AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR2015 års skivor recenserade av DIGs:
Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country som
specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribentregelbundet
även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.
1 DIG= Besvikelse,
2 DIG=OK,
3 DIG=Bra,
4 DIG=Utsökt,
5 DIG=Mästerlig
( även halva diggar)
Mystik och kärvhet men också
oskyldigt trallande truddelutt
Svenska Kaputt
Suomi
(Moserobie/Plugged)
Om musiken på gruppen Svenska Kaputts debutalbum från 2012 fick etiketten psykedelisk jazzrockfusion (bland annat av medlemmarna själva), funkar samma benämning rätt bra även på uppföljaren, om än med ett tydligt tillägg också i form av skandinavisk proggrock och -jazz.
Albumtiteln är för övrigt ett resultat av att medlemmarna ägnat en hel del tid åt att lyssna på finsk musik, bland annat av Edward Vesala och Juhani Altonen, vilket explicit kommer till uttryck i Vesaaltonen, en av albumets fem låtar vilka alla skrivits av bandmedlemmarna.
Sättningen är densamma som på debuten, det vill säga med Jonas Kullhammar växlandes mellan barytonsax, klarinett, braithofon, tenorsax, oboe och flöjt, Reine Fiske på gitarr, Torbjörn Zetterberg på bas och Johan Holmegard på trummor. Kullhammar, Fiske och Zetterberg dubblerar här och där även på piano.
Musiken här präglas inte sällan av en kontemplativ mystik, där ljudbilden ibland bara utgörs av en kvidande gitarr i kombination med siren och en efterklingande baston (Vesaaltonen). Eller av en flämtande klarinett ihop med pianominiatyrer och fragmentariska inslag från trummor och gitarr (Mellantillstånd). Men den kan också vara som en oskyldigt trallande trudelutt (Gårdagens visa) som övergår i progg av 70-talsmärke (Keijsaren).
Bästa spåret på Suomi är Paroni, där den vemodiga tonerna från Zetterbergs stråkbas och Kullhammars baryton växlar över till i ett robust lunkande som i sin tur går närmast överstyr när Fiskes gitarr får ett fenomenalt frispel som Kullhammar inte är sen att ansluta till.
I jämförelse med debuten gör dock ojämnheten i materialet och den kärvhet som genomsyrar musiken att Suomi inte är riktigt lika direkt tilltalande.
Peter Bornemar
Mer jazz
på skiva
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Denna sida:
Övriga
skivsidor:
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Stan Getz
Lars Gullin
Mats Gustafsson
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Klassiska
skivomslag
Klassiska
skivomslag
Årets jazz!
DIG listar
skivfavoriterna
2014
i förnämlig omgivning
Monica Borrforrs
Hello Young Lovers
(Gazell Records/Plugged)
Monic Borrfors är en välkänd röst inom svensk jazzsång. Oftast med maken Gösta Nilsson spelandes pianot, vilket vi hört i flertalet skivinspelningar genom åren ända sedan början av åttiotalet. Och oftast har det varit med den egna kvintetten. Men vi har även hört henne i andra sammanhang. Som med Tentett och stråkar under nittiotalet och med Sweet Jazz Trio och Bohuslän Big band bakom sig un
der detta århundrades början.
Nu i nytt album, likaväl som i några av de föregående med Gösta Nilssons Trio bakom sig. Det vill säga Gösta Nilsson piano, Filip Augustsson bas och Jesper Kviberg trummor, och i några av skivalbumets sexton titlar gästsolisterna Anders Bergcrantz trumpet och Fredrik Lindborg tenorsaxofon. Musikinnehållet hämtat ur den så flitigt använda amerikanska sångboken.
Monica Borrfors har en mycket välartikulerad röst till både uttal och tonläge när hon sjunger. Allt med personlig innerlig känsla och nerv som ger mening åt melodiinnehållet och som hon därigenom förmedlar till sina lyssnare på ett utmärkt sätt. Bland det bästa här i Sonny Rollins så välkända Doxy, i långsamt härligt ”sugande” tempo med uttrycksfull sång och med gästande tenorist Fredrik Lindborg i bra solospel medan Anders Bergcrantz spelar utmärkt sordinerad trumpet i titelmelodin, Rodgers/Hammersteins välkända valsgungande Hello Young Lovers, samt Rogers/Hart´s ballad It Never Entered My Mind. Givetvis även dessa med utmärkt sång av Monica. Och de båda ”gästerna” bjuder på förnämligt spel i fler titlar.
Bland titlar tillsammans med enbart trion Nilsson/Augustsson/Kviberg, tilltalar som mest Benny Golsons swingfyllda Whisper Not och Bill Winters så tjusigt bluesfyllda ballad Paint Your Pretty Picture och i Nature Boy bjuds sång till enbart bas, vilket Monica Borrfors och Filip Augustsson klarar utmärkt med sin uttrycksfullhet till sång och spel.
Thord Ehnberg
med genuint jazzkunnande
Introducing
Joel Svensson
(DO Records Music / Plugged)
Gävlefödde gitarristen Joel Svensson är ett ungt stjärnskott inom den högt ansedda svenska gitarrjazzen. Han visar en häpnadsväckande
energi. Spelsinnet och den imponerande instrumentbehandlingen ryms i ett ord. Proffsigt. Den attityden kommer att föra Joel långt. Så bra är han. Harmonisinnet och den ypperliga tekniken är andra kännetecken.
Joels utmejslade profil är något att ta fasta på. Vågar påstå att han arbetar på ett verkligt högt konstnärligt plan med sina läckra frasering. Balansen är osviklig i alla tempon - det visar klass. Det finns ett genuint jazzkunnande i agerandet.
Ingen tvekan om att Joel är av de senaste årens intressantaste nytillskott inom svensk jazz oavsett instrument. Joel och pianisten Carl Winther har komponerat flera av skivans melodier. Inlånade välkända teman är My One And Only Love och The End Of A Love Affair. Joels medspelare håller också
Hög nivå. Danske Carl Winther är en positiv ny bekantskap som skall framhållas. Från Finland kommer basisten Johnny Åhman som
tillsammans med drivne trumslagaren Bengt Stark bildar en spänstig studsmatta för Joels fantasirika spel.
Göran Olson
Spännande, svängigt
och skönt duosamarbete,
Two Generations
Hannah & Ewan Svensson
For You
(Dragon/Border)
r
Det första duoalbumet med gitarrspelande Ewan Svensson och hans minst sagt begåvade, sjungande dotter Hannah, ”Some Favorite Things”, som kom för ett par år sedan, möttes med applåder och lovord av en enig kritikerkår. Nu är det dags för en ny leverans, och ingen lär bli besviken. ”For You” är faktiskt ännu bättre.
Att Ewan är en av vårt lands mest personliga och hörvärda gitarrister, vet vi sedan länge. En rad förnämliga skivor på Dragon-etiketten med trio och kvartett är bevis nog. Men att höra honom tillsammans med Hannah är något alldeles speciellt, eftersom han här får anpassa sina uttrycksmedel på ett lite annorlunda sätt. Med sin imponerande teknik och rytmiska säkerhet gör han naturligtvis det alldeles utmärkt. Men vad som framför allt frapperar är det intuitiva samarbete som förmodligen hade varit omöjligt, om det inte hade varit så att Ewan och Hannah hade känt varandra utan och innan. Dessutom märker man också en innerlig respekt och värme i det musikaliska umgänget.
Hannah är säkerheten själv. Hon intonerar oklanderligt och har en skön känsla för de texter och melodier hon framför. Och hon är – i motsats till en del av sina kollegor – en genuin jazzsångerska, som vågar chansa och ta ut svängarna ordentligt. Hennes ordlösa improvisationer, som hon klädsamt ransonerar, är perfekta, och blir extra roliga att ta del av med Ewans lyhörda, snabba och effektiva gitarrkommentarer.
Av albumets 14 nummer kan elva med lite god vilja betraktas som jazzstandards, medan Hannah och Ewan har bidragit med varsin egen låt och förfärdigat en tillsammans. Ewans bidrag, den halsbrytande ”Short Talk”, har vi tidigare hört på två av hans egna plattor, Meeting” från 1996 och ”Streams” som nådde oss några år senare. Men den har aldrig tidigare låtit som den gör här. Helfestlig! Minst känt av ”standardnumren” är måhända ”Better Than Anything”, som den gamle Kingston Trio-basisten/gitarristen Buck Wheat skrev tillsammans med sin kollega Bill Loughborough. Men bäst är ändå trion Leonard Bernstein-Betty Comden-Adolph Greens vackra ”Some Other Time” ur 40-talsmusikalen ”On the Town”.
”For You” är en spännande, svängig och skönt annorlunda platta som livligt rekommenderas.
Jan Olsson
Se även intervju med Hannah Svensson och recensioner tidigare skivor
Fräsch kvartett med förträffliga
solon och effektivt samspel
Mathias Algotsson
Home at Work
(Slingan Musik/Bengans)
På sitt senaste album, det femte i ordningen, har pianisten Mathias Algotsson uteslutit trummor i den kvartett han presenterar. Det är sällan man gör det när två blåsare ingår. Gruppen får här en annorlunda profilering med ett intresseväckande sound. Trumpet spelar Karl Olandersson, saxofonist är Klas Lindquist och Svante Söderqvist är kontrabasist. Det är en fräsch kombination som Mathias lanserar i de egna kompositionerna. Melodierna som han skrivit har en tilltalande knorr som passar in i blåsarparets intrikata samspel. Vilket bra par kan man lätt konstatera!
Egentligen hade Mathias sin trio i bakhuvudet när han skrev musiken men han upptäckte att kompositionerna passade bättre i kvartettformat. Säger inte emot då slutresultatet är förträffligt. Karl Olandersson och Klas Lindquist gör rader av anslående solon. Deras ensemblespel är
effektivt och går på räls. Hade inte väntat mig något annat heller. Här finns klass och utstrålning som inger respekt. Det kan även gälla hela produktionen.
Göran Olson
vågar vara obstinat och utmanande
Parti & Minut
Dålig sikt och regn
(El Dingo Records/Plugged)
Det har gått fyra år sedan den frejdiga trion Parti & Minut kom med albumet Från klart till halvklart (länk till recension?). Nu är den tillbaka med ett nytt väderrapportbetitlat album, som i 11 låtar och med en speltid runt 35 minuter blandar och ger friskt mellan New Orleans-jazz, barnmusik och fri improvisation. En form av kvalitativ underhållningsmusik med stark färg och särprägel, och som inte väjer för ett humoristiskt och naivt uttryck.
Parti & Minut utgörs av Johan Norin på trumpet, Per Åke Holmlander på tuba och Christopher Cantillo på trummor. Tre fantastiska musiker i en väl sammansvetsad brunnstrio som vågar vara obstinat och utmana, som gärna testar och omformulerar och som trivs väldigt bra med att vara lite obekväm utåt.
Johan Norin står bakom sex av kompositionerna. Bland annat den inledande Blues för oss med sitt härligt ettriga och rappa trumpetspel, den lekfulla Tjocka och den mambosvängande Två och…lite till. Låten Baktanke är en klurig komposition av Holmlander som efter en inledande ramsa övergår i en rytmiskt pulserande melodi som attackeras av frenetiska trumpetfanfarer.
I tolkningen av Sam Rivers Dazzle pågår en ursinnig dialog mellan Cantillos trummor och Norins trumpet när Holmlander bryter in med sin lugnande tuba, som dock blir lite mer brutal när Norin backar ut och bara Cantillos trummor är kvar.
Här finns även tolkningar av Sonny Rollins John S och Arthur Blythes For Fats/Mama Mae, som passar trion utmärkt att bygga improvisationer runt. Liksom av Kalaparusha Maurice McIntyres African Walk, där Norin ger sig på att spela dubbeltrumpet.
Parti & Minut gör angelägen musik med oberäknelighet som signum. Därför går det inte heller att förutspå vilken väderlekstyp som står på tur för nästa album.
Peter Bornemar
såväl storstadspuls som landsbygd
Petter Bergander Trio
The Grand Dance
(Brottby Records)
Pianisten Petter Bergander debuterar med intryck från både storstäder och landskap över hela världen. Allt från skyskrapor till gatukök och den svenska folktonen säger han sig ha inspirerats av i sitt skrivande av musiken till debutalbumet. Musik som han låter oss höra i trioformatet tillsammans Martin Höper kontrabas och Robert Mehmet Sinan Ikiz trummor. Dessutom har Bergander lagt till keyboard, elektronik och röst i några av skivans tolv spår.
Musiken börjar litet försiktigt med pianot i upprepande tema till kraftfull rytmik från trummor och brusande stråkbas och elektronik i inledande No Ninja. Med avbrott för ett parti gnistrande jazzmusik. Den bergfast kraftfulla rytmiken är förankrad hela skivan genom. Framför allt från Ikiz stundtals kraftfulla trumspel, som tillsammans med Höpers bas bildar bergfast grund för Bergander som äger så gott som allt solospelandet.
Man kan associera mycket till det man hör här. Storstadens hårda puls ute i världen helt klart likaväl som i vissa stunder vacker landsbygd någonstans i vårt land. Det senare speciellt i några av de avslutande spåren. Som bäst gör sig trion när det spelas helt akustiskt och som allra bäst de smått högtidligt allvarliga One och Rapid Mountain, som båda fått ljust vacker betoning. Som en svensk sommaräng fylld med prästkragar. Stramt hållna Wedding Song har också den fått den lyriskt vackra ådran. El Encuentro med den sydamerikanska rytmiken samt med litet hetsigare ingrediens i storstadsinfluerade Cliff Jump med synnerligen taggade trummor har även de mitt gillande.
Förutom Berganders skickliga solospel bjuder också Höper utmärkta sologlimtar och tilltalande stråkbas i några av skivans tolv spår.
Thord Ehnberg
med allvar och kreativitet
Emil Brandqvist Trio
Seascapes
(Skip Rec./Plugged Music)
Allvarlig, synnerligen mjukt vacker musik spelar trummis Emil Brandqvist med sin trio. Nordiskt sval musik, som det finns fler företrädare för inom skandinavisk jazzmusik. En sliten klyscha måhända som ofta används i dessa sammanhang för den här sortens musik. Men här helt befogad för den passar alldeles utmärkt och fler ingredienser finns. Som influenser från europeiska barockmusiken till exempel, som vi kan identifiera i några av skivans elva titlar, där alla, förutom två, bär Emil Brandqvist signatur som kompositör.
Emil Brandqvist trio består av förutom hans så mjukt pådrivande trumspel av Tuomas Turunen sansat skickligt spelade piano och den som har stor del av tonbilden och har skrivit de två spåren, Sillonen lennän och Savotta. Tredje triomedlemmen, Max Tornberg spelar kontrabasen med självklar känsla här. I några spår tillkommer Johan Asplund flugelhorn, Martin Brandqvist flöjt och klarinett samt Nils Börén även han klarinett och förgyller upp triospelet mot mer bredare mustig klangbild.
Emil själv med sitt synnerligen måleriskt lågmält drivna spel får komma till tals ordentligt med attackerande men fortfarande ändå sansat pådrivande spel med solo i Savotta. Provocerande med en enda grundton rakt genom i Den sista isbjörnen, som det broderas skickligt runt om både till ensemblespel och solistiskt. Stormsvala, menuettliknande till utformning och avslutande Grimsholmen samt katedralt högtidliga Havsanemoner, sirligt vackra skönheter där man även skymtar drag av den svenska folktonen.
Trion en samspelt grupp som funnits till i ungefär tio år vid det här laget och därmed känner varandras intentioner mycket väl till spel där gästande musiker flyter in utmärkt. Hela skivan andas denna allvarliga prägel och kreativt mjuka musikalitet som helt klart tjusar lyssnaren.
Thord Ehnberg
Vänder ut och in på varenda
melodi på sitt alldeles egna sätt.
Bengt Hallberg
Solo
(Gazell)
Det här albumet med vår nationalklenod Bengt Hallberg spelades in av entusiasten och ljudmagikern Lars Johansson i Västerlövsta kyrka i Heby en tisdagskväll i oktober 2012. Alltså mindre än ett år innan Bengt, åtminstone i lekamlig bemärkelse, lämnade den här världen. Och repertoaren är ungefär den som vår blågule ädelmusikant för det mesta brukade glädja sin publik med sedan den lika efterlängtade comebacken ett år tidigare efter ett decenniums tystnad. Det vill säga en salig blandning av evigt gröna amerikanska örhängen uppblandade med lite franskt, tyskt och, inte minst, svenskt - plus givetvis den ofrånkomliga ”Dinah” på sluttampen.
Visst, Bengt var 80 fyllda den där kvällen i Heby och hade kanske tappat en del av spänsten i fingrarna. Men den andliga vigören var det sannerligen inget fel på. Hans harmoniska klurighet och förmåga att vända ut och in på varenda låt och presentera dem på sitt alldeles egna sätt var i gott förvar. Likaså all den värme och humor som alltid kännetecknade det han gjorde. Aldrig har väl Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” svängt ens hälften så mycket, och aldrig har vi haft en aning om att ”Lyckan” av Martin Koch (inte Erland von Koch, som det står på konvolutet) var så oändligt vacker - och dessutom så lämplig för jazzbruk! Men Bengt, han visste. Och de fenomenala tonartsbytena i potpurrierna ska vi bara inte tala om…
För några år sedan fick vi ta del av en liknande solokonsert med Hallberg från Jazzens Museum (Four Leaf). Den var bra, men ”Solo” är ännu bättre, framför allt ljud- och redigeringsmässigt. De bägge plattorna kompletterar varandra under alla omständigheter alldeles utmärkt. Trots en liknande repertoar har de bara avslutande ”Dinah” och ”Stardust” gemensamt. Fast som vanligt ville förstås inte Bengt spela likadant två gånger. Inte ens när det gällde gamla ”Dinah”.
Albumtexten är skriven av Bengts vän, kollega och elev, Jan Lundgren. Den är ytterst läsvärd och dessutom lite provokativ. På sluttampen får vi skribenter och lyssnare oss ett litet tjyvnyp som kanske kan vara värt att begrunda.
Jan Olsson
i Ornette Colemans jazztradition
Makross
Kapitel 2 – Vilken lycka
(Havtorn Records/Plugged)
Malmöbaserade kvartetten Makross skivdebuterade 2012 med albumet Det är inte så lätt, vars något spretiga framtoning har dämpats något på gruppens andra album, följaktligen betitlat kapitel två. Musiken uttrycker fortfarande ett rätt starkt släktskap med den jazztradition Ornette Coleman gav form åt, men kompositionerna är mer utmejslade och står i ett skarpare fokus på uppföljaren.
Sättningen är intakt, med Rasmus Nyvall och Jens Persson på saxofoner, Andreas Henningsson på bas och Kristoffer Rostedt på trummor. Dessutom gästspelar Maggi Olin på piano i tre av albumets åtta spår, vilket ger gruppen ett tillskott av harmonier, inte minst.
Olin medverkar dock inte på albumets två bästa och mest originella låtar, Nuke och Siggis, där också det genomgående fina frontspelet från Nyvall och Persson är som mest distinkt.
Peter Bornemar
Det sprudlar av lustfylld och
spänningshöjande kreativitet!.
Per Texas Johansson
De långa rulltrapporna i Flemingsberg
(Moserobie/Plugged)
Det var hela 16 år sedan rörblåsaren Per Texas Johansson kom med sitt förra album i eget namn, Man kan lika gärna leva, som gavs ut 1999 på EMI-etiketten Kaza. Därefter utbildade han sig till och jobbade som narkossjuksköterska fram till 2014, men spelade under tiden med bland andra Torbjörn Zetterberg, Bo Kaspers orkester och Barry Guy.
