DIG Jazz

Martin Sjöstedt, årets Jan Johanssonstipendiat, är den uppskattade och mycket efterfrågade basisten, som såväl live som på skiva också visat sig vara en högst hörvärd pianist.

Nu har han tagit sig an en ny utmaning och där han får användning för en annan sida av sitt breda jazzkunnande. På en turné (25-27/3) och kommande cd presenterar han ”The Music of Martin Sjöstedt” med Stockholm Jazz Orchestra, där han svarat för basspelet sedan slutet av 90-talet. Musiken harockså spelats in på skiva med titeln "In the Blink of an Eye". Se recension nedan.

Martin Sjöstedt har växt upp med jazzmusik. Det började med föräldrarnas skivsamling i Uppsala, där han föddes 1978. Men framför sökte han sig tidigt ut för att lyssna på levande jazzmusik, där då musikklubben Katalin blev ett kärt tillhåll.

–Visst fick jag först smak för jazzen tack vare skivorna där hemma med Duke Ellington, Count Basie, Miles Davis och alla andra storheter. Men det var konserterna med den ”levande” musiken som fick mig att börja spela. Och i Uppsala hade jag tillgång till det bästa inom såväl svensk som internationell jazz. Basisten Ray Brown hörde jag exempelvis två gånger på ”gamla” Katalin. Det var förstås stort.

"Basen var mitt instrument"

Martins första instrument var dock pianot. Men det verkliga intresset väcktes när han fick låna en bas av en god vän till familjen.

-Jag var omkring 14 år och satte genast igång att öva på egen hand. Det kändes från början att det här var mitt instrument och efter bara några år fick jag hoppa in och spela med ”riktiga” musiker. Det fanns det gott om i Uppsala, men lyckligtvis för mig inte så många

basister. Gösta Rundqvist, Ulf Johansson Werre, ”Jonte” Högman och Bosse Broberg är några som gav mig chansen och kom att betyda mycket för min utveckling.

Ray Browns namn dyker upp tidigt i vårt samtal och när man hör Martin Sjöstedts egna stortoniga, rytmsäkra spel är det inte svårt att förstå att han varit förebild. Men han nämner också många andra basister, såväl svenska som internationella, som han imponerades och inspirerades av på Katalin.Och lyfter speciellt fram ett namn.

– Sture Åkerberg, som jag alltid tyckte stod för ett i alla avseenden ”riktigt” baspel.

1997 flyttade Martin till Stockholm för att börja på Kungl. Musikhögskolan.Men det blev bara ett skolår. Varför?

-Det var jättebra utbildning, jag trivdes bra och lärde mig mycket. Men jag fick faktiskt så mycket jobb att det var svårt att kombinera med undervisningen. Så jag tvingades välja och då blev det spelandet.

Olika roller som basist och pianist

Ja, och sedan dess har Martin varit fortsatt efterfrågad i alla tänkbara jazzsammang, i små grupper, storband och som sångligt bastöd. Men dessutom har han under senare år hörts alltmer även som pianist. Efter sina egna skivor ”Mondeo” och ”Slow Charles” kom han också för några år sedan sin första pianoskiva, ”Whereabouts”, där då Daniel Frank hanterar basen. Övriga medspelare är tyske trumpetaren Axel Schlosser, saxofonisten Karl-Martin Almqvist och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay.

Martin svarar även för pianospelet på "Good To Be", en kvartettskiva som han förra året gav ut tillsammans med saxofonisten Karl-Martin Almqvist. Även här spelar Daniel Frank bas och trumslagaren är sydafrikanen Kesivan Naidoo. DIG-recension

-Pianospelet har jag aldrig helt släppt, även om jag i första hand är basist. Men eftersom man som pianist och basist har så olika roller är det både stimulerande och nyttigt att kunna ägna sig åt båda instrumenten. Framför allt känner jag att jaag genom pianospelet får ännu bättre känsla för basens roll och betydelse i kollektivet.

SJO bästa tänkbara skolan

Sedan slutet av 90-talet har Martin Sjöstedt svarat för basspelet i Stockholm Jazz Orchestra, som inneburit många konserter, turnéer och skivinspelningar. Nu har Martin fått i uppdrag att skriva musik för SJO, som kommer att presenteras vid en turné som når Malmö, Halmstad och Stockholm 25-27 mars. Dagen efter sista konserten görs också en studioinspelning för utgivning på cd och dessutom är planerat en dvd-dokumentär.

Martin är glad och smickrad över att ha fått uppdraget, men känner att han är väl förberedd.

-Jag har hela tiden skrivit för de grupper där jag medverkat och så har ju åren med Stockholm Jazz Orchestra varit den bästa tänkbara skola. Eftersom bandet under alla år bjudit in meriterade och personliga kompositörer, som exempelvs Jim McNeely och Bob Mintzer, har jag ju fått alla möjligheter att följa hur de jobbar. Inte minst lärorikt har det varit när de varit med och repeterat in musiken.

Marty Paichprojeket en inkörsport

Martin har även ett projekt tillsammans med trumpetaren och sångaren Peter Asplund ,där man spelar de arrangemang för dektett som Marty Paich skrev för samarbetet på 50-talet med sångaren Mel Tormé. Hur fann ni varandra i den här musiken?

-Det var vid något tillfälle som Peter och jag kom på att vi båda var förtjusta i Marty Paichs kompositioner och arrangemang. Och eftersom Peter numera också gärna och bra tar sig sångton var det självklart vi i första hand valde det Paich gjorde tillsammans med Mel Tormé. Det föll på mig att transkribera Marty Paichs arrangemang för vår dektett, som förstås var jobbigt och svårt men framför allt stimulerande. Kan nog påstå att det blev något av en inkörsport till att själv skriva för ett storband.

Skriver personligt för alla solister

Vad kan man då förvänta sig av Martin Sjöstedts egna storbandsmusik? Det är ju mycket som har inspirerat, från det tidiga skivlyssnandet på Duke Ellington och Count Basie till Marty Paich och de mera nutida storbandsarrangörerna.

-Jag hoppas förstås att det kommer att uppfattas som min musik, även jag influerats av många andra, som exempelvis min store förebild Duke Ellington.

-Eftersom jag i så många år spelat med Stockholm Jazz Orchestra känner jag ju alla musiker och kan skriva personligt med tanke på de olika solisterna. Och jag kan lugna alla med att det inte blir musik med extra fokus på basen!

Text och foto: Gunnar Holmberg

Artiklar om

musiker och grupper:

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Harry Arnold

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

Stockholm Jazz Orchestra:
Fredrik Norén (bandets ledare tv), Karl Olandersson, Gustavo Bergalli, Magnus Broo trumpet, Bertil Strandberg, Karin Hammar, Magnus Wiklund, Anders Wiborg trombon. Johan Hörlén, Fredrik Kronkvist, Karl-Martin Almqvist, Robert Nordmark, Fredrik Lindborg saxofon, Daniel Tilling piano, Martin Sjöstedt bas, Jukkis Uotila trummor.

DIG Jazz recenserar skivor med Martin Sjöstedt

Personligt komponerat och arrangerat.

Högklassigt storband med toppsolister.

Stockholm Jazz Orchestra

In The Blink Of An Eye
The Music Of Martin Sjöstedt
(Connective/Plugged)

Det har mer eller mindre rasat in verkligt intressanta svenska storbandsskivor det senaste året. Här kommer ytterligare en som lyfter fram basisten och pianisten Martin Sjöstedts gedigna arrangeringsförmåga. Av skivans sju kompositioner har han komponerat fem. Samtliga titlar har han arrangerat på ett tilldragande personligt sätt som retar aptiten. En sådan lyckad skivdebut som skrivare är det inte många förunnat att göra. När han därtill har ett högkvalificerat storband med många toppsolister att ta sig an sin musik är det bara att buga och ta emot. SJO:s solistavdelning har alltid legat på topp och varit ett varumärke. Vad som saknats tidigare har varit musik komponerad av bandets egna medlemmar med några undantag. Avsaknaden håller nu på att repareras genom Martins stringenta pennföring.

Mäktig är den inledande Pride där Martins klangmosaik studsar mot det sinnrika rytmiska mönster som kompet skapar. Det ger Karl-Martins tenorsaxspel lyft och näring. En mer walkingrytm tillförs under Karl Olandersson solo. Mjukt flygelhornspel kommer från bandets ledare Fredrik Norén i Aviation. Där kan man även njuta av Johan Hörléns magnifika sopransax. Häftig är El Bueno som går i sjufjärdedels takt. Där gör kompet verkligen ett taggat jobb. Bra insatser kommer från Karl Olandersson och altsaxen Fredrik Kronkvist. Arrangemanget skall lovprisas. Jukkis Uotilas trumbehandling ger bandet en inspirerande stadga som känns ut i fingerspetsarna. Ett välformulerat solo levererar trombonisten Magnus Wiklund i Good To Be som Karl-Martin Almqvist skrivit och som även visar upp ett pondusfyllt tenorsolo. I slutänden har de två en rolig ”munhuggning”. Martin har även lånat in Winston Mankundas Yakal’ Inkomo där han öppnat ytor för Magnus Broos eldiga trumpet och Karl-Martins tenor.

Pianisten och arrangören Jimmy McNeely ger Martin sin hyllning i In The Blink Of An Eye. Kompositionen har en hetsig aggressiv karaktär. Här är Jukkis Uotila en katalysator som ger solisterna Robert Nordmark tenor, Magnus Broo trumpet och Fredrik Kronkvist altsax en backning som känns ut i fingerspetsarna. Jukkis kan utan svidare räknas in bland instrumentets främsta med sin fantasirika variationsförmåga. Såväl i ensemblespel som solistiskt. Han kreerar musik in i minsta detalj.

Blues delar Johan Hörléns sopransax soloutrymme med Martins mäktiga bas och Fredrik Lindborgs korniga barytonsax. Johans sopran ger för övrigt arrangemangen en extra knorr. Martin har slopat den konventionella saxsektionen med två altar på topp. Ett grepp som tål att upprepas. Att Fredriks jordnära spel träder in i handlingen är ett stort plus. Han är som skapt för instrumentet.

Vad jag saknar är soloöppningar för Gustavo Bergallis trumpet och Daniel Tilling piano. Så kan det tydligen bli när det vimlar av solister av hög klass i ett storband. Men skivan får betygskalan att gå i topp inte minst genom Martins strålande skrivjobb.
Göran Olson

Det strålar av auktoritet

och soloinsatster av högsta klass

Good To Be

Karl-Martin Almquist, Martin Sjöstedt,
Daniel Frank, Kesivan Naidoo

(Connective/Plugged)

Den här kvartetten kallas Good To Be, samma som albumstiteln.

Ledarpar är tenorsaxofonisten Karl-Martin Almquist och i det här fallet pianisten Martin Sjöstedt, som ju även är en basist av format. Kvartetten fullbordas av basisten Daniel Frank samt den sydafrikanske trumslagaren Kesivan Naidoo. Det är en framåtskridande grupp som format teman som tilltalar. Musikerna går seriöst tillväga och skapar musik med myndigt innehåll.

Sex kompositioner har skrivits av Karl-Martin Almqvist. Martin Sjöstedt svarar för två nummer och Daniel Franck för ett inslag. Hela skivan strålar av auktoritet plussat med solopartier av högsta klass. Tenorsaxen är lysande med rakryggad pondus där kraften i spelet imponerar. Karl-Martin är verkligen på ett magnifikt spelhumör och taggar medspelarna.

Martin Sjöstedt är en ytterst genuin äkta jazzmusiker som går på sin egen upptrampade stig. Han är en tänkande spelare som inte närmar sig tangenterna på måfå. Han berättar en historia i varje solo som biter sig kvar. Martins spel ger gruppen en beundransvärd stabilitet och styrka. Agerandet bakom tenorsaxens kristallklara utflykter är en lisa för örat.

Kesivan Naidoos lätta fria spel banar väg för gruppens flexibilitet och lyhörda kommunikation. Där genererar Daniel Francks bas en smidig puls som blir en effektiv kontrast till Naidoos tyngre groove. Daniels avspänt vackra Lost At Sea får en värmande skön tolkning som får flaggan att gå i topp.

Göran Olson

Basist som är färdig

kvalitetsmedveten pianist

Martin Sjöstedt

Whereabouts

(Connective Records/Border)

Martin Sjöstedt står på topplistan bland svenska basister men att han också är en begåvad pianist är än så länge inte lika känt. Nu är det som pianist han här presenterar sig och det rejält. Det görs i en kombination med tyske trumpetaren Axel Schlosser, tenoristen Karl-Martin Almqvist, basisten Daniel Frank och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Whereabouts har Martin tillägnat den i vintras bortgångne pianisten Gösta Rundquist. Han har även skrivit all musik på skivan.

Bandet håller hög nivå . De två blåsarna sätter en färg som för tankarna till de kvintetter som lyckliggjorde jazzen på det sena femtiotalet och decenniet därpå. Axel Schlosser har en bakgrund i flera tyska storband. Han har även hörts med EBU Big Band, Jazz Baltica Orchestra, The European Youth Orchestra samt varit kopplad till Albrekt Mangeldorff och Carla Bley. Han övertygar sannerligen med sitt solida spel som utgör en av skivans många lockelser. I bland annat What Now? visas Schlosser klass där den fantasifulla fraseringen och energin ligger i topp. Den lyriska sidan visas i den vackra Aviation.

Martins pianospel förtjänar samma superlativer som Schlosser. Här har svensk jazz fått inte ett fynd utan en lysande färdig kvalitetsmedveten pianist som är något utöver det vanliga. Romantiskt lyrisk och innerlig är han tillsammans med Karl-Martins kärnfulla tenor i den melankoliska At Dawn. Där visas gruppens höga potential. Det gäller egentligen alla nummer. Karl-Martin låter såväl kraftfull som sensibel i sina utflykter som håller hög internationell nivå.

Basisten Daniel Franck gör vad jag förmodar debut på en svensk platta. Bättre har det knappast kunnat bli. Han är en coming man av stora mått. Hans flytt till Köpenhamn har säkert påskyndat utvecklingen. Johan Löfcrantz Ramsay gör ett fantastiskt arbete. Han är en inspiratör av mått med sitt lätta välanpassade spel. Utrustad med välutvecklade öron följer han i minsta detalj musikernas intentioner. Bättre kan det inte bli.

Slutplädering. Skall Martin välja basfiolen eller pianot i fortsättningen? Det kan man med fråga sig efter en aptitlig lyssning med en grupp som har den där extra knorren.

Göran Olson

Martin Sjöstedt Band

Slow Charles

(Sittel)

För ungefär ett år sedan for basisten Sjöstedt och hans kvintett runt i Sverige och konserterade. Rundturen avslutades med en den här skivinspelningen, vilket innebär att det är ett väl samtrimmat gäng som musicerar. Samtliga fem medlemmar är unga. Men av någon anledning låter de ibland ganska gamla, vilket kan tas som kritik eller beröm, beroende på vilka värderingar man själv har. Hur som helst är musiken bebopbaserad och fungerar väl tack vare stundtals goda solistinsatser.

Mest och oftast lyser pianospelande Lars Färnlöf-stipendiaten Jonas Östholm – som en del kanske kommer ihåg sedan hans tid på Fridhems Folkhögskola – och altsaxofonisten Fredrik Kronkvist, till vardags hemmahörande i Malmö. Karl Olanderssons trumpetspel varierar däremot i kvalitet och pendlar mellan ypperligt och tämligen ointressant - och faktiskt också ointresserat.

Av plattans åtta nummer har Sjöstedt skrivit fem på egen hand, vilket definitivt är några för mycket. Kronkvists enda bidrag, ”Heavy Axe”, är tillsammans med Gene DePauls och Don Rayes slitstarka gamla filmlåt ”You Don´t Know What Love Is” och Thelonious Monks ekvilibristiska ”Four in One” cd:ns absoluta toppar med inspirerat spel på alla händer. Tänk om allt hade varit lika bra!

Sjöstedts förra Sittel-cd, ”Mondeo”, var snäppet vassare och åtskilligt jämnare.

Jan Olsson