DIG-Music

JAZZNYHETER

AKTUELLA EVENEMANG

KLUBBJAZZ

Torbjörn Zetterberg. DIG Jazz om aktuella musiker och grupper

Torbjörn Zetterberg:

Personlig basist i

Charles Mingus anda

Basisten Torbjörn Zetterberg har en lätt igenkännlig kraftfull spelstil.

Han har fiskat upp basens många möjligheter till uttryck och han gör det på ett markerat personligt sätt. Med sin imponerande schvungfulla drive är han alltid en inspirerande kraftkälla för medmusikerna. Han har också mer och mer dokumenterat sig som kompositör och arrangör av ett särartat slag som trotsar mönster och konventioner. Tonerna griper tag suggestivt och med rytmisk puls.

(Artikeln är först publicerad i årsboken Svensk Jazz 2005/2006 (STIM/Svensk Musik)

Torbjörn Zetterberg, som föddes 1976, har en vidöppen attityd till musik. Därför blir lyssnandet till hans musik i mångt och mycket en stimulerande nyupplevelse där en hängiven nerv i hans toner lockar. Att han fick motta Alice Babs-stipendiet vid Swedish Jazz Celebration i Malmö 2005 var en välmotiverad ärebetygelse.

Femtiotusen rikare blev han på kuppen.

Basisten Torbjörn Zetterberg upptäcktes när han som mycket ung studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Till Musikhögskolan ”Ackis” i Stockholm hade han kommit via Södra Latin och Fridhems Folkhögskola i Svalöv. På ”Ackis” hade han bland annat Jan Adefelt som baslärare. Snart var han medlem av trumslagaren Fredrik Noréns grupp. Fredrik har som välkänt är sinne för att hitta utvecklingsbara talanger. Med i bandet var också kompisen saxofonisten Jonas Kullhammar. Redan då kunde man ana att den viljestarka killen rätt snart skulle sätta sitt bomärke i den våg av unga musiker som skulle vara med och forma det ankommande inhemska jazzlivet. Så blev det. Nu är hans namn stadigt förankrat i det sjudande progressiva utbud som den nya kunniga generationen står för.

När började du att skriva musik?

– Det var när jag gick på högstadiet i Danderyd. Då var det rock som gällde. Det

blev melodier, melodier med vers, refräng och stick. När jag kom in på Musikhögskolan i Stockholm fortsatte det och jag hade Torbjörn Gulz och Örjan Fahlström som lärare i komponering – arrangering vilket var stimulerande och på den vägen är det.

Du gjorde verket Krissvit som framfördes vid Swedish Jazz Celebration.

Vad baserar sig musiken på?

– Krissviten var en beställning från Swedish Jazz Celebration. Med andra ord Sveriges Radio och Rikskonserter anställde mig för detta. Jag fick i uppdrag att skriv för en grupp om åtta – tio musiker och med en spellängd på cirka 40 minuter.

– När musiken kom på skiva blev det lite längre. I stort sett fick jag mycket fria

händer vilket kändes bra.

Hade du någon speciell tanke när du komponerade musiken? Svitens satser har de kryptiska titlarna Slutet och delar av sanningen, Hela sanningen, Glömd och förlåten samt Epilog: Ett år för sent. Kan du förklara?

– Bakgrunden till musiken speglar ett avslutat förhållande och tankarna året efter och reflekterar mina känslor efter upplösningen.

Blev det några ringar på vattnet efter uppförandet?

– Det blev det verkligen. Jag fick naturligtvis en ypperlig inspiration av erkännandet vilket har fått mig att fortsätta att skriva för ett större band. Mer spelningar har jag nog också fått genom sviten.

Har du gjort några andra konserter med Krissvitsbandet?

– Det har jag. Vi var med på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen och har spelat på Mosebacke. I Norge ska vi spela i sommar.

Vilka musiker är med i gruppen?

– I Norge är det fyra saxofonister. Per ”Texas” Johansson, Jonas Kullhammar spelar tenorsax, Joakim Rolandson är alt- och sopransaxofonist från Göteborg. Baryton– klarinett spelar Alberto Pinton. Trombonerna är två, Mats Äleklint och Öyvind Braekke. Kjell Nordeson spelar trummor. Kjell bor delvis i San Francisco numera. Det blir en klang som inte är så ljus på toppen då det inte är någon trumpet med. Jag är nöjd med klangbilden.

Har du någon ny skiva på gång?

– Kanske det blir en ny platta till hösten. Jag har material på gång – vi får se hur det utvecklar sig.

Hur står det till med The Torbjörn Zetterberg Hot Five?

– I slutet på förra året gjorde vi en tiodagars turné i Vietnam. Där medverkade vi på en europeisk jazzfestival med spel i Hanoi och Saigon. Det var verkligen häftigt och allting fungerade bra. En tjej på Vietnams ambassad i Stockholm hade hört bandet och rekommenderade oss till festivalen. Ekonomisk hjälp fick vi från Svenska Institutet och från den svenska ambassaden.

När bildade du gruppen och vilka musiker är med?

– Det var 2000 och vår första skiva spelades in två år senare. Per ”Texas” Johansson spelar tenorsax, klarinett, basklarinett och kontrabasklarinett. Jonas Kullhammar dubblerar mellan tenorsax, barytonsax samt bassax. Pianist är Ludwig Berghe och Daniel Fredriksson är trumslagare. Vi spelade på de stora festivalerna i Kanada 2004. Året därpå var jag åter där, då med Jonas Kullhammars kvartett.

Du spelar även i Lina Nybergs Pling.

– Nyligen gjorde vi en skiva med gruppen och nu ska vi till Brasilien i februari.

Vi var där för fem år sedan också. I den gruppen är det en annan spelstil än den som gäller i min egen grupp. Jag agerar från en annan vinkel om du förstår vad

jag menar.

Det händer att du spelar elbas.

– Ja jag har bland annat spelat elbas i Mattis Cederbergs Sonic Mechatronic Arkestra men det blir inte så ofta med den gruppen då Mathias bor i Tyskland.

Du ingår också i Alberto Pintons band.

– Jag är med i Albertos band. Han är en fantastiskt stimulerande musiker som det är kul att spela med. Med är också vibrafonisten – marimbaspelaren Mathias Ståhl, trombonisten Mats Äleklint och trumslagaren Jon Fält.

Vad spelar du på för sorts kontrabas?

– Jag har en tysk bas från tjugotalet. Den är nästan en helbas men inte riktigt och större än en vanlig bas. Den passar mig och det spelsätt som jag använder mig av.

Jag gillar att kämpa fysiskt med basen när jag spelar. Samtliga strängar är lindade sensträngar.

Finns det svenska musiker som inspirerat?

– Bland svenska musiker måste jag nämna Bobo Stenson. Hans grupp med

Jan Garbarek var mycket bra. En annan är pianisten Per Henrik Wallin. Hans okonventionella storband var verkligen annorlunda och kul. Precis som med Mingus var det inte den perfekta precisionen som gällde. Grundkänslan var desto starkare.

Är det några internationella musiker som du vill lyfta fram?

– Naturligtvis Miles Davis – hela tiden. John Coltrane, Keith Jarrett och Bill Evans. Wayne Shorter gillar jag från perioden i början av hans karriär. Archie Shepp och Pharoah Sanders också. Det är alltid svårt att ta fram namn på favoriter, det är alltid någon som blir glömd.

Vad lyssnar du på för sorts musik?

– Jag lyssnar på väldigt mycket musik. Jag går ofta omkring hemma med en walk -man och lyssnar. Om det inte är jazz så har jag till exempel en pop – rockplatta på eller en med Bob Dylan. Jag tycker om hela Dylans paket från musik till text.

Hur är din arbetssituation i dag? Undervisar du också?

– Jag har bra med jobb. Det har gått bra för mig så jag behöver inte ha något sidojobb. Så undervisar gör jag inte.

Nyligen medverkade du i den Radiojazzgrupp som Lennart Åberg ledde i en turné i Rikskonserters regi. Där spelades svensk musik från sextiotalet, musik med dryga

40 år på nacken. Hur kändes det?

– Det var fint och jättekul. Musiken var väldigt bra arrangerad. Den kändes fräsch trots att den skrevs för så länge sedan. Musiken måste ha legat långt fram i tiden när den spelades första gången. Georg Riedels, Bengt Hallbergs och Jan Johanssons arrangemang var utmanande och stimulerande.

Göran Olson

(Artikeln är också publicerad i årsboken Svensk Jazz 2005/2006 (STIM/Svensk Musik)

Svensk

jazzhistoria