Den här musiken handlar
inte om teknik, utan om känsla.
Känslor och stämningar.
Daniel Karlsson, Magnus Öström. Thobias Gabrielsson, Andreas Hourdakis.
Magnus Öström
Searching For Jupiter
[ACT / Naxos]
Förra året utsågs han till Best International Drummer på Echo-galan (Tysklands motsvarighet till vår Grammis), men vi som har följt Magnus Öströms karriär sedan åren med e.s.t. – en fantastisk karriär som han och grannkillen Esbjörn lade grunden till genom sin vänskap i Skultuna redan på 60-talet (!) – behöver inte det intyget för att veta vilken stor musiker den svenske trumslagaren, slagverksprogrammeraren, kompositören och genialiske låttitelskaparen är.
Den musik som Öström på sitt andra album i eget namn skapar med sin kvartett (där Daniel Karlsson inför det här albumet har ersatt Niki & The Doves Gustaf Karlöf s
om keyboardist) är snarare en slags ”totalmusik” än plattform för solistiska uppvisningar med trumstockar och vispar. I titelspåret Searching For Jupiter för hans ultrasnabba rytmkombinatiner på virveltrumma och hi-hat nästan tankarna till Billy Cobhams tekniskt mest drivna explosioner på de stilbildande sjuttiotalsalbumen Spectrum och Crosswinds, men talande nog ligger albumets enda trumsolo först i avslutningsspåret. Trots samtliga medverkande musikernas högstående ekvilibristiska förmåga så handlar den här musiken inte om teknik, utan om känsla. Känslor och stämningar.
Äldre fans av e.s.t. känner sig förmodligen mest hemma i melankoliska Mary Jane Doesn’t Live Here Anymore, en stämningsfull pianoballad. Vänner av fusion kan med glädje försjunka i Dancing At The Dutchtreat och vill man höra en uppdaterad form av Dave Brubeck-rytmik så rekommenderas Happy And The Fall, vars pianointro är ett av albumets många tillfällen att njuta av Daniel Karlssons bredd i pianospelet. I titellåten inleder Karlsson med något som rentav liknar Steve Reich-figurer, i Through The Sun refererar jag till Philip Glass och i ett tredje spår anar jag faktiskt Emerson, Lake & Palmer (titellåtens rusande målgång). Basisten Thobias Gabrielsson understödjer lyhört effektivt och gitarristen Andreas Hourdakis (som med sitt andra band Here Is Your Temple just nu hyllas i engelsk musikpress) färgar den stora klangbilden på ett sätt som minner starkt om norske Terje Rypdal intressantaste exkursioner på ECM på sjuttiotalet – även om det i andra spår förmodligen är Allan Holdsworth som det ligger närmast till hands att jämföra med.
Men, igen: musiken handlar framför allt om känslor. De många referenserna ovan till trots är musiken i spåren på Searching For Jupiter mycket personlig – och som gruppen med eftertryck visade när man tänjde ytterligare på ramarna på sin releasekonsert på Fasching 10 april så är helheten betydligt mycket större än summan av beståndsdelarna. Precis som i den tidigare kollegan Dan Berglunds Tonbruket. Precis som alltid var fallet i e.s.t….
De nya kompositionerna är inte lika genomgående mörka och präglade av saknaden som flertalet på Öströms i sig stundtals oerhört gripande solodebut Thread Of Life för ett par år sedan. De hotfullt svärtade stämningsbilder som gruppmedlemmarna tillsammans målar upp i Hour Of The Wolf bärs dock av en oerhört intensiv och suggestiv svärta som gör det omöjligt att värja sig.
De ekande explosionerna i avslutande At The End Of Eternity utgör ett förlösande slut på en fascinerande musikresa. Janne Hanssons inspelningar i Atlantis Studion, mixade av lika mästerlige Åke Linton i Bohus Sound Recorfig gör att det mesta här utan tvivel utgör en självklar fortsättning på ett mästerligt gränsöverskridande äventyr som började i Skultuna en gång för länge sedan, men fortfarande inte har sett slutet – på långa vägar än. Svensk världsmusik.
Claes Olson
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Så här började det. Läs mer om Magnus Öström
|
|
| DIG Jazz! |
| Aktuella evenemang
(festivaler, turnéer mm) |
| Klubbjazz |
| Mälarkalender |
| Aktuellt |
| Jazznyheter på cd |
| Diggat på DVD |
| Nya jazzböcker |
| Jazzporträtt |
| Jazzens prisvinnare |
| Klassiska skivomslag |
| Länkar |
DIGGAT!
Mer än 400 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste jazznyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat.Miles Davis
Diggat.Lars Gullin
Diggat.Jan Lundgren
Diggat.Lars Jansson
DIG Jazz presenterar
jazzomslag man
minns eller missat!.
DIG Jazz presenterar 93
skivomslag med Lars Gullin.
Artiklar om
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg
DIG-recension av Magnus Öströms förra skiva "Thread of Life"
Musik som konst. På högsta nivå.
Magnus Öström
Thread Of Life
(ACT /Naxos)
Esbjörn Svensson Triosbetydelse för den nutida svenska jazzscenen kan knappast överskattas. Lika ofta som det sedan någon gång i 60-talets begynnelse regelbundet har ryktats om "jazzens död", har det ryktats om "en ny svensk jazzvåg". Sällan har dock dessa rykten varit mer än just rykten, men den kraftfulla våg av ökat intresse för ny svensk jazz som trion e.s.t. - Esbjörn Svensson, Dan Berglund och Magnus Öström - var med om att piska upp från 90-talets andra hälft fram till Esbjörns tragiska bortgång sommaren 2008 kan dock tveklöst beskrivas just som en våg. En jättelik
flodvåg.
Idag är "jazzmusiker" som de ovannämnda - samt bland andra Goran Kajfes, Jonas Kullhammar med flera (listan är lååång!) - lika etablerade hos den så kallade "rockpubliken" som i det mer traditionella jazzledet. Att epitet jazzmusiker här satts inom citationstecken framför Kajfes och Kullhammars namn syftar naturligtvis inte på att deras status inom jazzen på något vis skulle vara ifrågasättbar, utan på det faktum att de båda, i likhet med de flesta av sina generationskamrater, helt enkelt inte tänker musik i form av begränsande genreregler, utan istället gränslöstmusikaliskt.
Ett exempel på att "en ny svenska jazzvåg" verkligen har blåst genom landet de senaste decennierna var årets fem grammisnomineringar i kategorin jazz. Nominerade var bland andra e.s.t.-basisten Dan Berglund (vars favoritband är hårdrockpionjärerna Black Sabbath), Magnus Carlsson (som visserligen säger sig vilja sjunga som Georgie Fame, men som på sin första soloplatta samarbetade med punkhjältarna The Clashs gitarrist Mick Jones och Thåström), Oddjob (som på sina hyllade album tolkat såväl Clint Eastwoods filmmusik som elektronmusikens största stilbildare Kraftwerk) och Goran Kajfes (som utöver sitt eget album X/Ydessutom var nominerad för sin medverkan även i Oddjob och Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet).
Årets grammisvinnare blev Dan Berglund's Tonbruket. Därmed har e.s.t. var direkt eller indirekt involverat i inte mindre sex av de åtta senaste årens grammisstatyetter - och alla de tre senaste åren i rad. 2008 belönades Dan Berglund och Magnus Öström för den postuma sista e.s.t.-plattan Leucocyte, året efter var Öström medproducent till Jeanette Lindströmsvinnande Attitude & Orbit Control och fjolårets bästa album var enligt såväl grammisjuryn som undertecknad Dan Berglund'sTonbruket.
Jeanette Lindström-produktionen var på flera sätt en bidragande orsak till att Magnus Öströms kreativa flöden vaknade till liv igen, efter trions brutalt abrupta slut. Under arbetet med Attitude & Orbit Control verkade han återfinna såväl lusten som självförtroendet och insikten om sina kvaliteter. Under inspelningen fann han också basisten Tobias Gabrielson och gitarristen Andreas Hourdakis, som tillsammans med keyboardisten Gustaf Karlöf (även medlem i konstrockprojektet Niki & The Dove) utgör den grupp han valt att arbeta med i comebacken.
På premiärspelningen på Hornstulls Strand i februari märktes tydligt den nya gruppens rötter i sjuttiotalets jazzrock. På det nu aktuella debutalbumet måste dock den amerikanske minimalisten och polarprisvinnaren Steve Reich sägas vara en både intressantare och mer påtaglig referens. Utifrån dennes förädlade idéer har Magnus Öström skapat flera kompositioner och spännande infallsvinklar för gruppen att ta avstamp i, däribland albumets höjdpunkt Piano Break Song.
Det är just influenserna från Reich och annan modern konstmusik - inte jazzrock - som gör Magnus Öströms album så nydanande. I likhet Dan Berglund's Tonbruket lägger han spännandenya pussel med flera nya pusselbitar. Precis som e.s.t. alltid gjorde.
För att addera ytterligare "icke-jazz-referenser" så kan till exempel såväl den drömskt svävande
melodin som hela den lika skönt svävande ljudbilden i stämningsfulla Weight Of Death föra tankarna till ljudkonstnären Brian Enos projektApollo: Atmospheres and Soundtracks.
Till Magnus Öströms favorittrummisar hör den hårdslående Billy Cobham. Öströms egen, ytterst personliga spelstil ligger dock nästan så långt ifrån Cobhams tyngst smattrande sjuttiotalsstil man kan komma. Istället är rytmfigurernas penseldrag långa och med snillrik rytmik lägger Öström på ett spännande sätt grunden för de egna kompositionernas eftertänksamma suggestion.
Mest av klassisk pianojazz är det i det vackert dova mittpartiet i Between, där Tobias Gabrielsson spelar trumpet och Gustaf Karlöf briljerar med sitt lyriska spel. I det tvådelade finalnumret Hymn (For The Past) pendlar kvartetten lyhört mellan styrka och tystnad, på ett sätt som effektfullt fångar upp arvet och en av de röda trådarna från e.s.t.:s Leucocyte.
Ett av de mest centrala spåren på Thread Of Life är förstås Ballad For E- inspelat med Dan Berglund, gitarristen Pat Metheny och ljudteknikern Åke Linton i Avatar-studion i New York. Det lika oväntade som geniala slutet tillhör albumets absolut starkaste ögonblick.
Musik som konst. På högsta nivå.
Claes Olson
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribent
regelbundet även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
tsidan med nyheter Aktuellt Diggat på skiva Jazz i tryck Jazzporträtt Jazzhistorik Klassiska skivomslag Länkar