AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARKlarinettmästare och
stor musikpersonlighet
Den mästerlige och mångsidige klarinettisten Putte Wickman (10/9 1924-14/2 2006) var också en stark personlighet. Han hörde under 60 år till de stora profilerna inom svensk musikliv.
Hans Olof ”Putte” Wickmans jazzkarriär sträcker sig tillbaka till mitten av 40-talet då falusonen som 20-åring lockades till Stockholm av dalakompisen Charlie Norman och orkesterledare som Arthur Österwall och Simon Brehm. Sitt internationella genombrott fick Putte 1949 då han med en svensk elitorkester (med årskamraterna Alice Babs och Arne
Domnérus) gjorde succé på en numera legendarisk festival i Paris.
Under 50-talet ledde Putte en mycket populär sextett, som bland annat rymde den begåvade pianisten och arrangören Reinhold Svensson. Där då framför allt klassiska jazz- och danstemplet Nalen var bandets hemmaplan. Under en kort tid i början av 60-talet höll han även igång storbandet Putte och Ögonstenarna.
Men efter 50- och 60-talsåren kom Putte att fram till sin bortgång främst att lansera sig som solist i de mest varierade musikmiljöer. Bland annat lyckliggjorde han under många år kyrkobesökarna i sällskap med danske fiolspelemannen Svend Asmussen och pianister som Leif Asp, Lars Roos och Ivan Renliden.
Att Putte Wickman hörde till jazzvärldens främsta klarinettister fick han tillfälle att visa upp i alla sammanhang då han lanserades tillsammans med amerikanska instrumentkollegor som Tony Scott, Buddy de Franco och Ken Peplowski. I början av 80-talet inledde Putte även ett minnesvärt samarbete med pianisten John Lewis, mannen bakom Modern Jazz Quartet, vilket resulterade i två hyllade skivor.
Det finns lyckligtvis massor av representativa skivexempel på Puttes klarinettmästerskap. Så sent som i februari 2005 spelade han och pianisten Jan Lundgren in den lysande duo-cdn ”An Intimate Salute to Frankie” (Gazell), en skiva som också Grammisnominerades. En annat aktuellt skiva är Kinda Dukish (Gazell) där han med Ernie Wilkins Almost Big Band spelar musik av Duke Ellington.
Putte var även en glädjespridare och stor scenpersonlighet, vilket han visade i höstas när han tillsammans med Björn Skifs, Jill Johnson och Anders Berglunds orkester gjorde stor succé med turnépaketet Wickmans Wänner. En uppföljning av den omfattande och välbesökta konsertturnén var inplanerad nu i vår, men ställdes in på grund av Puttes sjukdom.
Putte Wickman har på många sätt uppmärksammats för sina musikinsatser, bland annat har han av regeringen förärats medaljen Illis Quorum. Han var en av de första svenska musiker som tilldelades det franska Django d´Orpriset och har även varit nominerad till danska Jazzparpriset, ett av jazzens största utmärkelser. Den svenska Gyllene Skivan fick han 1973 för Happy New Year.
Hans Olof ”Putte” Wickman föddes i Falun 10 september 1924 och avled 14 februari 2006. Han blev alltså 81 år.
Text och foto: Gunnar Holmberg
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Skivnyheteri
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Specia!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
En sammansatt människa
och en lysande musiker
Putte Wickman, klarinettist
av Jan Bruér (Bo Ejebys förlag)
Jan Bruér är något av en nestor inom svensk jazzhistorisk forskning och därtill kopplat praktiskt arbete. Hans stora insats är förstås skivserien "Svensk jazzhistoria" (Caprice) i 10 volymer, som han producerat tillsammans med Bengt Nyquist.
Förutom insiktsfulla texter visar han där upp en närmast enastående förmåga att leta upp representativ musik och ett högintressant bildmaterial ur mer eller mindre okända källor. Samma sak finner vi i den här boken, där Bruér närmast får kallas redak
tör. Förutom ett par kortare avsnitt och en diskografi bidrar han med en längre artikel, som bygger på ett par intervjuer av Putte han gjort tillsammans med Lars Westin. Här är det alltså Putte själv som talar.
Bruér har också satt ihop den CD med musik från 1945 till 2006, som medföljer boken.
Större delen av boken består av kortare texter av personer, mest musiker, som på ett eller annat sätt haft med Putte att göra.
Syftet är att ge en bild av dels personen Putte Wickman, dels musikern. Gränsen häremellan är naturligtvis inte knivskarp.
Den förstnämnda bilden är, inte oväntat, den mest sammansatta. Putte körde alltid med "raka rör". Jag vet t ex av egen erfarenhet att om han var missnöjd med något i samband med ett framträdande, så meddelade han arrangören detta, i mycket rättframma ordalag. I bokens intervjukapitel berättar han bland annat om namngivna musikerkolleger som han tyckte söp för mycket. Samma kritik drabbar också en familjemedlem.
Denna hans begränsade finkänslighet gick också igen i delar av hans humor. Han älskade att utsätta människor för practical jokes, vilka ibland gick över gränsen till elakhet. Han serverade t ex gitarristen Rune Gustafsson kaffe och en bakelse,där grädden på den senare ersatts med raktvål, han kletade ner Charlie Normans pianotangenter med gorgonzola, och åtskilliga är väl de kaffekoppar, i vilka han tömt bordets saltkar. Jag minns att en av de yngre deltagarna i en USA-turné 1991, arrangerad av Rikskonserter, sammanfattade sina intryck av Putte: "Putte Wickman är en elak jävel".
En annan, och mera sympatisk, sida av hans humor visade sig i att han var en lysande berättare. Han hade alltid på lager historier från sitt långa och rikhaltiga musikerliv. Någon har påpekat att de humoristiska poängerna här kanske var viktigare än sanningen, men det är ju ganska ointressant.
Puttes klädsel var alltid oklanderlig, ibland snobbig. Armanikostymer och handsydda italienska skor saknades inte i hans garderob. Här distanserade han sig från många musikerkolleger, som gjorde motsatt stil till en poäng. Saxofonisten Gunnar Lindgren, som var en av dessa, berättar i boken att musikerna i hans grupp fått höra att Miles Davis och dennes medmusikanter gick klädda i avlagda dampälsar, något som man givetvis måste ta efter. Och jag har själv sett Bernt Rosengren genomföra en konsert med ett par slitna stövlar som fotbeklädnader.
Putte skilde sig också från flera av sina generationskamrater genom att han var mycket försiktig med alkohol. Många andra gick ogärna upp på scen utan att först ha tagit ett eller ett par glas öl eller vin. Puttes lite snobbiga sida uttryckte sig inte bara i hans klädsel utan också i ett intresse för lyxbilar, som han ägde några stycken av.
En del av Puttes personlighet kan alltså beskrivas med orden "bitsk" och "snobbig". I flera av bidragen framtonar emellertid andra egenskaper, som inte på något sätt behöver stå i motsats till de nu angivna. Putte beskrivs här som varm, hjälpsam, sympatisk och generös. Han hjälpte och stöttade t ex pianisten Reinhold Svensson i samband med dennes alkoholproblem. Unga musiker fick stöd och uppmuntran. Han kunde vara nog så kärv mot rutinerade intervjuare, särskilt om dessa visade sig okunniga och dessutom satte sig på "höga hästar", men mot de unga och osäkra var han alltid sympatisk. Puttes tredje och sista hustru, Sylvia Wickman, som var psykiatriker, gör i sitt bidrag en mera
djuplodande beskrivning av Puttes personlighet. Hon förklarar, såvitt jag kan förstå, mycket insiktsfullt, vissa av hans personlighetsdrag utifrån hans familjebakgrund och uppväxt.
Putte framstår alltså som en klart sammansatt personlighet med egenskaper som ytligt sett kan tyckas oförenliga. Han är dock långt ifrån ensam om att vara på ett sätt mot vissa människor och i vissa sammanhang och på ett helt annat sätt mot andra och i andra typer av situationer. Jag tror inte att någon någorlunda insiktsfull person har upplevt honom som splittrad och motsägelsefull.
Det är dock ingen tvekan om att bilden av Putte som musiker är betydligt mera enhetlig än bilden av honom som människa. Han var en storartad klarinettist, i första hand som jazzmusiker, men också inom den klassiska musiken och viss populärmusik och kyrkomusik. Han höll sin höga klass in i det sista. Jag minns att jag hörde honom på Skeppsholmsfestivalen då han var närmare 80, men fortfarande full av musikalisk vigör.
Om man ska placera Puttes musik i någon genre, torde denna bli "moderniserad swing". Han tillhörde ju den berömda Parisorkestern 1949, som framträdde pä samma stora festival som bland andra Charlie Parker och Miles Davis. Bebopen stod då på sin höjdpunkt, men den fick aldrig något riktigt fäste inom den d unga och nytänkande svenska musikergenerationen. Putte var emellertid under hela sitt liv intresserad av ny musik, han köpte åtskilliga skivor, han lyssnade, tog intryck och lät sig påverkas. Standardfraser och upprepningar var honom främmande. En del jazzmusiker, även av de allra största, kunde ibland göra väldigt dåligt ifrån sig. Jag har hört bottenprestationer av t ex Bud Powell och Lester Young.
Men jag tror inte att någon lyssnare någonsin hört Putte spela något som inte låg mellan "bra" och "lysande". Han hade alltid stor respekt för sin publik, och han var angelägen om att ge denna det han menade att den hade rätt att förvänta sig.
Boken är emellertid inte bara en biografi över en av våra främsta jazzmusiker utan också en skildring av ett stycke svensk jazzhistoria från 1940-talet och framåt. Jazzens ställning på, framför allt, 1950-talet var ju en helt annan än den är i dag.
Då var jazzen MUSIKEN för den del av den unga generationen som var lite mera framåt än majoriteten. Då var det de berömda jazzorkesrarna som drog storpublik till dansbanorna och danssalongerna. Själv tillhörde jag den grupp ungdomar,som väl i dag skulle betecknas som "nördar". Vi kunde åka många mil till ett dansställe som besökes av Putte Wickman,Carl-Henrik Norin, Arne Domnérus eller Simon Brehm med respektive orkester. Att dansa var det aldrig tal om. Vi stod hela kvällen som klistrade framför orkesterns scen, önskade favoritåtar, kommenterade solistinsatserna och fick då och då växla något ord med musikerna.
Inte minst för oss, som ju varit med ett tag, ger såväl texterna i boken som musiken på den medföljande CD:n rysningar av nostalgiskt välbehag.
Lennart Nilsson
(Under många år ansvariig för musikhuset Village, Västerås och senare initiativtagare till och projektledare för Nya Perspektiv)
Unik telepati och aldrig
har Putte hörts spela bättre
Putte Wickman-Jan Lundgren
An Intimate Salute to Frankie
(Gazell)
Putte Wickman upphör aldrig att förvåna. Det här duoalbumet gjorde han, tillsammans med Jan Lundgren, så sent som i februari i år, och jag har aldrig hört honom spela bättre. Aldrig vackrare och med mer värme heller. Att han dessutom har en teknik och en ton som få, om ens någon annan i jazzvärlden, gör förstås inte saken sämre.
Sedan måste man konstatera att Jan Lundgrens mästerliga och alltmer personliga pianospel passar Wickman som hand i handske. De två tänker ofta lika, har samma raffinerade harmoniska uppfattning och kompletterar varandra ungefär på samma geniala sätt som paret Paul Desmond-Dave Brubeck en gång gjorde - utan jämförelser i övrigt. Avslutande ”Night and Day” på denna kärleksfulla Frank Sinatra-hyllning är ett gott exempel på Wickman-Lundgrens unika telepati.
Samtliga 15 nummer på ”An Intimate Salute to Frankie” är alltså hämtade ur The Great Sinatra Songbook. Men man har haft den goda smaken att blanda in åtskilliga udda sånger, mestadels ballader. Till exempel ”Body And Soul” och ”Stella by Starlight”, som – såvitt jag kan påminna mig – aldrig Frankie sjöng sedan han lämnade Columbia och gick över till Capitol vid årsskiftet 1952-53.
Aldrig tidigare har det kommit så många högoktaniga, svenska jazzplattor som denna höst. Och följaktligen har det aldrig varit så svårt att utse årets bästa blågula alster. Men att ”An Intimate Salute to Frankie” är en het kandidat är ställt utom allt tvivel.
Jan Olsson
Puttes möte med den unga
generationen blev klassisk skiva
Putte Wickman
Happy New Year!
(Gazell)
I januari 1973 lockades Putte Wickman av producenten Gunnar Lindqvist till EMI:s studio för att möta några av den tidens unga jazzmusiker. Men på etiketten stod det Odeon när LP:n släpptes. Det var pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson och den till Sverige nyinflyttade trumslagaren och percussionisten Pétur ”Island” Östlund. Pétur hade han aldrig hört talas om tidigare. Bobo och Palle kände han förstås till, men inte spelat tillsammans med.
Putte hade önskat sig en ung fräsch omgivning där musiken skulle landa långt på sidan av Benny Goodman/Artie Shaw idiomet. Detta framgår också av Carl-Erik Lindgrens initierade konvoluttext. Kasta också ett öga på Folke Müllers konvolutframsida som rejält skiljer sig från dåtiden gängse mönster. Tre melodier gjordes första dagen Happy New Year, Show Motion samt januari 8. Bobo överraskar med att spela el-piano och utgångsläget innan Happy New Year spelades in var att Putte hade uttryckt upplägget genom att säga – låt oss börja någonstans kring B-flat så får vi ser vart det bär hän.
Det blev för Puttes många beundrare en överraskning där Putte även visade att han kunde spela fritt utan att hans genuina ton naggades i kanten. Musikerna är upphovsmän till alla sina nummer. Balladen Slow Motion är ett melankolisk stycke där Palles toner bakom klarinetten och även ihop med Bobo är genialt valda toner. Januari 8 börjar löst med tassande trummor och fria obligater från elpianot. När Palles bas börjar sätta tempot stegras intensiteten och klarinetten tar djärvare svängar där musikernas ”stora öron” borgar för en kollektiv kommunikation på yttersta nivå. Betänk att det här gjordes för trettiofem år sedan. Det var ett djärvt initiativ som mer än väl tål att lyftas fram i dagsljuset.
Under de följande dagarna blev det ändringar i laguppställningen. Staffan Abeleen klev in som akustisk pianist och Palle ersattes av Red Mitchell. Fortfarande fanns upptäckarkänslan kvar. Det börjar med gruppens tema Asperin som följs upp Steve Swallows brasse-färgade Como En Vietnam där stora ytor lämnas för Reds bas. Temat är som skapt för en danskväll på ett stadshotell där Puttes klarinett är en smakfull melodisk interpret. I en av jazzens vackraste ballader, Richard Rodgers It Never Entered My Mind är klarinetten majestätisk – kan en melodi tolkas innerligare ? Who Can I Turn To förtjänar samma adjektiv. Lika högt betyg skall ges Puttes medspelare.
Mannen bakom bluesen Red Blue är Red Mitchell. Här ger Red en lektion i flertonsspel. För ovanlighetens skull håller Putte till i instrumentets lägre register innan han rycker loss. Det hörde heller inte vardagen till att han lirade blues – men som han gör det. Red är exceptionellt bra och Abeleens piano är verkligen blåtonat bakom den i dubbel bemärkelse röde Red.
I efterhand kan man konstatera att Putte trots att han var inne i en lång period med harvande i kyrkor och kapell visar att han fortfarande hade känslan för jazz i högsta behåll. Lekfullheten den behöll han också livet ut. Att Putte ansåg att det här förmodligen var den bästa platta han spelat behöver inte ifrågasättas. Skivan sticker verkligen ut i den stora samling som Mr. Clarinet lämnade efter sig.
1973 tilldelades också Happy New Year tidningen Orkesterjournalens (OJ) Gyllene Skiva, första och enda gången Putte fick ta emot den klassiska utmärkelsen för årets bästa svenska jazzskiva.
Göran Olson
nästan hela slanten
Putte Wickman-Ken Peplowski
Rembering Putte Wickman
(Crown Records)
På denna dubbel-cd bjuds vi på klarinettfrossa för nästan hela slanten. Dels vår vi höra Putte Wickman tillsammans med sin amerikanske kollega Ken Peplowski i en upptagning från Bangen i Sandviken 2002 och dels Peplowski, utan Putte, sex år senare på Fasching i Stockholm. Såväl i Sandviken som i Stockholm svarar Claes Cronas utmärkta trio för uppbackningen.
Den första plattan är roligast och Wickman är, som alltid, ytterst hörvärd och spelsugen. Ibland kan det vara svårt att skilja de bägge klarinettisterna åt, men snart märks det att Putte är den mest originelle av de två och den som har vackrast ton och mest teknik. Kul är det, om än inget himlastormande.
På platta nummer två trakterar Peplowski tenorsaxofon i sex nummer och klarinett i fyra. Repertoaren är välvald och Ken spelar väl, vårdat och tidlöst. Men bäst är faktiskt ett trionummer, ”On Green Dolphin Street”, med Crona, Jörgen Smeby och Island Östlund.
Jan Olsson
Legendariska inspelningar från
EP-tiden och även tidigare outgivet
Putte Wickman 1956-1969
My Inspiration
Featuring Reinhold Svensson,
Rune Gustafsson, Nat Pierce
(Universal)
I Puttes mosaik dyker några legendariska inspelningar från EP-tiden upp. Det är melodierna Whisper Not, I Got Plenty Of Nuttin´och My inspiration som välmotiverat kommer till heders. Man har även plockat fram tidigare outgivet material. Det mesta ligger inom treminutersramen. Putte spelar mest med egna grupper, oftast i sextettformat. Med sitt storband från 1969 avrundar han skiva två. Innan dess har Puttes skönt klingande klarinett även hörts med trumslagaren Robert Edmans kvintett och den amerikanske pianisten Nat Pierce trio. Att Putte redan då var en av instrumentets internationellt främsta exponenter märks tydligt.
Hans polare och medspelare vid kyrkspelningar Leif Asp spelar orgel i den mörkstämda Simon In Memorian. Förmodligen tillägnad basisten Simon Brehm.
I
Inte enbart Puttes klarinett finns i fokus. Gitarristen Rune Gustafsson har många utmärkta solon på sitt konto. Han var landets obestridlige gitarrkung. Fabulöse pianisten Reinhold Svensson var också en stor musikant. Harry Bäcklunds tenorsax skall också lyftas fram. I materialet på skiva ett ingår bland annat Love Is Here To Stay, Opus De Funk, Soft Winds, With The Rain And The Rain In The Air OCH Puttes egen Chick-Chick.
På skiva två gör Putte en vacker tolkning av Laura tillsammans med Nat Pierce trio. Där finns Count Basiemusikerna trumslagaren Sonny Payne och basisten Eddie Jones med. Med stort band med stråkar lyfter Putte fram de starka melodierna Close Your Eyes, Speak Low, Misty, My One And Only Love samt Too Late Now. Arrangemangen är skrivna av Beppo Gräsman dagarna före hans bortgång.
Göran Olson
som en smäck i storbandsmiljön
Putte Wickman &
Ernie Wilkins Almost Big Band
Plays Duke Ellington
Kinda Dukish
(Gazell)
Sällan hörs Putte Wickmans klarinett på jazzskiva med en större orkester. Att nu höra hans ton som med en laserstråles precision svävar över en stor orkester är en njutning. Resligt tolkar han melodier som associerar till Duke Ellingtons orkester. Allt arrangerat av Ernie Wilkins vilken arbetade i Köpenhamn från 1979 fram till sin död 1999. Hans Almost Big Band var en skapelse som rörde sig lätt och smidigt likt en liten grupp. Bandet som fortfarande existerar mötte Putte i Köpenhamn september 2004.
Redan i öppningsnumret "Johnny Come Lately" sätter en ytterst vital Putte nivån på skivan. Jesper Lundgaards superba basspel blir en viktig studsmatta. Mästerligt ! Den sobra kulören i "Sophisticated Lady" appellerar till en stämningsfull målning av Turner men där klarinetten kommer in och får dimman att lyfta. Ur diset stiger också Peter Goldschmidts barytonsax.
"Kinda Duk
ish" - är en utlöpare från Dukes pianointroduktion till "Rockin In Rhythm" från femtiotalet. I det snabba tempot eggas Putte med snärtiga eggande bakgrunder. Här märks hans fina balans. Trumpetskrik bidrar till den ellingtonska mooden. "Take The Coltrane" lockar med härligt pianospel av Nikolaj Bentzon vilken plattan igenom gör guldkantade insatser. Tenoristen Jan Harbeck sticker emellan med ett snyggt solo innan Putte börjar kryssa på vågorna som bandet manar fram. Lea Nielsens trombon som tillstöter är för mig ett nytt namn som bör följas upp. Välbekante Jan zum Vorde låter också sin virila altsax blossa upp. Goldschmidts fullkornsbaryton bygger på solistskaran innan trumpetaren Jens Winthers kliver in med lite modernare intrikata fraser sist ut är är trumslagaren Aage Tangaards med ett variationsrikt solo.
Trollsk är "The Mooche" där Puttes subtila ton sitter som en smäck. Intressant att höra honom nyttja en blues i en miljö där bebopådran gör en avstickare. Ystra
"Mainstem" inleds med ett fräsigt solo av tenorissan Pernille Bevort. Trombonissan Lea Nielsen förlänger stämningen innan fältet öppnas för Putte. Så han spelar ! Idérikedomen är outtömbar. I glättiga "Good Queen Bess" vars rundgångstema typ b, gm, cm7, f7, gm7, e-dim, cm7,f7… får flera solister vid sidan av Putte att exponera sig i insatser av klass.
En höjdpunkt är Billy Strayhorns ballad "My Little Brown Book". Mer lyriskt kan en klarinett knappast tala. Bentzons sköna slingor ger också gåshud. Peter Jensens sordinerade trombon framkallar varma känslor. Wilkins snabba "A Little Bit Of Ellington" blir en värdig avslutning där en uppsjö av solister får sträcka ut. Bonus fås i form av en bonusvideo där "Mainstem" återkommer.
Göran Olson
Nils Lindberg
Timeless
(Prophone)
Nils Lindberg, född 1934, är en av vårt lands mest mångsidiga musikanter. Som kompositör och arrangör, inte minst i olika körsammanhang, har han nått världsrykte. Och i svensk jazzhistoria har han skrivit in sig för tid och evighet med bland annat Sax Appeal”, ”Trisection” och sina olika upplagor av Saxes Galore. Han har också skrivit för, till exempel, Duke Ellingtons orkester och var under många år pianist och arrangör för Alice Babs. Producenten Frank Hedman (1917-90), en av de riktigt stora i den blågula skivbranschen med bland andra Jussi Björling, Birgit Nilsson, Nicolai Gedda och Alice Babs i sitt ”stall”, gjorde en rad förnämliga inspelningar med Lindberg, dels på sin egen Bluebell-etikett och dels för Swedish Society Discofil. För SSD gjorde han, mellan 1972 och 1975, bland annat LP-skivorna ”7 dalmålningar – Variationer i folkton” och ”Reflections”.
På ”Timeless” återfinns musiken på LP:n ”7 dalmålningar” och den första skivsidan på ”Reflections”. Som så ofta när det gäller Lindbergs jazzproduktion handlar det förstås om musik med rejäl förankring i svensk folkton. Det hela är mycket lindbergskt och ofta fantastiskt vackert. Medverkar gör bland andra Putte Wickman, Arne Domnérus, Jan Allan, Sveriges Radios Symfoniorkester, Freskkvartetten och inte minst Lindberg själv, som förutom att han arrangerat hela kalaset även bjuder på utmärkt pianospel mellan varven.
För snart 20 år sedan gav saligen avsomnade Grammofon AB Electra ut exakt samma cd, då under namnet ”7 Dalecarlian Paintings”. Att den nu är tillgänglig igen känns högst berättigat och mycket tillfredsställande.
Jan Olsson
(Four Leaf Records)
Det var en lyckad session som spelades in i radiohuset en januaridag 1969. Putte och den brasilianske dragspelaren, gitarristen och sångaren Sivuca finns tidigare på LP:n Putte Wickman Meets Sivuca som Åhléns & Meeths & Tempo gav ut på Interdisc för 9:75 ! Om den här musiken varit utgiven tidigare vet jag ej -jag är bara tacksam för att den kommit på CD.
Det är brasilianska melodier som de två huvudsolisterna leker med. Endast balladen Why Did I Chose You bryter mönstret. Den rytmiska känslan hos Sivuca och Putte gör det svårt att hålla foten i styr när de tar ut svängarna. Harmonisinnet är ingen bristvara och melodilinjerna smids med schvung och elegans. Sivucas ordlösa sång ger också en attraherande klang. Han och Putte tar syret från samma sydamerikanska bris.
Tändvätska får de av basisten Sture Nordin och trumslagaren Nils-Erik Slörner samt inte minst av organisten Bengt Lindqvist som är med i några nummer. Att Bengt lämnade jazzen alltför tidigt till förmån för cabaré och - teaterscener är lätt att konstatera. Han har stor musikalitet och är en ypperlig solist. För den geografiskt intresserade skall nämnas att Bengt ursprungligen kommer från Möklinta utanför Sala.
Göran Olson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR