AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARDIG Jazz presenterar artikel från Caprice skivserie Svensk Jazzhistoria.
Den bygger på ett par olika intervjuer gjorda av
Lars Westin och Jan Bruér och är redigerad av den sistnämnde i samarbete med Arne Domnérus.
Arne Domnérus en av de stora svenska jazzprofilerna.. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Arne Domnérus:
En av våra allra
största musikprofiler
Med DIG-recemsioner
av cd med
Jazzhistoria
Arne Domnérus
Läs även om;
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
Arne Domnérus om sitt 40-tal:
och osäkert fumlande
Altsaxofonisten, klarinettisten, kompositören och bandledaren Arne Domnérus (1924-2008) började sin musikbana i Katarina Södra Folkskolas gossorkester. En av kompisarna var den några år äldre trumpetaren Rolf Ericson, som blev Arnes idol och förebild.
Efter att ha varit med om att vinna Orkester Journalens amatörorkestertävling 1941 kom han att spela med en rad legendariska orkesterledare, som Miff Görling, Lulle Ellboj, Arne Hülphers, Thore Jederby och Thore Ehrling.
–Men så här efteråt tycker jag att den musik jag spelade var trevande och osäkert fumlande. Det gick väldigt mycket ut på att härma, konstaterar Arne i den här artikeln, där han berättar om sitt jazzliv på 40-talet.
–Jag kommer från en så kallad arbetarfamilj, född i Nacka kring jultid 1924 och uppväxt på Södermalm i Stockholm. Musiken fanns tidigt i mitt liv, pappa spelade dragspel i Jularbo-stil och jag kom med i Katarina Södra Folkskolas gossorkester. Där fick jag lära mig spela klarinett av Giovanni Jaconelli, som var några år äldre än jag och som tillhörde de mer försigkomna medlemmarna. Bland mina kompisar i orkestern fanns ett par trumpetare som senare blev välkända, Anders Swärd och Rolf Ericson.
Roffe tyckte nog jag var en riktig potta
–Roffe ansågs som väldigt driven och han blev snart min idol, jag hängde med honom så ofta jag kunde, jag till och med bar hans trumpet. Vi bodde i närheten av varann på Söder. Han var redan då en framåt kille och hans osvikliga entusiasm är något som präglat honom i alla år. Det var han som fick mig jazzintresserad. Roffes morbror var också jazzmusiker, nämligen trumpetaren Ragge Läth . Roffe var med i ett band som jag tror hette Fox Swingers eller nåt sånt. Jag följde med Roffe och lyssnade när dom spelade på Mälarhöjdens dansbana och liknande ställen runt stan. Det var på så sätt jag började få inblickar i improviserad musik. Jag var ett par år yngre än Roffe, så han tyckte väl jag var en liten potta som följde efter honom överallt. Vi var väl i nedre tonåren då, men fortsatte att spela tillsammans i många olika sammanhang under årens lopp.
–Både Roffe och jag fick jobb på Dagens Nyheters annonsavdelning. Han var duktig tecknare och kom dit som tecknarelev. Ibland stöter man på Roffes teckningar i folkparkernas gästböcker från början av 50-talet. Vi hade en orkester ihop som Topsy Lindblom på Nalen döpte till ”Drömorkestern”. På dom teckningarna kan man se sju killar ligga och snarka och drömma. Han hade väldig snits på sånt där, Roffe. Själv var jag så kallad springschas på DN.
Rolf Ericson
Arne Domnérus
Bild från Svensk
Jazzhistoria vol 5
Spelade med Dagens Nyheters orkester
–På den tiden hade DN en egen orkester, och då kom förstås Roffe och jag med där. En vaktmästare på tidningen var orkesterledare och han frågade mig om jag kunde spela saxofon. Javisst, svarade jag, utan att ha prövat . Tidningen ordnade en altsax till mig, och då upptäckte jag att det inte var så lätt - jag lyckades inte sätta ihop den först. Så dom upptäckte att jag inte var så bevandrad. Men till slut funkade det i alla fall och jag spelade klarinett och altsax med Dagens Nyheters orkester, bland annat på personalfester och på en barnkoloni som också gick i DN:s regi. Vi hade tjusiga uniformer och spelade marscher, valser och liknande, ungefär som i skolorkestern.
–Det där pågick väl ungefär parallellt med Fox Swingers, nån gång kring 1940. Så dök det upp en trumslagare som hette Owe Kjell, som var en initiativrik kille, en riktig gåpåare. Han satte ihop ett band och tog med Roffe och ett par man ur Fox Swingers, bland annat tenorsaxofonisten Börje Dahlin. När jag hade spelat på DN:s sax ett tag kom Roffe och sa att Owe Kjell skulle ha tre saxar. Så fick jag komma med i bandet och spela andra alt. Noter kunde jag redan hyfsat. Efter en tid kom Hasse Theselius in i bilden och spelade första sax. Och då avslöjade han hur vi hade fuskat för han kunde nämligen spela som det stod i noterna och inte bara på ett ungefär. Så då började det bli ordning på Owe Kjells orkester. Sen fick vi jobb på Hässelby Strandbad och spelade även på en dansbana i Långholmsparken. På vintrarna spelade vi en hel del på skolbaler.
Var med och vann 
Orkester Journalens
amatörtävling
–Vi var en renodlad amatörorkester, alla hade annat att göra på dagtid. Owe Kjell till exempel var expedit på NK:s herrskjortavdelning. Han drabbades av den där utvecklingssjukan och skulle utöka bandet hela tiden. Plötsligt var vi en tio, tolv stycken. Grunden var trumpet och två eller tre saxar plus komp.. Rätt vad det var blev vi två trumpeter, trombon och fyra saxar.
–Owe anmälde oss till Orkester Journalens amatörorkestertävling 1941. Vi vann faktiskt! Jag råkade få solistpris också, jag förstår faktiskt inte varför. För jag kan inte tänka mig att det lät särskilt bra, oerfaren 16-åring som jag var. Jag kommer ihåg att vi spelade ett tryckarr på Artie Shaws What is this thing called love, med solona nedskrivna. Ungefär vid den tiden kämpade jag också med att lära mig Benny Carters solo i I’m in the mood for swing, från Lionel Hamptons inspelning. Vi spelade en del söndagsmatinéer på Nalen och det gjorde också Royal Swingers från Uppsala med Åke Hasselgård på klarinett. Åke skojade med mig när jag försökte spela sådana grejor, för han kunde dom mycket bättre än jag. Alla dom här solona man försökte planka, dom kunde Åke, och så spelade han dom i örat på en, så där ironiskt. Åke var en självsäker och mycket bestämd kille. Jag förstod nog inte då vilken begåvning han var. Det var en enorm förlust att han inte fick leva vidare, det skulle ha varit intressant att följa hans utveckling.
Foto; Jan de Meyere
Svensk Jazzhistoria vol 5
Sam Samson hade ett fenomenalt band
–Jag vickade för Åke ibland i Royal Swingers, jag tror han hade en tjej i Bollnäs och var där då och då. Annars spelade jag mestadels med Owe Kjell under 1941 och -42. Vi gjorde en del lackskivor på Din Egen Röst och där träffade man också andra unga musikanter. Povel Ramel till exempel, som också hade varit med i samma orkestertävling som vi, och med honom gjorde jag min första riktiga skivinspelning. Det var våren 1942, då Povel gjorde sin skivdebut med Vårt eget Blue Hawaii.
–I Owe Kjells band spelade vi en hel del tryckarrangemang, bland annat av Sam Samson och killarna i hans band, Gösta Theselius inte minst. Samson hade ett fenomenalt band, som vi ofta spisade på Salle de Paris eller på Nöjesfältet. Vi fick för oss att dom hade fixat till sina tryckarrangemang så att det skulle låta mycket sämre när vi som var amatörer spelade det. Jag vet inte om det var så, men vi inbillade oss det. I vilket fall som helst är Samsons band med Tesse från början av 40-talet ett av de viktigaste banden när man talar om svensk 40-talsjazz.
–Ett annat bra band var Seymours stora orkester på Nalen med sin Chick Webb-inspirerade repertoar och med Åke Brandes som trumslagare. Bland dom solister jag spisade mest fanns Casper Hjukström och Lasse Schöning, som både var fina klarinettister och altsaxofonister. Av andra instrumentalister från den tiden tycker jag fortfarande att Gösta Törner var en av dom genuinaste musikanterna i svensk jazz.˛Han spelade alltid så genomärligt.
Gösta Törner
Bild från Svensk
Jazzhistoria vol 5
Swinglimpan från Enåker
–Hösten -42 fick jag av någon märklig anledning ett erbjudande från Wivex i Sundsvall att komma dit och vara kapellmästare för en grupp som i övrigt bestod av lokala musiker. Den fanns redan klar, jag var inte med och valde dom. Roland Eiworth som då spelade trumpet innan han blev nöjesproducent på radion, hade varit där som kapellmästare innan mig. Varför jag fick det där jobbet vet jag inte. Och jag begrep inte bättre än att jag tog jobbet på Wivex och åkte upp. Det var ett musikkafé som hade dans några kvällar i veckan. Man kan säga att det var då jag blev professionell musiker, även om dom andra i bandet var fritidsmusiker. Jag hade med mig en del arr som jag fått av Gösta Theselius, i stil med Ellingtons smågruppsarr, Barney’s going easy och liknande.
-–Som tur var fanns pianisten Arvid Sundin med i bandet på Wivex. Det var till stor del han som räddade jobbet. Vi kallade honom för Swinglimpan från Enånger. Hans farsa hade ett bageri i Enånger och sålde en limpa som han kallade Swinglimpan. Och så fick Arvid också heta det. När jag kom dit hade jag ingen erfarenhet av att leda en grupp. Jag var blyg och bortkommen och vågade knappt tala i mikrofon. Jag fick ”lappsjuka”, längtade hem till Stockholm och bröt mitt halvårskontrakt med Wivex efter tre månader. Det blev naturligtvis trassel med Musikerförbundet. Men Charles Redland hoppade in och övertog jobbet. Och det var nog lyckligast för alla parter att jag stack därifrån. Senare försonades jag med direktör Claesson i Sundsvall, när jag startat mitt eget band spelade vi ofta där.
Arne Domnérus
Tecknad av Gösta Törner
"Görling. Goddag. När ska vi börja spela?"
–Jag fick jobb med Miff Görling, som ledde ett mindre band på La Visite och sen i folkparkerna på sommaren.Trumpetaren Putte Flodquist var med, liksom Thord-Arne Nilsson, den duktige pianisten från Malmö. Han tillhörde dom där killarna som hade skaffat sig en gedigen kunskap om band som Luncefords och skrev fina arrangemang i den andan. Men han var inte sen med att kritisera om man inte spelade hans arr riktigt och dom kunde vara rätt svårspelade. Han var egentligen en rätt mystisk kille, svår att få grepp om.
–Själv var jag yngst i det bandet, och fungerade som nån Benjamin, som fick ta hand om dom andra när det hade festats för mycket. På den tiden drack jag ingen sprit, jag blev 26-27 år innan jag överhuvudtaget luktade på det. Så jag ansågs tillförlitlig och dom skickade fram mig för att tala med folkparkschefer och så där. Det hände till exempel att Miff kom för sent till parken, han kunde vara lite slarvig med sånt. Jag tror det var i Fagersta, så skickade dom fram mig till folkparkschefen när vi spelat en timme utan Miff och jag förklarade att kapellmästare Görling fått fel på sitt instrument så han hade åkt till bruksorkestern för att låna en trombon. Och just då svängde en droska in med Miff helt ovetande som klev ut och som alltid mycket korrekt och belevad sade: ”Görling. Goddag. När ska vi börja spela?”. Där sprack direkt mina tjusiga bortförklaringar. Jag var också med på en skiva Miff gjorde vid den tiden med sångerskan Sonia Sjöbeck. På hösten återvände vi till La Visite och nu fick Miff sätta ihop ett större band på tolv man.
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz presenterar 93
skivomslag med Lars Gullin.
Vi betraktade oss som dom sanna jazzmusikerna
–Men samtidigt drogs planerna upp för Lulle Ellbojs stora orkester som skulle inviga det nya Vinterpalatset. Flera av mina kompisar från Owe Kjell fanns med, bland annat Roffe Ericson, Anders Swärd och saxledaren Hasse Theselius.
–Det drog ut en del på tiden innan vi kunde komma igång på VP, det var väldigt mycklet restriktioner och krångel. Lulle hade sina tentakler ute med nykterhets- och ungdomsorganisationer. Jag tror att det var en förutsättning för att man skulle få ha dans där.
–Lulle var organisatören, men redan från början var Gösta Theselius och även Gunnar Lundén-Welden dom musikaliska ledarna, även om det dröjde en säsong innan dom kom med i bandet. Det var mycket spännande att få vara med, för Tesse hade lyckats få kläm på den senaste storbandsutvecklingen i USA, trots att det inte kom några skivor hit. Och vi kom med ett helt nytt orkester-sound i vårt land. Vissa kritiker tyckte inte om det i början utan talade om oväsen och ytliga effekter.
–Storbandsidealet i Sverige var ju Thore Ehrlings, och här kom de vilda ungdomarna hos Ellboj och skulle försöka spela ut Ehrlings musikanter. Så uppfattades det. Samtidigt som vi spelade på Vinterpalatset höll Ehrling till på Bal Palais i kvarteret bredvid. Vi musiker sprang emellan och kollade varandra och jag vet att vissa skrev ner nån sorts poängtabell och jämförde banden och sånt larv. Ehrling representerade etablissemanget och vi unga betraktade oss själva som dom sanna jazzmusikerna. Ungefär som jag själv fick uppleva 10-15 år senare, fast ur motsatt position. Allting går igen...
Man fick inte röra sig för häftigt på dansgolvet
–På Vinterpalatset var det förbjudet att dansa jitterbug, till skillnad från andra ställen, Nalen inte minst, där dom hade speciella jitterbugkvällar. VP försökte hålla på en ”högstående moral” med nykterhet och sånt, och så hade dom dansvakter. Det var två blåklädda män som gick omkring på golvet och såg till att man inte rörde sig för häftigt! Då blev man tillsagd eller utkastad! Det diskuterades en del om det var omoraliskt att kasta upp sin danspartner i luften.
–Direktionen på VP var nog extra känslig för myndigheternas syn på den här saken, eftersom det var ett helt nyöppnat ställe. Vid ingången hade man stora starka boxartyper i långa läderjackor som vakter som skulle kontrollera att inga överförfriskade släpptes in. Det kunde vara hårda tag utan pardon och det hände att dom slängde ut nykterhetsorganisationernas kontrollanter av misstag. Dom var tuffa mot oss musiker också och vi hämnades ibland. Vi ställde spritflaskor fyllda med vatten i deras personalskåp och skrev deras namn på, så att deras arbetskamrater skulle tro att dom smygsöp därinne. Det hände också att vi band ihop deras cyklar med kedjor så att dom inte kunde cykla hem.
–En gång slängde dom ut Nils-Erik Sandell. Han försökte förklara att han var med i orkestern, men det hjälpte inte. Han slängdes ut med dunder och brak.Det var utkastning i ordets rätta betydelse. Dom här vakterna tog i med sina fulla kroppskrafter och våldförde sig på folk. Det hände att en del utländska besökare som kom dit för att lyssna på orkestern kastades ut på samma sätt om dom kom i onåd hos dessa nazityper till vakter. Så det var faktiskt ett stort problem med sådana ordningsfrågor kring VP, som indirekt också påverkade det jazzmusikaliska, tyvärr.
Lulle Ellboj hade 
en fin orkester
–Annars var det ett bra ställe att jobba på för ett storband. Fin lokal och trevligt att spela där. Jag förstår inte att dom upphörde med det, när det är sånt behov av lokaler av den här storleken för ungdomsverksamhet. En parallell till Nalen på sitt sätt. Direktör Nelson på VP ansåg att det skulle vara symetri över estraden, så i början hade vi två röda flyglar i var ände av scenen. Det var Rolf Larsson och Waldemar Thulin som spelade på dom och när Lulles band tog paus spelade Waldemar på en stor biograforgel smäktande musik tillsammans med Nils-Erik Sandell på fiol. Det var oerhört tjusigt, orgel och fiol. Men dom spelade samma låt hela tiden.
–Walle Thulin var en svensk-estländare som Lulle brukade jobba med på badortshotell på somrarna. Lulle var en snäll kille, men han kunde inte mycket av den musik vi spelade. Han stödde sig hela tiden på Tesse. Så vi i bandet kunde vara väldig grymma mot honom för att han inte visste tempot på låtarna han skulle dirigera. Han stod alltid i vit smoking eller frack och taktpinne och tittade på publiken. Och så viskade han i mungipan när han skulle slå in: ”Vad är det för tempo?”. Och det är klart, vi gav honom alldeles fel tempo. Det var den vanliga elaka musikantandan, som man egentligen inte menar så mycket med. Man skulle vara hip inför sina kompisar.
-–Men det var en fin orkester Lulle hade, efter våra förhållanden. Och vi spelade en ganska avancerad repertoar med många Theselius-original. Vi spelade också ett stort antal låtar av en rik herre som hette Tersmeden, en kompis till Lulle. Tesse och Lundén-Welden fick ta hand om dom där rätt amatörmässiga låtarna och skrev fina arrangemang, som Tersmeden bekostade. Han betalade visst också alla skivinspelningar vi gjorde med hans musik, så därför finns en hel del Tersmeden-låtar inspelade med Lulles orkester.
Bild från "Lulle Ellbojs och
hans orkester 1944-46"
(Dragon LP och CD)
Swanis och jag 
blev beskyddargrupp
–Bandet fungerade bara på vintersäsongen, det var ingen som hade råd att engagera en så stor orkester på somrarna, då VP var stängt. Därför splittrades vi under somrarna. Roffe Ericson och jag spelade med Arthur Österwall, som blev egen kapellmästare 1944. Thore Swanerud var med på piano och Pete Brown, den norske negern, spelade trummor. Pete var en mycket trevlig person och en kul kille, som också kunde driva med sig själv. Han blev förstås mycket uppmärksammad för sin hudfärg.
