AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARFire! Orchestra, Swedish Azz, The Thing, Neneh Cherry, Peter Brötzmann Chicago Tentet
Mats Gustafsson. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz.©
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Svensk
Jazzhistoria
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg
och improvisationsmusiken
Saxofonisten, improvisatören och kompositören Mats Gustafsson föddes i Umeå 29 oktober 1964, där han också genomförde sina första musikstudier. Flyttade 1986 till Stockholm där han inledde samarbete med bl a Dror Feiler, .Sten Sandell, Raymond Strid och Kjell Nordeson. Med den sistnämnde startade han 1986 Aaly Trio och två år senare gruppen Gush med Raymond Strid.
Tidiga internationella samarbeten hade han bland annat med Derek Bailey, Paul Lovens och Günter Christmann.
Första besöket i USA 1988 innebar att han fick kontakt med musiker som Ken Vandermark, Hamid Drake och Fred Lonberg-Holm. Sedan 1997 är han medlem i Peter Brötzmann Tentet och sedan 2000 i Barry Guy New Orchestra.
Bland många aktuella egna projekt kan nämnas The Thing med Paal Nilssen-Love och Ingebright Håker Flaten, en trio som också har många internationlla samarbetspartners. Skivan "The Cherry Thing" med Neneh Cherry resulterade i en Grammis 2012. Andra grupper är Fire!, Fire! Orchestra och Swedish Azz.
Prisad av Kungl. Musikaliska Akademien och Nordiska Rådet
2003 tilldelades han Kungl .Musikaliska Akademiens Stora Jazzpris på 100 000 kronor. I motiveringen konstateras att han får priset bl a " för sin roll som centralfigur inom den fria jazzen och improvisationsmusiken såväl i Sverige som internationellt med beröringsytor till avantgarderock,nutida konstmusik, modern film- och danskonst.
Hans internationella kontakter har också gjort honom till initiativtagare till nya kreativa möten och scener."
2011 erhöll Mats Gustafsson Nordiska Rådets Musikpris på 350 000 danska kronor. I förutsättningarna för 2011 års pris sägs att det går till "En enskild musiker (instrumentalist eller vokalist), som har åstadkommit förnyelse inom musiken med improvisation som bärande inslag, och vars insats är medskapande och viktig för formen, klangen och sammanhanget i det musikaliska uttrycket."
2015 fick han också ta emot Västerbotten-Kurirens kulturpris på 50 000 kronor
Under åren har Mats Gustafsson internationellt gjort upp mot 2000 konserter och omkring 200 skivproduktioner. Några av de senaste skivorna recenseras nedan.
- och allt hänger samman förbluffande väl
Fire! Orchestra
Ritual
(Rune Grammofon/Border)
Efter tre rätt omtumlande album - Exit!, Enter och den i begränsad upplaga utgivna vinylen Second Exit! – har det härligt genreobestämda storbandet gjort ännu ett skarpt avtryck med ett album vars innehåll rymmer så många nyanser och smakriktningar att det är svårt att lyssna sig mätt. I vinylformat handlar det om två plattor, på cd en.
Stommen i det band som denna gång räknar in 21 musiker utgörs av kapellmästaren (kul att få använda den halvsaggiga benämningen här) och saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och trumslagaren Andreas Werliin - det vil
l säga trion Fire! - samt vokalisterna Mariam Wallentin och Sofia Jernberg, som båda har viktiga roller i musiken här.
Bland övriga musiker märks prominenser som rörblåsarna Jonas Kullhammar, Anna Högberg, Lotte Anker och Per Texas Johansson, tubaisten Per Åke Holmlander, trombonisten Mats Äleklint och trumpetaren Niklas Barnö. Men ingen glömd - i det här gänget finns ingen svag länk.
Musiken, skriven av Gustafsson, Berthling, Werliin och Wallentin, är som på tidigare album ett konglomerat av proggrock, frijazz, impro, electronica, garagepunk, kraut, spontanmusik och psykedelia utportionerat i fem kapitel som form- och innehållsmässigt skiljer sig markant från varandra.
I ett kapitel får Mette Rasmussens bitska och mer än minutenlånga frispel på altsax utgöra inledning till något som utvecklas till gungande sydafrikansk hitmusik. I ett annat skickas tankebanorna till en liveinspelning med Jefferson Airplane från The Family Dog Ballroom och i ett tredje kapitel formeras musiken till något som skulle kunna beskrivas som organisk Stax-soul i slow motion. Kontrasterna till trots hänger musiken ihop på ett förbluffande bra sätt, och liknar trots associationerna ovan egentligen ingenting annat än sig själv.
Att Fire! Orchestra spelar på Way Out West i Göteborg i sommar är ett skäl om något att då ta sig dit.
Peter Bornemar
Ett kalejdoskop av
stämning, dynamik och rytm
Fire! Orchestra
Enter
(Rune Grammofon/Border)
Förra året fick Fire! Orchestra Orkesterjournalens pris Gyllene skivan för det liveinspelade albumet Exit!, som enligt min recension här på DIG jazz ”bränner fett på ett sätt som inget annat svenskt album ens varit i närheten av tidigare”.
På det studioinspelade albumet Enter fortsätter Mats Gustafsson lotsa sin 28 personer starka orkester vidare in i de vindlingar som uppstår när frijazz möter improvisationsmusik, avant-rock, kraut, noise och elektronika i möten där utgången sällan går att förutspå.
Musiken i de fyra längre delar som albumet är indelat i skulle kunna beskrivas som en psykedelisk tripp där form- och innehållsmässiga referenser till exempelvis Sun Ra Arkestra, Carla Bleys och Michael Mantlers Jazz Composers Orchestra, Henry Cows Art Bears, Chris McGregors Brotherhood of Breath, Aexander von Schlippenbachs Globe Unity Orchestra kopplas samman filtreras genom en tratt ur vilken musik med stark karaktär strömmar.
Av de tre vokalisterna, som får tämligen stort utrymme här, imponerar inte minst Miriam Wallentin med sin fantastiskt blod- och själfulla röst i den inledande Enter Part One, vars envetet malande soulfunkriff också återkommer i den avslutande Enter Part Four.
IEnter Part Two, som inleds av en strof hämtad från The Beatles låt Tomorrow Never Kno
ws, är det Simon Ohlsson från rockbandet Silverbullit som står för det vokala inslaget, dock utan att nå extasen i Wallentins röst. Enter Part Two genomgår två metamorfoser, där den första utmynnar i en elektronisk snårskog och den andra i en klagan för brass och rörblås.
Röstkonstnären Sofia Jernberg har en stark och högst påtaglig roll i albumets tredje stycke, där Fredrik Ljungkvist på klarinett och Mats Gustafsson på tenorsax framträder med på albumet i övrigt sällan förekommande solospel.
Sättningen med fyra trumpetare, sju rörblåsare, fyra gitarrister, tre keyboardister, tre basister, tre trumslagare, trombon och tuba samt tre vokalister fylls av i stort sett samma namn som på Exit!, vilket innebär att en stor del av de allra mest kända namnen på den svenska experimentjazz- och improvisationsscenen ligger bakom detta kalejdoskop av stämning, dynamik och rytm, som i levande form närmast kan upplevas på Fasching i Stockholm 14 oktober.
Peter Bornemar
Klangrikt och strukturerat
men även kaos med euforisk kraft
Barry Guy New Orchestra
Amphi - Radio Rondo
(Intakt Records)
Den brittiske basisten, bandledaren och inte minst kompositören Barry Guy har med sin namnkunniga och till omfånget halvstora New Orchestra tidigare gjort ett par utmärkta album på skivbolaget Intakt (Inscape – Tableaux från 2001 och Oort – Entropy från 2005) som båda präglats av synnerligen dynamisk musik.
Minst lika fascinerande är detta tredje album, som består av två längre kompositioner av Guy, Amphi och Radio Rondo, vilka båda är fyllda av starka uttryck levererade på olika sätt. Amphi har en närmast kammarmusikalisk karaktär, där framför allt violinisten Maya Homburger men även basklarinettisten Hans Koch har tongivande roller. Musiken är klangrik och strukturerad, samtidigt som här finns gott om utrymme för improvisation.
Det mer tydligt orkestrerade Radio Rondo är ett böljande och frenetiskt frustande stycke där Agusti Fernández distinkta pianospel utgör den grundstomme som inte minst Evan Parkers på tenorsax och Mats Gustafssons på baryton tar sin utgångpunkt från i sina frifräsande utflykter. Sällan har kaos levererats med sådan euforisk och skönt fascinerande kraft.
Barry Guys ytterst växlingsrika musik är på samma gång stringent noterad och lössläppt, vilket är en minst sagt gynnsam miljö för en orkester som förutom de redan nämnda innehåller Per Åke Holmlander på tuba, Johannes Bauer på trombon, Herb Robertson på trumpet, Jürg Wickihalder på saxofon samt slagverkarna Paul Lytton och Raymond Stridh.
Peter Bornemar
The Thing
(The Thing Records/trost.at)
När det gäller produktiviteten har jag svårt att hitta någon som slår Mats Gustafsson. Bara under denna höst är han aktuell på mängder av album på olika skivetiketter. Bland annat Breakin the Lab! med pianisten Agustí Fernández och trumslagaren Ramon Prats, ett nytt album med Fire!, duoinspelningar med Thurston Moore, Ken Vandermark, Paal Nilssen-Love, Christian Marclay och Joe McPhee och ett soloalbum på etiketten Multi-Kulti. Parallellt med skivinspelningarna framträder han också lite överallt i världen.
Tillsammans med basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen Love i The Thing har Mats Gustafsson de senaste åren gjort över 600 konserter och spelat
in fem studioalbum med den med noise-, punk- och garagerock sammansmälta frijazz som blivit trions signum.
Någon avmattning när det gäller energin hos The Thing är det inte frågan om på det nya och sjätte studioalbumet Boot!, som ges ut på en ny etikett distribuerad via nätet (trost.at). Snarare tvärt om. De sex numren på albumet präglas av en intensitet som skulle kunna höjas bara om musikerna var dubbelt så många.
Om The Thing på tidigare inspelningar bearbetat låtar förknippade med artister som PJ Harvey, White Stripes, Stooges, Sonics och Cramps är de materiella inlånen på Boot! hämtade från jazztraditionen. Vid sidan av triokompositionerna Reboot, Boot! och Epilog samt Håker Flatens Red River är det John Coltranes India och Duke Ellingtons Heaven som genomgår en metamorfos i The Things tappning.
Mats Gustafsson växlar mellan sopran-, tenor- , baryton- och bassaxofon, och är i mina öron mer intressant att lyssna på ju större och stöddigare lur han använder. Att Håker Flaten spelar elbas ger förvisso musiken en snärtig stuns, särskilt som han inte sällan går på kraft, men gör också den inte får samma djup och dynamik som en akustisk bas kan bidra till. Nilssen-Loves trummor är lika distinkt närvarande som alltid.
Musikens omedelbara tillgänglighet är som störst i Gustafssons arr av Heaven, där han också visar formidabelt spel på bassax, medan den är som minst i albumets längsta spår, den 14 minuter långa Epilog.
Peter Bornemar
sprängfylld av beat och groove
Fire! Orchestra
Exit
(Rune Grammofon/Border)
För drygt tre år sedan kom trion Fire, det vill säga saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och trumslagaren Andreas Werliin ut med ett album som på många sätt skakade om förutfattade meningar om frijazz och improvisationsmusik. Albumet hette You Liked Me Five Minutes Ago, och blandade i mina öron förbehållslöst samman frijazz och rock med prefixen garage, kraut, noise och avant utan att det kändes det minsta konstigt.
Fire! fortsatte på den inslagna vägen 2011 med ett album med gitarristen Jim O’Rourke från Sonic Youth som förstärkning och året därpå med albumet In the Mouth a Hand där även den australiensiske gitarristen Oren Ambarchi medverkade.
Detta var dock ingenting i jämförelse med vad som skulle mynna ut ur den spektakulära spelning på Fylkingen som Fire! gjorde i januari 2012, då utökade till en orkester som räknade in 28 av de allra mest kända namnen på den svenska experimentjazz- och improvisationsscenen.
Vad som från början gav intrycket av en engångsföreteelse visade sig vara så fruktbärande att Fire! Orchestra (som namnet blev) i början av detta år genomfört konserter för fulla hus i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Dessutom har inspelningen från Fylkingen kommit ut på ett album som bränner fett på ett sätt som inget annat svenskt album ens varit i närheten av tidigare.
Materialet utgörs av två längre stycken, på 20 respektive 25 minuter, där det första genomsyras av en monotont mässande basgång som kläds på och av med ingrepp från alla möjliga håll utan att släppa sitt grepp. Som om det vore frågan om en lunkande funk eller bastant blues snarare än jazz, fri eller ofri. Det andra stycket är mer varierat, och håller sig närmare frijazzidiomet, även om musiken också knyter an till artrock.
Musiken är sprängfylld av beat och groove, och är omtumlande utan att någonsin bli komplex eller hamna i upplösningstillstånd. Skulle jag under tortyr tvingas jämföra musiken med något annat hade en blandning av Sun Ras Arkestra och tyska Can ligga nära till hands som svar.
Förutom kärnan med Gustafsson, Berthling och Werliin medverkar här musiker som Jonas Kullhammar, Per Åke Holmlander, David Stackenäs, Mats Äleklint, Christer Bothén, Magnus Broo, Sten Sandell, Raymond Strid och Elin Larsson. Samt sångarna Mariam Wallentin, Emil Svanängen och Sofia Jernberg, vilka alla får minst lika stort utrymme som musikerna i denna i ordets rätta bemärkelse kollektivt alstrade musik.
Peter Bornemar
och tämligen unikt i sitt slag
Neneh Cherry & The Thing
The Cherry Thing
(Smalltown Supersound/Border)
Det här är en i många stycken makalös kollaboration som inte letar efter några gränser att överskrida utan bara kör på så det ryker. Musiken är kraftfull och extremt pådrivande, där Neneh Cherrys pop- och r&b-rotade sångröst och Mats Gustafsson mäktigt frustande saxofon bildar en perfekt synergi som förstärks ytterligare genom de blytunga accenterna från basisten Ingebrigt Håker Flaten och trumslagaren Paal Nilssen-Love.
Neneh Cherry sjunger fantastiskt, och jag har nog aldrig tidigare hört trion The Thing uttrycka sig med sådan stabil grund som på The Cherry Thing, där även tubaisten Per-Åke Holmlander, multiinstrumentalisten Christer Bothén och trombonisten Mats Äleklint skjuter till rappa penseldrag i ljudbilden. Äleklint bidrar för övrigt också med väldigt snygga blåsarrangemang.
Materialet är en färgstark blandning av originallåtar och aningen udda tolkningar, där inledningen med Neneh Cherrys Cashback och den efterföljande åtta minuter långa versionen av Suicides Dream Baby Dream är suverän.
Mäktiga är även tolkningarna av rapparen MF Dooms låt Accordion och Too Tough to Die av den engelska singer-songwritern Martina Topley-Bird, liksom den själfulla versionen av Don Cherrys Golden Heart och Mats Gustafssons egna Sudden Moment.
Utan att på något sätt vara ordinära ger den hårdkokta framställningen av The Stooges Dirt och den anmärkningsvärt återhållsamma tolkningen av Ornette Colemans What Reason Could I Give inte lika starkt intryck.
Men det är randanmärkningar på ett förkrossande starkt album som dessutom är tämligen unikt i sitt slag.
Peter Bornemar
med helt egna tankar och idéer
Swedish Azz
Swedish Azz presenterar:
Erik Carlsson & All Stars Vol 1 och 2
(NotTwo)
För två år sedan slog jag här på DiG Jazz på stortrumman för vinylalbumet Azz Appeal med gruppen Swedish Azz, och hade det också med bland de fem bästa skivorna 2011.
Nu är kvintetten bakom det trevliga namnet tillbaka på skiva, denna gång med två utsökt retroformgivna tiotumsvinyler med musik som stimulerar både hjärta och hjärna.
Kvintetten är förstås inte vilken som helst, utan utgörs av de västerbottniska tungviktarna Mats Gustafsson på saxofoner och elektronik och Per Åke Holmlander på tuba och cimbasso samt Kjell Nordeson på vibrafon, Erik Carlsson på trummor och dieb13 (Dieter Kova?i?) på grammofon och elektronik. Sedan dessa inspelningar gjordes, i september 2011, har Nordeson för övrigt ersatts av Jason Adasiewisz.
Materialet på de två volymerna av Erik Carlsson & All Stars utgörs av svenska jazzlåtar från en tid då musikerna här knappt var födda, eller åtminstone gick i kortbyxor: Över stock och sten av Lars Färnlöf, Du glädjerika sköna av Jan Johansson, Umepolskan & Nybyggarland av Berndt Egerbladh och Mäster av Börje Fredriksson.
Även om Swedish Azz känner vördnad inför dessa låtar ur den svenska jazztraditionen, handlar deras musik inte om förvaltarskap. Jag hör snarare hur gänget tar den som avstamp för sina egna tankar och idéer utan att sprätta loss helt.
Trots bara fyra låtar finns mycket att gotta sig åt i var och en av dem. Mest påtagligt kanske i Johanssons Du glädjerika sköna, där Nordesons vibrafon bildar en härlig kontrast mot Holmlanders tuba och Gustafssons barytonsax. Liksom i den modernistiska rökarversionen av Färnlöfs Över stock och sten, här inramad av ett intro och en coda.
Vid sidan av musiken är det mest iögonfallande med dessa båda skivor annars de utsökta omslagen - efterbildningar av Gösta Theselius and All Stars skiva Swedish Jazz från 1956 på den amerikanska skivetiketten Bally där Swedish Azz klippt in egna ungdomsbilder. Superläckert!
Peter Bornemar
Lekfullhet och galenskap
går hand i hand
Azz Appeal
(Not Two Records)
Bara det faktum att albumet bara ges ut på vinyl, med ett fantastiskt retroomslag fyllt av kärlek, gör mig nästan lika glad som Mats Gustafsson förmodligen blev när han inhöstade Nordiska rådets Musikpris 2011. Vilket förutom äran innebar 355 000 danska kronor att stoppa i fickan.
Kompromisslöshet, energi och närvaro nämndes i motiveringen. Det är också något som i hög grad präglar den här inspelningen, där ett knippe svenska jazzklassiker får några högst egenartade tolkningar av Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander på tuba och combasso, Kjell Nordeson på vibrafon, Erik Carlsson på trummor och Dieter Kovaãiã (som här kallar sig Dieb13), på elektronik.
Det är inte första gången det här gänget sätter tänderna i musik av svenska jazzklassiker från anno dazumal. För ett drygt år sedan kom albumet Jazz på svenska, en elvatumsvinyl (även den med retroomslag) med inspelningar från Fasching 2008 med låtar signerade av Lars Gullin och Lars Werner.
Hejdlöst burdusa interpretationer av Gullin och Werner finns även med på Azz Appeal. Men starkast intryck gör en furiös version av Gunnar Svenssons Karl-Bertil Johnsson 14 år och en tolkning av Jan Johanssons Visa från Utanmyra som välter hus. Ett underbart strukturerat kaos genomsyrar det mesta på skivan, som låter lekfullhet och galenskap gå hand i hand genom ett tonlandskap som har lika mycket utrymme för lyriska tongångar som för stenhårt spräck.
Såväl albumtiteln som konvolutet är för övrigt en lekfull parafras på albumet Sax Appeal med The Swedish Modern Jazz Group från 1960.
Peter Bornemar
En nivå i kraft och råhet
som knappast kan överskridas
Peter Brötzmann Chicago Tentet
Walk, Love, Sleep
(Smalltown Superjazzz/Border)
Tillsammans med sin multinationella konstellation Chicago Tentet har saxofonisten och friformsikonen Peter Brötzmann tagit totalmusiken till en nivå som vad gäller kraft och råhet knappast går att överskrida.
Om denna tentett, som ibland omfattar elva musiker, ibland tolv, därmed också nått zenit vad kreativiteten beträffar går förstås att diskutera, men är icke desto mindre en av de anledningar Brötzmann så sent som i november förra året framförde som för skäl för att lägga den nuvarande konstellationen i malpåse. Som mer avgörande orsaker angav han dock dels den tuffa ekonomiska situationen för en grupp av den här storleken - och med musiker spridda i både Europa (Sverige, Danmark, Tyskland) och i USA (Chicago, New York), dels att det blivit alltför mycket rutin i verksamheten.
Hur som helst med den saken är det en fröjd att ta sig 
igenom det här dubbelalbumet, som innehåller mäktig musik inspelad på Café Ada i Wuppertal i april 2011. Materialet utgörs av tre stycken (…to walk in, …to love in samt …to sleep in) på 45, 32 respektive 21 minuter som sinsemellan är mycket varierade vad gäller nyans och dynamik. Detta förstärks också av det faktum att tentetten oftare utgör en arena för olika kombinationer av de exceptionella musiker som ingår än bildar ett kompakt pumpande ”storband”, även om den sidan naturligtvis också lyfts fram.
Förutom Brötzmann själv, som vid sidan av tenor och altsax här också hanterar klarinett och taragot, medverkar Ken Vandermark på tenor, barytonsax och klarinett; Mats Gustafsson på tenor och barytonsax; Joe McPhee på altsax och pocket trumpet; Johannes Bauer och Jeb Bishop på trombon; Per Åke Holmlander på tuba och cimbasso; Fred Lonberg-Holm på cello och elektronik; Kent Kessler på bas samt Michael Zerang och Paal Nilssen-Love på trummor.
Ljudkvaliteten är suverän och exponerar såväl det bombastiska och behagligt brutala i musiken som detaljerna i de mer lågmälda passagerna på ett förträffligt sätt.
Peter Bornemar
av Jimmy Giuffres kammarjazz
Boots Brown
(Slottet)
I början på 1960-talet skapade klarinettisten Jimmy Giuffre, i en trio med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow, en egensinnig, fritt improviserad musik, lika radikal i sitt brott med konventionen som någonsin Ornette Coleman eller Cecil Taylor, men formulerad med små bokstäver, utan svettig explosivitet: en kyligt återhållen, rytmiskt stillastående modernism.
Musiken (lyssna på Free fall från 1962) ignorerades när den kom ut, men har sedermera fått flera efterföljare. Det går att dra en linje från Giuffre till den melankoliska impressionism som exploaterats till döds av ECM, men det går att också finna tydliga spår av hans asketiska estetik hos många av dagens avantgardister. Ken Vandermark, till exempel, hyllade för tre år sedan Free fall genom att spela in en skiva med samma titel och samma sättning (med Håvard Wiik på piano och Ingebrigt Håker-Flaten på bas - klart hörvärd).
Och här är Boots Brown, en relativt nybildad svensk kvartett med några av våra flitigaste improvisationsmusiker. Inledningsspåret "Knee-high" gör det omedelbart klart att vi befinner oss i efterdyningarna av Giuffres kammarjazz. De fyra instrumenten cirkulerar runt varandra i avspända abstraktioner: Mats Gustafssons (för en gångs skull) tillbakadragna saxofon, Magnus Broos knivskarpa trumpet, Johan Berthlings rörliga bas och David Stackenäs mångfacetterade gitarr. Ljudbilden är torr och saklig, och även om avsaknaden av trummor i någon mån innebär en brist på driv och framåtrörelse, är spelet koncentrerat och intelligent - och oväntat jazzigt i rytm och frasering.
Redan i andra spåret, "Teak industrial trailblazer", introduceras ett väsensfrämmande element: ett lågmält men påtagligt elektroniskt knarrande som förföljer improvisationen som en orolig eftertanke. Och när vi nått spår tre, "Gaucho vulcano", har vi definitivt lämnat den lite prydliga och välordnade Giuffre-jazzen för något modernare och mer svårfångat. Tomas Hallonstens gästspelande hammondorgel ligger som en gradvis alltmer spöklik drone: ett suggestionsrikt ljudlandskap där de andra instrumenten försiktigt flyter omkring, utan att stöta sig alltför mycket med varandra.
Detta gör att skivan följer en intressant utvecklingskurva, men i mina öron är detta också dess svagaste ögonblick, den punkt då musikerna förlorar fokus och improvisationen upplöses i enskilda effekter. Dessa kan förvisso vara nog så njutbara var för sig - att höra den ständigt uppslagsrike David Stackenäs spela gitarr, till exempel, är aldrig förspilld tid - men den kollektiva nerven saknas.
Dialektiken mellan rörelse och stillhet hanteras mer fruktbart på skivans längsta stycke, "Balck industrial greasy", som vissa stunder närmast reducerar sig själv till tystnad, dock utan att detaljrikedomen går förlorad: basen upprepar en envis ton och trumpeten hotar ständigt att bryta ut i melodi, alltmedan elektroniken surrar och gnisslar, saxofonens munstycke smackar och gitarrsträngarna rasslar.
Johan Lif
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR