AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARJacob Karlzon 3, Victoria Tolstoy & Jacob Karlzon, Double Standards, Jacob Karlzon solo med flera skivor
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Att Jacob Karlzon har en stor och uppskattande publik i Tyskland bekräftas av att han nästa vecka inleder en två veckors tysk turné, som följs i november av ett framträdande vid jazzfestivalen i Gettingen.
Läs mer om Jacob Karlzon
och idéerna verkar stå i kö
Jacob Karlzon 3
Shine
(ACT/Naxos)
Alldeles nyligen nominerades Jacob Karlzon som mottagare av Preis der deutschen Schallplattenkritik, vilket är de tyskspråkiga recensenternas största musikpris, som delas ut en gång varje kvartal. Sannerligen inte illa av en jazzpianist från Jönköping och Malmö! Men kanske inte så märkligt heller, med tanke på att Jacob till och med verkar vara större i Tyskland, och även lite varstans i Europa, än han är här hemma i Sverige. Han är också en av de mest originella, kompromisslösa och ambitiösa musikanter vi har i jazzbranschen i vår del av världen.
”Shine” är en logisk uppföljare till ”More” (ACT), som kom för ett par år sen. Det vill säga de flesta av plattans nio kompositioner är Jacobs egna. Undantaget är ”I still haven´t found what I´m looking for”, som han har hämtat ur popgruppen U2´s repertoar. På förra albumet hade han ju knyckt en låt av Nik Kershaw (”The Riddle”) och en av den amerikanska hardcorebandet Korn (”Here to Stay”). Dessa ”lån” är naturligtvis inga tillfälligheter. Jacob tycks vara fullständigt öppen för all musik som kommer i hans väg. Det kan lika väl vara klassisk sådan (för sju år sen gjorde han en hel cd med musik inspirerad av Maurice Ravel) som pop, rock och – jazz. Det gör ibland att resultatet av de karlzonska övningarna kan vara lite knepiga att klämma in i någon speciell genre.
Som tidigare kännetecknas innehållet på Shine av massor av melodisk skönhet. Idéerna verkar stå i kö. Och ibland tycks allt komma på en enda gång, vilket gör att man som lyssnare med begränsad fattningsförmåga får lust att dra åt handbromsen. Det blir givetvis inte sämre av att Jacob har en teknik som tillåter honom att utföra ungefär vad som helst oavsett tempo. Men mäkligt nog känns hans mångtoniga musik aldrig stressad eller forcerad. Fast den fordrar koncentration. Mellan varven lättar dock Karlzon lite på gasen. Som till exempel i U2-låten, som aldrig har varit så vacker som i Jacobs känsliga och eftertänksamma tappning.
Basisten Hans Andersson och trumslagaren Robert Mehmet Ikiz stöttar suveränt och är perfekta i sammanhanget. Bägge är synnerligen lyssnande musikanter och Anderssons tonval och sätt att förhålla sig för rent av tankarna till perfektionisten Charlie Haden.
Jacob Karlzon är en frisk fläkt i det europeiska jazzlivet! Och Shine är en platta att ta till sitt hjärta för den som inte har alltför många förutfattade meningar om hur jazz ska låta.
Jan Olsson
Vackert, melodiskt och genomarbetat
- och tekniskt briljant förstås
Jacob Karlzon 3
More
(ACT/Naxos)
Samt av jazz givetvis, det är ju där han har sina rötter. Förresten ”struntar” han nog inte – det vore förmodligen riktigare att gissa att han ”sätter sig över” konstgjorda gränsdragningar. På det sättet har Jacob en hel del gemensamt inte bara med OA utan även med Esbjörn Svensson. Dessutom har han delvis samma bakgrund som Esbjörn: han har gått från tämligen traditionellt triolirande och sångerskeackompanjerande till en betydligt friare tillvaro. Han förfogar också, precis som Svensson gjorde, över två spelkamrater, basisten Hans Andersson och trumspelaren Jonas Holgersson, som passar honom som hand i handske, förstår hans minsta vink och även kan ta täten när det behövs.
”More” är Jacob Karlzon 3:s första album i eget namn för den tyska etiketten ACT. Det är dock inspelat i Sverige, av Lars Nilsson på Nilento Studio i Göteborg, som har gjort en imponerande jobb med mixning och mastring. Av plattans tio kompositioner svarar Karlzon för åtta. De två resterande är den engelske popartisten Nik Kershaws fina 80-talshit ”The Riddle” och
”Here To Stay”, hämtad ur kaliforniska metallrockarna KoRns (jodå, det stavas så) repertoar. En gemensam nämnare för det allra mesta är, som så ofta då Jacob är i farten, att musiken är vacker, melodisk och genomarbetad, inte minst med hjälp av diverse elektronik där så fordras. Och tekniskt briljant förstås. Efter att ”More” har varit tillgänglig under bara några dagar på den tyska marknaden har den, enligt distributören, seglat upp på första plats på iTunes ”jazzlista”. Det kommer den säkert att kunna göra i Sverige också, i den mån det finns nån sån lista här. Att den kommer att uppmärksammas i vida kretsar, alltså inte bara den trånga jazzfållan, torde i alla fall vara ställt utom allt tvivel. Och att Jacob Karlzon 3 ganska snart blir en prima attraktion (om han inte är det redan) på klubbar och i konsertsalar lite varstans i världen är ingen särskilt djärv gissning. Inte heller att herr Karlzon, som tycks ha huvudet fullt av melodier och som utsågs till Årets Jazzmusiker 2010 kan få samma utmärkelse även 2012.
Jan Olsson (även foto)
Utmärkt sång, imponerande pianospel
- men ingen egentlig utmaning
Viktoria Tolstoy & Jacob Karlzon
(ACT/Naxos)
Bara sång och piano – en ganska modig produktion således. Och att just Viktoria Tolstoy och Jacob Karlzon skulle ta sig an den utmaningen var knappast oväntat. De kan varandra utan och innan sedan massor av år och förstår instinktivt och omedelbart varandras intentioner. Kanske kan de varandra rent av lite för bra? Någon egentlig utmaning känns i alla fall sällan från något håll. Personligen tycker jag
också att låtvalet på ”Moment Of Now” är lite trist. Det är ballader i långa banor hämtade från de mest skilda håll, från den franske 1800-talstonsättaren Gabriel Fauré och evergreenkungen Cole Porter till de gamla engelska Genesis-idolerna Phil Collins och Peter Gabriel. Det borde ge en viss omväxling, men märkligt nog låter nästan allt, efter en stunds lyssnande, som om det vore stöpt i samma form.Bäst på plattan är, tycker jag, Alanis Morissettes 90-talshit ”Hand in My Pocket” och Stevie Wonders fina ”Send One Your Love”. Jacobs ”Scent of Snow” höjer sig också över den i övrigt tämligen likriktade repertoaren. En kul låt av det slag man kan få höra på en irländsk pub om man har tur. Med en bra text dessutom, skriven av Anna Alerstedt, som även har satt ord till Pat Methenys ”A Moment of Now”, som har fått ge albumet sitt namn, och Faurés ”Northern Star”.
Viktoria sjunger naturligtvis utmärkt och säkert som alltid. Ingen risk att något går fel där inte. Och Jacob imponerar med intrikat pianospel och massor av toner - då och då lite väl många.
Jan Olsson
och med bländande pianospel
Johannesson, Schultz & Berglund
featuring Jacob Karlzon
Cause and Effect
(Prophone/Naxos)
Fyra musiker som alla bjudit på bra spel i skivor under de senaste årtiondena. Peter Johannesson trummor med sin grupp Sixtus. Max Schultz gitarr i skivdebut i början av nittiotalet med trio och därefter i flertalet olika konstellationer. Dan Berglund bas med mångårigt samarbete i den så berömda gruppen e.s.t. och numera den egna gruppen Tonbruket. Jacob Karlzon vars pianospel bjudit på godbitar i skivform ända sedan start 1995, i stegrande skala med sin trio och Big 5.
En kvartett meriterade instrumentalister vid det här laget således, som bjuder på spännande innehållsrikt spel. Melodivalet egna verk av Max likaväl som samproducerade titlar i fyra fall. Plus John Coltranes så välkända och ofta spelade Naima, här som högtidligt sirlig och vördsam inledning. Jimi Hendrix bluesfyllda Third Stone fom the Sun, också den lika högtidlig som stillsamma smekande dyningar över strandstenarna en varm solig afton, där Schultz gitarr står för innerligt känslofullt spel. Och så finns här Igor Stravinskij´s Firebird, med Berglund i melodiskt basspel, medan stråken kommer förtjänstfullt till användning i inledningen av Björks vackra lätt folkvise betonade Isobel.
Skivans behållning för min del är Jacob Karlzon, som visar upp ett rent av bländande pianospel i samtliga titlar. Med idé, attack och smakfullhet i allt. I snabba Lennart & Katarina och tuffa Baretta likaväl som The Letter, som har lysande sirligt balladspel av samtliga. Mer bland det egna materialet tilltalar Blue Elephant, med blodfylld tyngd i rytmik och blues ös i varje ton och i eldigt flamenco influerade PJ´s Five, infinner sig gästande Peter Asplund med trumpet. En innehållsrik skiva som har det mesta som går att uttrycka i jazzform.
Thord Ehnberg
och vilja att tänja på gränserna
Jacob Karlzon 3
The Big Picture
(Stunt)
Malmöpianisten Jacob Karlzon utnämndes 2010 av Sveriges Radio till Årets jazzmusiker och tilldelades även fjolårets Django d´Or-pris i kategorin Contemporary Star of Jazz.. Förmodligen är han också en av vårt lands allra flitigaste musikanter i jazzbranschen. Förutom att han är Viktoria Tolstoys och danska Hanne Boels ständige följeslagare utgör han en fjärdedel av Peter Asplunds kvartett. Dessutom far han land och rike kring med sin egen trio, som sedan ett par år tillbaka innehåller basisten Hans Andersson och trumspelaren Jonas Holgersson.
”The Big Picture” är Karlzons sjunde, eller möjligen åttonde, egna album och tveklöst ett av hans bästa och mest konsekventa. Av plattans nio kompositioner har han själv skrivit sju. De två återstående låtarna är popgruppen U2:s snart kvartssekelgamla ”In God´s Country” och en, åtminstone på ytan, tämligen enkel melodisnutt, ”Maniac”, hämtad från filmen Flashdance. Den gör Jacob dock om, på klassiskt vis, till något slags ”tema med variationer”, som gör att den når höjder som den förmodligen inte är i närheten av på ljudbandet till filmen.
Trion är vid det här laget rejält sammansvetsad. Hans Anderssons oerhört säkra och harmoniskt lite originella basspel är en fröjd för örat och fungerar perfekt både som stabilisator och studsmatta. Och Jonas Holgerssons ytterst lyhörda, ibland lite irrationella, tekniskt fullödiga och ibland lätt lekande spel är perfekt i sammanhanget.
Om Jacob själv har sagts så mycket under de senaste åren att det inte finns särskilt mycket att tillägga. Jag tycker dock att hans spel känns mer återhållsamt på ”The Big Picture” än det gjort tidigare och att det är mer sammanhållet. Han faller inte för frestelsen att briljera med sin fantastiska teknik och han har i högre grad låtit sin musik vara både enkel, vacker och rytmiskt klurig. Men fortfarande är influenserna från all tänkbar folkmusik, både afrikansk och nordisk, högst märkbar. Så den gamla jämförelsen med Jan Johansson känns fortfarande gångbar.
Jag tycker att JK3 på många sätt är förtjänt av samma uppmärksamhet internationellt som E.S.T. Här finns all den öppenhet, spelglädje och vilja att lite försynt tänja på gränserna som kännetecknade Esbjörn och hans kamrater. Trion borde vara en given höjdare vid kommande sommars festivaler!
Jan Olsson
som gör Jacob unik
Jacob Karlzon
Heat
(Caprice)
Det finns en koncentrerad innerlighet i Jacob Karlzons kompositioner och pianospel som skiljer honom från nästan alla andra. Ibland brukar han jämföras med Jan Johansson, ibland med Keith Jarrett. Och visst finns det paralleller. Men ännu fler olikheter. Med all sin värme, sitt läckra anslag och sin utsökta teknik, sin kluriga harmoniuppfattning och sin smått otroliga musikaliska bredd vågar jag påstå, att Jacob faktiskt är unik.
På ”Heat” hörs han oftast med sin trio i vilken basisten Hans Andersson och trumslagaren Jonas Holgersson ingår, bägge lyhörda som prärievargar. Men i andlöst vackra ”Late Night/Early Morning” är Jacob alldeles ensam och påminner om att Erik Satie också måste finnas med någonstans bland alla husgudarna.
I några nummer dyker polarna från Jacobs Big5 upp i handlingen, alltså trumpetaren Peter Asplund och saxofonisten Karl-Martin Almqvist. För att bidra till omväxlingen kan man tänka, men också för att sätta ytterligare några färger på Jacobs brokiga palett. Och i titelnumret, ”Heat” alltså, är Karl-Martin fullkomligt magnifik.
Jan Olsson
Kraft och inlevelse
som känns i ryggraden
Viktoria Tolstoy
My Russian Soul
(ACT)
Viktoria Tolstoys My Russian Soul”är en makalöst fin platta, där Viktoria, med assistans av Nils Landgren, har vaskat fram ett dussin mer eller mindre (ofta mer) kända kompositioner av sina förfäders landsmän. Fem nummer har, till exempel, lånats av Peter Tjajkovskij, ett av Alexander Borodin och ett av Sergej Rachmaninov.
För arrangemangen svarar Jacob Karlzon, som också spelar ypperligt piano mellan varven, och Joakim Milder. Viktoria sjunger ypperligt, med en kraft och inlevelse som känns ända in i ryggraden, och arrangemangen är oftast geniala. Musiken är tidlös och lämpar sig i de flesta fall ypperligt för varligt jazzbruk.
Och att de duger som improvisationsunderlag bevisar Jacob, Joakim, Nisse och accordionisten Lelo Nika. Av alla plattor jag hört genom åren med Viktoria Tolstoy är denna den jag gillar allra mest!
Jan Olsson
Pianoplatta fylld av
spännande, improviserad musik
Jacob Karlzon
Improvisational three
(Caprice)
På sin solo-cd "Improvisational" tolkar den minst sagt begåvade Malmöpianisten Jacob Karlzon, på sitt alldeles egna vis, sju stycken av den franske impressionisten och skönhetssökaren Maurice Ravel och – för säkerhets skull – även tre egna kompositioner i Ravels anda.
Naturligtvis finns den välkända ”Boléro”, ursprungligen avsedd som balettmusik, med. Likaså ”Valses nobles et sentimentales”. Men varken den populära ”La Valse” eller något ur sångcykeln ”Shéhérazade” hade funnit nåd hos Jacob. Måhända passar de inte för jazzbruk, även om många verk i Maurice Ravels omfattande produktion faktiskt kännetecknas av just tydliga jazzinfluenser.
Jacob har gått mycket seriöst och ambitiöst till verket. Med all tänkbar respekt, men utan rädsla, kastar han sig över de kompositioner han valt som improvisationsunderlag. Han har också ofta på ett mycket raffinerat sätt lyckats behålla ”originalstämningarna”. Jag tror rent av att Ravel själv skulle ha känt igen sig och ha uppskattat Karlzons lika inspirerade som varsamma och nyanserade utflykter. Och han skulle säkert också ha lett glatt åt Jacobs läckra anslag och utsökta teknik.
Improvisational är tredje plattan* på Caprice-etiketten, där man låter svenska pianister på egen hand möta en något ovan musik. Det är förstås ingen jazzplatta i konventionell mening. Men den är fylld av spännande, improviserad musik, eftertänksam, vacker och vital. Och det räcker långt. Mycket långt!
Jan Olsson
- och utan inlånade fjädrar!
Double Standards
Double Standards, vol 2
(Kopasetic)
Det här är Malmö-kvartetten Double Standards snabba uppföljare till den lyckade skiva de levererade för cirka ett år sedan. Inspelningsplats och dato är detsamma – Dunkers kulturhus i Helsingborg januari 2005. Nämner gärna kvartettens utseende. Rörblåsare Cennet Jönsson, pianist Jacob Karlzon, basist Hans Andersson och trumslagare Peter Nilsson.
Som bolagstiteln anger är det jazzstandards som är gruppens inriktning. De ger melodierna Solar, Body And Soul, Afro Blue, Soul Eyes, Old Folks, Nefertiti samt Peace strålande utföranden. Cennets ljusa sopransax skapar ett distinkt ljus som ger gruppen en personlig karaktär. I den känsliga versionen av Old Folks har han tenorsaxen som redskap. Även här med en sublim ton.
Gruppens rytmik är också frapperande där Jacob Karlzons dynamiska fingrar hjälper till att hålla grooven på kokpunkten – bra spelat. Solistiskt är han en begivenhet av format oavsett tempo. Spelet i Horace Silver´s vackra ballad Peace är magnifikt. Hans Anderssons lätta basgångar ger som alltid luft och spänst. Även han visar en fin solistisk ådra i Peace. Peter Nilssons flykter över trumsetet skjuter till inspirerande accenter.
Helhetsintryck – gruppen torde vara en given attraktion på jazzfestivaler där man spelar jazz utan inlånade fjädrar.
Göran Olson
Peter Asplund Quartet
As Knights Concur
(Prophone)
Peter Asplunds trumpetspel har på skivinspelningar innehållit olika schatteringar. Från Armstrong-melodier till modernare material och egna kompositioner. Nu balanserar han egna melodier musik med slitstarka standardmelodier. Det resulterar i en lockande mix där meditativa stämningar ställs mot rörligare partier. En behagfull kontrast med trumpet och flygelhorn i spetsposition.
När A Pensive Place öppnar collaget släpper Peter ifrån sig glidande toner som andas en viss Davis. Pianisten Jacob Karlzon kringärdar smakfullt. I Days Of Wine And Roses stiger intensiteten. Spelet blir ledigare. Peters sköna solo följs upp av en enrgiladdad Jacob. Bakom ger basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz-Ramsey effektivt driv.
Efter propra inledande basgångar går Peter in I Love You med hamonsordin försedd lur. Hans spel är här som i övrigt en stor tillgång med en metodisk walking. Här kokar kompet ordentligt. Milesandan återkommer i den studsandeWonderyear där Peter talar med tydligt artikulerade slingor. Tonkvalitén är superb. En värmande och originell stilfull görs man av My Funny Valentine. Effektfullla är Peters upprepade åttondelsstötar. Gruppens samstämmigheten bidrar till pregnansen.
I luftiga The Prowlers visas Peters spel från hans starkaste sida. Personligt med en härlig balans bygger han sitt solo. I hälarna följer Jacob upp med ett schvungfullt solo. Bobby Hebbs storsäljare från 1963, Sunny, är en överraskande ingrediens. Här skapar flygelhornet lätt intimitet. En passande avslutning på en mycket hörvärd platta blir så den smidiga versionen av On Green Dolphin Street. Här skall noteras det fruktsamma samspelet mellan Peter och Johans trumspel.
Göran Olson
Human Factor
(Music Mecca)
Ultrabegåvade Malmöpianisten Jacob Karlzon i sällskap med två danskar och en amerikan. Det ser spännande ut på papperet och är det även i verkligheten. Från Danmark kommer basisten Morten Ramsböl och saxofonisten Hans Ulrik, medan det amerikanska inslaget består av trumspelande Jeff Ballard, en rutinerad ringräv med ett förflutet hos bland andra Chick Corea, Kurt Rosenwinkel och Danilo Perez. Snudd på jamsession alltså.
Trots några fina kompositioner, framför allt av Ramsböl, är det de glada, ganska fria och ibland smått hisnande, kollektiva utflykterna som är mest roligt att följa. Karlzons och Ulriks katt-å-råtta-lek i Ballards ”Richard”, till exempel, är en omtumlande upplevelse. Ramsböl är kanske inte lika trakterad som de andra att följa med ut på äventyr. Han är i stället gruppens ordningsman och bidrar med sitt säkra spel till styrsel och stadga. Ballard, däremot, är mer intrikat och ser med sin energi och vitalitet till att ingen slöar till.
Ulrik har en utpräglad känsla för färg, form och även tradition. Han håller sig huvudsakligen till tenorsax och deltar i åtta av skivans elva nummer. Karlzon är förstås med i samtliga och spelar mästerligt emellanåt. Inte minst i Ramsböls vackra ballad ”A Mother´s Heart”, som avverkas på trio. Där kommer hans fina känsla för nyanser, hans utsökata anslag och sinne för melodisk skönhet helt till sin rätt.
”Human Factor” är en något annorlunda skiva med en kvartett som gärna fick bli permanent.
Jan Olsson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR