|
Roland Keijser. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz ©
En mycket ung Roland Keijser med trombonisten Kurt Järnbergs 60-talskvintett är ett tidigt skivxempel med den allsidige månginstrumentalisten. Dessutom dagsaktuella duoimprovisationer med slagverkaren Raymond Strid och nyupptäckta inspelningar med pianisten och radarpartnern Göra Rundqvist.. Det är tre av fem skivexempel, som på olika sätt visar delar av Roland Keijsers drygt 50-åriga musikliv och som redovisas i denna sammanställning av DIG-recensioner.
Inspirerande möten
med musikaliskt radarpar
Roland Keijser & Gösta Rundqvist
Det var en gång
[DO Music Record / Plugged]
Rörblåsaren Roland Keijser och pianisten Gösta Rundqvist var ett musikaliskt radarpar, idémässigt och mentalt. 2012 gick Gösta Rundqvist ur tiden 2010 efter en lång kamp mot cancer. Under sin sista tid i livet spelade han in en CD-box med 12 skivor där han samlade musikaliskt närstående vänner till vad som blev ett förtroligt avsked i sitt hem.
Genom Keijsers försorg har nu inspelat material med de två åren 1994, 2005 och 2007, både på duo och i kvartettformat, satts samman till en dubbel-cd. Inspelningarna har skett i Bollnäs, Uppsala, Borlänge samt på Fasching i Stockholm. I en av konstellationerna medverkar basisten Niklas Wennström och trumslagaren Johan Käck, Christian Spering, bas och Leroy Lowe, trummor medverkar i en annan konstellation och basisten Sture Åkerberg och Göstas son Fredrik, trummor i en tredje.
Både Keijser och Rundqvist svarar för egna kompositioner. Tillsammans svarar de förFlageolettismo. Bli inte överraskad av att även Bill Evans, Göstas stora pianofavorit, är representerad.Kollaget inleds med favoritens klassiker Very Early och Turn Out The Stars. Den kännbara intimiteten byggs på med teman från Billy Strayhorn, John Coltrane, Cole Porter, Richard Rodgers, Vernon Duke och Duke Pearson. Allt med ett spel som kännetecknas av ett harmoniskt samförstånd där Rolands tenorsax, sopransax och bambuflöjt skirt och innerligt kretsar kring Göstas hudnära vägledande toner. Han kunde framkalla oanade stämningar. Speciellt när han agerade med en partner som låg på samma våglängd. Det gör Roland.
Bansuriflöjten griper verkligen tag i Coltranes Dear Lord. Riv och klös saknas inte i Saxophone Valley. Det är en hälsning till Saxdalen inte långt från Rolands uppväxtort Grängesberg. Här briljerar Christian Spering och Leroy Lowe med inspirerande impulser som triggar den offensive Roland till lekfulla stordåd. Eggar gör också versionen av Wait Till You See Her och Autumn In New York. Cole Porters I Concentrate On You är ett annat spår som bidrar till skivans höga klass. Här är Rolands tenorsax gigantisk när den har Rollins kompassnål i sinnet. Den då unge Fredriks läckra spel måste framhållas. Han är en bra lyssnare. Pappa Gösta var en mästare på det området.
Avslutningsvis speglar skivan väl hur Roland och Gösta fungerade. Deras möte blev för mig ett av de senaste årens fruktbaraste svenska utgivningar.
Göran Olson
Läs om Gösta Rundqvist
Ett omaka par som lyckas
skapa en fruktbar symbios
Roland Keijser & Raymond Strid
Yellow Bell
(Umlaut Records/Plugged)
Drygt tre timmar och tre kvart tar det att ta sig igenom den här lådan omfattande tre cd med två av de mest rutinerade svenska jazzmusikerna i modern tid. Mäktigt givetvis, men också synnerligen närande - och kolossalt varierat.
Egentligen är det två rätt udda själar som möts. Roland Keijser, som fyllde pluspensionär i somras, har en bakgrund i den svenska proggrörelsen på 70-talet, då han spelade med grupper som Arbete & Fritid och Blå Tåget. På första skivan (Forsens låt från 1975) spelade han folkmusik på sopransax tillsammans med fiolspelmannen Anders Rosén. Förutom till svensk folkmusik har Keijser i sitt ofta rikt ornamenterade och melodiska sätt att spela också haft ett gott öra till musik från bland annat Nordafrika, Indien, Kina och Turkiet.
Slagverkaren Raymond Strids kopp te har framför allt varit frijazz och improvisationsmusik, där han med största sannolikhet är den främste i sitt slag i Sverige. Strid kan bland annat höras i konstellationer som Beam stone, BGNO, The Electrics, Gush, LSB, Trespass Trio och YunKan 10. En annan, rätt viktig, skillnad mellan de två är att Strid inte alls är van att spela melodier.
Hur omaka de än kan tyckas vara blir resultatet här, där Roland Keijsers bollar Strids slagverk med spel på altsax, tenorsax, klarinett, flöjt och någon enstaka gång även piano, en fruktbar symbios baserad på två fulländade musikers hanterande av egna låtfragment, spelmanslåtar i form av brudmarscher, polskor och hallingar och brottstycken hämtade från utomeuropeiska folkmusiktraditioner.
Musiken är hämtad från fyra konserter från Glenn Miller Café i Stockholm 2008 och 2009 och ljudupptagningen är utmärkt och präglad av närhet till både musiken och musikerna. Hur aktningsvärd Roland Keijser än är hade resultatet dock inte blivit lika spännande utan den fantastiske Raymond Strids omedelbara närvaro.
Peter Bornemar
Läs intervju med Raymond Strid
Ett tidsdokument från tre
öppensinnade svenska musiker
Bengt Berger / Roland Keijser / Kjell Westling
The Vedbod Tapes
(Country & Eastern/Naxos)
Tre fyrtiotalister, alla med gemensam bakgrund i ett av svenska proggrörelsens flaggskepp Arbete & Fritid - och parvis även i grupperna Blå Tåget (Westling och Keijser) och Spjärnsvallet (Westling och Berger), samlades 1977 i Keijsers stuga i Dalarna för att tillsammans bara spela så många meningsfulla toner som möjligt.
Nu finns denna musik återutgiven (det finns även en volym kallad More Vedbod Tapes), och knappast förvånande tar den ett omfångsrikt tag om hela det rotsystem som dessa färgstarka musiker hämtade näring ifrån.
Den inledande Polska efter Bleckå är, precis som två andra tvåminuterslåtar på skivan, ren och skär svensk spelmansmusik från Dalarna med Westlings fiol i centrum. Karnatic Investigation är sydindisk musik och Chiuda präglas av de gnälliga tonerna från Westlings och Keijser spel på det kinesiska blåsinstrumentet souna.
De två längsta spåren på skivan, den 33 respektive 12 minuter långa Woodshedding 1 och 2 har sin botten i improviserad jazz utan att på något sätt vara fundamentalistisk sådan.
Medan Berger håller sig till trummor och slagverk växlar Keijser och Westling vanligtvis mellan klarinett, sopran- och sopraninosax, och alla tre spelar med en avspänd nyfikenhet utan några andra intentioner än att bara få lira ihop och se vad som händer.
Tidens obarmhärtiga tand gör dock att The Vedbod Tapes mer än något annat är att betrakta som ett tidsdokument från tre synnerligen öppensinnade svenska musiker.
Peter Bornemar
Lustfylld musik med
såväl energi som humor
Kege Snö
(Umlaut Records/Plugged)
Det är inte bara kvartettformatet och sättningen med saxofon, trumpet, bas och trummor som gör att gruppen Kege Snö lockar fram troll från både Albert Aylers och Ornette Colemans mest uppmärksammade konstellationer. Musiken är som en frisk reminiscens av den frisinnade jazzens glansdagar på 1960-talet, då Ayler och Coleman tillhörde det gäng med fyrbåkar som satte den nya agendan.
Bakom namnet Kege snö, som för övrigt är en tokförkortning av en hörsägen från Heby om att man hittat ”Keijsaren Gripen Efter Strid På Barnö”, döljer sig Roland Keijser på saxofoner och flöjt, Niklas Barnö på trumpet, Joel Grip på bas och den mäktige Raymond Strid på trummor.
Tillsammans och var för sig ger herrarna järnet i musik som leker sig fram i mönster som ingen skräddare i världen skulle klara att fixa till mer än en gång. Musiken innehåller både energisk iver och humor, och är så säker på sin funktion att den utan tvekan och mer än gärna vågar lägga krokben för både sig själv och lyssnaren.
Även om Roland Keijser är lika mycket Albert Ayler som Ornette Coleman och Niklas Barnö lika mycket Donald Ayler som Don Cherry, är de båda mest som sig själva, vilket också gäller Joel Grip och Raymond Strid. Att de trots detta fungerar så fantastiskt bra som kollektiv har förmodligen med känslan för musiken i sig att göra.
Det lustfyllda i musiken speglas även i förpackningen. Cd-omslaget är ett lustigt pappkonvolut som går att vika ihop på mer än ett sätt.
Peter Bornemar
|
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt Hallberg
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Arne Domnérus
Putte Wickman
Harry Arnold
Alice Babs
Lars Gullin
Lars Färnlöf
Börje Fredriksson
Åke Hasselgård
Gunnar "Siljabloo" Nilson
Monica Zetterlund
Klassiska
skivomslag
Lars Gullin Special
DIG Jazz presenterar
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Skivnyheter
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Storband
Klassisk jazz
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat
skivspecial
Skivrecensioner
samlade med svenska
jazzprofiler/band:
Lars Gullin
Berndt Egerbladh
Mats Gustafsson
Bengt Hallberg
Lars Jansson
Filip Jers
Goran Kajfes
Daniel Karlsson
Jacob Karlzon
Roland Keijser
Jonas Kullhammar
Nils Landgren
Elin Larsson
Isabella Lundgren
Jan Lundgren
Norrbotten Big Band
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Viktoria Tolstoy
Tonbruket
Magnus Öström
Diggat Internationellt
Miles Davis
Stan Getz
Keith Jarrett
|
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Amanda Sedgwick
Anders Bergcrantz
Anders Kjellberg
Anders Persson
Andreas Pettersson
Anna Sise
Ann-Sofi Söderqvist
Bent Persson
Bertil Jonasson
Bobo Stenson
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Carin Lundin
Cennet Jönsson
Claes Crona
Elin Larsson
Ewan Svensson
Fabian Kallerdahl
Fredrik Lindborg
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Georg Riedel
Gunnar Lindgren
Gustav Lundgren
Hannah Svensson
Hans Backenroth
Hawk on Flight
Helge Albin
Håkan Rydin
Jack Lidström
Jacob Karlzon
Jan Allan
Jan Slottenäs
Jens Lindgren
Joakim Simonsson
Jonas Kullhammar
Jonas Östholm
Jon Fält
Karl-Martin Almqvist
Karin Hammar
Karl Olandersson
Klas Lindquist
Klas Toresson
Kurt Järnberg
Lars-Göran Ulander
Lennart Åberg
Linda Pettersson
Maggi Olin
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Margareta Bengtson
Martina Almgren
Martin Sjöstedt
Mathias Algotsson
Mats Öberg
Mika Pohjola
Monica Dominique
NilsJanson
Nils Landgren
Palle Danielsson
Patrik Boman
Per Dywling
Per-Åke Holmlander
Peter Asplund
Peter Fredriksson
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Rolf Carvenius
Sofia Pettersson
Svante Thuresson
The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg
Ulf Adåker
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
|
|
Kul, tidstypisk musik,
som väcker många minnen
Kurt Järnberg
Down Memory Lane 2
(KRJ 2-cd)
Trumpetaren, trombonisten, ventilbasunisten och orkesterledaren Kurt Järnberg, 78 år gammal numera, är en av de svenska jazzmusiker som aldrig har fått den uppmärksamhet han förtjänar. Kanske beror det på honom själv, att han vägrat ”anpassa” sig och föredragit att gå sina egna vägar. I sin vildaste ungdom spelade han i Lulle Ellbojs och Ib Glindemans orkestrar i Köpenhamn och väckte stor uppmärksamhet, när han tillsammans med Bernt Rosengren utsågs att representera Sverige i Marshall Browns ungdomsstorband vid jazzfestivalen i Newport 1959. Kurt blev kvar i USA ett tag men återvände snart till sin hemstad Gävle, där han startade ett alldeles utsökt storband. Han var även verksam i Stockholm, där han bland annat dök upp i Gugge Hedrenius Big Blues Band, Radiojazzgruppen, Emanons storband och hos Carl-Henrik Norin.
Under mitten och slutet av 60-talet ledde Kurt en kvintett som lät tala om sig inte bara i Sverige utan även utomlands. Den bestod, förutom Järnberg själv, av tenorsaxofonisten Roland Keijser, pianisten Thomas Jutterström, basisten Curt Andersson och trumslagaren Leif ”Gus” Dahlberg, alla hemmahörande i Gävle-Uppsala-regionen. På kvintettens repertoar stod den tidens ”moderna” jazz, den man kunde ta del av på skivor av märket Blue Note och som skapades av hardbop-giganter som Art Blakey, Hank Mobley, Freddie Hubbard, Kenny Dorham & Co. Allt är således ytterst tidstypiskt. Men det finns också här och var en nordisk touch som är ytterst tilltalande. Bland upphovsmännen till det material den Järnbergska kvintetten ägnade sig åt kan nämnas Fats Navarro, Dizzy Gillespie, Joe Henderson och Jimmy Heath, vilket ger en fingervisning om hur det mesta låter. Men här finns också några utmärkta Järnberg-kompositioner och ett Keijser-opus, ”Strövtur”, som kanske är albumets höjdpunkt.
Järnberg själv spelar utmärkt både trombon och trumpet, bättre än de flesta gjorde i vårt land för drygt 40 år sedan. Men allra mest imponeras jag ändå av Keijser, drygt 20 år på den tid det begav sig. Hans spel är oerhört friskt och personligt och pekar fram emot hans oefterhärmliga insatser i Arbete och Fritid några år senare.
Ljudkvalitén skiftar betänkligt, beroende på att det mesta, såvitt jag har förstått, är hämtat från privata kassettinspelningar. Trollkarlen Rune Persson har dock lyckats fräscha till det mesta i sin studio.
Musiken på ”Down Memory Lane 2” (Finns det någon ”Down Memory Lane 1”?) är kul att lyssna till och väcker massor av minnen av ungefär hur det kunde låta lite här och var i landet under slutet av 60-talet. Kanske är det just som tidsdokument albumet har sitt allra största värde? Hur som helst är det ett ytterst välkommet dokument.
Jan Olsson
Läs intervju med Kurt Järnberg
|
|
|