AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Kurt Jätnberg. Foto: Gunnar Holmberg/Dig Jazz©
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Kurt Järnberg Quintet/
Ruth Åsenlund, cd 1981
(Coop)
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Storbandspionjär
med temperament
Kurt berättar för Göran Olson om sitt mångåriga, innehållsrika och spännande jazzliv, som fortfarande går vidare med spel i den egna kvartetten. Våren 2009 tilldelades han Gävle Kommuns kulturpris på 25 000 kronor.
Trombonisten, ventilbasunisten, trumpetaren och orkesterledaren Kurt Järnberg hörs inte alltför ofta på den svenska jazzscenen. Anledningarna kan vara skiftande men det är lätt att konstatera att han luktat på internationell rök mer än många svenska jazzmusiker. Han föddes i Gävle1932.
– Pappa var musiker och spelade jazz på fiol och trumpet. Jag var nog bara fem år när jag gick och visslade Ellington-melodier. Munspel blev mitt första instrument men sedan skaffade pappa en trumpet åt mig. Jag hade redan då lyssnat till Rex Stewart och Harry James. Efter folkskolan kom jag som fjortonåring till I 14:s musikkår i Gävle. Det blev inget trumpetspel då min lärare ansåg att jag hade för tjocka läppar och borde spela ventilbasun.
–Jag började även spela barytonhorn och klarade av de svåraste styckena ur barytonlitteraturen när jag var femton. Jag blev kvar där i fem år. Sedan blev det kåren vid kustartilleriet i Vaxholm i tre år. Jag övade då mycket trombon och kom med i Thore Jederbys band. En annan musiker som jag lirade med var pianisten Nils Engström och Olle Sund. Jag hann också göra bort mig vid en provspelning för Thore Ehrlings orkester. Det berodde på att jag strax före provet ätit en måltid som fick mig helt ur balans. Det var nog lika bra det för bandets musik var inte i min smak.
1954 hörde jag dig på Tivoli i Köpenhamn som trombonist i Lulle Ellbojs storband. Där fanns också trumpetaren Leppe Sundewall, saxofonisterna Lars Gullin, Allan Lundström och Gunnar Lundén-Welden.
– När Lulle erbjöd ett jobb på Tivoli hela sommaren var det bara att säga ja. Han var en fantastisk ledare, generös och förstående. Samma gäller Gunnar Lundén-Welden. Jag spelade med Gullin även utanför storbandet. Är bland annat med på plattan med sånggruppen The Moretone Singers som Gullin och Lundén-Welden hade arrat. Bengt Hallberg var pianist, Georg Riedel spelade bas och trumslagare var William Schiöppfe.
Började Du inte studera trombonspel på konservatoriet också?
– Det gjorde jag men det gav ingenting. Gullin sade åt mig att sluta och åka ut och lira så mycket som möjligt. Det gjorde jag bland annat med honom där spelade jag ventilbasun. Det var inne med ventilbasun och barytonsax genom Mulligan och Brookmeyers grupp. Sedan blev det Ib Glindemanns orkester med ett gäng entusiastiska musiker. Vi repeterade varje dag. Fattiga var vi till tusen, det kunde gå lång tid mellan målen. Rolf Billberg spelade tenorsax och drillade saxsektionen medan jag tog hand om brasset plus kompet. Med var trumpetarna Palle Bollvig och en sextonårig Allan Botschinsky.
–Vi gjorde en bra skiva Special Brew, (Columbia 33KP2). Rolf Billberg och jag lirade också på platta. Då var det tenorsaxen som gällde för honom – altsaxen började han med senare. Han blev den vassaste altsaxen i landet. Vi spelade också tillsammans i Carl-Henrik Norins fina Nalenband med Jan Allan, Stubben Kallin och Lars Bagge.
Du var den som lockade Monica Zetterlund ner till Köpenhamn och Ib Glindemanns band.
–Vi spelade med Ib:s band i Hagfors 1957.Efter spelningen kom Monica fram och undrade om jag var intresserad av att lyssna på en tejp där hon sjöng med lokala musiker. Jag blev imponerad och berättade för killarna hur fint hon lät. Dagen därpå sjöng hon några melodier med kompet. Alla blev lyriska och Ib lovade henne jobb med bandet och till Köpenhamn kom hon.
Du ingick i Newportfestivalens Europeiska ungdomsstorband 1958.
– Jag spelade med Norins band på Nalen när det blev en provspelning för det band som skulle visas upp på festivalen. Jag kom med tillsammans med Bernt Rosengren. Pianist var George Gruntz och Dusko Gojkovic ingick i trumpetsektionen. Gitarr spelade Gabor Szabo. Repertoaren var urtrist, John La Porta hade arrat den helt i avsaknad av swing. Alla klagade vilket inte gjorde den egensinnige Marshall Brown gladare.
–När jag kom hem fick jag fick en invitation med flygbiljett till Berklee School of Music i Boston. Skolan var botten - en skola för bortskämda rikemans barn. Några trombonlektioner fick jag ej. För att få ihop pengar till mat jobbade jag med att göra rent på skolans toaletter och diska i köket. Jag fick bo på trumpetaren Herb Pomeroys kontor när jag slutade på skolan. Jag hade inget visa och måste arbetade svart som diskare.
Du kom att ersätta Carl Fontana i Kai Windings Trombone Septet som turnerade över hela landet och spelade väl också i Bill Russos band?
–Kai var stenhård men just, helt underbar. Innan jag kunde börja i bandet fick jag arbeta som diversejobbare i sex månader i New York. Var diskare i Harlem och åkte A-Train natt och dag för att få ett så kallat green card. Jag arbetade också i en svenskägd butik som sålde skidor. Där fick jag kicken när jag antydde att man borde göra transporterna med en bil då jag fick ont i axlarna när jag bubbade runt med skidor på axeln. Jag var även sopåkare. Till New York hade jag fått lift med Pomeryos band där killarna samlade ihop några dollar till mig och önskade lycka till.
–I Bill Russos band var jag ventilbasunsolist, men spelade också trombon. Då fick jag anbud från Maynard Fergusons, Quincy Jones och Bill Mays band. Jag spelade också med andra turnéband. Men på grund av familjeskäl måste jag åka hem till Gävle 1959.
Spelade du med danska radions big band när du var Danmark?
– Det gjorde jag 1966 efter att ha slutat med Domnérus orkester på Stadsteatern i Stockholm. Då fick jag även spela med Ben Webster på jazzklubben Montmartre - han gillade mitt spel. Jag spelade också med Kenny Drew, Ed Thigpen, Idrees Sulieman och Carmel Jones. Basisten Erik Moseholm spelade jag också med i likhet med trumpetaren Jörgen Ryg som var en mycket bra musiker i Chet Baker-stilen.
När startade du ditt första storband?
– Det var ett ungdomsstorband som jag bildade i Gävle 1961. Tre år senare blev det döpt till Kurt Järnberg Storband som blev ett pionjärband inom den svenska storbandsjazzen Vi vann samtliga de fyra Europeiska storbandstävlingar vi deltog i, bland annat
i San Sebastian i Spanien och Knokke i Belgien. Holland Jag fick även solistpris vid varje tävling.
– Men storsläggan har tagits fram mellan varven. Det grämer mig fortfarande att stockholmsmusikerna raserade möjligheterna att starta ett fast storband på sextiotalet som under tre år skulle finansieras av Gävles och Uppsalas kommuner. Det hela sprack, tack vare den svenska jantelagen.
–Nu började jag anlitas som instruktör för många storband. Ett av dem var Björbobandet i Dalarna som jag och min sjungande fru Ruth turnerade med i Polen. Jag anlitades också av storband i Tyskland och i Finland. Där jammade jag med Roy Eldrige och Ellington-musiker. Längre fram i tiden ledde jag också ett storband med unga musiker från regionmusiken som repeterade på Ackis. Även här gjorde jag ett pionjärjobb.
Till vänster:
Kurt Järnberg Big Band
(Artist)
1966 spelade Kurt lead-trombon i Sveriges Radios Storband. Samma stämma hade han även i Hamburger Rundfunk Big Band, radiobandet i Finland. I Quincy Jones European All Star Band 1963 spelade Åke Persson lead. Stockholmsbandet Emanon var han också med i. George Russels stora och lilla band hördes han också i och även i Nord-Deutscher Rundfunks All Star Big Band. Där var pianisten Jan Johansson och trombonisten Åke Persson med. Åke och Kurt hade spelat tillsammans tidigare i Åkes kvintett där Anita Lindblom sjöng.
Men Kurt åkte tillbaka till USA, rättare sagt Los Angeles 1976 och även vid ett senare tillfälle.
– Där fick jag problem med mitt visum varför jag missade en turné i Östasien och jobb med Toshiko Akiyoshi – Lew Tabackins storband samt med ett band som spelade på Tudor Inn. Men hade dock en del spelningar av kommersiell karaktär. Jag var även till San Fransisco då jag fått en rekommendation av en musiker att sitta in med Art Blakeys band. Kul, han bad mig åka med till New York. I Los Angeles träffade jag trombonisten Lawrence Brown som arbetade som städare på musikerförbundets kontor!
Du har även undervisat på jazzinstitutet i Malmö.
–Jag ledde en gehörsgrupp där jag lärde ut att spela enkelt, rytmiskt, på örat och med feeling. Det var en pionjärgrej. Men ledningen var inte på samma linje men när jag slutat så startade man två kurser i ämnet.
1988-1990 var du i Australien. Hur var jazzklimatet där?
–Jag var i Sydney där det var ett stort jazzintresse . Mest spelades dixieland, swing och bebop. Tyvärr hade fusion-jazzen slagit rot, en musikform som jag inte gillar. Ett band som jag fick tillfälle att spela med i radio var barytonsaxofonisten Bob Bertles kvintett som var mycket bra.
Spelade också med några festivalband. Rut och jag fick sedan anbud från finaste jazzstället i Sydney, Soup-Jazzrestaurang. Jag erbjöds även en tjänst som lärare på konservatoriet. Då inträffade tyvärr en allvarlig sjukdom i släkten och vi måste åka hem.
Kurt Järnberg Band
"Who can I turn to", cd 1997
(Four Leaf Clover)
En lång rad av kända musiker har passerat dina band. Saxofonisterna Lennart Åberg, Krister Andersson, Anders Lindskog, Roland Keijser och Håkan Lewin har varit med, listan kan göras lång. När din kvintett framträdde i Tallin 1967 blev det stor succé. Du fick pris som bäste trumpet och trombonsolist och ni lanserades i den ryska televisionen och pressen var lyrisk över gruppen. Vid samma festival spelade också Arne Domnérus grupp med Jan Johansson.
–Vi gjorde verkligen succé. Med i bandet var Roland Keijser, Thomas Jutterström, basisten Curt Andersson och trumslagaren Gus Dahlberg. Domnérus blev jättearg när han fick höra att tidningarna ansåg oss vara bästa band på festivalen. Han hotade till och med på telefon att slå en av våra medlemmar på käften. Men det var svårt att få till spelningar trots att det var en kanongrupp.
–1980 fick jag statlig konstnärslön. Jazzmusikerna i Stockholm protesterade ljudligt medan symfonikerna ansåg att jag skulle få det. Jag hade redan varit ledare för en grupp som var landets första AMS-anställda jazzgrupp. Vi jobbade med konserter, pedagogiska program i skolor och på arbetsplatser.
Nyligen fick du också välförtjänt Gävle kommuns kulturpris på tjugofemtusen kronor och är fortfarande högst aktiv.
–Ja, jag spelar med min kvartett med pianisten Thomas Jutterström, basisten Leif Norberg och trumslagaren Eddie Mika. Ibland är även Rut med och sjunger. Vi spelar i kyrkor och på klubbar.
Vad gillar du dagens trombonister?
– Det finns många väldigt duktiga killar, som Nils Landgren. Tyvärr har de flesta glömt att använda instrumentets mellanregister. Det tycks också många ljudtekniker glömt. Jag tycker att det är svårt att få fram det sound som jag önskar.
Har du någon framtida önskedröm?
–Tänk att få göra en balladplatta med stråkar och komp, det vore en upplevelse!
Göran Olson
Foto: Gunnar Holmberg
Kurt Järnbergs skivor i eget namn:
Storbandsjazz med Kurt järnberg Artist ALP 1501. 1973
Down memory lane. KRJCD 02. 2004
Kurt Järnberg Kvintett/Ruth Åsenlund. COOP 280. 1981
Kurt Järnberg & Ruth Åsenlund. I all enkelhet. COOP 8501. 1985
Kurt Järnberg Band. Who can I turn to. KRJCD 01. 1997
Kurt Järnberg. Make a bet. FLCCD 177. 2002
Kurt Järnberg
"Make a bet", cd 2002
(Four Leaf Clover)
bandledare på lysnde solohumör
Kurt Järnberg Big Band / Quartet
feat. Ruth Åsenlund-Järnberg
Down Memory Lane 4
(Riverside/Plugged )
Jazzmusikern Kurt Järnberg har bjudit oss mången skön lyssnarstund med spel på sin trombon och även här, i sitt mycket välspelande storband, där han mestadels spelar trumpet. Nu med sitt fjärde album i serien Down Memory Line. Ett dubbelalbum där fösta skivan är inspelningar med det storband han hade framgång med under 1960 – 1970 talen. Han har en lång meritlista med spel i olika sammanhang den 86 årige jazzveteranen. Han har spelat i de flesta kontinenter på vår jord. Nu med återblick på en del av den orkester och mindre besättningar han lett genom åren.
Och det är ett kraftpaket hans storband utgör. Med stingfyllt spel i den swing/bop fyllda andan. I de snabbare titlarna, med Mr. Juice, i ettrigt engagerat trumpetspel. Den så virila Sister Sadie, tillkommen vid någon spelning inför publik, samt medium gungande Carnaby Street och Along Came Betty. Och det bjuds även läckert balladspel i vackra toner med Kurts trumpet improviserande på toppen av arrangemangen med lyriskt fint tonflöde i I Can´t Get Started, i eget tonspråk med trettiotalets Bunny Berigans ande svävande, samt den vackra That´s All, vävandes lyriska toner runt den vackra melodin. Men även häftigt trombonspel bjuds i ”röjarlåten” Diggin´the Old Cats medan det bjuds innerligt lyriskt skönt trombonspel i The Gypsy och Nancy.
Men fler skickliga solister finns. Easy Living, där Roland Keijsers tenorsax bjuder både flykt och skönspel och i snabba Flight of the Foobird, där Håkan Lewins altsax och Torsten Johanssons trumpet ”dansar” i bra solospel. Början sker med en härligt hårdsvängande Lady Bob, som andas kompositören Quincy Joens betoning invävt i Kurts storband och en sprudlande final bildar tio minuter långa Kick f the Blues/Dice Dog, ävenledes inspelad inför publik, med många solister ur det utmärkt spelande storbandet.
I den andra cd:n har Ruth Åsenlund-Järnberg stor del av innehållet. Med sin kraftfulla betoning, så som Billie Holiday hade på sin tid, tar hon sig an titlar från evergreenens område. Som i inledande I Love You i chosefri sång med Kurts trumpet i obligat och i solospel samt Rolf Edströms gitarr läggande sköna ackord runt om och i solospel även han. Och fler exempel finns med denna konstellation där Ruth är till sin fördel, där jag förmodar Bosse Hedman spelar bas och Lennart Englin trummor. Som medium gungande A Lot Of Living, häftiga Bop Home In Rimsbo med bop/scat sång och ballader som Embraceble You, Stars Fell On Alabama, med känslofull värme i sången och Kurt helt strålande trombon och trumpet. Två spår, dramatiskt tolkade Easy Living och Sometimes I Feel Like a Motherless Child, i läckert samspel med sång till lyriskt pianospel från Reidar Knudsen.
Instrumentala spår med Kurt, både trumpet och trombon i lysande spel finns. Rufsigt häftiga Stop, Hayseed och den i Australien inspelade Reserve Changes med Bob Bertles barytonsax och med Wolf Johansson i Hayseed även han i bra solospel på sin baryton och Roland Keijsers tenorsax glänser i förstnämnda. Avslut med Erkki Entama orgel och Kurt trumpet i mjukt lyriskt spel á la Harry James. Saknas gör uppgifter om var och när musiken spelats in. Oj,oj,oj. Härlig musik som åtminstone jag med glädje lutar mig tillbaka och sjunker allt djupare ner i lyssnarfåtöljen och minns tidigare år.
Thord Ehnberg
mjuka ballader som avbrott
Kurt Järnberg Quintet,
Ruth Åsenlund Järnberg sång
Down Memory Lane vol. 3
(Riverside/Plugged Music)
Trombonistveteran Kurt Järnberg har sedan femtiotalet utövat och underhållit en stor skara jazzlyssnare. Nu utger han sitt tredje album i serien Down Memory Lane, betitlat The Power Package. En dubbel cd som ett swingfyllt kraftpaket med femtiotalsandans musikform inom jazzmusiken rakt igenom. Så som vi alltid hört Kurt Järnberg framtona i sin musik.
Kurt Järnberg trombon fanns i mitten av femtiotalet ingående i Lulle Elbos och danska Ib Glindemans storband. Uttagen 1958 tillsammans med Bernt Rosengren som svenska representanter i det internationella europeiska ungdomsstorbandet som for till USA och där Kurt sedan blev kvar en tid för spel med många av ”jazzlandets” orkestrar. Bland annat Kai Windings så berömda trombonsextett och Bill Russo storband. Åter till Sverige där han förutom spelade med många dåtida välkända jazzkonstellationer bildade mindre egna grupper likaväl som ett skickligt storband. Och det är från just den tiden, från och med 1967 fram till och med 1981med de mindre besättningarna, dagens inspelningar är hämtade.
Hela albumet utstrålar den friskt swingfyllt bop-stänkande musikformen som ju till stor del betecknar just jazz från femtiotalet, med mjukt vackra ballader som små avbrott som får en att förnöjt luta sig tillbaka i bästa lyssnarfåtöljen. Och Kurt Järnb
erg behandlar sitt instrument, trombonen med lyrisk ömhet i dessa ballader likaväl som sprudlande attack i det högre tempot. Trettioen titlar bjuds i dubbel cd:n. Med förutom Kurts så härligt uttrycksfulla trombon och Ruth Åsenlund Järnberg sång, spelar Wolf Johansson barytonsax, Reidar Knudsen piano, Ulf Magnusson bas och Leif ”Gus” Dahlberg trummor i merparten av titlarna. När det gäller en så pass lång tid som femton år finns naturligtvis även andra musiker medverkande. Som Thomas Jutterström och Lasse Sjösten piano, basisterna Mats Nilsson, Leif Norberg samt Eddie Mika och Bosse Söderberg trummor, med flera. Och i tre av spåren hämtade från tiden paret Järnberg tillbringade i Australien, spelar Dave Levy piano, Dave Sadel bas, Ritchie McDoanld trummor och Bob Bertles barytonsax.
Bland de trettioen titlarna, öppnar båda cd med ett kort stycke av Kurts egna kompositioner, skall vi tro självironiskt rappa, Diggin´ The Old Cats, följt av två som tilltalar mig i hög grad, hans båda Vinge-Per och Mr Hemo och den andra cd:n med swingfyllt gungande Bluesin´. Båda i snabbt tempo, med Kurt och Wolf i bra solospel. Och det finns många solistiska pärlor i skivan från Kurt och hans medmusiker. Supersnabba Cotton tail och Donna Lee, där det flammar om spelet. Så fint gungande You Stepped Out of a Dream, med en doft av Gerry Mulligans femtiotalsgrupp med Bob Brookmeyer och Do You Know What It Meas to Miss New Orleans, i Kurt Järnbergs tolkning tjusar även den med sin speciella New Orleans stämning. I sin egen My Own Blues, likaväl som i George Gershwins så vackra I Love You Porgy, bjuder Kurt helt underbart varmt bluesfyllt trombonspel i balladens långsamma tempo.
Mycket långsamt tolkade Stella By Starlight, inklusive tempohöjt instrumentalt mittparti, är det Ruth i sin tur som bjuder på sin så uttrycksfulla sång. En sångstil hon alltid framtonat i och som understryker textinnehållet. Hon har ju stora föregångare på det området. Främst Billie Holiday, som likaledes gjorde så. För hennes del tilltalar dock som mest en vacker Lush Life och Midnight Sun med enbart Dave Levy och Dave Sadel respektive piano och bas bakom hennes uttrycksfulla sång. Allt avslutas med ett collage trombone-solos, med Kurt i centrum. Det här är musik av musiker som älskar sin musik, som bjuds alla som gillar jazz i den melodiskt vackra tonskalan
Thord Ehnberg
i högtidlig kyrkomiljö
Kurt Järnberg Trio
with Ruth Åsenlund Järnberg.
Helande toner i lätt jazztappning och poesi
(KRJ/Plugged Music)
Kurt Järnberg, trombonist och Ruth Åsenlund Järnberg sång, båda jazzveteraner boende mitt i de vida hälsingeskogarna, i byn, Rimsbo närmare bestämt, där de funnit inspiration för sitt komponerande och musicerande.
Kurts skickliga trombonspel har kunnat avnjutas på jazzevenemang i Sverige likaväl som runt om i Europa, på jazzklubbar i USA och Australien under hans aktiva musikerliv, med början en gång under femtiotalet. I denna cd, ävenledes livemusik med all den atmosfär detta innebär. Här tillkommen i två kyrkor med den rymd som finns där och högtidliga stämning boningen har, likaväl som att musiken fått närvaro genom applåder. De första elva spåren inspelade i Bollnäs kyrka medan de tre senare har tillkommit i kyrkan i Gävle.
Kurt, nyligen åttio år fyllda, är fortfarande aktiv med synnerligen själfullt kreativt spel på sin trombon. Ruth för sin del med både recitation och med uttrycksfull sång tillsammans med det i Bollnäs inspelade, förutom Kurts trombon, Reidar Knudsen piano och Lars Ekström bas. I Gävle, Kurts trombon tillsammans med Thomas Jutterström skickligt spelandes pianot och Leif Norberg bas.
Bland skivans fjorton titlar, med melodival som mestadels har balladens sirliga tempo i eget skrivet material likaväl som välkända melodier vi hört spelade av jazzmusiker genom många år. Tilltalar i hög grad gör Kurts spel i vackra Nancy, Quiet Now och I Fall In Love Too Eassily samt Blomstertröst. Ruth för sin del som bäst med uttrycksfull känsla i långsamma Sophisticated Lady och Stardust samt den rappare East Of The Sun, där även Kurts trombon är synnerligen läcker.
Thord Ehnberg
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR