AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Rune Carlsson. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz
Rune Carlsson:
Ledande trumslagare
och utsökt jazzsångare
Trumslagaren och sångaren Rune Carlsson avled 9 mars 2013. Han föddes 4 december 1940 och blev alltså 72 år.
Rune hördde sedan börjat av 60-talet hört till landets ledande och mest efterfrågade trumslagare. Sitt första mera långvariga jazzjobb fick han i trombonisten Eje Thelins Quintet, där han var medlem 1962-65. Gruppen gjorde många svenska och internationella konserter och spelade in flera skivor, där då ”So Far” (Columbia) belöndes med 1963 års Gyllene Skiva.
Rune Carlsson verkade också lång tid i Köpenhamn där han kom att spela med många av de stora profilerna, som Dexter Gordon, Ben Webster och Kenny Drew. Han var också något av hustrumslagare på klassiska Gyllene Cirkeln, Stockholm. När musikklubben Village öppnade i Västerås i slutet engagerades han till husbandet The Village Band, där han under många år spelade tillsammans med "gamla" spelkamrater som Lars Färnlöf, Bobo Stenson, Palle Danielsson, Jan Allan med flera.
Han ledde även egna grupper och storband och blev dessutom en av landets främsta jazzsångare, vilket bl a framgår av flera cd, som ”Tributes” (Dragon), där han sjunger svenska jazzkompositioner med texter av Dave Castle. Recension nedan
För tre år sedan kom Rune Carlsson med sin mycket utlämnande självbiografi ”Precis i tiden- En jazzmusiker minns”. Jan Olsson konstaterar i sin berömmande recension, att ”Det här är mycket mer än en vanlig jazzbok”
Läs recensionen nedan
Svensk
jazzhistoria 
Läs om
Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Svenska jazzmusiker
som avlidit
Mycket mer än
en vanlig jazzbok
Rune Carlsson:
Precis i tiden – En jazzmusiker minns
(272 sidor, inbunden), Bo Ejeby Förlag).
Rune Carlsson, trumslagare, sångare och folkpensionär sedan några år tillbaka, har nu även blivit författare. Inte nog med det, han har faktiskt också blivit en intressant sådan, en som skiljer sig från de flesta i genren. Och han har naturligtvis mycket att berätta efter att ha varit med i svängen ända sedan han som tonåring trummade i diverse dixiesammanhang hemma i Bromma, där så många av senare tiders stora, svenska jazzmusiker av någon anledning föddes.
Som de flesta jazzvänner väl känner till har Rune spelat med många av de stora elefanterna, både här hemma och utomlands. Och han har varit åtskilliga amerikaners, till exempel Dexter Gordons, Coleman Hawkins, Stan Getz, Red 
Mitchells, Bill Evans, Dizzy Gillespies och Chet Bakers, förstaval bakom trummorna, då de under kortare eller längre perioder har besökt vårt land. Skälet till det har naturligtvis för det allra mesta varit att Rune har varit bäst. Om alla, eller i alla fall många, av dessa uppdrag berättar Rune, opretentiöst och entusiastiskt i ”Precis i tiden”. Likaså, givetvis, om sina sejourer hos blågula hjältar som Bengt Hallberg, Bobo Stenson, Putte Wickman, Rolf Ericson, Monica Z, Åke Johansson och – inte minst - Eje Thelin. Hans egna formationer, bland dem Birka och ett förnämligt storband, avhandlas förstås också.
Men ”Precis i tiden” är inte bara en påminnelse om ett stycke viktig, svensk jazzhistoria, sedd ur Rune Carlssons högst personliga perspektiv. Boken är egentligen i mycket större utsträckning en öppenhjärtig självbekännelse, en bitvis tragisk sannsaga om en människa som letat efter både sig själv och en djupare mening i tillvaron. Rune berättar frankt, men utan självömkan och bitterhet, om sin faders alkoholism, om sitt eget alkhol- och drogmissbruk och om sina ofta misslyckade förbindelser med det motsatta könet. Men som i de flesta sagor ordnade det i alla fall upp sig framåt slutet för Rune, vilket det sannerligen inte gjorde för alla hans vänner och kollegor som har suttit i samma båt. Sedan ett par d
ecennier är Rune ”vit”, har en familj som han älskar och kan fortsätta arbeta med det han älskar mest: jazzen. Han har alltså kommit undan med blotta förskräckelsen.
Det finns alltså mer än ett skäl att läsa Rune Carlssons självbiografi. Det jazzhistoriska är förstås viktigt, men mycket av det finns redan tidigare dokumenterat. Personligen tycker jag att det är det andra, det som handlar om Runes liv vid sidan av musiken, som känns allra mest angeläget. Och det är det som gör boken viktig även för läsare långt utanför jazzens ganska snäva värld. Kanske skulle den rent av vara lämplig att penetreras och diskuteras i en och annan studiecirkel?
Fotnot:
Boken innehåller en rad intressanta och tidigare opublicerade foton. Innanför bakre pärmen finns också en cd på vilken Rune Carlsson kan höras i olika omgivningar. Det mesta finns tidigare utgivet, men en del, till exempel, en fantastisk ”Just Friends” med Chet Baker och Åke Johanssons trio, kan här avlyssnas för första gången.
Jan Olsson
det material han framför
Rune Carlsson
Tributes
(Dragon)
Rune Carlsson har sedan slutet av 50-talet varit en av våra flitigaste, mest mångkunniga och bästa trumslagare. Han ingick bland annat i Eje Thelins legendariska kvintett. Men han har även varit verksam utanför Sveriges gränser och musicerade bland annat en period flitigt med den internationellt mycket uppmärksammade polske pianisten Krzysztof Komeda. På Gyllene Cirkeln i Stockholm var Rune något av hustrummis på 60-talet och spelade med storheter som Dexter Gordon, Coleman Hawkins, Bill Evans, Lee Konitz och Art Farmer.
Sedan cirka tio år tillbaka har Rune huvudsakligen ägnat sig åt sång, oförfalskad jazzsång, något han givetvis med sin väl utvecklade rytmkänsla och känsla för swing behärskar väl. Han har kanske ingen sångröst som gör att Claes Janson behöver känna sig hotad, och hans teknik är, liksom intonationen, något osäker emellanåt. Men han kompenserar gott bristerna med frejdighet och en oförfalskad kärlek till det material han väljer att framföra.
På ”Tributes”, som är Carlssons tredje vokal-cd, sjunger han elva sånger till vilka en handfull av våra mest begåvade ”moderna” svenska jazzmusiker (bland dem Åke Johansson, Bernt Rosengren och Kjell Jansson) skrivit melodierna. Dave Castle står för de mycket begåvade engelska texterna, som alla har jazzanknytning. Det är frapperande hur sångbara de flesta kompositionerna är. Några av dem är fullständigt lysande, till exempel Rosengrens ”Never Evergreens”, Bertil Lövgrens ”Discovering You” och Johanssons ”Raven Lake”, som vi i sin instrumentala tolkning av Åke själv känner som ”Månsken över Ramnasjön”. Några utsökta soloinsatser förekommer också, framför allt av Bernt Rosengren. Hans tenorsolo i ”Never Evergreens” är värt hela skivpriset.
Jan Olsson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR