JAZZNYHETER FESTIVALER, TURNÈER KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
DIG Jazz läser böcker. Lasse Werner - en lyckl.ig skit

Lasse Werner en lycklig skit. Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©

Svensk

jazzhistoria

Läs om
Jan Allan

Georg Riedel

Putte Wickman

Bengt Hallberg

Bosse Broberg

Bernt Rosengren

Arne Domnérus

Läs- och tänkvärt för

såväl jazz- som teatervänner

Lasse Werner - en lycklig skit

av Mats Werner (Gidlunds förlag).

Inbunden, 400 sidor, illustrerad.


 Mats Werners biografi över sin storebror Lars har underrubriken ”Den svenska jazzens gossen Ruda”. Och precis så var det. Det gick inte att inordna Lasse. Han passade liksom inte in i de kända mönstren. Kanske var det framför allt det som gjorde honom så kontroversiell. Och även älskad, det måste understrykas. Han var skådespelare, skribent, romantisk filosof och framför allt musiker, en av de finaste beboppianister vi har haft i vårt land. Allt på en gång. Dessutom var han en oberäknelig slarver som ibland gjorde precis vad som föll honom in. Både musikaliskt och på andra sätt, och det passade förstås inte alla. Och det blev sannerligen inte bättre av att han var en obotlig sanningssägare med kunskaper, inte minst på kulturens område, långt utöver genomsnittet.

 

Lasse, eller Lars Olov som han hette om man ville vara högtidlig, föddes i ett välbärgat hem i Stockholm 1934. Jazzintresset började i unga år och till att börja med hade unge herr Werner tydligen funderat på en bana som saxofonist. I samband med ett par sommarlov i övre tonåren i London bytte han dock till piano, det som framöver kom att bli hans huvudinstrument. Men faktum är att han själv med tiden också blev ett slags instrument. Inte minst genom sitt samarbete med sina fränder Pi Lind och Staffan Westerberg. Han blev också en av förgrundsgestalterna inom 60-talets mycket fruktsamma och inte minst för svensk teater så betydelsefulla och utvecklande happening-epok.

 

Bland det som var viktigt för Lasse, både i hans musicerande och uppträdande i största allmänhet, var att göra det oväntade, sådant som ingen - inklusive han själv - hade gjort tidigare. Därför kom kanske knappast hans saltande i pianot under ett gästspel på Gyllene Cirkeln tillsammans med trumpetaren Don Ellis 1963 som någon större överraskning. Åtminstone inte för dem som kände Lasse. Men för den oförberedde och, kanske allra mest, för diverse pannrynkande kritiker och vänner av ordnig och reda blev hans påfund en ständig källa till irritation. Men somliga jublade givetvis också.





Mats Werner

har skrivit boken om

sin bror Lasse Werner

DIG Jazz

har även läst:


Charlie Parker i Sverige

med en avstickare

till Köpenham
Recension




Jan Allan minns

sitt femtiotal

Recension




David Kastin;

Nica´s Dream

The Life and Legend

of the Jazz Baroness
R ecension




Tad Hershorn:

Norman Granz -

The Man Who Used

jazz For Justice

Recension

Här finns

fler jazzböcker.





Klassiska

skivomslag

Charlie Parker

54 av Charlie Parkers

klassiska vinylomslag

Lasse Werner och hans
vänner Göran Östling
Janne Carlsson och Christer Boustedt.
Gösta Wällivaara nedan

Lillebror Mats, till vardags reklamman, egen företagare, kommunalpolitiker, debattör och körsångare, har lagt ned ett ofantligt arbete på att söka och sortera alla sanningar om sin bror. Både de glada sanningarna och de mindre glada. Det fanns rikligt av bägge sorterna. Han har sökt i sitt eget minne, samtalat med Lasses gamla kollegor och spelkamrater, bjudit in dem att själva ta hand om några kapitel, och han har letat klipp från såväl dags- som fackpress. Dessutom har han bläddrat i en rad krior författade genom åren av Lasse själv. 

 

Bland alla dem som bidragit, muntligen och skriftligen, till det digra materialet i boken kan nämnas, utan någon särskild inbördes ordning, Lars Weck, Bertil Sundin, Staffan Westerberg, Cameron Brown, Lars Edström, Stu Hamer, Dick Idestam-Almquist,  Lars Edström, Ludvig Rasmusson och Thomas Millroth.

 

Lasses valspråk (som vännen Jacques Werup med Lasses goda minne "snodde" som titel till sin bok om Siljabloo) var ”Lev länge, dö ung”. Det var en devis han sannerligen levde efter. En riklig konsumtion av alkoholhaltiga drycker och annan stimulantia i glada vänners lag och misskött diabetes gjorde att orken tröt på slutet och att hans hjärta stannade i februari 1992. Han blev bara 58 år.

 

”Lasse Werner – en lycklig skit” är naturligtvis på många sätt en högst läsvärd bok. Inte bara för jazzintresserade i största allmänhet och för dem som upplevde 60- och 70-talsjazzen i Sverige på nära håll. Den torde vara minst lika intressant för den teaterintresserade och den som vill minnas eller sätta sig in i kulturklimatet i vårt land under ett par mycket händelserika decennier.

Som sig bör avslutas boken med en diskografi, diverse källangivelser, ett utförligt personregister och en kortfattad, kronologisk sammanfattning av Lasse Werners liv och gärning.

 

På insidan av bokens främre pärm finns en cd och längst bak en dvd. Musiken på cd:n är så gott som uteslutande sådan som aldrig tidigare varit tillgängligt på skiva. Bland de 17 numren finns, till exempel, en snutt från det omdiskuterade och omskrivna Gyllene Cirkeln-gästspelet 1963. Och här finns givetvis upptagningar med Lasse ”klassiska” grupper med Christer Boustedt, Bengt Ernryd, Gösta Wälivaara, Kurt Lindgren, Janne Carlsson & Co. Fast höjdpunkten på skivan tycker jag faktiskt är den vackra ”Drottningholm Ballad” i en kvartettupptagning med Bernt Rosengren, Lasse, Torbjörn Hultcrantz och Sune Spångberg från 1960. Den utgjorde en gång ett spår på en LP på Jazzland-etiketten. En annan höjdare – fast på ett helt annat sätt - är ”Min soldat”, där vi får höra Lasse traktera orgel för första och enda gången under hela sin brokiga karriär. Och givetvis avslutas plattan med ”Ryska snuvan”, den halsbrytande låt som alltid satt punkt för Lasse Werners konserter på den tid det begav sig och som väcker glada minnen.

 

DVD:n innehåller bland annat ett avsnitt ur Anders Wahlgrens film om Pistolteatern, några smakprov från TV-serien Partaj, ett par snuttar ur Vilgot Sjömans uppmärksammade Lyckliga Skitar, som på sin tid fick moralens väktare att svimma av förfäran. Vad som påstås vara den enda sammanhängande liveinspelning på film med Lasse och han ”vänner” finns också med. En brokig och bitvis festlig timme, för såväl öga som öra, garanteras.

Jan Olsson

FESTIVALER, TURNÈER KLUBBJAZZ SKIVNYHETER JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR