JAZZFESTIVALER m m SVENSKA JAZZKLUBBAR JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR2016 års svenska jazzskivor recenseras av DIGs:
Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och
country som specialitet.
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribentregelbundet
även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.
1 DIG= Besvikelse,
2 DIG=OK,
3 DIG=Bra,
4 DIG=Utsökt,
5 DIG=Mästerlig
( även halva diggar)
varm ton och lyrisk frasering
Nils Janson 
Alloy
(Found Your Recordings/Plugged Music)
Trumpetaren Nils Jansson är en av landets mest hörvärda trumpetsolister. Grunderna till jazzspel lades i Sandvikens kommunala musikskola och följdes upp vid Vasaskolans jazzlinje i Gävle. Efter studier vid folkhögskolan i Skurup väntade Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Där kom han snabbt i kontakt med professionella jazzmusiker av dignitet. En viktig inköpsport blev trumslagaren Fredrik Noréns Band där saxofonisten Jonas Kullhammar också ingick. Fredriks band var en unik plantskola för unga musiker.
Där inleddes Nils vida odysséer som har fört honom runt om i alla världsdelar. Med jazzgrupper och grupper lite på sidan av jazzens domäner. Dit hör Borlänges stolthet rockbandet Mando Diao. Storbandsjazz av klass spelar han med Stockholm Jazz Orchestra. För närvarande hörs han med Gina Dirawi på Stockholms stadsteater i Hasse & Tage-musikalen Donna Juanita. Kollar man in Spotify visas att Nils har en miljon lyssningar! Men tiden har även räckt för Nils att göra sin tredje skiva i eget namn. Välproducerad och snyggt designad.
Med i hans kvartett är pianisten Jonas Östholm. Trumslagare är Sebastian Ågren och basist är Per-Ola Landin. Alla skivans musiker visar en respektingivande konstnärlig ådra med tydlig personlighet. Nils varma ton och lyriska fraser sätter en sober prägel på musiken. Han är en finlirare och skapar en förtrolig atmosfär i de improviserade linjerna. Hans kompositioner skapar också stämning.
Pianisten Jonas Östholms läckra spel är värd all beundran och förstärker hemstaden Västerås rykte som en pianostad av klass. Bland Jonas äldre föregångare kan nämnas, Monica Dominique, Bobo Stenson och Esbjörn Svensson. Per-Olas bas ger en förnämlig groove. Hans solospel skall också framhållas. Sebastians flexibla trumspel alstrar också energi.
Göran Olson
Annonser
Mer jazz
på skiva
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Denna sida:
Övriga
skivsidor:
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Klassiska
skivomslag
Klassiska
skivomslag
Årets jazz!
arrangemang, gnistrande solospel
Norrbotten Big Band
Featuring Georg ”Jojje” Wadenius
(Prophone/Naxos)
Den här skivan är en födelsedagspresent från Norrbotten Big Band till gitarristen Georg ”Jojje” Wadenius som fyllt 70 år.
Ledare för storbandet är Joakim Milder. Musiken, närmare bestämt nio melodier har skrivits av samma antal kompositörer.Skivan inleds med Peter Danemos The Traveller. Sedan följer verk av Maggie Olin, Anne Mette Iversen, Helge Albin, Geir Lysne, Joakim Milder, Johan Lindström. Monica Dominique innan ”Jojje” Wadenius och Tommy Borgudds Snakes In A Hole rundar av uppvaktningen. Med så många
skrivare få
r skivan givetvis ett brett spektra med skiftande klanger och tillvägagångssätt.
Det mycket drivna storbandet gör verkligen arrangemangen rättvisa och ger Jojjes såväl lågmälda som gnistrande strängaspel en intagande ram. Kul att få uppleva honom insvept i ett större sound utan att hans personliga spel naggas i kanten.
Arrangörernas ypperliga arbete bidrar till skivanshöga kvalité. Utrymme har också öppnats för norrbottningarnas många hörvärda solister. Saxsektionens solister är leadern, den offensive altsaxofonistenHåkan Broström, tenoristen Robert Nordmark samt flöjtisten Mats Garberg. Läckra trombonsolister är Peter Dahlgren och Arvid Ingberg. Båda mycket bra. Peter håller sedvanlig hög nivå. Arvid som jag inte hört så mycket av tidigare är en coming man som smakar mera.
En solist i den vassa trumpetsektionen är Dan Johansson som växlar mellan trumpet och flygelhorn. Han är ett starkt kort.På väg dit är också kollegan Jacek Onuszkiewicz. Solon av klass levereras också från pianisten Erik Lindeborg och basisten Petter Olofsson. För ett imponerande storbandsspel svarar trumslagaren Sebastian Ågren.
Skivans huvudsolist ”Jojje” Wadenius visar med ackuratess att han är en stor solist värd en pampig hyllning. Han demonstrerar sin smidiga flexibilitet med spel i den inte alltför vanliga kombinationen gitarr kontra storband.
Göran Olson
genuint och kraftfullt eget sound
Fredrik Nordström
Gentle Fire, Restless Dreams
(Moserobie/Plugged)
Lysande dubbelalbum från en av de främsta svenska saxofonisterna de senaste 15 åren. Under den perioden har Nordström spelat med grupper som The Country och Brus Trio - men framför allt gjort flera utmärkta album i eget namn.
Sedan Nordström debuterade år 2000 med Urgency (Dragon) har det blivit tio album. Däribland Moment och No Sooner Said Than Done (båda på Mo
serobie) med sin kvintett, Mayday! (Found You Recordings) och String (Moserobie).
På skivorna Gentle Fire och Restless Dreams spelar Nordström tenorsax tillsammans med pianisten Jonas Östholm, basisten Torbjörn Zetterberg och den amerikanske trumslagaren Gerald Cleaver. En suverän konstellation som tar sig an tolv kompositioner skrivna av Nordström, en skriven av Cleaver samt en litet annorlunda tolkning av den gamla slagdängan Moon River.
Musiken är fullödigt rotad i en modern, progressiv jazztradition, men präglas av ett genuint och kraftfullt eget sound som är lika tilltalande som Fredrik Nordströms färgstarka (och färgrika) tenorsaxspel rakt igenom.
Gentle Fire, som är den mer utåtriktat expressiva av de två skivorna, inleds 
med det fenomenala stycket Crossed Roads och följs av låtar med såväl friare attityd (Tosca) och Coltrane-reminiscenser (Under the Midnight Sun) som den vemodiga och vidunderligt vackra Vintage.
Musiken på Restless Dreams är något mer eftertänksam, och innehåller bland annat en finstämd tribut till den polske pianisten och filmmusikkompositören Krzysztof Komeda kallad KK liksom en magnifik referens till Carla Bley i form av Don’t Bley Me.
Gentle Fire, Restless Dreams är utan tvekan ett av Fredrik Nordströms bästa album, i mina öron också hans allra bästa hitintills.
Peter Bornemar
och med självklar pondus
Isabella Lundgren
Where Is Home
(Ladybird/Naxos)
Isabella Lundgrens sångkonst har smugit sig in i många jazzlyssnares hjärta. Dels genom två cd skivor tidigare, It Had to Be You 2012 och Somehow Life Got in the Way 2014, viken valdes till 2014 års Gyllene Skiva, samt framträdande på jazzklubbar runt om I Sverige. Och hon har fått utmärkelsen Sveriges Radios jazzpris P2 Jazzkatten 2015 och var sommarvärd i sommarens P1 i år. Dessutom är hon ” Artist in Residence” på jazzklubb Fasching i Stockholm under hösten.
Where Is Home, är således hennes tredje cd album. I de två tidigare skivorna har det i stor utsträckning varit så kallade evergreens ur den amerikanska sångboken men så är således inte fallet här. Med sin harmoniskt lågmälda attityd som person, försynt försiktigt men ändå med medsjälvklar pondus och med allvarlig betoning till uttryck i varje spår av skivans tio titlar med det egna skrivna materialet. Plus den traditionella från slaveritidens Amerika härstammande Sometimes I Feel Like a Motherless Child, som hon tolkar helt utmärkt med personlig uttrycksfull innerlig känsla, i mycket långsamt tempo.
I tittelspåret, Where Is Home, och allt övrigt vi får höra, förefaller allt så enkelt och naturligt när hon sjunger. Inledande Anomie, börjar ”filmteatraliskt” med ett kort parti ljudklipp av en dialog i den så berömda film King of New York med Charlie Chaplin. Något av den allvarlig dramatiska förhållningen som finns i Chaplin-filmerna finns med i musiken men icke den sentimental - komiska delen. Musiken har den så typiska smått allvarligt dramatiska betoning Isabella även haft i tidigare två skivor, här till och med något förstärkt. Till en del bryter mot de övriga titlarnas innehåll gör Omnipotence och kraftfulla Penitential Rite med smått aggressivitet till betoning och innehåll samt den smått avantgardistiska On Liberty där Daniel Fredrikssons ”domedags” trummor har stor del tillsammans med sången.
Hennes medmusiker, Carl Bagge piano, Niklas Ferqvist bas och nämnda Daniel Fredriksson trummor har också de den allvarliga attityden i sitt spel. Sirligt vackert och melodiskt rakt genom där Bagges piano tar det mesta utrymmet solistiskt, där även Fernqvist stråkbas i titellåten tilltalar. Således samma trio som medverkade i hennes föregående skiva. Avslutning sker med en sakralt vacker Fear and Trembling, som för tankarna till en ritual mässa. Med självklarhet faller sången naturligt lugnt och harmoniskt. Isabella Lundgren har hittat hem, både som sångerska och i egna texter.
Thord Ehnberg
Repertoar med karismatiskt lyster
blir lyckat symfoniskt upplägg
E.S.T. Symphony
Royal Stockholm Philharmonic Orchestra
& Hans Ek med Iiro Rantala, Marius Neset,
Verneri Pohjola, Johan Lindström,
Dan Berglund och Magnus Öström
(ACT/ Naxos)
I en inspelning från Stockholms konserthus i juni 2016 framförs Esbjörn Svenssons E.S.T. Symphony som han hade börjat planera 2003. Hans Ek står vid dirigentpulten och där ligger också hans arrangemang som framförs av Royal Stockholm Philharmonic Orchestra. Skivan är självklart dedikerat till Esbjörn. Grundbultar i sammanhanget är Esbjörns medspelare i E.S.T. basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström. Till detta adderas finske pianisten Iiro Rantala och hans landsman trumpetaren Verneri Pohjola, norske tenorsaxofonisten Marius Neset, samt pedal steelgitarristen Johan Lindström. Alla attraktiva solister på hög nivå.
E.S.T. Symphony består av tio teman. Där finns bland annat den magiska From Gagarins Point of View som blev ett varumärke för E.S.T. Den frenetiskt omtumlande Dodge the Dodo har arrangerats av Esbjörn. Johan Lindströms pedal steelspel är fascinerande och medryckande. Vilken musikant, den titeln skall också sättas på Magnus och Dan. Deras spel är naturligt åtsittande och guldkantat efter deras långa tid tillsammans med Esbjörn.
Den dovt stämda Viatecum Suite bjuder på tunga dramatiska moment som griper tag. Längsta satsen Wonderland Suite har en lekfull stämning. Där fångar Pohjolas ystra trumpet upp den spelglädje som råder och Rantalas avslappade toner tillför sobra kontraster.
Visst kan det råda en kluvenhet över skivans upplägg från ortodoxa jazzspisare. Men den innehåller bra musik, spännande improvisationer och förnämliga arrangemang. Det motiverar ett högt betyg från min sida.
E.S.T.s repertoar visar en karismatisk lyster som håller att konvertera till en symfonisk variant vilket Hans Ek tagit fasta på med lyckat resultat.
Göran Olson
DIG-artiklar om Esbjörn Svensson och EST
hämtade från världens gatuhörn
Nils Berg Cinemascope
Searching for Amazing
Talent from Punjab
(HOOB/Border)
Tenorsaxofonisten, basklarinettisten och flöjtisten Nils Bergs grupp Cinemascope är resultatet av en tidig önskan hos honom att göra musik kopplad till videoklipp på sångare och musiker runt om i världen. Gruppen - en trio som också består av basisten Josefgu Kallerdahl och trumslagaren Christopher Cantillo - bildades i samband med Memento-festivalen i Eskilstuna 2009, och deras musikcineastiska koncept har tidigare presenterats på albumen Popmotion (2011) och Vocals (2013).
Gruppens tredje album följer på den inslagna vägen, och innehåller åtta rikt varierade kompositioner där kulturmöten sker med musik från Indien, Pakistan, Burma och ljudspår som inhämtats från olika gatuhörn i Sverige. I det pockande inledningsspåret Laddi Tells the Truth dyker exempelvis den sufiska sångaren och mystikern Balwinder Singh Laddi upp, medan det i den knixiga Karen Come, Karen Go figurerar en sång- och dansgrupp från Burma.
Det finns naturligtvis en hel del som i positiv mening sticker ut på detta exotismbefriade och gränsöverskridande (för att inte säga barriärrivande) album, inte minst då det ljuvliga mötet med den knarriga sångaren Abbas Anand från Pakistan i stycket Javadi.
.
Den som är ute efter albumet på vinyl får försöka få tag i ett av de 300 exemplar som pressats upp. Albumet finns dock även på cd.
Peter Bornemar
breddar med gästsångare
Beat Funktion
Green Man
(Do Music Record/Plugged Music)
Det är och har alltid varit tryck och intensitet i Beat Funktons musik. Redan bandnamnet talar om vad som gäller och så har det varit ända från första cd som kom 2010. Och detta är deras sjätte. Det är ”omöjligtsittastill” pumpande musik från första ton i inledande Steampunch, fram till och med sista låten, skivans titelspår, Green Man. Med ett undantag. Innerligt vackra balladen, Lorelei, med allvarligt spel från sextetten, med Olandersson/Thunström respektive trumpet/tenorsax i förgrunden och Öijen gitarr i kort solospel.
Musikerna i sextetten Beat Funktion har ända sedan starten bestått av keyboardist Daniel Lantz, tillika bandledare, kompositör och jag förmodar det även är han som arrangerat allt för skivans tio titlar. Trumpet spelar Karl Olandersson, Olle Thunström tenrosax, Johan Öijen gitarr, Pal Johnson elbas och Jon Eriksson trummor. I denna cd tillkommer dessutom Ola Bothzeén percussion. Och så har vi några sångsolister av dignitet från olika stilarter som gästar.
Välkända inom jazzmusiken torde Viktoria Tolston vara, som tillsammans med soul-gospel kören Afro, sätter sin prägel på gungande Tomorrow, medan Claes Jansons bluesfyllda röst färgar Rewind, också den med sköngung, och skivans mest bluesfyllda låt. Passar alldeles utmärkt in i Beat Funktions musik gör rapparen Damon Elliott och pop-artisten Jasmine Kara, med rapp glättig sång. Matilda Gratte, med i programmet Idol för något år sedan gästar i rykande We Are Young och i avslutande häftiga titellåt, Green Man, tillkommer multiinstrumentalist Deodato Siquir. En titellåt som dessutom är skivans bästa spår.
Och givetvis får vi massor av innehållsrikt solospel av de sex instrumentalt skickliga medlemmarna i Beat Funktion, instuckna mellan all sång. En härligt hårdsvängande grupp som det verkligen strålar spelglädje om hela skivan genom. I och med inbjudna gästsångare har deras musik breddats något, dock med den jazz/dans/pop/soul taktfasta rytmiken bibehållen som bergfast grund.
Thord Ehnberg
som attraherar och stimulerar
Peter Danemo
& Norrbotten Big Band
Hedvigsnäs
(Prophone/Naxos)
Trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som varit Artist in Residence för Norrbotten Big Band i Luleå presenterar sig här med egna kompositioner och arrangemang i storbandsformat. Det gör han med en personlig touch ihop med Norrbotten Big Band. Där utnyttjar han bandets skickliga instrumentalister och solister på ett sobert sätt. Peters klangbilder får en fullödig behandlig där orkesterns rörblåsare starkt bidrar till skivans originella profil utan nötta förlagor.
I Woodwind är basisten Christian Sperings stråke i fokus inramad av bandets välspelande rörblåsare. Spering har även en stor roll i den dova Prelude där barytonsaxofonisten Per Moberg och basklarinettisten Janne Thelin har framträdande positioner. Utmärkte pianisten Adam Forkelid skall också nämnas. Han är också i händelsernas centrum i skivans titelnummer, den förföriskt vackra Hedvigsnäs. Mera av Spering hörs i Synthesis där han och trumpetaren Peter Lindhamre ger musiken en udda och säregen karaktär. Han återkommer också i Rudhme tillsammans med trombonisten Arvid Ingberg och flygelhornisten Dan Johansson. Båda svarar för välformade insatser. Ingberg har jag aldrig hört tidigare, han är en positiv ny bekantskap. Dans varma flygelhorn är som alltid en pärla.
Läckert trombonspel presenterar Peter Dahlgren i Monolithos, för vilken gång i ordningen? Jag har inte nämnt två av orkesterns profiler, den vitale tenorsaxofonisten Robert Nordmark och alt-sopransaxofonisten Håkan Broström. Tillsammans hörs de i 5-56 samt Even In The Odds. I Peters hyllning till Adolphe Sax, Antoine, är Robert ensam solist - lysande sådan.
Peter Danemos skrivarbegåvning skall saluteras för ett fantasifullt tillvägagångssätt som inte följer det traditionella storbandstänkandet. Istället möter man oprövade gnistrande tankebanor som attraherar och stimulerar.
Göran Olson
årets bästa svenska jazzalbum?
Fredrik Ljungkvist/Mattias Risberg
And Now the Queen
(Lilalo Records/Plugged)
För en kort tid sedan tilldelades Lina Nyberg Kungliga Musikaliska akademiens jazzpris för 2016, bland annat för att hon enligt motiveringen är "en av den svenska jazzens mest kreativa förgrundsgestalter". Vid sidan av hennes övriga förmågor har Nyberg nu även blivit skivbolagsdirektör, och första albumet på hennes nystartade skivbolag Lilalo Records är denna formidabla hyllning till Carla Bley - med den förträffliga duon Fredrik Ljungkvist på saxofoner (sopranino, alt, tenor) och klarinett och Mattias Risberg på piano, mellotron och moog.
Ljungkvist och Risberg känner varandra väl efter att ha samarbetat bland annat i den förres band Yun Kan 10, och deras samspel här är helt magnifikt. Präglat av en följsamhet och lyhördhet som är det närmaste en dream in jazzheaven man kan komma.
Materialet består av nio kompositioner av Carla Bley, av vilka två framförs två i olika versioner. Dels titelspåret, som Paul Bley var först att spela in 1964 på albumet Barrage, och Donkey, som Don Ellis hade med på albumet Essence från 1962 och som även spelats in av Jaco Pastorious och Paul Bley. Den första versionen av Donkey här är ett magnifikt solonummer för Ljungkvist på tenorsax.
Övriga stycken som duon framför i friska tolkningar är Calls (som första gången dök upp på Paul Bleys album Turning Point 1964), Sing Me Softly of the Blues (känd från Art Farmers album med samma namn från 1965), Ictus (från Jimmy Giuffres banbrytande album Thesis från 1961), Lawns (från John Scofields A Moment’s Peace från 2011), Syndrome (först inspelad av Paul Bley på Footloose! 1963), Jesus Maria (som första gången dök upp på Jimmy Giuffres album Fusion från 1961) samt Ida Lupino.
Carla Bleys välkända hommage till den brittisk-amerikanska skådespelerskan och regissören framförs ofta styvmoderligt och hovsamt. I Ljungkvists och Risbergs version fylls Ida Lupino med nytt kött och blod utan att de avviker från den lyriska grundstommen. Och i det likaledes finstämda stycket Jesus Maria, som här fått tilläggstiteln Vila med text av Lina Nyberg, medverkar hon själv som sångerska.
Albumet And Now the Queen är utan tvekan en stark kandidat till årets bästa svenska jazzalbum.
Peter Bornemar
och med mycket sväng
Anders Färdal
September Ends In Cyprus
(PB7 / Plugged Music )
Gitarristen Ander Färdal, etablerad i jazzsverige och vars gitarrspel har vi hört genom åren med många grupper. Från för första gången på skiva i början av 2000 talet med pianisten Bob Ellis och som allra mest och flest skivor med Birgit Lindberg och hennes musikgrupperingar. Nu debuterar han under eget namn med trio tillsammans med Patrik Boman bas och Magnus Persson trummor, plus två titlar där Tiago Loei spelar percussions.. Skivan har tillägnats Magnus Persson som avled kort efter inspelningen, endast 54 år gammal.
Musiken befinner sig i den så skönt melodiska swingfyllda tonskalan med spel från Anders Färdals gitarr i sansat väl avvägt spel med influens från bland annat hur Wes Montgomery och Jim Hall framtonat i sina skivor. Ander Färdal har distinkt mjukt fin ton i sitt instrument som han behandlar med allvarlig varsamhet och allt är spelat med självklar auktoritet. Låtvalet välkända titlar ur amerikanska jazzmusikers repertoar, varvat med eget skrivet material. Vem har väl inte hört Fats Wallers så skönt valsgungande Jitterbug Walts, Henry Mancinis vackra The Days of Wine and Roses och den mer tuffa Moose the Mooche från Charlie Parkers penna. Här så elegant spelade i lyhört och smakfulla tolkningar med personligt solospel instuckna av alla tre. Samma sak gäller de båda A.C.Jobim titlarna, Samba de Avião och Once I Loved, med den brasilianska musikkulturen i likaledes smakfulla tongångar, där Tiago Loei´s percussion ingår.
Bland Anders Färdals kompositioner tilltalar den så mjukt vackra balladen och tillika titelmelodin September Ends In Cyprus, likaväl som hans rappt bluesfyllda HC Blues, som stundtals har lätt funk likaväl swingrytmik ur Magnus Perssons alltid nyanserat skickligt spelade trumset. Allt har den skönt avslappade karaktären med mycket sväng. En avstressad musikstund med stereon helt enkelt. Från första början med Stanley Turrentines idéfyllt spelade Sugar, med fina solosnuttar av alla tre och avslut med Don Redmans bluesfyllda Gee Baby, Ain´t I Good to You.
Thord Ehnberg
Sångerska med fötterna
djupt nedtryckta i jazzmyllan!
Ellen Andersson Quartet
I´ll Be Seeing You”
(Prophone/Naxos)
Jag känner mig något ambivalent efter mitt första skivmöte med Ellen Andersson, en 25-årig ambitiös vokalartist, uppvuxen i Linköping och utbildad vid Skurups Folkhögskola med ytterst välrenommerade Almaz Yebio bland lärarna.
Vad som framför allt gör mig glad och lycklig är att det plötsligt dyker upp en renodlad, högst personlig och lite annorlunda sångerska med båda fötterna djupt och resolut nedtryckta i jazzmyllan. Att hon dessutom intonerar väl och vårdat, fraserar helt okay, har ett imponerande röstomfång och behärskar konsten att sjunga ordlöst – något som många av hennes kollegor dessvärre oftast brukar försöka sig på med nedslående resultat – gör naturligtvis inte saken sämre. Men vad som stör mig är en del av Ellens maner och hennes upprepade försök att låta lite grand som en avlägsen kusin till Billie Holiday. Det känns onödigt, eftersom hon förmodligen skulle klara sig gott med att bara vara Ellen Andersson.
På sin debutskiva har Andersson valt att bjuda på åtta gamla hederliga standardlåtar plus Charlie Parkers ”Au Privave”. Något fantasifritt kan man tycka – eller rent av modigt. Personligen lutar jag åt alternativ två, eftersom arrangemangen är båda originella och trevliga. Dessutom omväxlande genom att två gästsolister släpps in i var sina tre nummer. Peter Asplund spelar, inte oväntat, alldeles ypperligt och mycket inspirerat på sin trumpet. Han är som alltid en klippa. Men i tre andra låtar dyker också upp en altsaxspelande dansk och för mig helt okänd yngling vid namn Oilly Wallace. Han är alldeles ypperlig med en utsökt ton, fin teknik, skön svängglädje och härlig fantasi. Honom får vi säkert höra mer av framöver.
I Ellen Andersson Quartet ingår förutom Ellen själv, gitarristen Anton Forsberg (inte ishockeyproffset – tror jag), basisten Hannes Jonsson och trumslagaren Oilly Brydniak, som alla gör ett habilt arbete. Men det hade varit trevligt att höra dem i en lite vassare mixning. Som det nu är har det blivit lite svårt ibland att få grepp om vad Jonsson har för sig egentligen.
Det ska bli intressant att följa Ellen Anderssons öden och äventyr framöver. Hon har alla möjligheter att växa till sig ordentligt. ”I´ll Be Seeing You” är förmodligen och förhoppningsvis bara en liten försmak med mersmak.
Jan Olsson
och frustande saxofonspel
Jari Haapalainen Trio
Fusion Machine
(Moserobie/Plugged)
Med tretton låtar på dryga 28 minuter får det här debutalbumet med JH3 (som de också benämns) mig att tänka på punkrockbandet Ramones. Snabb och utåtagerande musik där punk och rock blandas med frijazz till något som egentligen saknar sin motsvarighet, även om det här och där går att få associationer till exempelvis Sexmob, James Chance och Naked City.
Jari Haapalainen är producenten (Eldkvarn, Nicolai Dunger, Frida Hyvönen, Moneybrother m.fl.) som också är gitarrist i Luleåbandet The Bear Quartet och som här spelar trummor tillsammans med basisten Daniel Bingert och tenorsaxofonisten Per Texas Johansson. Tre fullfjädrade musiker som här eldar på för fulla muggar med enbart egentillverkat material.
De varierade låtarna är i bara strax över två minuter i snitt, men rymmer en hel tvära kast och taktbyten och inte minst ett skönt frustande och fullständigt lysande saxofonspel från Johansson. Bortsett från ”Ingrid 15” går låtarna i ett rappt tempo, där mest jazz går att finna i delar av ”Ich bin ein Berliner”. Knixigast är ”Skotten i Casablanca” medan det i ”Systemet i Hovsjö” går att ana en svag doft av folkton. Bästa låten är dock den mångfacetterat hysteriska ”Heavy Metal Americano”.
Fusion Machine släpps på cd och i begränsad upplaga på vinyl. Releasekonserten äger rum som ett programinslag under Stockholm Jazz Festival på Fasching 7 oktober.
Peter Bornemar
Udda vispop mixad med frijazz
en högst svåremotståndlig helhet.
Pombo
Blåmärken
(Queenside)
Efter skivorna Hunden (2012) och Faller du så faller jag (2014) är Stockholmskvintetten – vars namn för övrigt betyder duva på portugisiska – tillbaka med ännu ett album där deras udda vispop mixad med frijazz till surrealistiska och ibland politiskt färgade texter bildar en paradoxal och högst svåremotståndlig helhet.
Åtta låtar (eller rättare sagt sånger) inspelade i Gnesta denna gång, av vilka pianisten Felicia Nielsen skrivit text och musik till de flesta. Bland annat det inledande titelspåret, en krypande blues som efterhand övergår till en marsch, och det säreget vinklade stycket Royal Hell i vilket den förträffliga saxofonisten Anna Högberg visar på det mäktigaste frispel jag hört från henne. Briljant och helt underbart.
I högsta grad bidragande till Pombos särprägel är förstås den utmärkta sångerskan Marie Hanssen Sjåvik, vars lätt beslöjade men ändå ljusklara pratsång fångar innehållet i texterna perfekt, även så i de mer humanpolitiska än absurda styckena Lampedusa och Vem är du rädd för? Utan Sjåvik skulle Nielsen, Högberg, basisten Gus Loxbo och trumslagaren Nils Wall skulle vara något helt annat än Pombo.
Enligt pressreleasen är målgruppen för Pombos musik ”blandmissbrukare som fastnat i tunnelbanespärrar, unga autistiska damer med för många väskor, skadeskjutna fåglar, utbrända stubbar och andra blåslagna människor och djur som har en känsla av att de inte fanns med på tåget”. Jag är övertygad om att målgruppen är betydligt bredare än så.
Peter Bornemar
grepp om jazztraditionen
Stockholm Swing All Stars
Play the Blues and Go
(Imogena / Border Music)
.
Musik med den äldre jazztraditionen har vi nu hört Stockholm Swing All Stars framtonat ända från detta sekels början. Från tjugotal fram till och med femtiotal är deras repertoar hämtad från. Och det är vad det handlar om i denna, deras nyutkomna cd skiva den fjärde i ordningen, där det andas bluesfylld jazz och Duke Ellington.
Redan i inledande supergungande Play the Blues and Go, har den välkända Ellington klangen i ensemblespelet. Även med Ellingtonsk tonbild i Karl Olanderssons så skickliga solospel. Caribbean sprudlande Limbo Jazz har läckert tenorsolo från Fredrik Lindborg, vilken även är viktig ingrediens i den så smakfullt spelade Blues in Blueprint, med fantasifullt spel på basklarinett. Så finns här också en låt skriven av Lindborg, Buster Royal, precis som allt det övriga i den lättsamt gungande swingskolan, med honom själv i skickligt uppbyggt solospel. Sophisticated Lady som alltid sirligt elegant och vacker till sin utformning likaväl som den avslutande Discontented, är synnerligen läcker avslappad lyssning. Och alla nämnda bär ju Duke Ellingtons signatur som kompositör.
Fler intentioner dyker upp i hjärnan när man lyssnar till den nya cd:n. Sy Oliver/Jimmie Lunceford skymtar i den så innerligt och mjukt tassande Dream of You, med så försiktig sång från trumpetare Karl Olandersson, med drag av den stil Chet Baker lät höra sin röst en gång i tiden. I Horace Silvers Doodlin´, far tankarna till både elegant swingfyllda Count Basie bandet, inklusive Freddie Greengitarr från Gustav Lundgren, likaväl som Harry Arnold lp-n med Quincy Jones som dirigent av årgång 1958. Och visst får man en lätt association av Woody Hermans fyrtiotalsband när man lyssnar till deras tolkning av Jimmy Giuffre´s häftiga Four Brothers och visst har Bernie´s Tune ett stänk av Gerry Mulligans femtiotals kvartett i sig till inledning. Bland det äldsta materialet finner vi en originell version av Jack Palmer/Spencer Williams tjugotals klassiker I´ve Found A New Baby, modifierad genom Klas Lindquist och Magnus Wiklund respektive rappt spelade klarinett och trombon, likaväl som till ensemblespelet.
Men allt stannar dock vi små associationer. Sedan är det Stockholm Swing All Stars betoning i den så elegant arrangerade och presenterade musiken med massor av rappt och skickligt solospel från de medverkande. Oj, det här är musik som går rakt in i hjärtat.
Thord Ehnberg
och oerhört stor begåvning
Börje Fredriksson
Fredriksson Special
(Dragon/Border)
Tenorsaxofonisten Börje Fredriksson gick bort 1968, endast 31 år gammal. Under sin alltför korta levnad hann han se endast ett enda skivalbum med sitt eget namn på, ”Intervall”. Det utsågs till årets bästa svenska jazzinspelning och belönades 1966 med Orkester Journalens Gyllene Skiva. Sedan dess har det kommit ytterligare ett par album i Börjes namn, hopplock från radioinspelningar, framträdanden på Gyllene Cirkeln etc. Ett av dem, det utsökta men numera utgångna ”Fredriksson Special”, nådde oss på LP 1988. Men nu kan vi, tack och lov, ta del av musiken från ”Fredriksson Special” igen. Denna gång på cd och utökad med tre nummer som inte fick plats på LP:n.
Precis som på LP:n inleds den ”nya” ”Fredriksson Special” med en intervju som Carl-Erik Lindgren gjorde med Börje i radioprogrammet Jazzhörnan 1961. Två och en halv minuts mycket intressant konversation under vilken Fredriksson både hinner presentera sig själv och redogöra för jazzens bistra villkor under början av 60-talet. Sedan följer elva nummer under vilka Börje visar vilken oerhörd begåvning han var. Inte bara som saxofonist utan i lika hög grad som kompositör, något som dessvärre inte uppmärksammades efter förtjänst förrän ”det var för sent”. En rad av hans låtar har lyckligtvis ändå bevarats på tre skivor med gruppen Sister Maj´s Blouse, d.v.s. kvartetten Joakim Milder-Bobo Stenson-Palle Danielsson-Fredrik Norén. Detta delvis på grund av att Stenson ”ärvde” Börjes efterlämnade notmaterial.
Musiken på ”Fredriksson Special” är inspelad mellan 1961 och 1966 och manskapet skiftar lite grand. Några nummer avverkas på kvartett, andra på kvintett och ett på sextett. De flesta kompositioner är förstås signerade Börje Fredriksson, men även Lasse Werner, Wilbur Harden, Tom Adair och Emil Norlander(!) har bidragit till grannlåten. I sextettnumret, Lasse Werners ”Fiskefärd”, deltar även en annan minst sagt begåvad tenorsaxofonist, Bernt Rosengren, och vid pianot sitter förstås herr Werner själv.
Vid sidan av Fredrikssons mycket personliga kompromiss- och tidlösa spel, naturligtvis inspirerat av John Coltrane, men aldrig plagierat, är det mycket intressant att följa de olika pianisternas insatser. Förutom redan nämnda Lasse Werner får vi höra tre mycket unga sådana, Bo Carlsson, Bobo Stensson, Göran Engdahl.
”Fredriksson Special” är en välkommen påminnelse om en av svensk jazzmusiks mest pregnanta – och tyvärr också mest bortglömda – musikanter. Den tackar vi för!
Jan Olsson
Läs artikel om Börje Fredriksson
Omtumlande och frispråkigt
på den första skivFesten
Festen
Festen
(Clean Feed Records)
Vilken fröjd att få konfronteras med den frispråkighet som kvartetten Festen utstrålar på debutalbumet med samma namn. För den öppenhjärtiga ton som anslås i fyra omtumlande stycken svarar fyra av den svenska frijazz- och improvisationsmusikens tongivande musiker, av vilka pianisten Lisa Ullén möjligen är det mest bekanta namnet.
Men även om Lisa Ullén utan tvekan har en tongivande roll i musiken är den resultatet av ett kollektivt skapande, där klarinettisten och saxofonisten Isak Hedtjärn, basisten Elsa Bergman och trumslagaren Erik Carlsson är lika tungt bidragande till Festens innehåll.
Det i positiv mening mest omtumlande av albumets fyra spår är det ominösa och rejält omväxlande stycket In the Kitchen. Under närapå 20 minuter producerar kvartetten musik som dignar av spännande klanger och klangmöten där alla inblandade briljerar både tillsammans och på var sin kant. Utan att på något sätt förringa Elsa Bergmans och Erik Carlssons insatser är det framför allt Lisa Ulléns och Isak Hedtjärns spel som sticker ut mest. Ulléns kraftfulla anslag är en fröjd att lyssna på oavsett hon lägger kluster eller och formar aparta tonslingor, och Isak Hedtjärns expressiva spel på klarinett och basklarinett är helt enkelt makalöst.
De övriga tre spåren, den dryga tio minuter låga 2015 Forever samt de något kortare ”det blir aldrig bättre än så här” och ”It’s Never Gets Better Than This”, är i jämförelse både mer återhållsamma och mindre direkt tilltalande - utan att de på något sätt utgör utfyllnad på ett album som dessutom har ett omslag (av Nike Bergman och Isak Hedtjärn) som kul nog för tankarna till 1960-talspsykedelia.
Peter Bornemar
personlig klang och bra solister
Börge Lindgren & Friends
Organ Jazz
(Vemus Records)
Det här är, vad jag förmodar, en skiva där många av musikerna har familjerelationer. Organisten och arrangören Börge Lindgren, bosatt i Västerås, har ett gediget förflutet som turnerande dansbandsmusiker, sedan decennier tillbaka.
Här har han samlat ihop ett band med musiker där sönerna Magnus rörblås och Fredrik trumpet och sång ingår. Börges systerdotter Sandra Lindgren sjunger och gör även svågern Janne Landegren och Jim Ellis, som varit med i Börges dansband. Rickard Sandström som tidigare spelat med Storsjö Kapell i Östersund, idag boende i Umeå är gitarrist. Kent Olandersson hörs som trombonist och basist. Roger Palm som spelat på skiva med ABBA är trumslagare.
Börge är en utmärkt arrangör och han ger musiken en personlig klang i en lite splittrad i karaktären. Det är en blandning med bossanovor, Toots Thielemans Bluesette. George Douglas What A Wonderful World, Gilbert & Sullivan’s Thunder & Lightning. Börge har också tre melodier med. Ack Wermeland Du Sköna får en annorlunda skrud. Vid sidan av Börge bjuds det flera bra soloinsatser. Naturligtvis kammar Magnus hem höga poäng men det finns också andra bra solister, som Rickard Sandström.
Göran Olson
djupdykning i gnistrande skattkista
Mårten Lundgren
Plays the Music of Bob Dorough (Gateway Music)Trumpetaren och sångaren Mårten Lundgren skulle i somras ha framträtt vid jazzfestivalen i Ystad tillsammans med den snart 93-årige amerikanske kompositören, pianisten och sångaren Bob Dorough. Dessvärre råkade Dorough ut för en olyckshändelse strax innan avresan till Sverige, varför det intressanta mötet fick ställas in. På sitt nya album hyllar i alla fall Mårten sin smått legendariske kollega från andra sidan Atlanten, och det bara att hoppas att föremålet för hyllningen får höra resultatet. Han kommer utan tvivel att uppskatta det.
Större delen av melodi- och textinnehållet på skivan har Dorough som upphovsman. Resten är på olika sätt förknippat med honom. Och man slås av vilken lysande kompositör han är, denne Dorough. Man påminns också om att han har skrivit åtskilligt mer än ”Devil May Care” och ”Blue X-mas”, som fanns med - liksom Bob själv - på cd-versionen av Miles Davis ”Quiet Nights” från 1962.
Lundgren har alltså gjort en djupdykning i Bob Doroughs gnistrande skattkista och han har gjort det med massor av kärlek och respekt. Runt sig har han samlat pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, en av dessa ultrabegåvade unga musikanter som vi kommer att få höra åtskilligt om och av vad det lider, basisten Helle Marstrand, som till vardags återfinns i gruppen Sophisticated Ladies i Köpenhamn, och trumslagaren Espen Laub von Lilienskjold, även han hämtad från den danska huvudstaden.
På många sätt påminner Mårten Lundgren om Bobby Hackett. Samma osvikliga smak och sinne för detaljer och samma känsla för melodisk skönhet, även om fraseringen är lite modernare. Sången är av samma slag: opretentiös och rytmiskt skön.
Gillar man inte Mårten Lundgren Plays the Music of Bob Dorough” bör man nog ta ett snack med sin läkare.
Jan Olsson
Arrangemang välfyllda av
våghalsighet och krumsprång
Cecilia Persson
& Norrbotten Big Band
Composer in Residence
(Prophone/Naxos)
Vid sidan av den raffinerade musik hon gör med gruppen Paavo har pianisten Cecilia Perssons fascinerande tonspråk kanske framför allt tillkännagivits på utmärkta albumet Open Rein (Hoob 2014), hennes första skiva i eget namn, med tio kompositioner framförda av lika många musiker.
Det är också i synnerhet som kompositör Cecilia Persson uppmärksammats, och bland annat renderat henne Sveriges Radios pris Jazzkatten både 2012 och 2014. Under 2014 hade hon en roll som Composer in Residence (ungefär hustonsättare) hos Norrbotten Big Band som avrundades i november samma år med en konsert i Kulturens hus i Luleå.
Den som missade konserten, och även den återutsändning som Sveriges Radio gav i februari i år, får nu en ny chans då den också dokumenterats på skiva.
Omgiven av 20 musiker (varav 17 blåsare) - som för övrigt var placerade i en halvcirkel runt för piano, bas och trummor under konserten - framträder Cecilia Persson här uteslutande som orkesterledare, och förstås som kreatör av sju maffiga kompositioner som var och en präglas av egenart. Även om kompositionerna i sig, med minutiöst utformade arrangemang, är välfyllda av våghalsighet och krumsprång medger de utrymme för en hel del solospel, bland annat från saxofonisterna Karl-Martin Almqvist och Håkan Boström.
Samtidigt som variationsrikedomen gör det svårt att lyfta fram några favoritavsnitt här måste Stad i aska, Låba & månen och det ”dolda”, från en livespelning på mejeriet i Lund 2015 hämtade stycket Stormstad noteras på ännu ett album från Cecilia Persson som ger mersmak.
Peter Bornemar
och i skicklig omgivning
Rebecka Larsdotter
Whirlwind
( Rec/ Border Music )
Rebecka Larsdotter är en svensk sångerska som bor och verkar I New York. Hennes debutalbum Feathers & Concrete, kom för cirka fem år sedan. Den liksom föreliggande platta är inspelad i USA. Rebecka är född i Bergslagen. Spelade fiol och piano i unga år och utbildade sig i Örebro och tog sin magisterexamen vid Musikhögskolan i Malmö. Flyttade till USA 2008 där hon sedan dess arbetat med musik.
Musiken i skivan består av eget skrivet material, både musik och text, likaväl som några av välkända amerikanska jazzmusiker och låtskrivares verk. Hennes egna stycken är inom den lyriskt vackra tonskalan, med lätt vemod så som många har uttryckt sig genom jazzens alla stilar och tidsåldrar. Rebecka Larsdotter har vacker röst med lätt bluesbetoning i fler av skivans elva titlar. Även visformen skymtar och de flesta har medium tempo eller lägre.
Bland de egna verken tilltalar mig som mest Tomorrow´s Yesterdays som har både kraft och melodisk skönhet samt den allvarligt vackra Kvar, som har balladens alla ingredienser med innehållsrik text. Och alla texterna finns med i ett litet häfte för den som eventuellt vill sjunga med. Bland det övriga materialet tilltalar inledande Horace Silvers så välkända och mjukt vackra Peace medan Harold Arlen/Johnny Mercers My Shining Hour biter till med scat-sång i snabbt tempo. Skivans ”höjdare” för min del.
Musiken, som spelats in vid tre olika tillfällen, har Rebecka Larsdotter med sig många skickliga musiker. Pianisterna Shai Maestro och Aaron Parks, Rick Rosato och Ben Street bas Ari Hoenig och NateWood trummor. Med bra soloinpass av främst de två pianisterna och Stephens saxofon som finns med i sex av skivan elva titlar. I ett spår, Morning After Pill, får musiken något annan karaktär mot det övriga där Rebecka kompas av Dennis Hamm, orgelbetonad keyboard, Oz Noy gitarr, Hadrien Feraud bas och Gene Coy trummor.
Thord Ehnberg
värme och härligt temperament
Monika Hoffman
feat. Paquito D´Rivera Let´s Run Away
(Sentimental Wavs))
Malmö-bördiga Monika Hoffman har skaffat sig en gedigen sångutbildning både i Sverige och vid Berklee College of Music i Boston. Under tiden i USA har hon framträtt tillsammans med, bland andra, Charlie Haden. I Europa har hon visat upp sig i olika sammanhang – inte bara jazziga sådana. Hon har till exempel deltagit den ungerska Melodifestivalen, vilket beror på att hennes mor är ungerska och att hon, förutom svenska och engelska även behärskar det ungerska tungomålet.
Monika har tidigare släppt två album i Ungern, det ena tillsammans med den välkände pianisten Robert Lakatos. Men ”Let´s Run Away” är det första som har kommit ut på den svenska marknaden. Det är inspelat i Boston och sällskap har Hoffman av en utomordentlig kvartett som normalt brukar omge saxofonisten/klarinettisten Paquito D´Rivera. Pianist är Tim Ray, basist och arrangör Oscar Stagnaro och trumslagare Mark Walker, som vi också känner igen från hans samarbete med Michel Camilo. Som perkussionist medverkar Oscar Stagnaros bror Paulo. Och i två nummer hoppar även D´Rivera in, beväpnad med sopransax och klarinett.
Monika har komponerat nio av skivans elva nummer, och några av dem är alldeles oerhört begåvade. Så även om hon är en utomordentlig sångerska, så undrar jag om det inte är som just kompositör Hoffman kommer att låta tala om sig allra mest framöver. Kanske blir det både-och. Hon har även skrivit de flesta av texterna – några med hjälp av sin syster Erika. De två nummer som inte är hemstöpta är Osvaldo Farrés och Joe Davis ”Perhaps, Perhaps, Perhaps” och, minsann, Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som även Art Farmer och Jim Hall gav sig på för drygt 50 år sedan. Här sjunger Hoffman på svenska liksom i ”Underbara du”. ”Nem Látlak Többe” avverkas på ungerska, men i övrigt är det det engelska språket som gäller.
Sången kännetecknas genomgående av värme och ett härligt temperament och Monika har en uttrycksfull, vacker röst och intonerar perfekt. Den repertoar hon har valt att servera på ””Let´s Run Away” har genomgående ett tydligt latinstuk, vilket torde framgå redan av laguppställningen. Vid ett par tillfällen nöjer sig Hoffman inte bara med att bara sjunga. Hon plockar även fram fiolen, ett instrument hon med all önskvärd tydlighet visar att hon behärskar.
Lägg namnet Monika Hoffman på minnet. Och skulle ni ändå glömma det, så var lugna. Ni komer alldeles säkert att få åtskilliga påminnelser framöver!
Jan Olsson
mjuka ballader som avbrott
Kurt Järnberg Quintet,
Ruth Åsenlund Järnberg sång
Down Memory Lane vol. 3
(Riverside/Plugged Music)
Trombonistveteran Kurt Järnberg har sedan femtiotalet utövat och underhållit en stor skara jazzlyssnare. Nu utger han sitt tredje album i serien Down Memory Lane, betitlat The Power Package. En dubbel cd som ett swingfyllt kraftpaket med femtiotalsandans musikform inom jazzmusiken rakt igenom. Så som vi alltid hört Kurt Järnberg framtona i sin musik.
Kurt Järnberg trombon fanns i mitten av femtiotalet ingående i Lulle Elbos och danska Ib Glindemans storband. Uttagen 1958 tillsammans med Bernt Rosengren som svenska representanter i det internationella europeiska ungdomsstorbandet som for till USA och där Kurt sedan blev kvar en tid för spel med många av ”jazzlandets” orkestrar. Bland annat Kai Windings så berömda trombonsextett och Bill Russo storband. Åter till Sverige där han förutom spelade med många dåtida välkända jazzkonstellationer bildade mindre egna grupper likaväl som ett skickligt storband. Och det är från just den tiden, från och med 1967 fram till och med 1981med de mindre besättningarna, dagens inspelningar är hämtade.
Hela albumet utstrålar den friskt swingfyllt bop-stänkande musikformen som ju till stor del betecknar just jazz från femtiotalet, med mjukt vackra ballader som små avbrott som får en att förnöjt luta sig tillbaka i bästa lyssnarfåtöljen. Och Kurt Järnb
erg behandlar sitt instrument, trombonen med lyrisk ömhet i dessa ballader likaväl som sprudlande attack i det högre tempot. Trettioen titlar bjuds i dubbel cd:n. Med förutom Kurts så härligt uttrycksfulla trombon och Ruth Åsenlund Järnberg sång, spelar Wolf Johansson barytonsax, Reidar Knudsen piano, Ulf Magnusson bas och Leif ”Gus” Dahlberg trummor i merparten av titlarna. När det gäller en så pass lång tid som femton år finns naturligtvis även andra musiker medverkande. Som Thomas Jutterström och Lasse Sjösten piano, basisterna Mats Nilsson, Leif Norberg samt Eddie Mika och Bosse Söderberg trummor, med flera. Och i tre av spåren hämtade från tiden paret Järnberg tillbringade i Australien, spelar Dave Levy piano, Dave Sadel bas, Ritchie McDoanld trummor och Bob Bertles barytonsax.
Bland de trettioen titlarna, öppnar båda cd med ett kort stycke av Kurts egna kompositioner, skall vi tro självironiskt rappa, Diggin´ The Old Cats, följt av två som tilltalar mig i hög grad, hans båda Vinge-Per och Mr Hemo och den andra cd:n med swingfyllt gungande Bluesin´. Båda i snabbt tempo, med Kurt och Wolf i bra solospel. Och det finns många solistiska pärlor i skivan från Kurt och hans medmusiker. Supersnabba Cotton tail och Donna Lee, där det flammar om spelet. Så fint gungande You Stepped Out of a Dream, med en doft av Gerry Mulligans femtiotalsgrupp med Bob Brookmeyer och Do You Know What It Meas to Miss New Orleans, i Kurt Järnbergs tolkning tjusar även den med sin speciella New Orleans stämning. I sin egen My Own Blues, likaväl som i George Gershwins så vackra I Love You Porgy, bjuder Kurt helt underbart varmt bluesfyllt trombonspel i balladens långsamma tempo.
Mycket långsamt tolkade Stella By Starlight, inklusive tempohöjt instrumentalt mittparti, är det Ruth i sin tur som bjuder på sin så uttrycksfulla sång. En sångstil hon alltid framtonat i och som understryker textinnehållet. Hon har ju stora föregångare på det området. Främst Billie Holiday, som likaledes gjorde så. För hennes del tilltalar dock som mest en vacker Lush Life och Midnight Sun med enbart Dave Levy och Dave Sadel respektive piano och bas bakom hennes uttrycksfulla sång. Allt avslutas med ett collage trombone-solos, med Kurt i centrum. Det här är musik av musiker som älskar sin musik, som bjuds alla som gillar jazz i den melodiskt vackra tonskalan
Thord Ehnberg
som vill testa nya vägar
Johan Björklund Dynamic Flavours
Burning Bridges
(Imogena Rec./ Plugged Music)
Johan Björklund, trummis från Göteborg som här utger sin andra skiva. Debutalbumet Shine, kom för cirka fem år sedan. Han säger sig vilja testa nya vägar utan att titta alltför mycket bakåt. Visst helt rätt, vilket inte hindrar att inledande titeln är gamla goda Autumn in New York, som skrevs någon gång under trettiotalet. Visserligen med det lilla tillägget Groud till inledning. Och det är också helt rätt. Man får inte glömma traditionen. Förutom denna lilla ”tillbakablick” har merparten av material skrivits av Johan och till en del även av hans medmusiker.
Johan Björklund själv är en dynamisk musiker med intensivt engagemang i till stor del melodisk vacker musik, med ingrediens av rocken. Som Lost In Transaction, där gitarrist Mats Erikssons gitarr löder elektrifierat läckra tonslingor. En stämning som bryts av Magnus Bergströms stråkbas i sirligt vackra tonslingor tillsammans med Björn Almgrens saxofon i nästkommande titel, Before Light som har balladens vackra förtecken i allt. En Björn Almgren som jag hört tidigare med dynamiskt attackerande spel i andra grupper, är här mer sparsmakat återhållen. Bäst för hans del i sin egen lyriska komposition, Living, samt smått livliga Cashis.
Johan Björklund för sin del visar upp variationsrikt bra spel i många av skivans elva titlar. Som bäst i It´s Worst, där även Björn Almgren/Mats Erikssons spel flödar som allra mest. Den här gruppen har funnits till sedan 2008, och de har dock i andra sammanhang spelat tillsammans långt tidigare. Vilket i sin tur naturligtvis givit fin gruppkänsla i samspelet där alla finner varandra i musikalisk enighet
Thord Ehnberg
Brända Broar
Röjer på vinden
(Signal and Sound Records
/www.signalandsound.com )
Swing och bop med plötsliga utfall
Correction
Swing
(Signal and Sound Records/
www.signalandsound.com )
Även om vinylkatalogen än så länge är tunn är gitarristen Anders Ahléns skivbolag Signal and Sound en välsignelse för den svenska jazz- och improvisationsmusiken. Den första utgåvan (samtliga på vinyl) var förra årets utmärkta Lines and Dots med egna formationen Anders Ahlén Unit (DIG-recension) som innehöll klurigt formulerad och skönt vibrerande musik i gränslandet mellan frijazz och skarp postbop.
Medspelare på Lines and Dots var bland andra saxofonisten Niklas Persson, som också kan höras i bandet Kvintetten Som Sprängdes och i Duon Som Imploderade tillsammans med basisten Patric Thorman. Niklas Persson ingår dessutom i kvartetten Brända Broar, vars album Röjer på vinden är en förträfflig skiva som i vindlande tempo längs raksträckor och hårnålskurvor tar sig an sju energiska
kompositioner men namn som Dömd för olaga utseende, Han steg in med en jävligt bra dikt i väskan och Rocka röven av högern. Den sistnämna fanns för övrigt också på med på albumet Yksi Kaksi med Duon Som Imploderade
Förutom Niklas Persson, som spelar alt- och sopraninosax samt står bakom allt material, ingår i gruppen pianisten Rasmus Berg (som också återfinns i Kvintetten Som Sprängdes), basisten Wilhelm Bromander (Klas Nevrin Ensemble Trio & Ensemble, Music is the Weapon m.fl.) och trumslagaren Erik Carlsson (Swedish Azz, The Ägg, Festen m.fl.).
Även om speltiden bara är runt 27 minuter rymmer Röjer på vinden (för övrigt en 45-varvare) en frustande explosivitet som hänger kvar långt efter att sista låten Det var pin livat, inget tu tal om annat tonat ut.
Även trion Correction har ett ben i frijazzen, samtidigt som något mer än snuddar i mer traditionell swing och bop. Balansen däremellan är också kännetecknande för albumet Swing, som är gruppens fjärde i ordningen efter utgåvorna Correction och Two Nights in April (båda på Ayler Records, 2008 respektive 2010) samt, tillsammans med Mats Gustafsson, Shift (NoBusiness Records, 2013).
Correction består av pianisten Sebastian Bergström, basisten Joacim Nyberg och trumslagaren Emil Åstrand-Melin, som spelar koncentrerat och med total närvaro utan att ge avkall på plötsliga utfall och avvikelser från normen. Dynamik och energi har trion uppenbart obegränsade mängder av.
Albumet Swing innehåller fyra låtar på vinylutgåvan och ytterligare två bonusspår på den medföljande cd:n. Sebastian Bergström står bakom de svagt afrikanskklingande låtarna Kuwaala och Ndey, medan Float och extraspåret Twin Lake är av trion. Balansakten mellan tradition och nytänkande lyser dock starkast i den dryga 15 minuter långa tolkningen av Lester Leaps In, som spefullt lockar in lyssnaren i vad som inte alls utmynnar i hovsam underdånighet gentemot originalet. Som extraspår på cd:n finns också en tolkning av Ornette Colemans Blues Connotation.
Peter Bornemar
med tre personliga gitarrister
Andreas Hellkvist
With Erik Söderlind. Tomas Arnesen,
Samuel Hällkvist, Daniel Olsson.
Finally!,
(Do Music Records/
domusicrecords@gmail.com )
Andreas Hellkvist hemmahörande i Uppsala har de senaste åren med sin Hammond B3 etablerat sig som en organist av högsta klass. Han är en musiker med ett brett register. Andreas varierar sig från hårdsvängande improvisationer till avspända harmoniska broderier som skapar lyckade kontraster.
Tre personliga gitarrister har Andreas inviterat till studion. Alla hörs med tre melodier var i bagaget. Inleder gör Erik Söderlind från Stockholm som avlöses av Samuel Hällkvist som vanligtvis hörs i trakterna kring Öresundsbron. Han är bosatt i Köpenhamn. I likhet med Andreas har han rötterna i Dalarna. Sist ut är Thomas Arnesen från Uppsala. Från samma lärdomsstad kommer även trumslagaren Daniel Olsson. Av skivans elva inslag har Andreas skrivit tio. Undantaget är Maybe September som Tony Bennett har lanserat där Eriks gracila spel berör. Han är en finlirare som för tankarna till Rune Gustafssons sobra stil. Andreas lägger ut en välavstämd ljudmatta som ger ett stämningsfullt scenario. Erik är rörligare i The Hellkvist Shuffle och Midnight Cruiser på sin palett.
Innan Samuel släpps in på arenan byter Andreas till Fender Rhodes i sin egen Snowflakes där han och Daniel har en fruktbar dialog. Samuels meny innehåller Danslåten, den fusionssmittade Piecewise Continuity och Morgonkaffe där han och Andreas B3:a för in ett attraherande sound med Daniels trummor som alstrar energi. I Jesus kombinerar Andreas B3:an med Fender Rhodes där Daniels effektiva spel skall framhållas.
När bluesmannen Thomas Arnesen kommer in i Up And Away blir spelet hetsigt med eggande monotona basfigurer i botten. I Headin´ Downtown fortsätter den rytmiska intensiteten där gitarren är strålande och självlysande. Andreas bygger upp ett lysande solo i Old Gal Blues som direkt tar en plats i den svenska orgeljazzens rekordbok. Då tänker jag inte enbart på hans eminenta teknik., En bättre exponering av skiftande gitarrspel med assistans av orgel och trummor var det länge sedan jag upplevde på hemmaplan.
Göran Olson
Lars Färnlöfs lysande kompositioner
tolkas med värme och innerlighet
Jonne Bentlöv Quintet
The Music and Soul of Lars Färnlöf
(Reach Up/Plugged Records)
Trumpetaren, kornettisten och kompositören Lars Färnlöf, 1942-1994, gjorde ett starkt bestående intryck på den yngre jazzpubliken redan i slutet på femtiotalet. Han var något av en ungdomshjälte inte enbart hemma i Västerås där han vid sidan av lokala musiker oftast hördes med pianisten Staffan Abeleéns kvintett. Hans medverkan i orkestertävlingen TV-Jazzen matade på uppmärksamheten. Det var en märgfylld energisk souljazz som Abeleéns grupp serverade. Lars lysande kompositioner och Nat Adderleyinfluerade spel gav en emotionell profil som inte många kunde mäta sig med. Det lät amerikanskt och dagsaktuellt. I botten fanns en stark soulkänsla och även inläggningar med budskapsjazz. Det blev en motpol till den ofta förekommande ”vita jazz” som presenterades av svenska musiker.
Nog om detta. Trumpetaren och flygelhornisten Jonne Bentlöv, också uppväxt i Västerås, har anammat Lars musik på ett seriöst och respektfullt sätt. I tio melodier inspelade i Atlantisstudion i Stockholm 2012 tonar vackra melodiska slingor fram. Lars smakfulla toner och arrangemang har verkligen fått ett fint omhändertagande. Flera av melodierna är tidigare outgivna.
Jag blir berörd av den inneboende styrka som Jonnes grupp visar. Nostalgisk blir jag det när jag tänker på de livemöten jag upplevt med Lars melodier bland annat på ungdomsgårdar i gurksta’n Västerås. Där var han en ungdomshjälte som bland annat fångade in en ung Bobo Stenson i jazzens garn.
Jonnes kvintett som med värme och innerlighet tolkar Lars musik består av rörblåsaren Björn Jansson som växlar mellan tenorsax, basklarinett och flöjt. Det bidrar till gruppens omväxlande sound. Klaviaturspelare är Erik Hanspers. I öppningsnumret Degagé får hans ljusa avspända tonval en gloria. Peder Waern är basist och Carl Ottosson är trumslagare. Hanspers och Waern är för mig nya angenäma bekantskaper.
Solistiskt håller skivan hög klass. Jonnes trumpet varslar om kommande stordåd inte enbart i Lasses Vals. Det finns all anledning att följa hans vidareutveckling. Hans romantiska flygelhorn är en begivenhet i 1997 som Lars komponerade 1973 till ASEA:s 90-årsjubileum. Björns gäckande tenorsax håller genomgående hög klass. I Blåkråkan är den brännhet och känsloladdad. Där bygger Carl Ottossons dramatiska trumspel upp en monoton melankolisk stämning. Samma sak med Björns basklarinett i Rötmånad som Lars skrev till Jan Halldoffs film med samma namn 1970. I den luftiga samban Adams Boulevard rycks man med i den gnistrande rytmik som kompet alstrar. Det bidrar till den kontrastrika känsla Lars ägde för måleriska stämningar.
Den geniala och udda versionen av Lars Färnlöfs, vid det här laget klassiska varumärke, Att Angöra En Brygga, blir en värdig final. Skivan får ligga på min skivtallrik lång tid framöver genom den märgfyllda attityd den utstrålar.
Göran Olson
tight ensemblespel och kreativa solon
Linus Lindblom
Sanctuary
(Hoob Rec./Border Music)
Saxofonist Linus Lindblom utger sitt tredje album musik med enbart eget skrivet material, vilket även de två tidigare utgåvorna också innehållit. Linus, uppvuxen i Kilafors i Hälsingland med en musikalisk familj där både föräldrarna och bror har musiken som uttrycksmedel. Dessutom har han med sig i sin kvartett ytterligare en hälsingemusiker, nämligen basist Pär-Ola Landin, som härstammar från Arbrå närmare bestämt. Båda för övrigt belönade med Hasselgård stipendiet, 2001 respektive 2003 och Linus var även jazzkatten vinnare kategorin årets nykomling 2008.
Linus Linblom befinner sig i det uttrycksfulla personliga spelet stadd i utveckling med engagerat allvar, vilket för övrigt gäller alla i kvartetten, redan nämnda basist Pär-Ola Landin, Carl Bagge piano och Konrad Agnas trummor. Musiken, kompositioner i den melodiskt vackra tonskalan innehållande tight ensemblespel och rikt kreativt solospel från samtliga där det finns en mjuk tilltalande vekhet som stundtals griper tag i lyssnaren med kraft. Den så innerligt mjukt vackra titelmelodin Sanctuary och den efterföljande Alley, som tillsammans innehåller just detta, mjuk skön vekhet parat med gungande tilltalande attack. Med engagerat ensemblespel och det kreativa soloprestationer insprängt från Linus Lindblom själv och Carl Bagges piano, samt Pär-Ola Landin bas i förstnämnda.
Linus är givetvis den meste solisten och tongivande med bra spel i samtliga nio titlar. Det är dagens jazzmusik spelat av dagens begåvade musiker. Från första spåret, smått bop-influerade Charged Void, som smyger sig så fint in i lyssnarens medvetande och engagerar. Andaktsfulla Venus Ascending med vemodig stråkbas till inledning, fram till och med avslutande långsamma litet sträva Drawing.
Thord Ehnberg
harmonisk och melodísk fantasi
Mattias Nilsson
Dreams of Belonging
(MN Records)
Att på sitt första egna album ge sig på att spela helt solo är en utmaning. Men att 35-årige Malmö-pianisten Mattias Nilsson har gjort just detta är för oss som följt honom genom åren knappast någon större överraskning. Han tycks alltid ha gillat utmaningar. Tidigare har vi mest hört Mattias som sideman i en rad sammanhang – på skiva med Roger Svedberg och Anna Pauline till exempel. Han har också turnerat flitigt internationellt under många år och gett en rad uppskattade konserter både på hemmaplan och lite överallt i Europa och Sydamerika.
På ”Dreams of Belonging” tolkar Mattias tre egna och sex inlånade alster – allt i ett tempo som sällan eller aldrig överstiger medium. Ballader sålunda i långa banor, den ena vackrare än den andra och samtliga med en touch av skandinavisk folkton och en skvätt sakrala vändningar här och var. Det senare är inte minst märkbart i avslutande psalm 249, alltså ”Blott en dag”, som även salig Charlie Norman brukade ge sig på när han kände för det, vilket han gjorde ganska ofta. Här finns också en personlig – och mycket respektfull – version av Peterson-Bergers nationalklenod ”Vid Frösö kyrka”, Ivar Widéens ”Serenade”, som vi känner bättre som ”Tallarnas barr” och en folkvisa från Västmanland som är betydligt mer känd som vår inofficiella svenska nationalhymn ”Du gamla, du fria”. Mitt i alltihop får vi också höra Nilsson kasta sig över Thore Swaneruds hyllning till den del av vår huvudstad som han kände sig mest hemma i, ”Södermalm”. Här lyckas förresten Mattias påpassligt plocka in ett par takter av Bobbie Ericsons och Beppe Wolgers ”En gång i Stockholm”. Enda lånet ur den amerikanska sångboken är John Hartfords ”Gentle on My Mind”, som Glenn Campbell och Dean Martin brukade underhålla oss med för ett halvt sekel sedan.
Av Mattias Nilssons egna kompositioner, ”Spirea”, plattans titellåt ”Dreams of Belonging” och ”Hymn to Love” är jag mest förtjust i den sistnämnda, som trots att den inte följer minsta motståndets lag går rakt till hjärtat.
Mattias Nilsson är mycket ”svensk” i sitt sätt att uttrycka sig på. Att såväl Bengt Hallberg som Jan Johansson har inspirerat är tydligt. Men han har ett tonspråk som är hans alldeles eget med en personlig, harmonisk fantasi och melodiska utförsgåvor som är både lite annorlunda och imponerande. Han visar dessutom att han är en arrangör av rang. Det skulle vara intressant att höra honom lite mer i just den rollen.
Jan Olsson
Två musikanter som inspirerar,
utmanar och trivs tillsammans
Eje Thelin Trio
with Bengt Hallberg
1965
(Dragon/Border)
Den här plattan är en enda god och glad överraskning. Trombonisten Eje Thelins trio av 1964-65 års modell, förstärkt med Bengt Hallberg!
När Thelin, av ekonomiska skäl, någon gång kring årsskiftet 1963-64 tvingades lägga ned sin internationellt hyllade och guldskivebelönade kvintett – med tenorsaxofonisten Uffe Andersson, pianisten Joel Vandroogenbroeck, basisten Roman Dylag och trumslagaren Rune Carlsson – fortsatte han ett tag med den trio vi hör här. Det vill säga med endast Dylag och Carlsson bakom sig. Det blev en sväng ute i Europa med gruppen, en sejour på Gyllene Cirkeln i Stockholm och ett antal
konserter runt om i landet. Men även om den pianolösa trion skapade välkomna möjligheter att röra sig harmoniskt friare fick Eje ändå, av ”kommersiella skäl”, lov att kalla in en pianist. Och valet föll alltså, till mångas förvåning, på Bengt Hallberg som åtminstone på papperet knappast var idealisk i sammanhanget.
Men alla förstå-sig-påare fick tji och eventuella onda aningar kom på skam. Bengt, som egentligen alltid var nyfiken och öppen för utmaningar passade Eje alldeles utmärkt. Båda musicerade synnerligen inspirerat tillsammans, utmanade och kompletterade varandra och lät faktiskt på de flesta sätt precis som vi kunde förvänta oss. Möjligen kan man konstatera att Hallberg, precis som på det nyligen återutgivna Gyllene Cirkeln-albumet, var frejdigare och tog fler chanser än han vanligtvis brukade göra på sina studioinspelningar.
Av albumets åtta nummer – hälften inspelade i januari 1965 på Gyllene Cirkeln i Stockholm och resten ett par månader senare under ett besök på Högre Allmänna Läroverket i Borlänge – exekveras sex av kvartetten och två utan Eje Thelins medverkan. Det innebär att vi får höra en upplaga av Bengt Hallbergs trio, med Dylag och Carlsson, som faktiskt då och då brukade visa upp sig på den tid det begav sig men som inte förrän nu finns att ta del av på skiva. Bengt bjuder på en egen skön ballad, ”Turning Around”, och Jule Stynes sällan hörda pärla ”Dance Only with Me” ur Broadway-showen Say, Darling.
Men Eje Thelin är förstås skivans huvudperson. Han musicerar vidunderligt fint med den ton, teknik, balans och personliga frasering och fantasi han brukade skämma bort oss med. Trevligt är det också att han valt att, förutom två egna kompositioner och två jazzstadards, John Carisis ”Israel” och Kenny Clarkes ”Jay Jay”, glatt kasta sig över två örhängen ur den outtömliga amerikanska sångboken, Rodgers och Hammersteins ”My Favorite Things” och Harold Arlens ”It´s Only a Paper Moon”. Många av jazzens både stora och små har förstås oförfärat tagit sig an ”My Favorite Things” genom åren, men ingen har angripet den festligare än Eje. Fast albumet höjdpunkt är nog ändå den kixiga ”Israel” med alla sina fantastiska, halsbrytande tempoväxlingar. Här få vi också ett lysande exempel på den humor som så ofta kännetecknade Ejes musik.
Roman Dylags och Rune Carlssons insatser kan och får inte förringas. Båda kände Eje utan och innan efter några års tätt samarbete, och bägge gör naturligtvis ett ypperligt jobb. Idag finns bara Roman kvar av de fyra som medverkar på ”1965”. Han bor sedan länge i schweiziska Basel. Eje gick ur tiden 1990, endast 51 år gammal, och Rune avled 2013, samma år som Bengt.
Jan Olsson
Bengt Hallberg
At Gyllene Cirkeln
(Dragon/Border)
enormt spännande solospel .
Mathias Landæus
From the Piano
(Moserobie/Plugged)
Efter nio egna album i antingen duo-, trio-, kvartett- eller kvintettformat kommer pianisten Mathias Landæus nu med sitt första soloalbum, där han på en ärvd gammal Steinwayflygel framför musik som är exceptionellt varierad, fylld av lekfull kreativitet och enormt spännande att lyssna på.
De elva kompositionerna varierar i längd mellan 59 sekunder och som längst knappt 9 minuter, men håller sig vanligtvis runt det fåtal minuter som behövs för att de utforskande kompositionerna ska hinna få den struktur som behövs och för att fylla dem med substans.
I det minimalistiska stycket Yellow Circle åstadkommer Landæus något som närmast blir till starkt pulserande gamelanmusik medan den efterföljande Signe 4Ever är ett lyriskt stycke fyllt av rymd och starka övertonsklanger. Det minimalistiska draget återkommer i stycket Pedagogen, där Landæus efter idogt bearbetande av flygelns yttre och inre beståndsdelar får till en enträget ettrig rytm med efterklanger och ekoeffekter.
Till albumets många höjdpunkter hör också det sprittande stycket Jens med sina starka associationer till temat från Super Mario Bros., den suggestiva elektropopstycket The Male Isolation Pattern och den pastoralt anlagda avslutningen Last Son on Earth.
Det enda som hindrar detta utmärkta album från högsta betyg är det faktum att ett par stycken inte riktigt fångar intresset tillräckligt starkt. Exempelvis det eteriskt svallande Angels in Our Car, som också är albumets klart längsta spår.
Detta är dock en randanmärkning som inte hindrar From the Piano från att tveklöst vara det mest spännande album som Landæus hittills satt sitt namn bakom.
Peter Bornemar
melodier och ett storband på toppnivå
Josefine Lindstrand
& Norrbotten Big Band
While We Sleep
(Antfarm Music Records/Plugged)
Sångerskan och kompositören Josefine Lindstrand är nu framme vid sin tredje skiva i eget namn. Hennes melodier sveps då in i storbandsarrangemang skrivna av musiker i Norrbotten Big Band. Josefine som studerat i Köpenhamn erhöll under sin tid där utmärkelsen Danish Music Award för bästa vokaljazz med bandet Sekten. Hennes kompositioner har varligt och känsligt bearbetats av storbandets trombonist Peter Dahlgren, pianisten Jonas Östholm samt saxofonisterna Håkan Broström och Joakim Milder. Cecilia Perssons dynamiska arrangemang av skivans avslutande titel I Have Too Much To Think ´bout fullbordar arrangörsskaran.
Det är tufft att agera med ett storband med en egenkomponerad repertoar. I Josefins fall är det inga problem. Kompositionerna har varierande karaktärer. I Jewels förnimmer man Kurt Weils teatraliska värld. En accent fås i The Mystery där Peter Dahlgrens eldfägnade trombon visar hög klass. I Peter har bandet en personlig och attraktiv solist som skall framhållas. Han är dessutom en arrangör som smakar mera. Arrangörerna har maximalt utnyttjat bandets klangmöjligheter från rörblåsarnas ljusa sound ner till de djupare inslagen där tuban lägger en trygg botten.
Josefines sång är mer än övertygande. Hos henne finns en äkta inneboende styrka som berör. Hon kan vara öm och tilltalande men också tuff och expressiv i sitt uttryck. Drar mig inte för att kalla henne unik för det är hon i högsta grad i sitt helgjutna material. Det känns att Josefine är ett med sina teman.
Fullödiga improvisationer kommer från alt -sopransaxofonisten Håkan Broström, tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Mats Garberg. Dan Johanssons elekriferade trumpet ger orkestern en bitsk mood i Make May Day Tomorrow. Kraft finns också i Jacek Onuskiewitcz trumpet. Adam Forkelids ypperliga pianospel imponerar i Håkan Broströms arrangemang av The Next. Trombonisten Arvid Ingberg visar upp ett energiskt spel i den humorfyllda In Spring.
Slutfacit, en föreställning där Josefine, bandet och soloprestationerna når toppnivå.
Göran Olson
Jazzshow med sällsynt sting
och taggad Monica i högform
Monica Zetterlund
På Berns 1964
Sjunger texter av Tage Danielsson och
Beppe Wolgers med Lasse Färnlöfs kvintett
(Vax Records/Naxos)
Helt oväntat men storligen välmotiverad har den här skivan dykt upp. Innehållet är hämtat från slutet av januari 1964 dagarna före Monica och Lars Färnlöfs grupp avslutade vad man kan kalla en jazzshow med ett sällsamt sting på Berns. Det var Monicas debut i en scenshow som heter duga. Regin svarade Allan Edwall för och Stig Slas Claessons dekor förgyllde scenen. Monicas texter hade Tage Danielsson och Beppe Wolgers till största delen fixat. Bättre ram för en taggad och i högform agerande Monica blev inte oväntat en fullpoängare. Det gäller såväl sången som hennes sceniska utstrålning. Tala om klass!
Den här perioden var en höjdpunkt i hennes brokiga karriär. Dit måste naturligtvis samarbetet med Bill Evans också räknas. Här är det ett extra glöd och sting i Monicas strupe som tyvärr inte höll hela karriären. Som aktris i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons produktioner höll hon nivån ytterligare några år innan prestationsförmågan började dala.
Monica stod för en pionjärinsats när hon anslöt till den sirligt framtagna repertoar med texter plitade av den inhemska genrens vassaste och intimaste poeter. Någon brist på humor och snillrika ordvändningar var det inte tal om - gärna med plats för ironisk knorr. Med några undantag är det svenska som brukas när den amerikanska sångboken öppnas. Monica var en banbrytare när det gällde att använda sig av texter med pregnans och en realistisk innebörd.
Rodgers och Harts There’s A Small Hotell heter i Wolgers tappning Tillsammans. Fats Wallers Honeysuckle Rose förvandlas till Kaprifoliumros men texten till Lasse Färnlöfs Farfars Vals sitter i orubbat bo utan omskrivning. Cole Porters I Get A Kick Out Of You kallar Beppe fyndigt Jag Får En Spark Utav Dig.
Paret Danielsson & Alfredsson förvandlar Hoagy Carmichaels The Monkey Song till en obetalbar vansinnigt humoristisk hyllning till Murare Nilsson. Gigi Gryces jazzklassiker Social Call, här döpt till Vi Känner Oss som Vänner, Vi Som Har Magra Ben, kan man helt enkelt inte gå förbi. Den ingår i en medley med titeln Titta På Birgit Nilsson. Av bara farten hänger Bizets Habaneran och Beat Out That Rhythm On A Drum på. Vem som översatt Sidney Russells text till Crazy He Calls Me är oklart. Valet står tydligen mellan Wolgers och Tage Danielsson.
Apropå Tage har han tagit sig an Antonio Carlos Jobims samban Desafinado. Resultatet blev De´ Sa´ Finado. Kyssa Mig I Rumpan, Det Får Du Ej sjunger Monica i hans oslagbara översättning av Nothing Ever Changes My Love For You. Nils Ferlins text till Lille Bror Söderlunds En Valsmelodi är en klassiker som tål att nötas.
De instrumentala solopartierna är inte många, när det händer blir
det med bravur. I egna Farfars Vals skapar Lars ett solo som får håret att resa sig på underarmarna. Leo Wrights sprakande altsax är rejält på bettet i Speak Low. Han är också en bra flöjtist vilket han bland annat visat med Dizzy Gillespies lilla grupp. Göran Lindbergs lyriska piano skall ha en stor eloge. Han har också svarat för skivans bildcollage. Kompets övriga spelare är Monicas dåvarande man basisten Göran Pettersson och trumslagaren Leif Wennerström.
Ett smakfullt konvolut med bra texter och några teckningar signerade Einar Nerman förlänger föreställningen. Så här proffsigt skall ett skivbolag arbeta. Självfallet förtjänar skivan en framskjuten placering i skivhyllan.
Göran Olson
ska minnas med glädje.
Remembering
(J.A.M. Produktion)
Jan Strinnholm (1936-2014) var en av Sveriges mest originella och hörvärda jazzpianister. En musikant i epitetets allra bästa bemärkelse. Han kunde ena stunden låta som en kusin till Art Tatum och i nästa som en halvbror till Bill Evans. Men oftast lät han bara som Jan Strinnholm, en jazzmusikens Gossen Ruda, eller Pippi Långstrump, som gjorde vad som föll honom in. När Jan Johansson plötsligt och tragiskt gick bort i en trafikolycka 1968 ersatte han under en period denne hos Arne Domnérus, vilket naturligtvis inte var någon tillfällighet. De bägge pianisterna var på en del sätt samma andas barn.
Fast Strinnholm blev förstås aldrig någon ”kändis” med samma lyskraft som Johansson och Bengt Hallberg. Förmodligen var det inget han strävade efter heller. Han blev istället under många år en uppskattad lärare i Sigtuna, förutom att han bland annat tog sig för att doktorera i kulturgeografi. Och så skaffade han flygcertifikat, så att han kunde beskåda tillvaron lite från ovan.
Jan Strinnholm medverkade på ett inte föraktligt antal skivinspelningar. Bland annat på 70-talet tillsammans med sångerskan Mette Rongved, som numera är bosatt i Helsingborg. I samma veva åstadkom han även ett hyllat soloalbum på det kortlivade skivmärket Coop. Att han oftast spelade solo berodde på att han inte ville låta sig bindas upp av medmusikanter som inte kunde tänka sig att justera tempot efter vägen och ändra en och annan harmoni eller taktart när andan föll på. Eller ”rätta till” indelningen om det kändes riktigt. Men han verkade alltid trivas tillsammans med trumpetaren Jan Allan. Allan var – och är – nämligen tillräckligt lyhörd och har samma utpräglade sinne för melodisk skönhet som namnen Strinnholm hade.
Fyra album hann Janarna Strinnholm och Allan göra tillsammans under perioden 1994-2004, alla på J.A.M.-etiketten, innan det nu är dags för det postuma ”Remembering”, inspelat av alltid lika lyhörde och påpasslige Lars Johansson, dels i Västerås 1988 och dels i Märsta, på armlängds avstånd från Sigtuna, drygt ett år senare. Jan Allan har producerat.
Albumets första åtta nummer plus det allra sista, det16:e, består av fem standards och fyra original. De är alla hämtade från 1988-upptagningarna och avverkas av Strinnholm på egen hand. Särskilt roligt är det att höra Jans egna alster, som påminner om vilken utmärkt kompositör han var. Sedan, i de sju numren från början av 1990, tillstöter vännen Jan Allan och ljuv musik uppstår. Båda vet hela tiden var de har varandra, och den här gången har de bägge lekkamraterna valt att framföra enbart standardmelodier, eller näst intill i alla fall. Huruvida Bill Evans ”Very Early”, John Carisis ”Israel” och den kanadensiske orkesterledaren Rob McConnells ”Phil, Not Bill” är standards kan måhända diskuteras. Men i jazzsammanhang hör de kanske hemma i den genren. Om McConnells kixiga ”Phil, Not Bill” kan nämnas att Allan spelade in den även ett par år senare tillsammans med Rune Gustafsson och Georg Riedel. Alltsammans är under alla omständigheter synnerligen väl värt att lyssna på med ett litet extra plus för en fullständigt lysande tolkning av Victor Youngs ”My Foolish Heart”.
Det här albumet är en utmärkt erinran om en härlig musikant, Jan Strinnholm, som vi ska minns med glädje.
Jan Olsson
som dock saknar det lilla extra
Palle Sollinger / Fredrik Hermansson
Brännkyrkagatan 44
(HK Records )
Nu har det börjas göra vinyl ep-skivor också, var första tanken när jag fick denna duoskiva med Palle Sollinger och Fredrik Hermansson i min hand. Inte så konstigt med tanke på att lp-skivan har fått sin renässans. Innehållet här dock en vanlig cd. De båda, Palle Sollinger piano och Fredrik Hermansson kontrabas begår sin skivdebut på detta sätt och dessutom finns Fredrik Lindborg spelandes klarinett på två av skivans nio titlar.
Sollinger och Hermansson är två andaktsfullt allvarliga herrar i sitt musicerande. Melodiskt vackert framförd i traditionell duo jazzstil med en lätt mollton i mycket. Litet av Jan Johansson skymtar fram i Sollingers både skriv spelsätt i de nio stycken han komponerat inför debuten, som spelats in på Brännkyrkogata 44 där han fann en gammal flygel, berättas i pressrelease. Det allvarligt högtidliga och tunga följer skivan genom. De båda, Evergreen Schrub och Metz, där Fredrik Lindborg klarinett tillkommer lyfter heller inte mot någon gladare attityd utan håller samma lite dystra betoning.
Ett spår lyser något mer än det övriga materialet, nämligen Pristine desert Flora, som fått bluesfyllt valsgungande innehåll och som bryter mot allt det övriga. Litet mer av den attityden i musiken vore önskvärt och varför inte låtit något av spåren fått ett betydligt mer glad lekande lätt innehåll. Nu är det enbart stillsam vacker musik som saknar det där lilla extra som gör att lyssnaren studsar till och engagerar sig i lyssnandet. Skivkonvolutet i ep- formatet en rolig idé för oss som kommer ihåg vinylformatet. I dag dock lite otympligt som inte torde passa in i något existerande skivställ.
Thord Ehnberg
fylld av såväl lyrik som inre glöd
Naoko Sakata Trio
Dreaming Tree
(Footprint/Naxos)
Göteborg har fått sin andra japanska import av dignitet när det gäller jazzmusiker. Vi har tidigare lärt oss känna basist Yasuhito Mori och nu har pianist Naoko Sakata som kom till Göteborg 2008, etablerat sig och gjort oss uppmärksam med ypperligt spel med egen trio.
Detta är hennes tredje skiva. Den första Kaleidioscope kom 2011 den andra, Flower Clouds 2013 och nu den tredje, Dreaming Tree, i tätt sammansvetsat triospel precis som i de två tidigare. Musiken uttrycksfullt engagerande med både bett och skönhet samt variationsrik till innehåll. Precist anslag, noga övervägt i varje ton som kommer ur hennes instrum
ent, pianot. Och det gäller även hennes två medmusiker, Johan Birgenius trummor som varit med ända från starten samt Alfred Lorinius, som här avlöst Anton Blomgren på kontrabas.
En trio med nutida jazzmusik fylld av både lyrik och inre glöd som får explodera i skivans nio titlar. Ibland sökande spel som de tillsammans utvecklar i spännande tonvändningar. Som till exempel den lyriskt vackra titellåten Dreaming Tree och Blue. Båda till en början i lågmält sparsmakat spel, där hennes pianospel i melodiskt vackra toner tar musiken vidare, understödd av lyhört spelade bas och trummor mot en fast struktur mot slutet. Intensiv smått påträngande är däremot titeln benämnd Ingenting, medan Ljung, som börjar med långt skickligt spelat basintro, spelas i och skönt gungande medium tempo. Allt inramat av inledande Rain och avslut med Intersection, i som allt det övriga, tätt sammansvetsad nutidsjazz med traditionen i botten.
Thord Ehnberg
mjuk melodi förenas med rockös
Stormfågel
(Havtorn Rec./Plugged Music)
Alfred Lorinius som här skivdebuterar med gruppen och tillika albumet Stormfågel är basist i Naoko Sakatas Trio. Dessutom finns Naoko Sakata med som pianist i Stormfågel. Men härvid stannar likheterna för i gruppen Stormfågel har dels manskapet utökats till sextett när Marie Nilsson sång, Otis Sandsjö tenorsax, Joel Fabiansson elgitarr och Erik Fastén trummor tillkommit och tonbilden blir en helt annan.
All musik och text har skrivits oarrangerats av Alfred Lorinius, där han säger sig förenat flera element i sitt liv som format honom som musiker, kompositör och textförfattare. Stundtals sirligt vacker musik där röst och instrument integrerats. Som ett symfoniskt verk till sin karaktär, där mjuk melodi förenas med fria improvisationer och nära nog rockös. Spännande tonbild som en musikalisk resa med innerligt vackra partier parat med vida utflykter i den hetsiga andan.
Jag förnimmer Stormfågelns breda vingar bär över både upprört hav i stormstyrka likaväl som en spegelblankt stilla insjö, förmedlat i toner. Allt bra skrivet i genomarbetade arrangemang, med personligt färgade soloinpass instuckna. Visst finns här några bra solistiska partier, från Naoko Sakata piano, Joel Fabiansson gitarr och Otis Sandsjös saxofon men det är Marie Nilssons röst på toppen i det arrangerade som har stor betydelse för helheten, som fängslar mig.
Som lyssnare förnimmer jag suite form hela skivan genom där allt byggs upp i stegrande spänning. De olika titlarna var för sig och i gemenskap. Från de inledande två delarna betitlat Stormfågel till ett crescendo mot avslutande The Sportsman part.1 och part 2 samt Långsam och trött. Musik som sitter ihop i samtliga nio titlar cd-albumet har.
Thord Ehnberg
bedövande vackert pianospel
Johan Moir Ensemble
Chasing Shadows
(Hearhere records)
Göteborgsbaserade Johan Moir Ensemble har varit aktuell från och till sedan 2011, och kan sägas vara en utlöpare till duon Mother Jack med basisten Johan Moir och vokalekvilibristen Casey Moir, som här kompletteras av saxofonisten Malin Wättring, pianisten Naoko Sakata och trumslagaren Carl-Johan Groth. Samtliga med koppling till Högskolan för scen och musik i Göteborg och uppmärksammade även i andra sammanhang. Malin Wättring med egna grupperna 4 & 8, Groth som trummis i Isabel Sörlings norsk-svenska band Farvel och Naoko Sakata med sin egen trio. Sakata spelade för övrigt piano på Casey Moirs debutalbum MOCO från 2013.
Albumet Chasing Shadows, en vinylutgåva i begränsad upplaga som även går att ladda ned för en billigare penning, spelades in 2014 och innehåller åtta låtar där Johan Moir står för musiken och Casey Moir för texterna. Samtidigt som grundstenarna är improvisation och experiment har var och en av de rikt varierade kompositionerna en så tydlig struktur och ett så starkt melodiskt innehåll att musiken närmast framstår som minutiöst noterad. Förmodligen beror det på den lyhördhet, samstämmighet och jämvikt som råder mellan musikerna.
Även om det inte någon av musikerna som lyser starkare än någon annan under den knappa trekvarts långa speltiden finns naturligtvis flera inpass som lyser litet extra. Jag tänker då bland annat på Malin Wättrings genomgående fräckt raspiga och trasiga ton. Inte minst i den inledande Like a Film/One Year of Waiting och i Layers. Och naturligtvis på all den magnifika vokalakrobatik som Casey Moir visar upp, framför allt i den lyckorusigt kantiga Crashing och i det melankoliskt böljande stycket Grief, där Sakatas lyriska pianospel är bedövande vackert.
Peter Bornemar
och innehållsrik musik
Stefan Nilsson
The Gift
(Danmusic)
Pianisten, kompositören och låtskrivare Stefan Nilsson känner vi mer från andra musikgenrer än jazzmusik. Bland annat som skaparen av musiken till många tv-serier. Skärgårdsdoktorn, Lotta på Bråkmakargatan, Van Veeteren, med flera. Nu med en cd jazzmusik inrymmande sådant som betecknas som tillbakablick mot slutet av sjuttiotalet, till gruppen Kornet där Stefan Nilsson då var en av medlemmarna.
Musiken melodiskt vacker, varav sex av de elva titlarna även är komponerad av Stefan Nilsson. Andra titlar är skrivna av kända namn inom jazzmusiken som Fats Waller och Duke Ellington samt kompositörer som vi härrör till den klassiska musiken. Johan Sebastian Bach´s Menuet och Antonio Vivaldi´s Winter, här spelade med kompositörens intentioner med uppfräschad jazzingrediens i båda. Med förutom Stefan Nilsson keyboard, Max Schultz bluesfyllda gitarr i förstnämnda och Aminah Al Fakir ordlös sång i den senare är läckerheter. Titelmelodin, The Gift, skriven av Stefan Nilsson är även den baserad på en av Bach kompositioner, spelad med attackerande kraft. I efterföljande titel, Martin Beck theme, möter vi däremot sirlig skönhet genom Stefan Nilssons pianospel i par med Erik Söderlinds mjukt vackra toner ur gitarren.
Här finns således musik med variation. Melodisk skönhet och tilltalande bluesådra i kompositioner som bär Stefan Nilssons signatur. I sirligt balladspel varvat med engagerad attack. Mycket av tonbilden har den alltför tidigt bortgångne Magnus Persson vars slagverk virvlar i många. Häftiga The Happy Gang och avslutande Sana Sananina, är bara två, medan det bjuds läckert vibrafonspel i Fats Wallers välkända Honeysuckle Rose. Synnerligen angenäm lyssning är också en annan kändislåt. Don´t Get Around Much Anymore, signerad Duke Ellington, som har kompositörens intentioner likaväl som ”bluesinnerlig” färgning av medverkande musiker.
Ett album med melodiöst vacker och innehållsrik musik som borde tilltala många lyssnarkategorier. Förutom redan nämnda gitarrister, Schultz och Söderlind, Persson slagverk, Al Fakir sång och givetvis Stefan Nilsson piano spelar Patrik Boman bas, Rafael Sida Hizar percussions, Johan Hasselquist trummor samt i varsina spår, Kristin Malmborg cello och Ola Bengtsson gitarr, har alla del i det lyckade resultatet.
Thord Ehnberg
ger melodiskt gungande rytmer
Niklas Wennström
Subsaharkestra
(Small Music House/)
Subsaharkestra är namnet på basist Niklas Wennströms projekt som bygger på att involvera de västafrikanska så härligt gungande rytmer och harmonier i sin musik. Och det är han sannerligen inte ensam om. Det har förekommit jazzhistoriens genom. Och döpa sitt band till Arkestra i stället för orkester gjorde även afrofuturismens musikaliske förespråkare Sun Ra. Precis som sina föregångare bjuds här synnerligen rytmisk musik i varje komposition Niklas Wennström skrivit för bandet.
Således har trummor stor del i ljudbilden i varje spår. Från korta Intro med lågmält spel på cymbaler och afroinstrument, fram till och med avslutande tionde spåret Kpanlogo. Det spelas på flertalet instrument av de medverkande förutom deras respektive huvudinstrument. Här finns Mbira, bolon, flöjter, röster, gitarrer och alla percussions de kunnat lägga sina händer på, enligt omslagstexten.
Musiken så som oftast den västafrikanskt influerade varit när den integrerats med jazzmusiken i upprepande tema som följt varje komposition rakt genom. Med avbrott för bra solospel från bandledaren själv Niklas Wennerström med sin kontrabas i Årstaviken samt Holy Motors, där Jens Filipssons flöjt dock dominerar i den senare. Erik Lindeborg pianot i många men som allra bäst för min del i stundtals sydamerikanskt färgade High Life, Johan Renman marimba, med den ”torra” tonen är läcker i Alma medan Jens Filipssons som här växlt till altsax äger Truce tillsammans med Adam Fransson tenorsax som tillkommit i denna titel. Därtill genomgående virvlande trummor från finsnickare Johan Käck, (som han nyligen utexaminerats som) i varje spår och som mest i Mbushi Congo och Sabar. Som alltid när det gäller sådan här musik bjuds melodiskt gungande rytmmässa.
Thord Ehnberg
med homogent samspel
Tassos Spiliotopoulos
In the Dark
(Anelia Records/Tassos Spiliotopoulos.com)
Gitarristen Tassos Spiliotopoulos är från Grekland men bosatt i London sedan dussinet år. Han är en av Storbritanniens ledande gitarrister och har bland annat varit lierad med trumpetaren Kenny Wheeler. 2013 flyttade han till Stockholm och kom att göra världsturnéer med Asaf Sirkis Trio. Här presenterar Tassos sin grupp som består av tenorsaxofonisten Örjan Hultén, basisten Palle Sollinger och trumslagaren Fredrik Rundqvist. Han har komponerat skivans samtliga alster och svarat för alla arrangemangen. Musiken har skiftande ingredienser med beståndsdelar från grekisk folkmusik, flamenco, blues, fusion, filmmusik och modern jazz.
Sofistikerat och melodiskt agerar gruppen i sin breda repertoar. Det låter verkligen grupp när materialet spelas upp. Tassos och hans musik är ett intressant nytillskott i den stockholmska jazzvärlden som bör tas tillvara. Örjan Hulténs saxofon ger också behållning såväl soundmässigt som i solopartierna. Mycket välanpassat och lyhört följer Palle Sollinger och Fredrik Rundqvist melodiernas intentioner.
Som jag nämnt är det gruppens homogena samspel som sätter prägel på debutskivans musik.
Göran Olson
krispig. Och snyggt är det!
Magnus Öström
Parachute
(Diesel Music/Playground)
Efter Esbjörn Svenssons bortgång 2008 har hans parkamrater i E.S.T., basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström, på sätt och vis gått var sin egen väg. Berglund för att jobba med Tonbruket och Öström för att skriva låtar och jobba med en egen kvartett. Båda dock som förvaltare i någon form av den hybrid mellan jazz och pop som präglade den musik E.S.T. spelade. Samtidigt har Berglund och Öström sammanstrålat i bland annat projektet E.S.T. Symphony med orkesterarrangemang av Hans Ek.
Öström, som vanligtvis baserar sin musik på mönster och melodier han plockar fram från piano, kom med sitt första album Thread of Life 2011, vilket nominerades för en Grammy. Två år senare kom albumet Searching for Jupiter, som renderade Öström Manifestpriset för bästa jazzalbum 2013.
Parachute är Öströms tredje album i eget namn, och musikerna han har omkring sig är gitarristen Andreas Hourdakis, basisten Thobias Gabrielsson och pianisten Daniel Karlsson. Det vill säga samma sättning som på Searching for Jupiter och till tre fjärdedelar densamma som på debutalbumet (där Gustaf Karlöf hanterade klaviaturer).
Musiken – åtta låtar skrivna av Öström – är lika luftig, elegant och krispig som innehållet i en flaska Billaud-Simon Grand Cru Les Preuses från 2013, och erbjuder stort utrymme för inte minst Hourdakis flyhänta gitarrspel. Att Öström i sitt komponerande hämtat näring från den amerikanske gitarristen Pat Methenys tonvärld råder ingen tvekan om (Metheny gästspelade för övrigt på albumet Thread of Life).
I musiken på Parachute inte bara vilar Methenys ande över musiken – den finns någonstans mitt i den. Till den grad att vid ett blindtest skulle Parachute kunna tas för ett album av Pat Metheny. Men snyggt är det.
Peter Bornemar
klanger och kreativt solospel
Enok
2000
(Hoob Record/ Border Music)
En ny grupp från Göteborg, döpts till Enok. Har tittat litet i uppslagsverk om namnet. Enok är en skandinavisk form av Enoch som kommer från hebreiska namnet Chanokh eller Hanokh, vilket betyder ”tillägnad”. Namnet är gammalt och nämns i bibeln på två personer som levde före syndafloden. Jodå, gruppen musiker har också de lång erfarenhet inom jazzmusiken och är således långt ifrån några nya namn inom jazzmusiken. Här finns nämligen Thomas Gustafsson sopransaxofon, Göran Klinghagen gitarr och Anders Kjellberg trummor. Alla välkända namn vid det här laget inom jazzmusiken således. Den yngste i kvartetten, Fabian Kallerdahl har också han låtit tala om sig för skickligt spel under det senaste årtiondet.
Musiken beskrivs i releaseblad associera till sägnen om slaget vid Galvsjön med två 1600-tals skepp. De väljer att lita till magin och mystiken som väcker känslor. Visst, magin och mystiken finns i Enok´s musik men medverkande må ursäkta för jag som lyssnare finner inte ett endaste dugg av nämnda sägen. För mig är det nutida jazzmusik med förankring tillbaka mot sjuttiotalet förmedlat genom skickligt spelade instrument. Det är nyskapande musik, sprungen ur nuet när tangenten och strängen anslås, stockarnas dans över trumman och när röret i saxofonen sätts i vibration, all den här musiken skapas. Melodiskt vacker med fast förankrad grund som stundtals tar flyktiga turer på lätta vingar runt grundtemat.
Det är musik skapad i nuet uppfattar jag det jag hör. Från det så attraktivt eggande förstaspåret Cesium där Thomas Gustafssons sopran, Göran Klinghagens gitarr och Fabian Kallerdahls klaviaturer jublar till virvlande trummspel från Anders Kjellberg hela låten genom. Det är helheten, det tätt slimmade samspelet, fylld av angenäma klanger som sitter där nära nog perfekt som är Enok´s styrka även om det också bjuds kreativt mycket bra solospel. Som i O.M, där Klinghagen, Kallerdahl och Gustafssons instrument glöder, understödda av Kjellbergs så aktivt spelade trummor. Och så är det i samtliga nio spår. Den bluesfyllda Scan och den visionära mjukt vackra Sjöfågeln och Roxy, spelad i balladtempo, har alla samma innebörd som mer tempostarka Circle och rytmiska titellåt 2000.
Dynamisk jazz i tiden som engagerar.
Thord Ehnberg
rymmer spänning och energi
Emil Strandberg
&c.
(Bandcamp)
Det går knappast att anklaga trumpetaren Emil Strandberg för att vara yvig och påträngande i sitt spel. På nya albumet i eget namn (titeln är en ålderdomlig förkortning av et cetera), det tredje i raden tillsammans med gitarristen David Stackenäs och basisten Pär-Ola Landin, håller sig Strandberg till samma lågmälda tonläge som tidigare; i musik som närmast kan beskrivas som ett kammarspel med öppningar för improvisation.
Samma uttryck återspeglas för övrigt även på de digitala (streambara) album med jazztolkningar - Trio 14 (tillsammans med Landin och trumslagaren Konrad Agnas) och Duo 15 (med Landin) - som Strandberg gjorde efter More Music for Trumpet, Guitar and Bass.
Av de tolv kompositionerna på &c. står Strandberg själv för sju och samtliga i trion för två. Därutöver finns här ett stycke av pianisten Jonas Östholm, en version av standardlåten Alone Together samt en särpräglad tolkning av slutkoruset Abstractions and Lyricism från Henry Purcells opera Dido and Aeneas.
Även om tonläget genomgående är dämpat finns i musiken en spänning och energi som de tre aktörerna på ett raffinerat sätt lyckas hålla oförlöst. Det kollektiva lyssnandet står i händelsernas centrum, liksom en öppenhet för en nyansrik dialog som knappast behöver noteras i ett partitur.
Peter Bornemar
vackra harpatoner
Trilobit
Brutus
(Do Music Records/Plugged Music)
Harpa torde vara ett synnerligen ovanligt instrument I jazzsammanhang. Åtminstone har inte jag hört den förut. Någon enstaka gång möjligen har harpa funnits med när det gäller mycket stora orkestrar och i pompöst stora orkesterarrangemang. Som här i mindre besättningar tror jag Trilobit är unik för här möter vi således instrumentet i det lilla trioformatet spelandes jazzmusik genom uppsalabon, harpisten Stina Hellberg Agback.
Med i gruppen förutom Stina Hellberg Agback, med harpans mjukt vackra toner finns Simon Svärd gitarr, oftast elförstärkt utgörande ”spetsen” i musiken samt Karl Jansson mjukt följsamma trummor. Ett lyriskt fint samarbete, som dock kan hetta till i viss mån stundtals. All musik har skrivits av Simon Svärd, förutom ett spår, Svart och guld som bär Stina Hellberg Agbacks signatur.
Genomgående stämningsfullt vacker musik som bjuds med elgitarrens litet hårdare ton ställd mot de så mjukt vackra toner som lockats ur harpans strängar av Stina Hellberg Agback. Från det så musikaliskt spännande första spåret Varsel, fram till och med de två avslutande, visionärt drömmande vackra balladerna Efterklang och Mars passerade. Däremellan finns en titel med luftigt lätt sommarljuv musik i glittrande toner i en melodi passande döpt till Sötnos. Kolerakyrkogården och eftertänksamt sökande Sjömannen, fylld med lyrik i vackra toner. Spräcker upp i tuffare spel med attack gör Konstant automat, med fritt improviserad musik.
Visionärt vacker musik i den melodiöst vackra tonskalan som dominerar är det bestående intrycket i skivan.
Thord Ehnberg
inspirerad av Billy Eckstine
Mats Almgren
Sings Billy Eckstine
(Oh Yeah Records/Border)
Mats Almgren är anställd vid Göteborgsoperan som bassolist och frilansar då han mest sjunger Wagner roller. Nu tillsammans med sina bröder basist Owe Almgren och saxofonist Björn Almgren, som det var tjugo år sedan de senast musicerade tillsammans, utger han en cd med musik vi förknippar med sångaren och under fyrtiotalets mitt storbandsledare Billy Eckstine. Opera möter jazz således, inget unikt men är ändå litet udda. Här blir det dock ett bra möte där Mats Almgren med samma röstläge som sin berömda föregångare hade under fyrtio-femtio talet.
Mats Almgren har således precis samma mörka kraftfulla röst som Eckstine och som passar utmärkt till de elva melodier skivan innehåller och till en del vi känner från Billy Eckstines repertoar under hans glansdagar i mitten av fyrtiotalet. Här finns också instrumentalt mycket skickligt spel med riklig mängd soloinpass från alla. De båda nämnda bröderna Björn och Owes respektive saxofoner och bas samt Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg piano och Göran Kroon trummor. Med utmärkt spel i How High the Moon, Send My Baby Back to Me och Tell Me Pretty Baby där tempot befinner sig bland det snabbare och där Almgrens röst och frasering är i linje med Eckstines. Och den så bluesfyllt vackra Jelly, Jelly och Ev´ryday I´ll Fall In Love, har blivit mina ”bästisar” bland titlar i balladtempot. Välkända My Foolish Heart som inleder cd:n, dock litet väl utstuderat långsam och blir något ”seg”.
Kombinationen jazzinstrumentalister och operasångare har tidigare förekommit med varierat resultat. Här dock godkänt, speciellt bland låtar där det svänger friskt.
Thord Ehnberg
andaktsfull som rykande svängig
Henrik Gad Quartet
For You
(Imogena/Border Music)
Skivdebuterar under sitt namn gör saxofonist Henrik Gad med kvartett. Han kommer ursprungligen från Härnösand men bor numera i Värnesborg. Började spela saxofon redan som åttaåring och har därefter skaffat sig en gedigen utbildning och har vid det här laget varit verksam som jazzmusiker i många år. Arbetar som frilansmusiker och på kulturskolan i Trollhättan. Har bland mycket annat spelat med Bohuslän Big band, kvartetten Fredar som fått internationell framgång med sin debutskiva Irukandji samt med i Diggiloo-bandet. Skickliga medmusiker i den egna kvartetten har Gad i pianist Simon Westman, Jon-Erik Björänge trummor och Mattias Grönroos bas.
Gruppen bildades 2012 och nu är det således dags för skivdebut med sju av titlarna även skrivna av Gad, plus den inom jazzkretsar välkända Expedition 721, signerad Börje Fredrikssons. Henrik Gad Quartet har ett fräscht sound med touch av 60-talets jazzmusik, förankrad i dåtida John Coltrane/Sonny Rollins med fler tenoristers anda. Rykande up-tempo starka Is My Hair Straight, Planka och Song for Walter, med tufft spel från hela kvartetten, med idéfyllt solospel invävt från Westmans piano i sololäckerheter och Gad´s tenor glöder i varje spår, pådrivna av Björänges alerta trummor och Grönroos precisa bas.
Titelmelodin, en innerligt vackert spelad ballad, visar Henrik Gad på stort andaktsfullt lyriskt spel med skön ton i tenoren rakt genom och de övriga instrumenten vävande fina mönster runtom. I smått funk-rykande Blues for Sven samt Expedition 721 där basist Grönroos även får komma till tals med bra solospel, svänger det så tilltalande bluesfyllt så man som lyssnare vill dansa med. Allt avslutas med en något annorlunda musik mot det övriga. Skivans andra ballad, som Gad betitlat Skaven, med smakfull stråkbas i inledning och Anna Lundqvist röst som här tillkommit, involverad i den kollektiva tonbilden.
Thord Ehnberg
Sex kreativa röster förenas i
frustande energi och lekfull fantasi
Anna Högberg Attack
Attack
(Omlott/Musicloversrecords)
Altsaxofonisten Anna Högberg är en av de nya och verkligt stora profilerna på den tyvärr alltför undangömda svenska frijazz- och improvisationsscenenen. Hon tilldelades 2013 Sveriges Radios pris Jazzkatten i kategorin Årets nykomling, och tog samma år även del av Jazzkattpriset i kategorin Årets grupp till Mats Gustafssons maffiga storband Fire! Orchestra, där hon är medlem.
Högberg ingår även i trion Dog Life (med trumslagaren Mårten Magneford och basisten Finn Loxbo), i kvartetten Se & Hör (DIG-recension) och i kvintetten Pombo (DIG-recension
I samband med Stockholm Jazz Festival 2013 fick hon möjlighet att bilda sitt dreamteam, sextetten Anna Högberg Attack, som förutom henne själv utgörs av Elin Larsson och Malin Wättring på tenor- och sopransaxar, Lisa Ullén på piano, Elsa Bergman på bas och Anna Lund på trummor. Ett fenomenalt band format av sex starka personligheter, tillika sex kreativa röster som knyter sig samman i musik präglad av frustande energi och lekfull fantasi i en synnerligen smakfull kombination.
Efter ett antal bejublade konserter och turnéspelningar kommer nu ett efterlängtat album med Anna Högberg Attack. Även om det förstås är hopplöst att på vinyl eller cd försöka knöka in det visuella, den dynamik och den lekfullhet som bandet utstrålar live är albumet förträffligt.
Här finns nio sinsemellan synnerligen varierade kompositioner, varav samtliga utom Elsa Bergmans Skoflikargränd är skrivna av Anna Högberg. Gemensamt för alla stycken är en fast struktur eller melodistämma som sällan får vara helt i fred, utan vänds och vrids på och ibland används som studsmatta för utflykter mot nya kraftfält.
Med tre magnifika rörblåsare i fronten kan bandet formera en unison kraft som när det går som vildast till (Borderline) kan spräcka det mesta. Medan frontlinjen i andra låtar till stora delar också svarar för den trygga melodilinjen (Lisa med kniven).
Om jag tvingas välja favoriter här får det dock bli det lika vemodigt klagande som brutalt forcerade titelspåret Attack, och den suggestiva låten Familjen med sin vemodigt intagande melodi som framkallar bilden av ett möte mellan Duke Ellington och Ennio Morricone.
Peter Bornemar
mer vidsträckt tonlandskap
Tonbruket
Forevergreens
(ACT/Naxos)
Efter tre i positiv mening rätt skruvade album i gränslandet mellan jazz, artrock, och folkprogg visar basisten Dan Berglund, gitarristen Johan Lindström, keyboardisten Martin Hederos och trumslagaren Andreas Werliin upp en något annorlunda sida på bandets fjärde album.
Utmynnande från den musik Berglund, Lindström och Hederos skrev för Dramatenföreställningen av regissören Aki Kaurismäkis film Mannen utan minne är det tonlandskap Tonbruket rör sig i på Forevergreens än mer vidsträckt. Inspirationen från jazz finns där, men är inte tillnärmelsevis lika påtaglig som den från å ena sidan kärnfull avant-, kraut- och hårdrock, å den andra en form av folkromantik som målas upp med både breda och smala penslar.
Gästartister på skivan är Ane Brun (röst), Per Texas Johansson (basklarinett), Anna Högberg (barytonsax) och Martin Holm (tenorsax), men har inte några överdrivet framträdande roller utöver att bidra till det rika utsmyckandet som genomsyrar de elva låtarna.
På ett album som spretar i lite väl många riktningar finns dock två verkliga höjdpunkter i form av den mjukt böljande Polka Oblivion och den vemodiga Sinkadus.
Peter Bornemar
innehållsrika kompositioner
Örjan Hultén Orion
Fältrapport
(Artogrush Rec./ Plugged Music)
Örjan Hulténs saxofoner har vi tidigare hört i egna skivor sedan 2002 och ingående i många andra grupper genom åren. Till exempel med Jeanette Lindström och Fredrik Norén Band under nittiotalet och på senare tid tillsammans med Johan Berkes grupp och Bosse Brobergs Nogenja likaväl som i den skiva Filip Augustsons skivdebuterade med under eget namn. Augustsson som finns med i gruppen Orion som Hultén leder.
Nu har Örjan Hultén med sina saxofoner och grupp Orion lämnat en fältrapport från jazzmusikens värld. Och det är både skön och spännande rapport han förmedlar genom sina och gruppen instrument. Med femtiotalets jazzmusik i botten vidgar han musiken mot friare former och i andra kulturers uttryckssätt. Vilket vi för den delen hört många göra, men ändå är Hultén på ett personligt plan i sitt musikskapande.
All musik är också skriven av Hultén. Samtliga åtta kompositioner innehållsrika med variation till innehåll. Med inspirerat spel från hans båda saxofoner, sopran och tenor, likaväl som av hans medmusiker Adam Forkelid piano, Filip Augustsson bas och Peter Danemo trummor. I perfekt samspel, lyhört för varandras intentioner från första spåret Akrobat, med spännande dynamiskt spel med sopranen ridande på toppen i ensemblen och Forkelid i mycket bra solospel. Smått vemodiga Etyd I och med lätt österländskt tema i Etyd II, som dock båda luckras upp i den dynamiska attityd vi finner i de flesta titlarna. Sitter ihop som en suite gör Fru Rosenthals Dod, Makarna Quangel och rytmiska Moderskeppet. I fina övergångar och i bra spel från samtliga både vad det gäller ensemble eller solospel. Karin Maria, innerligt bluesfylld – med fin övergång i likaledes bluesfyllda Sixto (For Benjamin Mendjelloul).
Sammanfattningsvis mycket bra spel från samtliga med Hultén och Forkelid som mesta solisterna. Dynamiskt jazzmusik där vi även skymtar lyrik.
Thord Ehnberg
med kryddstark huvudrätt
Daniel Karlsson Trio
At the Feel Free Falafel
(Brus& Knaster/ Playground)
Daniel Karlsson med sin tredje jazztrio cd på lika många år. Den första, Das Taxibåt kom 2013 följt av Fusion for Fish, som erhöll P2:s Jazzkatten årgång 2014 och belönades med Orkesterjournalens Gyllene skiva 2015. Nu således det tredje albumet från trion, betitlad At the Feel Free Falafel.
Precis som i de två tidigare, modernt dagsfärskt inriktad triojazz spelad av en homogen trio som känner varandras intentioner mycket väl. Med Daniel Karlssons klaviaturer mestadels i förgrunden i tätt samarbete med Christian Spering, som ersatt föregående skivors Kristian Lind på bas samt Fredrik Rundqvist trummor och percussions. Och därtill lägger Daniel en ljudmatta från orgel, synth och mellotron i många av skivans nio titlar. Som i inledande Chilly Chili, där tonerna från dessa instrument porlar som en yster vårbäck. Folke Bengtsson Won a Trip, fylld av intressanta rytmiska figurer ur Rundqvist trummor och Spering i skickligt solospel tillsammans med Karlssons piano, som är en läckerhet här likaväl som i alla spår i skivan.
Tilltalar i hög grad gör också den så innerligt vackra och meditativt smakfulla Two Blocks Awa. En ”andningspaus” till den i övrigt litet mer tuffa attityden som musiken i övrigt har. Och cd:n blir därigenom en smakrik anrättning av kryddstark huvudrätt som honungslen efterrätt som frestar lyssnarcentrat. Daniel Karlsson trios recept på deras Falafel helt enkelt.
I Viggo´s Veggie och avslutande rytmiska Recycling Society tillkommer Andreas Hourdakis gitarr medan Rebecka Karlsson spelar violin i likaledes rytmiskt gungande The Daily Döner. Två som dock bara vidgar tonbilden marginellt. Trions musik med den personliga tonbilden, med eller utan biinstrument, och det skickliga solospelet från de tre, Daniel, Christian och Fredrik torde vara bland det mest intressanta inom dagens svenska jazzmusik.
Thord Ehnberg
våra mest spännande musikskapare
Lina Nyberg
Aerials
(Hoob Records/Border)
För ganska precis två år sedan recenserade jag här på DIGJazz Lina Nybergs album The Sirenades, som fick den träffande rubriken ”Skönhet, elegans, nyfikenhet, uppkäftighet i ett och samma paket”.
The Sirenades var den första delen i en trilogi som nu följs upp med Aerials, också det ett dubbelalbum, där hennes inspiration från fåglar, kosmonauter och andra flygare fångats i musik som fördelats på två skivor med undertitlarna Space respektive Birds.
På Space presenterar Nyberg synnerligen särpräglade versioner av standardlåtar som Fly Me to the Moon, Where Flamingos Fly, Skylark och Bye Bye Blackbird uppbackad av sitt förträffliga band med gitarristen David Stackenäs, pianisten Cecilia Persson, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Peter Danemo samt, i två av låtarna, Vindla stråkkvartett.
Musiken är underfundigt nydanande, och tar sig när de är som allra bäst – dels i tolkningen av Bye Bye Blackbird men framför allt i bandets/Nybergs egen komposition Migration - Motacilla Alba – en frihet som vad gäller särprägel och patos inte står exempelvis en ikon som Tim Buckley efter. Den lyhördhet som genomsyrar samspelet musikerna emellan är genomgående magnifik, och inte minst David Stackenäs delikata gitarrspel imponerar oerhört.
Skivan Birds är av kammarmusikalisk karaktär, där Nyberg ackompanjeras av stråkkvartetten Vindla i nio stycken arrangerade av henne själv och där hon själv komponerat samtliga utom Like a Sick Eagle, som den amerikanske tonsättaren Charles Ives skrev 1922. Inramad av violiner, viola och cello från Caroline Karpinska, Maria Bergström, Elina Nygren och Gerda Holmquist skänker Lina Nybergs livfullt mångfacetterade röst den melodiska musiken både elegans, romantik och dramatik, och förser den – som i den snygga The Kite – med såväl rytmik som en udda touch.
Med detta sitt 17:e album befäster Lina Nyberg sin position som en av de absolut mest spännande och nytänkande sångerskorna tillika musikskaparna i landet.
Peter Bornemar
och oförutsägbarhet
Swedish Azz med vänner
& Gilbert Holmströms Sextett
Fåglarna
(NotTwo Records)
Inspirerad av Hitchcocks film Fåglarna från 1963 komponerade Gilbert Holmström tre år senare ett grafiskt stycke med samma namn som på den här 12-tumsvinylen framförs i två tämligen olika versioner. På den ena sidan i en knappa sex minuter lång tappning av Gilbert Holmströms sextett med bland andra Lars Löfstedt på trumpet och Clas Fehling på piano i en fri och kraftfullt utmanande inspelning från en studio i Göteborgs konserthus 1967.
På skivans andra sida presenteras Fåglarna i en dryga tio minuter lång version av Swedish Azz med vänner i en inspelning från Rönells bokhandel i Stockholm 2013. Upplagan av Swedish Azz utgörs här av Mats Gustafsson (barytonsax), Kjell Nordeson (vibrafon), Dieb 13 (grammofon, live-teknik), Per-Åke Holmlander (tuba) och Erik Carlsson (trummor), medan vännerna är Gilbert Holmström (tenorsax) och Bengt Ernryd (trumpet).
Det är fascinerande att jämföra inspelningarna, där den senare är mer komplex och nyanserad samtidigt som båda är starka bärare av spänning, mystik och oförutsägbarhet.
Nästan så att Malgorzata Lipinskas utsökta omslagsbild i sig är värd kostnaden för införskaffandet av skivan.
Peter Bornemar
Jan löser Jan-utmaning med respekt,
finess och ypperlig stråkkvartett
Jan Lundgren
The Ystad Concert
A Tribute to Jan Johansson
(ACT/Naxos)
som frihet och möjligheter.
Lisa Ullén Quartet
Borderlands
(Disorder/Plugged)
Av alla trio- duo- och soloprojekt pianisten Lisa Ullén varit involverad i de senaste åren har hennes duo med Nina de Heney och kvartetten med trombonisten Mats Äleklint, basisten Nils Ölmedal och trumslagaren Andreas Axelsson fångat mitt öra och intresse starkast.
Med kvartetten har Ullén tidigare gett ut skivorna Big Bang och Revolution Rock (båda på etiketten Disorder, 2006 respektive 2009). Tredje albumet Borderlands fortsätter på ungefär samma våglängd, men lyfter i högre grad fram Mats Äleklint som frispråkig spanare - understödd av såväl de spännande harmonibyggen och inspirerande kluster som Lisa Ullén frambringar från pianot som Ölmedals och Axelssons lyhörda rambygge.
Bortsett från den melodiösa, närmast hymnlika avslutningen på inledningsspåret Sisters, Brothers, Here’s Another är musiken i de åtta kompositionerna här intimt koncentrerade, och bygger mer på subtila - ibland oväntade sådana - nyanser än på kraft. Omgiven av Ölmedal, Axelsson och inte minst Äleklint, med dennes sätt att med hjälp av elektronik utforska trombonens klang- och tonmöjligheter, gör Ullén musik som definierar begrepp som frihet och möjligheter.
Peter Bornemar
i högklassig omgivning
Karin Hammar FAB 4
Imprints
(Redhorn Records/Naxos)
Karin Hammars trombon är triggad och sofistikerat välljudande i den här inramningen. Skivan släpps på kollegan Nils Landgrens eget bolag. Visst andas den stundtals influenser från Nils röda instrument men den visar även ett respektingivande personligt spel. Tror mig aldrig har hört henne så till sin fördel.
Den vackra tonen lockar i huvuddelen av egna melodier och ett par inlån. Det är Milton Nascimento Vera Cruz och Steve Wonders Overjoyed kompletterar men det förtar inte Karins självständiga teman. Skivans material är homogent sammansatt och mynnar ut i en mjukt tilldragande sfär. Man’s Best Friend är ett av flera lyckokast.
Det är inte enbart Karin som skall uppmärksammas. Högklassisk assistans får hon av en välkomponerad omgivning. Där bidrar gitarristen Max Schultz till skivans klass både solistiskt och med smakfulla inramningar av trombonen. Kvartettens vackra sound får en intim klang genom lyhörda insatser av unge basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Fredrik Rundqvist. De har stora öron som passar till gruppens särpräglade framtoning.
För mig blev mötet med Karins Fab 4 en stimulerande öppnare av det nya jazzåret.
Göran Olson
närvarande rytmisk puls
Alberto Pinton Noi Siamo
Resiliency
(Moserobie/Plugged)
Efter åtta album i eget (eller under delat) namn kommer här en första utgåva med rörblåsaren Alberto Pintons nya grupp Noi Siamo, som precis som hans andra numera aktiva konstellation Nascent är en kvartett. I Noi Siamo ingår förutom Pinton själv (på barytonsax, klarinett och basklarinett) trumpetaren Niklas Barnö, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Konrad Agnas.
Musiken här, fördelad på sju kompositioner - samtliga skrivna av Pinton - av varierad längd och karaktär, spelades in live på Glenn Miller Café förra sommaren och genomsyras av energi och ett interaktivt samspel i alla skeden och på alla nivåer. Pinton och Barnö formar den melodialstrande frontlinjen medan Zetterberg och Agnas står för den grundmurade och den allestädes närvarande pulsen i musiken.
För även om det handlar om musik som till stora delar bygger på improvisation finns här hela tiden ett fundament av rytmik som gör att tankarna går till den ton- och klangvärld som framför allt den amerikanska, men även den europeiska frijazzen öppnade dörrarna till på 1960- och 70-talet.
Av naturliga skäl är det svårt att plocka ut något som sticker ut ur denna frifräsiga blandning, men den köttigt påstridiga kompositionen Kapten K, med Pinton på ilsk barytonsax, och den närmare 18 minuter långa och ur alla perspektiv intensivt utforskande Krigarens väg, är svåra att komma förbi. I den senare, där Pinton växlar mellan klarinett och barytonsax, och Barnö vrider allt som går ur sin trumpet, knyts den komplexa kompositionen ihop av Agnas och Zetterbergs fenomenala insatser.
Peter Bornemar
Magnifikt och mästerligt
när Leonard Bernstein hyllas
Nils Landgren with Janis Siegel
Some Other Time
(ACT/Naxos, cd och vinyl)
av till i mjukaste fåtöljen
Birgit Lindberg Anders Färdal Quartet
Damn that Cat
(Do Music Record/Plugged Music)
Innerligt melodiöst och mestadels sirligt vacker musik av den litet äldre jazzskolan. Det är musik för lyssnare inom swingmusikens område som pianist Birgit Lindberg och gitarrist Anders Färdal Quartet bjuder i sin nya skiva, Damn That Cat. All är så innerligt musikaliskt vackert så man som lyssnare slappar av i mjukaste fåtöljen och bara njuter av det man får höra.
Förutom nämnda två bandledare för kvartetten finns två som passar in i många av jazzens genrer, nämligen Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor och dessutom utökas kvartetten i fyra av skivans elva spår med tenorist Fredrik Lindborg som tillkommer. Och musiken blir då något ”hetare”. Framför allt i Färdals båda verk, inledande Sea Breeze och Power Cut, samt titelmelodin Damn That Cat från Lindbergs penna, med tenor/gitarr vävande sköna soloslingor med pådrivande trummor/bas i bop/swingskolans melodiska anda.
Titlarna varvas med eget skrivet material av Lindberg/Färdal och klassiker inom jazzmusiken. Som Johny Mandels och Cole Porters här känslofullt spelade vackra ballader Emily respektive So In Love, med pianot i huvudrollen. Gershwins rappare It Ain´t Necessarily So med bra solospel från Färdal och Sjöstedt. Birgit Linberg för sin del spelar sirligt elegant piano i sina egna, sprittande Tango Birgitte och med känslosam nerv i Vemod. Allt avslutas med likaledes synnerligen vackra Morgon vid Vindelälven, från Färdals penna. En njutbart vacker musikstund som bjuds av rutinerade musiker.
Thord Ehnberg
Lyhört, sparsmakat
och ytterst smakfullt
Kristin Amparo
”A Dream
(Stockholm Jazz Records/Plugged)
32-åriga Kristin Amparos vagga stod i den stora industristaden Cali i sydafrikanska Colombia. Hon växte upp i Stockholm och fick sin musikaliska fostran i, bland annat, Adolf Fredriks Musikklasser och vid Kungliga Musikhögskolan. Hennes vandring mot sångtoppen har varit ovanligt slingrig: hiphop, soul, blues i en enda osalig röra och dessutom deltagande i förra årets melodifestival. Samt jazz förstås, inklusive det mycket meriterande och ärofyllda Alice Babs-stipendiet redan 2009. Enligt en utsaga i DN för en tid sedan är Kristin ”det närmaste Sverige har till Ella Fitzgerald och Amy Winehouse i samma person”. Snacka om mångsidighet!
På ”A Dream” handlar det i alla fall om jazz och inget annat. Och Kristin krånglar inte till det – varken för sig själv eller för oss lyssnare. Inget påklistrat effektsökeri, inga våghalsiga utflykter. Bara rättfram, skenbart enkel, innerlig, ibland lätt bluesig tolkning av åtta utsökta kompositioner och dito texter. Hon har en fin, fyllig, välgymnastiserad röst och ett sätt att frasera som imponerar.
För uppbackningen på ”A Dream” svarar pianisten Joel Lyssarides, som tycks hylla samma ideal som Amparo: ”less is more”. Lyhört, sparsmakat och ytterst smakfullt alltså. Detsamma kan sägas om basisten Niklas Wennström och trumslagaren Robert Mehmet Ikiz.
Av albumets åtta välvalda låtar har jag speciellt fastnat för Jimmy Webbs fina ballad ”The Moon´s a Harsh Mistress” och Lars Janssons/Marie Winald Karlströms ”Compassion”, som är den enda som framförs på svenska. Tufft också att våga sig på Billie Holidays ”God Bless the Child” utan att falla i någon av de fallgropar det brukar innebära.
Man kan dock undra varför albumet bara tar 36 minuter att spela igenom. Nog kunde vi väl fått lite till? Fast å andra sidan är förstås betydligt angenämare att få njuta en dryg halvtimme än att lida dubbelt så länge. Ett är under alla omständigheter säkert: Kristin Amparo har kommit för att stanna!
Jan Olsson
tango och musik med säregna rötter,
Mikael Augustsson
Carne
(BullCatRecords/mikaelaugustsson.com)
Mikael Augustson är en av få musiker i Sverige som specialiserat och utbildat sig på det för den argentinska och uruguayanska tangon så typiska bälginstrumentet bandoneon. Tangomusik i modern tappning präglade också Augustsson debutalbum National Hymns (HOOB) från 2012, där han spelade tillsammans med Nils Berg, Josef Kallerdahl och Daniel Bingert under namnet DynaMike.
Tangomusiken, i en än mer experimentell form än den Astor Piazzolla utvecklade, är fundamentet även på det innehållsrika dubbelalbumet Carne, även om det bland de 15 kompositionerna (alla av Augustsson) också finns musik med helt andra – för att inte säga säregna – rötter.
Augustssons medspelare här är Johan Lindström (från Tonbruket) på gitarr och pedal steel, Jesper Nordenström (från Goran Kajfes Subtropic Arkestra) på orgel och piano, Andreas Unge på bas samt gedigna trumslagarparet Jon Fält och Christopher Cantillo. Tillsammans skapar de en maffig hybrid av ultramodern tango, elektronika, psykedelia, Ennio Morricone-parafraser, Grace Jones à la Libertango och dunkelt vemod som når sina bästa stunder i låtarna Hotel Safsaf, Angola och Drumtown.
Peter Bornemar
grupp som skapar lyckorus
Lars Lystedt Sextet
Jazz Under The Midnight Sun
(Dragon/Border
Under sextiotalet var det inte många jazzgrupper av kvalité utanför regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Men ett undantag och befogat sådant var ventilbasunisten Lars Lystedts grupp i Umeå. Den här midnattssolskivan från 1964 är ett talande exempel på att man även på landsorten kunde visa upp jazz av hög karat. Gruppens personliga stil med arrangemang av pianisten Berndt Egerblad i kombination med mycket starka soloinsatser håller även dryga femtio år senare. Det är bara att välkomna konverteringen från LP till CD. I mitt fall blev det ett lyckorus genom den energi och målmedvetenhet som gruppen visar.
I varierande laguppställningar är Lars medblåsare altsaxofonisten Lars–Göran Ulander och tenorsaxofonisten Leif Hellman. Berndt Egerblad är pianist och som nämnts arrangör och kompositör med ett undantag. Det är Charles Lloyds One For Joan. Titlar som eggar är Cook It som doftar Mingus och The Runner. Basist är genomgående Ray Karlsson. Trumslagare är Sten Öberg och Leif Wennerström. De fyndiga arrangemangen ofta med en modal touch och Lars sound i Bob Brookmeyer anda är ett lyckokast. Vilken homogen klang bandet skapade.
Den höga solistiska klassen lämnar mig inte oberörd. Lars-Görans vitala altsax är ett enda stort utropstecken. Hellmans större saxofon är lysande. Samma epitet gäller Berndts underfundiga fraser. Övriga komp med Ray Karlssons bas och Sten Öbergs mycket inspirerade trumspel är en fullträff. Tänk om Öberg hade bott sextio mil söderut! Vilka rubriker hade han då erhållit?
Göran Olson
med ljus, positiv framtidstro
Hanna Elmquist
Grund
(Elsa Rec.)
Sångerskan Hanna Elmquist har kommit med en skiva ungefär vart annat år sedan debutalbumet, Old Love New Love, spelades in 2006. Hela tiden har Björn Jansson träblås funnits med i de fyra tidigare album och han finns även med i detta, det femte i ordningen. Denna gång med eget skrivet material, både text och musik av de två, Hanna och Björn. Och allt är för första gången enbart på svenska.
Samtliga nio titlar har mycket korta titlar och handlar om vardagliga ting som vi människor befinner oss i. Allmänna saker som sorg, glädje, ilska och lycka. Inledningen är förmodligen en dröm hon har. Att få komma över till jazzlanden nummer ett, den litet monotont tunga som hon helt enkelt betitlat Amerika. Hennes röst litet ungdomlig hela skivan genom där jag får vibbar mot hur Ricki Lee Jones stundtals framtonade med sin ljust naiva sång i tidiga år. Och denna naivt ungdomliga attityd präglar även texterna.
Adam Forkelid spelar pianot med några utmärkta solon instuckna mellan sångpartierna som naturligtvis upptar den mesta av skivans speltid. Pär-Ola Landin och Daniel Fredriksson spelar utmärkt kontrabas respektive trummor samt Björn Jansson på träblåsinstrument (tenorsax och klarinett). Den klassiska sammansättningen vad det gäller jazzkvartetter således.
Mina favoriter bland albumets nio titlar är en tuff, För dom, med kraftfullt engagerat variationsrik sång och spel med bra tenorsolo och hela tiden med pådrivande basspel. De så härligt gungande Alla och Bakom molnen, strålar av ljust positiv framtidstro och den vekt vackra Säg varför och Här är lyckan, har förtjänster till text med melodisk, smått vemodig sång av Hanna.
Thord Ehnberg
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