–Det var mycket sällsynt med mörkhyade i vårt land då. Det hände att någon i publiken sa ”Ta ut negerjäveln”. Pete hade kort stubin så Swanis och jag fick hålla i honom eller sitta på honom för att få honom lugn. Vi blev Petes beskyddartrupp. I sin enorma snällhet blev han väldigt störd av att bli förhånad för att han inte såg ut som vi andra. Både Swanis och jag hade ägnat oss en del åt boxning och varit med i idrottsklubbar, så på det området kände vi oss kompetenta att hjälpa till.
–När Arthurs kvintett spelade på en dansbana i Värmland gick plötsligt ett rykte att Pete Brown var spion. Han hamnade i polisförhör, men Arthur lyckades ordna så han fick spela på kvällen. På det villkoret att två stadiga poliser satt på var sin sida om Pete på estraden. Dom ville bevaka att han inte fick kontakt med någon som kunde smussla information till Norge, eller nåt i den stilen. Det fanns förstås ingen grund för dom där spionryktena. Men tiden var sådan.
Stora skrällen i Delsbo
–Vi kuskade omkring med tåg i jag tror två månader, den där sommarturnén. Roffe hade en stor amerikakoffert som jag fick hjälpa honom att släpa på. Han hade redan då bestämt sig för att åka till Amerika och sparade pengar till resan. Han var så amerikaniserad och hade en sån där stympad hatt med en decimeters brätte. Det var ett helsike med den där tunga kofferten med alla tågbyten, rälsbussanslutningar och sånt där. Men vi fick ju se mycket av vårt land, för vi spelade överalllt. Rävåla folkpark och liknande, sådana platser hamnade vi på. Idylliska folkparker med en liten dansbana. Och så körde vi en show då Arthur spelade Big noice from Winetka tillsammans med Pete Brown, eller Stora skrällen i Delsbo som Arthur kallade den. Och Roffe och jag spelade Out of nowhere i lite olika tempon. Det var renodlad jazz vi spelade med Arthur.
–Alltnog, Roffe och jag återvände till Lulle efter sommaren, trots att det var bättre betalt i Arthurs band, som då skulle spela på Nalen under vintersäsongen. Vi ville fortsätta med Ellboj. Då kom också Lasse Schöning med i bandet. Han var en mycket mer driven saxofonist än jag själv, så det blev en bra saxsektion med Hasse Theselius på förstasax och hans yngre bror Gösta som tenorsolist. Gunnar Lundén-Welden spelade också tenor, och Schöning främst baryton och klarinett. Någon gång hände det att Lulle själv utökade sektionen till sex man och vi dubblerade en del för att bredda klangerna. Både Hasse och jag spelade ibland baryton, och ibland hade vi också bassax med.
med
Arne Domnérus,
Rolf Ericson,
Thore Swanerud,
Irmgard Österwall,
Arthur Österwall,
Pete Brown,
Bild från Svensk
Jazzhistoria vol 5
Tesse hade en brinnande musiksjäl
–Tesse, Gösta Theselius alltså, var en stor konstnärspersonlighet med allt vad det innebär. Han hade en enorm förmåga att höra och förstå vad som hände rent musikaliskt i band som Ellingtons, Basies och inte minst Charlie Barnets och Kentons, som man kan säga blev ett slags förebild för oss i Lulles band. Kentons var ju ett nytt band i Amerika och det var naturligt att intressera sig för det. Tesse hörde det på kortvåg och skrev ner deras låtar och arrangemang, innan skivorna kommit hit.
–Han var fenomenal på sånt, Tesse. Han var en sån där brinnande musikantsjäl, men han var ingen märkvärdig dirigent med pekpinnar hur vi skulle spela. Hans sätt att forma stämmorna i ett arrangemang och att bygga upp musiken var fantastiskt. Och hans tenorspel, det där speciella soundet han hade, det gillar jag fortfarande. Det finns ett slags själsligt skri i hans sound, tycker jag. Han var bohemisk och schabblig. Han skötte inte om sitt instrument särskilt bra, så före spelningen stod han alltid med tenoren under en vattenkran en lång stund för att allt hade torkat igen.
–Han kom från ett religiöst hem, och det var som att släppa lös en vildhäst när han blev jazzmusiker. Han kom först som ett underbarn till Håkan von Eichwald och sen följde jag honom en hel del när han spelade med Samson. Jag fick förresten vicka hos Samson några gånger, så jag lärde känna Gösta rätt bra. Det var före min Wivex-tid. Och det var fantastiskt att få spela tillsammans med honom i Ellbojs orkester. Lundén-Welden var också mycket skicklig arrangör, mer pedagogiskt inriktad och mer av en konstnärlig ledargestalt än Gösta, han var mer talför och på sitt sätt bättre repetitör. Så dom kompletterade varandra väldigt bra.
–Sommaren -45 spelade jag med en helt annan typ av stor orkester, nämligen med Arne Hülphers i folkparkerna. Det var väl intressant på sitt sätt, även om Hülphers epok som jazzorkesterledare var slut flera år tidigare.
Gösta Theselius
Samlarbild från början
av 50-talet
Thore Jederby höll jazzens fana högt
–Sommaren -46 kom Roffe (Ericson) och jag med i ett band som Thore Jederby bildade och spelade på Nöjesfältet, som låg alldeles invid Gröna Lund, där det nu är parkeringsplats. Jag hade varit där och spisat redan när jag gick i plugget och det var där jag vickade med Samsons orkester. Jederby hade hittat en begåvad ung Nat King Cole-influerad pianist och sångare, Hasse Eriksson, som senare fick en son som blev popsångaren Orup.
–Julius Jacobsen spelade trombon och skrev arrangemang. Arr som var så svåra att Roffe och jag inte kunde spela dom. Om vi inte visste det redan fick vi läsa det i en tidningsintervju där vår käre kapellmästare talade om att hans musiker inte kunde läsa noterna. Det var typiskt Jederby, han var frän och temperamentsfull. Men han var rättfram, det var han mot alla och sa alltid precis vad han tyckte. Kom nån fram och klagade på att vi spelade för mycket jazz så det inte gick att dansa bad han dom dra åt helvete. Vi ville ju spela jazz och den fanan höll också Thore högt.
Heta diskussioner om äldre och nyare jazz
-Under alla dom här åren jag varit verksam, från det jag jobbade på DN under Owe Kjell-åren fram till den här tiden, träffades vi musikanter ofta, nästan dagligen på Kafé Flamman, som låg nära DN i tidningskvarteren i Klara. Det var en viktig jazzmiljö i Stockholm då. Många unga jazzintresserade fick säkert sina första kontakter med amerikansk jazz på det där fiket. Jag tror han hette Isaksson som skötte Flamman och på nåt sätt fick han tag på amerikanska skivor, som inte såldes här under kriget. Och servitrisen, Märta hette hon, hade en viss känsla för att spela rätt skivor vid rätt tillfälle. Det var dom två som skötte skivspelaren. Ibland kom killar från tidningarna in och skulle ha sin frukost och det var inte alla som gillade jazz. Så vissa klagade på ”negermusiken”.
–Men flera av dom yngre tidningskillarna var också jazzentusiaster. En av dom var Pär Rådström. Vi kunde ha väldigt heta diskussioner om äldre och nyare jazz. Isaksson själv sa inte så mycket, men jag antar att han måste ha varit jazzintresserad själv. Jag kan inte tänka mig att det var särskilt affärsmässigt för där satt musikanterna större delen av dan och tog upp plats med en halva kaffe och ett wienerbröd.
Begrep inte ett dugg vad Charlie Parker spelade
–Jag kommer ihåg att Pär Rådström hade en kompis som vi kallade Brazil Jack, han var släkt med den legendariske cirkusartisten. Dom spelade ofta gamla New Orleans-klarinettister, Johnny Dodds och sådana som jag hade rätt svårt för, dom hade så obehaglig ton och bristfällig instrumentalteknik. Sånt där käftade vi om jämt. Men man kände sig i underläge att diskutera med Pär, för han kunde verbalisera sina tankar mycket bättre än vi andra. Vi körde bara med uttryck som ”festligt” och liknande och skulle man analysera vad man menade kom man ju ingenstans.
–Det var förresten på Flamman jag hörde de första skivorna med Charlie Parker, det var väl ungefär samtidigt som jag spelade med Jederby. Och jag begrep inte ett dugg! Det tog rätt lång tid för mig som var Carter- och Hodges-anhängare att uppskatta Parker. Dizzy hörde vi där också för första gången. Och jag minns en underbar platta av Roy Eldridge med ett storband som spelade Embraceable you, den kördes ofta på Flamman.
Flamman en läroanstalt för en hel jazzgeneration
-Det hände också att Tesse satt på Flamman och skrev av arren från skivorna på 78-varsgrammofonen. Han var makalös! Vi satt och lyssnade på dom skivorna dag efter dag. Vi var entusiastiska för det vi höll på med, men så här efteråt tycker jag att det som präglade den musik jag spelade var trevande tafatthet och osäkert fumlande. Det gick väldigt mycket ut på att härma. Vi sökte inspiration och det var trots allt mycket olika inriktningar och intryck man fick ta del av där vid Flammans grammofon. Man ville liksom vara med om allt, höra varenda skiva om och om igen. Och så försökte vi spela likadant själva. Vi kunde diskutera detaljer i arrangemang eller klangliga saker, små fördröjningar i frasering på något ställe i en inspelning, sånt som inte går att skriva ner i noter.
–Så Flamman var en viktig läroanstallt för en hel generation jazzmusiker i Stockholm. Men det var sällan man såg några av dom äldre musikerna där. Ehrling och hans krets till exempel. Dom var lite för tjusiga för sånt. Jederby var klädsnobb och jag kommer ihåg när han och George Vernon kom och stilade på Drottninggatan med gula paletåer och var fina värre. Det var faktiskt klasskillnad.
Don Redman kom med första färgade bandet
–Det första färgade bandet som kom efter kriget var Don Redmans stora orkester med Don Byas och Tyree Glenn. Jag kommer ihåg att Byas spelade Laura, helt enastående. Vilken ton, det brann om instrumentet! Och vi unga stockholmskillar försökte spela en ny typ av låtar som var lite svårare än det som mest förekom. Vi tog upp just Laura, All the things you are och liknande mera harmoniskt avancerade låtar.
–Tyree Glenn förresten, vilken sympatisk kille. Han återkom tilll Sverige några år senare och spelade med mitt nybildade band, och även då märkte man vilken säkerhet han hade i allt han gjorde, något som vi fortfarande saknade, mycket gick på känn. Tyree var som en pappa för oss allihop. Precis som för killarna i Don Redmans band. En del av musikerna var inte fullt så städade, gav fan i att betala krognotor och misskötte sig. Då gick Tyree omkring och fixade upp allting på ett så diplomatiskt fint sätt. En underbar man, inte bara musikaliskt utan medmänskligt, sådan atmosfär han utstrålade!
Don Redman välkommen
vid dennes besök med
sin orkester 947
Bild från Svensk
Jazzhistoria vol 5
Chubby Jackson och Simon Brehm var ganska lika
–Det var förstås enormt spännande att få höra Redmans band i verkligheten. Första gången var i Helsingborg, jag var på turné med Jederby då, och sen hörde jag dom i Stockholm. Det ordnades också jam sessions med Redmans killar och oss.
–Det fanns ju lite nya klanger och spelsätt med Redmans band. Och det blev mer av sånt när Chubby Jacksons grupp kom hit lite senare. Vi hade ju hört Chubbys ekvilibristiska basspel på skivor med Woody Hermans orkester. Det var ju ett mycket påträngande, energiskt basspel, men så småningom började man uppfatta det som ett statiskt sätt att spela, utan den elasticitet som man fordrar för att det ska bli den riktiga svängen.
– Men Simon (Brehm) tog tidigt starka intryck av Chubby och skaffade sig en femsträngad bas för att kunna gå upp i diskanten, det blev en innegrej. När Chubby kom hit hängde Simon på jämt och ständigt. Dom var ganska lika. Chubby var lite mindre men hade samma rondör och samma sätt att agera. Två energiska, livliga killar. Det var ett festligt band han hade med sig, Chubby, fina musiker. Dom spelade bebopmusik, bland annat låtar av Terry Gibbs och Frank Socolow som jag inte minns namnen på men fortfarande har melodierna i huvudet, väldigt intrikata låtar.
Vi skulle se ut som Chubby Jacksons musiker
–Sen, 1947, hamnade jag i Simon Brehms band på Salle de Paris. Simon kände jag sedan länge, han var med av och till i Owe Kjells olika grupperingar. Han spelade också med Royal Swingers. Ibland hette det Simon Brehms kvintett, ibland Åke Hasselgårds, ibland Gösta Erikssons osv. Men det var i stort sett samma band som spelade Goodman-påverkad musik.
–Sen bestämde Simon sig för att starta Sveriges första bebop-band efter Chubby Jackson-modell och då kom jag med där. Vi skulle till och med se ut som Chubbys musiker. Vi köpte ljusbruna kostymer med långa flugor som hängde ner på bröstet. Det var antagligen väldigt uppseendeväckande. Så vi fick ofta svara på tilltal från publiken som dansade förbi angående hur vi såg ut. Simon var verkligen hetlevrad och han tolererade inte kritik, så han kunde lämna basen till Leppe Sundewall, som spelade trumpet i bandet, och så gick han ner och gav folk svar på tal.
Leppe Sundewall en 
underskattad musikant
-Vår repertoar var ju inte särskilt dansvänlig, vi hade beboplåtar av Dizzy och så spelade vi flera av dom här Chubby Jackson-låtarna. Det är klart att det blev problem med sån dansrepertoar. När vi spelade på Salle de Paris var det mycket folk i början av säsongen, men senare kom nästan inga alls. Direktionen klagade, men Simon stod på sig, så det blev ganska bråkigt. Men det var ett fint band. Blåsare var Leppe Sundewall, jag och Theselius. Jag minns att vi ibland satt och grät när Leppe spelade ballader. Han hade så fruktansvärt vacker ton i trumpeten. Jag kommer ihåg en version på Rockin’ chair som Tesse skrivit följsamma saxofontoner till. Leppe spelade så emotionellt med en naturlig lyrisk ådra. Jag tycker han är en alltför underskattad musikant.
–Simon var som sagt en impulsiv kille, så plötsligt gjorde han ett sånt där lappkast och bestämde att det skulle vara slut på bebop. Vi skulle bli kommersiella. Och då skulle vi bli kommersiella i allra högsta grad. Vi tog nya bilder med vanliga slipsar och skulle spela snygga låtar och schlager. Men Simon var innerst inne besjälad av den nya jazzen. Dom skivor vi gjorde var inte med den lilla gruppen utan med ett tillfällig tstorband, som lanserade Tesses begåvade arrangörskunskaper.
Vi ägnade oss åt kärleksfullt lekande
–Simon hade ordnat så att vi skulle vikariera tör Thore Ehrlings band på Skansen, då dom gjorde sin årliga turné i folkparkerna. Nu skulle det bli publikvänligt. Det blev så väldigt drastisk omläggning av vår repertoar tyckte jag. Jag har alltid haft svårt för långa repetitioner med i mitt tycke innehållslös musik. Jag får myror i kroppen och står helt enkelt inte ut. När vi då skulle repa inför Skansen tyckte Simon jag var stöddig som inte ville sitta med och repetera. Men jag led av att spela den fruktansvärda dynga han kom med. Det gick enbart ut på att vi skulle vara utslätade. Så vi var lite osams ett tag, Simon och jag.
–I den allmänna humorandan som rådde i musikantkretsar ägnade vi oss ibland åt ett kärleksfullt lekande, som någon gång kunde missuppfattas som djävulskap eller nidingsdåd. Det kunde gå ut på att på olika sätt preparera eller justera ett instrument, gärna i samband med en skivinspelning eller, helst, en direktsändning i radio. Det kunde handla om papperstussar i kollegors trumpeter eller saxmunstycken, omkastning av bassträngar, tändstickor i pianoklaviaturen och liknande. Det kunde också handla om vissa ändringar i noterna med felaktiga förtecken etc.
trumpetsolist med
Simon Brehms orkester
på Salle de Paris 1947.
Bild från Svensk
Jzzzhistoria vol 5
Thore Ehrling en enastående kapellmästare
–En gång, en sen kväll efter en julfest på Nalen, ringde Roffe Bengtsson, skådespelaren, och jag runt till ett antal artister och låtsades vara radioproducenter och bad dom komma till Karlaplansstudion tidigt nästa morgon, eftersom ”vi” hade fått återbud från en sjuk artist. Simon hörde till dem vi ringde upp, och han kom dit, släpande på sin bas klockan sex på morgonen. Han blev helförbannad och skulle hämnas, men han fick aldrig något bra tillfälle. Den där historien hamnade till och med i kvällstidningarna och det blev ett jäkla ståhej.
–Men det lugnade ner sig med Simon och vi blev åter vänner. Vi spelade sen tillsammans i Harry Arnolds radioband på 50-talet.
–1949 kom jag till Thore Ehrlings orkester och då fick jag verkligen spela allt slags musik, från ren jazz till underhållning och schlager. Thore Ehrling är på alla sätt en enastående kapellmästare som alltid vet vad han vill. Tiden hos Ehrling är en av de mest lärorika jag varit med om som musikant och som jag hade stor nytta av när Roffe Ericson och jag bildade vår Nalen-orkester 1951. Men det är en annan historia.
Thore Ehrling
Jazz Highlights 1939-55
(Dragon cd)
Artikeln om Arne Domnérus
publicerad i Svensk Jazzhistoria vol.5
Denna artikel bygger på ett par olika intervjuer gjorda av Lars Westin och Jan Bruér och är redigerad av den sistnämnde i samarbete med Arne Domnérus
Artikeln publicerades i Caprice-serien ”Svensk Jazzhistoria” Vol. 5 (”Jazzen Anfaller), Caprice CAP 22026 (utgiven 1992 (cd) ),
Totalt omfattar skivserien 10 volymer, som täcker de svenska jazzåren 1899-1969.
Jan Bruér (th)
och Bengt Nyquist,
ansvariga för projektet
Svensk Jazzhistoria.
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR