler är däremot lite svårare att finna. På detta, sitt fjärde album på skivmärket Xtra WATT, inspelat nästan 20 år efter det förra, ”Farewell”, har dock Karen övergivit sin älskade katt Arnold, som varit ”huvudperson” i åtminstone ett par av de tidigare produktionerna.
Den här gången är det lite mer allmängiltiga reflektioner som gäller i hennes texter. Till exempel problemen med franska språket, vintervädret, svårigheterna att betala räkningar i tid, hur dyrt det kan vara att anlita en advokat, hur förfärliga vulkaner kan vara och att det faktiskt är hennes magiska penna som skriver låtarna - och inte hon. Småkul!
Melodierna är enkla och lite finurliga och Karens pianospel är fåtonigt men effektivt. Ibland plockar hon fram munspelet och då stiger temperaturen några grader. Lyhörd och försynt assistans får hon av basisten och gitarristen/basklarinettisten Doug Wieselman. Fast allra roligast blir det faktiskt om man ger tusan i musiken och läser texterna istället. Vardagspoesi av bästa märke!
Huruvida detta är en jazzplatta kan diskuteras, även om det givetvis inte är alldelesnödvändigt. En bekant till mig påstår att om man gillar Suzanne Wega, så tar man nog även ”Business is Bad” till sitt hjärta.
Jan Olsson
med finessrika musiker
Muthspiel/Grenadier/Blade
Driftwood
(ECM/Naxos)
Österrikaren Wolfgang Muthspiel, som en gång i tiden ersatte Pat Metheny i Gary Burtons grupp, har på de runt 30 album han gjort i eget namn utmärkt sig som en skicklig gitarrist i en anda som erinrar om John Abercrombie och John Scofield.
Så är fallet också på detta hans första album för ECM, som han delar med basisten Larry Grenadier och trumslagaren Brian Blade, två musiker med synnerligen bred meritlista.
Grenadier ingår till vardags i Bred Mehldaus Trio, och har tidigare spelat med bland andra Paul Motian, Charles Lloyd och gitarristerna Pat Metheny, Scofield och Kurt Rosenwinkel. Förutom ett halvdussin album i eget namn har Blade närmast spelat med Wayne Shorter, och dessförinnan med bland många andra Joshua Redman, Joni Mitchell och Bob Dylan - och har även tidigare gjort duo- och trioinspelningar med Muthspiel.
Musiken på Driftwood är lågmäld och subtil, där spelet från alla tre musikerna i allmänhet och Muthspiel i synnerhet är ytterst varsamt och i hög grad präglat av finess. Muthspiel, som växlar mellan akustisk och elektrisk gitarr, står bakom sju av albumets åtta kompositioner, medan titelspåret är en diskret utformad gruppimprovisation.
Den odiskutabla skickligheten hos de tre musikerna gör dock att musiken inte hemfaller åt att bli översympatisk och alltför behaglig.
Peter Bornemar
även känsla fär nyanser
Marc Ribot Trio
Live at the Village Vanguard
(Pi Recordings/Forsyte)
Amerikanen Marc Ribot hör till vår tids mest mångsidiga gitarrister, och har spelat med Tom Waits, Elvis Costello, John Zorn, T Bone Burnett, Neko Case och Diana Krall för att nämna några i mängden. Dessutom har han åstadkommit en hel del i eget namn, där denna trioinspelning från 2012 tillsammans med basisten Henry Grimes och trumslagaren Chad Taylor är ett prima exempel på när han är som mest distinkt, och som bäst.
Det mest fascinerande med upptagningen från den legendariska jazzklubben är det delikata, och ibland högst egenartade sätt på vilket trion hanterar den spännande mixen av låtar. Här finns två av Coltrane – Dearly Beloved och Sun Ship – två av Albert Ayler – The Wizard och Bells – samt två klassiker hämtade från den amerikanska sångboken – Old Man River och I’m Confessin’ (That I Love You).
Att trion valt ett par låtar av Ayler är kanske inte så konstigt, dels eftersom alla tre musikerna ingick i Ribots Ayler-inspirerade konstellation på albumet Spiritual Unity (Pi Recordings), dels eftersom Ribot på tidigare album som Shrek, Don’t Blame Me och Saints bearbetat låtar av Ayler. Men också med tanke på att basisten Henry Grimes var med på det legendariska albumet Albert Ayler in Greenwich Village, som spelades in på samma klubb 1966 - innan han försvann från radarn under dryga 35 år.
Innehållet här är dock mer än ett glatt återväckande, utan en intresseväckande transformation av musik som visar sig vara bärare av en mer flexibel substans än vi tidigare fått höra. Mest påtagligt är detta i tolkningen av Aylers The Wizard, som Ribot, Grimes och Taylor omvandlar till något som mest låter som rockabilly, utan att det hela ger ett banalt eller förlöjligande intryck.
I låtarna av Coltrane, som vad gäller ursprung ligger nära dem av Ayler såväl form- som stilmässigt, är triospelet fyllt av en fysisk kraft och dynamik som också skänker den mäktigt framforsande musiken en klang av mystik. Om tolkningen av Dearly Beloved signalerar frigjordhet är framförandet av Sun Ship tätare och mer kompakt.
Samtidigt som framförandet av Old Man River och I’m Confessin’ (That I Love You) på sätt och vis kontrasterar mot den energi som frammanas i låtarna av Ayler och Coltrane, vittnar inte minst Marc Ribots spel i dessa standardlåtar om hur kreativitet och känsla för nyanser kan generera nytt liv i något som annars lätt blir dödkött.
Peter Bornemar
50- och 60-talets jazztradition
Helen Sung
Anthem For A New Day
(Concord / Naxos)
·
Helen Sung började sin musikerbana med att studera och spela klassisk musik vid University of Texas i Austin och instrumentet var förutom piano även violin. Efter att vid en konsert under sin skolgång ha hört Tommy Flanagan i solospel var jazzmusik något hon ville syssla med. Helen Sung är för mig en ny bekantskap vilket dock inte innebär att hon är någon debutant inom jazzmusiken. Hon har spelat in flertalet skivor. Bland annat med basist Lonnie Plaxico och trumpetare Clark Terrys band och även spelat in under eget namn.
·
I denna utgivning, Anthem For A New Day, bjuds vi till stor del jazz med 50-60-tals tradition i botten. Men med föryngring vill jag påstå. Både till välkända titlar likaväl som i hennes egna kompositioner. Merparten av skivans tio titlar spelas på sextett. Med Helens tekniskt briljanta pianospel, i attack och balladspel i melodiskt tilltalande harmonimönster i förgrunden. I hennes eget Monk associerade verk, inledande Brother Thelonious, samt just Thelonious Monks komposition, den så läckra Epistrophy här i personligt färgat arrangemang. Med mustigt ensemblesound och i briljant solospel från förutom Helen Sungs piano, Ingrid Jensen trumpet, Seamus Blake tenorsax och Reuben Rogers bas. En synnerligen läcker It Don´t Mean A Thing, på trio där Sungs pianospel hör till skivans höjdpunkt där tempot växlar i både långsamt lekfullt broderande likaväl som attackerande spel i up-tempo. Slagverkarna, trummis Obed Calvaire och Samuel Torres percussion mest till sin fördel i titellåten Anthem for A New Day, där Sung har växlat till fender rhodes, samt Chaos Theory, som har ett stänk av österländsk musik inneboende. Båda är dock musik i dagens jazztonspråk.
Gäster finns. Med flödande spel från Paquito D´Rivera klarinett i Armando´s Rhumba medan vi får smekande violin från Regina Carter bakom Sung´s piano i både Hidden och allvarligt synnerligen vackra Never Let Me Go. Variationsrikt tilltalande musik Helen Sung bjuder på i sin hymn till en ny dag.
Thord Ehnberg
en glimrande solistdiamant
Marius Neset
Trondheim Jazz Orchestra
Lion
(ACT/Naxos)
Marius Neset, ung norsk saxofonist född i norges musikikon Edvard Griegs hemstad, Bergen där han fick sina första impulser inom musiken. Som mycket ung, där vi förmodar hans musikaliska föräldrar påverkat sonen att redan som ung ta lektioner på något instrument. Så redan som femårig började han ta lektioner på trummor där han i dag på sin hemsida tror att trumspelet i unga år gav honom en rytmisk bas som var mycket viktig. 2003 flyttade han till Köpenhamn för studier vid Musikkonservatoriet där. Har fram till i dag utgivit tre skivor under eget namn och en på duo tillsammans med tubaist Daniel Herskedal samt flertalet med andra musiker. Bland annat flera tillsammans med dansk/norsk/svenska gruppen Jazz Kamikaze och en med Django Bates, som var en av hans lärare på musikkonservatoriet.
Dagens skiva är således hans fjärde under sitt namn där han för Trondheim Jazz Orchestra visar att han inte bara är en utmärkt saxofonist. Han har nämligen både skrivit och arrangerat all musik för den nu utgivna cd skivan. Och det har blivit mycket hörvärd musik vi lyssnare bjuds från ett synnerligen skickligt spelande storband innehållande många bra solister. Och som den glimrande diamanten i musiken Marius Neset som huvudsolist på både tenor och sopransaxofon i många av skivans åtta titlar. Titlar som lika gärna kunnat vara en enda svit i åtta delar.
Försiktigt smyger sig musiken in i lyssnarens medvetande innan den rytmiskt stegrande och tilltalande musiken tar över i titellåt Lion. Ett ”lejon” som är en minisvit i sig själv på strax över tio minuter. Och så fortsätter det hela skivan genom där jag förnimmer personlig ”röd tråd” som löper genom samtliga stycken, som håller ihop allt även om det ju är enskilda kompositioner med inneboende egenvärde. Allt spelat med känsla och inneboende nerv som kittlar lyssnaren hörselcentra. Två sprudlande glada spår, skivtitlar från tidigare utgåvor, Golden Xplosion och Birds, med i den senare ett dragspel har huvudrollen och med Neset i kreativt solospel på tenor i båda. I Sacred Universe är det sopranen som solospelas ridande på toppen av arrangemanget. Vacker ballad är Raining där tidigare duopartner Daniel Herskedal bjuder skönt tubaspel. Kraftfulla In the Ring spelar Erik Johannesen bra trombon medan barytonsaxofonist Eirik Hegdal och pianist Espen Berg tar stor del av tonbilden i Weight of the World. Och nämnda är bara några. Många fler musikaliska solistpärlor glimmar.
Oj, det här var överraskande och synnerligen glädjande genomlyssning. Ett kreativt rappt spelande storband som sprudlar av spelglädje i skickligt skrivna kompositioner och till arrangemang samt många bra solister.
Thord Ehnberg
flödande spelhumör
Sonny Rollins
Road Shows Volume 3
(Doxy Records/Sony)
Här kommer volym tre i SonnyRollins och Richard Corsellos producerade Road Showserie. Materialet är inspelat vid konserter 2001-2012 i Japan, Frankrike och USA. -Jag ville presentera delar av mig jag vill ha fram, säger Rollins. Det tackar man för då han lämnar ifrån sig ett överdådigt tenorsaxpel med ett intensivt stöd från det effektiva kompet. Rollins för med sig de egna kompositioner Biji, Patanjali, Solo Sonny och Don´t Stop The Carneval. Someday I´ll Will Find You tillhör Noel Coward. Den långa Why Was I Born? kommer från paret Jerome Kern och Oscar Hammerstein ll.
Rollins grupper har ett skiftande utseende. Genomgående hörs Clifton Andersons trombon. Rollins är för övrigt Cliftons uncle. Stephen Scott är skivans enda pianospelare och medverkar endast i ett nummer. Gitarristen Bobby Broom delar sin syssla med Peter Bernstein. Basisten Bob Cranshaw har varit Rollins basist i decennier och är naturligtvis med även här. Perry Wilson, Victor Lewis, Steve Jordan och Kable Walkins är alternerande trumslagare. Alternerar gör också percussionisterna Kimati Dinizulu och Sammy Figueroa.
Rollins popularitet är enorm. När han äntrar scenen i Saltana City i Japan välkomnas han av en rekordlång applåd. I den inledande Biji är Andersson och Scott solister. Det är inte ofta som Anderson tillåts så stort soloutrymme. Att spela understämmor och obligater brukar vara hans uppgift trots att han som här förvaltar sina solon väl. Därefter tar Rollins vid med ett virilt medryckande solo. En mycket stark version av den vackra Someday I´ll Will Find You blir en pärla i collaget där Rollins spelar gudabenådat lyhört och kittlande känsligt.
Brooms gitarr är också en attraktion som berör. Den riviga Patanjali sjuder av en utmanande rytmisk intensitet. Här driver gruppens rytmavdelning Rollins till frenetiska aggresiva stordåd. Få kan som Rollins göra en solokonsert. Minns hans utspel i skulpturparken på Modern Art i New York. I solonumret Solo Sonny håller han en lika hög fantasifylld nivå där utspelet är monumentalt gigantiskt.
I Why Was I Born? är Rollins på ett flödande spelhumör. I tjugofyra minuter arbetar gruppen med Rollins i huvudrollen. Kraftfullt och rytmiskt vänder han mer eller mindre ut och in på temat. Steve Jordans frigjorda trumspel och de påmanande tonerna från Cranshaws bas bidrar starkt till intensiteten. Den avrundande Don´t Stop The Carnival är alltid ett givet inslag i Rollins repertoar. Den knyter samman mixturen på ett förlösande och avspänt sätt..
Göran Olson
med kreativ, personlig grupp
Billy Hart Quartet
One Is The Other
(ECM/Naxos)
Billy Harts andra skiva för ECM, med samma besättning som i den föregående, All Our Reasons, inspelad för ttre år sedan. En Hart som vi för övrigt hört med fint trumspel bakom många under tidigare år. Bland annat med Montgomery Brothers, Joe Zawinul, Phaorah Sanders, Stan Getz för att nämna några. Han startade dock sin karriär ingående i soulgrupper, bland annat med Otis Redding och den egna första skivan kom 1977.
Nu således One Is The Other, där med ett undantag allt är skrivet av Hart och medmusiker. I pianist Ethan Iverson´s sångbart melodiska Maraschino har i kort inledning och en bit in, trumsolo med Billy Hart i sparsmakat intressant spe
l medan det är mer fråga om mer attack i solospelet i hans egna kompositioner Amethyst, Telue´s Redemption samt avslutande Big Trees, där han tar för sig ordentligt med påtaglig intensitet. Tenorist Mark Turner har skrivit Lennie Groove. Och vem Lennie är kan ingen ta miste på för musiken andas Lennie Tristano rakt genom med dennes i slutet av fyrtio och början av femtiotalet nya ”coola” intentioner i allt. I pianospelet likaväl som i det täta samspelet piano/saxofon där man förnimmer Lee Konitz och Warne Marsh så vibratolöst kyliga spel på sina saxofoner.
Billy Harts komposition Yard däremot har tryck och intensitet med bopmusikens hetare framtoning. Innerligt skönspel finner vi i Richard Rodgers/Oscar Hammersteins komposition Some Enchanted Evening, med ljust sirligt vackra toner. Den fjärde medlemmen i kvartetten, basist Ben Street, hela tiden med precist stabilt spel där bakom. En kreativt arbetande grupp som kompletterar varandra utmärkt i ensemblen och bjuder bra personligt spel solististiskt.
Thord Ehnberg
argentinska dansmusiken
Dino Saluzzi Group
El Valle de la Infancia
(ECM/Naxos)
Snart åttioårige, och ytterst mångsidige, argentinske bandoneonisten Dino Saluzzi begår i och med ”El Valle de la Infancia” sitt tredje ”familjealbum” på ECM-etiketten. Hans mycket begåvade son José Maria spelar gitarr, brodern Felix tenorsaxofon och klarinett och Felix son Matias bas. Goda vännerna Nicolás Brizuela hjälper till på klassisk gitarr och Quintino Cinalli sitter bakom trummorna.
Dino har under sin relativt långa karriär funnits med i en rad olika, och ibland oväntade, sammanhang. 1991 lät han tala om sig i popkretsar, då han tillsammans med Charlie Haden och Robben Ford medverkade på Rickie Lee Jones mycket omtalade album ”Pop Pop”. Han har även under sin mångskiftande bana samarbetat med sin landsman Gato Barbieri och européer som Tomasz Stanko, George Gruntz, Al Di Meola, Palle Mikkelborg, Enrico Rava och vår egen Palle Danielsson. Ett slag ingick han också i Charlie Hadens Liberation Music Orchestra.
På ”El Valle de la Infancia” har Saluzzi, som skivtiteln antyder, återvänt till rötterna och hämtat inspiration till sina kompositioner från framför allt traditionell argentinsk dansmusik som zamba, carnavalito och chacarera samt naturligtvis också från tangon.
På mig ger musiken på det nya albumet ett något splittrat intryck. Som om det åtminstone delvis har kommit till i all hast. Kompositionerna är ofta skissartade och känns inte riktigt färdiga. Kanske ville pappa Saluzzi (eller ECM:s Manfred Eicher) att det skulle vara så? Att musiken i sin helhet skulle skapas i stunden alltså. Men här finns ingen Stanko, Rava eller Haden som kan hjälpa till och bidra med substans och inspiration. Dino får därför oftast själv dra större delen av lasset, även om han generöst delar med sig av både utrymme och tätposition. I två korta sviter, nio respektive sex minuter långa, den tredelade ”Pueblo” och ”La Fiesta Popular”, som består av fem satser, lyfter dock musiken. Likaså i den melodiöst vackra, folkloristiska ”Chuqui”, uppkallad efter staden med samma namn.
”El Valle de la Infancia” är inte Dino Saluzzis allra bästa ECM-album. Inte samma division som, till exempel, ”Responsorium”, där Dino har sällskap i studion av sonen José Maria och Palle Danielsson.
Jan Olsson
originell och frispråkig
Carsten Dahl Experience
Reveréntia
(Storyville/Plugged)
Danske pianisten Carsten Dahl har på tre album med sin kvartett Experience tagit ut svängarna från mainstreamfåran mot en mer frispråkig och originell form av jazz - utan att den på något sätt upplevs stökig, osnygg eller ostädad.
Efter albumen Humilitas och Metamorphosis kommer nu triptykens tredje del, som innehåller 11 låtar som varierar rejält till både form och innehåll. I vissa stunder präglas musiken av rena klanger och finstämdhet, i andra av snirkligt snabbsväng och i några av kolerisk uppkäftighet. Musiken hamnar dock aldrig i någon fullständig kakafoni (vilket i och för sig hade varit rätt kul).
Med sig i kvartetten har Dahl saxofonisten Jesper Zeuthen, basisten Nils Davidsen och trumslagaren Stefan Pasborg. Samtliga flitigt förekommande figurer på Köpenhamns jazzscen.
Den som väcker mest uppmärksamhet och nyfikenhet på Reveréntia är tveklöst den rutinerade Jesper Zeuthen, som tidigare kunnat höras med bland många andra Pierre Dørge, Abdullah Ibrahim, Don Cherry, Johnny Dyani och Peter Kowald.
Zeuthen har en vasst klagande och mycket speciell ton i sin altsax, där ett ytterst påtagligt vibrato gör att man som lyssnare får känslan av att det snarare är en taragot eller en plastsaxofon han spelar på. I stycket Troubadour, som är albumets mest fullödiga låt, lyckas han till och med återuppväcka Sidney Bechet. Vilket naturligtvis ska ses som något positivt.
Peter Bornemar
Eddie Gomez & Carsten Dahl
Live at Montmartre
(Storyville/Plugged)
Basvirtuosen Eddie Gomez, född för snart 70 år sedan i Puerto Rico, har en meritlista lång som innehållsförteckningen i den senaste Clas Ohlson-katalogen. Han har spelat med ”alla”, från Bobby Hackett och Buck Clayton till Steps Ahead, Chick Corea och Steve Gadd. För att nu inte tala om de drygt tio åren han tjänade i Bill Evans trio. Men det märkliga med Señor Gomez är, att han av någon anledning är mycket roligare att lyssna på när någon annan bestämmer än när han själv står för chefskapet.
På den här plattan, inspelad i Köpenhamn på legendariska Jazzhus Montmartre i november 2011, är det dessvärre Gomez som bestämmer. Den utomordentlige danske pianisten Carsten Dahls arbetsuppgifter tycks mest vara att biträda sin berömde kollega med lite passande fraser här och där. Ibland ”morskar” Carsten visserligen ”upp sig” och visar att han också kan. Då blir det en stunds ekvilibristisk kapplöpning,. Men snart tar Gomez över igen och försöker visa vem som är herre på täppan.
Sex standardlåtar ger man sig på, plus en egen, mycket kort och obegriplig trudelutt på sluttampen. Vad som imponerar på plattan är förstås Gomez tekniska perfektion och hans odiskutabla lyhördhet. Så vill man bara bli imponerad ska man absolut kasta sig över albumet. Själv går jag hellre på cirkus. Musik är något helt annat och mycket viktigare, tycker jag.
Jan Olsson
snarare än agressiv och vresig,
Sikora / Park / Grillot
Tracks in the Dirt
(Clockwork Mercury Press/Forsyte)
Sopransaxofonisten Catherine Sikora kommer från irländska Cork, men är numera baserad i New York där hon rör sig i den stora kretsen av nya, unga improvisationsmusiker som gärna figurerar i flera konstellationer samtidigt.
Med gitarristen Han-earl Park och basisten Francois Grillot, två något mer luttrade improvisationsmusiker som även de har sina rötter utanför USA, har Sikora en trio som på det här, i studion 56 Kitchen i New York inspelade albumet framför fyra fria och komplexa kompositioner skrivna av de tre musikerna gemensamt.
I ljudbilden ligger fokus på små, närmast försiktigt skiftande nyanser där det endast undantagsvis förekommer en underliggande puls i musiken. Av de tre musikerna fångas lyssnandet framför allt av Sikora, vars ton är mjuk och följsam snarare än aggressiv och vresig, medan Park och framför allt Grillot får kompletterande roller.
Ska man av någon anledning leta efter möjliga rottrådar till musiken hamnar åtminstone mitt sökande på den introspektiva form av frijazz Jimmy Giuffres trio med Paul Bley och Steve Swallow utvecklade i början av 60-talet. Om frågan gäller referenser till musikerna per se handlar det i Sikoras fall om Steve Lacy och för Parks del möjligtvis om Derek Bailey.
Peter Bornemar
Spännande, vackert och
oupphörligt intressant solopiano
Paul Bley
Play Blue
(ECM/Naxos)
Musiken på “Play Blue” är hämtad från den ytterst mångsidige Paul Bleys solopianokonsert vid Oslo Jazz Festival 2008. Varför den har blivit liggande hos Manfred Eicher i München under flera år i väntan på utgivning är märkligt med tanke på att den är alldeles utomordentlig. Spännande, vacker, överraskande och oupphörligt intressant.
Repertoaren består av två längre stycken, två något kortare och, som extranummer, en högst personlig variant av ”Pent-Up House”, komponerad av Bleys forne boss Sonny Rollins. Liksom för det mesta bjuder Bley på åkturer härs och tvärs i jazztraditionen. Bebop och blues samsas på lika villkor i fria, men mycket disciplinerade utflykter. Någon gång lär Paul ha sagt att hans största favoriter heter Jimmy Giuffre och Bix Beiderbecke, och det är faktiskt så att man tror honom.
Albumets verkliga höjdpunkt är ”Way Down South Suite” med upprepade besök i bluesens kvarter i New Orleans. Här bjuds vi också på andlöst vackra, meditativa passager, skönt melodiska och samtidigt mycket koncentrerade. Det enda som stör en aning på skivan är den nära två minuter långa applåden innan extranumret. Den borde man ha kunnat korta av en aning. Att publiken uppskattade konserten förstår vi gott ändå.
Paul Bley brukar ibland kallas länken mellan Bill Evans och Keith Jarrett. Och visst är det så. Men Bley är faktiskt helt unik. Han är på sitt sätt också en länk mellan jazzen och Alban Berg. Fast egentligen är han förstås bara Paul Bley - och ”Play Blue” är ett av hans bästa soloalbum. Basta!
Jan Olsson
frispråkiga galjonsfigurer
Die Hochstapler
The Braxtonette Project
(Umlaut Records)
Även om idén förtjänar all respekt är tanken att fritt baka ihop musik av Ornette Coleman och Anthony Braxton inte den första jag skulle komma på. För även om både Coleman och Braxton är galjonsfigurer inom den frispråkiga jazzen håller de till på var sin sida om myntet. Braxton som den akademiske abstraktionisten och Coleman som den simplifierande avantgardisten.
Men kvartetten med altsaxofonisten Pierre Borel, trumpetaren Louis Laurain, basisten Antonio Borghini och trumslagaren Hannes Lingens tar sig med den äran - och med hjälp av gästmusiker - an uppgiften på det här dubbelalbumet, som är indelat i fyra delar benämnda Part I-IV.
I Part I, som består av två spår och där Tobias Backhaus ersätter Lingens på trummor, kontrasteras tre av Braxtons numrerade kompositioner med Colemans Faces and Places och Peace och resulterar i fritt böljande musik med både sprickor och spräck där Borels altsax flammar och pyr så det står härliga till.
I Part II, som till skillnad från den övriga, i Berlin inspelade musiken är en upptagning från Hagenfesten i Dala-Floda, är bolinerna mer lössläppta, och ger inte lika starkt intryck trots att denna ”svit” snott (för att använda samma uttryck som musikerna själva) ursprungsmaterial som The Empty Foxhole och European Echoes.
Musiken i det dryga halvtimmen långa stycket som utgör Part III formas till ett abstrakt kollage där fokuseringen tycks befinna sig överallt och ingenstans. Medan Part IV är en kraftsamling i syfte att återkalla det monumentala stycket Free Jazz, där Die Hochstapler dubbleras genom förstärkning av kvartetten Peeping Tom med altsaxofonisten Pierre-Antoine Badaroux, trumpetaren Alex Dörner, basisten Joel Grip och trumslagaren Antonin Gerbal. Kunde bli hur stort som helst, men musiken fastnade någonstans på vägen.
Peter Bornemar
vacker, meldisk skönhet
Christian Vuust
Urban Hymn
(Aero Music )
Christian Vuust, saxofonist, kompositör och bandledare med det nyutkomna albumet Urban Hymn. Vuust kommer från Aarhus i Danmark och är professor vid Aarhus Kungliga Musikakademi där han arbetar bland anat som lärare på flera av familjen tillhörande rörblåsinstrument. Har studerat vid Berkley College of Music och spelat med många välkända jazzmusiker runt om i världen.
Vuust är således ingen nykomling i jazzskrået utan har till dagens dato medverkat som ledare och i kompanjonskap med andra i 15 skivor samt förekommit i över 50 inspelningar med andra som bandledare.
I föreliggande cd spelar Christian Vuust dock enbart tenoren i inspelningen som gjordes i New York under juni i fjol. Det är en dröm för mig att få bo och arbeta en längre tid i New York och få suga till mig stadens atmosfär, poesi och livsrytm och att få utge mina kompositioner i Urban Hymn som en hyllning till denna storstad och dess människor, säger Vuust. Och allt har den poetiskt vackra prägeln både som kompositioner och till spel. Det är vacker lyrisk harmoni med stundtals sentimentalt drag i tonspråket. Tempot långsamt till medium i lyhört samspel mellan hans tenorsaxofon, Aaron Parks piano, Ben Street bas och Jeff Ballard trummor.
Titelspåret i synnerligen vackert lätt vemodigt innehåll med tenoren i förgrunden. Med pianot accentuerande runt om och bas och trummor försynt aktiva där bakom. Och så fortsätter det hela skivan genom i nio vackert enkla melodiska mönster som varje komposition har. Med i huvudsak tenor och pianot i solospel. Allt har så innerligt vacker likformad melodisk skönhet så man bara sitter och önskar att det skall hetta till åtminstone i något av skivans spår. Men allt är tydligen i harmoni utan stress och motsättningar i Christian Vuust´s storstadsliv. Enda spår där det visas ansats till lätt temperament är Fjer och Biking the Big Apple.
Thord Ehnberg
utstrålar kraft och explosivitet
Phronesis
Life to Everything
(Edition Records/Grappa)
Någon har kallat gruppen för den mest spännande och nyskapande pianotrion sedan EST. Och det påståendet är inte helt taget ur luften, samtidigt som Phronesis musik är tyngre förankrad i en jazztradition än den EST spelade - utan att för den sakens skull ha en ortodox framtoning.
Trion med danska basisten Jasper Høiby, brittiska pianisten Ivo Naeme och svenska trumslagaren Anton Eger har snarast utvecklat musiken mot något som utstrålar en sällsam kraft och explosivitet - på samma gång som den också genereras av fantasifulla kompositioner där känslan av groove och beat finner sig väl tillrätta.
Sedan starten 2005 har Phronesis framför allt utmärkt sig som ett synnerligen distinkt liveband på scener runt om i världen, men har även spelat in fem album där det senaste Life to Everything innehåller nio låtar inspelade live vid framträdanden trion gjorde under EFG London Jazz Festival i november 2013.
Det är pang på redan från början genom låten Urban Control, där Høiby - med samma fetmättade ton i basen som en gång i tiden Mingus framkallade - lägger grunden för en intensitet i musiken som får rummet att svettas. Och även om det på albumet finns en och annan stund för andhämtning (låten Phraternal) genomsyras musiken av en energi och komplexitet så mäktig att till och med en annars inte så dålig jämförelse med Avishai Cohen kommer på skam.
Starkast intryck ger de på varandra följande låtarna Song for Lost Nomads, Wings 2 the Mind och Nine Lives, tillsammans med Herne Hill, albumet kanske mest smittande låt.
Samspelet mellan Høiby, Eger och Naeme är enastående, och den perfekt balanserade ljudmixen gör att de briljanta insatserna från framför allt Høiby och Eger får en helt annan skärpa och potens än vad bas och trummor brukar få i liknande sammanhang.
Peter Bornemar
Variationsrik triomusik
spelad med själfull inlevelse
Michael Wollny Trio
Weltentraum
(ACT/Naxos)
Michael Wollny, pianist från Schweinfurt i Tyskland med engagerat intressant spel i dagens jazzidiom. Han har fått utmärkelser för sitt spel där hans grupp valts till 2013 års ECHO jazz vinnare i kategorin årets nationella ensemble. Förutom i egna inspelningar har vi hört Wollny på skiva med Heins Sauer och Nils Landgrens grupper vid några tillfällen tidigare.
Nu med den egna trion där förutom hans piano spelar Tim Lefebvre kontrabas och Eric Schaefer trummor. Så finns en gäst, Theo Bleckmann med sång och elektronik med stundtals entonigt mungiga/australisk didgeridoo liknande ton och Wollny i upprepande pianospel i sista spåret, God Is A DJ. Musiken i övrigt kreativt suggestiv i sansat allvarligt sammansvetsat triospel.
Men här finns också titlar med engagemang och tryck. Eget skrivet material såväl som andra kompositörers verk. Taggat intressant pådrivande spel från hela trion i gediget genomarbetade arrangemang och genomtänkt varierad repertoar och med skickligt solospel. I nämnda God Is A DJ, Peter Ivers/David Lynch lätt bluesfyllda In Heaven, Paul Hindermith´s Rufe in der Horcheden Nacht samt Wollny´s egen komposition taktfasta When The Sleeper wakes, medan han däremot bjuder sirligt långsamt och stramt broderande balladspel i den egna Engel, Wolfgang Rihm´s Hochrot, Jon Brion/Charlie Kaufman´s innerligt vackra Little Person samt Guillaume de Marchau´s allvarligt litet dystra Lasse, bland skivans fjorton titlar som tilltalar mig som allra mest.
Variationsrik njutbar musik spelad med själfull inlevelse från medverkande skivan genom.
Thord Ehnberg
Sprudlande glädje men
även sansat allvarligt innehåll
Pernille Bévort
Bévort 3
Trio Temptations
(Gateway Music/www.gatewaymusicshop.dk)
Pernille Bévort, dansk saxofonist som efter studier vid musikkonservatoriet I Köpenhamn arbetat med flertalet både stora och små jazzgrupper i Danmark och Sverige där några bland de mest kända är storband som Ernie Wilkins Almost Big Band, Danska Radions Big Band och Kroner´s New Music Orchestra. Nu gör Pernille detsamma som sina stora föregångare med sin grupp Bévort 3, där vi möter hennes tenor och sopransaxofon tillsammans med Peter Hansen bas och Espen Laub von Lillienskjold trummor. Även de välkända inom dansk musikliv och alla tre tekniskt drivna och idémässigt skickliga solister och som här skapar intressant musik tillsammans.
Trio Temptation är deras första Cd. Variationsrik till innehåll, med både sprudlande glädje likaväl som sansat allvarligt innehåll. Pernille själv växlar mellan sina båda rörblås, tenor och sopransaxofon bitvis i pålagda stämmor som i synnerligen rappt läckra Minor Clues och mjukt vackra avslutande Vuggevise. Även en basklarinett finns accentuerande till tenoren i långsamma Almost Gone.
Merparten av musiken har sångbar melodisk skönhet med mestadels tilltalande dansande rytmik. A Rabbits Fairytale virvlar sopransaxen och trummor i glada piruetter samt This Is Not Seven Eleven, som ägs till stor del av bas och trummor medan i melodiösa Life Is A Roundabout, har den studsande eleganta jenka-takten med tenoren i huvudrollen. Långsamma Ballad to You, enda låt som inte skrivits av Bévort, bär von Lillienskjold´s signatur, har en allvarligt innerligt vacker och bluesfylld ådra. Mestadels innerligt vacker melodisk musik medan det bränner till ordentligt i ett spår, The Band is On, med taggat spel.
Thord Ehnberg
och spännande musik!
Ken Vandermark
The Resonance Ensemble
Head Above Water,
Feet Out of the Fire
(NotTwo Records)
Den amerikanske saxofonisten och klarinettisten Ken Vandermark har omfångsrik katalog av skivinspelningar bakom sig. Bland annat med DKV Trio, Vandermark 5, Rara Avis, och Territory Band. Och så har han förstås en tung post i exempelvis Peter Brötzmann Chicago Tentet.
I syfte att utveckla den klassiska storbandsjazzen form och struktur och kombinera den med fri improvisation lanserade Vandermark runt 2008 den litet större konstellationen The Resonance Ensemble, i vilken musiker från USA, Polen, Ukraina, Sverige kom att ingå. Bland dem trumpetaren Magnus Broo och tubaisten Per-Åke Holmlander (som också ingår i Chicago Tentet) liksom saxofonisten Dave Rempis och trumslagaren Tim Daisy (båda från Vandermark 5).
Den geografiska hemvisten för The Resonance Ensemble kom, åtminstone vad beträffar skivinspelningar, att bli Polen och Marek Winiarski skivbolag NotTwo Records, som också givit ut skivor med exempelvis Swedish Azz.
Vid sidan av den stöddiga boxen Resonance med 10 cd utgiven i Vandermarks namn har med The Resonance Ensemble tidigare utgivits Kafka in Flight (2011) och What Country is This? (2012).
Nya dubbelalbumet Head Above Water, Feet Out of the Fire är en fulländad exposé över Ken Vandermarks synnerligen starka och delikata musik för den här formationen, som förutom de ovan nämnda även inkluderar polackerna Mikolaj Trzaska på altsax och basklarinett och Waclaw Zimpel på klarinetter, den ukrainske basisten Mark Tokar samt trumslagaren Michael Zerang från Chicago Tentet.
Musiken består av sju kompositioner, samtliga med tillägnan till exempelvis musiker som Muhal Richard Abrams och Fred Anderson eller regissörer som Godard och Michael Haneke, varav de tre på första cd:n är studioinspelningar och de fyra på andra cd:n är liveinspelningar från en konsert i Belgien.
Albumet bjuder på så ohyggligt mycket bra och spännande musik att lyssna på, med fantastiska arrangemang och soloinsatser rakt igenom, att det är närmast hopplöst att försöka lyfta fram några enskilda delar. Men den hårdsvängande Lipstick in Hi-fi (for Jean-Luc Godard) med mustigt solo från Per-Åke Holmlander och sitt frenetiska riffande är en lika kul som straight utstickare.
Peter Bornemar
frenetisk elbas för dominerande
David Murray/Jamaaladeen Tacuma
Rendezvous Suite
(Jazzverkstat/Naxost)
Det sveper en rätt tröttsam vind från 70-talet över detta betydligt senare än så – Paris 2009 - inspelade studioalbum där saxofonisten David Murray och elbasisten Jamaaladeen Tacuma intar frontledet framför gitarristen Mingus Murray, keyboardisten Paul Urbanek och trumslagaren Ranzell Merrit.
Även om David Murray har en lika fet och kraftfull ton som nästan alltid i sin tenorsax och basklarinett är miljön här så långt bortom loftjazz och kreativ nybop och besjälade ballader man kan komma. Istället är det Tacumas bakgrund i harmolodics och funkjazz som sätter agendan. Även så bokstavligen, eftersom Tacuma har skrivit samtliga utom en av de tio låtarna på skivan.
Ljuspunkterna är de alldeles för få tillfällen då David Murray ges spelutrymme, inte minst då på basklarinett. Fokus när det gäller soloinsatserna ligger mestadels på Tacumas frenetiskt bubblande elbas och vad gäller atmosfären är det Urbaneks syntetiska keyboardmattor som sätter tonen.
Att den som gärna återvänder till fusionjazzens glansdagar förmodligen får sitt lystmäte stillat av detta bättrar tyvärr inte på omdömet.
Peter Bornemar
arabiska musikkulturen vävts in
Avishai Cohen
Almah
(Parlophone/Naxos)
Avishai Cohen, israelisk basist som gjort sig ett stort namn inom jazzkretsar under senaste åren. Åkte från Israel till USA för att pröva lycka där. Till en början diverse jobb och spelningar med lokala musiker. Fick så småningom kontakt med Chick Corea som resulterade i engagemang med dennes grupp. I början av detta århundrade bildade han den första egna gruppen och har därefter fortsatt på den linjen.
Sverige har kommit att betyda en hel del för Avishai Cohen. Vi har hört honom live i vårt land vid flertalet tillfällen på festivaler med egna grupper och på flera av hans skivor har svenske Lars Nilsson varit medproducent. Så även i denna cd inspelad i Tel Aviv under juni 2013, förutom sista spåret, med mellanösterns folkmusikinfluerade Kumi Venetse Hasadeh, som tillkommit i Göteborg under september året innan.
Hela skivan är starkt kreativt innovativ där den arabiska musikkulturen vävts in i den personligt skrivna musiken. Även klassiska musikens påbrå finns här främst genom stråkkvartett i sirligt mjukt vackra toner och i något spår toppad med oboe. Här finns partier med tryck och engagemang i spelet likaväl som det sirligt långsamma vackra. Med Avishai Cohens bas och pianist Nitai Hershkovits i expressivt taggat solospel som ställs mot dessa skönromantiskt melodiska stråkar. Vilket vi finner som mest i de inledande tre, Overture ”moam” Op. 1, Song for my Mother samt On A Black Horse / Linearity, med den klassiska musikens kriterier även om jazzmusikens särart är påfallande i solospelet. Även de båda Southern Lullaby och Hayo Hayata har också detta påbrå, inramat av intensiva Arab Medley och Shlosre, som gungar förföriskt lockande med den arabiska musikkulturen i botten. Så finns här Thad Jones vackra A Child Is Born, personligt tolkad med innerlig värme inneboende.
Sångbart sirligt vacker musik varvat med taggat spänningsmoment ger variationsrikt innehåll, är den samlande bilden man får.
Thord Ehnberg
med europeisk jazzlegendar
Hans Koller & Friends
Legends Live
(Jazzhaus/Naxos)
Hans Koller, tenorsaxofonist född i Wien 1921 där han började karriären som dansbandsmusiker innan han blev inkallad under andra världskriget. Återkommen efter krigsfångenskap bildade han Hot Club Wien i hemstaden. Flyttade till Tyskland 1951 där han bildade en kvintett som innehöll bland annat Albert Mangelsdorff och Jutta Hipp och spelade bland mycket annat med Dizzy Gillespie på turné i Tyskland. Han har även givit konserter i Sverige och spelat in skiva i Stockholm 1954 för Polydor med den egna gruppen. Två år senare var Koller tillsammans med Lee Konitz och Lars Gullin på europaturné och de efterföljande åren tillbringade han i Südwest Rundfunks storband, ledd av Eddie Sauter, där bland många gitarristen Attila Zoller, basisten Oscar Pettiford och trummis Kenny Clarke ingick.
Några av Kollers skivor under denna period tilldelades som första europeiska musiker 5 stjärnor i anrika amerikanska tidskriften Down Beat. Under 60-talet spelade Hans Koller i flera all star kombinationer. Bland annat ingick han i European All Stars 1961 där även Arne Domnérus och Monica Zetterlund fanns med samt ledde egna grupper. Återvände till Wien i början av 1970, med spel i musik som till stor del bestod av fria improvisationer samt med att skriva musik för film och teater. Han var även bildkonstnär och deltog vid utställningar med målningar i den abstrakta genren. Hans Koller, som avled 2003, var en av Europas ledande solister på sitt instrument.
Musiken i detta album betitlat Legends live, är från tre konserter inspelade under 1959 och 1960. Således under den tid Koller gjorde sig alltmer uppmärksammad i Europa och med ett spel som även nådde lyssnare i USA. Här finns Jerome Kerns välkända All the Things You Are, och Kollers komposition Dawborn´s Blues, där Percy Heath och Connie Kay spelar bas respektive trummor tillsammans med Martial Solal piano och givetvis Kollers helt underbart spel på tenorsaxofon. I förstnämnda titel finns även en hot Michel de Villes barytonsaxofon och Roger Guérin trumpet med. Kollers spel har logiskt "tänk" till uppbyggnad med utgångspunkt från grundmelodin samt sansat skönt "gung" i de flesta av skivans tio spår. I lyriskt vackert spelade balladen Margaret Rose, där basist och trummis heter Fred Dutton och Hartwig Bartz, samt den så skönt gungande Mister B Blues och med up-tempo ös i Oscar, där Guérin är som mest till sin fördel även om det är Koller som glänser mest solistiskt.
Fyra avslutande spåren är hämtade från "SDR Treffpunkt Jazz Stuttgart", september 1960, med Hans Koller Brass Ensemble, där vi får anta att Tune for Antibes är en hyllning till deras första festival han valdes som bäste solist tidigare under året, trots storheter som Charles Mingus, vars grupp innehöll sådana storheter som Eric Dolphy, Ted Curson och Booker Ervin ävenledes spelade där. Lätt stressat tempo där Koller får visa sin tekniska kunnande tillsammans med okänd pianist i solospel. Någon sättning för dessa inspelningar i Brass Ensemblens namn finns tyvärr inte angiven. Som allra bäst från denna session, lyriskt vackra Ella´s dream och O.P, där det är fråga om frisk attack i spel från Koller och en för mig anonym trombonist i solospel. Huruvida den här musiken utgivits tidigare finns ingen uppgift
Thord Ehnberg
Frisinnad jazz. Och rätt vad det är
dyker det upp en New Orleans-marsch.
Bubble
(Moserobie/Plugged)
För sju år sedan tolkade den norska trion med saxofonisten Atle Nymo, basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Håkon Mjåset Johansen Don Cherrys album Complete Communion, där de valde att utesluta den kornett (Don Cherrys) som ingick i originalinspelningen på Blue Note 1965.
Ett par år senare utökades dock trion med svenske trumpetaren Magnus Broo till en kvartett som tog sig namnet IPA och gav ut albumet Lorena på norska etiketten Bolage 2009. Året efter kom samma kvartett med albumet It’s a Delicate Thing (också på Bolage).
När konstellationen IPA nu firar fem år har den med förstärkning från vibrafonisten Mattias Ståhl växt till den kvintett som framträder på detta tredje album, som givits ut på svenska etiketten Moserobie.
Musiken utgörs av frisinnad jazz där råkraft varvas med introvert reflekterande spel i sju kompositioner varav Magnus Broo står för fyra, Atle Nymo för två och Mattias Ståhl för albumets längsta spår, den ombytliga och dryga elva minuter långa If a Waltz.
Magnus Broos inledande komposition Dolphy är ett hårdsvängande frinummer med, som titeln också antyder, starka influenser hämtade från Eric Dolphy. Huvudrollerna bärs av Nymo och framför allt Broo, vars trumpetspel här är både vassare och starkare än det jag kan erinra mig ha hört från honom tidigare.
Även fortsättningsvis är det insatserna från Broo och den magnifike basisten Håker Flaten som ger de starkaste intrycken här, också i de mer introspektiva och oaccentuerade låtar som inte har samma omedelbara sprängkraft som Dolphy.
En kul öronöppnare är dock den avslutande Ting, också skriven av Broo, en knappa tio minuter lång resa genom såväl grubblerier som infernaliskt sväng. Och rätt vad det är dyker det minsannupp en New Orleans-marsch.
Peter Bornemar
av israelisk/arabisk folkmusik
Shai Maestro Trio
Road to Ithaca
(Laborie / Naxos)
Israeliska musikerna Shai Maestro piano och Ziv Revitz trummor samt Peruanske Jorge Roeder kontrabas hörde jag i vår i en strålande konsert. Med musik ur nu föreliggande skiva, den andra i ordningen, samt titlar hämtade ur föregående, utgiven under fjolåret.
Merparten melodiöst vacker musik vi fick berättad för oss då, likaväl som nu i cd formatet. Där finns skir sommarsaga likaväl som engagemang med enormt tryck i samspel mellan pianot, bas och trummor. Inte så där högt ljudande påträngande utan med en självklar inneboende kraft som bara gör sig påmind i medvetandet. Kreativ jazzmusik med en liten touch av den israelisk/arabiska folkmusikens påbrå. Allt så perfekt i samspel och solon. Det är helt enkelt mycket skickliga musiker som musicerar tillsammans.
Liveframträdandet jag hörde överglänser naturligtvis det som finns på skivan. Så är det alltid, eller åtminstone i de flesta fall. Men det finns en själfull äkta känsla och närhet i skivan som gör att jag spelat den om och om igen. Här andas stämningsfull harmoni och ett sansat tilltalande "sväng" i musiken. Variation till innehåll med spel i broderande utflykter över klaviaturen i intimt samarbete med trummor och bas, till vissa delar spelad med stråke. Som i Paradox och Vertigo.
Untold och The Other Road, däremot sirligt vacker med stramt disciplinerat spel som andas högtid rakt genom medan det är taggat engagemang i spelet i Invisible Thread och Zvuv (The Fly). Skivslut sker med Malka Moma, traditionell bulgarisk visa, där Neli Andreeva sång tillkommit. Helt enkelt en mässa i toner.
Litet frågande till associationerna jag får av skivomslaget. Det här är definitivt inga musiker som behöver stoppa huvudet i marken och gömma sig.
Thord Ehnberg
och nästan majestätisk tenorsaxton
Bent Jaedig
Bent Jaedig Was Here
(Stunt/Naxos)
Tenorsaxofonisten Bent Jaedig (1935-2004) är en av Danmarks smått legendariska jazzmusikanter. Han föddes och växte upp i Köpenhamn men flyttade strax efter sin 20-årsdag till Tyskland, där han spelade med bland andra Rudi Füsers, Albert Mangelsdorff och Peter Herbolzheimer. Dessutom framträdde han flitigt med amerikanska gäster, bland dem Chet Baker, Lucky Thompson, Don Byas och Mal Waldron. Efter några framgångsrika år i Danmarks södra grannland återvände Bent i början av 60-talet till sitt fädernesland och deltog flitigt i det köpenhamnska jazzlivet. Han ledde också en del egna grupper. Snart blev han medlem av såväl Danska Radiojazzgruppen som Danska Radions Big Band. Så småningom hamnade han också i Thad Jones Eclipse, Ernie Wilkins Almost Big Band och Pierre Dörges New Jungle Orchestra, där han var en uppskattad solist.
Jaedig var en mångsidig musikant, lika hemma i den bebop som företräddes av bland andra Sonny Rollins som i swing och friare sammanhang. Hans tenorsaxton var stor och nästan majestätisk och han var tekniskt och harmoniskt mycket driven.
”Bent Jaedig Was Here” är inspelad på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn under ett tvåveckorsgästspel i början av 1969. Till sin hjälp hade Bent ett av den tidens formidabla huskomp på det klassiska jazzstället på Store Regngade. Vid pianot satt Kenny Drew, bakom basen återfanns den då 22-årige Niels-Henning Örsted Pedersen och vid trumsetet hittade vi en något sporadisk gäst i Montmartre-gänget, den egensinnige J.C. Moses, som också gästade stället sex år tidigare i sällskap med Roland Kirk.
Det finns förvånande få skivor med Bent Jaedig. Därför är naturligtvis detta nya album välkommet. Men jag tycker knappast det gör Bent riktig rättvisa. Kvalitén är på hans spel skiftar och pendlar mellan ren rutin och mer inspirerat musicerande. Märkligt nog känns det emellanåt som om han inte drar riktigt jämnt med Drew. Ett par nummer är dock mycket lyckade med lysande spel på alla händer. Den hypersnabba ”Bent´s Got Rhythm” är ett av dem. Likaså ”On Green Dolphin Street”, en komposition som de flesta tenorsaxofonister av Jaedigs kaliber kan utan och innan, är också något man gärna lyssnar på mer än en gång. Här visar också NHÖP upp en del av sitt mästarspel. Fast egentligen tycker jag att Kenny Drew är plattans verkligt stora behållning. Hans personliga, flyhänta, mycket distinkta och alltid svängande pianospel är en fröjd.
Upptagningen är gjord av alltid närvarande teknikern Freddy Hansson på en tvåspårs bandspelare och med tanke på förutsättningarna är ljudkvalitén utmärkt. Vad som dock inte alls är utmärkt är att man på såväl konvolut som i albumhäftet kallar Isham Jones ”There´s No Greater Love” för ”There´ll Never Be Another You”. Fy skäms, Stunt!
Jan Olsson
Inte en onödig ton och varje fras
är komposition i sig. Ett mästerverk!
Frank Wess
Magic 101
(IPO recordings)
Frank Wess allra sista platta - han avled ju nyligen, 91 gammal – är ett mästerverk. Varken mer eller mindre. Ett värdigare minnesmärke är svårt att tänka sig.
Frank tillhörde den smått legendariska tenorsaxgeneration som föddes under första halvan av 20-talet. Några av de andra i detta celebra gäng var Gene Ammons, Sonny Stitt, Dexter Gordon, Lucky Thompson, Paul Gonsalves och Wardell Gray. I sju decennier hann han vara med i svängen, Mr Wess, eller ”Magic” som han kallades av sina kollegor. I början av sin långa karriär spelade han bland annat i Lucky Millinders orkester och i Billy Eckstines stjärnspäckade storband - beboperans viktigaste plantskola - innan han 1953 hamnade hos Count Basie. Där stannade Frank i hela elva år, som alt- och tenorsaxofonist, flöjtist, kompositör och arrangör. Sedan utgjorde han under en tid en fjärdedel av New York Jazz Quartet, en av 70- och 80-talets sorgligt bortglömda grupper. Andra som tog hans tjänster i anspråk var, för att bara nämna några, Benny Goodman, Toshiko Akiyoshi, Doc Severinsen, Frank Capp och Dizzy Gillespie.
På ”Magic 101”, som spelades in i New York under några junidagar 2011, omger sig Wess – som trakterar enbart tenorsaxofon på plattan - med pianisten Kenny Barron, basisten Kenny Davis och trumslagaren Winard Harper. Fyra sjundedelar av repertoaren består av välvalda pärlor ur den outtömliga, amerikanska melodiskatten. Dessutom bjuds vi på en minst sagt gungande version av Thelonious Monks ”Blue Monk”, en innerlig tolkning, med Frank helt på egen hand, av Duke Ellingtons ”All Too Soon” och ett eget opus, en vacker ballad, med smak av självaste Billy Strayhorn, betitlad ”Pretty Lady”. Två nummer, ”Pretty Lady” och Harold Arlens ”Come Rain Or Come Shine” avverkas på duo - tenorsax och piano - medan övriga nummer serveras av kvartetten.
Det märks att Frank Wess har varit med i svängen ett bra tag. Här finns inte en onödig ton och varje fras är komposition i sig. Att säga att fraseringen är formfulländad och ett skolexempel på smak, melodisk fantasi och balans är snarast en underdrift. Dessutom märks inget av ringrost. Allt tycks gå lekande lätt och det märks att Wess, fortfarande sommaren 2011, tyckte att det var lika roligt att musicera som någonsin tidigare.
Om Kenny Barron kan sägas att han är märklig på så sätt att han alltid tycks vara som mest till sin fördel när han samarbetar med andra. På sina egna album är han sällan ens hälften så inspirerad. Tänk bara på Getz-plattorna från Jazzhus Montmartre i Köpenhamn! Här är han alltså åter i högform.
Hur jag än letar hittar jag inget som jag inte tar till mitt hjärta på ”Magic 101”! Det enda jag grunnar lite grand på är vad ”101” kan betyda…
Jan Olsson
inspirerat musicerande
Dave Holland
Prism
(Dare2/Sony)Umeå-aktuella Prism, det vill säga Dave Hollands nya kvartett med gitarristen Kevin Eubanks, pianisten Craig Taborn och trumslagaren Eric Harland, har begått sitt första album. Givetvis på Daves egen etikett, Dare2. Det musikaliska utfallet visar klart och tydligt att det finns all anledning att vara avundsjuk på alla som har för avsikt att bege sig upp till Västerbotten-metropolen i slutet av oktober.
Det faktum att kvartetten är ”ny” innebär knappast att medlemmarna inte känner varandra väl sedan tidigare. Eubanks och Holland samarbetade redan i slutet av 80-talet på albumet ”Extensions”, och även Harland och Taborn är tillhör Daves ”gamla skivbekanta”. Det lite ovanliga med ”Prism” är att gruppen, för ovanlighetens
skull, inte innehåller någon blåsare och kanske också att Holland den här gången har valt att engagera en pianist.Repertoaren på skivan är minst sagt omväxlande – från snudd på Hendrix-röj till blues och skönt balladfilosoferande. Var och en får på ett högst demokratiskt sätt tillfälle att vid upprepade tillfällen säga sitt, vilket medför en imponerande dynamik. Man har också tämligen broderligt delat på komponerandet. Eubanks har skrivit tre av plattans nio nummer, de övriga två var. Mest intressanta och annorlunda är Taborns alster.
Samtliga fyra medlemmar i Prism musicerar lysande och mycket inspirerat. Samförståndet är perfekt och musiken är minst sagt händelserik från första till sista tonen. Vad som gläder mig alldeles extra är Kevin Eubanks medverkan. Efter hela femton år som frivillig (och säkert också välbetald) fånge i Tonight Show verkar han yster som en kalv på grönbete och spelar makalöst inspirerat och fint emellanåt.
Såväl gruppen som plattan tillhör 2013 års viktigaste jazzhändelser.
Jan Olsson
bärare av många starka uttryck
Trespass Trio + Joe McPhee
Human Encore
(Clean Feed)
Förutom att grupperna Exploding Customer, Angles och Trespass Trio alla tre utan svårighet kan räknas in under benämningen frijazz/improvisationsmusik har de saxofonisten Martin Küchen som gemensam nämnare. På ett förträffligt sätt har Küchen också sett till att utnyttja dessa arenor för en musik som utvecklats i en alltmer intressant riktning.
Detta gäller inte minst när han sammanstrålar med den formidable och ständigt oförutsägbare trumslagaren Raymond Strid och den kolossalt mångsidige basisten Per Zanussi i Trespass Trio, i mina öron den minst hårdföra och brutala av de tre konstellationerna.
Förra året kom Trespass trio med det suveräna albumet Bruder Beda (för övrigt ett av förra årets fem bästa jazzskivor enligt mig) och nu återkommer de, förstärkta av veteranen Joe McPhee på tenorsax och pocket trumpet, med en liveinspelning från Salao Brazil i den portugisiska staden Coimbra förra sommaren.
Musiken är förhållandevis lågmäld, men är ändå bärare av starka uttryck för såväl vemod och sorg som vrede och rent av glädje. Det finns också en spirituell anda (eller kanske till och med kalla det andlighet) i musiken som skickar en erinran till det rotsystem som hittar namn som Albert Ayler och Coltrane någonstans närmare stammen.
Av de åtta kompositionerna återfinns den episka Bruder Beda ist nicht mehr och den svängiga A Different Koko även på Bruder Beda, och i likhet med albumet får en komposition - här den klagande A Desert on Fire, a Forest - utgöra både inledning och avslutning.
Starkast intryck ger dock en av rakaste och vackraste kompositionerna på albumet, In our Midst, som Martin Küchen och de övriga fyller med så mycket själ att tonerna nästan gråter.
Peter Bornemar
mellan två exceptionella musiker
Azure
(ECM/Naxos)Pianisten Marilyn Crispell och basisten Gary Peacock hade med bortgångne trumslagaren Paul Motian (1931-2011) en trio som gjorde två utmärkta album för ECM, Nothing Ever Was, Anyway och Amaryllis. Även om Crispell och Peacock, som för övrigt har hunnit bli 66 respektive 78 år, har spelat en hel del tillsammans även sedan Motians död är Azure deras första album som duo.
Musiken på Azure är fördelad på elva kompositioner med sinsemellan väldigt olika karaktär. Dels finns här en improvisatorisk sida, vilken bland kommer till uttryck i titelspåret och Blue, där Crispell och Peacock i totalt samförstånd bollar fragment av toner och klanger mot och mellan varandra. Dels innehåller musiken fyra stycken som präglas av en lyrisk och kontemplativ ådra som genererar musik med djupt stämningsfulla melodier. Av de senare lyser Waltz After David M och Goodbye, båda skrivna av Crispell, särskilt starkt. Utöver dessa innehåller Azure också ett solostycke från var och en av dem.
I jämförelse med de album Crispell och Peacock gjorde i trion med Paul Motian saknar musiken på Azure av naturliga skäl en del av den rytmik den sistnämnde bidrog med, men ger samtidigt än mer utrymme på arenan för det fascinerande samspel som utväxlas mellan de exceptionella musikerna Crispell och Peacock.
Peter Bornemar
hyllning av 50-årig skivhistoria
Terri Lyne Carrington
Money Jungle:
Provocative In Blue
(Concord/Naxos)
Detta är en av de mest välproducerade och glatt överraskande jazzplattor som givits ut på mången god dag. Trumslagaren Terri Lyne Carringtons grundidé har varit att ”högtidlighålla” 50-årsminnet av Duke Ellingtons, Charles Mingus och Max Roachs gemensamma och något ”annorlunda” LP ”Money Jungle”. Av de sex nummer som fanns med på originalutgåvan, som alltså nådde oss skivköpare 1963, har Carrington behållit fyra. De två mest kända kompositionerna på ursprungsplattan, ”Caravan” och ”Warm Valley”, har hon hoppat över och ersatt med ”Backward Country Boy Blues”, ”Rem Blues”, ”A Little Max” och ”Switch Blade”, fyra Ellington-kompositioner som fanns med, när musiken på den halvsekelgamla LP:n så småningom kom ut på cd, som ”bonus”. Dessutom har Miss Carrington lagt till två egna opus, ”Grass Roots” och ”No Boxes (Nor Words)”, och pianisten Gerald Claytons ”Cut Off”, som inte är något annat än en inte särskilt väl dold variation på Ellingtons ”Solitude”.
Även om antalet medverkande på Carringtons album är ganska stort, är plattan i princip en trio-dito. Nyss nämnde Gerald Clayton, 29 år gammal och son till basisten och orkesterledaren John Clayton, sitter vid flygeln och Christian McBride spelar bas. Terri Lyne Carrington återfinns naturligtvis bakom trumsetet. Den mest sensationella gästen dyker upp i ”Fleurette Africane”, 92-årige Clark Terry. Av hans trumpetspel får vi inte höra mycket, men han ”mumblar” nästan som i fornstora dagar. Lite uppkäftigt altsaxspel av Tia Fuller och sång av Lizz Wright, som också finns med på gästlistan, bidrar till festen.
Men – som sagt (=skrivet) – Terri Lyne Carringtons ”Money Jungle: Provocative In Blue” är först och främst ett trioalbum med massor av blues. Dessutom ett alldeles ypperligt sådant. Plattans stora utropstecken, åtminstone för min del, är Gerald Clayton. Hans harmoniska och melodiska fantasi är hans alldeles egna. Men den är tryggt förankrad i traditionen. Peterson, Flanagan, Kelly, Hampton Hawes och några till har säkerligen snurrat flitigt på skivtallriken i det claytonska hemmet ute på den amerikanska västkusten. Och Geralds samspel med den fenomenale basisten Christian McBride är perfekt. McBride skickar förresten en hälsning till Mingus i ”Switch Blade” genom att citera hans basintroduktion i legendariska ”Better Git It In Your Soul”.
Här och var, och för att påminna om Ellingtons ursprungliga avsikt med sin egen ”Money Jungle”: att bekämpa kommersialism och egoistisk penningjakt, har man ”klippt in” snuttar av klassiska tal av Martin Luther King, president Obama och några till. Herbie Hancock läser dessutom ett Ellington-poem.
Ellington-Mingus-Roachs ”Money Jungle” var en av 1963 års viktigaste händelser på jazzfronten. Terri Lyne Carringtons påminnelse kommer tveklöst att också sätta rejäla märken. Ett av 2013 års mest väsentliga album – hittills.
Jan Olsson
stark dynamik och komplexitet
Craig Taborn Trio
(ECM/Naxos)
Den amerikanske pianisten Craig Taborn har vid sidan av att ha spelat med bland andra James Carter, Roscoe Mitchell, Tim Berne och Chris Potter också agerat i egen regi. Med sin egen trio skivdebuterade han 1995, och under det nya millenniets första decennium gjorde han två utmärkta album, Light Made Lighter och Junk Magic, för skivbolaget Thirsty Ear.
För två år sedan kom Taborn med sitt första soloalbum, Avenging Angel, på ECM, vilket kan ses som en förelöpare till trioalbumet Chants, där han spelar med basisten Thomas Morgan och trumslagaren Gerald Cleaver. Två musiker som också ingår i Tomasz Stankos New York Quartet och som Taborn från och till spelat tillsammans med under åtta år, men tidigare inte gjort någon skivinspelning med.
Craig Taborn hör till den skara pianister som gärna ägnar sig åt distinkt spel med stark dynamik och komplexitet, och som ofta förses med mörklagda färger och kantiga melodier. Stilmässigt befinner sig Taborn därvidlag inte alltför avlägset, eller kanske till och med mitt emellan, pianister som Monk, Horace Tapscott och Misha Mengelberg.
De nio kompositionerna på Chants, alla skrivna av Taborn, skiftar i intensitet mellan luftig återhållsamhet och stenhård impulsivitet, där de som hör hemma i den senare kategorin avgjort fångar det största intresset. Vid sidan av det inledande, och galant ryckiga numret Saints avses här i synnerhet de knixiga kompositionerna Beat the Ground och Hot Blood. Även om samspelet mellan musikerna genomgående är formidabelt är det i just dessa tre spår som kommunikationen mellan de tre musikerna når sin fulländning.
Peter Bornemar
Bill Frisell med Orsa Spelmän!
Bill Frisell
(Okeh/Sony)
Det enda man vet säkert, när man lägger på en platta med gitarristen Bill Frisell, är att man inte vet alls vad man kommer att få höra. Bara att det blir något annorlunda.
På sitt senaste album har Bill omgivit sig med sina vapendragare från turnéerna och albumen med sin 858 Quartet, det vill säga cellisten Hank Roberts, violinisten Jenny Scheinman och den fantastiske violaliraren Eyvind Kang. Dessutom har han kallat in trumslagaren Rudy Royston, som vi känner från, bland annat, Dave Douglas kvintett. Något märkligt, kan kanske den tycka som hörde kvartetten med nyss nämnda strängaspelare, som gästade Sverige för ett par år sen. Men ”icke sa Nicke”, Royston passar perfekt in i mönstret och har anpassat sig utmärkt till Frisells musik.
Musiken ja, den påminner en hel del om 858-repertoaren: vacker, originell, nästan pastoral emellanåt, lite avig och överraskande mellan varven, och med en rejäl skvätt folklore med smak av country i botten. Och så lite tvättäkta blues rätt som det är. Vad som är strängt noterat och vad som är improviserat är omöjligt att veta. Förmodligen har man repeterat, vänt och vridit, och så småningom valt ut de versioner av Frisells kompositioner som – enligt Bill och producenten Lee Townsend – har känts mest lämpliga för utgivning.
Bill Frisells musik är nästan omöjlig att peta in i någon särskild genre – om man nu har behov av det. Men den är sympatisk, intressant och mycket personlig. Det skulle förresten vara kul att få höra Bill tillsammans med Orsa Spelmän. Jag ger mig tusan på att de skulle hitta massor av gemensamma nämnare.
Jan Olsson
Lyriskt, poetiskt med Swallows
genomtänkta, smakfulla elbasspel
The Swallow Quintet
Into the Woodwork
(XtraWATT/Naxos)
Steve Swallow, en av dagens skickliga basister började som barn studera piano och trumpet men bytte till kontrabas i tonåren. Musikstudier vid Yale University New Haven Connecticut, fram till 1960 då han flyttade till New York och började spela tillsammans med bland annat med Jimmy Giuffre. I början av sjuttiotalet bytte Swallow den stora kontran till att enbart att spela elbas och blev därmed en bland de tidigaste jazzbasister att arbeta enbart med detta instrument. Och vi har hört honom med många grupperingar genom åren. Vibrafonisten Gary Burton, flertalet välkända pianister som Steve Kuhn, Paul Bley, Chick Corea och under de senaste årtionden med Carla B
ley. I olika kombinationer från större besättningar ner till duo formatet.
Carla Bley som också finns med på denna inspelning, trakterande hammondorgel i den kvintett som här är inspelad i Frankrike hösten 2011, under Swallows namn. Förutom Bley och Swallow spelar Chris Cheek tenorsaxofon, Steve Cardenas gitarr och Jorge Rossy trummor. Musiken enbart Steve Swallow kompositioner skrivna och spelade i den lyriskt poetiska tonskalan som blivit betecknande för hans och Carlas musik genom åren de samarbetat.
Inledning med lätt mystik inneboende i Sad Old Candle, med upprepande tema i mjuka sparsmakade toner. Swallows basspel har alltid varit sansat övervägt i väl genomtänkta tonslingor utan att på något sätt pocka på alltför stor uppmärksamhet. Ändå intressant där attraktiv stämning byggs upp. Här med Grisly Business som utmärkt exempel på hans sansat smakfulla spel, vilket även gäller avslutande Exit Stage Left, där han tar för sig som mest av ljudbilden av skivans tolv titlar.
Det finns dock musik som ryter till, Back in Action, med främst Jorge Rossys trummor med accentuerande spel från övriga instrument som förstärker ljudbilden och ger den något av bop-karaktär med virrilt spel från Cheek´s tenorsax. Unnatural Causes och The Butler Did It, för min del skivans bästa spår, svänger fint i något av jazztraditionell mening men ändå personligt färgat med tenor och gitarr i bra solospel. Suitable for Framing, ljuv som en sommarvisa med gitarren i lead stämma och bas och orgel försynt där bakom.
Thord Ehnberg
det nästan svämmar över!
Marius Neset
Birds
(Edition Records/Plugged)
Jag var väl inte direkt översvallande positiv I mitt omdöme här på DIG Jazz när det gällde den norske saxofonisten Marius Nesets förra album Golden Xplosion.
På nya albumet Birds, har Neset dock krängt av den Garbarek-doftande kostymen och vågat göra något helt annat. Och låt oss kalla det eget, även om här finns referenser till framför allt Django Bates, men även till modernister och minimalister inom den klassiska musiken och till Joe Zawinul och Frank Zappa. En salig, men långt ifrån oäven bukett av inspirationskällor, således.
Det börjar redan med det inledande titelspåret, som är storskaligt orkestrerat, komplext arrangerat och så rikt på intryck att det nästan svämmar över. Sällan har brassinstrument, dragspel och flöjt haft så trevligt tillsammans.
På Birds finns totalt elva låtar, alla skrivna och lika sinnrikt som varierat utmejslade av Marius Neset, vars spel på tenor- och sopransax erinrar en hel del om Michael Breckers, även om det är som kompositör och sammanhållande länk han imponerar mest på Birds.
I sin absoluta närhet har Neset här Ivo Neame på piano, Jim Hart på vibrafon, Jasper Høiby på bas och Anton Eger på trummor, och i en bit utanför Ingrid Neset på flöjt, Daniel Herskedal på tuba, Bjarne Mogensen på accordion, Tobias Wiklund och Ronny Farsund på trumpeter och Lasse Mauritzen på valthorn.
Även om det är för tidigt att redan nu börja spekulera gissar jag Birds är det album Marius Neset kommer att ihågkommas för, och därmed får oerhört svårt att överträffa.
Peter Bornemar
- men gärna ett steg åt ett annat håll
Keith Jarrett - Gary Peacock-Jack deJohnette
Somewhere
(ECM/Naxos)
”Somewhere” är en konsertinspelning från Konst- och Kongresscentrat i schweiziska Luzern och upptagningen är gjord under Jarrett-trions besök i det pittoreska alplandet i juli 2009. Och det är givetvis strålande musik som bjuds. Fattas bara annat. Även om man lätt kan få för sig att man har hört den förut. Det har man också. Miles Davis ”Solar” har förekommit på åtminstone två tidigare plattor (”Tribute” och ”At The Deer Head Inn”, där Paul Motian ersatte DeJohnette) och “I Thought About You” presenterade trion på ”Bye Bye Blackbird” 1991. Kul kanske, för den som vill jämföra. ”Between the Devil and the Deep Blue Sea” och ”Stars Fell on Alabama” kan jag däremot inte påminna mig att jag har hört tidigare med trion, inte heller de två numren ur Leonard Bernsteins West Side Story, ”Somewhere” och ”Tonight”.
”Somewhere” känns som plattans definitiva huvudnummer. Den övergår efter ett i en Jarrett-komposition som påpassligt har döpts till ”Everywhere”. Här får trion blomma ut ordentligt och visar upp sig när den är som allra bäst. En tämligen enkel figur får tjäna som utgångspunkt för häftiga, inspirerade utflykter och ständigt nya infallsvinklar.
Men trots all grannlåt kan man inte låta bli att undra om det inte bör vara nog snart. Det skulle faktiskt vara roligt att få höra Keith Jarrett ta ytterligare ett steg åt något håll innan han går i pension…
Jan Olsson
de intressantaste profilerna
Maria Faust Jazz Catastrophe
(Barefoot Records/Plugged)
Den estniska saxofonisten och kompositören Maria Faust, som numera bor och har sin bas i Danmark, är en av den europeiska jazzens absolut mest intressanta profiler. Musiken hon skrivit för och framfört med Maria Faust Group, Pistol No. 9 och storbandet Maria Faust Jazz Catastrophe har en alldeles speciell karaktär, färgad av både kabaret och minimalism och insvept i oerhört raffinerade arrangemang.
Framför allt gäller detta orkestern Jazz Catastrophe, som är en utbyggnad av septetten Maria Faust Group med ytterligare åtta musiker till en sättning som förutom Maria Faust själv på altsax består av två trumpeter, tre rörblås (klarinett, tenorsax, barytonsax), trombon, tuba, flöjt, gitarr, piano, två basar, trummor samt röst i kombination med omnichord och elektronik. Alla musiker hemmahörande i Skandinavien och Baltikum.
Musiken på albumet med samma namn som orkestern är extremt finstrukturerad, där de sex sinsemellan synnerligen varierade kompositionerna är minutiöst utformade som vore de symfoniska sviter. Efter den klatschiga inledningen med Rocket Thights, som skickar tankebanor åt så skilda håll som Prokofjev och Steve Lacy, kommer det elegiska stycket Love is a Dog from Hell, som i sin tur följs av Superhero Trauma Center med sina fanfarer och tonkaskader.
I det kantiga stycket Figaro och det därpå följande och vagt diffusa Vladimir håller musiken sig nära friform utan att ansluta sig helt, och i det avslutande Love is a Dog from Hell är orkestern tillbaka till det elegiska i vad som nästan blir till en sorgehymn.
I sanning mäktig och mustig musik.
Peter Bornemar
Följande musiker medverkar på skivan: Maria Faus altsax, Quarin Wikström röst mm, Anna Juuliska Nykvit flöjt, piccola, Kasper Tranberg, Tobias Wiklund trumpet, Lars Greve,, Henrik Pultz Melbye, Sture Ericson saxofon, klarinett, Jens Kristian Bang, trombon, Kristian Tangvik tuba, Stephan Sieben gitarr, Morten Pedersen piano, Nils Bo Davidsen, Adam Pultz Melbye bas, Håkon Berre trummor.
Sammansvetsat och soliststarkt
men låter mer Giuffre än Adderley
Jesper Lundgaard Trio
Walk Tall – The Adderley Project
(Storyville/Naxos)
Bröderna Julian (”Cannonball”) och Nat Adderleys betydelse för jazzmusiken efter Charlie Parker kan knappast överskattas. Sedan debuten i New York, i mitten av 50-talet, och fram till storebror Julians bortgång 1975 fungerade de, var för sig men framför allt tillsammans, både som frejdiga trendsättare och omotståndliga vitamininjektioner. Den gospel- och bebopbaserade soul- och funkjazzen, som bredde ut sig under 60-talet, hade aldrig blivit vad blev utan de bägge brorsornas medverkan.
Danske Jesper Lundgaard, en av jazzvärldens mest mångsidiga och uppskattade basister - bland annat bröderna Thad och Hank Jones specielle favorit - har tidigare hyllat Cornelis Vreeswijk och Jimmy Giuffre. Den här gången tyckte han, att bröderna Adderley stod på tur. Tillsammans med sina likasinnade triokamrater sedan 2004, saxofonisten Hans Ulrik och gitarristen Niclas Knudsen, begår han härmed sitt femte alb
um med samma manskap. Cornelis-plattan var utsökt och Jimmy Giuffres 50-talsrepertoar passade naturligtvis gruppen som hand i handske. Inte minst med tanke på sättningen. Men nu, liksom då, har man drygat ut låtarsenalen med ett antal egna ”passande” kompositioner.
Av Adderley-albumets elva nummer är sju sådana som har blivit mer eller mindre förknippat med brorsorna och resten hemstöpt. Kalaset börjar med Joe Zawinuls ”Walk Tall” och slutar drygt 50 minuter senare med Cannonballs ”Sack O´Woe”. Däremellan får vi höra Lundgaards och hans kamraters versioner av ”Stars Fell on Alabama”, som Julian brukade dra till med på konserterna som sitt eget featurenummer, ”Nippon Soul”, ”A Sleepin´ Bee”, som många kanske minns från det klassiska Capitol-albumet med Nancy Wilson och Cannonball-kvintetten, ”This Here”, som inte alls är skrivet av Cannonball, som det påstås, utan av Bobby Timmons, och Joao Donatos ”Minha Saudades”, som fanns med på det sorgligt förbigångna albumet ”Cannonball´s Bossa Nova” (Capitol).
Det något märkliga med detta nya album är att det faktiskt låter mer Giuffre än Adderley om det. Och det var väl inte riktigt meningen? Hans Ulrik har inte särskilt mycket gemensamt med sin kollega Cannonball, varken i temperament eller frasering. Hans spel är mer ”intellektuellt” är fysiskt. Den som tveklöste hade passat bäst samman med bröderna Adderley är Lundgaard. Fast han passar å andra sidan in ungefär överallt med sin fantastiska ton, rytmiska säkerhet och lysande teknik. Även Jespers lite gospelbetonade komposition ”The Reverend” hade säkert suttit fint i de bägge Florida-grabbarnas repertoar. Knudsens ytterst begåvade ”Funny Games”, däremot, hade förmodligen platsat bättre hos Konitz och Tristano än hos de frejdiga Adderley-pojkarna. Niclas Knudsen är förresten inte bara en lite annorlunda och fin kompositör. Han är en superb gitarrist också, frisk, tekniskt fullfjädrad och en oemotståndlig svängglädje.
Visst, ”Walk Tall” är förstås en utmärkt platta. Trion är väl sammansvetsad och som solister tillhör de tre medlemmarna i Jesper Lundgaards trio den högsta europeiska divisionen. Men ändå… Det känns som man har jobbat lite väl snabbt den här gången och som om de tre vännerna själva inte riktigt har trott på sitt projekt.
Jan Olsson (även foto Jesper Lundgaard)
|
tonslingor och superb teknik Chris Potter The Sirens (ECM/Naxos) Saxofonist Chris Potter räknas till de nya intressanta musiker som gjort sig hörd i större sammanhang de senaste två årtiondena med drygt femton skivor inspelade under eget namn. Den första, Presenting Chris Potter, kom 1994 och nu den nyligen utkomma, The Sirens, är daterad september 2011. Och vi kan höra hans saxofoner, tenor och sopransaxofon, på många andras inspelningar. Dave Holland, Paul Motian, Mike Stern är b
The Sirens, den första för ECM under eget namn, med melodier inspirerad av Homeros Odyssey i både dess episka atmosfär och tidlöshet. Virtuost spel av Potter på tenor, sopransaxofon och basklarinett. Han är lyrikern med sångbart melodiska tonslingor i sitt spel och han har en superb teknik. I tätt, både intensivt likaväl som sökande fåtonigt spel tillsammans med Craig Taborn piano, David Virelles preparerat piano, celeste och harmonium, Larry Grenadier kontrabas samt Eric Harland trummor.
Både virilt kraftfull och lyriskt vackert spel på tenor som bäst i öppningslåten Wine Dark Sea, en läcker Kalypso samt Stranger at the Gate, där även medspelare får sin beskärda del att visa upp sitt skickliga solospel, förutom Virelles som inte märks mycket i övrigt i tonbilden. Tilltalande lyrisk balladspel bjuds med Dawn, samt titellåt The Sirens, där även basklarinetten finns med. I sirligt sparsmakat vacker spel rakt genom båda. Flödande kreativ sopran finner vi i Penelope medan det är fråga om långsamt sökande framtoning i Nausikaa, med bra pianosolo och i broderande tonslingor bakom sopranen. Thord Ehnberg |
Men här ren och skär jazzmusik!
Bob James & David Sanborn
Quartette Humaine
(Okeh/Sony)
Kors i taket! Så här roligt har jag inte haft i David Sanborns sällskap, sedan jag hörde honom med Gil Evans nån gång kring 1980. Hans tämligen tillrättalagda altsaxmusicerande och väldiga vibrato har oftast – åtminstone på senare år – bara gjort mig lätt sjösjuk. Men nu minsann, i sällskap med keyboardisten Bob James, som här spelar enbart akustiskt piano och som liksom Sanborn oftast har umgåtts i kretsar någonstans i jazzens utkanter, om ens det, bränner det till ordentligt mellan varven. Den här gången handlar det om ren och skär jazzmusik! Någonstans har jag sett, att man till och med hävdar att plattan för tankarna till salig Dave Brubeck och hans kvartett med Paul Desmond. Det är kanske att ta i, men varför inte? Åtminstone ger inledande ”You Better Not Go to College” associationer åt det hållet.
Tre av albumets nio nummer har Sanborn som upphovsman medan fyra har skrivits av James, som även står för samtliga arrangemang. En standard, ”My Old Flame”, och en komposition av den franska sångerskan och pianisten Alice Soyer, ”Geste Humain”, kompletterar repertoaren. De tre Sanborn-opusen är alla ballader. Bäst av dem är ”Sofia”, som David har tillägnat sin hustru. Av James bidrag, som alla är utomordentliga, fastnar ”Deep in the Weeds”, som avslutar kalaset, allra mest. Den har alla möjligheter att bli en ”hit”, i den mån detta är möjligt numera i jazzbranschen. Men Brubeck kunde, likaså Hancock, så varför inte? Här, liksom i ”My Old Flame”, som har gjorts odödlig av Spike Jones, plockar David fram de bluesiga influenserna från sin gamle läromästare Hank Crawford, och det klär honom alldeles utmärkt.
David Sanborn spelar alltså bättre, friskare och mer inspirerat än på mången god dag, och Bob James påminner om att han inte bara är utsökt kompositör och arrangör utan också en god solist. Hans sparsmakade, välformulerade spel, med smak av både John Lewis och Tommy Flanagan, är väl värt att lyssna på. Och farthållarna, basisten James Genus och trumslagaren Steve Gadd, gör förstås inga av sina beundrare besvikna.
”Quartette Humaine” är Bob James och David Sanborns första samarbete sedan den grammybehängda ”Double Vision” från 1986. Det måste inte nödvändigtvis dröja lika länge innan de möts igen.
Jan Olsson
helgjuten och alldeles färdig.
Charles Lloyd-Jason Moran
Hagar´s Song
(ECM/Naxos)
”Hagar´s Song” är 75-årige Charles Lloyds sextonde album på ECM-etiketten (om jag har räknat rätt). Jag tycker dessutom att det är hans allra bästa platta sedan debuten 1989 på det tyska skivmärket. I klass med legendariska ”Forest Flower” på Atlantic från 1966 alltså.
Lloyds enda sällskap i studion på ”Hagar´s Song” är hans pianist sedan sex år tillbaka, Jason Moran, som tidigare har förgyllt ytterligare tre album tillsammans med den egensinnige saxofonisten från Memphis. Och man förundrar sig storligen över Charles fantastiska näsa för just pianister. Det började med Keith Jarrett för snart ett halvsekel sedan, fortsatte så småningom, efter diverse mer eller mindre märkliga utflykter, med Michel Petruccia
ni, Bobo Stenson och Brad Mehldau. Innan Moran gjorde entré, 2007 alltså, 32 år gammal.
Jason Moran kompletterar Lloyd perfekt. Lyhört, ofta originellt med lite smak av Monk emellanåt. Moran är också den som svarar för de flesta ”jazzmusikaliska” inslagen. Han använder sina soloutrymmen för högst personliga, välformulerade improvisationer och tycks vara ungefär lika hemma i traditionellt jazzpianospel av Pete Johnson-modell som i full såväl rytmisk som harmonisk frihet. Lloyd, däremot, nöjer sig oftast med att presentera de melodier han har valt att bjuda på. Givetvis med diverse utsökta ornamenteringar men utan att bege sig särskilt långt från grundmaterialet. Men sin ton i tenorsaxofonen, den speciella och tunna högt upp i registret, har han givetvis i behåll. Och sällan har den passat så väl och känts så innerlig och vacker som här.
Repertoaren på ”Hagar´s Song”är lika överraskande som välvald. Övningarna inleds med den vackra ”Pretty Girl” (även kallad ”Star-Crossed Lovers”) ur Ellington-Strayhorns svit Such Sweet Thunder. Sedan undfägnas vi med mer Ellington, en skvätt Gershwin, Carl Fishers ”You ´ve Changed”, Earl Hines ”Rosetta”, Bob Dylans ”I Shall Be Relased”, tillägnad minnet av Levon Helm, sångare och trummis i The Band, Joe Greens ”All About Ronnie”, som Chris Connor brukade sjunga, och Brian Wilsons mest kända sång för Beach Boys, som Lloyd samarbetade med på 70-talet, ”God Only Knows”. Nästan bara vackra ballader alltså. Det enda nummer som ”sticker ut” en aning är Lloyds helt fria ”Pictogram”, i vilket han trakterar altsaxofon.
Men huvudnumret på ”Hagar´s Song” är förstås ändå den nära halvtimmeslånga ”Hagar Suite”, en svit i fem satser i vilken Lloyd kärleksfullt hyllar sin ”grand grandmother” – om det är farmors eller mormors mor framgår inte. Denna dam, som såldes som slav vid tio års ålder, hade av lättförståeliga skäl ett hårt liv och hennes historia har uppenbarligen satt djupa spår hos barnbarnsbarnet Charles. Det är en fascinerande resa han bjuder in oss till, från ”färden uppför floden” fram till den avslutande vaggvisan, ”Hagar´s Lullaby”. Lloyd spelar omväxlande tenor- och altsax, men även bas- och altflöjt mellan varven, och Moran trakterar förutom piano också tamburin här och var-
Jan Olsson
som knappast kan överskridas
Peter Brötzmann Chicago Tentet
Walk, Love, Sleep
(Smalltown Superjazzz/Border)
Tillsammans med sin multinationella konstellation Chicago Tentet har saxofonisten och friformsikonen Peter Brötzmann tagit totalmusiken till en nivå som vad gäller kraft och råhet knappast går att överskrida.
Om denna tentett, som ibland omfattar elva musiker, ibland tolv, därmed också nått zenit vad kreativiteten beträffar går förstås att diskutera, men är icke desto mindre en av de anledningar Brötzmann så sent som i november förra året framförde som för skäl för att lägga den nuvarande konstellationen i malpåse. Som mer avgörande orsaker angav han dock dels den tuffa ekonomiska situationen för en grupp av den här storleken - och med musiker spridda i både Europa (Sverige, Danmark, Tyskland) och i USA (Chicago, New York), dels att det blivit alltför mycket rutin i verksamheten.
Hur som helst med den saken är det en fröjd att ta sig 
igenom det här dubbelalbumet, som innehåller mäktig musik inspelad på Café Ada i Wuppertal i april 2011. Materialet utgörs av tre stycken (…to walk in, …to love in samt …to sleep in) på 45, 32 respektive 21 minuter som sinsemellan är mycket varierade vad gäller nyans och dynamik. Detta förstärks också av det faktum att tentetten oftare utgör en arena för olika kombinationer av de exceptionella musiker som ingår än bildar ett kompakt pumpande ”storband”, även om den sidan naturligtvis också lyfts fram.
Förutom Brötzmann själv, som vid sidan av tenor och altsax här också hanterar klarinett och taragot, medverkar Ken Vandermark på tenor, barytonsax och klarinett; Mats Gustafsson på tenor och barytonsax; Joe McPhee på altsax och pocket trumpet; Johannes Bauer och Jeb Bishop på trombon; Per Åke Holmlander på tuba och cimbasso; Fred Lonberg-Holm på cello och elektronik; Kent Kessler på bas samt Michael Zerang och Paal Nilssen-Love på trummor.
Ljudkvaliteten är suverän och exponerar såväl det bombastiska och behagligt brutala i musiken som detaljerna i de mer lågmälda passagerna på ett förträffligt sätt.
Peter Bornemar
men främst en imponerande basist!
Kristin Korb
What´s You Story?
(Double K Music)
På nya plattan, fylld med mer eller mindre välkända standards, har Kristin sällskap av gitarristen Bruce Forman, som många minns från samarbetet med Richie Cole, och trumslagaren Jeff Hamilton. Ett sämre umgänge kan man ju tänka sig.
Kristin är tveklöst en genuin ”jazzsångerska”. Hon besitter en imponerande teknik, intonerar oklanderligt, textar väl och kan tack vare sina harmoniska kunskaper bekymmersfritt ge sig 
ut på djupt vatten. Även hennes ordlösa improvisationer visar, att hon vet exakt vad hon sysslar med. Det hon möjligen saknar en aning är den värme och personliga utstrålning som gör balladerna riktigt trovärdiga. Kanske är Kristin rent av alltför duktig och alltför välskolad?
Om jag då och då – och trots allt - är lite tveksam till Kristin Korbs sång, så är jag helt såld på hennes basspel. Umgänget med Ray Brown har satt djupa spår. Det svänger alltså riktigt ordentligt och här kommer tekniken och den harmoniska bildningen väl till pass. Den melodiska fantasin flödar i Kristins solospel och de gungande basgångarna bakom Bruce Formans eleganta gitarrutflykter är mycket effektiva. Man anar oupphörligt Ray Browns ande i bakgrunden.
Forman, ja. Han är sedan länge en pålitlig jazztjänsteman, som förgyller de flesta seanser han dyker upp i. Liksom Korb verkar kan knappast ha några tekniska problem och han formulerar sig snyggt och prydligt i en stil som har sina rötter i 40- och 50-talens bebop. Inte särskilt upphetsande kanske, men intelligent och snyggt på alla vis. Minst sagt intelligent och snyggt är också Jeff Hamiltons insatser bakom trummorna. Dessutom rasande effektivt. Vispspelet är av yppersta världsklass.
Att Kristin Korb kommer att bli en vitamininjektion och en stor tillgång för jazzlivet i Skandinavien är ställt utom allt tvivel. Hoppas hon stannar länge!
Jan Olsson ( även foto Kristin Korb)
melodier ömt och innerligt
Sigurdur Flosason, Kjeld Lauritsen
Jacob Fischer, Kristian Leht
Night Fall
(Storyville/Plugged)
Den här Köpenhamninspelade skivan innehåller idel kända melodier från den aldrig sinande amerikanska sångboken. Altsax spelar isländaren Sigurdur Flosason, hammondorganist är Kjeld Lauritsen, Jacob Fischer spelar gitarr som en gud och Kristian Leht är den smakfulle trumslagaren.
Skivan har en behaglig tillbakalutad karaktär där de tio melodierna vårdas ömt och med innerlighet. Lauritsens varsamma behandling av orgeln ger en avslappnad inbjudande atmosfär. Det är inte alltid för givet när det stora instrumentet får fria tyglar. Fischers gitarr ligger i den absoluta världstoppen både solistiskt och som harmonisk kolorist.
Flosasons altsax är sparsmakad med en spröd ton som faktiskt kan appellera till Paul Desmond och Lee Konitz. När den i balladerna får ett större sound och vibrato kan jag inte undgå att tänka på Benny Carter och Arne Domnérus vilket skall ses som ett stort beröm. These Foolish Things är ett av flera exempel.
Kristian Leht, som under hösten skall på turné med Scott Hamilton och Jan Lundgren, har ett stort öra som reflekterar snabbt på
kollegernas intentioner. Det märks bland annat i Harry Warrens I Only Have Eyes For You.
I den guldkantade repertoaren ingår de sparsamt förkommande titlarna Gershwins For You, For Me, For Evermore, Matt Dennis Angels Eyes, Cy Colemans Why Try To Change Me som Sinatra hade i sin sångbok. Mer förekommande titlar är Tea For Two, Skylark och The Touch Of Your Lips.
Göran Olson
Lättsamt. lättlyssnat och örontillvänt
Bobby Hutcherson
Somewhere in the night
Vibrafonens spröda kristallklara klang ställd mot en brusande vårflod från en hammond B3 orgel. Javisst, helhetsintrycket blir läckert. Åtminstone när det gäller vibrafon och marimba spelande Bobby Hutcherson tillsammans med organist Joey DeFrancesco Trio i en liveupptagning från Dizzy´s Club Coca-cola på Lincoln Center i New York oktober 2009.
Hutcherson håller sig dock till spel på sin vibrafon denna gång. En musiker som förekommit i många av jazzens stilriktningar och medverkar på skiva med musiker som saxofonisterna Eric Dolphy, Joe Henderson, Jackie McLean med flera och från mitten av sextiotalet kom de första egna inspelningar i några Blue Note LP.
Numera i mer renodlad femtio/sextiotalets hardbops swingfyllda andan med melodiskt vackert lagda harmonier som ger liknande tonbild vi hört i numera bortgångna instrumentkollega Milt Jackson´s spel. Hutchersons vibrafon möter förutom Joe DeFrancesco´s skickligt spelande sin orgel, Peter Bernstein gitarr och Byron Landham trummor i elegant samspel.
Välkända titlar plus två inledande Hutcherson original. En snabb Teddy samt Little B´s Poem, hans kanske mest kända komposition, som här i applådåskor övergår i Milt Jackson´s Skj, med friskt solospel av samtliga. Bästa spår, Duke Ellingtons Take the Coltrane, följt av den vackra Wise One, från just John Coltranes penna. Mycket snabbt tempo i förstnämnda med "taggat" spel från samtliga inklusive trumsolo, medan den senare är innerligt vackert balladspel i mycket långsamt tempo. Allt avslutas med George Gershwin klassikern S´Wonderful.
Thord Ehnberg
som ändå har skärpa och spets.
Lee Konitz - Dave Liebman - Richie Beirach
KnowingLee
(Out Note Rec/Naxos)
Lee Konitz, alt och sopransaxofon, Dave Liebman tenor och sopransaxofon samt Richie Berirach piano, tre herrar i musikaliskt samarbete med sammansvetsat spel där man kan tala om själarnas förening.
Lee Konitz hörde vi för övrigt tillsammans med en tenorist, Warne Marsh, i den första egna kvartettinspelningen han gjorde för New Jazz Records 1949. Precis som då, inte högljutt påträngande musik utan moget övervägt lågmält med små medel som ändå har både skärpa och spets. För mig litet svår musik, men intressant spännande. Efter några genomspelningar för att förstå så uppskattar jag det jag får höra. Samma kriterier gäller i dag, eller maj 2010 då cd:n spelades in. Skönjbar grundmelodi som hela tiden finns där, även i de vida utflykter på obanade stigar i musikdjungeln de beträder. Här finns eget skrivet material likaväl som välkända melodier vi hört i över sextio/sjuttio år vid det här laget.
För att börja med en klassiker, Body and Soul, som Coleman Hawkins gjorde en berömd inspelning av 1939. Här på duo, alt och tenorsaxofon i en mycket känslofull och fin tolkning som i mitt tycke är höjdaren i denna inspelning. Och det finns ett återhållet tilltalande "gung" i låten. Konitz är ju en av skaparan av den "coola" skolan som bröt radikalt mot den i slutet av fyrtiotalet rådande bop-musiken anförda av Dizzy Gillespie och Charlie Parker med flera.
Fler välkänd melodier här är In Your Own Sweet Way, en till inledning lekfullt betonad Solar, som utmynnar i elegant flyhänt spel där musikerna mestadels ligger rätt nära melodin och den avslutande snabbt flyktiga What is This Ting Called Love, nedtecknade med respektive Dave Brubeck, Miles Davis och Cole Porter´s pennor. Alla i personliga tolkningar där musikerna gett sina egna uppfattningar av de välkända melodierna.
Bland det egna materialet finns Konitz komposition Hi Beck, som han spelade in för första gången redan 1951. Här en lång stund på duo tillsammans med Beirach i mycket skickligt samspel innan Liebmans tenorsax kommer in som läcker unison stämma. Titellåt, Liebman/Beirach´s, KnowingLee, i vackert känslofullt balladspel på duo av kompositörerna som av mig en förmodad hyllning till Lee. Universal Lament, vacker allvarlig ballad och Thingin´/ All the Things That… i förunderligt taktfast swingfyllt spel från de tre.
Thord Ehnberg
vacker musik på en och samma gång!
Marc Johnson-Eliane Elias
”Swept Away”
(ECM/Naxos)
En del musik växer ju mer man lyssnar på den. Så har fallet varit med innehållet på Marc Johnson-Eliane Elias nya album ”Swept Away”, som har tillbringat åtskilliga timmar i min cd-spelare vid det här laget. De vackra balladerna, de flesta komponerade av Elias, några av Johnson och ett par av de bägge makarna tillsammans går rakt till hjärtat. Och en del av dem borde vara ”Gefundenes Fressen” för en begåvad textförfattare.
I fem av plattans elva nummer medverkar Joe Lovano, som för dagen har stoppat bomull i klockstycket på sin tenorsaxofon. Men han fraserar förstås som alltid med all den fantasi, värme och känsla för form, som har kännetecknat hans spel ända sedan han dök upp i Woody Hermans orkester i mitten av 70-talet. Dessutom har han ju en kameleonts förmåga att anpassa sig till omgivningen utan att för ett ögonblick radera ut sig själv.
Men huvudpersoner på ”Swept Away” är ändå Eliane Elias och Marc Johnson. Utan att leverera en enda sambasväng (något hon också behärskar till fulländning) har Elias lyckats förvalta den melodiska skönhet som kännetecknar musiken hon växt upp med i sitt fädernesland, Brasilien. Inga vassa hörn där inte! Och hennes klassiska skolning märks på såväl teknik som anslag. Att associationerna går åt Bill Evans håll, och kanske också i någon mån åt Keith Jarretts, är kanske inte så märkligt. Marc ingick ju i Evans sista trio, vilket har satt sina tydliga spår. Inte bara på Marc själv utan även, och i överförd bemärkelse, på Eliane. Johnson får förresten alldeles på egen hand ha hand om skivans avslutningsnummer, den gamla amerikanska folkvisan ”Shenandoah”. Det gör han med bravur och utan att för ett ögonblick försöka briljera – åtminstone inte med sitt tekniska kunnande.
Det var länge sen jag hörde så mycken vacker jazzmusik på en och samma gång. Men smetig, söt eller insmickrande blir den aldrig.
I mitten av februari hemsöker Marc Johnson och Eliane Elias Ystad, Stockholm och Köpenhamn med Joe La Barbera på trummor (det är Joey Baron på plattan). Det bör kunna bli något alldeles extra!
Jan Olsson
Telepatiskt samspel och nästan
hjärtslitande vackert gitarrspel
Garbarek-Gismonti-Haden
Magico – Carta de Amor
(ECM/Naxos)
Trion Jan Garbarek-Egberto Gismonti-Charlie Haden var kortlivad. Den framträdde några gånger kring 1980 och gjorde två uppmärksammade album för ECM, ”Magico” och ”Folk Songs”. Sedan splittrades den. Det var under den era då det började bli inne att blanda olika musikkulturer – med varierande resultat. Norske saxofonisten Garbarek, brasilianske gitarristen och pianisten Gismonti och amerikanske basisten Haden tycktes i alla fall trivas utomordentligt tillsammans och åstadkom musik med åtskilliga gemensamma nämnare.
Nu har ECM ur sina gömmor grävt fram en konsertupptagning med trion, såsom den lät under en konsert i München en vårkväll 1981. Och man undrar i sitt stilla sinne, hur Manfred Eicher & Co har haft hjärta att undanhålla de tre giganternas beundrarskala så mycken underbar musik i drygt 30 år. Det borde givetvis vara straffbart.
Den allra största behållningen, förutom det oftast telepatiska samspelet och samförståndet de tre emellan, har jag haft av Gismontis nästan hjärtslitande vackra spel på sin åttasträngade gitarr. Det är också mer personligt än hans pianospel. Även hans kompositioner, bland dem titelnumret, ”Carta de Amor”, som i översättning till svenska betyder ”Kärleksbrev” och som både inleder och avslutar konserten, är en sann fröjd att ta del av. Hadens bidrag till repertoaren, inte minst hans ”La Pasionaria” (som också finns inspelad med Liberation Music Orchestra) bidrar också till den vällust och värme man känner som lyssnare.
Solistiskt är alltså Gismonti den som sätter de allra djupaste spåren vid sidan av det samlade resultatet. Men Haden och Garbarek gör förstås inte heller någon besviken. Garbarek har förresten sällan spelat vackrare än han gör här. Ändå är han totalt osentimental, vilket han ska ha åtskilliga extrapoäng för.
Kanske skulle albumet ha vunnit ytterligare på att man hade plockat bort ett par nummer. Fast man behöver förstås som åhörare till all grannlåt andas lite också mellan varven…
Jan Olsson
både lusten och spelglädjen
Ahmad Jamal
Blue Moon
(Jazz Village/Naxos)
Än lever gamla gudar! Åtminstone tycks 82-årige Ahmad Jamal fortfarande vara i gott slag, trots att det nu har gått mer än 60 år sen han satt i Columbias studio i Chicago och spelade ”The Surrey with the Fringe on Top”. Sitt senaste album, ”Blue Moon”, spelade han in i höstas i New York tillsammans med basisten Reginald Veal, trummisen Herlin Riley och slagverkaren Manolo Badrena.
Den gode Ahmad – en gång Miles Davis främsta inspirationskälla - har alltså kvar både lusten och svängglädjen. Den där alldeles speciella känslan för nyanser, tempobyten och rytmisk spänning har han också i behåll. Med andra ord allt det som gjorde att vi tog honom till våra hjärtan för ett halvt sekel sedan, då nästan alla andra ”moderna” pianister försökte låta som Bud Powell.
På ”Blue Moon” spelar Jamal ett knippe standards plus Dizzy Gillespies ”Woody´n You” och tre egna och högst förträffliga alster, av vilka ”Morning Mist” är en pärla och en påminnelse om vilken utmärkt och alltför sällan omtalad kompositör Ahmad Jamal är.
”Blue Moon” är Jamals bästa platta på mången god dag. Så bra faktiskt, att man omedelbart längtar efter nästa.
Jan Olsson
varit så till sin fördel
Morgan Ågren/Henry Kaiser/Trey Gunn
Invisible Rays
(7d Media/Naxos)
Även om den svenska trumslagaren Morgan Ågrens har en lång meritlista som innehåller spelningar med bland andra Frank Zappa, Fläskkvartetten, Steve Vai och förstås Mats/Morgan Band är han med globala glasögon inte lika känd som de två amerikanska gitarrister han delar utrymmet med på Invisible Rays. Ett album som av en tillfällighet spelades in Halmstad förra våren i anslutning till det internationella musikermötet IB Expo.
Trey Gunn var med i det brittiska progressiva rockbandet King Crimson åren 1994-2003, och har även spelat med exempelvis David Bowie och David Sylvain. Gunn har genom åren experimenterat med gitarrvarianter som Chapman Stick och Warr-gitarr, och trakterar på Invisible Rays Touch-gitarr och bas.
Trey Gunn hamnar dock här helt i skuggan av den i Oakland bosatte gitarristen Henry Kaiser, som blivit något av en portalfigur inom experimentell rock och improvisationsmusik. Kaiser har spelat med bland andra Fred Frith, Derek Bailey, David Lindley, Herbie Hancock, Richard Thompson och Leo Wadada Smith, men har framför allt gjort en lång rad soloskivor – bland annat på det egna skivbolaget Metalanguage.
Sällan har Kaiser emellertid varit så till sin fördel som på Invisible Rays, där Ågrens hårt flexibla och distinkta spel på trummor tycks mana fram det bästa hos honom. Det 22 minuter långa inledande titelspåret är en ren tour de force för Kaiser, som på ett makalöst sätt tvinnar och tänjer strängarna till en formfri improvisation som vägrar att upprepa sig.
Trots att speltiden sträcker sig över 71 minuter infinner sig aldrig någon känsla av övermättnad, eftersom de elva spåren är så varierade till både form och innehåll. Låt vara att musikens klangfärg har mer gemensamt med experimentell rockmusik än med jazz att göra.
Peter Bornemar
med dofter av all slags musik
Jesper Zeuthen Plus
(Barefoot Records/Plugged)
Den danske altsaxofonisten Jesper Zeuthen hör till den tämligen begränsade skara musiker vars ton är ögonblickligen igenkänningsbar. Hans hårt spända och intensivt rungande vibrato är ytterst tilltalande, och påminner faktiskt inte så litet om det Sidney Bechet pressade fram ur sin sopransax under jazzens stenålder.
Zeuthen spelade från början tenorsax, men bytte på 70-talet till altsax, som han sedan dess trakterat i samarbete med musiker som Don Cherry, Peter Kowald, Bill Frisell, David Murray och Irene Schweitzer, för att nämna en handfull. Dessutom har han en bakgrund som tongivande röst i Pierre Dørges New Jungle Orchestra, med vilken han spelade under åren 1981-1998.
Tillsammans med trumslagaren Thomas Præstegaard och basisten Adam Pultz Melbye bildade Zeuthen för fyra år sedan en trio som 2009 presenterade ett album fyllt av hans egna, synnerligen originella kompositioner.
Utökad med trumpetaren Kasper Tranberg och tubaisten Kristian Tangvik har trion på det nya albumet inte bara blivit en kvintett, utan också vidgat såväl spelplanen som paletten för en form av jazz som lyckas sprida dofter av township jazz, brunnsmusik, orientalisk kabaret, Colemanska harmolodics och europeisk improvisation på en och samma gång.
Den mustigt framförda låtarna på albumet Jesper Zeuthen Plus, alla 14 skrivna av Zeuthen och med ytterligare förstärkning från tenorsax och trombon i tre av dem, får alla sin speciella inramning av snillrika arrangemang. Och i händelsernas centrum finns nästan hela tiden det där sällsamma vibratot från en altsaxofon som tycks kommen från en annan epok.
Peter Bornemar
- och med magiskt samspel
Sam Rivers / Dave Holland / Barry Altschul
Reunion: Live in New York
(Pi Recordings/Forsyte)
Första gången Sam Rivers, Dave Holland och Barry Altschul strålade samman på skiva var på Conference of the Birds, Dave Hollands debutalbum i eget namn från 1972, där även Anthony Braxton medverkade. De tre förstnämnda fortsatte därefter spela tillsammans i olika konstellationer, och utgjorde åren 1972-1978 en trio som ofta höll till i Sam Rivers Studio Rivbea på Bond Street i New York.
Även om trion endast gjorde två skivinspelningar, The Quest (Pausa Records, 1976) och Paragon (Fluid, 1977), var den klart dominerande på 70-talets loft jazz-scen och hade avgörande betydelse för den fria jazzens utveckling i New York.
I maj 2007 sammanstrålade den då 83-årige Sam Rivers med 60-plussarna Dave Holland och Barry Altschul för en konsert på Miller Theater vid Columbia University. Att det hade gått 25 år sedan de tre spelat tillsammans väcker häpnad, inte minst med tanke på den anmärkningsvärda musik de vid det tillfället åstadkom. Hela konserten, närmare 90 minuter fördelade på två set, finns nu utgiven på en dubbel-cd med excellent ljudkvalitet.
Musiken är fritt frambringad i linje med Rivers idé om att spela fritt innebär att kunna spela i princip vad som helst, tonalt såväl som atonalt, folkmusik såväl som flamenco. Utan att ta sig sådana vidlyftiga uttryck är musiken här dock kolossalt varierad, och går sömfritt från stenhårt sväng till passionerat solospel till spräck och tillbaka igen. Allt i en enda obruten ström, där skiftningarna i musiken förstärks av att Rivers växlar mellan växlar mellan tenorsax, sopransax, flöjt och piano.
Samspelet mellan de tre är inget annat än magiskt, och när det gäller de individuella insatserna är det förstås en extra bonus att få höra Dave Holland som den makalösa basist han är. Och med tanke på hans ålder så imponerar givetvis Sam Rivers, som skulle leva ytterligare fyra år (han avled i december förra året).
Peter Bornemar
visar upp såväl toppar som dalar
John Tchicai
(Storyville/Plugged)
Den 7 oktober avled saxofonisten John Tchicai i sviterna efter en hjärnblödning. John Tchicai blev 73 år, och var förmodligen mer känd i Europa, inte minst i sitt hemland Danmark, där han också var född, än i USA. Och det trots att det var under åren 1963-1966, då han var bosatt i New York, som Tchicai gjorde sina mest berömda inspelningar.
Efter att ha sammanstrålat med Archie Shepp vid en jazzfestival i Helsingfors 1962 lockade denne över Tchicai till New York, där han tillsammans med bland andra Shepp och Don Cherry bildade The New York Contemporary Five, som gjorde ett par legendariska inspelningar i Europa.
En annan frijazzgrupp Tchicai var med och grundade under mitten av 60-talet var New York Art Quartet, som också innehöll Roswell Rudd, Milford Graves och Reggie Workman.
Med Albert Ayler spelade Tchicai 1964 in albumet New York Eye and Ear Control och året därefter var han en av de fem saxofonister som ingick i det magnifika 11-mannalag som bidrog till John Coltrane mästerliga album Ascension.
Några anspråk på att nå samma ryktbarhet gör inte musiken på denna dubbel-cd, som återutger två album inspelade i Köpenhamn 1977 respektive 1987, då Tchicai sedan många år tillbaka hade återvänt till Danmark. Samtidigt är det sällan musik har divergerat så enormt som på just de här två skivorna.
Den första cd:n (albumet Strange Brothers) utgörs av fem studioinspelade låtar och sex låtar inspelade live på Club Montmartre 1977. Förutom Tchicai på sopransax, altsax och flöjt utgörs sättningen av Simon Spang-Hanssen på tenorsax, Peter Danstrup på bas och Ole Rømer på trummor. Här finns kraft och passion i originella låtar som sprudlar av en fantasi som för tankarna till Pierre Dørges New Jungle Orchestra, där Tchicai också ingick under en period.
Kontrasten till musiken på den andra cd:n (Put Up the Fight), innehållande tolv studioinspelade låtar från 1987, är vidunderlig. Vid sidan av Tchicai själv på tenor och sopransax, basklarinett och sång (!) medverkar Bent Clausen på vibrafon och synthesizer samt återigen Rømer och Danstrup. Den sistnämnde här dock på elbas och synthesizer.
Om tidens tand ibland smågnager på musik har den på dessa senare inspelningar tagit en rejäl tugga rakt av. Musiken tycks förlora sig i fascinationen för såväl de nya verktygen som de rådande musikaliska trenderna, och det hela ger ett hopplöst daterat intryck. Undantag finns, men de drunknar i sammanhanget.
Separat hade skivorna fått betygen fem respektive två och en halv.
Peter Bornemar
-men man har hört allt förut
Ed Cherry
It´s All Good
(Positone Records/Plugged)
Gitarristen Ed Cherry är förmodligen mest bekant som medlem i Dizzy Gillespies kvartett och storband mellan 1978 och 1992. ”It´s All Good” är hans tredje album i eget namn och en god påminnelse om vilken ytterst kompetent musikant han är. Här framträder Cherry tillsammans med hammondorganisten Pat Bianchi och trumslagaren Byron Landham och bjuder på svängig, lättlyssnad jazz av den modell som Jimmy Smith lade grunden till för 60 år sedan och som inte har förändrats nämnvärt sedan dess.
Cherry har en oklanderlig teknik och en skön och vacker ton i sitt instrument. Han formulerar sig melodiöst, tryggt och linjeskönt. Helt oklanderligt, med andra ord. Men man tycker sig ha hört det mesta några hundra gånger tidigare. Och det har man nog också…
Jan Olsson
Mästerligt solopiano med brett
spektrum av tonvärldar och klanger
Helge Lien
Kattenslager
(Ozella Music/Plugged)
Efter examen från den norska musikakademin, där ryske pianisten Misha Alperin fungerade som mentor, har pianisten Helge Lien använt en bred palett i sitt musikskapande, även om jazzmusiken varit fundamentet. Vanligtvis har Lien hållit sig till trioformatet, såväl i sin egen trio med piano, bas och trummor som i Tri O’Trang med sättningen piano, saxofon och tuba, men har även utgjort ena halvan av duon HERO, då tillsammans med saxofonisten Rolf-Erik Nystrøm.
Med albumet Kattenslager gör Helge Liens sin debut som soloartist på skiva. En skiva som rymmer ett synnerligen brett spektrum av tonvärldar och klanger. Som pianist är Lien mästerlig, samtidigt som han ibland fått bära epitetet excentrisk, vilket också går att säga om musiken här, där samtliga nio kompositioner har sin speciella karaktär.
Inledande Grusveivandrer är ett konstmusikaliskt stycke baserat på improvisation där pianots klanger utforskas både in- och utifrån. Det efterföljande Furulokk drar istället åt det naturlyriska håll Keith Jarrett ofta söker sig till medan Babbel inte varit främmande för Bill Evans att ta sig an. Titelspåret är stycke rytmisk funk där Lien enbart håller sig till dämpade toner i pianots lägre register.
Allra bäst på detta utmärkt varierade album är den knixiga Knyt og kan (som en stenad Hoagy Carmichael framförde Hong Kong Blues) och den ursinnigt vackra Øy.
Peter Bornemar
som tyvärr inte alls berör
Shai Maestro Trio
(Laborie/Plugged)
Pianisten Shai Maestro, född i Israel för drygt 25 år sen, har fått största delen av sin jazzmusikaliska fostran hos sin basspelande landsman Avishai Cohen (ej att förväxla med trumpetaren med samma namn). Dessutom har han en genuin klassisk skolning, vilket tydligt framgår av hans sätt att uttrycka sig på. Han besitter även en minst sagt imponerande fingerfärdighet och har ett anslag som torde få en del instrumentkollegor att blekna av avund.
I vissa avseenden påminner Maestro-trions musik, med idel originalkompositioner, om det som Esbjörn Svensson och hans vänner brukade bjuda på. Gränslösa, ofta öronfägnande improvisationer alltså, med inslag från alla möjliga håll, plus ett tätt och väl fungerande samspel. Skillnaden är bara att där Esbjörn - eller ofta i lika hög grad Dan Berglund eller Magnus Öström - var utmanade och överraskade stryker Shai Maestro och hans bägge medmusikanter både lyssnaren och varandra medhårs. Inte särskilt upphetsande således och faktiskt inte särskilt ”jazzigt” heller.
Bobo Stenson, Chick Corea, Brad Mehldau, Stefano Bollani och – naturligtvis – Keith Jarrett, för att nu bara nämna några som är ute och stryker omkring på samma stigar som Maestro, lyckas alla skapa levande, spännande och personlig musik. Men i Shai Maestros fall har resultatet i alltför hög grad blivit både anemiskt och pretentiöst. Mig berör det inte alls - tyvärr.
Jan Olsson
värd att hålla öronen på
Fredrik Erlandsson
Introducing
Fredrik Erlandsson är trumpetare och kommer från Åland. Han har bland annat studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där han vid sidan av trumpetspelet också pluggade arrangering. Bland lärarna Jan Allan, Ulf Adåker och Peter Asplund. Fredrik rör sig i det idiom kolleger som Lee Morgan, Donald Byrd och Kenny Dorham byggde upp på instrumentets storhetstid - femtiotalet. Med en spröd ton och en fin fraseringsförmåga formar han ett spel som bör harrangeras. Hans framtida utveckling skall bli intressant att följa. Otvivelaktigt är han ett löfte att hålla öronen på.
Fredriks medspelare är pianisten Vladimir Shafranov och basisten Hans Backenroth. Hans spel är som alltid en lisa för örat. Som vanligt är hanen rytmisk trygg botten att luta sig mot. Han är också en mycket personlig solist i ständig utveckling. Shafranov är en bra följeslagare som levererar flera tilltalande solon. Men ibland har han en tendens att blanda in förutsägbara klyschor och klichéer i sina solon. Det är en liten parentes men påhittet är onödigt.
Melodivalet bjuder på flera överraskningar. Dit hör den långsamma tillbakalutade versionen av All Of Me, Dexter Gordons variant på All The Things You Are, Boston Bernie, For Heavens Sake, Can´t We Talk It Over och den sköna balladen My Heart Will Go On. Den snabba My Shining Hour sitter inte riktigt varken rytmisk eller tekniskt. Den känns hackig och stressig vilket inte gäller Fredriks The Organizer.
Göran Olson
utsökta anslag och rytmiska vitalitet
George Shearing
Walkin´
(Telarc/Naxos)
Under större delen av sin långa och framgångsrika karriär var George Shearing (1919-2011) förknippad med sitt unika kvintettsound, skapat ett par år efter det att han 1947 hade utvandrat från England till USA. Unisona vibrafon- och gitarrstämmor parade med Georges egna harmoniskt raffinerade blockackord gjorde att ”September in the Rain” och ”Lullaby of Birdland” plus några dussin andra låtar snabbt hamnade högt upp på försäljningslistorna i såväl USA som Europa.
Mätt på framgångar frigjorde sig Shearing under 70-talet från sitt berömda och inkomstbringande ”sound” och började pröva nya vägar. Dels slog han sig ihop med ett par olika basister och gjorde en rad utsökta duoinspelningar och dels lierade han sig med sångaren Mel Tormé, som delade hans musikaliska ideal och hade samma sinne för elegans, svängglädje och melodisk lek.
På ”Walkin´”, som spelades in 1992, hade Sir George (jodå, han adlades av Queen Elizabeth) sällskap i studion av en av sina trognaste medarbetare, basisten Neil Swainson, och trumslagaren Grady Tate. På repertoaren stod jazzklassiker som, till exempel, Richard Carpenters titellåt, Bud Powells ”Celia”, Lee Konitz ”Subconscious Lee”, Dizzy Gillespies ”That´s Earl, Brother” och Milt Jacksons ”Bags´ Groove”. Alla givetvis exekverade med all den finess, oklanderliga teknik, utsökta anslag och rytmiska vitalitet som var Shearings kännetecken.
Personligen tycker jag mycket mer om George Shearing från den senare delen av hans bana än som han lät på de tämligen stereotypa kvintettinspelningarna, av vilka det så småningom blev lite väl många. Under sina sista 25 år var han betydligt friare än tidigare och gav också åtskilliga prov på sin högst personliga humor. Allra roligast att ta del av är nog alla albumen med Tormé, men ”Walkin´” kommer inte långt efter. Och svänger gör det så det räcker och blir över. En kul platta som fungerar lika fint i bak- som förgrunden.
Jan Olsson
Triojazz som bör ge Steve Kuhn
den uppmärksamhet han förtjänar
Steve Kuhn
Wisteria
(ECM/Naxos)
Pianisten Steve Kuhn är idag 74 år gammal och en ärrad veteran i jazzsammanhang. Han har spelat med alla, från Stan Getz till John Coltrane, och har vid det här laget drygt 30 egna album på sitt samvete. Ända har han av någon outgrundlig anledning förblivit något av en ”doldis” i jazzvärlden. Under några år kring 1970 bodde Steve i Sverige. Hos Monica Z på Lidingö närmare bestämt. Han deltog på den tiden ganska flitigt i det stockholmska jazzlivet och vi tyckte då att han var Bill Evans logiske tronarvinge. Han var en tonväljare av yppersta klass, harmoniskt raffinerad och spelade oftast mycket vackert.
Intrycket har stått sig genom åren och hans ”Mostly Coltrane”, som han spelade in för ECM 2009 med sin trio förstärkt med tenorsaxofonisten Joe Lovano, betraktas med all rätt som ett smärre mästerverk. ”Wisteria”, som har fått sitt namn efter Art Farmers sköna ballad, kommer inte långt efter. Här bjuder Steve på typisk ECM-triojazz av bästa märke, stöttad och inspirerad av två av sina trognaste vapendragare, basisten Steve Swallow och trumslagaren Joey Barron. Lite märkligt är det dock, att det är första gången de tre möts samtidigt i en skivstudio. På tu - men inte på tre - man hand har man alltså träffats åtskilliga gånger genom åren.
Av albumets elva kompositioner är Kuhn ansvarig för sex. Ett par av dem, ”Chalet” och ”Promises Kept”, känner vi igen sen tidigare. Återstoden är, antar jag åtminstone, nyskrivet. På sedvanligt sätt ytterst begåvat och genomarbetat förstås. Swallow svarar för två nummer, Carla Bley för ett och ett, ”Romance”, har den brasilianske sångaren och gitarristen Dori Caymmi som upphovsman. Sist, men definitivt inte minst, kan vi också, som var och en säkerligen förstått, ta del av titelmelodin, Art Farmers snart 60 år gamla ”Wisteria”, som får en ytterst kärleksfull tolkning.
Samspelet mellan, framför allt, Kuhn och Swallow är av högsta kvalitet. Bägge har en utpräglad känsla för melodisk skönhet och verkar känna varandra som om de vore uppvuxna på samma gård, vilket de också är. Åtminstone i överförd bemärkelse.
Kanske kan ”Wisteria” äntligen ge Steve Kuhn den uppmärksamhet han så innerligt har gjort sig förtjänt av genom åren. Det vore inte mer än rätt.
Jan Olsson
med musiker med egna utryck
Randy Weston
And His African Rhytms Sextet
The Storytellar
Live At Dizzy´s Club Coca- Cola
(Motema/Naxos)
Pianisten, kompositören och arrangören Randy Weston är en av jazzens färgstarkaste och personligaste utövare. Han föddes i New York 1926. På klubben Dizzy´s Club Coca-Cola i samma stad spelade hans sextett in sig live i december 2009. Och live låter det sannerligen också på skivan. Westons sexa bestod av rörblåsaren T.K. Blue, trombonisten Benny Powell, basisten Alex Blake, trumslagaren Lewis Nash och percussionisten Neil Clark. Albumet är dedikerat till ”Ultra Man” Powell som dog ett halvår efter inspelningen.
Westons musik har många schatteringar. Den har inspirerats av Thelonius Monk, Duke Ellington och Coleman Hawkins vilket inte bara anas. Till detta adderas starka element från den afrikanska musiken och karibiska övärlden. Alla musikerna har med sig ett eget uttryck som ger musiken accent och färg. Det känns redan i öppningsnumret Chano Pozo som inleds med Weston i eget majestät. I The African Cookbook Suite som innehåller nio kompositioner nås många toppar. Som när Benny Powells trombon släpps in i handlingen eller när Westons hårda pianohantering orsakar euforiska utbrott.
Alex Blake har en feature i The Bridge. Han lägger också in ordlös sång med back up från percussionisten Neil Clarke. I The Shrine attraherar T.K. Blue med ett stämningsfyllt flöjtspel. Powells mjuka trombon blir här såväl känsligt närgående som brutal. Westons eftertänksamma soloparti ger en magisk afrikansk atmosfär som har paralleller till Abdullah Ibrahim. Den lössläppta Loose Wig bekräftar hans bebopådra vilket också märktes i Chano Pozo. Den rytmiska hårdsvängande Wig Loose är ett nummer där kompet får briljera.
Westons klassiska Hi Fly görs i långsamt tempo med komponisten i fronten som lirkar fram fragment av temat. Powells trombon glider
också in. T.K. Blues altsax fyller på med ett solo som ger emotionella vibbar. När melodin övergår till att kallas Fly High ändras tempot och då känns den afrikanska pulsen rejält. Det givande besöket på klubben rundas av med Love, The Mystery Of som bekräftar den afrikanska musiktraditionens påverkan av jazzen.
Göran Olson
på sitt allra bästa spelhumör.
Keith Jarrett
Sleeper
(ECM, 2-cd/Naxos)
Ett nytt album med Keith Jarrett är alltid något alldeles extra. Ett nygammalt dubbelalbum med Jarretts ”European Quartet” är något ännu mer. En sensation rent av! Kvartetten, som också gick under namnet ”The Belonging Quartet” och som gladde oss mellan 1974 och 1979, bestod av, förutom Jarrett själv, saxofonisten Jan Garbarek, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Jon Christensen.
Gruppens tre första album, ”Belonging”, ”My Song” och ”Nude Ants”, betraktas idag som minor classics, medan det fjärde, ”Personal Mountains” inspelat i Japan 1979, möjligen är lite ojämnt – inte minst ljudmässigt. På ”Sleeper”, från samma turné, får vi ta del av en en och en halv timme lång konsert på Nakano Sun Plaza i Tokyo från den 16 april 1979. Och vi får höra fyra mästarmusikanter på sitt allra bästa spelhumör. Garbarek är magnifik och musicerar med massor av energi och oerhört inspirerat. Han växlar mellan tenor- och sopransaxofon, och i ett nummer, ”Oasis”, trakterar han träflöjt och påminner om att han är uppvuxen mitt i den nordiska folkmusiktraditionen. Samspelet mellan Danielsson och Christensen har aldrig känts tätare, åtminstone på skiva, och Jarrett spelar lika vackert, fantasifullt och dynamiskt som någonsin.
Samtliga kompositioner är signerade Keith Jarrett, och vi känner dem alla från tidigare album. Sex av dem finns med på ”Nude Ants” eller ”Personal Mountains”, medan den sjunde, ”So Tender”, är ny för kvartetten men dök upp för snart 30 år sen på trioalbumet ”Standards, volym 2” med Peacock och DeJohnette . Fast var inte orolig – Jarrett har aldrig gjort samma sak två gånger, så det känns inte en enda sekund som ”gamla skivbekanta”. Och ”Oasis” och ”Prisma” är så vackra att man tycker sig vara i himlen…
Varför ”Sleeper” har legat och skräpat i mer än 33 år i München är obegripligt. Men vi får väl glädja oss åt att Manfred Eicher äntligen har bestämt sig för att ge ut grannlåten. Har han månne mer guld på lager?
Jan Olsson
snärtigt innovativ musik
Henry Threadgill Zooid
Tomorrow Sunny/The Revelry, Spp
(Pi Recordings/Forsyte)
Även om saxofonisten och kompositören Henry Threadgill hunnit bli 68 år räknas han fortfarande till nydanarna inom den amerikanska jazzmusiken, och var på 1960-talet i hög grad involverad i organisationen ACME (Association for the Advancement of Creative Musicians) tillsammans med bland andra Muhal Richard Abrams och Anthony Braxton.
Efter att från mitten av 1970-talet och dryga tiotalet år framåt ha utgjort en tredjedel av trion Air (tillsammans med basisten Fred Hopkins och trumslagaren Steve McCall), blev Threadgill i början av 1980-talet ledare för en egen sextett (egentligen en septett) med den udda sättningen två trumslagare, bas, cello, trombon, trumpet och så honom själv på altsax och flöjt.
Decenniet senare utvecklade Threadgill sin musik med gruppen Very Very Circus, som bland annat använde instrument som violin och dragspel och elgitarrer, och sedan ett tiotal år tillbaka leder han sextetten Zooid, som fram till i år gjort fyra album av vilka två volymer av This Brings to Us åren 2009 och 2010 varit de senaste.
På det nu aktuella femte albumet Tomorrow Sunny / The Revelry, Spp fortsätter Threadgill bygga sin egenartade och snärtigt innovativa musik tillsammans med Jose Davila på trombon och tuba, Liberty Ellman på gitarr, Christopher Hoffman på cello, Elliot Humberto Kavee på trummor och Stomu Takeishi på bas. Utrymmet musikerna emellan delas lika i en kollektiv, men samtidigt också individualistisk anda som genomsyrar den strikt strukturerade musiken.
Henry Threadgill själv alternerar mellan flöjt, basflöjt och altsaxofon, och som alltid är det på det sistnämnda instrumentet han är som mest intressant att lyssna på. Av de sex intrikata kompositionerna, alla med sin speciella harmonik, är det Tomorrow Sunny och Ambient Pressure Thereby som ger det starkaste intrycket.
Peter Bornemar
kryddad med legender
Papa Bue & His American Friends
(Storyville/Plugged)
Den 2 november i fjol avled trombonisten och orkesterledaren Arne "Papa Bue" Jensen. Han ledde under drygt 50 år ett av Europas populäraste tradjazzband.
Ett knappt halvår efter Bues död har det danska skivbolaget Storyville gett ut en samlings-CD med inspelningar där Papa Bue och hans Viking Jazz Band spelar tillsammans med sju amerikanska jazzlegender som gästsolister. Den nya CD:n har fått titeln Papa Bue & His American Friends och de 19 spåren är inspelade melan åren 1959 och 1977, som musikaliskt var något av bandets bästa period.
Papa Bue och bandet inspireras av sina gästsolister, som får två eller tre spår var att visa sina färdigheter. Förutom dessa sju gästsolister så kom det fler storstjärnor och gästspelade med bandet, men av olika skäl så gjordes det aldrig någon skivinspelning med dessa.
Första gången bandet hade med sig en gästsolist till skivstudion var våren 1959 och det var klarinettisten George Lewis från New Orleans. Han turnerade då med Papa Bue några veckor i Danmark och Tyskland. Det samarbetet upprepades senare även 1961 och 65, då även Sverige ingick i turnéplanen. De inleder med skivans tre första låtar.
I de följande spåren presenteras bluessångaren Champion Jack Dupree, klarinettisten Edmond Hall, trumpetaren Wingy Manone, pianisten Art Hodes, klarinettisten Albert Nicholas och kornettisten Wild Bill Davison. Den senare var under drygt två år inte bara gästsolist utan fast medlem i bandet.
På skivans tre sista låtar, som lanserar kornettisten Wild Bill Davison, gästas bandet dessutom av gitarristen Jörgen Hallin och i avslutningslåten av sångaren Gustav Winckler.
Detta är en av de bästa samlingsskivorna som hittills kommit ut med det populära danska tradjazzbandet.
Björn Bärnheim
skiftningar i klang och rytmik
Jussi Fredriksson
Jazz Wars l & ll
(Fredriksson Music/ Plugged)
Det är förvånansvärt sällan som skivor från Finland letar sig in i det utbud som vi på västra sidan av Östersjön och Bottenviken tillgodoses med. Mycket egendomligt då grannlandet har många musiker av klass att bjuda på.
Pianisten, keyboardspelaren och kompositören Jussi Fredrikssons grupp är ett talande exempel. All musik har Jussi komponerat. Hans spel är underfundigt och lockar örat. Med sig har han saxofonisten Joonatan Rautio, trumpetaren Jukka Eskola, gitarristen Marzi Nyman,
basisten Jori Huhtata och Jukkis Uotila trummor.
Det är en samling musiker av mycket hög nivå. Musiken kan beskrivas som en urban nutidsjazz med många skiftningar i klang och rytmik.
Den rytmiska delen imponerar med sin intensitet och starka puls där Jukkis Uotilas trummor är en dynamo med aldrig sinande sisu. Att Toots Thielemans har honom som den här världsdelens ledande på instrumentet visar också på Jukkis stora bredd och mångsidighet.
Joonatan Rautio är även han en spelare som inger respekt. Med ett rakryggat auktoritärt tenorsaxspel ger han gruppen en markerad profil. Jukka Eskolas gnistrande trumpet är också tilldragande i sitt smått aggressiva spel.
Marzi Nymans gitarr fäster jag mig vid i Hesitation där gruppens fria utspel får musiken att närma sig kokpunkten. Juri Huhtalas basfigurer bidrar också till gruppens höga rytmiska potens.
Göran Olson
fenomenal improvisationsgrupp
Zanussi Thirteen
Live
(Moserobie/Plugged)
Den norske basisten och kompositören Per Zanussi frontar vanligtvis en synnerligen inspirerande och fenomenal improvisationsgrupp kallad Zanussi 5, bestående av honom själv, en trumslagare och tre saxofonister (bland annat den expressive Kjetil Møster).
På den här liveinspelningen från Nasjonal Jazzscene i Oslo i början av 2011 är kvintetten utökad med ännu en trumslagare, en trombonist, en gitarrist (Stian Westerhus) och ytterligare fem saxofonister. Bland de senare märks Jonas Kullhammar och Martin Küchen.
Materialet är med undantag av Ornette Colemans Street Woman och Fela Kutis Johnny Just Drop skrivet av Per Zanussi, som åstadkommit en blandning av minimalism, braskande vrål och spejsad improvisation som vanligtvis inte förknippas med orkestrar av den här storleken.
Det inledande stycket Balance/Sinawi startar med nästan samma typ av brutala kick i mellangärdet som Brötzmanns Machine Gun – för att sedan övergå till ett närmast kontemplativt stämningsläge.
Här finns också stycken som är av mer meditativt konstmusikaliskt slag (Ghibli), liksom nästan lyriska sådana (Body and Zeuhl), vilket gör albumet i positiv mening oberäkneligt.
Efter alla sidospår handlar sista delen av albumet om renrusig urladdning. Dels i form av den maffigt arrangerade Zoantrophy 2 med sina potensfyllda saxriff, dels den funktyngda covern på Johnny Just Drop, där inte minst Stian Westerhus gitarrspel är mäktigt så det förslår.
Peter Bornemar
kan inte jämföras med något annat.
Hanakana
(Umlaut Records/Plugged)
Med sitt öppna sinne för såväl kammar- och konstmusik som straight jazz och improvisation har den unga fransyskan Eve Risser seglat upp som en av mina absoluta favoritpianister. Oavsett omgivning och sammanhang, och trots att Risser faktiskt inte är någon pianist med särprägel, gör hennes ombytlighet musiken alltid mer spännande och intressant.
Så också i formationen Donkey Monkey, där hennes medspelare är den japanska slagverkaren och sångerskan Yuko Oshima. Oshima har en bakgrund inom rockmusiken, men håller sig numera till friare musikformer som noise och improvisation.
Under namnet Donkey Monkey kom de för några år sedan med det numera utgångna albumet Ouature (Umlaut), och nu är duon aktuell med albumet Hanakana, som innehåller nio spår som spretar åt alla möjliga håll och genomgående känns mer utvecklat än den mer leklystna debuten.
Det inledande titelspåret är ett återhållsamt hörstycke med botten i en röstimproviserad dikt som lugnet till trots ger ett ganska oroligt intryck. Den efterföljande tolkningen av Carla Bleys Can’t Get My Motor to Start är däremot röj rakt på, med låtens distinkta tema omgärdat av bylsiga punktrummor och utlöpare från pianot som nästan vill nå fram till Skrjabin och Rachmaninov.
Fortsättningen är lika omtumlande varierad, med en härligt krokig Wonkey Monkey Boogie och en chaconne i tribut till György Ligeti som de mest omedelbart frestande inslagen.
Donkey Monkeys nära förhållande till både nutida konstmusik, improvisation, rock och jazz resulterar i en sällsynt dynamisk musik som egentligen inte låter jämföras med något annat.
Peter Bornemar
fantasifull Bill Evanshyllning
Chick Corea.-Eddie Gomez-Paul Motian
Further Explorations
(Concord/Naxos, 2-cd)
Under två majveckor 2010 underhöll trion Chick Corea, Eddie Gomez och Paul Motian publiken på jazzklubben Blue Note i New Yorks Greenwich Village. Att Corea hade bjudit in just Gomez och Motian att delta i övningarna berodde naturligtvis på, att han ville hylla minnet av en av sina allra största influenser, Bill Evans (1929-1980). En annan pianist som också hade stor betydelse för Chicks sätt att uttrycka sig på var Bud Powell, som fick sin uppvaktning för cirka femton år sen, både konsert- och skivledes.
Motian var medlem av Bill Evans klassiska Village Vanguard-trio, mellan 1959 och 1963. Gomez kom in i handlingen lite senare och skötte kontrabasen bakom, och nästan lika ofta vid sidan av, Evans under hela elva år med början 1966. Båda hade därmed också ett alldeles speciellt förhållande till 60- och 70-talets mest inflytelserika jazzpianist.
Större delen av repertoaren på de bägge plattor som utgör albumet ”Further Explorations”, och som har en sammanlagd speltid på två och en kvarts timme, består av kompositioner av Evans och mer eller mindre välkända standards förknippade med honom. Men herrar Corea, Gomez och Motian har också bidragit med egna alster. Det på sitt sätt mest märkliga numret är kanske ändå ett Evans-stycke betitlat ”Song No. 1”, som Bills son hade hittat på ett band och som aldrig upphovsmannen själv har spelat in.
Att medlemmarna i trion trivdes tillsammans både med varandra och med den entusiastiska publiken på Blue Note är uppenbart. Jag har inte hört Corea spela så inspirerat, utåtriktat och fantasifullt på mången god dag, varken på skiva eller in natura. Och han gör det givetvis, och tack och lov, på sitt eget harmoniskt intrikata och tekniskt eleganta sätt. Men sällskapet och repertoaren gör ändå att hela anrättningen har fått en tydlig smak av Bill Evans. Motians trumspel är också briljant - följsamt, originellt och uppkäftigt. Precis som vi har vant oss vid under många år. Att han sedan strax före jul inte finns med i svängen längre är ytterst beklagligt. Det enda lilla frågetecknet sätter jag för Eddie Gomez, som med sina tekniska utförsgåvor ibland blir lite väl egoistisk och ekvilibristisk.
Det var mycket nära att jag klämde i med en femte “betygs-dig”…
Jan Olsson
- och Lars pianospel är gudabenådat
Roger Johansen feat. Georg Riedel
Fine Together
(Inner Ear/Naxos)
Norske trumslagaren Roger Johansen har producerat den här lyriska skivan. Musikerna är handplockade och välspelande. Rogers bror Tore spelar trumpet. Som medblåsare har han barytonsaxofonisten John Pål Inderberg. Pianist är Lars Jansson. Bas spelar Georg Riedel. Lika minutiöst har man tagit fram melodivalet. Roger har två kompositioner med, Tore bidrar också med två titlar. Lars har komponerat Hilda Smiles och To The Mothers Of Brazil. Playgame, Melancholia och Little Idas Summer Song kommer naturligtvis från Riedel. Fine Together är Gullins tema medan Jan Johansson släpper till sin Blues In Octaves. Där förändras stämningen och musiken blir djärvare.
Fine Together rekommenderas varmt för de lyriskt inriktade lyssnarna. De tillbakalutade vackra melodierna vårdas ömt av samtliga solister. Man känner deras närhet till materialet. Lars avspända pianospel är gudabenådat. Han har få om ens någon överman i Skandinavien. Riedels mycket personliga spel är en annan begivenhet som hörs för sällan. Mer av den varan emotses. Basen har ju i långa perioder fått stå tillbaka för hans skrivarkonst. Blåsarnas intentioner i temapartierna har känsla och engagemang. De är även tilltalande solister.
Det här samarbetet över landsgränserna tål att upprepas.
Göran Olson
på saxofondueller av klass
George Garzone & FrankTiberi
Audacity
(Stunt Records/Naxos)
Blev verkligen överraskad när jag fick skivan. Tenor-sopransaxofonisten Frank Tiberi född 1928 samspelar med tenorkollegan George Garzione som såg dagens ljus 1950. Tiberi och Garzione är gamla kompisar från Boston där Tiberi varit lärare och mentor för såväl George som Joe Lovano.
Skivan är inspelad i Köpenhamn 2011. Garzione har relationer till den danska jazzen från 1999 då han var lärare vid en jazzcamp. Med då var skivans pianist Rasmus Ehlers som bidragit med flera kompositioner.
De övriga spelarna är basisten Jonas Westergaard och trumslagaren Jacob Höyer. Tre standards spelas, Softly As In A Morning Sunrise, Solar och Theme For Ernie. Tiberi har skrivit My Man. Ej den franska melodi som Dizzy Gillespie hade i repertoaren. De båda saxofonisterna möts i samspel och dueller av klass. Garzone är som förväntat spänstigt alert. Hans spelsinne attraherar storligen.
Efter alla år i storbandsblocket är Tiberi fortfarande en kreativ skapande musiker. I nästan två decennier var han medlem av Woody Hermans orkester och även dess ledare efter Woodys frånfälle. När han använder sopransaxen får klangen ett spetsigare sound. Skivan blev faktiskt en nyttig påminnare om hans kapacitet.
Ehlers är en utmärkt kompositör vars lyriskt vackra W.S. är tillägnad Wayne Shorter. Robustare och hetsigare är hans Minor Delight där han med den fritt spelande trumslagaren Jakob Höyer motar in blåsarna i fräna utmanande attacker. Samma mönster är det i Solar. Basisten Jonas Westergaard är också en rytmisk tillgång och en hörvärd solist när tillfälle ges.
Göran Olson
serveras en näringsrik meny
Jesper Thilo & The American Stars
(Storyville/Plugged) 3 CD
Danske tenorsaxofonisten Jesper Thilo är definitivt en av de mest hörvärda på sitt instrument inom mainstreamstilen. Hans rötter bottnar i den fåra av swing som kollegerna Coleman Hawkins, Ben Webster och Lester Young plöjt upp. Men Jesper kan även gå ett steg framåt i tiden och använda sig av teman som lanserades under bebopepoken. Han är en ytterst driven musiker som alltid lämnar från sig ett fullgott värv.
Inspelningarna är gjorda vid olika tillfällen i Danmark på åttiotalet. Bland de högoktaniga amerikanska stjärnor som hörs finns trumpetarna lyrikern Harry ”Sweets” Edison och den flyhänte Clark Terry. Pianister är infallsrike Kenny Drew och finsnickaren Sir Roland Hanna. Trombonen tillhör Al Grey. Sjunger gör Richard Boone och trumslagare är ingen mindre än Billy Hart. Med andra ord ett nog så respektingivande sällskap. Bland Jespers landsmän som ingår i brokaden återfinns pianisten Ole Koch Hansen, basisterna Hugo Rasmussen, Mads Vinding och Jesper Lundgaard. Trumslagarna Alex Riel, Sven-Erik Nörregard och Aage Tanggaard skall även nämnas liksom gitarristen Ole Ousen.
Jesper visar genomgående en hög nivå. Han är stundtals magnifik i sitt trygga balanserade spel. I det ymniga melodiflödet hittar man teman från den outslitliga amerikanska sångboken. Exempel är Sunday, Lover Man, Sophisticated Lady, Just One Of Those Things, Old Folks, Cherokee och Blue and Sentimental. Antonio Carlos Jobims skjuter till sina bossor Wave och The Girl From Ipanema. De gästande amerikanerna lämnar också ifrån sig bidrag. Allt spelat på ett lekande naturligt sätt av mästerliga musikanter. Den swinglystne lyssnaren har sannerligen en näringsrik meny att hugga in i.
Göran Olson
Den allra sista konsertkvällen
-då släppte Brubeck & Co loss och hade kul
The Dave Brubeck Quartet
Their Last Time Out
(Columbia/Sony, 2 cd))
Någon gång vid årsskiftet 1966-67 bestämde sig Dave Brubeck för att ge sin legendariska kvartett, med Paul Desmond, Gene Wright och Joe Morello, ytterligare ett år. Sen skulle han ägna sig åt att komponera och umgås med sin försummade familj. Två decennier med samma laguppställning kunde också vara tillräckligt, tyckte han. Kvartettens allra sista framträdande ägde rum på Annandag jul 1967 i balsalen på Statler Hilton Hotel i Pittsburgh, Pennsylvania, inför en entusiastisk publik. Och stämningen på estraden tycktes vara lika upprymd som den i salongen, ja rent av lössläppt mellan varven. ”Vi hade ju inget att bevisa längre”, förklarar Dave i albumtexten till ”Their Last Time Out”, ”så vi gick in för att kul istället”.
Att konserten sent omsider har letat sig ut på platta beror på att producenten Russell Gloyd under ett besök i Brubecks hem i Connecticut råkade hitta banden i ett skåp. Dave själv hade fått dem som referensband av den ljudtekniker som hade jul-jour på det anrika Pittsburgh-hotellet 1967. Dessutom hade han glömt bort dem för länge sen. Att inspelningarna, i mono, knappast var avsedda att ges ut märks förvisso, men ljudkvalitén är ändå oväntat bra. För att nu inte tala om musiken! Den är mestadels lysande.
Dave är på sitt mest spirituella humör. Han tar som vanligt ut svängarna ordentligt och slår rytmiska och harmoniska kullerbyttor i långa banor. Som vanligt landar han förstås elegant. Och Desmond är i praktslag. Hans solo i den vackra balladen ”You Go To My Head” – som han också gav en oförglömlig version av tillsammans med Jim Hall åtta år tidigare - är fullt i klass med det bästa han någonsin gjorde på skiva. Vidare är det smått fantastiskt att han varje gång han spelar sin egen ”Take Five” lyckas finna nya infallsvinklar och perspektiv. För naturligtvis avslutas konserten med den komposition som kom att b
li Brubeck-kvartettens största succé någonsin. Lika givet är det att man drar igång kalaset med W. C. Handys gamla ”St. Louis Blues”.
Naturligtvis är det tandemparet Brubeck-Desmond och deras telepatiska samspel man tänker på i första hand, då den klassiska Brubeck-kvartetten kommer på tal. Men på ”Their Last Time Out” påminns vi åter om Gene Wrights och Joe Morellos stora betydelse för helheten. De kompletterar varandra – och frontparet - på ett genialt sätt, trots att de rent rytmiskt är något olika. Morello ligger i ”framkant” och Wright i ”bakkant”, om man säger så, vilket ger både spänning och balans. I den senares komposition ”Set My People Go”, med fragment av diverse sånger som var aktuella under den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talet, visar Wright också vilken utmärkt solist han var i sin glans dagar. Idag har han, 88 år gammal, lagt basen på hyllan. Och Morello, som avled i mars 2011, briljerar förstås som vanligt med sin oerhörda teknisk och sitt fantastiska vispspel.
Som helhet når kanske inte ”Their Last Time Out” riktigt samma höjder som det banbrytande albumet ”Time Out” från 1959. Men för alla som är det minsta intresserade av Dave Brubeck är det ändå ett ”måste”.
Jan Olsson
Lss Jan Olssons intervju med Dave Brubeck
Fantastisk och lycksalig friformjazz
Albert Ayler
Stockholm, Berlin, 1966
(Hatology/Naxos)
Som ingående i turnépaketet Newport in Europé 1966 var Albert Ayler en udda frifågel, särskilt vid sidan av artister som Dave Brubeck och Stan Getz. Hur som helst gjorde Ayler braksuccé och fick publiken i extas under de två novemberveckor som turnén pågick. Inte minst vid konserten i Konserthuset i Stockholm, som svarar för ena halvan av den här förträffliga utgåvan med remastrat ljud.
Den andra halvan utgörs av en upptagning från Berlin-filharmonin veckan innan Stockholm, och har tidigare getts ut på Revenant-boxen Holy Ghost. Men till skillnad från den utgåvan, som resulterade i en stämning från skivbolaget ESP:s boss Bernard Stollman, är utgåvan på schweiziska HatHut-etiketten Hatology sanktionerad av Desiree Ayler, dotter till Albert Aylers hustru Arlene.
Efter att under de första åren på 60-talet ha sökt sig fram och spelat i konstellationer med musiker som inte riktigt kunde fånga upp hans idéer var Ayler på sin topp 1966, och hade samlat ett band som matchade honom perfekt.
Brodern Don på trumpet var ingen ekvilibrist, men hade en ursinnig kraft i sitt spel och var som bror förstås att lita. Basisten William Folwell och trumslagaren Beaver Harris hade inget emot att spela marscher, och den klassiskt skolade violinisten Michael Sampson gav Ayler en utökad palett att kolorera sin musik med.
Låtarna från de båda konserterna är i stort sett desamma, och tillhör såväl Aylers som hans publiks repertoarfavoriter. Truth is Marching In, Our Prayer, Omega (Is the Alpha) och Bells finns på båda upptagningarna, men framförs på väldigt olika sätt. Från Stockholm finns även medleyn Infinite Spirit - Japan (den senare skriven av Pharoah Sanders) och från Berlin en version av Ghosts.
Musiken är förstås fantastisk. En unik form av friformjazz som närmast bokstavligen är lycksalig. Här finns marscher, spirituals och barnvisor inte med som kul kryddor, utan som fundament i Aylers enastående musik.
På skivfronten hör albumet Stockholm, Berlin 1966 tillsammans med Lörrach, Paris 1966 (Hatology), Spirits Rejoice (ESP) och At Slug’s Saloon vol. 1 (ESP) hemma hos den som nöjer sig med Aylers oumbärliga mästerverk.
Peter Bornemar
med megastor verktygslåda
Markus Pesonen Hendectet
HUM
(Unit Records/Plugged)
Markus Pesonen är en 27-årig finsk fritänkande gitarrist som opererar med Köpenhamn och framför allt Berlin som bas. Han ingår i improvisationsgrupper (Vapaatie, haUtUllin!, Stop Thinking, Die Aktif) och i dans- och performancekonstellationer (Superhands, Lichtgestalten), men jobbar även som soloartist och skriver filmmusik.
Och så har Pesonen förstås sitt Hendectet, ett maffigt elvamannaband med musiker från Danmark och Tyskland som ger honom en megastor verktygslåda att använda i bearbetandet av sina sinnrika kompositioner.
På albumet HUM växlar musikens karaktär våldsamt mellan och i låtarna – här finns gott om såväl brutala som finkänsliga inslag – utan att det någonsin känns som effektsökeri. Istället vittnar musiken om ett friskt nytänkande som snarare bygger på tydligt strukturerade arrangemang än fri improvisation.
Markus Pesonen själv, som på albumet spelar både gitarr och lap steel, håller sig inte mer än någon annan i musikens förgrund. Här kan lika gärna Tobias Wiklunds trumpet, Elena Setiéns fiol, Jonathan Ahlboms tuba eller Camilla Barratt-Dues dragspel befinna sig.
Förutom Pesonens egna låtar finns på HUM även en ett par tämligen särpräglade tolkningar av Mingus ”Goodbye Pork Pie Hat” och av Lennon/McCartneys ”A Day in the Life”.
Peter Bornemar
bjuder på tilltalande anrättning
Ron Carter´s Great Big Band
(Sonny Side/ Naxos)
Det är inte var dag man får möta ett nystartat amerikanskt storband. Basisten Ron Carter har på relativt kort tid fått sitt band att slå an på den kräsna New Yorkpubliken. Till sin debuten som storbandsledare har Carter anlitat vännen Robert M. Freedman som arrangör, vilken också har meriter som pianist och saxofonist av klass.
Bob som han kallas har spelat och arrangerat för storband med ledare som Herb Pomeroy, Maynard Ferguson och Woody Herman. Arrangerat har han gjort för artister som Lena Horne, Sarah Vaughan och Harry Belafonte. Han har också varit länkad till Miles, Horace Silver, Eric Dolphy, Herbie Hancock och McCoy Tyner. Filmmusik finns också på tjänstgöringslistan.
Bland skivans kompositioner finns två melodier av Carter och ett nummer av Freedman som blandas med jazzstandards av olika årgångar. Äldre jazzklassiker som St. Louis Blues, Caravan och Opus One har placerats in i collaget bredvid Sonny Stitts The Eternal Triangle, Dizzys Con Alma, Shorters Footprints, Mulligans Line For Lyons och Nat Adderleys Sweet Emma. Det är en tilltalande anrättning som har alla tecken på att gå hem i bredare storbandskretsar. Orkestern har ett väloljat ensemblespel med imponerande leadinsatser. Kompet är av högsta klass vilket inte är någon överraskning. Det brukar vara så när amerikanska storband spelar upp.
Carters Great Big Band är ett intressant nytillskott i storbandsbagen med en uppsjö av solister. Där hörs sopran-altsaxofonisten Jerry Dodgion, tillika saxledare, altsaxofonisten Steve Wilson, tenoristerna Scott Robinson och Wayne Escoferry. Trumpetsolister är Greg Gisbert, Tony Kadlek och Alex Norris. I trombonsektionen hörs Steve Davis, Jason Jackson, James Burton lll och bastrombonisten Douglas Purviance. I det hypereffektiva kompet omger sig Carter med fine pianisten Mulgrew Miller och trumslagaren Lewis Nash. Det här är ett band vars vidare öden bör följas upp i fortsättningen.
Göran Olson
och öppen för nya utmaningar
Charles Lloyd-Maria Farantouri
Athens Concert
(ECM/Naxos)
Mycket ska man höra innan öronen faller av! I och för sig kan man kanske vänta sig ungefär vad som helst av Charles Lloyd, som vid drygt 70 års ålder verkar vara lika nyfiken och öppen för nya utmaningar som någonsin tidigare. Med sin nya ”drömkvartett”, med pianisten Jason Moran, basisten Rueben Rogers och trumslagaren Eric Harland, har han åter fått en omgivning som tillåter honom att ta ut svängarna i minst lika hög grad som han gjorde med den grupp han ledde under andra halvan av 60-talet. Den med Keith Jarrett, Cecil McBee och Jack DeJohnette alltså, med vilken h
an spelade in sina klassiska album ”Dream Weaver” och ”Forrest Flower”.
I juni 2010 strålade Lloyd och hans mannar samman med den grekiska sångerskan Maria Farantouri, känd bland annat för sina tolkningar av Mikis Theodorakis alster, och två grekiska musiker, liraspelaren Socratis Sinopoulos och ”extrapianisten” Takis Farazis. Tillsammans gav de en konsert i det fria, vid foten av Akropolis i Atén, inför en - av jublet att döma – både förtjust och talrik publik. På repertoaren stod en svit, ”Greek Suite”, i tre delar med sammanlagt elva sånger plus några fristående nummer, bland dem ”Forrest Flower” och den vackra ”Requiem”, som vi även har kunnat höra på några tidigare Lloyd-skivor. Sviten, som består av allt från mycket gammal grekisk folkmusik till Theodorakis och den begåvade filmkompositören Nikos Kypourgos, är arrangerad av Takis Faranzis.
Farantouri har en röst som inom den klassiska musiken brukar betecknas som kontraalt, det vill säga den lägsta av alla kvinnoröster. Den är vacker och uttrycksfull, men dessvärre tycker jag inte att Farantouris frasering passar särskilt väl för jazzbruk, något som förmodligen inte är meningen heller. En som däremot, utan besvär, kan anpassa sig är i stället Lloyd, som spelar minst lika fint som vanligt. Och givetvis, som alltid, högst personligt och vackert. Men den som verkligen sticker ut och gör att man nästan hela tiden med glädje lyssnar på den något ”ovana” musiken är Jason Moran. Hans pianospel är fullständigt oemotståndligt.
Jag har sett att några av mina skrivande kollegor har höjt ”Athens Concert” till skyarna. Tyvärr är jag inte, trots ovanstående lovord, lika begeistrad. Fortfarande tycker jag att Lloyds förra album, ”Mirror”, är minst ett par klasser bättre. Men smaken är ju liksom baken…
Jan Olsson
Uppsluppet och festligt -i lagoma doser
Chick Corea- Stefano Bollani
Orvieto
(ECM/Naxos)
Till en början hade jag hjärtans roligt, när jag lyssnade på ”Orvieto”, ett album som fått sitt namn efter den lilla stad i italienska Umbrien där man, i slutet av december varje år, arrangerar en välbesökt jazzfestival.
Just den här plattan, med pianovirtuoserna Chick Corea och hemmasonen Stefano Bollani sittandes mitt emot varandra vid varsin flygel, spelades in under 2010 års näst sista dag. Och att båda var på sitt allra soligaste nyårshumör råder det knappast något tvivel om. Glatt och ekvilibristiskt beger dig sig ystert ut på gemensamma äventyr, oftast på tämligen väl upptrampade stigar. Bortsett från ett par fria historier och varsin egen komposition, i Coreas fall den välkända ”Armando´s Rhumba”, som vi hörde redan för 35 år sen på LP:n ”My Spanish Heart”, består repertoaren av idel standards. Eller näst intill standards i alla fall. Inte mindre än tre bossor ger sig de bägge kombattanterna på, två av Jobim och en, Antonio Almeidas underbara ”Doralice”, som enligt mitt sätt att se det är plattans allra bästa nummer.
70-årige Chick och hans lite drygt hälften så gamla kollega Stefano spelar oftast så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt, vilket kanske i och för sig kan göra detsamma. Men tyvärr har båda lätt för att falla för frestelsen att briljera, vilket blir lite tröttsamt att ta del av. Åtminstone i längden. Utan att skämmas det minsta tar de också till diverse ”skamgrepp”, när andan faller på. Och det gör den titt som tätt. Lite stridepiano här och några takter boogiewoogie där är alltså inget de avhåller sig ifrån.
”Orieto” är en ovanligt uppsluppen och festlig platta. Utan större djupsinnigheter förvisso men väl värd att äga och plocka fram ibland, när vardagen känns för svår. Fast liksom choklad och cognac bör den avnjutas i lagom, inte alltför stora doser. Att spela igenom hela plattan i en följd gör att man känner sig mätt långt innan den häftiga slutbluesen.
Jan Olsson
danskar tolkar Lars Gullin
Christina von Bülow & Fredrik Lundin
Silhouette
(Stunt/Naxos)
Det är märkligt hur väl Lars Gullins musik har stått sig genom åren. Det har snart gått 60 år sen vi hörde ”Silhouette” för första gången och nästan lika länge sen är det som den undersköna ”Danny´s Dream” fick oss att gråta en skvätt och sucka av hänförelse. När danska altsaxofonisten Christina von Bülow och hennes landsman och barytonsaxofonspelande kollega Fredrik Lundin tillsammans tar sig an dessa nationalromantiska mästerverk känns de fortfarande lika daggfriska som vårens allra första primörer.
I frontlinjen på Silhouette, ja kvintetten kallar sig så, finns - förutom Lundin och von Bülow, som ibland låter som en lycklig korsning mellan Lee Konitz och Rolf Billberg - också gitarristen Jacob Fischer. Fischer, denne smått otrolige kameleont som en gång hårdlanserades av Svend Asmussen, tar förresten över Arnold Johanssons ventilbasunstämma i ”The Flight”, som i princip avverkas i Gullins originalarrangemang från 1958. Förutom sex välkända Gullin-kompositioner har de bägge kapellmästarna även smugit i
n två egna nummer var. Dessutom har de infogat Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, som naturligtvis passar alldeles utomordentligt i sammanhanget. Gullin och Adolphson var på många sätt samma andas barn. Samma känsla för nordisk musiktradition och ofta samma lätt vemodiga underton.
Såväl von Bülow som Lundin är utomordentliga solister. Deras känsla för form och melodisk skönhet gör dem till perfekta tolkare av Lars Gullins odödliga musik. Strax före jul 2009 turnerade de i Sverige med sin grupp Silhouette och framförde bland annat den musik vi får höra på skivan. Är det inte dags för en repris snart?
Jan Olsson
hos legendarisk jazzdrake
Roy Haynes
Roy-Alty
Featuring Chick Corea, Roy Hargrove
and The Fountain Of Youth Band
(Dreyfus Jazz/Naxos)
En stor drake inom jazzen är trumslagaren Roy Owen Haynes. Född i Boston 1925 och fortfarande aktivt skapande. Jag upptäckte honom på skiva i början på femtiotalet. Då var han medlem av Sarah Vaughans band. Men etablerad var han redan då. Han hade varit lierad med tungviktare som tenoristen Lester Young och bebopfadern Charlie Parker. Pianisten Bud Powell hade också glatt sig åt Haynes välartikulerade spel. Till dettas skall läggas samarbetet med Louis Russells band och mötet där med Louis Armstrong. Mosaiken fortsätter med spel med John Coltrane, Eric Dolphy, Dizzy, Miles, Rollins, Getz, Monk, Pat Metheny, Gary Burton, McCoy Tyner och Chick Corea. Detta var en grabbnäve ur en sällsynt rigorös CV. Något som kan vara nyckeln till de tusen skivinspelningar han avverkat.
I sitt alerta band Fountain Of Youth Band har Haynes altsaxofonisten Jaleel Shaw, pianisten Martin Bejerano och basisten David Wong. Alla musiker av hög rang och intressanta solister. Shaws spel drar jag en extra lans för. I Alfred Newmans filmmelodi balladen Pinky är han vackert anslående. Melodierna är av mångskiftande slag med en klar jazzaccent. Bopteman som Off Minor, Tin Tin Deo och Miles Davis Milestones samsas med evergreenen These Foolish Things, Sonny Rollins Grand Street och McCoy Tyners Passion Dance. Haynes skjuter in sin All The Bars Are Open i det attraktiva utbudet. Gästar gör trumpetaren Roy Hargrove och pianisten Chick Corea vilket ger skivan än mer lyster. Corea medverkar i Off Minor och All The Bars Are Open. Spelet i Monkmelodin är mer än lysande. Dialogen med Haynes i duoleken är magnifik. De gör även en stor tvåmansuppvisning när de klacksparkar sig fram på Nackamanér i All The Bars Are Open.
Hargrove är på ett lysande spelhumör. Det avslöjas omedelbart i inledningsnumret Grand Street. Intensiteten och energin gör honom till en av dagens absolut intressantaste solister. Hargrove äger en jazzsjäl som befruktar såväl medspelare som lyssnare. Den lyriska känslan ligger i den övre skolan. Hans underbara tolkning med flygelhornet av These Foolish Things är himmelskt ljuvlig. Känslan för latinbetonad jazz kommer fram i Chano Pozos tema Tin Tin Deo. Där rör han sig på Dizzy Gillespies bakgård.
Göran Olson
Här finns energi, idéer och makalös teknik
Marius Neset
Golden Xplosion!
( Edition Records)
Marius Neset är en 25-årig norsk saxofonist bosatt i Köpenhamn, där han för några år sedan träffade den brittiske keyboardisten Django Bates. Bates tog med Neset i sitt storband StoRMChaser (som stavas precis så), i vilket han fortfarande ingår – liksom i Bates kvartett Human Chain.
Förutom att Neset också är medlem i bland annat den norsk-svensk-danska gruppen JazzKamikaze kom han för två år sedan ut med albumet Suite For The Seven Mountains (Calibrated Records) i eget namn.
På Nesets andra album Golden Xplosion!, där han framför elva egna kompositioner tillsammans med nämnde Django Bates på keyboards, Jesper Høiby på bas och Anton Eger på trummor, är hans förebilder Joe Henderson, Wayne Shorter och Michael Brecker i stor utsträckning så gott som frånvarande.
Istället framträder en saxofonist med ett eget uttryck, fyllt av energi och idéer - och präglat av en makalös teknik, där musiken bär influenser från många håll. Inte minst från den musik Django Bates är förknippad med.
Även om samtliga låtar är gedigna, och lika varierat som finurligt strukturerade, sticker den turbo-boppiga City on Fire ut. Liksom det pastoralt böljande stycket Saxophone Intermezzo och Nesets solonummer Old Poison (XL).
Marius Neset har hyllats som Wunderkind på fler än ett ställe. Det behövs dock aningen mer för att även jag ska ansluta till den kören.
Peter Bornemar
-men helt idealiskt!
Richard Galliano
Nino Rota
(Deutsche Grammophon/Universal)
Tillsammans med Keith Jarretts och Sonny Rollins konserter i Köpenhamn var accordeonisten Richard Gallianos maffiga Nino Rota-hyllning i Ystad den gångna sommarens riktigt stora festivalupplevelse. Galliano kom med ett smått osannolikt gäng till den skånska jazzfesten, vårt lands i särklass mest imponerande tillställning i genren. Eller vad sägs om Dave Douglas trumpet, John Surman klarinett, sopran- och altsaxofon, Boris Kozlov bas och Clarence Penn trummor. På papperet en något udda samling, men i verkligheten helt idealisk. Åtminstone när det gällde att tolka Nino Rotas fantastiska filmmusik.
Att ge sig på den geniala musik som den italienske kompositören Nino Rota (1911-1979) skrev för filmklassiker som Francis Ford Coppolas Gudfadern, Federico Fellinis Cabirias nätter, La Strada, Amarcord och Det ljuva livet kan kanske tyckas något vågat. Att de suggestiva, häftiga, ömsom dramatiska och ömsom vackra melodierna skulle fungera utanför sitt sammanhang var ingen självklarhet. Men resultatet blev strålande: bebop, Argentina, Frankrike och Italien i en enda härlig röra - massor av värme, ekvilibristik och temperament. Och de musiker som Galliano hade valt att omge sig med visade sig naturligtvis vara helt idealiska.
Mångkunnige Dave Douglas lär, något förundrad över Richard Gallianos intentioner, ha frågat hur han hade tänkt sig, att man skulle finna den rätta attityden till Rotas ofta originella musik. ”Titta på filmerna”, svarade Galliano, ”så förstår du.” Kanske var det just där hela hemligheten låg…
Att uppleva musiken live var förstås en upplevelse utöver det vanliga. Men den fungerar sannerligen utmärkt även i tillplattat skick. Tveklöst en av 2011 års mest hörvärda album!
Jan Olsson
Ännu en dyrgrip i Jarrettsamlingen!
Keith Jarrett
Rio
(ECM/Naxos)
Få kommer i närheten av pianisten Keith Jarretts improvisationer. När han framträder i solokonserter är han en lyssnarmagnet. Enmansföreställningarna i Köln och Milano blev storsäljare av sällan skådat mått. Nu är han i Rio de Janeiro närmare bestämt i april detta år. Besöket blev en dubbel-CD. Men innan jag går vidare in i konserten har det hänt en sensation. ECM som mer eller mindre konsekvent hållit sig till ett stramt svart/vit konvolut har gjort en helomvändning. Den nya designen med en glödande kombination av gult och rött är anslående. Faktiskt lika lockande som när Miles Davis och Gil Evans Sketches Of Spain släpptes på det tidiga sextiotalet.
Jarrett visar upp sin fabulösa pianohantering i femton odöpta nummer inför en entusiastisk publik. Han klär sig i flera munderingar under det frigjorda spelets gång. 
Ljusa impressionistiska avtryck görs som för tankarna till Debussy och Ravel. Robust och smått brutalt kan han också uppträda med ett imponerande kraftigt anslag där flygeln får bekänna färg. Det behövs när Jarrett ger sig ut på vida utflykter i frigjorda absoluta improvisationer.
De bombastiska attacker han utsätter instrumentet för kan få vilken klassisk pianist som helst att blekna. Vänsterhanden visas också oväntat upp med honky-tonkspel i den omtumlande och omväxlande konserten. Trots det ohämmade briljanta spelet i det höga registret sätter jag gärna spotlighten på vänsterhandens rörelsemönster. Den här skivan vill jag inte vara utan. Den får trängas i min Jarrettsamling med de andra dyrgripar han mejslat fram.
Göran Olson
Smak av klassisk impressionism,
Miles och italiensk folkmusik
Enrico Rava Quintet
Tribe
(ECM/Naxos)
På sitt förra ECM-album, ”New York Days”, omgav sig Rava, bortsett från sin pianospelande landsman Stefano Bollani, med enbart amerikanska kollegor, bland dem trumslagaren Paul Motian. Den här gången, på ”Tribe”, som spelades in i oktober förra året, presenterar han sin ordinarie, italienska kvintett, i vilken hans ”gamle” (född 1975) vapendragare, trombonisten Gianluca Petrella ingår. Samme Petrella som också återfanns vid hans sida i Köpenhamn 2002, då han tilldelades det årets Jazzpar-pris. I övrigt består gruppen av unga italienska fantomer, av vilka endast trumslagaren Fabrizio Sferra är känd utanför den trängre vänkretsen. Basisten lystrar till namnet Gabriele Evangelista och pianisten heter Giovanni Guidi. Men den sistnämnde kommer inte att vara okänd särskilt länge till. I likhet med ovan nämnde Stefano Bollani är han redan mogen för ungefär hur stora uppgifter som helst. Han spelar mycket personligt, med en utpräglad känsla för melodisk skönhet och han har ett anslag som borde få de flesta av hans kollegor att blekna av avund. Dessutom passar han, med sitt återhållna, eftertänksamma sätt att uttrycka sig på, Rava som hand i handske.
Av albumets tolv nummer står Enrico Rava som upphovsman till elva. Det tolfte är en kollektiv historia. Nästan allt är ballader och somligt har vi hört tidigare i andra tolkningar. Och som vanligt spelar Rava precis så vackert som han brukar. Skirt och lyriskt, ja nästan lite melankoliskt mellan varven och med smak av Miles, klassisk impressionism och italiensk folkmusik, ömsom strukturerat och ömsom fritt. Ytterst hörvärt!
Är det någon musikant på jorden som jag skulle vilja höra som gäst i Tolvan Big Band, så är det Enrico Rava. Vad säger du om det, Helge Albin?
Jan Olsson
Musiken är spängfylld av styrka
IPA
It’s a Delicate Thing
(Bolage/Naxos)
IPA är en kvartett som till tre fjärdedelar är norskflaggad i form av tenorsaxofonisten Atle Nymo, basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Håkon Mjåset Johansen. Den återstående fjärdedelen utgörs av svenske trumpetaren Magnus Broo.
För två år sedan kom IPA med debutalbumet Lorena, som var en krispig frijazzexplosion i en melodiös anda som erinrade om 60-talets amerikanska avantagardejazz. Fundamentet för nya albumet It’s a Delicate Thing är ungefär detsamma, men här är referenserna inte lika tydligt amerikanskt färgade.
De fint balanserade men på samma gång furiöst exalterade dialogerna mellan Broo och Nymo, som emellanåt även spelar basklarinett, skickar dock vid fler än ett tillfälle tankarna till samspråket mellan Don Cherry och Ornette Coleman, och någon gång även till de andliga urladdningar som utmynnade från Albert Ayler i par med Donald Ayler.
I de flesta av albumets sju låtar, fyra skrivna av Broo och tre av Nymo, är musiken sprängfylld av styrka, vilken i hög grad genereras av Håker Flatens ursinniga basspel och Mjåset Johansens synnerligen distinkta trummor. Och även när det inte ryker för fullt, som i den kontemplativa Tredjemann, finns en kraft som bara väntar på att förlösas.
Peter Bornemar
med stor och proffsig orkester
Forsvarets Musikkorps Nord-Norge
Tanti Saluti… Best Regards…
Solister. Lars Jansson.
Gabriele Mirabassi, , Helge Sveen.
Conductor Arild Stav
(Turn Left/ Naxos)
Det förbryllande orkesternamnet, orkestern kommer från Harstad i norra Norge, kan inge reservationer från många lyssnare. Men lugn det handlar inte om militärmusik. Bland dem som arbetat med orkestern finns Tim Hagans, Nils Landgren och Jim McNeely. Det som tonar fram är välskriven musik med en stor professionell orkester vars breda instrumentation utnyttjas av skivans skrivare. Solisterna, den italienska klarinettisten Gabriele Mirabassi, pianisten Lars Jansson och sopransaxofonsiten Helge Sveen har alla varit delaktiga i musiken där stora ytor lämnats för improvisationer. Minutiöst har den stora orkesterns klangmöjligheter utnyttjats i arrangemangen både i jazzform och som konstmusik. Rörblåsarna ger verkligen ifrån sig en färg som fångar. Brassets samklang håller också hög klass.
Nyupptäckt för mig är Mirabassi vars rena vackra ton attraherar. Han låter som en blandning av Paquitio D´Riviera och Putte Wickman i temapresentationerna med sin genuina träklang i instrumentet. Han passar perfekt in i Lars kompositioner A Rare Italian Bird, Hilda och den eftertänksamma Hope som arrangerats av Frode Thingnaes.
Solistiskt är Lars en stämningsfull arkitekt med sitt intima spel där det vackra anslaget väcker känslor. Han är en musiker som verkligen skall lyftas fram när man diskuterar pianister. Hans kompositioner är innerliga och berör. I den dynamiska Harstad By Night bjuder han på magnifikt spel. Helge Sveens skrivkonst visas i Phone You When I Get There där han är lyckad solist. Han har även arrangerat Struzzi Cadenti med Mirabassi och Lars som storslagna solister. Mirabassi är ensam solist i Sveens tolv minuter långa Tanti Saluti. I Sveens L´Eschimese Latino imponerar trumpetaren Marius Haltli som är vass och tuff på latinovis.
Göran Olson
mer Fischer än Reinhardt
Jacob Fischer
Django
(Gateway)
Det sägs att den danske gitarristen Jacob Fischer, som vi i Sverige kanske mest känner som mångårig medlem i Svend Asmussens kvartett, medverkar på ungefär 150 skivor. Men märkligt nog är ”Django” bara Jacobs tredje egna alster. Precis som på sitt första album omger han sig med sina två ”ordinarie” spelkamrater, basisten Hugo Rasmussen och trumslagaren Janus Templeton. Och liksom på platta nummer ett har han bjudit in en gäst. Förra gången var det Svend Asmussen och den här gången heter importen Francesco Cali, en numera i Danmark verksam dragspelare från Sicilien. Dessutom har han förstärkt det bakre ledet med en kompgitarrist, Regin Fuhlendorf.
Som framgår av skivtiteln är ”Django” en hyllning till zigenarjazzens okrönte kung Django Reinhardt, en av Fischers många favoriter. Andra är, säger han själv, Wes Montgomery och B.B. King. Men ändå låter musiken sällan som den som i decennier, gång på gång, har påtvingats oss av mer eller mindre begåvade ”Hot Club-formationer” från bägge sidor Atlanten. Visst finns det tydliga spår av Django i Jacobs snabba, akustiska löpningar och glissandi. Men framför allt låter det Fischer. Hans fantasifulla, harmoniskt och melodiskt raffinerade musicerande är hans eget liksom hans smått fenomenala ackordspel.
Av albumets 15 nummer har Jacob själv komponerat sju. Samtliga väl genomarbetade och ”lagom” arrangerade. Av dem gillar jag särskilt den svängiga samban ”Sonho Carioca” och den vackra ”Metabolic Age”. Men topparna är faktiskt ändå några nummer som lånats in utifrån. John Lewis ”Django”, komponerad för The Modern Jazz Quartet 1953 - samma år som Django Reinhardt avled, är, precis som MJQ:s originalversion, ett mästerstycke med superba och formsäkra soloutflykter. En annan höjdare är de två sammanflätade styckena av Nino Rota ur Federico Fellinis Oscarsbelönade och oförglömliga film ”Amarcord”. Ytterligare en höjdpunkt på ”Django” är Jacobs soloversion av den gamla slagdängan ”Brother, Can You Spare a Dime”, som Jay Gorney ursprungligen skrev för musikalen ”Americana”, som gick på Broadway under depressionsåret 1932 och blev en landsplåga i Bing Crosbys version. ”Theme for Ernie”, Fred Laceys hyllning till altsaxofonisten Ernie Henry och som förekom på John Coltranes 1958-album ”Soultrane”, tar man också gärna till sitt hjärta.
Pianodragspelaren Francesco Cali bidrar till att ge musiken en skön smak av såväl Sydamerika som Frankrike och Italien. Även om han, precis som alla sina instrumentkollegor världen över, inte är någon Galliano, bidrar han på ett ypperligt sätt till att få musiken att kännas både lite annorlunda och konsekvent - trots diverse stilmässiga skutt. Och Hugo Rasmussen, Ben Websters gamle favoritbasist, gör förstås ingen besviken. Säkerheten och tryggheten själv!
”Django” är utan tvekan Jacob Fischers bästa album. Hittills! Det lär komma fler framöver.
Jan Olsson
Archie Shepp & Joachim Kühn
Wo!man
Harmonia Mundi/Naxos
Två av den moderna jazzens mer frispråkiga veteraner, den amerikanske 74-årige saxofonisten Archie Shepp och den tyske 67-årige pianisten Joachim Kühn, strålar här samman för första gången på väldigt många år, nära nog ett kvartssekel sedan.
Det är ett lysande möte i musik som blandar egna kompositioner med klassiker som Earle Hagen och Dick Rogers Harlem Nocturne, Ornette Colemans Lonely Woman och inte minst Duke Ellingtons Sophisticated Lady. Tolkningen av den sistnämnda hör för övrigt till en de mest blodfyllda som någonsin spelats in.
Även om båda herrarna har rötter i frijazzen är musiken här allt annat än frigjord eller trotsig till sin natur. Snarare blir Shepp, som fortfarande har en rejält fläskig ton i sin lur, här ett än tydligare eko från Ben Webster och Coleman Hawkins. En genklang som fungerar förträffligt tillsammans med Kühns kraftfulla ackordspel i kombination med hans i det närmaste romantiska men också synnerligen distinkta anslag. Det är stor och inspirerande musik sett ur alla upptänkliga perspektiv.
Peter Bornemar
Hanna målar upp ett imponerande scenario
Sir Roland Hanna
Solo Piano
(Storyville 2cd / Naxos)
Roland Hanna, sedermera titulerad Sir Roland Hanna, var en av de
pianister som bidrog till epitetet Detroitpianister som myntades under femtiotalet. Hans äldre företrädare var mästare som Hank Jones, Barry Harris och Tommy Flanagan. Hanna föddes 1932 och gick bort 2002.
Han hördes bland annat med Benny Goodman, Charles Mingus och Thad Jones – Mel Lewis Orchestra på jazzens högborg i New York Village Vanguard. Där gjorde han sin berömda version av Thad Jones vackra A Child Is Born.
Inspiration hade han fått av kollegerna Art Tatum, Duke Ellington o
ch Thelonius Monk men han utvecklade en egen stil som tillhör jazzens skattkista. Här i eget majestät målar han upp ett imponerande scenario där hans stora begåvning och konstnärskap står på topp. Inspelningen är gjord i Annecy i Frankrike 1974.
Tolkningen av Richard Rodgers Where Or When är ett lysande exempel på Hannas kongenialitet. Duke Ellingtons Prelude To A Kiss och i Got It Bad kan adderas. I snabbare melodier som Stompin´ At The Savoy och Indiana visas den fina balansen och den bländande tekniken. Den spirituella lekande sidan slår ut i full blom i Bye Bye Blackbird.
Göran Olson
| Mer än 400 cd-recensioner |
| Senaste nyheterna |
| Svensk jazz |
| Jazzsång |
| Storband |
| Internationell jazz |
| Jazzhistoria/ |
| Diggat.Lars Gullin |
| Diggat.Miles Davis |
Kvinnlig manifestation med substans och arom
Terri Lyne Carrington
The Mosaic Project
(Groove Jazz Media/Naxos)
Med vänner från sin Barbicanshow i London förenar sig trumslagaren och sångerskan Terri Lyne Carrington med idel kvinnliga artister och musiker. Bland de mycket hörvärda instrumentalisterna finns pianisten Geri Allen, trumpetaren Ingrid Jensen, basisten och sångerskan Esperanza Spalding. Enbart vokala inslag kommer från stjärnor som Dee Dee Bridgewater, Dianne Reeves, Cassandra W
ilson, Carmen Lundy, Gretchen Parlato och Patricia Romania.
Melodierna har hämtats från Terri, Irving Berlin, Carmen Lundy, Esperanza Spalding, Al Green, Paul Mc Cartney/John Lennon, Nona Hendryx och Gary Allen. Imponerande.
Som synes en kvinnlig manifestation där aktörerna släpper från sig bra musik med en substans och arom som biter sig kvar. Kuriosa, Terri Lyne har aldrig delat upp jazzen i en kvinnlig och manlig avdelning. För henne gäller bra musik oavsett kön. Den här gången spelad av fullfjädrade kvinnor eggade av hennes energi och känsloladdade utspel.
Göran OlsonDavid S. Ware/Cooper-Moore/
William Parker/Muhammad Ali
Planetary Unknown
(AUM Fidelity/Forsyte)
Även om den suveräne saxofonisten David S. Ware nog får sägas vara en huvudperson här är Planetary Unknown resultatet av fyra starka individualisters gemensamma insats. Ware och basisten Parker har samarbetat länge i Wares grupp och även spelat med Cecil Taylor. Ware, Parker och pianisten Cooper-Moore var på 70-talet också högaktiva på New Yorks loftjazzscen. Äldst i kvartetten är trumslagaren Muhammad Ali, som spelade på Albert Aylers sista inspelningar och är bror till bortgångne trumslagaren Rashied Ali.
Att alla fyra tillhör den amerikanska frijazzens tungviktare framgår tydligt i de sju spåren på det här utmärkta albumet, där den inledande, nära 22 minuter långa Passage Wundang sätter grundbulten för den energi som genomsyrar musiken. Ware spel på tenorsax är i det här turbulenta musikstycket synnerligen kraftfullt, som en Sonny Rollins i clinch med Albert Ayler, vilket underbyggs perfekt av de övriga inblandade.
Ytterligare två eldiga spår med Ware på tenorsax, inklusive den maffiga duetten med Ali i Duality is One, som åkallar John Coltranes ande från Interstellar Space, följs av tre mer återhållsamma och emellanåt rätt abstrakta låtar där han på sopranino använder ungefär samma snabba frasering som Anthony Braxton. Nära nog lika imposant som inledningen är den avslutande, dryga 13 minuter långa Ancestry Supramental, som får ett lätt exotiskt drag via Wares spel på stritch.
Peter Bornemar
Jesper Lundgaard
Gotta Dance
(Fclef Records)
”Gotta Dance” med den danske basisten Jesper Lundgaards trio är kärleksfull hyllning till en av jazzvärldens mest underskattade musikanter, den minst sagt mångsidige kompositören, arrangören och rörblåsaren Jimmy Giuffre (1921-2008). Att man väntade hela sju år och tre album innan man kom till skott är nästan märkligt med tanke på att sättningen i Lundgaards grupp är identisk med den trio Giuffre så framgångsrikt ledde i mitten av 50-talet: saxofon, gitarr och bas. Baryton- och tenorsaxofon trakteras av en musikalisk själsfrände och kameleontkollega till Giuffre, Hans Ulrik, gitarr spelar Niclas Knudsen, även han en mångbegåvad herre, lika hemma i blues och rock som i jazz och folkmusik. Och vid basen står förstås Jesper själv, av bland andra bröderna Thad och Hank Jones ansedd som världens förnämste på sitt instrument.
Att de tre danskarna kan sin Jimmy Giuffre utan och innan och tycker om att leka i hans anda är uppenbart. Deras ytterst samspelta, ofta kontrapunktiska, övningar är både öronvänliga och småfräcka. Och givetvis har man plockat med några Giuffre-original plattan, ”Crawdad Suite”, den ofrånkomliga ”The Train and The River” och titelnumret, ”Gotta Dance”. Samtliga tre återfanns på Atlantic-klassikern ”The Jimmy Giuffre 3”, som spelades in 1956 med Jimmys dåvarande trio innehållande gitarristen Jim Hall och basisten Ralph Pena. Övriga kompositioner, hela elva stycken, har medlemmarna i den Lundgaardska trion som upphovsmän. En del av dem, till exempel Ulriks ”Rabbit Run”, är så typiska för Giuffre att man skulle kunna ta gift på att det är han som har totat ihop dem.
Jag har alltid varit förtjust i Jimmy Giuffre och hans olika trios. Från den första – den som nämndes ovan – och fram till den sista, som såg dagens ljus i början av 60-talet, med Paul Bley och Steve Swallow. Och jag är uppriktigt glad att någon för traditionen vidare. Inte genom att slaviskt kopiera utan genom att vårda och vidareutveckla den och trampa vidare på de utstakade stigarna. Just det gör Jesper Lundgaard Trio.
Jan Olsson
Muhal Richard Abrams
SoundDance
(Pi Recordings/Forsyte)
Att ålder inte spelar någon som helst roll för kreativiteten får vi ytterligare belägg för genom det här utmärkta dubbelalbumet där pianisten Muhal Richard Abrams, ikonen från Chicagos fria jazzscen och en av grundarna av AACM (Association for the Advancement of Creative Musicians), hörs i duospel med två vapenbröder från den organisationen, Fred Anderson och George Lewis.
På den första skivan möter Abrams tenorsaxofonisten Fred Anderson i en inspelning från 2009, då Abrams precis hade fyllt 79 och Anderson, som skulle ha mindre än ett år kvar att leva, var 80. Och vilken enastående musik dessa frispråkiga giganter åstadkommer i den fyrdelade och helt improviserade sviten Focus, Thru Time…Time. Idéer bollas fram och tillbaka, förstärks och förädlas och förmedlas med förbluffande kraft och raffinemang.
Mer introvert i tonen är skiva två, kallad SoundDance, där Abrams spelar med den 20 år yngre trombonisten George Lewis i en likaledes improviserad och fyrdelad svit. Lewis hanterar här dock huvudsakligen elektronik, vilket gör musiken mer dissonant och bitvis klart mindre gästvänlig att lyssna på än den mellan Abrams och Anderson.
Om mötet mellan Abrams och Anderson resulterar i dialog handlar det mellan Abrams och Lewis snarare om utmaningar. Men sammantaget är SoundDance förvisso ett förträffligt tillskott till Abrams långa rad av högkvalitativa inspelningar.
Peter Bornemar
Flexibel trio med fin samspråkighet
Niels Lan Doky
Human behaviour
(Bro Recordings/Naxos)
De harmoniskt klara pianolinjerna får en förnämlig assistans av paret. Bremer uppvisar en sedvanlig hög dansk basklass med solon i samma nivå. Love Ocean och Where The Ocean Meets The Shore är poem av Rizwana Merchant som Niels tonsatt. Trions flexibilitet och fina samspråkighet går som en röd tråd hela skivan igenom och ger en finstilt stämning.
Göran Olson
Trevligt, svängigt och öronvänlig
Scott Hamilton-Jesper Thilo
Scott Hamilton meets Jesper Thilo
Två av jazzvärldens mest slipade och tekniska tenorsaxofonister i mainstreamgenren, Scott Hamilton och Jesper Thilo, det borde väl kunna bli något alldeles extra? Jodå, det blir trevligt, svängigt och öronvänligt värre, och det framgår tydligt att de bägge tämligen fredliga kombattanterna behärskar det mesta och lite till i den tradition de företräder. De har lite olika temperament, på samma sätt som en gång Al Cohn och Zoot Sims, Dexter Gordon och Wardell Gray och Johnny Griffin och Eddie ”Lockjaw” Davis hade.
Hamilton är något mer försynt än sin danske kollega och fraserar aningen elegantare. Thilo friskar på när tillfälle ges och har mer krut i hornet. Men gemensamt för dem båda är, att de kan samtliga fraser och patentare i den tidlösa stilen både fram- och baklänges och verkar ha spelat alla låtar på skivan, sju beprövade jazzstandards, ungefär hur många gånger som helst.
Uppbackningen är dansk och består av pianisten Sören Kristiansen, basisten Jesper Lundgaard och trumslagaren Kristian Leth. De gör ett utomordentligt jobb och Kristiansen är mycket hörvärd både som solist och ackompanjatör. Även Lundgaard och Leth får flera tillfällen att visa upp sig i helfigur och gör det förstås med den äran.
Men man tycker sig ha hört alltihopa förut. Det har man säkert också, varför det är svårt att bli särdeles upphetsad. Men det var kanske inte meningen…
Jan Olsson
Steve Lacy Five
Blinks…Zürich Live 1983
(hatOLOGY/Naxos)
Av de många skivor med sopransaxofonisten Steve Lacy (1934-2004) som finns utgivna på det schweiziska skivbolaget Hat Hut med dess underetiketter hör dubbelalbumet ”Two, Five Six, Blinks” (hatART) till en av de mest anslående.
Den här cd-utgåvan innehåller fem stycken - Stamps, Blinks, Prospectus, Wickets och Clichés - från det dubbelalbumet. Saknas av utrymmesskäl gör Three Points och Whammies.
Inspelningen är gjord live på Rote Fabrik i Zürich i februari 1983 och med sig har Lacy sitt magnifika band från den här tiden; med Steve Potts på alt- och sopransaxofon, Jean-Jacques Avenel på bas, Oliver Johnson på trummor och Irene Aebi på sång, cello och violin.
Musiken är knivskarp, oerhört tajt och strukturerad, med extatiskt flödande spel såväl från sopransaxofonens oöverträffade mästare själv som från Steve Potts. Det rytmiska fundamentet från Avenel och Johnson är perfekt byggt, och bildar ett solitt nät för den livaktiga musiken att studsa emot. Mot Lacys och Potts slingrande melodilinjer möter Irene Aebi upp med sin glasskärande sångröst, och fungerar i sig som ett tredje soloinstrument.
Samtliga kompositioner på utgåvan är välkända från Steve Lacys digra katalog. Clichés, som här är över 23 minuter lång, finns exempelvis på minst åtta andra Lacy-album och Blinks på dubbelt så många. Men de har sällan eller aldrig framförts så distinkt som här.
Peter Bornemar
-och sällan har Dave Liebman hörts spela vackrare
We3
Amazing
(Kind of Blue/Naxos)
We3 består av herrar Dave Liebman, Steve Swallow och Adam Nussbaum, tre rutinerade ringrävar, som enligt uppgift har musicerat tillsammans när tillfälle givits ända sedan någon gång på 80-talet. Att de känner varandra väl, respekterar varandra och gillar att musicera tillsammans framgår med all önskvärd tydlighet. Det där med ”respekterar” innebär också att var och en i trion tycks ha haft ungefär lika mycket att säga till om, när de möttes för ganska precis ett år sedan för att spela in Amazing. Vilket i sin tur har medfört att musiken har blivit lagom omväxlande. Och ingen av de tre har förstås något att bevisa längre.
Sällan har jag hört Liebman spela vackrare och mer omsorgsfullt på sin sopransax än han gör i Swallows båda kompositioner ”Remember” och ”Amazing”. Vackrare och mer innerlig jazzmusik lär man få leta länge efter. Han trakterar naturligtvis också tenorsax och flöjt mellan varven. Och Steves personliga basgitarrgångar är kleinkunst av ädlaste märke. Udda taktarter dyker upp med ojämna mellanrum. 5/4, 6/4 och 7/4 om vartannat. Men inget låter ansträngt eller det minsta märkligt. I två nummer ägnar sig de tre dessutom åt helt fria övningar, försynt och i yttersta samförstånd.
Av albumets elva nummer har Swallow skrivit fyra, den ytterst lyhörde och fantasifulle Nussbaum två, precis som Liebman, medan de två ”fria” kompositionerna är resultat av gemensamma ansträngningar. En enda standardlåt har man tagit upp, Cole Porters ”Get Out of Town”. Ska man vara lite kinkig, och snobbig, kan man förstås påpeka att Swallows ”In F” faktiskt bygger på harmonierna på en annan Porter-skapelse, ”I Love You”.
Ett avspänt, opretentiöst mästarmöte väl värt att ta del av! Skulle vara intressant att höra trion livs levande.
Jan Olsson
Utan tvekan en "Rising Star in Jazz"
Jimmy Greene Quartet
Live At Smalls
(Smalls Live/Naxos)
Hans grupp består av Xavier Davis piano. Bas spelas av Ugonna Okegwo och trumslagaren Gregory Hutchinson. Samtliga mer kända. Greene står för fem av skivans kompositioner. Till dessa skall Thelonius Monks enda valskomposition Ugly Beauty läggas.
I Monkmelodin och Home är sopransaxen hans vapen. Den svala tonen och den mjuka fraseringen skapar värme. En värme som stegras i de sista chorusen när spelet blir kraftigare. Resten är vikt för tenoren. Med den större saxen är han kraftfull och mer robust. Pisksnärtarna från den dynamiske Hutchinson i Bloomfield inspirerar honom till ohämmade utflykter. Här kommer mitt favoritspår även om Selfportrait #1 också är på toppnivå.
Xavier Davis är i likhet med Hutchinson en ypperlig spelare för sammanhanget. Kallar gärna honom som en framspelare, som även skapar helgjutna solopartier skivan igenom. Det visade ha redan på den tiden då han var lierad med Tom Harrell och Betty Carter. Här han på ett enormt spelhumör bland annat i Sence Of Urgency där hans kraftiga linjer med en enastående teknik imponerar. Även här bör Hutchinsons spel påpekas. Basisten Ugonna Okegwo med meriter från stilistiskt skilda bandledare som Clark Terry, Benny Golson och Pharoah Saunders, gör ett solitt intryck med en spänstig puls och bra soloinsatser.
Göran Olson
Orepeterat möte med fyra garvade ringrävar
Lee Konitz-Brad Mehldau
Live at Birdland
(ECM/Naxos)
Under två decemberkvällar 2009 underhöll superkvartetten Lee Konitz-Brad Mehldau-Charlie Haden-Paul Motian på Birdland i New York. Helt orepeterat påstås det. Men det gick förstås bra ändå. Samtliga är ju garvade ringrävar. Och med en repertoar bestående av enbart standards som alla har tröskat sig igenom tusentals gånger kan det givetvis inte gå helt galet. Låtarna är slitna till max men låter fräscha ändå, eftersom samtliga fyra exekutörer, med drygt 80-årige Konitz i spetsen, tillhör de evigt nyfiknas skara och verkar hata att spela samma fraser fler gånger än absolut nödvändigt.
Lee Konitz, med sin äventyrslusta, harmoniska originalitet, nästan helt fri från Parker-influenser, och sin klassiska, coola och högst speciella vibratofria ton, är inte oväntat den som är roligast att lyssna till. Han överraskar ständigt. Att para ihop honom med just Brad Mehldau var kanske ingen dålig idé. Åtminstone inte på papperet. Brad är ju en lysande solist, som precis som Konitz tycks gilla att utmanas av standards. Men som samtalspartner till legendaren Lee vete tusan om han är helt idealisk. Hal Galper och Harold Danko kändes rättare en gång i världen. Fast i avslutningsnumret, Sonny Rollins ”Oleo”, händer det verkligen saker. Det verkar nästan som om hela gänget hade laddat för just den finalen. Kontrapunktinslagen är grandiosa och inspirationen flödar plötsligt.
Radarparet Haden-Motian är formidabla och gör ett strålande jobb. Varken Charlie eller Paul verkar veta hur man spelar något onödigt. Dessutom är båda intelligenta och personliga solister.
Jan Olsson
Finsk grupp gör heder åt Mingus musik
Tonight At Noon
To Mingus, With Love
(Prophone(Naxos)
Tonight At Noon är en finsk kvintett med Charles Mingus musik som ledstjärna. Skivan upptar åtta nummer av Mingus med en besättning där förvånande nog ingen kontrabas ingår. Basen hade ju en nyckelposition i Mingus musik. Det kompenseras av att organisten Mikko Heleva övertagit en del av basgångarna. Han tillför även en accent kulör i gruppens sound. Den suggestiva Ecclusiastics är ett lysande exempel där de unisona saxofonerna också skapar stämning. Resterande man i kompet är dynamiske trumslagaren André Sumelius. Saxofonisterna är två, alt-barytonspelaren Mikko Innanen och tenoristen Jussi Kannaste. Trumpet och flygelhorn spelas av Jukka Eskola som i Duke Ellingtons Sound Of Love presterar ett lyriskt solo av högsta klass. Betyget passar också in på Mikko Innanens barytonspel i samma tema. Nämnas bör att han är en av de tolv musiker som nominerats till Nordiska Rådets Musikpris.
Gruppen gör verkligen heder åt Mingus intensiva och känsloladdade kompositioner. Här finns många eldfängda partier i Mingus anda. I Duke Ellingtons Sound Of Love visas den värme som han förde in i ballader.
Den excentriska och grovkorniga Fables Of Faubus sätter verkligen nerverna i rörelse med ypperliga soloinsatser. Här skall också trumspelet framhållas. Snabba East Coasting slår det gnistor om. Här är Andre´ Sumelius primus motor såväl i komp som i soloarbete.
What Love? som Mingus skrev 1939 (då var han sjutton) andas en härlig Mingusatmosfär. Humorbestänkta Jelly Roll rundar av det inspirerande finska besöket.
Ett återbesök skulle sitta bra. Varför är svenska arrangörer så avogt inställda till att engagera finska grupper kan man fråga sig? Det finns många musiker i grannlandet som är värda att presenteras för en svensk publik.
Göran Olson
Dominerande slagverk -men även nordisk klang
Marilyn Mazur Group
Tangled Temptations
& The Magic Box
(Stunt Records/Naxos)
Slagverkaren och kompositören Marilyn Mazur är född i New York 1955, men har varit bosatt I Danmark sedan 1961. Sitt internationella genombrott fick hon i samband med inspelningen av Aura, det konceptalbum Palle Mikkelborg skrev och producerade för Miles Davis, och som ledde till att Mazur kom att jobba tillsammans med Miles åren 1985-1989.
Efter det fortsatte Mazur spela med storheter som Gil Evans och Wayne Shorter, och har från mitten av 1990-talet och framåt varit ledare för egna konstellationer - exempelvis Pulse Unit – där fokus har legat på att framföra hennes egna kompositioner.
Dessa dominerar också helt detta nya dubbelalbum, där ena skivan, Tangled Temptations, utgörs av en liveinspelad svit skriven för teatergruppen Cantabile2:s fria tolkning av John Gays The Beggar’s Opera från 1728. Den andra skivan, The Magic Box, blandar nytt och äldre material skrivet för den grupp som är aktuell här, och som förutom Mazur själv utgörs av Fredrik Lundin på flöjt och tenorsax, Krister Jonsson på gitarr och elektronik samt Klavs Hovman på bas.
Att det är Marilyn Mazur själv som dominerar på händelseförloppen råder ingen som helst tvekan om. Med en arsenal värdig en mindre slagverksarmé figurerar hon i snart sagt varje utrymme i ljudbilden. Men här finns också rejält med plats för i första hand Fredrik Lundin och Krister Jonsson, där båda avslöjar en avgjort nordisk klangbotten i ett spel som ofta leker med elektronik.
Av de två skivorna är Tangled Temptations att föredra. Dels på grund av en tydligare struktur i materialet, dels att det där förekommer färre (om några) utsvävningar åt vare sig den esoteriskt klingande fusionsmusik eller den tröttsamma eklekticism som obönhörligt förnimms när man lyssnar på The Magic Box.
Peter Bornemar
Norska hymner i dynamiska & sköna nytolkningar
Flaten / Kornstad / Christensen
Mitt hjerte alltid vanker - 1
(Compunctio/Naxos)
Norske basisten Ingebrigt Håker Flaten hör tveklöst till de mest offensivt attackerande på sitt instrument. Under förra året förekom han på skivor med bland andra grupperna The Thing, Scorch Trio och Atomic, och tidigare har han kunna höras med frifräsare som Ken Vandermark och Evan Parker, för att nämna ett två.
Men Flaten har fler sidor än så. Tillsammans med landsmannen och saxofonisten Håkon Kornstad spelade Flaten för tre år sedan in albumet Elise, där de fokuserade sina krafter kring ett innehåll baserat på gamla norska koraler. Och fick up
penbarligen mersmak.
Mitt hjerte alltid vanker, som vad titeln beträffar är en norsk julsång från 1700-talet (och som bland annat sjungits in av Carola Häggkvist), följer i nästan samma spår som Elise. Undantaget en version av Keith Jarretts Death and the Flower utgörs materialet även här av traditionella norska hymner som öppnas för nytolkning.
Skillnaden är att trumslagaren Jon Christensen tillkommit, vilket i sig ger mer kraft och tyngd åt musiken, men framför allt att tonvikten i än högre grad ligger på improvisation.
Inspelningen är gjord live i Kulturkirken Jakob i samband med Oslo Jazzfestival 2009 och den förstklassiga ljudbilden missar varken nyanserna i det dynamiska samspelet eller skönheten bakom de spräckta partier som förvisso förekommer.
Peter Bornemar
Oavsett etikett är musiken fascinerande
Joachim Kühn/
Majid Bekkas / Ramon Lopez
Chalaba
(ACT/Naxos
Den tyske pianisten Joachim Kühn har sedan han klev fram på jazzarenan i början av 1960-talet hållit minst en armlängds avstånd till friformsjazz och avantgardism - utan att för den skull ockupera någon plats i mainstreamfåran. Istället har han bidragit till att bygga broar till såväl den klassiska musik han blev skolad ifrån början som etniskt färgad musik från andra kulturer.
Tillsammans med den marockanske oud- och guembrispelaren, tillika sångaren Majid Bekkas och den spanske slagverkaren Ramon Lopez har Kühn sedan några år tillbaka en trio som spelar färgstark musik med tydliga referenser till framför allt en nordafrikansk musikkultur.
Chalaba är trions tredje album (efter Kalimba från 2007 och Out of the Desert från 2009), och innehåller nio låtar präglade av starka melodiflöden, en påtaglig rytmik och både instrumentella och vokala utsmyckningar.
Den utmärkande tonen från den arabiska lutan oud genomsyrar musiken i minst lika hög grad som klangen från Kühns piano, vilket gör att etiketten jazz inte alls är så självklar. Men oavsett beteckning är musiken förvisso fascinerande.
Peter Bornemar
man vill besöka om och om igen
Iro Haarla Quintet
Vespers
(ECM / Naxos)
Den finska harpspelaren och pianisten Iro Haarla var gift med den kände trumslagaren Edward Vesala fram till dennes död 1999, och har under senare år utvecklat ett eget sublimt tonspråk kännetecknat av karg skönhet och böljande tongångar med en avgjort nordisk färgsättning.
Tillsammans med landsmannen Ulf Krokfors på bas samt norrmännen Tryggve Seim på saxofon, Mathias Eick på trumpet och veteranen Jon Christensen på trummor skivdebuterade Haarla i eget namn 2007 med det hyllade albumet Northbound (ECM).
Exakt samma manskap har mönstrat in på nya albumet Vespers, som innehåller nio esoteriska kompositioner i balladform som alla bär Iro Haarlas signum. Musiken är oerhört vacker, och ibland levererad i en så förförisk skepnad att den gränsar till publikfriande melodramatik. Ungefär som det new age-gränsland norske saxofonisten Jan Garbarek hamnade i efter sin inspelning med Hilliardensemblen på albumet Officium 1993.
Men Haarlas musik är så stark att den tydligt håller sig borta från sådana fallgropar. Istället målar hon och hennes medspelare upp musikaliska landskap som den nordiska kylan till trots är så lockande att de vill besökas om och om igen.
Peter Bornemar
En lysande trio som verkligen kan kommunicera
Mads Vinding Trio
Open Minds
(Storyville/Naxos)
Danske basisten Mads Vindings trio är helt enkelt ett stort lyckokast.
Med den lyhörde trumslagaren Billy Hart och den för oss nordbor relativt okände franske pianisten Jean-Michel Pilc formas en trio som får mig att gå i taket. Här möts tre spelare som kan kommunicera under spelets gång och kreera finstilta partier som föder harmoniska känslor.
Pilc är bosatt i New York sedan flera år tillbaka. Han har meriter från spel med bland annat Michael Brecker, David Liebman, Roy Hayes, Lew Soloff, Richard Bona och Charles Mingus Dynasty. Till detta skall läggas att han även varit konstnärlig ledare för Harry Belafontes band. Sammantaget visar det hans bredd och anpassningsförmåga. Mads och Harts tidigare förehavanden behöver inte kommenteras. De är sedan decennier etablerade i världstoppen.
Melodivalet kretsar mellan kända standardmelodier och kompositioner från alla spelarna. Skivans avslutande melodi, den graciösa I Skovens Dybe Stille Ro, lånad från den danska visskatten har Mads en intim huvudroll. Some Day The Prince Will Come öppnas lekfullt och ystert av Pilc innan melodin förses med influenser från Bill Evans.
My Funny Valentine får ett ovanligt utförande där Pilc bland annat
placerar melodin i basregistret som fyndigt pryds av ostinaton i diskanten. Rytmiskt spänstig är Irving Berlins How Deep Is The Ocean. Här ger Mads ifrån sig ett utsökt solo. Samspelet med Hart och Pilc är lysande. Hypersnabbt agerar trion i Monks Straight No Chaser där verkligen instrumentkunnandet sätts på prov. Kontemplativt avslappnande är Pilc i sin egen Golden Key. Kan inte undgå att dra paralleller till Claude Debussy och hans klangvärd.
Göran Olson
med plats för oborstat frispel
Maria Faust Group
Warrior Horse
(Barefoot Records)
Trettiotvååriga saxofonisten Maria Faust är född och uppvuxen i Estland, men är numera bosatt i Köpenhamn där också den grupp hon sedan 2005 år är ledare för är baserad.
Musiken Maria Faust och hennes grupp spelar är en svindlande blandning av referenser från Kurt Weill, Willem Breuker och Mike Westbrook. En europeisk snarare än amerikansk tradition sålunda, vilken kommer till uttryck i en kombination av synnerligen raffinerade arrangemang med tvära rytmiska kast och ett väl tilltaget utrymme för oborstat frispel.
Ett anslag så mångfacetterat kan i vissa händer ge ett splittrat intryck – för många goda idéer som vill få utlopp samtidigt, och det snabbt – men här är resultatet tydligt sammanhängande och därtill omtumlande så det står härliga till.
Maria Faust själv är förstås huvudperson i det som utspelas här, inte minst tack vare hennes geniala kompositioner. Men naturligtvis utgör också medlemmarna i hennes band viktiga kuggar i musiken. Förutom Maria Faust själv utgörs bandet av ytterligare två saxofonister, en trumpetare, en pianist, en basist, en trumslagare samt en gitarrist. En oktett följaktligen, vilket också är det format som genom jazzhistorien visat sig kunna förmedla den kanske mest innovativa musiken.
Warrior Horse är gruppens andra album. Leta för allt i världen även upp debuten Bitchslap Boogie, som kom för ett par år sedan.
Peter Bornemar
Charlie Haden och hans sex sjungande "ladies"
Charlie Haden Quartet West
Sophisticated Ladies
(EmArcy/Universal)
Det har gått ungefär ett kvarts sekel sedan Charlie Haden gjorde sitt första Quartet West-album. Att steget var långt från Ornette Colemans kvartett och Liberation Music Orchestra är knappast någon överdrift. Inga banbrytande, uppkäftiga innovationer längre och inga hetlevrade ideologiska manifestationer. Åtminstone inte i Quartet West.
Haden har vid åtskilliga tillfällen berättat om sin fascination för gamla ”hederliga”, svartvita Hollywood-filmer. Gärna sådana med hårdkokta banditer och bildsköna damer i. Följaktligen har han införlivat en mängd melodier från dessa rullar i sin repertoar och behandlat dem med all tänkbar respekt. På ”The Art of The Song”, som av många anses vara kvartettens allra bästa platta och som nådde oss 1999, hade Charlie förutom sitt ordinarie manskap också specialinkallat en kammarensemble och ett par sjungande kolleger till studion, Shirley Horn och Bill Henderson. På ”Sophisticated Ladies” har han tagit steget fullt ut och bjudit in hela sex sångerskor, som fått var sin sång på sin lott. De sex lystrar till namnen Cassandra Wilson, Diana Krall, Melody Gardot, Norah Jones, Renée Fleming och Ruth Cameron. Den sistnämnda damen är även känd som Mrs Haden.
Tre fjärdedelar av laguppställningen i Quartet West är densamma som tidigare: tenorsaxofonisten Ernie Watts, pianisten Alan Broadbent och Haden själv vid basen. Ny, sedan ett par år är trumslagaren Rodney Green som efterträtt Larence Marable, som har fått lov att dra sig tillbaka på grund av sjukdom. I cirka hälften av albumets tolv nummer medverkar en stråkorkester dirigerad av Broadbent, som också har arrangerat.
Ingen som tidigare har gillat Haden och hans Quartet West blir naturligtvis inte besviken på ”Sophisticated Ladies”. Kvartetten fungerar perfekt, samspelet är sublimt och Watts påminner för femtielfte gången om vilken utmärkt solist han är. Hans teknik och ton borde vara en dröm för alla saxofonfreaks och hans melodiska fantasi är en fröjd för bägge öronen. Även mångkunnige Broadbent är, med sitt stora harmoniska kunnande och sitt läckra anslag, en tillgång här som i de flesta andra sammanhang. Och Haden, slutligen, är perfektionisten i sammanhanget. Aldrig en felaktig eller tveksam ton!
Av de sex sångerskorna är jag mest förtjust i Cassandra Wilson, som ger sig på David Raksins och Johnny Mercers ”My Love and I”, hämtad ur en indianfilm från mitten av 50-talet med Burt Lancaster, ”Apache”. Det något märkliga är att vi nu, för första gången någonsin, får höra den sjungas. Åtminstone på skiva. Utmärkt är också Diana Krall i Gordon Jenkins ”Goodbye”, som Benny Goodman alltid brukade avsluta sina live-framträdanden med. Märkligast är kanske operastjärnan Renée Flemings medverkan. Hon är inte oäven solist i Ned Washingtons och Ray Hendersons ”Let´s Call It A Day”, som de som var med i början av 40-talet kunde höra för första gången på bio i ”Klockan klämtar för dig” med Ingrid Bergman och Gary Cooper.
Kvartettnumren är genomgående mycket bra. Ett extra plus sätter jag gärna för den vackra ”Angel Face”, skriven av och tillägnad minnet av Hadens gamle vapendragare Hank Jones, som avled samtidigt som materialet för ”Sophisticated Ladies” spelades in. Just i det numret visar också Charlie själv upp sig i helfigur som solist. Mäktigt!
Jan Olsson
Gwilym Simcock
Good Days at Schloss Elmau
(ACT/Cosmos Music Group)
Den nyligen 30 år fyllda brittiska pianisten Gwilym Simcock har på ganska kort tid uppmärksammats som en av de stora stjärnorna inom brittisk jazz. Att Simcock är skolad i klassisk musik hörs tydligt på detta hans tredje album i eget namn (Perception från 2007 och Blues Vignette från 2009 är de två tidigare), som dessutom är hans första soloalbum.
Inspelningen är gjord i Schloss Elmau i Bayern, alldeles på gränsen till Österrike, som förutom en fantastisk omgivning erbjuder magnifik akustik för musik av det här slaget.
Materialet är specialskrivet av Simcock för albumet, och utgörs av nio kompositioner där han med formidabel teknik åstadkommer musik som erinrar lika mycket om Chopin och Debussy som om Keith Jarrett.
Samtidigt som blandningen av impressionism och nyromantik i kombination med Simcocks tekniska briljans är synnerligen tilltalande, tenderar den dock att emellanåt bli lite för elegant.
Peter Bornemar
-men inte lika kraftfullt solosspel
David Murray Black Saint Quartet
Live in Berlin
(Jazzverkstatt/Naxos)
Från slutet av 1970-talet och framåt har saxofonisten David Murray varit ohyggligt produktiv när det gäller att spela in skivor. Han har varit aktiv på etiketter som India Navigation, Black Saint och DIW med konstellationer i de flesta format (med oktett som min personliga favorit), och har åstadkommit förstklassiga album som Flowers for Albert, Ming, Home, Morning Song och Hope Scope.
Under 1980-talet skaffade jag i princip allt med Murray som jag kunde komma över. I början av 1990-talet tappade jag dock orken, och en del av intresset. Men Murray fortsatte göra skivor, om än inte med samma rasande intensitet som tidigare.
Nyligen kom på den tyska Jazzverksatt-etiketten den här liveinspelningen från Berlin 2007, där Murray omger sig med Lafayette Gilchrist på piano, Jaribu Shahid på bas och Hamid Drake på trummor.
Några större skillnader från vad Murray gjorde för 20-25 år sedan märks inte i musiken, här finns till och med en version av hans Murray’s Steps, som återfanns på oktettalbumet Murray’s Steps på Black Saint från 1982.
Däremot är bettet i hans spel på tenorsaxofon och basklarinett inte fullt lika kraftfullt som tidigare, vilket understryks av ett något mindre aggressivt ackompanjemang.
Helhetsintrycket är något blandat, men i de snabbare numren, som exempelvis den inledande Dirty Laundry, visar Murray och hans medspelare på en frenesi som inte hamnar i skuggan av de mästerliga inspelningarna från tidigare.
Peter Bornemar
Gnistrande fint och melodiskt trumpetspel
Wynton Marsalis
Hot House Flowers
(Columbia/Sony)
Kameleonttrumpetaren Wynton Marsalis från New Orleans var 21 år gammal, när han, 1983, spelade in ”Hot House Flowers” med sin ganska nystartade New York-kvintett. Dessförinnan hade han till och från varit medlem av såväl Herbie Hancocks V.S.O.P. och Art Blakeys Jazz Messengers. I kvintetten ingick saxofonspelande brodern Branford, pianisten Kenny Kirkland, basisten Ron Carter och den briljante trumslagaren Jeff ”Tain” Watts. Med på ett hörn, på skivan, var också flöjtisten Kent 
Jordan, ett par valthornister, en oboist och en massa stråkar anförda av Robert Freedman.
Repertoaren består av fem ballader hämtade ur The Great American Songbook plus John Lewis ”Django”, ett alltför sällan hört Ellington-alster, ”Melancholia”, och ett Marsalis-original.
På papperet kan det se ut som om anrättningen skulle kunna bli i sötaste och kladdigaste laget. ”Men icke”, sa Nicke. Marsalis spelar gnistrande fint och melodiskt och hans ton bör göra de flesta trumpetägare gröna av avund. Brorsan sköter sig hyfsat och stråkskogen känns inte alltför tät och ogenomtränglig. Så att ”Hot House Flowers” åter finns att köpa, dessutom till ett hyfsat pris, tackar vi hjärtligt för.
Jan Olsson
Nästan drömsk kammarmusik i Schuberts anda
Ketil Bjørnstad-Svante Henryson
Night Song
(ECM/Naxos)
Drygt 50-årige Ketil Bjørnstad är sedan länge en av Norges mest kända och uppskattade kulturpersonligheter. Som pianist och kompositör är han lika hemma i klassisk musik som i jazz och det mesta däremellan. Och hans filmmusik och samarbete med bland andra regissören Jean Luc Godard har uppmärksammats internationellt. Många känner honom också från ”Leve Patagonia”, en svit han skrev 1978 och som hade Cornelis Vreeswijk och Lill Lindfors i huvudrollerna. I jazzsammanhang har Ketil med stor framgång samarbetat med, till exempel,
Arild Andersen, Terje Rypdal och Jon Christensen. Han har även gjort sig ett respekterat namn som författare av alltifrån deckare och biografier till romaner och poesi.
Sedan några år tillbaka har Bjørnstad gjort en rad uppskattade framträdanden tillsammans med den svenske cellisten Svante Henryson – en i minst lika hög grad gränsöverskridande musikant och tonsättare. På sin meritlista kan Henryson till exempel skryta med att han har varit bejublad solokontrabasist, den yngste någonsin, i Oslo Filharmoniska Orkester, att han har varit elbasist i gitarristen Yngwie Malmsteens hårdrocksband, samarbetat med Elvis Costello, Stevie Wonder, Martin Fröst och Anne Sofie von Otter och spelat jazzbas med Putte Wickman.
På ”Night Song” hyllar Björnstad och Henryson gemensamt minnet av den österrikiske 1800-talstonsättaren Franz Schubert, som hann skänka världen massor av underbar musik trots att han gick ur tiden redan som 31-åring. Av albumets sexton kompositioner har Bjørnstad skrivit tolv och Henryson de återstående fyra. Allt går i Schuberts anda och kan nästan liknas vid pastischer. Dock ytterst respekt- och insiktsfulla sådana.
Det rör sig alltså om meditativ, romantisk, ibland nästan drömsk kammarmusik. Varken Ketil Björnstad eller Svante Henryson gör några försök att briljera utan koncentrerar sig på innerligt och lyhört samspel. Musiken, som ofta växlar mellan dur och moll, är – precis som förebilden Schuberts skapelser – aldrig svårtillgänglig för lyssnaren. Möjligen kan man tycka att den efter ett tag känns lite väl likformig. Allra helst bör den nog den avnjutas i smärre doser. Så dela gärna upp lyssnandet i ett par, tre portioner. Då smakar anrättningen ljuvligt!
Jazzmusik? Ja, säg det. Men musik är det under alla omständigheter. Bättre och mer njutbar än det mesta som hälls över oss.
Jan Olsson
med klassiskt. jazz och argentinsk tango
Paolo Fresu /A Filetta
/Daniele di Bonaventura
Mistico Mediterraneo
(ECM/Naxos)
A Filetta är en sjuhövdad, mycket uppmärksammad och välrenommerad kör hemmahörande på Korsika och uppkallad efter en slags ormbunke, som endast lär finnas just på denna sägenomspunna, franska ö i Medelhavet. Kören bildades för drygt 30 år sedan och anförs av en man vid namn Jean-Claude Acquaviva. På repertoaren står såväl ekumeniska som sakrala verk samt korsikansk folkmusik och m
odernare alster, inte sällan komponerade av Acquaviva.
På ”Mistico Mediterraneo” har man sammanfört de sju medlemmarna i A Filetta med två italienare, trumpetaren Paolo Fresu, från Sicilien, och bandoneonisten Daniele di Bonaventura, lika hemma i klassisk musik som i jazz och argentinsk tango. Slutresultatet är lika spännande som fascinerande. Och framför allt vackert. Fresus Chet Baker- och Miles Davis-inspirerade spel, formsäkert och lyriskt, utgör ett perfekt komplement till kören och di Bonaventuras bandoneon fungerar ofta, när han inte är solist, som en kompletterande orkesterbakgrund.
Av albumets tretton nummer har de flesta komponerats av Acquaviva. Två av dem ingick i ett req
uiem, skrivet för snart tio år sedan, och ett, kanske skivans allra vackraste, tjänade som ledmotiv i en film om korsikanska motståndsrörelsen under andra världskriget. I övrigt har Bonaventura bidragit med några alster liksom den franske filmkompositören Bruno Coulais.
Hela produktionen är tveklöst inspirerad av det synnerligen fruktbara samarbetet mellan saxofonisten Jan Garbarek och den engelska kören The Hilliard Ensemble. Har man tagit deras tidlösa fusionsmusik till sitt hjärta lär det gå ungefär lika bra att älska ”Mistico Mediterraneo”. Tycker man däremot att det är nödvändigt att sortera in musik i specifika fack kan det förstås bli lite marigare.
Jan Olsson
- men "något mindre jazz" än föregångarna
Jan Garbarek
- The Hilliard Ensemble
Officium Novum
(ECM/Naxos)
Resultatet av det första samarbetet mellan den norske saxofonisten Jan Garbarek och den brittiska vokalkvartetten The Hilliard Ensemble, ”Officium”, nådde oss 1993 och blev något oväntat en storsäljare. Fem år senare kom dubbel-cd:n ”Mnemosyne” med ett något mer varierat material än det som presenterades på ”Officium”, vars innehåll endast byggde på kyrkomusik komponerad under medeltiden.
På det senaste och tredje albumet, ”Officium Novum” (som inte är någon återutgivning av ”Officium”), har kören och Garbarek tillsammans valt att på sitt eget, högst konsekventa och homogena sätt framföra verk som skrivits alltifrån medeltiden fram till våra dagar. Äldst är den mytiske, franske, minimalistiske 1100-talstonsättaren Pérotins ”Alleluia. Nativitas” och färskast Arvo Pärts ”Most Holy Mother of God” (2003) – möjligen i hård konkurrens med Garbareks bägge kompositioner ”Allting finns” och ”We Are the Stars”. ”Allting finns” är förresten en tonsättning av Pär Lagerkvists dikt ”Den döde” ur samlingen Aftonland. Däremellan finns bland annat ett par lysande liturgiska verk, nedtecknade av den armeniske prästen och musikforskaren Komitas Vardaper (1869-1935).
Liksom tidigare är upptagningarna gjorda i det österrikiska klostret i St. Gerold, som uppenbarligen har en fantastisk akustik. Och resultatet är på sitt sätt enormt. Det mesta är precis nästan lika överjordiskt vackert som det var på de bägge föregående albumen. The Hilliard Ensembles fyra medlemmars röster, alltså tenorerna Rogers Covey-Crumps och Steven Harrolds (som ersatt John Potter sedan senast), countertenoren David James och barytonen Gordon Jones, klingar lika perfekt, klockrent och mäktigt som tidigare, och Garbareks saxofon passar som hand i handske. Speciellt hans spel på sopransaxofonen är något alldeles extra. Varje ton är vägd på guldvåg.
Kanske innehåller ”Officium Novum” något mindre ”jazz” än de bägge föregångarna. Garbarek håller sig lika ofta i bakgrunden som längst fram och ägnar sig omväxlande åt tämligen bebopinfluerat obligatspel och fria improvisationer. Då och då deltar han unisont i ensemblerna. Var gränsen går mellan det skrivna och det improviserade är omöjligt att avgöra – åtminstone för undertecknad.
Nästa gång – om det nu blir någon sådan – vore det både kul och intressant med en live-upptagning!
Om man ska sortera in ”Officium Novum” bland sina jazz- eller körskivor kan kanske göra detsamma. Har ni nåt fack som enbart är avsett för ”musik”, så passar plattan nog bäst in där.
Jan Olsson
Man blir oftast både belönad och får mersmak
Esperanza Spalding
Chamber Music Society
(Heads Up/Naxos)
Jazzens nya omslagsflicka, 26-åriga basisten Esperanza Spalding, som vi stötte på härom året som medlem i Joe Lovanos kvartett är ambitiös. Mycket ambitiös till och med, och dessutom osedvanligt begåvad. Hon spelar ypperlig bas, sjunger och komponerar. På sitt nya album, ”Chamber Music Society”, ägnar hon sig åt allt detta. Oftast på en och samma gång. Med hjälp av sin egen kvartett, med pianisten Leo Genovese, trumslagaren Terri Lyne Carrington och slagverkaren Quintino Cinalli, några stråkar, den brasilianske sångaren Milton Nascimento och – inte minst – arrangören Gil Goldstein har hon gjort en platta, vars innehåll kan kallas crossover, world music eller rätt och slätt modern kammarmusik med inslag av både jazz, funk, latin och så kallad ”seriös” musik. Det är bara att välja.
Personligen tycker jag att resultatet då och då känns lite väl pretentiöst och kanske också något överarbetat. Men här och var går jag däck. Som när jag lyssnar på Spalding och Nascimento i den gamle Hollywood-kompositören Dimitri Tiomkins fina ballad ”Wild Is The Wind”, som avverkas i långsam tangotakt. Eller den fascinerande ”Little Fly” med en text skriven av den engelske mystikern och poeten William Blake (1757-1827) och utsökt tonsatt av Spalding. ”Apple Blossom”, komponerad och arrangerad av Esperanza, och ”Antonio Carlos Jobims ”Inútil Paisa Gem” är också en höjdare.
Musiken på ”Chamber Music Society” är ofta komplex och somligt kväver betydligt mer än en genomlyssning. Men tar man sig väl in i Spaldings värld blir man oftast både belönad och får mersmak. Och att kommer namnet Esperanza Spalding kommer att synas ofta och länge framöver är ställt utom all tvekan.
En del av innehållet i ”Chamber Music Society” lär kunna avlyssnas live lite senare i höst. Den 29 oktober presenterar Esperanza Spalding sin musik i Stockholms konserthus, den 1 november i Göteborg och kvällen därpå i Köpenhamn.
Jan Olsson
Fräckt, personligt och begåvat.
Kanske en jazzens nydanare?
Vijay Iyer
Solo
(ACT/Bonnier Amigo)
Den självlärde, indisk-amerikanske pianisten Vijay Iyers förra album ”Historicity” (ACT) slog mer eller mindre ned som en bomb i jazzvärlden. Det utsågs av bland andra New York Times till 2009 års bästa jazzplatta och gjorde snabbt den unge Iyer till en av branschens mest omtalade och omskrivna representanter.
”Solo” är Vijay Iyers första försök att dokumentera sig själv alldeles på egen hand. Och det gör han med besked. Efter den fantasiska triouppvisningen på ”Historicity” kunde man eventuellt få för sig, att gruppmusicerandet var den viktigaste och bästa färgkombinationen på hans palett. Men icke, sa Nicke. Som solopianist är han också formidabel – och smått unik.
Precis som på sin förra platta blandar Vijay eget och andras material på ”Solo”. Han inleder med Steve Porcaros ”Human Nature”, som självaste Michael Jackson hade på repertoaren, och avslutar med en ytterst vital hyllning till Sun Ra i sin egen ”One for Blount” (Sun Ra hette i telefonkatalogen Sonny Blount). Däremellan hinner han med både en skvätt Monk, Ellington, Steve Coleman och Jimmy van Heusen plus några egna, vackra kompositioner. Allt givetvis framfört med all den energi, fantasi och variation som vi lärt oss förknippa med honom.
Vijay Iyer vägrar uppenbarligen att beträda redan upptrampade stigar. Fräckt, personligt och begåvat ger han sig på alster, som man trodde hade funnit sin slutliga form i andra versioner vid det här laget. Därmed inte sagt att han är respektlös. Det är han nämligen inte, vilket framför allt framgår i albumets bägge Ellingtonverk, ”Black And Tan Fantasy” och ”Fleurette Africaine”, i vilka hans spel faktiskt avslöjar tydliga influenser från The Duke himself. Lite Monk (också en ivrig Ellington-fan) kan man också skönja här och var. Andra inspiratörer tycks ha varit Randy Weston och – varför inte? – Dick Twardzik. Själv hävdar Iyer att även Debussy och Bartok har inspirerat honom.
Kanske är Vijay Iyer den nydanare jazzen så länge har saknat? Det ska bli mycket intressant att följa hans vidare öden och äventyr.
Jan Olsson
Gladjazz som är både raffinerad och intrikat
Jacob Fischer
Blues
(Gateway)
Den minst sagt mångsidige danske gitarristen Jacob Fischer har under åtskilliga år varit inblandad i det mesta som händer i jazzväg på andra sidan Öresund. Och även i en hel del som sker på vår sida. För snart två decennier sedan var han, till exempel, lierad med Peter Gullin och under senare år har han varit medlem i såväl Svend Asmussens som Ingvar Callmers kvartett. Dessutom har han frilansat friskt i massor av sammanhang och framträtt med egna konstellationer. I och med ”Blues” begår han sitt andra cd-album i eget namn. Att det inte har blivit fler är minst sagt märkligt – men ett faktum.
På ”Blues”, som är inspelad live på jazzklubben La Fontaine i Köpenhamn i maj i år, omger sig den flitige Jacob med hammondorganisten Martin Schack och trumslagaren Casper Mikkelsen. En klassisk Jimmy Smith-sättning av Blue Note-modell alltså. Och precis så låter det också. Gasen i botten för det mesta, blues för nästan hela slanten och svängglädje i massor. Men mitt i alltihop lyckas ändå ekvilibristen Fischer plocka in en hel del finsnickeri. Som i Toots Thielemans fina 24-taktersblues med ideliga tonartsbyten och Joe Hendersons ”Out Of The Night”, som vi känner igen från dennes klassiska 60-tals-LP ”Page One”. De enda låtarna, av nio, som inte riktigt stämmer in i det något så när traditionella bluesmönstret är Mel Tormés vackra ”Born to Be Blue” och Jobims raffinerade bossa ”Wave”.
Musiken på ”Blues” kan kanske bäst beskrivas som bruksjazz av tämligen tidlöst slag. Sådant man roar sig att spela när stämningen är hög och klockan har passerat midnatt. Komplikationsfri gladjazz alltså, lätt att ta till sig och lämplig i såväl för- som bakgrund. På ytan tämligen enkel kanske, men vid närmare studium både raffinerad och intrikat. Åtminstone så som den exekveras av denna högst samspelta och homogena trio.
En given attraktion för de flesta jazzklubbar!
Jan Olsson
Nya kvartetten en perfekt inspirationskälla
Charles Lloyd Quartet
Mirror
(ECM/Naxos)
Vid 72 års ålder tycks Charles Lloyd vara lika spelsugen som någonsin. Hans nya kvartett, med pianisten Jason Moran, basisten Reuben Rogers och trumslagaren Eric Harland, är tydligen den nära nog perfekta inspirationskällan för honom. Tillsammans med 60-talsgänget, med Jarrett och DeJohnette, och 90-talskvartetten, som innehöll de bägge blågula giganterna Stenson och Jormin, är tveklöst den senaste konstellationen den bästa, mest homogena och entusiasmerande han någonsin har anfört. Och Lloyd behöver – mer än de flesta - en inspirerande omgivning verkar det som. I ”fel” sammanhang och utan tändvätska har han tyvärr, med sin ganska tunna och kraftlösa ton, alltför ofta varit både trist och ointressant att lyssna till.
Men ”Mirror”, som är den första, men förhoppningsvis inte sista, studioplattan med The ”New” Charles Lloyd Quartet är alltså alldeles utmärkt. Repertoaren består av fyra ”traditionella” kompositioner med lite gospelstuk, en pålitlig standard, ”I Fall in Love Too Easily”, två odödliga Thelonious Monk-alster, ”Monk´s Mood” och ”Ruby, My Dear”, fyra väl genomarbetade och fina original plus en låt av den gamle Beach Boys-hjälten Brian Wilson. Valet av det sistnämnda alstret kan måhända förvåna för del. Men där möjligen mindre överraskande för dem som minns, att Lloyd faktiskt brukade medverka på en del av Beach Boys skivor under 70-talet.
Som vanligt spelar Lloyd oftast mycket vackert. Associationerna går, med ojämna mellanrum, till John Coltranes klassiska, snart 50 år gamla balladalbum på Impulse. Och som alltid föredrar han att röra sig i tenorsaxofonens övre register, vilket gör att man ibland kan få för sig att han trakterar altsaxofon, något han faktiskt också gör ett par gånger. Just altsaxen brukade förresten Billy Higgins, inte utan anledning, kalla ”Charles Lloyds hemliga vapen”.
Rogers och Harland är påfallande lyhörda och samspelta, men det är ändå Jason Moran, som verkar vara den som ser till att Lloyd trivs och låter idéerna flöda. Hans spel är, som vanligt, sparsmakat, harmoniskt raffinerat och melodiskt, och han är lika fascinerande att lyssna till oavsett om han håller sig i bak- eller förgrunden.
Den enda minusposten på plattan är, tycker jag, Lloyds verbala utsvävningar i albumets sista nummer, hans egen ”Tagi”. Där mässar han högtidligt, precis som han brukar under sina konserter, om ”frid, fred och förståelse”. Säkert välment, men han har betydligt mer att säga genom sitt instrument.
Jan Olsson
Startsida med jazznyheter Evenemang Aktuellt Diggat på skiva Jazz i tryck Porträtt Historik Klassiska skivomslag Länkar