Nu är Texas emellertid tillbaka med ett alldeles förträffligt album fyllt av musik som sprudlar av lustfylld och spänningshöjande kreativitet. Det generöst tilltagna innehållet utgörs av 16 låtar, där Texas skrivit samtliga utom två kortare stycken, och alla är bärare av ett alldeles eget uttryck både vad gäller form och stämningsläge.
Minst lika bidragande som det varierade materialet är till den originalitet albumet utsöndrar är sättningen, som förutom Texas Johansson själv - som växlar mellan olika klarinetter, engelskt horn och tenorsax - utgörs av Mattias Ståhl på vibrafon och marimba, Konrad Agnas på trummor samt de två gästspelarna Jonas Lindström på steel guitar och Fredrik Ljungkvist på tenor- och barytonsax.
Tillsammans åstadkommer de makalös musik som både förmår överraska med oväntade klangkon
traster och svänga med besked i nya mönster. Det är svårt att plocka fram enskilda höjdpunkter när det dräller av dem, men det förträffliga mötet mellan klarinett, marimba och steel i låten Bevakad av tusen vakter, Texas mäktiga kontrabasklarinettspel i stycket Tjuven, den rafflande swingduetten mellan Ståhls vibrafon och Texas klarinett i Smålänningen och den mellanösternpsykedeliska stämningen som frammanas i låten Skuggan är några av dem.
Albumet släpps både på cd och en dubbelvinyl som fått fyra extraspår och releasekonserten äger rum på Fasching 14 oktober i samband med Stockholm Jazz Festival.
På tal om albumtiteln så är den längsta rulltrappan i Stockholms tunnelbana (och även den längsta rulltrappan i Sverige) inte den i Flemingsberg, utan den vid stationen Västra skogen i Solna.
Peter Bornemar
och swingfylld jazzkänsla
Carin Lundin
What Now My Love
(Prophone Rec. / Naxos)
Carin Lundin är en väletablerad jazzsångerska inom svensk jazz. Hon lät sig höras redan under slutet av åttio och början av nittiotalet, när hon gick jazzlinjen vid Musikhögskolan i Stockholm och samtidigt sjöng jazz med bland annat med Sture Nordin på Bolaget och med Loffe Norman på Stampen som 1991 resulterade i ett program i SVT1. Har turnerat flitigt och 2007 utsågs Carin Lundin till Stiftelsen Jazzens Museums första mottagare av Anita O’Day-priset.
Hon har tidigare kommit med fyra cd album. Debutalbumet From Dusko to Dawn kom 1997 och den senaste, Smulor och parafraser spelades in 2008. Nu, sju år senare, släpps således den femte inspelade skivan betitlad What Now My Love. Materialet hämtat från många av jazzens storheter samt några egna verk. Musikerna, Johan Setterling trumpet, Mathias Algotsson piano, Mattias Welin bas och Daniel Fredriksson trummor fanns även med i föregående utgåva och i två av spåren i denna cd tillkommer Dicken Hedrenius trombone.
Carin Lundin sjunger med kontrollerad innerlighet, härlig timing och swingfyllt med traditionell jazzkänsla. Så som vi hört just Anita O´Day framtona under femtiotalet. Visst, Carin Lundin har ändå personlighet i eget uttryck med variation och det är inte fråga om något plagiat av nämnda storhet. Det visar hon redan från första fraserna i Arlen/Koehiers så välkända och skönt gungande Get Happy likaväl som efterföljande, Bècaud/ Sigmans What Now My Love, som fått bli skivans titel samt Van Heusen/Cahns innerligt vackra ballad Second Time Around.
Två spår signerade Carin Lundin, sjungna med inneboende värme är Do Be Mama där vi skymtar så smått carribbean rytmik och den avslutande Tribute to Miss A. Är det månde Anita O´Day som åsyftas? Baby Won´t You Please Come Home har fått drag av den äldre glada jazzskolans ingrediens medan Just Squeeze Me, But Please Don´t Tease Me, är mycket personligt tolkad både till spel och sång där kompositör Duke Ellingtons intentioner helt lyser med sin frånvaro. Allt med mycket elegant sansat solospel från Johan Setterlind och Mathias Algotsson instuckna i de skickligt skrivna arrangemangen.
Thord Ehnberg
tar eget grepp på svenska folkvisor
Oddjob
Folk
(Caprice/Naxos)
Jazzmusiken har många infallsvinklar. En är folkmusiken vilket vi vid flertalet tillfällen fått höra i skivor genom åren. Vem minns inte pianisten Jan Johanssons fingerfärdiga utflykter över tangenterna vid otaliga tillfällen. Främst då hans inspelning av ”Jazz på svenska” och Musik genom fyra sekler. Fler är Bengt Arne Wallin, Bengt Hallberg, Georg Riedel med flera, som gett uttryck av folkmusiken i sitt komponerande och spel. Och en inspelning jag minns med välbehag är Art Farmer/Jim Halls ”Visa på anorlunda vis”, som utkom 1965. Nu har gruppen Oddjob sällat sig till denna skara och ger sin version med folkmusikens påbrå.
Men vänta er inga traditionella folkvisor spelade av gruppen. De har botaniserat i Svenskt visarkiv och funnit material som de vidareutvecklat till sin musik och det uttryck som just Oddjob står för. Det är främst albumet ”Lockrop och vallåtar” som varit gruppens inspirationskälla. Och inspirerats och tolkat till utmärkt musik har de fyra, Goran Kajfe? trumpet, Per "Ruskträsk" Johansson saxofoner, klarinett och flöjt, Daniel Karlsson piano och crumar orgel, Peter Forss kontrabas och Janne Robertsson trummor.
I Folk inryms den vemodiga kärvhet som finns i folkmusiken, och även den varma närhet till det folkliga äldre livet fylld av stillhet och romantik genom vad vi förknippar med vallåtar. Det är fornnordiskt helt enkelt. Oddjobs särpräglade musik där de bygger upp ett spänningsmoment i varje spår, förenat med den så vackra folkmusiken är enastående.
Sju titlar, alla benämnda Folk med ett nummer efter, som alla har egenart till uttryck. Allvarligt andaktsfull inledning med Folk #1, övergående i tät intensiv kreativt musikskapande, som återgår i det alvarliga temat mot slut. Fortsättningen har samma attityd i melodiös vacker musik. I stramt hållna Folk #3 och i avslutande #7, med både vallåtens säregna röst och instrument i betoning medan det hettar till dramatiskt i Folk #5, och #6 som även har swingfyllt innehåll. Allt smakfullt elegant spelat efter Oddjob´s intentioner med folktonens lockrop svävande runt om.
Thord Ehnberg
kommer in och stjäl föreställningen
Daniel Franck
The Hangout
(Stunt)
Daniel Franck, 36, är numera en av Danmarks mest anlitade basister, något som säger en hel del. Åtminstone om man är bekant med kvalitén på just basister i vårt sydvästra grannland. Dessutom är han faktiskt inte dansk utan svensk och lillebror till tenorsaxofonisten Tomas, även han naturaliserad köpenhamnare sedan åtskilliga år. Trettio stycken närmare bestämt. Daniel har man på sistone kunnat höra i och omkring den danska huvudstaden tillsammans med ädelmusikanter som Carsten Dahl, Fredrik Lundin, Jacob Fischer, Lars Jansson, Kirk Lightsey, Kurt Rosenwinkel, Tootie Heath , Joey Calderazzo, George Garzone och Eric Alexander, för att bara nämna några i den långa raden. Men först i nu har han gjort sitt första album under eget namn. På tiden, verkligen!
Den kvartett som Daniel presenterar på ”The Hangout” består av två ungerska medlemmar: den unge tenorsaxofonisten Gabor Bolla – vars cd ”Find Your Way” (ACT) har väckt stor uppståndelse i europeiska jazzkretsar – och den ypperlige pianisten Robert Lakatos, som numera har hela världen som arbetsplats, samt den amerikanske trumslagaren Lewis Nash, som säkerligen inte behöver någon närmare presentation. På tre av skivans sju nummer är även brorsan Tomas med.
Den repertoar som Daniel valt att presentera består av fyra egna kompositioner, Wayne Shorters ”Black Nile”, Chris Woods ofta spelade ”The Blues Walk” och Richard Rodgers vackra ballad ”Little Girl Blue”. På något sätt känns det ibland som om kvartetten består av två halvor, Daniel Franck och Lewis Nash å ena sidan och de bägge ungrarna å andra. Franck med sitt mycket stadiga, rytmisk vitala, spel och Nash med sin svängglädje och fenomenala teknik passar varandra som hand i handske. Och att Bolla, som låter både Griffin och Shorter, och den ytterst välansade och smakfulle Lakatos känner varandra utan och innan är alldeles uppenbart. Tillsammans utgör de fyra under alla omständigheter en suverän kvartett.
Men så var det detta med Tomas Franck som, med all den auktoritet, melodiska fantasi och energi som nästan bara han besitter, rasar in tre låtar från slutet och mer eller mindre stjäl hela föreställningen. Hans meningsutbyten med Bolla i ”Little Girl Blue” är en fröjd att få ta del av. Och hans fullständigt oemotståndliga spel i Chris Woods outslitliga ”The Blues Walk” är av en klass som vi sällan finner på den här sidan Atlanten. Åtminstone sedan Dexter Gordon tystnade.
Jan Olsson
val för storbandsjazz
Lasse Lindgren
In a Big Band Atmosphere
(Imogena/Border)
Lasse Lindgren är en utomordentlig förstetrumpetare, förmodligen en av de vassaste och tekniskt mest begåvade vi har haft i vårt land. I den rollen har han förgyllt åtskilliga orkestrar, både egna och andras, genom åren. Inte minst var han en gnistrande färgklick i Sandviken Big Band för några år sen.
På ”In a Big Band Atmosphere” har Lindgren förenat sig med H.R.T. Jazz Orchestra, vilket ska uttydas som kroatiska radions och TV:s egen jazzorkester. Dessutom har han beslutat att man tillsammans ska spela enbart kompositioner ur ABBA:s repertoar, vilket knappast var någon särskilt god idé. Låtarna av paret Benny Andersson-Björn Ulvaeus (som genomgående får sitt namn felstavat) passar sällsynt illa för jazzbruk. Den ende som har lyckats med konststycket att omvandla ABBA-musiken till något vettigt i jazzväg (eller näst intill) är, vad jag kan påminna mig, Nisse Landgren.
Bandet låter hyfsat och spelar med en imponerande precision. Men arrangemangen är för det mesta trista och överarbetade med undantag för Adrian Drovers ”Gimme Gimme Gimme” och Niclas Ryds korta men effektiva ”Fernando”-snutt. Lindgren spelar själv, inte oväntat, alla trumpetsolon förutom att han trakterar flygelhorn, superbone, ventiltrumpet, digeridoo (ett uråldrigt australiensiskt träblåsinstrument) och diverse slagverk. Några medlemmar i bandet, ett par saxofonister och pianisten Joe Kaplowitz, får också visa upp sig, även om det blir alltför sällan. För det mesta är det alltså det lindgrenska cirkustrumpetandet som dominerar solistutrymmet. Och det blir beklagligtvis mer akrobatik och pyroteknik än musik.
Nej, den här plattan hade både vi och Lasse Lindgren klarat oss bra utan.
Jan Olsson
smakfullt och personligt
Hans Olding
Sigurdur Flosason
Projecto Brasil!
(El Dingo Records/Plugged)
Den brasilianska musiken med flera av landets kompositörer exponeras här på ett intimt sätt. Melodivalet kommer från kända kompositörer som Antonio Jobim, Moraes de Vinicius och Milton Nascimento. Musikerna som tyr sig till bossa novan och dess varianter är gitarristen Hans Olding, rörblåsaren Sigurdur Flosason och cellisten Pordis Gerdur Jonisdottir, båda från Island, basisten Morten Ankarfeldt samt slagverkaren Ola Bothzén.
Tillsammans tar de sig in på ett övertygande sätt in i det rytmiska landets själ och hjärta. Det skapas en personlig tolkning som ger brassemusiken en speciell klang. Speciellt när cellon ligger i ljudbildens framkant. Bothzéns och Ankarfeldts spel bidrar också till den rytmiska pregnans som ramar in Oldings och Flosasons mjukskira spel. De sistnämnda har också arrangerat de närgånga luftiga melodierna på ett smakfullt sätt.
En konstellation att följa upp.
Göran Olson
med füll kraft fångar lyssnaren
Torbjörn Zetterberg
och den stora frågan
om liv och död
(Moserobie/Plugged)
Efter förra årets album med Torbjörn Zetterberg och den stora frågan, som hade samma titel som bandet och var en av mina absoluta favoriter bland svenska jazzskivor 2014, är han nu tillbaka med ett nytt album med samma suveräna sextett. Det vill säga med honom själv på bas, Susana Santos Silva på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Jonas Kullhammar på tenorsax, flöjt och braithophone (ett hopbygge av två sopransaxar), Alberto Pinton på barytonsax och flöjter samt Jon Fält på trummor.
Albumet består av åtta okonventionella kompositioner som alla skrivits av Zetterberg och formar en slags svit, även om det inte är uttalat. Tre av styckena är korta, och har mer formen av interludier (Knut utan slut, Saker överallt och Kontorsmusik), medan de övriga fem utgör albumets egentliga substans. Och precis som på fjolårets album handlar det om en substans som med full kraft fångar lyssnandet.
En hel av den varan finns i såväl Vad är inte en metafor, ett klagande stycke med magnifikt spel från framför allt de båda rörblåsarna och Santos Silva på trumpet, som i Säkra tvivel med sina fanfarer som omgärdar frispel från flera i bandet.
Men det är framför allt på vinylvariantens sida två som det spräcker upp rejält. I den gynnsamt påträngande låten Vad är det som dör grundar Äleklint med ett härligt mustigt solo innan Pinton och Kullhammar ger sig i en saxduett som formar sig till en spräckduell av det slag som numera sällan hörs i svensk jazz.
I stycket Innan & efter, som genomgår många mäktiga metamorfoser och rymmer lysande solofrispel från Kullhammar och Silva, går det att spåra referenser både till Albert Ayler och Ornette Coleman. Men det är annars Charles Mingus kompositoriska ande som svävar, om än högt, över Zetterbergs musik. Vilket här framgår tydligast i den avslutande och klurigt ödesmättade Springa runt i hjul, som Zetterberg enträget matar fram i en hastighet som snarast är att betrakta som lunkande.
Peter Bornema
som tycks ha hjärtans roligt
Vocation
På svenska
(Gason/Naxos)
Sånggruppen Vocation har varit i farten i ungefär tio år vid det här laget och har, tillsammans med relativt nybildade Vocal Jazz Unit, på ett utsökt sätt fört Gals & Pals-traditionen vidare. Medlemmarna heter Helena Insulander, Ulrika Zettersten, Josefin Siljeholm, Johan Lundgren, Jonas Åman och Rolf Pilotti och ”På svenska” är deras fjärde album sedan skivdebuten 2006.
Vad som gör att man omedelbart tar Vocation till sitt hjärta är att alla sex, ytterst välljudande medlemmar i gruppen tycks ha hjärtans roligt när de sjunger. De fullkomligt sprudlar av sång- och svängglädje. En annan anledning till att man gillar dem är, att de har haft det goda omdömet att anlita förstklassiga arrangörer, som tycks vara väl förtrogna med gruppens kapacitet och musikaliska böjelser. På sin nya skiva, med enbart svenska texter, har Vocation låtit Mats Hålling, Örjan Fahlström, Mats Engström, Anders Niska, Gene Puerling, och Monica Dominique stå för partituren. Dessutom har man dammat av ett par ”gamla” Gals & Pals-arr av Lasse Bagge och låtit Helena Insulander stå för bearbetningen av ”Vinter i skärgårn” (”Younger than Springtime”), även det en låt som en gång stod på Gals & Pals repertoar.
Några nummer, bland dem Alice Babs gamla örhänge ”Swing It, Magistern”, avverkas a cappella – givetvis med bravur. Annars står saxofonisten/klarinettisten Klas Toresson, pianisten Martin Landström, basisten Martin Sjöstedt och trummisen Daniel Fredriksson för svängiga såväl bak- som förgrunder mellan varven. Och i en låt, Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, dyker minsann även Lill Lindfors och Filip Jers upp vid solistmikrofonen.
Förutom att vi får oss till livs en rad fina kompositioner, svenska och amerikanska om vartannat, får vi även en påminnelse om vilka fullständigt underbara textförfattare vi har varit bortskämda med i vårt land: Cornelis, Olle Adolphson, Owe Thörnqvist, Beppe Wolgers, Lars Forssell, Povel Ramel och Hasse å Tage.
Det här är en skiva man mår bra av!
Jan Olsson
mellan två personligheter
Caecilie Norby & Lars Danielsson
Just the Two of Us
(ACT/Naxos)
Dansk-svenska äkta paret Caecilie Norby-Lars Danielsson känner varandra väl och förstår instinktivt varandras intentioner. Det märks med all önskvärd tydlighet i det här albumet. Därför är det – åtminstone ett litet tag – spännande att följa deras lyhörda samarbete på duo-albumet ”Just the Two of Us”. Men efter ett tag känns det faktiskt lite småtråkigt. Och dessutom pretentiöst.
Visst, Danielsson spelar bas bättre än de flesta, förutom att han här också visar att han även behärskar cello (enbart pizzicato), gitarr och marimba. Dessutom är han en utomordentlig kompositör. Och att Norby är en personlig och fascinerande sångerska visste vi också sedan tidigare. Men ändå är det något som fattas, känns det som. Till exempel temperament och nerv. Kanske också medverkan av ytterligare någon eller några begåvade medmusikanter för att skapa mer omväxling.
Av albumets tretton sånger har paret Danielsson-Norby skrivit åtta, tillsammans eller var för sig. De fem återstående numren har de lånat av Joni Mitchell (”Both Sides Now”), Abbey Lincoln (”And It´s Supposed to Be Love” och “Wholly Earth”), Danmarks egen nationaltonsättare Carl Nielsen (“Wondrous Story”) och Leonard Cohen (“Hallelujah”). Bäst har de faktiskt lyckats med det egna materialet, till exempel Danielssons “Libretto Cantabile”, ett stycke vi har hört tidigare i en annan tappning, och Norbys fina komposition ”Sad Sunday”. Men nog kunde de väl varit lite mer äventyrslystna!
Jan Olsson
med många musikinfluenser
Holger Horizon
(Do Music Records/Plugged Music)
Holger Horizon kallar sig en Uppsala baserad fusionjazzgrupp som spelat in vid två tillfällen. Skivan är tillkommen att hedra minnet av musikern och kompositören Håkan Larsson som gick bort sommaren 2012. Han var tillsammans med saxofonist Roland Keijser gruppens ”frontman”. Dubbel-cd:n har tillkommit i studio hemma hos gruppens trummis Tor-Björn Jönsson i Nåntuna februari 2010, samt live på Bistro Hijazz i Uppsala september 2007.
Musiken variationsrik med influenser från andra musikgenrer. Kompositioner från Håkan Larsson likaväl som från Roland Keijsers penna mixade med andra kompositörers noterade verk. Personligt präglade i varje spår av albumets 26 titlar där det är musik med härligt ”sväng” i samtliga. Solistiskt tycks Roland Keijser med sina saxofoner och flöjter och gitarrist Håkan Larsson ha ett aldrig sinande idéflöde att ösa ur. Några med rak jazz är Stavgång där tenor och gitarr löder rappt häftiga toner. Sång till Anders och Gengäld likaledes med rikt flödande spel ur tenor och gitarr och i gungande Iväg, bildar sopransaxen härligt solopar med gitarren. Även om de två har det mesta solospelet i dubbel cd:n så bjuds sologlimtar från trummis Tor-Björn Jönsson och de båda alternerande, med den pondus som elbasen ger, Peter Jansson och Tove Brandt. Flöjtens trolska ton är ingrediensen i balladerna Ellen David från Charlie Hadens penna och Håkan Larssons så vackra Solen lyser än, samt hans Advent, med synnerligen läckert solospel från honom.
Med folktonen svävande i många. I Kungsängsvisa och givetvis i Gånglåt efter Isakes Ola Bluespolska, där Håkan Larsson i båda bjuder idérikt solospel tillsammans med elbasist Peter Jansson. Avatar, samt gamla goda Billie Holiday förknippade Lady Sings the Blues har visans spröda klang som så fint övergår i Bröllopsmarch från Vågå, i balladens tecken ur flöjt/altsax till mjuk gitarr och ackompanjemang från bas/trummor. Som i sin tur övergår i den så fräckt spräckfyllda Vågor från Håga. I glada Ta Ximeomata är det österländska påbrået påtagligt. Musik spelad med innerlig känsla och inlevelse.
Thord Ehnberg
och solister som glänser
Patrik Boman
Ambivalent
(PB7/ Plugged)
Basisten och kompositören Patrik Bomans nya skiva finns på CD och vinyl. Den innehåller sju spår där Patrik har bidragit med tre av melodierna. Gruppen skiftar utseende från trioformat och upp till oktett.
Patrik är en tydlig anhängare av Paul Chambers basspel och han är en snillrik solist. Det märks i The PC Theme av Chambers och Miles Davis. Titlarna av Patrik är Melancholy Albert, Helio och DE som är ett bonus spår. I vinylutgåvan finns den inte med. Carmichaels Star Dust är ett glänsande spår. Samma gäller den smarta sammanslagningen av Evidence och Of Just You Just Me.
I On The Sunny Side Of The Street står Patrik för temats presentation. Det är ett nummer med Göran Strandberg som pianist och trumslagaren Sebastian Voegler. Trion spelar även i Melancholy Albert.
Flitigast pianist är Peter Nordahl men Carl Orrje och Göran Strandberg flikas in. I skivans varierade grupper hörs rörblåsarna Per
”Texas” Johansson, Karl Martin Almqvist och Amanda Sedgwick. Trumpet respektive trombon spelar Karl Olandersson och Magnus Wiklund. Magnus Persson är percussionist. Ypperlige gitarristen Max Schultz gästar i Helio och i den enstaviga DE. Sammantaget har Patriks arrangemang och personliga musiker en spirit som imponerar.
Göran Olson
Rytmiskt, harmoniskt, klurigt.
Dur och moll i en enda röra!
Filip Jers Quartet Plays Swedish Folk
(Schmalensee Produktion)
Snart 30-årige högskoleexaminerade munspelsvirtuosen Filip Jers från Höör är ett unikum i svensk musik. Att med bestämdhet placera in honom i någon speciell genre är ungefär lika omöjligt som onödigt. På många sätt påminner han om Jan Johansson, som glatt stod över etiketter och föreskrifter. Fast i grund och botten är han nog ändå jazzmusiker…
På ”Plays Swedish Folk” är släktskapet med Jan Johansson tydligare än någonsin tidigare. För här är det gamla folklåtar som gäller, några välkända och andra okända. Sådana som man kan få höra om man har tur och vågar sig iväg till någon av de spelmansstämmor som brukar hållas lite här och var i Sommarsverige. Det handlar alltså om polskor, valser och marscher i långa banor, den ena rytmiskt och harmoniskt mer klurig än den andra. Dur och moll i en enda röra alltså. Men Jers och hans mannar, gitarristen Henrik Hallberg, basisten Johan Lindbom och trumslagaren Wille Alin som i ett par nummer avlöses av Niclas Lindström, behandlar de väl valda låtarna – arrangerade av Filip med viss assistans av sina lagkamrater - med stor respekt. Även om de givetvis serverar dem på sitt alldeles egna sätt: lekfullt, fräckt och kärleksfullt. Precis som äkta spelmän alltid har gjort.
Ett par av låtarna – för här handlar det verkligen om låtar och inget annat - känner vi igen från Jan Johanssons Jazz på svenska: ”Brudmarsch efter Lars-Höga Jonke” och ”Visa från Järna”. Den senare får vi till och med i två vitt skilda versioner. ”Slängpolska efter Bruun”, som inleder plattan, har vi däremot aldrig hört tidigare. Men nu glömmer vi den aldrig. Jisses så det svänger! Undras just om flöjtspelemannen Johan Jakob Bruun från Kävlinge visste att den kunde låta på det viset. En annan höjdare, bland många, är den ångermanländska, mycket vackra ”Brudmarsch från Ullånger”, nedtecknad för nästan precis hundra år sedan av en man vid namn Verner Lidbom. Det tackar vi honom hjärtligt för. Tolv välvalda låtar, samtliga från Sverige utom en vals från finska Lappträsk, får vi oss till livs på det ytterst välproducerade albumet, där inte bara musiken är utmärkt utan även innehållet i texthäftet.
Jers trakterar såväl ”vanligt” kromatiskt munspel som diaktoniskt dito och basmunspel. Samtliga av märket Suzuki utifall någon undrar. Det gör han med sedvanlig bravur, fullt av ädelt musikanteri, äventyrslusta och svängglädje. Och att Toots Thielemans fortfarande har en alldeles speciell plats i Filips hjärta märks tydligt mellan varven. Henrik Holmberg är ett utmärkt komplement. Hans utsökta ton, hans fina teknik och goda smak är perfekt i sammanhanget. Även Johan Lindbom och Wille Alin passar idiomet som hand i handske. Ytterst välspelande Lindbom får också några tillfällen att visa upp sig i helfigur, och det gör han alldeles ypperligt. Men vad som framför allt frapperar är samförståndet och leklynnet i gruppen. Förutom det faktum att våra gamla spelmanslåtar och jazzen har betydligt mer som förenar än skiljer.
Lite senare i höst ska gruppen visa upp dig här och var på våra jazzklubbar. Det lär kunna bli festligt värre. Fram med bebopbaskern och knätofsarna!
Jan Olsson
bett och häftig sväng
Berger/Knutsson/Spering/Schultz
Blue Blue
(Country & Eastern / Naxos)
Slagverkare Bengt Berger är en personligt färgad musiker vi kunnat följa under flera årtionden. Tidigt sjuttiotal i grupper som Arbete & Fritid, Rena Rama. I egna inspelningarna alltid med tonalt speciellt uttryck där påbrået från afrio/asiatisk musik ofta varit en ingrediens likaväl som den svenska folkmusiken skymtat. Första egna två spåren kom under vinyltiden utgivna under sista hälften av sjuttiotalet på duo med Kjell Westling rörblås. Nästa årtionde kom inspelningar med grupperna Bitter Funeral Beer Band och Chapter Seven med mera samt nittiotalet med Roland Keijser. Med trion tillsammans med basist Christian Spering och saxofoinist Jonas Knutsson, utgavs första inspelningen även den under nittiotalets sista hälft. Allt med personligt präglad musik.
Nu har Bengt Berger således lagt ytterligare en instrumentröst till trion han startade för cirka tjugo år sedan, nämligen gitarrist Max Schultz. Musiken, tolv titlar skrivna av kvartettmedlemmarna varav nykomlingen Schultz presenterar sig med fem kompositioner. Tre vardera från Berger/Spering penna och Knutsson en. Musiken har tyngd och mer västerländsk jazzinriktning mot tidigare trioskivor, i lyriskt melodisk vacker tonskala som även har intensivt bett och häftig sväng. Läckert samspel i bra arrangemang och Schultz har en stor del av tonbilden med ypperligt solospel i den så bluesfyllda titellåten Blue Blue likaväl som Beyond och sprudlande lekfulla My Sequence.
Berger låter sina trummor virvla så fint fritt i bakgrunden såväl som mer framträdande roll som i den fri form inspirerade Kim´s Corner. Spering, förutom skickligt basspel, låter oss också höra ett udda instrument i jazzsammanhang som heter Tar shehnai. Ett indiskt stränginstrument med en ”ljudtratt” fäst på resonanslådan som Spering spelar i sin komposition med samma namn, vilket ger speciell tonbild. Knutsson för sin del spelar sina tre rörblås, sopran, alt och barytonsax med jublande briljans i många av de tolv titlarna. Som allra bäst i läckra redan nämnda titellåt Blue Blue samt Old & New Blues och den häftigt oförutsägbara Maximum där även Bergers alert pumpande trumspel är förträffligt.
En komplett grupp som bara växer vid varje genomspelning
Thord Ehnberg
och ibland lite småroligt
Fredrik Ljungkvist/Mattias Hjorth
Past in Present (Kopasetic/Naxos)Det sägs att saxofonisten/klarinettisten Fredrik Ljungkvist och basisten Mattias Hjorth är spelkamrater sedan barnsben, det vill säga sedan drygt fyra decennier. Det är säkert sant. Åtminstone låter det så. Samspelet och samförståndet är nära nog telepatiskt. Och båda har ett ut präglat melodisinne och tycks vara snudd på pedantiska. Inga onödiga toner, total instrument kontroll och lagom mycket leklust.
På ”Past in Present”, som är duons första skivutgåva men förmodligen inte den sista, har herrar Ljungkvist och Hjorth delat broderligt på kompositörskapet, fyra låtar var. Av dem tycker jag mest om Mattias alster. Speciellt inledande ”Presley Left Town” är en pärla, en skön melodi som nästan skriker efter en text. Fredriks betydligt friare ”X2000” är en annan höjdpunkt på skivan. Fast varför han kallat sin komposition just ”X2000” är lite svårt att förstå. Det är väl beteckningen på ett av våra snabbtåg. Och är det något som kännetecknar låten, så inte är det att den går snabbt. Fast det gör å andra sidan sällan SJ:s tåg heller, när man tänker efter…
Musiken på ”Past in Present” är varsam, melodisk, eftertänksam, lättillgänglig och avspänd, lite lagom fri och ibland lite smårolig. Men trots albumets relativt korta speltid, drygt 43 minuter, är det lite svårt att hålla intresset vid liv ända in i mål. Kanske skulle duon rent av ha kunnat vara lite elakare? Det ska bli intressant att höra den live!
Jan Olsson
Nutida, traditionsrikt storband
med “sprakande” solospel
Jakob Norgren Jazz Orchestra
feat. Jonas Kullhammar.
Pathfinding
(Wime Rec/Border )
Jakob Norgren Jazz Orchestra debuterar. Ja, till namnet men vi har i tre tidigare inspelningar hört i stort sett samma manskap under ledning av barytonist, klarinettist Jakob Norgren. Då under namnet Jakob Norgren Big Band Splash. Och ljudbilden är också likartat. Storband som det svänger om vare sig det är fråga om up-tempo eller ballad, med läckra soloinpass från någon av bandmedlemmarna. Dessutom finns här en speciell solist, nämligen Jonas Kullhammar med sin tenorsaxofon i ”sprakande” solospel i fem av skivans sex spår.
Musiken enbart egna verk denna gång, skickligt skrivna och arrangerade av Jakob som läckra storbandsverk. Inte tillkrånglat svåra utan smakfullt. Här finns bluesfylld ådra, smidig elegans likaväl som tyngd och i några av spåren finns en aning av formuleringar man associerar till självaste Duke Ellingtons skrivsätt. Närmast då i den avslutande två-delade Secret Walks, som är vad man kan kalla ett jazzsymfoniskt verk. Engagerat skickligt uppbyggd, framför med precision av hela orkestern och så då Jonas Kullhammar solospelande så elegant invävt i arrangemanget.
Jonas Kullhammar som redan i första spåret, titellåt Pathfinding, tillsammans med trombonist Mats Äleklint ”spräcker” upp i bra solospel och anger därmed tonen för hela skivan. De båda möts igen i praktfullt växelspel som en uppslupen konversation i den så härligt blues och swingfyllda Parade och med efterföljande uttryckfullt klarinettsolo av Kai Sundqvist. Allvarliga Some Kind of Dancing, läcker till orkestrering, med känslofullt solospel från trumpetare Jonne Bentlöv och sansat bra bas solo från Lars Ekman.
Nutida storbandsjazz med traditionen i botten helt enkelt, som tilltalar den breda lyssnarskaran av storbandsjazz.
Thord Ehnberg
delar kärleken till folkmusiken
Thomas Tidholm/Jonas Knutsson
Orsa by Night
(Country & Eastern/Naxos)
Det är inte alls ett så konstigt möte som det kan låta, detta mellan poeten, dramatikern, musikern med mera Thomas Tidholm och saxofonisten Jonas Knutsson. Visserligen är det över 20 års åldersskillnad dem emellan, men sedan flera år tillbaka delar de en kärlek till folkmusik - som bland annat kommit till utryck genom den gemensamma skivan Himlen har inga hål från 2007.
Tidholm är kanske mest känd för sitt skrivande av barnböcker, teaterpjäser, kåserier och dikter med mera, men har även ett musikaliskt förflutet som saxofonist i rockgruppen International Harvester i slutet av 60-talet.
På Orsa by Night spelar Jonas Knutsson saxofoner, slagverk och keyboards medan Tidholm spelar klarinett och reciterar i tolv melodier som alla är bärare av en vemodig folkloristisk tonklang, dock utan att det handlar om utstuderad folkmusik. Även om det traditionella urspunget bara går att utläsa i fyra stycken, vilar det nedärvda tungt också över de melodier som bär Knutssons och/eller Tidholms signum.
Även om Tidholms berättande röst är ett vitalt inslag i musiken är åtta av melodierna helt instrumentala, med snygga arrangemang som ofta låter blåsstämmorna dubbleras. Tidholms texter utgör dock huvudfaktorn på albumets två mest fängslande inslag, det innehållsmässigt rysliga stycket Nu är det sommar samt det struttande avslutningsstycket Sorglösa vals. Det sistnämnda serverat på ett sätt som onekligen för tankarna till ärevördiga Gunder Hägg/Blå Tåget.
Peter Bornemar
Högkvalitativ pianojazz
i storstilad omgivning
Jan Lundgren
A Retrospective
(Fresh Sound)
Förutom en rad Sverige- och Japan-producerade skivor har vår blågule mästerpianist Jan Lundgren spelat in 16 album - varav nio under eget namn - på den utmärkta och mycket ambitiösa, spanska Fresh Sound-etiketten, som idag distribueras över hela världen. Samtliga dessa, med ett enda undantag, är producerade av legendariske Dick Bank i Los Angeles. Undantaget, ”Stockholm Get-Together!” från 1994, producerades faktiskt av Jan själv.
Nu har Bank komponerat ett lika förnämligt som omväxlande samlingsalbum med sin specielle gunstling Lundgren. Han har valt ut tolv nummer ur tio av sina egna Fresh Sound-produktioner, inspelade mellan 1995 och 2003, och har valt att servera dem i kronologisk ordning. Här får vi möta Jan helt på egen hand, på trio och tillsammans med storheter som Bill Perkins, Conte Candoli, Herb Geller, Andy Martin och, inte minst, Arne Domnérus och pianokollegan Pete Jolly.
Att gå in på något särskilt nummer känns onödigt, eftersom allt är recenserat tidigare då originalutgåvorna nådde oss. Men duoinspelningen av ”Barney Goin´ Easy”, eller ”I´m Checkin´ Out Go´om Bye” som den också brukar kallas, med Domnérus på klarinett är något alldeles extra. Den är hämtad ur albumet ”Dompan”, som Arne själv betraktade som det bästa han någonsin hade gjort på skiva, vilket sannerligen inte säger litet. Samarbetet med Jolly är också något som bör få varje vän av högkvalitativ pianojazz att jubla av lycka!
Av de basister och trumslagare som förgyller anrättningen vill jag ge några extra rosor till radarparet Chuck Berghofer-Joe La Barbera. Rosor ska också Jim Mooney ha, som har sett till att ljudkvalitén är av absolut högsta kvalitet. Han är i samma klass som sin östkustkonkurrent Rudy Van Gelder. Rosor i massor ska givetvis även idésprutan och kvalitetsvårdaren Dick Bank ha. Han är som en fotbollsmanager i högsta spanska ligan, som vet exakt vad varje spelare kan och vad han kan få ut av dem! Fast allra flest rosor ska förstås Jan Lundgren ha. Han spelar numera i samma division som sina företrädare och inspiratörer Jan Johansson och Bengt Hallberg gjorde när de var som allra bäst. Mästarklass alltså!
Slutligen: Texthäftena till Dick Banks produktioner är alltid något alldeles extra med massor av högkvalitativ och intressant information. Den här gången heter författarna Doug Ramsey, Dick Bank och – minsann – Jan Lundgren. Har du inte redan tidigare de flesta av Jans Fresh Sound-album är ”A retrospective” en nära nog nödvändig investering om du är det minsta intresse av pianojazz i allmänhet och svensk sådan i synnerhet.
Jan Olsson
ryms i någon huvudgenre
Samuel Hällkvist
Variety of Live
(Boogie Post Recordings/Plugged)
Den i Dalarna födde men numera i Köpenhamn bosatte Samuel Hällkvist hör till den skara av kreativa gitarrister vars musik inte låter sig inrymmas i någon huvudgenre. Det Hällkvist gjort i grupperna The Opposite och lim, på skivor med Lindha Kallerdahl och i olika projekt under eget namn gör honom till en glidare mellan experimentell rock, electronica, improvisationsmusik och jazz utan att fastna någonstans.
Nya albumet är på sätt och vis en pendang till 2012 års Variety of Loud, och består av nio låtar som varierar i karaktär mellan att vara esoteriskt drömmande och pådrivet pockande. Inledande stycket Greyer Melange, ett av fem som skrivits av Hällkvist själv, påminner en hel del om Henry Kaiser, en annan gränsbrytande gitarrist, medan Klopotec skulle ha kunnat vara något King Crimson åstadkommit. Vilket inte är särskilt förvånande då en av slagverkarna här är Pat Mastelotto, som spelat i många år med den brittiska rockgruppen.
Till de mest originella låtarna på Variety of Live hör Music for the Mascara Triplet, som från en mariachifärgad inledning med ordlös sång från Qarin Wikström övergår i ett massivt tunggung varvat med elektronisk xylofon. Albumets tyngsta låt är annars den avslutande Cluck Old Hen, en traditionell fiol- och banjolåt från Appalacherna, som Hällkvist omdanar till något som inte ens inbitna rockkonnässörer kan rynka på näsan åt.
Peter Bornemar
stöttas med fingertoppskänsla
Emily McEwan
In the Wee Small Hours
(Hoob/Border Music)
Emily McEwan, svensk/skotsk sångerska och kompositör som bor i Stockholm. Debutalbumet under eget namn Highland Finding, kom 2006 med en blandning av skotsk folkvisa och jazz. Hennes andra, This Place, kom 2010 innehöll enbart eget skrivet material.
Nu det tredje skivalbumet som innehåller några av trion Emily McEwan/Jonas Östholm/Josef Kallerdahl´s favoritjazzstandards inspelade lågmält live i en av bandmedlemmarnas vardagsrum. Emily McEwan håller gärna till högt upp på tonstegen i sin sångkonst. Enkelt rakt på med den ytterst lätta personlighet som hennes höga tonläge ger. Mestadels i balladform till strålande spel från pianist Jonas Östholm vars spel vi för övrigt fått njuta av tillsammans med fler svenska sångerskor med sitt så smakfulla spel. Tredje medlemmen i trion, Josef Kallerdahl spelar distinkt kontrabas. De båda instrumentalisterna har fingertopps känsla för McEwans intentioner i sin sång och blir därigenom de perfekta ackompanjatörerna här. De bjuder även sansat bra solospel i flera av skivans åtta titlar.
Något av favoriter i den nya utgåvan av Emily McEwan är de tre sista spåren bland skivans åtta där hon ger sitt utryck av den numera sällan hörda Three Coins in the Foutain, vi hörde för första gången i en amerikansk femtiotals film där det handlade om att kasta ett mynt i Fontana di Trevi i Rom, med skön balladsång i mycket långsamt tempo. Bland de i något snabbare tempo Time After time samt den avslutande allvarligt känslofulla Ae Found a Kiss, skriven av den skotska poeten Robert Burns. Även Never Let Me Go samt smått ”trixiga” End of a Love affair, har sina fördelar.
Thord Ehnberg
formad med personlig touch
Owe Almgren
I owe you listeners my music
(Oh Yeah Records/Border )
Göteborgs baserade Owe Almgren känner vi som en av de skickliga elbasisterna I vårt land inom jazzmusiken. Som för en tid sedan kom med ett soloalbum bestående av egna kompositioner uppblandat med några välkända titlar ur jazztraditionen. Nu tillsammans med många musiker i variationsrik instrumentering, stråkar, rörblås slagverk med mera. Och flera av musikerna har efternamnet Almgren vilket tyder på att det är ett musikaliskt släktskap vi får möta i toner. Och det är denna gång enbart kompositioner och i arrangemang signerade Owe Almgren.
Det är mjukt vacker musik som stundtals har engagerat bett, arrangerat med fin känsla i harmoni även om där finns motsträvande element som eggar. Redan från första spåret, som helt enkelt döpts till Öppning, smyger musiken försiktigt in i lyssnarens medvetande i upprepande tema. Mjuka stråkar ställs mot elbasens distinkta ton i flertalet av skivans nio spår. I Expression hettar musiken till med bra elbas i solo ställt mot trummor och kontrabas. Följt av mer spartanska Saknad, och en härligt gungande Little Feat, även där med elbasen som det dominerande i ljudbilden med de övriga instrumenten accentuerande runt om.
Owe Almgren bjuder på musik som andas både attackerande Jaco Pastorius och lyriskt Steve Swallow betoning. Det är helt enkelt musik formad med personlig touch där man finner små kopplingar mellan de olika styckena, som i en suite. Thord Ehnberg
majestätiskt, vackert och formsäkert
Bernt Rosengren Quartet
Ballads
(pb7/Plugged)
Att år är ett dåligt mått på ålder vet de flesta. Bernt Rosengren, 77, är ett lysande belägg för detta oemotsägliga faktum. För Bernt har fortfarande all sin musikaliska nyfikenhet, vitalitet och spontana, ungdomliga spelglädje i gott behåll. På det sättet är han på de flesta sätt densamma idag som han var för snart sextio år sedan, då han tillsammans med Stickan Söderqvist utgjorde frontlinje i Jazz Club 57. Men han har också den mognad, pondus och eftertänksamhet som bara många års erfarenhet kan ge. Så frågan är, om han någon gång har varit mer komplett som musikant än han är idag.
På ”Ballads” har Bernt valt att bjuda på enbart ballader, vilket ju – som de flesta musiker vet – ofta är en betydligt större utmaning än att ta sig an en snabb repertoar, där man ibland kan skyla över bristen på idéer med teknisk briljans. Ska man tolka en ballad måste man ”mena” varje ton och varje fras. Och det gör Bernt Rosengren. Han valt ut elva sköna, och lagom udda och utmanande, ballader ur den amerikanska sångboken plus en av Bud Powells ljuvligaste skapelser, ”Time Waits”, som en gång fick ge namn åt ett klassiskt 50-talsalbum på Blue Note-etiketten. Dem tolkar han majestätiskt, vackert, ytterst formsäkert och givetvis på sitt alldeles egna vis.
Till sin hjälp på ”Ballads”, som spelades in i maj 2015, har Rosengren sin ordinarie och mycket samspelta grupp med pianisten Stefan Gustafson, basisten Hans Backenroth (som också är albumets producent) och trumslagaren Bengt Stark. Alltså samma mannar som stod för uppbackningen på ”I´m Flying”, som tilldelades Orkester Journalens Gyllene Skiva 2010, och ”Plays Swedish Jazzcompositions”, som spelades in på Fasching våren 2011
.
Att dessa tre ädelmusikanter kan ta åt sig en hel del av äran av att ”Ballads” har blivit en fullträff är odiskutabelt. Ingen kedja är ju, som bekant, starkare än sin svagaste länk. Gustafsons introduktioner är små pärlor, i klass med sådana som Al Haig en gång skämde bort oss med, och hans solospel i, till exempel, ”If I Should Lose You” och ”Spring Is Here” återvänder man gärna till – gång på gång. Och hans lek med blockackord är något alldeles extra. Backenroth gör som vanligt inte mycket väsen av sig. Han står bara och spelar ”rätt” hela tiden, väger varje ton på guldvåg à la Haden eller Holland och ger ett sådant ovärderligt stöd som kollegan Paul Chambers var specialist på. Bengt Stark, slutligen, är smakfullheten personifierad. Han hör allt och är en mästare med vispar.
Kanske är det dags för en ny Gyllene Skiva igen?
Jan Olsson
som passar flera smaklökar
Stockholm Chamber Jazz
(Daphne/Naxos)
Att kombinera klassik musik och jazz är ett vågstycke som inte alltid lyckas. Anledningen är att musikformerna har skilda strukturer. Strikt noterad musik möter improviserad musik vilket kräver mycket av parterna. En av stilarterna kan lätt hamna i ett underläge som stryper spontaniteten i spelet. Musiken får enkelt uttryckt gå på konstgjord andning.
Tack och lov finns det berikande undantag! Ett sådant har nu hamnat på skivspelaren. Klarinettisten Staffan Mårtensson, pianisten Lennart Simonsson och basisten Jan Adefelt är musikerna i Stockholm Chamber Jazz - de har inte gått in i fällan. Tvärtom, de har fogat samman komponenterna seriöst utan ta till nötta klichéer. Här skapar musikernas närmanden till materialet intima vibbar. Ingen av stilriktningarna naggas i kanten och kommer på mellanhand.
Vid sidan av kända melodier skall arrangemangen och melodimixen hyllas. Staffans ton är eggande och ger en sober fasad. Till vardags är soloklarinettist i Hovkapellet Stockholm.
Han har också visat upp sitt eminenta spel i många internationella sammanhang. Jans spel är en läckerhet som måste poängteras. Han har också skrivit flera av arrangemangen. I pianisten Lennart Simonsson har gruppen en brygga som ger bärighet oavsett stilart.
Skivan innehåller bland annat jazzteman som There´ll Never Be Another You, Charlie Mingus bluesiga Nostalghia In Times Square, Quincy Jones Stockholm Sweetnin´ och Thelonius Monks Round Midnight. Folkmusikton finner man i Emigrantvisa och Visa från Rättvik. Andra svenska inslag är Bobby Ericsons bedårande Utskärgård. Staffan har två teman med, Västerbron och den livfulla Hommage 222.
Från den klassiska melodiboken plockas Faurés Sicilienne opus 78. Bach och Lewis samsas ödmjukt i Intervention 1 Bach/Django och Intervention 2 Eccles/Things. I Intervention 2 finns märkbara spår av Jerome Kerns All The Things You Are. Sammantaget en skiva som passar flera smaklökar.
Göran Olson
hämtat ur Billie Holidays repertoar
Tre skönsjungande damer i nya skivor. Anna Sise och Lady Lynette Koyana som båda hyllar ”Lady Day”, Billie Holiday som det i år är hundra år sedan hon föddes medan Mary Nelson tillägnar sitt album ”Onkel Wally som älskar jazzmusik”. Och där handlar det om musik hämtad ur den omfångsrika amerikanska sångboken, som ju även Billie Holiday hämtade en stor del av sin repertoar.
Anna Sise
Detour Ahead
(PB7/Plugged Music )
Anna Sise kommer med sitt tredje album. Livet för henne pendlar mellan skådespeleri och jazzsång. Två genrer som har både likheter och olikheter. Det gemensamma är att det är fråga om att uttrycka känslor. En sak hon lyckats med utmärkt i denna utgåva där det till en del handlar om att tolka några titlar som en av jazzens största, nämligen Billie Holiday sjungit. Inte ”ordagrant” så som ”Lady Da
y” sjöng utan med personlig accent i egna ord och till betoning. I Don´t Explain, Fine and Mellow, Good Morning Heartache och den här skivans titelspår Detour Ahead, för att nämna några av de vi förknippar med Billie Holiday.
Men titlar finns som åtminstone jag inte förknippar med henne. Sydamerikanskt gungande A Certain Sadnes, synnerligen personlig tolkning av St. James Infirmary samt den vackra avslutningen Why don´t You Lie, som har gospelsångens kännemärke. Dessutom finns här utmärkta instrumentalister i form av Karl Olandersson trumpet, Karl-Martin Almqvist tenorsax, Martin Sjöstedt piano, Max Schultz gitarr, fyra med fina soloinpass samt Kenji Rabson bas, Moussa Fadera trummor och Max Lorentz hammond B-3 ös i några av skivans elva titlar.
Lady Lynette &
Lasse Lundström Trio with Guests
Dig Where You´re At
(Berno Records)
Lady Lynette Koyana sjunger också hon några titlar som fanns med på Billie Holidays repertoar. Med fin känsla och det där djupa uttrycket vi fann hos den stora förebilden. Och dessa hör till denna skivas bästa spår. Den mycket långsa
mma och vackra balladen I´ll Wind samt en ”lättgungande” Comes Love, som ju båda även fanns med på Billie Holidays repertoar. Här sjungna med innerlig känsla och nerv med gästande barytonist Ed Epstein i bra solospel i förstnämnda och till enbart Lasse Lundströms bas och försynta trummor från Lennart Gruvstedt i den senare.
Nice work If You Can Get It, swingfyllt ledig sång så som jag tror alla sångerskor framtonat i. Spring Can Really Hang You Up, förknippas mer med Ella Fitzgerald än Billie Holiday, med kraftfullt teatraliskt uttryck och med gästande Måns Persson gitarr i solospel. The Lady´s In Love with You känner jag mer som Peggy Lee förknippad. Dock här som en inledande sånghyllning till Lady Day.
Mary Nelson
The Meadows Of My Heart
(Do Record/Plugged Music)
Mary Nelson, svensk/amerikansk sångerska som släpper sitt andra album där hon tar sig an sju så populära och välkända sånger ur den amerikanska innehållsrika sångboken. Mestadels sånger i den långsamma balladformen, sjungna och spelade med känsla och värme. Och det hörs tydligt att Mary Nelson tillbringat en tid som musikalartist både till frasering och röstkontroll. Med ackompanjemang av pianist
Julien Kohler, Pal Johnson bas samt Peter Fredman tenorsax och klarinett, som alla presenterar sig med stabilt bra spel och i solon.
Och även här dyker en gäst upp. Jesper M. Sjöberg med duettsång med Mary i en gungande You´re the Top. I övrigt är det mestadels fråga om sång i balladform upp till medium tempo. Och visst finns även här titlar man kan förknippa med Billie Holiday. Love for Sale samt allvarligt sjungna You don´t Know What Love Is som exempel, i mycket långsamt tempo med smått dramatisk röst/frasering från Mary Nelson. Och det är i dessa samt Nature Boy hon är till sin fördel.
Thord Ehnberg
många klanger att upptäcka
Thymeshift
Beyond Horizons
(Boogie Post Recordings/Plugged)
Förra året kom gitarristen Thomas Gunillasson med egna albumet Glashus
(DiG-recension) . Av musikerna som medverkade på den skivan finns trumslagaren Johan Björklund och saxofonisten Thomas Backman med även på debutalbumet med Thymeshift, en grupp som bildades för fem år sedan av Björklund och Gunillasson och som även inkluderar den isländske gitarristen Hilmar Jensson.
Hilmar Jensson har tidigare spelat en hel del i USA, där hans samarbete med bland andra Jim Black, Tim Berne och Chris Speed också färgar av sig i mötet med Gunillasson här. Det faktum att sättningen saknar bas gör att musikens fokus lätt hamnar på vad de två gitarristerna åstadkommer, med eller utan förstärkning av liveelektronik och samplingar. Men en hel del utrymme får även Thomas Backmans saxofonspel, som ofta uttrycks genom förlösande frispel.
Här finns totalt 13 originalkompositioner som spretar åt många håll, men med en gemensam kärna som kokats ihop av experimentell rockmusik, frenetiska riff med ansenlig tyngd och tydliga inslag av improvisation. Låtarna Lost in Transaction och Två dagar lyser starkast på lovande debut där det finns många gömslen och vrår med klanger att upptäcka.
Peter Bornemar
Funkrykande. taktfast beat
som smått förnyats
Beat Funktion
Olympus
(Do Music Rec./Pluggde Music)
Den svenska jazzfunksextetten Beat Funktion hämtar i sin femte skiva inspiration från den grekiska mytologin. Allt skrivet och arrangerat av skivans keyboardist Daniel Lantz. En skiva som skiljer sig något från tidigare skivor. De har nämligen med sig sångare för första gången. Amerikanske rapparen Dameron Elliott och sydafrikanske soulsångaren Sani Gambeze samt svenske Rebecca Laakso.
I övrigt är musiken i stort sig likt. Funkrykande taktfast beat som smittar av sig på lyssnaren. Omöjligt sitta still. Alltid är det någon kroppsdel som trummar med. Och dessutom är allt späckat med intressant melodiskt solospel som tilltalar. Från Karl Olanderssons trumpet, Olle Thunström tenorsaxofon eller någon i den så kallade kompgruppen, Daniel Lantz keyboard, Pal Johnson elbas, Johan Öijen elgitarr eller Jon Eriksson trummor. Dessutom får vi extra tillskott i form av Ola Botzén percussion, flöjtisten Charlotte Magnusson och harpisten Stina Hellberg Agback samt en stråkkvartett i några av spåren. I tjusiga Waters of Thessaly som därigenom bryter radikalt mot funkrytmiken vi vanligtvis hör och hört från gruppen. Och det gör även den vackra balladen Don´t Look Back spelad i allvarligt långsamt tempo med Olanderssons trumpet i leadstämma.
Bland sånginslagen tilltalar Where´s the Sunshine, med Rebecca Laakso sång och Magnusson i skönt flöjtsolo samt avslutande pampigt ystra Mount Olympus där även en glad folkton insmugits och där Sani Gambeze´s själfulla stämma tillkommer mot slutet. Och visst är Elliott´s rapsång perfekt till funkiga King Minos. Bland det instrumentala Karl Olandersson och Olle Thunström glänser som mest med kreativt solospel i Cimera respektive It´s About Time, medan Johan Öijéns gitarr är läcker i Viper Lady och rappa The Hydra är en av många som tilltalar i läckra arrangemang.
Beat Funktion har minsann så smått förnyat sin musik och hittat ytterligare dimension för sitt uttryck.
Thord Ehnberg
vågar gå sina egna vägar
Josef & Erika
Short Cuts/Highways
(Hoob/Border)
Mother Jack
Shout Until Our Lungs are Blue
(HearHere Records/Bandcamp)
Tack och lov för musik som vågar gå sina egna vägar och vägrar låta sig kategoriseras. Som den på de här två skivorna; presenterad av två duokonstellationer som inte har mer gemensamt än att de har sin hemvist i Sverige, att de använder vinyl som format och att de är just duokonstellationer.
Josef Kallerdahl och Erika Angell har spelat tillsammans i tolv år. Båda har sina rötter på västkusten men Kallerdahl bor numera i Stockholm och spelar med bland andra Nils Berg Cinemascope och MusicMusicMusic, medan Angell befinner sig i Montreal och ägnar mesta tiden åt egna bandet Thus Owls.
Efter att tidigare ha gjort tre album tillsammans kommer de nu med en sammanslagning av två ep: Short Cuts, som spelades in i Montreal sommaren 2013 och Highways, som spelades in i Göteborg i januari i år. På båda är Kallerdahl (bas och sång) och Angell (sång och keyboards) förstärkta med Martin Öhman på trummor.
De fyra låtarna från Short Cuts är de starkaste här. Inte minst den inledande The Colour of My Heart, där musikens klangfärg och Erika med sitt spel på autoharp gör att tankarna går spikrakt till southern gothic à la The Handsome Family. Låtarna från Highways refererar i högre grad till brittisk artpop, där det mest intressanta spåret är den starkt Robert Wyatt-färgade Give in Let Go.
Mother Jack utgörs av den Australienfödda sångerskan Casey Moir och basisten Johan Moir, som båda numera är bosatta i Göteborg. Casey Moir har ofta flera projekt igång samtidigt, alla präglade av viljan att experimentera med klanger och uttryck. Exempelvis soloakten Naked med fria röstimprovisat
ioner, duon Moco tillsammans med pianisten Naoko Sakata och gruppen Casey Moir Band, som i vintras kom med utmärkta albumet Rabbit Hole.
Tillsammans med maken Johan gav Casey 2013 ut ep:n "Presents…" och i december förra året singeln Lost, som även återgavs i form av en suggestiv musikvideo. Lost finns också med på Mother Jacks album Shout Until Our Lungs are Blue, som innehåller åtta låtar där ganska enkla melodier fylls av puls, energi och en naivistisk råkraft. Förutom Casey Moir själv på röst, trummor och glockenspiel och Johan på bas och sång medverkar i tre låtar också några körsångare.
Uttrycksformen må vara spartansk, musiken är avgjort originell och sällsamt fascinerande. Inte minst gäller det nämnda Lost och det inledande stycket Oblige.
Peter Bornemar
klingande sektioner. Världsklass!
Stockholm Jazz Orchestra
Today
(DO Music Records/Plugged)
Stockholm Jazz Orchestra firar 30-årsjubileum i år och ”Today”, inspelat mellan
november 2013 och februari 2014, är det ständigt lika intressanta storbandets femtonde album sedan starten. Det är dessutom både synnerligen helgjutet och angeläget, vilket kanske inte är så märkligt, eftersom bandet innehåller sjutton av vårt lands allra främsta jazzmusikanter – både som solister och ensemblemusiker. På en del sätt för det tankarna till den förnämliga orkester Harry Arnold ledde från 1956 och tio år framåt, det så kallade Radiobandet. Även där satt en stor del av dåtidens jazzelit, varav åtskilliga ledde egna formationer ”vid sidan av”. Harry engagerade också då och då solister och arrangörer från andra sidan Atlanten och lät sina orkestermedlemmar bidra till repertoaren med egna kompositioner och arrangemang.
Av de nio nummer som utgör ”Today” är sju komponerade och fyra arrangerade av nuvarande, eller tidigare, medlemmar i SJO. Plattan rivstartar med ett rykande, mycket fräscht opus, ”Under the Surface”, av Håkan Broström, som tidigare brukade ingå i orkestern. Här briljerar Bertil Strandberg med skönt trombonspel. Samme Strandberg visar också upp sig med den äran i Joe Calderazzos vackra ”Oracle”, oerhört begåvat arrangerad av orkesterns basist Martin Sjöstedt. Men huvudperson i just det numret är ändå Gustavo Bergalli, som spelar ljuvligare trumpet än de flesta på den här planeten.
Alldeles utsökt solospel bjuder även tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist på i sina egna två kompositioner ”Do We Dance”, i arrangemang av Mike Abene, och balladen ”Home”, som faktiskt har lite smak av Värmland, där den Almqvistska vaggan en gång stod. Andra solister som glänser är altsaxofonisten Fredrik Kronkvist, orkesterns senaste tillskott, i sin egen ”Reborn by the Blues”, arrangerad av Martin Sjöstedt, tenorsaxofonisten Robert Nordmark, barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg och alltid lika hörvärde trumpetaren Magnus Broo. Magnus är speciellt till sin fördel i Jim McNeelys ”In This Moment”, där han för omväxlings skull ägnar sig åt att tolka en ballad. Annars brukar det ju vara gasen i botten som gäller för Magnus. Även originelle trombonisten Peter Dahlgren visar förstås upp sig vid solistmikrofonen ett par gånger liksom gitarristen Ola Bengtsson och pianisten Daniel Tilling, som förmodligen inte kan spela dåligt hur han än försöker. Johan Hörlén, till vardags hemmahörande i Köln, är huvudperson i sin egen ”Kwartier Lateng” och man förstår varför han numera är en av Europas mest eftertraktade leadaltar.
Trots alla utomordentliga solister är det ändå orkestern som helhet som gör att man tar ”Today” till sitt hjärta. Alla sektioner klingar magnifikt och rytmgruppen, med Tilling, Bengtsson, Sjöstedt och fantastiske Finlands-importen, trumslagaren Jukkis Uotila, är rena dynamiten. Världsklass!
Fredrik Norén, som förutom att han spelar leadtrumpet också är den som tagit som sin livsuppgift att administrera, hålla ihop och lansera Stockholm Jazz Orchestra, borde förstås få ett Polarpris eller något liknande. Det kunde förresten även Åke Linton få. Det är han som har stått för den perfekta mixningen – på den här skivan liksom på så många andra.
Jan Olsson
"popmusik i jazzkostym"
Daniel Westin Quartet
Notes
(Strangers Candy)
Daniel Westin, pianist och kompositör begår sin skivdebut inom jazzmusiken. Vi har dock kunnat höra honom tidigare i det experimentella indiepopbandet Humfree Bug Art och även i duon Grapell. Nu således med jazzmusik på repertoaren i egna låtar. En musik de själva betecknar som popmusik i jazzkostym som rör sig i ett melankoliskt kargt landskap. Notes, det vill säga noteringar, har han döpt sin förstling på cd marknaden, som vi då får tolka som att det är hans egna noteringar av vad han menar med just jazzmusik.
Sju stycken kompositioner, som han säger i pressmeddelande ”ärliga låtar skapade i stunden med lekfullhet som paroll” och han fortsätter med att ”Notes handlar om att gå emot sitt eget medium där han strävar efter enkelhet”. Visst, kompositionerna är enkla, litet tunga till innehåll där jag som lyssnare saknar litet mer av det luftig lätta som gör att man oftast gläds åt det man får höra. Och det finns som bäst bland hans kompositioner i den lyriskt vackra inledningen med Opening, samt mer allvarliga Waltz som båda mest handlar om Daniel Westins pianospel som här har den glada attityden i ljust vackra toner och med övriga medlemmar med försiktigt lagda toner och ackord runt om. I Organizer och Hymn, låter Jonathan Lundin oss höra bra bassolon samt även Sebastian Svensson Nylin gitarr är här till sin fördel. Dante har dramatik stegande intensitet till ett bra crescendo mot slutet. Titelmelodin, allvarliga smått dramatiska Notes har sina förtjänster som dock blir något enahanda och enformigt tung i längden.
Mycket av musiken i de sju spåren har allvarlig innebörd i upprepande likartat tema och till spel. Litet mer variation till spel och lekfullheten saknar jag helt, vilket hade varit välgörande för hela skivan.
Thord Ehnberg
jazz som berör och stimulerar
The Groove
Jansson, Kjellberg, Cedergren
Stop It!
( Imogena/Border )
Bakom The Groove döljer sig Göteborgarna basisten Kjell Jansson, rörblåsaren Björn Cedergren samt trumslagaren Anders Kjellberg. Nu gör gruppen sin andra skiva. När jag ser instrumentbesättningen får jag till att börja med Sonny Rollins klassiska trio i bakhuvudet. Men här poppar också Albert Aylers och Ornette Colemans namn in i min analys. Trions snabbreflekterande spel eggar och utmanar där Cedergrens auktoritet och fritänkande fraser visar en respektingivande auktoritet . Kul att höra honom i jazzbagen. Han brukar i mitt fall förknippas med produktioner från Göteborg men här får han verkligen chansen att visa sina djärva och intressanta utflykter.
Samspelet mellan bas och basklarinett i The Face Of The Bass är högintressant. Där formar också Anders ett snärtig fantasifullt spel som tillför befruktade insatser från medspelarna. Hans agerande i öppningsnumret Doughnut And Sherry blir embryot för ett flertal ahainslag. I den kollektivt komponerade Way Out går trion ohämmat ut i en vildsint euforisk kakofoni där man tänjer musikens gränser.Tillsammans presterar trion en avantgardejazz som berör och stimulerar.
We’ll Be Together Again får en ömsint behandling där Björns känsliga sax gör finstilta slingor. Lady Sings The Blues som ingick i Billie Holidays sångbok ger vibbar med sitt konstruktiva upplägg . Spräck visar Björn i Albert Aylers Saints som blir en bjärt kontrast till samme mans Ghost där basklarinetten skapar en smygande melankolisk stämning. Avslutningsvis är The Groove för mig en av årets angenämaste kickar med sin gruppkänsla och de friska och muskulösa soloexponeringarna.
Göran Olson
skönt vibrerande musik
Anders Ahlén Unit
Lines and Dots
(Signal and Sound/SweJazz)
Att lyssna på detta debutalbum med gitarristen Anders Ahlén och hans grupp är som att förflytta sig till de stunder på 1960- och möjligen i början av 1970-talet då blandningen av frijazz och skarp postbop var som mest kreativ och blomstrande.
De sex fint utmejslade kompositionerna, tre på vardera sidan av den limiterade vinylutgåvan, i rak följd på cd:n, är alla skrivna av Ahlén, vars nyanserade gitarrspel här inte har en framskjutande roll utan bara finns där det behövs.
I den klurigt formulerade och skönt vibrerande musiken lämnas därför stort utrymme åt friheter för såväl utmärkta soloröjare som saxofonisten Niklas Persson (Kvintetten som sprängdes) och trumpetaren Niklas Barnö (Je Suis!, Fire! Orchestra) som för de två stadiga grundpelarna Emil Skogh på bas och Andreas Axelsson på trummor.
Det finns mycket att gotta sig åt på albumet. Inte minst det inledande, synnerligen kärnfulla stycket Penguin Dive och den hårt svängande Hemvändarångest, som båda är finurligt formulerade kompositioner där improvisation är ett lika välkommet som självklart inslag. Finns det någon ande som vilar över musiken så är det möjligen Eric Dolphys, samtidigt som här finns en fet ådra av originalitet som inte är i behov av några historiska referenspunkter.
Albumet är inspelat i experimentverkstaden Fylkingen i januari 2014, och är också det första som ges på Ahléns nya och egna skivbolag Signal and Sound.
Peter Bornemar
sång som inte imponerar
Stanislaw Soyka -
Roger Berg Big Band
Swing Revisited
(Universal)
Stanislaw Soyka, född 1959, är en flitig artist i sitt hemland Polen. Han sjunger, spelar piano och komponerar. Redan som tonåring slog han igenom, och han har – enligt uppgift - med framgång ägnat sig åt såväl pop som jazz och visor. Att man parat ihop Soyka med Roger Berg Big Band från Malmö är kanske inte så märkligt med tanke på att bandet under de senaste åren har haft just Polen som ”sitt andra hemland”.
Det är egentligen bara ett fel på plattan: Soyka når inte ens upp i närheten av det skånska storbandets musikaliska nivå. Han är rytmiskt ”fyrkantig”, fraserar illa och har även problem med intonationen här och var. Jazzen är nog inte hans ”grej”. Dessutom är hans engelska (amerikanska) bedrövlig, och det är ibland tveksamt om han ens vet vad texterna han framför handlar om.
Men orkestern är utmärkt. Ensemblerna sitter som de ska och speciellt brasset är utomordentligt. Även kompet, med pianisten Mats Nilsson, gitarristen Måns Persson, basisten Lasse Lu
ndström och Roger Berg själv bakom trummorna är av hög klass och svänger förnämligt. Som solister – dock alltför sällan lanserade – lyser Persson, trombonisten Vincent Nilsson och saxofonisterna Niels Oldin, Ed Epstein och Claus Sörensen.
Den repertoar Soyka och Berg samsats om består av ett antal välkända nummer ur den amerikanska sångboken uppblandade med några tämligen slitna opus ur jazzarkivet. Arrangemangen är effektiva och slutresultatet hade säkert kunnat bli åtskilligt roligare med en annan sångsolist. Och det känns lite märkligt att veta att en sådan faktiskt finns i orkstern: trumpetaren Niklas Fredin, som brukar ta ton ibland i ett annat Malmöband, Monday Night Big Band.
Inspelningarna är gjorda i Malmö och Polen. Speltiden är beskedliga 46 minuter och ljudkvalitén är inte på topp med 2015 års mått mätt.
Jan Olsson (Även foto Roger Berg)
som ligger rätt i tiden
DLB
Dominique Lakin Bådal
Girl Talk
(Dominique Records/Plugged)
Girl Talk lockar med toner från organisten Monica Dominique, basisten Rigmor Bådal och trumslagaren Justina Lakin. En trio som i ett par nummer ökas ut till kvartettformat när Amanda Sedgwicks dynamiska altsax ansluter.
Monica svarar för tre kompositioner och mera svenskt blir det när Lille Bror Söderlundhs vackra En Valsmelodi hamnar i tjejernas händer.
Amerikanskt blir det när Niel Heftis Girl Talk och Splanky hamnar på menyn. Det gör även Frank Fosters Shiny Stockings. Bobbie Gentrys Ode To Billie Joe fyller på anrättningen i likhet med Duke Ellingtons Satin Doll. Riktigt orgelgung skapas i Jack Mc Duffs A Real Goodun´. Tillbakalutat är det i Erroll Garners Misty och Gene de Pauls Teach Me Tonight. Monica har komponerat Come On, Sköna Låten samt Det Brinner En Eld. Hon är en attraktiv melodiskrivare.
Det är kul med ett komplett kvinnoband. Det händer inte ofta i vårt land. DLB är en attraktion speciellt när Amanda är med och förgyller. När nu kulturrådet önskar en jämnare fördelning mellan kvinnliga och manliga musiker är DLB ett steg i den riktningen. Alltnog det är bara att önska gruppen lycka till med sitt anslående spel oavsett vad man anser om genustänkandet. DLB kommer utan tvekan att få många erbjudanden från landets jazzarrangörer då de ligger rätt i tiden.
Göran Olson
Anna Lundqvist med Mattias Grönroos (tv) och Jon-Erik Björänge. Foto: Thord Ehnberg,
Kreativt nyskapande
med tradition i botten
Anna Lundqvist Quintet
Ten
(Prophone/Naxos)
Anna Lundqvist firar 10 år med att utge sin fjärde cd kallad Ten. Inspelad på turné under fjolåret. En liveinspelning således, med alla dess förtjänster med närvarokänsla för lyssnaren. Och tonspråket, kreativt nyskapande med tradition i botten härrörande från det amerikanska tonspråket likaväl som det nordiskt svenska påbrået har funnits där hela tiden.
Även besättningen har till största del varit densamma sedan starten förutom 
att Fabian Kallerdahl ersatt Daniel Fredar vid pianotangenterna som valt att hoppa av efter första skivan. Från början en kvartett som blev en kvintett när Björn Almgrens båda saxar, tenor och sopran tillkom. Förutom dessa två nämnda så är basist Mattias Grönroos och trummis Jon-Erik Björänge veteranerna i den samspelta grupp de bildar tillsammans med Anna Lundqvist sång. Åtta av skivans tolv titlar är tillkomna på jazzklubben i Bollnäs, en på Karlstad jazzklubb och återstående tre på Lilla Hotellbaren i Stockholm.
Anna själv precis som i tidigare utgåvor, tonsäker med kreativt lättlyssnad melodiskt vacker sång vare sig det gäller ballad eller titlar i det snabbare tempot. Vad vi får höra är musik skriven av Anna Lundqvist förutom fem med texter skrivna av Lovisa Traver. Fyra titlar som har mitt öra som allra mest bland cd:ns tolv spår. Synnerligen vackra ballader är The Beauty and the Filth och Not Meant to Be och bland de snabba Miss Spelled och den sansat läckra Tango, har både vacker och taggad sång.
Förutom sången bjuds partier med ypperligt triospel från Kallerdahl/Grönroos/ Björänge och när Björn Almgrens båda saxar tillkommer tänder det till i utsökt kvartettspel. Alla även med skickligt solospel där Kallerdahl och Almgren briljerar som mest och bäst medan Grönroos / Björänge är klippan där bakom. En höjdare när jag hörde Anna Lundqvist Quintet live likaväl som nu på cd skiva.
Thord Ehnberg
med solistisk spontanitet
Klas Lindquist
The Song Is You
(DO Music Records/Plugged)
Altsaxofonisten, klarinettisten, arrangören och kompositören Klas Lindquist är en mångsysslare. Han hörs i skilda sammanhang alltifrån New Orleans, swing och storbandsjazz av skilda genrer. Ofta kallas han Arne Domnérus arvtagare. 2005 förärades han också Domnérus Guldsax. Inte att undra på att spelet ofta för tankarna till Domnérus. Alice Babs-stipendiet har han också tilldelats.
The Song Is You är gjord i ett intimt kvartettformat med gitarristen Erik Söderlind, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Jesper Kviberg. Klas och Erik har komponerat en melodi var. Resten är välkända standardmelodier förutom Nilsie som är skriven av Alice Babs och Titti Sjöblom och tillägnad Alices make Nils–Ivar. Bland övriga melodier finns Ellingtons I Let A Song Go Out Of My Heart och I Got It Bad. Jerome Kerns The Song Is You, är på plats bredvid Tangerine, Invitation och swingklassikern Broadway.
Klas tonbildning är perfekt. Det finns reminiscenser till såväl Domnérus och Hodges när han smakfullt använder altsaxen. Det gäller framför allt soundet . Visst kan man märka att han även hämtat intryck från nyare spelstilar. Det har han också visat i sin nonett. Den svängande Broadway har verkligen ett schvungfullt ös. Klarinetten är superb med en mjuk touch. Andra melodier med klarinetten är Invitation och Doce De Coco. Det märks också i Sweet Like You där basisten Svante Söderqvists solo bör antecknas. En framskjuten position har Svante också i Grandmother’s Dream. Han skall även noteras ett spänstigt samspel med den smakfullt lyhörde trumslagaren Jesper Kviberg.
Gitarristen Erik Söderlind bidrar till kvartettens melodiösa inriktning. Han ger musiken en sober passande kolorit. Behagligt är det att möta en strängaspelare som inte hemfaller till en uppvisning i snabbt tekniskt spel - inte alltför vanligt idag. Eriks avspända lätthet ger vibbar. I Broadway visar han ett guldkantat spel i ordets rätta bemärkelse. Grandmother’s Dream håller samma klass. Andra beundransvärda tonslingor hörs I Joao Donolos och Joaos Gilbertos Minha Saudade. Totalt sett är Klas grupp mycket homogen med sitt intima spel och lyckad med solistisk spontanitet.
Göran Olson
med aktivt ,fantasirikt spel
Filip Augustsson
Viva Black
(Found Your Recordings / Plugged Music )
Filip Augustssons distinkta basspel har vi hört tillsammans med många av landets skickliga jazzmusiker. Och även på skiva har han förekommit med många och även under eget namn. Dock länge sedan, 2003 tror jag visst det var han releasade sin debut på cd. Då med en kvartett där trumpet saxofon och trummor ingick tillsammans med hans kontrabas. Och en av låtarna då var Ituri, som även finns med i nu föreliggande nyutkomna skiva.
Med Eva Lindals violin i centrum och Christopher Cantillos trummor och Filip Augustssons kontrabas ”vandrande ” runt om. Ituri är en komposition signerad Augustsson likaväl som ytterligare fem, samt fyra i fritt improviserande av de tre medlemmarna i trion. Besättningen violin, bas och trummor ger musiken en speciell tonbild med den kammarjazzmusikaliska finstämda prägeln rakt genom samtliga tio kompositioner där stort utrymme lämnas öppet för de tre musikernas solospel.
Och visst tänder det till innerligt engagerat i några spår med personligt uttryck där jag som mest tjusas av några bland det skrivna i det snabbare tempot som har härlig touch av nyskapandet över sig. Som de tre så ledigt gungande Stuff by Stuff, Flying Flyers och Tensta tango där det hela tiden är fantasirikt aktivt spel från alla och bra solospel.
I de fyra fritt improviserade styckena finns lyhördhet för varandras intentioner som för det gemensamma skapandet framåt. Favoriten bland dessa är den så långsamt finstilt sökande men ändå spänningsmomentfulla spelet The Butterfly Left the Flower framförs.
Thord Ehnberg
En av de riktigt stora och
personliga svenska jazzsolisterna
Nisse Sandström Quintet
Live at Crescendo
(Moserobie/Plugged)
Vår blågule tenorsaxhjälte Nisse Sandström, 73, förekommer av någon outgrundlig anledning alldeles för sällan på skiva. Såvitt vi har kunnat utröna är ”Live at Crescendo” hans första egna album sedan det Norge-producerade ”Russian Blue” (Gemini), som kom någon gång under första halvan av 90-talet och på vilket han delade kapellmästareskapet med sin ryske kollega Slava Preobrazhenski. Dessförinnan har vi bara hittat två plattor som bär det ädla namnet ”Nisse Sandström” allra överst på konvolutet: den Gyllene Skiva-belönade ”The Painter” (Odeon) från 1972 och ”Home Cooking” (Phontastic), som spelades in 1980. Därför är ”Live at Crescendo” mer än dubbelt välkommen.
Det Crescendo som nämns i skivtiteln har inget med The Crescendo Club i Hollywood – där Louis Armstrong huserade 1955 – att göra, utan är beläget på Järnbrogatan i Norrköping, där stadens stolta jazzförening håller till sedan drygt 55 år. Där samlade alltså Nisse, på eget initiativ, följande mannar omkring sig en kväll i maj förra året: pianisten Leo Lindberg, basisten Kenji Rabson, trumslagaren Moussa Fadera och sist, men definitivt inte minst, tenorkollegan Jonas Kullhammar. Plus naturligtvis en entusiastisk och tacksam publik.
De sju låtarna som Nisse skämmer bort oss med på ”Live at Crescendo” är med ett undantag, ”When Sunny Gets Blue”, skrivna av huvudpersonen själv. Enligt uppgift är kompositionerna inspirerade av några av Sandströms personliga favoritmusiker. Vilka framgår inte, vilket är lite synd. Men att han har haft Lucky Thompson i tankarna när han skrev ”For Lucky” är knappast någon vild gissning. Inte heller att ”Mr. Music” är tillägnad minnet av Al Cohn.
Nisse spelar rakt, rätt och säkert med en förkrossande rutin, som dock inte för ett ögonblick ger intryck av att inspirationen skulle tryta. Tvärtom verkar han ha hjärtans roligt. Men hans utpräglade och mycket säkra känsla för form och struktur sviker honom aldrig. Inte heller den melodiska och rytmiska fantasi som gör att han, utan tvekan, tillhör svensk jazzmusiks riktigt stora och personliga solister.
Uppenbarligen är han inspirerad, och i någon mån även utmanad, av att ha Jonas Kullhammar vid sin sida. Kanske inte en lika idealisk parkamrat som Krister Andersson en gång var i gamla Jazz Incorporated, men god nog. Även om Jonas ibland – enligt min mening – sin vana trogen använder fler toner än nödvändigt för att säga det han vill ha sagt. Leo Lindberg kompletterar utmärkt och radarparet Rabson-Fadera känner varandra utan och innan, vilket gör dem helt idealiska i sammanhanget.
Hoppas det inte dröjer alltför länge innan vi får ytterligare en Nisse Sandström-platta att glädja oss åt. ”Live at Crescendo” ger klara abstinensbesvär.
Jan Olsson
behärskar ett stort register
Lennart Axelsson
All The Things You Are
(Must Have Jazz / Naxos)
Från femtiotalets vitala musikliv i Ludvika kommer trumpetaren Lennart Axelsson. Samma stad fostrade också trumpetaren Bosse Broberg och rörblåsaren Roland Keijser. Lennart ”Kvarten” kallad kom 1958 att börja som militärmusiker. Nästa steg blev Stockholms storbandsvärld där han prisades som en gudabenådad förstetrumpetare.
Han lämnade vårt land 1974 för att spela första trumpet i den Schweiziska radions storband i Zürich. Samma syssla fick han i James Lasts populära orkester. Där spelade han till 1985 och medverkade på över etthundra guldplattor. Därefter flyttade han till Hamburg för att inta första pipan i Norddeutcher Rundfunks Big Band. Där stannade han i hela tjugofyra år. Han hann också med att bli professor vid stadens musikhögskola.
”Kvarten” som han kallas har ingått i band som backat tunga namn som Tony Bennett, Ella Fitzgerald, Toots Thielemans, Julie Andrew och Michel Legrand. Nu har han gått i pension men fortfarande är han en musiker som behärskar ett stort och varierat register. Det blottas inte enbart i sweet-nummer. Här får han också höras i jazzbetonade nummer som visar Lennarts improviserade sida. I den första kategorin finns Feelings och The Shadow Of Your Smile. Jazzsträngen spänns i Doxy, All The Things You Are och There Will Never Be Another You. Skivans arrangemang har mestadels skrivits av amerikanen Joe Gallardo.
Göran Olson
som blues med ”go”
Teresa Indebetou Band
Present
(Imogena/Border)
Teresa Indebetou har jag lyssnat till i två cd utgåvor tidigare och vill minnas henne mer som sångare än pianist. Här enbart som pianist och hon är helt klart skicklig som sådan med tätt sammansvetsat triospel tillsammans med Jenny Kristoffersson bas och Martina Almgren trummor. Två vi även haft nöjet att höra i hennes tidigare utgåvor.
All musik är också skriven av Teresa Indebetou med början i en stramt hållen Tango Five i upprepande tema och i stegrande tonskala medan vi i Simmering finner lekfullheten i menuettliknande tonbild fylld av glädje och där trummis Martina Almgren får breda ut sig med aktivt bra solospel. Bland mina favoriter bland cd-skivans åtta spår är Papa Blues den som sitter allra bäst med bluesfylld fin accent och spelad med självklar ”go” och med bra solospel från både Indebetou och Kristoffersson. Även den mer spartanska Fait, har mitt öra med sitt sökande spel i innerligt lyriskt vackra toner samt den gungande avslutningen med Melancholia, som allt det övriga har melodisk skönhet och här med aktivt pådrivande trummor och bra bas i solospel.
Smakfull triomusik Teresa Indebetou Band bjuder här där samtliga åtta titlar är skrivna och arrangerade i melodiskt vackra tonslingor. Allt tillkommet i studio i Göteborg under februari 2014.
Thord Ehnberg
Här finns samlat en del 
av svenska frijazzens
hjärta och hjärna
Bengt Nordström
Sven-Åke Johansson/
Alexander von Schlippenbach
Stockholm Connection Läs hela recensionen
med dynamiska 50-talsrötter
Le Jazz Cool
Vinter i Vasastan
(Quica Records/Plugged Records)
Nu begår Le Jazz Cool skivdebut. Bandet har existerat i tre år. Stilistiskt hör musiken hemma i fållan från den jazzens dynamiska femtiotal. Trumpetaren Ulf Adåker har skrivit arrangemangen och även komponerat fem av skivans melodier. Överraskande kliver Evert Taubes Dansen på Sunnanö och Calle Schewens Vals upp i repertoaren. Sommarnatt som Jussi Björling bland annat tokade är också med. Från My Fair Lady hämtas I´ve Grown Accustomed To Her Face. Andra kompositioner är Ornette Colemans Bird Food och George Gershwins Some One To Watch Over Me.
Medlemmar i den välspelande gruppen är trumpetaren Ulf Adåker. Tenorsax spelar Krister Andersson. Pianist är Daniel Tilling. Kristian Lind och Filip Augustsson delar bassyssla - det görs med bravur. Deras samspel med trumslagaren Calle Rasmusson måste lyftas fram. Ulf kan den här stilen utan och innan. Det märks i hans ypperliga arrangemang. Jag fastnar för trumpetspelet bland annat i hans Se Promener en Voiture. Den har sin upprinnelse från en bilresa i södra Frankrike.
Den solistiska klassen kan bara applåderas. Ulfs medblåsare Krister Andersson är väl förtrogen med idiomet. Med kristallklara toner och välutvecklat harmonisinnet skapas vibbar av vällust. Krister kan bygga upp ett solo från grunden som mynnar ut i en tillfredställande avslutning. Läckert agerar Daniel Tilling hela tiden. Såväl solistiskt som när han kompar. Med flödande fantasi och ett hyperkänsligt anslag formar han flera av skivans höjdpunkter. Finner knappast ord för hans förträfflighet som starkt färgar musikens olika skeden.
Skivan borde ha en given plats i en spisares skivhylla. Så bra är den med sitt upplägg med improvisationer som grabbar tag. Ett minus är dock på sin plats. Konvolutets sista sida borde fått en annorlunda utformning med möjlighet till bättre läsbarhet.
Göran Olson
en alldeles unik samklang
Klabbes Bank
Z
(Hoob Records/Plugged)
Göteborgsbaserade gruppen Klabbes Banks förra album Protect the Forest fanns med på min lista över 2012 års bästa svenska jazzskivor. Och det omdömet gäller fortfarande, även om musiken på albumet hade en stark lutning mot pop och electronica.
När klaviaturpelaren Klas-Henrik "Klabbe” Hörngren och hans sextett nu kommer med sitt femte album handlar musiken om mycket mer än bara en lutning mot pop och elektronika. Ska det göras någon jämförelse med annat ligger norska gruppen Jaga Jazzist nära till hands, samtidigt som Hörngrens kompositioner bäddar för en alldeles unik samklang mellan saxofoner, trombon, retrosyntar och annan elektronik.
De nio låtarna är lika rikt varierade som utsmyckade, där den koralliknande Still har ett drag av nordiskt vemod över sig – samtidigt som det i arrangemanget också finns likheter med de penseldrag Mike Westbrook använt sig av i sin pastoralt framtonande musik. Samma lågmälda stämningsläge återfinns i A Wall, även om tonen i det stycket är mindre melankolisk.
I den esoteriska atmosfär som genomsyrar musiken är det dock ett par andra stycken som sticker ut mer än de övriga. Dels det blippande och ystert frustande titelspåret med sina läckra melodislingor som vevar runt, och dels det rappa och popstänkande numret I'm the Sea. Här har Klabbes Bank skaffat sig en riktig hitlåt.
Peter Bornemar
från alla schabloner
Andreas Hourdakis Trio
In a Barn
(Brus & Knaster/Playground)
Gitarrtriojazz brukar sällan vara särskilt upphetsande. Har den inte ett introvert perspektiv (vilket förstås inte innebär att den behöver vara särskilt kul) eller är fritt framförd är det få som lyckas låta musiken bli något annat än en kavalkad av klichéer.
Men gitarristen Andreas Hourdakis håller sig bortom alla förutfattade meningar. Som gitarrist är han en bländande ekvilibrist med stark känsla för nyanserat spel i fingrarna, vilket bland annat uppmärksammades genom hans lysande gästspel på albumet Fusion for Fish med Daniel Karlssons trio härförleden. Och därtill komponerar han suveräna låtar som håller sig långt borta från schabloner.
Tillsammans med basisten Martin Höper och trumslagaren Ola Hultgren framför Hourdakis på det här debutalbumet sju egna kompositioner som alla är bärare av ett unikt signum. Som lyssnare far tankarna ibland till en avspänd och opluggad Pat Metheny, ibland till den americana Bill Frisell emellanåt hemfaller sig åt och ibland till den John McLaughlin som han framtonade på albumet Extraplation. Inga särskilt dåliga tankebanor som väcks, således.
Det mäktigt tilltalande och bedövande vackra titelspåret är för
övrigt ett av de två nummer där nämnde Daniel Karlsson gästspelar på orgel- och därmed återgäldar Hourdakis gästspel på Fusion for Fish.
Peter Bornemar
Andreas Hourdakis hörs även med Magnus Öström Band. DIG-recensioner
med kreativt, samspelt kompisgäng
Lisa Björänge Quintet
Bang!
(Hoob/Border)
Kompisar från förr. De träffades vid jazzgymnasiet i Gävle och började jamma tillsammans. Lisa Björänge sång, Jon Fält trummor, Pär-Ola Landin bas och Klas Toresson tenorsaxofon. Alla uppväxta i Gävleborg. För ett år sedan kom göteborgaren pianisten Fabian Kallerdahl med. I dag alla flitigt anlitade jazzmusiker. Nu utger gruppen i den här konstellationen den första skivan. Lisa har dock utgivit en tidigare cd under sitt namn, då med Mattias Windemo gitarr ingående i kvintetten.
Lisa Björänge sjunger och fraserar tonsäkert både i ordlös scat-sång och textat, oftast i det höga registret av tonskalan. Ibland teatraliskt uttrycksfullt vare sig det gäller snabbt eller långsamt tempo. I jämförelse närmast så som jag hört Sheila Jordan hanterat sin röst. Samtliga titlar sjungna och spelade med smakfull känsla. Tio titlar, egna verk varvade med odödliga poplåtar ur ABBA och The Beatles repertoar. Benny Andersson/Björn Ulvaeus förknippade Gimme Gimme Gimme och Mama Mia som fått lätt folkton, i egna personliga tolkningar har bara små antydningar av originalen. Tilltalande i hög grad likaväl som Beatles vackra ballad Help.
Bland de egna verken, inledande stingfyllt rörliga och härligt gungande Outside the Box och Go Away, de båda allvarligt högtidliga You Need To Be Gentle med körsång och Falling Fast med innerlig nerv, visar Lisa Björänge att hon behärskar både snabbt tempo och balladform mycket väl och att hon även behärskar komponerandets konst. Som grupp sitter samspelet utmärkt och givetvis är kreativt utformat solospel från samtliga medverkande instuckna inom ramen av de tio kompositionrna.
Thord Ehnberg
Svårt att tänka sig mer
eggande och tilltalande musik.
Velodrône
To the Newborns
(HK Records/Plugged)
För tre och ett halvt år sedan hyllade jag här på DIG Jazz albumet The Beenhouse Session med septetten Velodrône, och hade också med albumet bland det årets fem bästa.
När denna reinkarnation av gruppen H3FK nu återkommer på skiva är det med musik som i likhet med förra skivan är sprängfylld av nyfikenhet på andra kulturer och som formligen vibrerar och sprudlar av vällust.
Och precis som på föregångaren är utgångspunkten för musiken knappast jazz, även om den genren ingår som en av många inspirationskällor i Mats Karlssons lycksaligt rusiga kompositioner. Här ryms folkliga tongångar från Balkan, Turkiet och Nordafrika, brasilianska och kubanska rytmer, folkvisor och franska chansoner, schlager och swing och överlag en vidöppen famn för intryck hämtade från både tid och rum.
Instrumenteringen är delikat, där Mats Karlssons ud, mandolin och gitarrer, Salem Al Fakirs fiol, klaviaturer och stränginstrument och Jonas Östholms piano, dragspel, melodica och glockenspiel står för starkaste kulörerna. Men minst lika starkt färgintryck ger också den fenomenale Fredrik Ljungkvist, som växlar mellan klarinetter och saxofoner (tenor och sopranino) och som inte minst i det inledande stycket Reva står för glödande frispel.
Reva är för övrigt ett stycke som Velodrône släppte på video förra året - som en antirasistisk protest mot det starkt ifrågasatta projekt med samma namn som polisen och Migrationsverket genomfört för att hitta och avvisa ett så stort antal illegala invandrare och flyktingar som möjligt.
Det finns inga svaga inslag över huvud taget bland de tio spåren på To the Newborns. Däremot två som genom att vara helt omöjliga att värja sig emot står i en klass för sig, nämligen Lellas Love Letter och Valse Velodrône. Jag har rätt svårt att tänka mig mer eggande och tilltalande musik.
Peter Bornemar
som vågar beträda nya stigar
Björn Jansson
Genklang
(Reach Up Music/www.reach-up.se)
Genklang är rörblåsaren Björn Janssons skivdebut under eget namn. Med sig har han trumpetaren Tobias Wiklund som är bosatt i Köpenhamn. Där ingår han i Danska Radion Big Band. Till Malmö åker han när Tolvan Big Band kallar. Pianist är Adam Forkelid som bredvid sig har basisten Claes Lassbo och trumslagaren Daniel Fredriksson. Här visas en ny sida av Björn där hans kompositioner är välklingande. Rent utav geniala. Långt på sidan från vokabulär han visar i gruppen Ecaroh. Där är Horace Silverbestänkta melodier rättesnöret. Nu är alla kompositionerna hans verk.
Det är okonstlade och särpräglade kompositioner som lämnat hans penna. Med ett frigjort sound får musiken ett lockande uttryck. Det förekommer meditativa stämningar som visas med en behaglig karaktär. Stämföringen och det kollektiva spelet gör intryck. Det här är helt enkelt en grupp som kommer att låta tala om sig. Tala om sig kommer definitivt också Tobias Wiklunds eggande trumpetspel att göra. Tobias är bror med trombonisten Magnus Wiklund. Båda har sina rötter i Gävle. Det välspelande kompet bidrar också till skivans klass. Daniel Fredrikssons snabba uppfattningsförmåga ger gruppen flexibilitet och stadga att luta sig emot. Relativt okände basisten Claes Lassbo bör också harrangeras.
Björn, skivans huvudrollsinnehavare, rör sig obehindrat bland sin arsenal av rörinstrument. Det bidrar till gruppens berikande klangfärg oavsett om han spelar tenorsax eller klarinetter. Han är mannen bakom en grupp som vågar beträda nya stigar med en okonventionell form med en intressant jazz i bakfickan.
Göran Olson
Repertoarvalet sporrar extra
-och som det svänger!
Hacke Björksten-
Ulf Johansson Werre- Hans Backenroth
Top Three
(Do Music Records/Plugged)
Hacke Björksten har varit igång i gott och väl 60 år vid det här laget. Nyligen fyllde han 81, men han tycks ha minst lika roligt idag när han spelar på sin tenorsax som han hade hos Thore Jederby och Kenneth Fagerlund i mitten av förra århundradet. Häftigt!
När Hacke och Ulf Johansson Werre gjorde en platta tillsammans förra gången, 1987 i New York, hade man ingen basist med sig, men väl en trumslagare: Mel Lewis. Den här gången har man hoppat över trummisen och kallat in en basist istället. Fast givetvis inte vem som helst utan Hans Backenroth, som förmodligen inte kan spela dåligt ens om han försöker och som står stadigare än Karl XII-statyn i Kungsträdgården. Lägg härtill att medlemmarna i trion är samma andas barn och att det intuitiva samförståndet, liksom spel- och svängglädjen, var på topp när materialet för ”Top Three” spelades in i slutet av 2012. Kanske hade det något, åtminstone delvis, originella repertoarvalet sporrat lite extra.
Två originalnummer får vi höra, ett av Hacke och ett av Uffe. Annars är det huvudsakligen de gamla vanliga upphovsmännen i sådana här sammanhang som står för improvisationsunderlaget: Ellington, Kern, Porter, Arlen & Co. Med tre lysande undantag! Camille Saint-Saëns (1835-1921), Johann Sebastian Bach (1685-1750) och Tomaso Albinoni (1671-1750) har fått släppa till varsin låt. Saint-Saëns har bjudit på ”Le Sygne” (”Svanen”) ur sin svit ”Djurens Karneval”, Bach har bistått med välkända ”Badinerie” ut sin h-mollsvit för flöjt och stråkar och den italienske violinvirtuosen Albinoni har bistått med den ofta spelade ”Adagio”, som en del förstå-sig-påare påstår att det är någon annan som har totat ihop.
Hacke är, som redan antytts, i storform. Hans sköna ton, som med åren alltmer för tankarna till självaste Coleman Hawkins, och hans teknik är minst sagt imponerande och de väl sammanhållna idéerna står som spön i backen. Så spelar bara en mästare. Och Uffe Johansson Werre blir bara bättre för var gång man hör honom. Det luktar Tatum och Peterson lång väg och ibland, som i Saint-Saëns-stycket, känns även Erroll Garners ande sväva över musiken hur märkligt det än kan förefalla.
Hackes bidrag till svängfesten heter ”Polska från Gemåla” och låter så också. Uffes låt, ”Don´t Get Sloppy”, är inget annat än en illa dold variant på Vincent Youmans ”I Want to Be Happy” med det väsentliga undantaget att Uffe har skarvat på åtta takter extra per korus. Och som det svänger!
Samtliga nummer framförs på trio utom de tre ”klassiska” styckena, då Backenroth får kompledigt. I ”Le Sygne”, och även i någon mån i Albinonis ”Adagio”, kan man vid ett ytligt (=slarvigt) lyssnande möjligen få för sig att en cellist har förenat sig med Hacke och Uffe. Men så är inte fallet – det är faktiskt Hackes tenor som låter som en cello. Med tjusigt vibrato och grejor!
Tre av albumets tolv kompositioner har vi tidigare hört med Hacke Björksten i huvudrollen. ”Don´t Get Around Much Anymore” spelade han in redan 1956 på en Metronome-platta som idag betraktas som en klassiker, ”After You´ve Gone” fanns med på den där USA-skivan på Beaver-etiketten och ”Polska från Gemåla” hörde vi även på albumet ”Blue Cat” (Pama Records). Alla tre naturligtvis i helt annorlunda versioner.
Jan Olsson
som bäst i balladerna
Andreas Pettersson
The Pink Panther on Guitar”
(Riverside Records/Border)
Andreas Pettersson har tidigare med stor framgång hyllat både George Gershwin och Lars Gullin på skiva. Den här gången har elva välvalda alster komponerade av Henry Mancini (1924-1994) varit föremål för Andreas musikaliska omsorger. Framför allt har han valt och vrakat i den rika melodiskatt Mancini åstadkom för film- och TV-bruk. Fyra nummer är hämtade ur den uppmärksammade deckarserien Peter Gunn, som visades i amerikansk TV under några år kring 1960, två ur Frukost på Tiffany´s, två ur Rosa Pantern och ett ur vardera Hatari, Arabesque och Dagen efter rosorna (Days of Wine and Roses). Det enda stycket som varken är avsett för film- eller TV-bruk är ”My Man Shelly”, som Mancini skrev för att tacka trumslagaren Shelly Manne, dels för massor av assistans och dels för det numera smått legendariskta albumet Peter Gunn (Contemporary), som Shelly spelade in 1959 med sin dåvarande kvintett, innehållande bland andra Conte Candoli och Herb Geller.
I den petterssonska Mancini-kvartetten av 2013 års modell hittar vi pianisten Daniel Tilling, basisten Josef Karnebäck och trumslagaren Johan Löfcrantz-Ramsay. I några nummer avlöses Johan av Calle Rasmusson och ett par gånger bidrar slagverkaren Magnus Persson till farthållningen.
Som alltid är förstås Andreas mycket hörvärd. Harmoniskt och - inte minst - tekniskt imponerar han, även om man kan tycka att det blir lite väl många toner emellanåt. Därför är det balladerna som känns allra bäst. Där kommer hans personliga melodiska fantasi och sinne för melodisk skönhet verkligen till sin rätt. Och en som lyser plattan igenom är Daniel Tilling, vars läckra, lyhörda, rytmiskt vitala och ofta sparsmakade pianospel är en fröjd för örat.
Intressant och givande att ta del av är också gotlänningen Josef Karnebäcks utflykter på kontrabasen. Han är en originell tonväljare, som inte alltid väljer den närmaste och utstakade vägen. Varken som solist eller som deltagare i ensemblespelet. Tyvärr gör mixningen, som inte är helt i min smak, att det ofta är svårt att följa hans intrikata utflykter. Men den mannen kommer vi att få höra mycket om framöver. Så lägg namnet på minnet!
Hoppas Andreas och hans polare får möjlighet att ge sig ut i landet och bjuda på sin Henry Mancini-kavalkad. Förmodligen kan repertoaren utvecklas ytterligare.
Jan Olsson
personligt i elegant triospel
Erik Söderlind – Martin Widlund – Robert Erlandsson
A Tribute to Django Reinhardt
and Wes Montgomery.
(EUM Rec./Plugged Music)
Två gitarrister, Erik Söderlind och Martin Widlund tillsammans med basist Robert Erlandsson har vi kunnat avnjuta den senaste tiden på jazzklubbar runt om i landet. Med ett program de kallat Django meets Wes.
Nu i skivdebut med denna konstellation och repertoar de turnerat med. Och det gäller naturligtvis musik nära besläktad med de två gitarristerna Django Reinhardt och Wes Montogomery. Två skilda spelstilar som blandats således med musik som sträcker sig över fyra årtionden. Reinhardts trettio/fyrtiotals swing som möter Montgomerys senare bop influerade femtio/sextiotal i ett läckert samspel där vad jag minns från konserten jag bevistade VWidlunds spel var den som var mest Django inspirerad medan Söderlind för sin del influerats av Wes.
Tio titlar bjuds, inte enbart musik av de två mästarna utan även Tadd Damerons smått tuffa Our Delight, Bruno Martines sirligt allvarliga och här innerligt vackert och elegant spelade Estate, som avslutar skivan. Den senare enda låt som bryter något mot den övriga tonbilden. Även Alexander Borodins Stranger in Paradise inryms i deras musik, givetvis spelad i de två mästarnas andemening. Allt mycket fint tolkat av Erik och Martin som ger sina versioner likaväl som i de övriga vi så gärna förknippar med Django och Wes.
Givetvis finns den välkända balladen Nuages med, likaväl som Minor Swing. Här spelade med njutbart ”gung” i förstnämnda medan Minor Swing fått den attack som jag tror alla som haft den på sin repertoar spelat den. Bland titlar vi förknippar med Montgomery tilltalar som mest inledande Fried Pies, där vi även bjuds fint bassolo samt Twisted blues.
Musik som andas de två gitarrgiganterna men ändå har fått en lät touch av personlighet i det eleganta triospelet vi möter här.
Thord Ehnberg
är både spännade och komplexa
The Ordinary Square
When in Paris
(Hoob Records/Border
Basisten Viktor Skokic har jag tidigare bara hört talas om i samband med albumet Perfect Stills för ett par år sedan, där han spelade akustisk kammarjazz tillsammans med sångerskan Sarah Riedel och gitarristen Carl Svensson.
Viktor Skokic står bakom samtliga låtar på debutalbumet med den i både Stockholm och Göteborg baserade kvartetten The Ordinary Square, som i övrigt utgörs av tenorsaxofonisten Eric Arellano, pianisten Fabian Kallerdahl och trumslagaren Fredrik Hamrå.
Musiken är modern och nyskapande utan att vara improvisationsbaserad eller på annat sätt spektakulär, och håller sig genomgående på en hög nivå inom jazzramar som är både spännande och komplexa. Skokics låtar är avgjort knixiga, och säkerligen svårspelade, men bandet hanterar avigheterna suveränt – och lyckas dessutom få musiken att svänga.
Det finns mycket att gilla på detta lika otraditionella som traditionella album, och själv återkommer jag helst till det inledande titelspåret och till de båda mer återhållsamma styckena Il neige sur le palais och Mr R & Mr V.
Peter Bornemar
i brassemyllans spår
Ann-Marie Henning
Augusto Mattoso, Rafael Barata
Shining Moments In Brazil
(Pb7/Plugged)
Pianisten, arrangören, kompositören och emellanåt flöjtisten Ann-Marie Henning är en av de många svenska musiker som har en klockarkärlek till den brasilianska musiken. Under ett besök i Rio de Janeiro kom hon musiken närmare främst genom initierad hjälp från några av landets ledande musiker. Dit kan räknas basisten Augusto Mattoso som spelat med i Lisa Nilssons projektet Banda Belaza. Trumslagaren Rafael Barata har varit lierad med pianisten Kenny Barron och basisten Esperanza Spaulding.
Med på den Rioinspelade skivan är också sångerskan Alma Thomas och saxofonisten Carlos Malta. Den sistnämnda är känd i vårt land från spel med Hermeto Pascoal. Frånsett två melodier av Mattoso har Ann-Marie komponerat skivans alla teman. Det är hennes tredje skiva med egna kompositioner och hon har lyckats bra med sitt ambitiösa värv i brassemyllans spår.
Skivan har en inbjudande personlighet som är lätt att ta till sig. Den lockar med sin vackra lätt svärmiska stämning. Musiken är avspänd med en melodiskt närgången air som också har fläktar från den nordiska jazzen. Det kommer säkert att märkas när Ann-Marie i höst skall ge sig ut på en tour i vårt land med de latinamerikanska musikerna. Då ersätter Karolina Vucidolac sångerskan Alma Thomas.
Göran Olson
- som lockar till mer lyssnande
Anna Pauline
Give Me time
(APCD02/ www.annapauline.com)
Anna Pauline Andersson, en ny bekantskap för en stor del av oss jazzlyssnare. Uppvuxen i Höganäs i en musikalisk familj med en far som spelar trumpet och en mor som sysslar med musikal. Så vad är då mer naturligt när hon förmodligen under hela sin uppväxttid fått lyssna på musik. Vilket i sin tur, antar jag, lett till att också hon börjat en karriär inom musikbranschen. Och valet har fallit på sång för hennes del.
Anna Pauline har gått jazzlinjen vid Sundsgårdens Folkhögskola i Helsingborg och 2012 tog hon sin examen i jazzsång vid Musikhögskolan i Malmö. Hon har haft egna band och sjungit med många olika artister, Svante Thuresson, Viktoria Tolstoy, Nisse Landgren, Jesper Thilo är bara några genom åren samt bott och studerat musik i Köpenhamn. Hennes engagemang har varit på nöjesetablissemang runt om i öresundsregionen och även några spår på en cd/ep släpptes 2011 där hennes sång kunnat höras.
Dagens cd innehåller tolv spår, rak lättsam musik baserad på den så lättlyssnade swingfyllda skolan, varvade med vacker ballad till litet tuffare up-tempo titlar. Hennes röst moget mjukt vacker, textar och fraserar bra där allt faller naturligt för henne i samtliga av skivans spår.
Här finns välkända titlar för jazzlyssnare. Duke Ellingtons så vackra ballad In My Solitude, som fått ett något annorlunda tilltalande rytmik mot vad vi så ofta hört den. Med skickligt spel av Elias Källvik gitarr, David Andersson bas och Andreas Baw trummor. Även de nya namn för min del och som bildar utmärkt grund till Anna Paulines skönsång. Mattias Nilsson piano, finns med i fem spår, med bra spel i Dedicated to You, som här fått ljust vackert innehåll. Nils Lindbergs vackra As You Are, med Anna Pauline i innerligt vacker sång.
Ytterligare gäst finner vi i sistnämnda i form av Mårten Lundgrens sordinerat sansat trumpetspel. Avslut sker med Alec Wilders vackra ballad, tillika titellåt till skivalbumet, Give Me time, sjungen med innerlig känsla, där tenorist Karl-Martin Almqvist tillkommit i skickligt solospel och i obligat till sången. Anna Pauline gör en bra skivdebut på full längds cd, tillsammans med skickliga musiker som lockar till mer lyssnande.
Thord Ehnberg
övertygande samspel och solon
Soundstream Jazz Sextet
The Decade
(Soundstream Music/ Plugged)
Tioårsjubilerade Soundstream Jazz Sextet hörs här i sin tredje skiva. Hardbopjazz är varumärket. Den kreeras med kompositioner från gruppens medlemmar. Gustav Rosén spelar altsaxofon, Jonne Bentlöv är trumpetare och trombonist är Peter Fredriksson. Kompet består av Philip Neterowicz piano. Basist är Martin Sundström och Carl Ottoson är trumslagare.
Killarnas kompositioner håller en mycket hög nivå i likhet med de ärtiga arrangemang som gjorts. Bandet låter övertygande och äkta i samspel och magnifika soloinsatser. En av de hörvärda solisterna är trumpetaren Jonne Bentlöv. Idag är han lysande. Har tidigare hört honom i olika sammanhang där han visat sin talang. Här slår han ut i full blom med ett blixtrande spel som ligger klassen över nomineringen som talang. Även trombonisten Peter Fredriksson och altsaxofonisten Gustav Rosén lämnar lysande avtryck efter sig. Roséns komposition Sång Till Mormor Maj är en harmonisk vacker tilltalande skapelse. Där skall bland annat pianisten Philip Neterowicz vackra spel lyftas fram.
Trumslagaren Carl Ottosson, som har två melodier med, ger musiken en eggande stilistik groove . Tillsammans med basisten Martin Sundströms välvalda basgångar bildar de en rytmisk enhet som ger skivan lyft och sporrande inspiration.
Sammantaget, så här låter ung svensk jazz som bäst.
Göran Olson
Thelonious Monk hyllas
färgstarkt, svängglatt, personligt!
Fredrik Kronkvist
Monk Vibes
(Connective/Plugged)
Altsaxofonisten Fredrik Kronkvist mötte Jason Marsalis, lillebror i Marsalis-klanen, i Köpenhamn för några år sedan och ”tycke” uppstod. Det resulterade i både en turné och en skiva (Scan-Am Quartet: ”Atlantic Bridges”). Fast den gången spelade Jason trummor. Den här gången ägnar han sig helt åt sitt andra – eller är det kanske rent av det första – instrument, vibrafonen. Basist är Rueben Rogers och trumslagare Gregory Hutchinson, alltså två av Fredriks vapendragare från ett på tidigare plattor, ”New York Elements” och ”Reflecting Time”.
Att Rogers och Hutchinson passar Kronkvist som hand i handske visste vi tidigare. Dock inte att Fredrik i Marsalis har funnit en musikant som skulle kunna vara hans halvbror. Inte för att de nödvändigtvis tänker och uttrycker sig på samma sätt utan för att de kompletterar varandra på ett sätt som verkar vara helt intuitivt.
På ”Monk Vibes” hyllar kvartetten Thelonious Monk, vilket man naturligtvis bör göra utan piano, om man vill undvika risken att anklagas för plagiat. Men visst låter det Monk ändå, vilket givetvis är både oundvikligt och avsiktligt, när man ger sig på Thelonious högst personliga kompositioner. Av albumets tio nummer är Monk upphovsman till åtta. De resterande två är signerade Kronkvist och Marsalis.
Trots att många av Thelonious Monks kompositioner är minst sagt knöliga och kräver att den som spelar dem håller tungan rätt i munnen, verkar Kronkvist och Marsalis inte ha några större svårigheter. Inte ens med ”Brilliant Corners” med alla sina tempo- och taktartsväxlingar och den minst sagt kixiga ”Four in One”. Tvärtom – de snarast leker sig igenom svårigheterna och tycks ha hjärtans roligt hela vägen. ”Skippy”, som ”geniet” själv spelade in första gången 1952 med Lou Donaldson som altsaxsolist, serveras i en festlig version me
d fantastiskt samarbete mellan alla fyra. ”Misterioso” får också en synnerligen läcker version som för tankarna till Monks egen tappning från 1948, då Milt Jackson spelade vibrafon. Här, liksom även i några andra nummer, får även Hutchinson komma till tals och visa att till och med trumsolon kan vara ytterst hörvärda.
Naturligtvis kan man inte göra Monk-hyllning utan ”Round Midnight”, den låt som Cootie Williams spelade in på skiva tre år innan Thelonious själv gjorde det och dessutom hade fräckheten att utge sig för att vara medkompositör. På Monks originalinspelning från 1947 var Sahib Shihab, Thelonious specielle favoritaltsaxofonist, en av huvudpersonerna. Kronkvist och Marsalis har föredragit att framföra det mycket vackra stycket nästan rakt fram, och det har de gjort rätt i.
Bland alla höjdare på ”Monk Vibes” bör också nämnas ”Teo”, som Monk tillägnade producenten Teo Macero och som är en lätt omstuvning av den gamla swingklassikern ”Topsy”. Ett annat nummer som också gör att man, som obotlig bebop-fan, drar på smilbanden och gläds ända in i hjärteroten är ”Evidence”, en låt som bygger på ”Just You, Just Me” och som Art Blakey av någon märklig anledning döpte om till ”Justice”. Den lät alltid Thelonious oss få höra, ständigt på något nytt och annorlunda vis, på den tid han for runt och gladde sin publik på konsertestraderna.
Till sist: Fredrik Kronkvist och Jason Marsalis är två färgstarka, svängglada individualister, som båda har sitt eget, högst personliga och kompromisslösa sätt att uttrycka sig på. Tillsammans utgör de en kombination som är något alldeles extra. Det tycker säkert Thelonious Monk också i sin himmel.
Jan Olsson
Läs intervju med Fredrik Kronkvist
med massor av potential
Stockholm Voices
Come Rain or Come Shine” (DO Music/Plugged)
Att sångkvartetten Stockholm Voices har New York Voices, på andra sidan Atlanten, som förebild för sina vokala övningar framgår nästan av namnet. Gruppen bildades 2012 av Gunilla Törnfeldt och består, förutom henne själv, av Maria Winther, Alexander Lövmark och Jakob Sollevi: alt, tenor och baryton i nu nämnd ordning. Gunilla själv är sopran och har svarat för tre av arrangemangen på debutalbumet ”Come Rain or Come Shine”. De sju resterande är skrivna av pianisten Mikael Skoglund. Plattan innehåller de tio nummer som Monica Zetterlund spelade in på en odödlig LP för 50 år sedan tillsammans med Bill Evans – till och med i samma ordning.
Arrangemangen är läckra. effektiva och strömlinjeformade och följer de mallar som sedan länge är både välkända och beprövade genom konstellationer som exempelvis Singers Unlimited, The Re al Group och ovan nämnda New York Voices. Och de fyra välrepeterade rösterna klingar alldeles utmärkt tillsammans. Men det hade inte skadat med lite friskare, jazzigare – eller varför inte fräckare - tag. Av det slag som medlemmarna i Manhattan Transfer, gamla Gals and Pals och, inte minst, blågula stjärnkvartetten Vocal Jazz Unit har skämt bort oss med.
För det jazziga svarar Mikael Skoglund och hans trio, med basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Calle Rasmusson, samt – inte minst – altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist. Klas välformulerade och temperamentsfulla soloinsatser, bland annat i titelnumret ”Come Rain or Come Shine” och Leonard Bernsteins fantastiska komposition ”Lucky To Be Me”, är bara de värda en stor del av skivpriset.
Det ska bli intressant att följa Stockholm Voices vidare framfart. Det finns tveklöst massor av potential i gruppen.
Jan Olsson
musikalisk bredd och glans
Peter Asplund
Aspiration Home Safe…And Sound
(Prophone/Naxos)
Trumpetaren, flygelhornisten och arrangören Peter Asplund har de senaste åren även ägnat sig åt jazzsång av femtiosextiotals stuk. Som trumpetare är han utan tvivel en av de alla främsta i landet. Det framgår tydligt på den här egenproducerade skivan. Med är det danska pianofyndet Jacob Christoffersen, basisten Hans Andersson som nu lämnat Malmö för Stockholm och gamle polaren från Södertälje trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Sitter in i några titlar gör rörblåsaren Magnus Lindgren. Med andra ord en färgstark uppställning som ger Peters musikaliska bredd en extra glans.
I repertoaren ryms flera melodier från Jerome Kern och Harold Arlen.Utrymme har även lämnats för yngre teman som Bill Evansklassikern Waltz For Debbie, Jobims This Happy Madness och Bobby Troups idag sällan hörda The Meaning Of The Blues. Peter har noggrant skrivit skivans alla arrangemang ofta med en ny tilltalande infallsvinkel. Ett exempel är My Way där Christofferson är en stämningsskildare av rang.
Skivans mest överraskande nummer Paul Ankalåten får en tolkning som är utsökt tilltalande.
Peters trumpet sätter givetvis en prägel på helhetsintrycket i alla de stämningar han sökt sig till. Dit hör Come Rain Or Come Shine som skrevs till en New Yorkshow med Nicholas Brothers på fyrtiotalet. I den melodin visar verkligen Peter sin höga klass. Hans sång håller inte samma höga nivå – men det kanske kommer när personligheten vuxit
sig starkare. Toppspel levereras naturligtvis av rörblåsaren Magnus Lindgren vid de tillfällen han släpps in i gruppen. Kompets bakre del med
Hans Anderssons pudelkloka basspel i kombination med Johan Löfcrantz Ramsays variationsrika och nyansriktiga spel ger musiken en påtaglig stimulerande spänts.
Göran Olson
att tappa sting och substans
The Electric MZ
Silent in the Murmur
(Einnicken Records/einnickenrecords.com)
Denna Mälardalsbaserade sextett gör musik som rör sig I en flytande zon mellan rock, jazz och funk, men tacknämligt håller sig på mer än armlängds avstånd från fusionsmusik i dess mer negativa betydelse.
MZ i bandnamnet lär stå för Memento Zone, vilket anspelar på både den alternativa musikklubben Memento och postpunkbandet Memento Mori, som ledaren för Electric MZ, rörblåsaren Stefan Wistrand, var med i på 80-talet. Samme Wistrand hade för övrigt redan i slutet på 70-talet dykt ned i frijazzfältet och gjort en duoskiva tillsammans med trumslagaren Peter Olsen.
Wistrand har sedan dess huvudsakligen ägnat sig åt improvisationsmusik i konstellationer som Nods Off, Two Sounds Ensemble och Fundamental Form. För ett par år sedan samlade han dock gänget som ingår i Electric MZ för att göra den zonfria och påtagligt groovebaserade musik som finns på denna vinylutgåva i begränsad upplaga.
Av de fyra kompositionerna här, samtliga skrivna av Wistrand, rör sig Zone och i viss mån även Quarter Past One i trakterna av vad som skulle kunna föra tankarna till Mahavishnu Orchestra eller Miles funkiga 70-tal. Samtidigt rör sig Wistrands basklarinett (Zone) respektive sopransax (Quarter Past One), Johannes Rytzlers keyboards, Mattias Greéns trumpet och David Lindhs ettriga gitarr i egna mönster till piskandet från de dubbla slagverken från nämnde Peter Olsen och Johan Carlsson.
Musiken bokstavligen flyter fram, och skulle gott kunna pågå bra mycket längre än de runt tio minuter som kompositionerna här pendlar kring utan att tappa sting och substans. Detta gäller i synnerhet stycket Coasting Along, som är cruising jazz av bästa märke och avgjort det mest lukulliska inslaget på albumet.
Peter Bornemar
med känsla för jazz och melodi
Casey Moir Band
Rabbit Hole
(HearHere Records)
Att den i Australien födda kompositören och röstkonstnären Casey Moir sedan 2007 har slagit ned sina bopålar i Göteborg är bara att applådera. Särskilt som det ger oss i Sverige möjlighet att utifrån ett rent geografiskt perspektiv komma aningen närmare hennes enormt inspirerande musik.
Som vokalist är Moir långt ifrån lika utstickande som exempelvis röstekvilibristerna Diamanda Galas, Romina Daniele eller Ami Yoshida, men jösses så förträffligt hon får sin stämma att sammangjutas med musiken på detta debutalbum med hennes svenskbaserade, internationella kvartett.
Casey Moir ägnar sig åt att utmana konvenansen på flera olika fronter samtidigt. Under namnet Naked framträder hon själv med röstakustiska experiment, i duon Mother Jack lutar musiken aningen mer åt alternativ artpop, i svenska-australiska SVELIA blandar hon spontanitet med udda kompositioner, som Macabre utgör hon ena halvan av en röstduo där den andra halvan är norskan Maria Norseth Garli , i Moco, ocksp det en duo, utforskar hon okända marker med pianisten Naoko Sakata och i Joining Forces formar hon en kollektiv röst tillsammans med Sofia Jernberg, Isabel Sörling och Linda Olah.
Och så inte minst i denna konstellation, hennes helt egna Casey Moir Band, som vid sidan av Japanfödda Naoko Sakata (som för övrigt har en egen trio med basisten Alfred Lorinius och trumslagaren Johan Birgenius, och som förra året kom med albumet Flower Clouds) utgörs av samme Alfred Lorinius på bas och trumslagaren Martin Öhman.
Det är en kolossalt samstämmigt språkande kvartett, som låter de åtta kompositionerna på Rabbit Hole andas fritt och oavhängigt varandra på ett sätt som, genom den starka känsla för jazz och melodi som genomsyrar tonspråket, fängslar och stimulerar på ett sätt som röstimprovisation sällan eller aldrig gör.
Peter Bornemar
tillför luft och spänning
Satori
Magnus Båge, Lars Jansson,
Fredrik Jonsson, Christer Sjöström
(Prophone/Naxos)
Att föra samman klassisk musik med jazz är inte lätt. Otaliga serösa försök har gjorts om än inte särskilt lyckade. Turen är nu kommen till flöjtisten Magnus Båge som även är skivans producent. Tillsammans med pianisten Lars Jansson har han komponerat hälften av skivans innehåll.
Lars svarar för det övriga materialet. Med Fredrik Jonsson bas och trumslagaren Christer Sjöström fullbordas gruppen i en ovanlig skiva med en personlig utformning. Skivans titel betyder utformning på japanska.
Musiken har en meditativ form som kan närma sig jazzens revir – men inte alltid. Stämningarna växlar mellan mjuka ljusa improviserade inlägg och mer strikt hållna partier. De öppna improviserade partierna tillför luft och spänning till de ofta förekommande inåtgående spelet där rytmiken är avslappad och underordnad Båges och Lars vackra sinnliga intentioner.
Göran Olson
av skicklig solopianist
Ronny Johansson
Japanese Blue
(Imogena/Border Music)
Ronny Johansson är lyrikern vid tangentbordet på sin flygel. Här möter vi honom i solospel i tolv melodier. Från hans penna kommer sju av dem, varvat med några välkända titlar ur den äldre jazzrepertoaren. Allt inramat med hans titelmelodi, Japanese blue i olika versioner, som således både inleder och avslutar skivan.
En del har fått den smått melankoliska mollstämda prägeln i hans egna kompositioner likaväl som några av de han hämtat från andra kompositörers verk. Hans Ulla och Mori´s Mood, har dock fått ljust vacker atmosfär i ljust glada toner i personligt skönspel likaväl som Richards Rodgers och Duke Ellingtons välkända Have You Met Miss Jones respektive In A Sentimental Mood. Och det gäller även hans melodiskt strikt allvarligt spelade A Tango for the Saints, dock med en mollatmosfär insmugen i det eftertänksamma spelet. I tungt formade Some Like It Cool, skymtar som mest Lennie Tristanos påbrå medan bop fraserna flyter lätt i Charlie Parkers Donna Lee, och ömt strikt vackra toner får vi i Thelonious Monk´s ´Round Midnight.
Skivan ger en variationsrik bild av en skicklig solopianist som vi kunnat följa genom karriären i skivform från hans första egna inspelning utkomna i lp-formatet under förra århundradet i början av åttiotalet och innan dess som pianist i anrika göteborgsgruppen Mount Everest.
Thord Ehnberg
spelat av gitarrvirtuoser
Gustav Lundgren Trio
Bertheléville
(Lundgren Music/Plugged Music)
Gustav Lundgren är en produktiv herre. Inte bara med föreliggande skiva har han figurerat de senaste åren. Vi har hört honom live vid många tillfällen, med egna och andras grupperingar samt i egna skivor. Som Plays Django Reinhardt och som Trio Legacy. Tillsammans med sångerskan Lili Araujo, tillsammans med gruppen French Connection och tenorist Fredrik Carlquist är andra.
Nu åter en cd under sitt namn som formligen sprudlar av Django Reinhardt atmosfär, tillkommen i franska Bertheléville under två dagar i juli i fjol med Gustav Lundgren och Martin Widlunds gitarrer samt Andreas Unge bas. Detta efter att trion veckan innan har varit på världens största Djangofestival i Samois-sur-Seine, där Django Reinhardt är begravd. Gustav är ju en av de allra främsta tolkarna av just Reinhardts musik i dag. Och i denna skiva, inspelad med förmodad inspiration från festivalen, kan ingen påstå något annat.
Ändå finns enbart två spår med musik skriven av gitarrlegenden Reinhardt. Montagne Sante-Geneviéve och Pech à La Mouche /Daphne /Belleville, som inte tillhör de mest kända gitarrlegenden skrivit. Resterande femton spår bär Gustav Lundgrens signatur varvad med några välkända standards. Och titellåten har Gustav tillägnat just Bertheléville, inspelningsortens namn. En rytmiskt melodisk sak, som jag associerar till både Reinhardt och kulturell franskt uttrycksfullhet. Här finns Gustavs Lambada/Llorando Se Fue, med “dansflugans” alla ingredienser som slog till en kort tid för något årtionde sedan. Hans härligt ystra El Patio, smått dramatiskt allvarliga A New Beginning och den avslutande Gunnar, varvad med Norah Jones vackra My Dear Country samt Axel Stordals I Should Care, likaväl som Harry Warren och Victor Youngs så välkända There Will Never Be Another You respektive When Ifall in Love, med flera. Alla med den härligt lättsamt tillbakalutade musikformen i den Reinhardtska initialen, spelad av gitarrvirtuoser.
Thord Ehnberg
som ständigt växlar tillstånd
Dark Horse
(Zen Recordings)
Det som sticker ut mest på Göteborgstrion Dark Horses debutalbum på vinyl är faktiskt den särpräglade konvolutbilden, som konstnären Johannes Brander står bakom. Men också den improviserade musiken bärs fram av en egenart, framväxt som den är ur en symbios av konstmusik och friformsjazz.
Till formen handlar det om en pianotrio, där John Holmströms intrikata pianospel både innanför och utanför instrumentet bildar kärnan i vad som avgjort är ett interaktivt skapande mellan honom själv, basisten Alfred Lorinius och slagverkaren Mårten Magnefors.
I sex kompositioner, som i speltid varierar mellan det blott 55 sekunder långa men rappt minimalistiska stycket Kort kontemplation och den dryga tio minuter långa Obstinata, låter trion musiken ständigt växla tillstånd. Från ett närmast stillastående utforskande till ett mer rytmiskt forcerande och sedan tillbaka. Oförutsägbarheten bidrar i hög grad positivt till skapandeprocessen, samtidigt som den också vittnar om att det finns en del oförlöst i musiken.
Den förhållandevis korta speltiden (27 minuter) gör att skivan gärna gör sig till föremål för flera omspelningar, och även om musiken också finns tillgänglig via Spotify och iTunes är det naturligtvis på vinyl den gör sig bäst.
Peter Bornemar
Välspelad kvartett tolkar
underfundiga, omväxlande melodier
Olof Skoog Kvartett
Herr Svensson Och Den
Diaboliska Hambon.
(Hoob Records/ Border)
I den kryptiska skivtiteln ingår idel nyskriven musik av tenoristen/klarinettisten Olof Skoog från Göteborg som också hörs med Second Line Jazzband. Här visar han att han även behärskar musik av yngre årgång. Olof är en utmärkt solist som genomgående visar sin klass och underfundiga melodier. Hela skivan upptar hans omväxlande kompositioner och de tål att nötas.
I kvartetten ingår pianisten Matti Ollikainen. Basist är Samuel Olsson som till vardags är trumpetare i Bohuslän Big Band. Trumstolen är vikt för lyhört spelande Michael Edlund. Gruppen är homogent välspelande där de
ras lyriska känsla kommer väl till pass i de avslappnande numren. Där har gruppen styrka även om de kan brusa upp som i den fyndigt och roligt skrivna bluesbestänkta Hambo From Hell.
Över huvud taget skall kompositionerna hyllas där titlarna begåvats med namn som väcker en nyfiken känsla. Svenssons Gärning, Barfotasommar, Det Blir Sol Idag, Fantasi i Gess-Dur och Midnight In Skopje indikerar detta. Solmelodins optimistiska anda är svår att motstå. I Gryning byter Skoog ut tenorsaxofonen till klarinett som för in en annan klangbild. Här lockar Ollikainens läckra piano och Samuel Olssons imponerande basspel. Humörfrisk är gruppen i The Escape där pianot frambringar blues och gospelinslag med en spelglädje som smittar av sig. Den glädjen frestar också i Midnight In Skopje. Mötet med kvartetten lockar till uppföljning.
Göran Olson
- och dessutom i bild
Erik Lindeborg Trio
/Live
(Stockholm Jazz Records DVD)
DIG-betyg. Musik=4 DIG, bild=3 DIG.
Erik Lindeborg Trio bjuder sina åhörare på jazzkonsert för både öra och öga. Det vill säga musik på DVD som, om man har storbilds TV, blir en livekonsert i hemmet. Öppning med Robert Mehmet Ikiz dova trummor i inledningen betitlad In the Light of Tomorrow, som fylls på med Erik Lindeborgs klaviaturer och Kristian Linds kontrabas till en suggestiv ljudmatta.
Bra fotograferat med traditionella bildväxlingar från helbild till närbild utan för ögat tröttande kameraåkningar dock utan större fantasi så som vi sett många dvd innehålla. Variationen från de tre olika scenerna, teatern i Varberg, Crescendo i Norrköping och Fasching i Stockholm där det spelades in under februari 2011, finns i form av ljuset som på en av scenerna är utmärkt medan det är något för mörk och enformigt i vissa fall.
DVD:n är dock fylld med härlig triojazz i dagsfärsk anda med personlighet till uttryck. Lyssna bara till synnerligen rappt spelade Six Second Until I See You Again och W
hite Dwarf, med så spännande innehåll från trion. Dock är funkrytmiska We Know Time, till stor del ett malande upprepande tema. I övrigt finns här lekfullheten med i spelet. I solon likaväl som i samspelet. Som Ikiz variationsrika trummor i flera av titlarna där han även lagt ifrån sig stockarna och spelar med enbart händerna. Ingen nytt i sig för jag har sett Jo Jones göra detsamma redan under förra århundradet mitt. Eller ta Erik Lindeborgs melodiskt vackra flykt över klaviaturen där han som exempelvis i Space Elevator och allvarligt spelade balladerna First Snow och Timeless med flera, låter oss höra smakfullt elegant och kreativt spel. Lind för sin del växlar mellan från rappt pizzicato till stråke. Big Bang och Tour de France, swingfyllt i egna kreativa intentioner. Konsertslut Encore med Erik helt ensam i mjukt vackert spel medan musiken är pådrivande taggat i The Great Attractor när bas och trummor tillkommer.
Musiken växlar fint och varierat mellan långsam känslofullt balladspel och intensiv up-tempo med intensitet. Helhetsintrycket blir fin livekonsert hemma i vardagsrummet med spännande lyssning med variation av en lyhört samspelt trio.
Thord Ehnberg
hörvärd spanskinfluerad svit
Cennet Jönsson
Galiza
Kopasetic/Plugged)
Jazzens Gossen Ruda har han kallats, den skånske saxofonisten, kompositören och arrangören Cennet Jönsson. Med all rätt kanske. Under alla omständigheter låter han sig sällan begränsas av de regler och konventioner som utgör gränser, eller kanske snarare begränsningar, som bestämmer vad som ska betraktas som jazz. Inspiration till den musik Cennet har skrivit för sitt nya album, Galiza, har han hämtat i Galicien, den mycket speciella, autonoma region som ligger i Spaniens nordvästra hörn. Förutom sin egen trio, Cenlistoho, med basisten Thommy Andersson och slagverkaren Lisbeth Diers, har han kallat in ytterst välklingande Scania Wind Quintet, rekryterad i Malmö Symfoniorkester, med sättningen flöjt, oboe, klarinett, valthorn och fagott.
Galiza är en välskriven och ytterst hörvärd svit i åtta delar, givetvis komponerad och arrangerad av Jönsson. Influenserna är inte oväntat spanska, men spår finns även av romantisk klassisk musik och – inte alldeles oväntat – jazz av det slag som Ce
nnet länge har skämt bort oss med i Tolvan Big Band. Det mesta är mycket vackert och öronvänligt med sköna, inte alltför uppkäftiga klanger och de bägge gruppernas samarbete är minst sagt imponerande.
Som solist dominerar Jönsson själv. Genomgående trakterar han sopransaxofon, och då och då önskar man faktiskt att han även hade dammat av tenorsaxen, ett instrument som han ju också behärskar med glans. Om inte annat så för omväxlings skull. Och det märks att han i själ och hjärta är jazzmusiker, även om han här, liksom så ofta annars, då och då är ute och traskar i gränsmarkerna. Även Andersson och den fantastiska slagverkaren Lisbeth Diers ges en del möjligheter att visa upp sig i helfigur. Diers lånar även ut sin röst för att bidra till klangrikedomen.
Förutom de åtta styckena som ingår i sviten bjuds vi på två fristående kompositioner, av vilka det avslutande, ”Después de la tormenta”, är en av albumets verkliga höjdpunkter.
Jan Olsson
men anonyma tenorsaxsolon
Harry Allen - Jan Lundgren Quartet
Quetley there
(Stunt)
Det här är ett mycket trevligt album med nio, oftast välkända och ytterst hörvärda, kompositioner av snart 90-årige låtskrivaren och arrangören Johnny Mandel. Det är bara det att man tycker sig ha hört plattan tidigare, vilket man alltså inte har. Dessutom finns det fler album med samma titel. Bland annat med Chet Bakers, Zoot Sims och Shirley Horns namn på konvolutet.
Låt oss omedelbart konstatera, att Jan Lundgrens pianospel är som vanligt. Det vill säga oerhört smakfullt, lyhört, hörvärt och fantasifullt och att hans personliga frasering och anslag är i mästarklass. Problemet är tyvärr 48-årige tenorsaxofonisten Harry Allen, som tycks ha svårt att få ihop det riktigt. Själv brukar han säga, då han intervjuas, att Stan Getz är hans stora förebild. Andra som säkert också har stått modell för hans musicerande är Ben Webster och – varför inte? – Scott Hamilton. Men dessvärre saknar Allen Stan Getz teknik och raffinerade sinne för skönhet, Websters pondus och Hamiltons aldrig sinande spelglädje och fantasi. Något han givetvis inte är särdeles ensam om. Kanske borde han rent av söka ett eget uttryckssätt, eftersom resultatet av hans uppenbart ambitiösa vedermödor har gjort att han spel är anonym i överkant?
Fast Harry Allens mod är det i alla fall inget fel på. Att ge sig på ett av Johnny Mandels allra vackraste opus, ”Emily”, som Stan Getz har spelat in åtminstone två gånger på platta och som Zoot Sims hade som ett av sina mest grandiosa paradnummer, är snudd på dumdristigt. Åtminstone om man inte har något eget att tillägga.
Bäst låter den väl samspelta kvartetten, med Hans Backenroth på bas och Kristian Leth bakom trummorna, i de snabbare numren. Inte minst i den latininfluerade ”Cinnamon and Clove”, som Sergio Mendes och hans Brasil hade stor framgång med på den tid det begav sig.
”Quietly There” köper man för Jan Lundgrens och några snygga låtars skull.
Jan Olsson
Puls och groove som
obönhörligt klistrar sig fast
Goran Kajfes Subtropic Arkestra
The Reason Why Vol. 2
(Headspin/Border)
Det var väl bara en tidsfråga innan trumpetaren Goran Kajfes och han Arkestra skulle följa upp förra årets förträffliga första volym med tolkningar av låtar från olika hörn, geografiska såväl som genremässiga. Det tog knappt två år. Och denna andra, lika mångskiftande volym infriar med råge de förväntningar som första volymen skapade.
I sex låtar tar Kajfes och hans tiomannaband oss med på ett äventyr som friskar upp armenisk folkdans, turkisk folkrock, kamerunsk makossa, brasiliansk musica popular Brasileira och amerikansk indierock med en puls och groove som obönhörligt klistrar sig fast.
Ljudbilden är kompakt och fluffig på en och samma gång, och erbjuder fint spelutrymme för såväl Kajfes trumpet som Per ”Ruskträsk” Johanssons barytonsax, Jonas Kullhammars tenorsax, Jesper Nordenströms keyboards och Reine Fiskes gitarr. För att inte tala om paret som finns där hela tiden för att hålla ihop alla växlingar mellan olika stämningslägen, basisten Johan Berthling och trumslagaren Johan Holmegard.
Vid sidan av låtar förknippade med den turkiske slaverkaren Okey Temiz, den brasilianske singer-songwritern Milton Nascimento och svensk-turkiska gruppen Sevda är det två tolkningar som sticker ut mer än de övriga: dels en fantastisk tolkning av Brooklynbandet Grizzly Bears låt Yet Again, dels en närmast berusande häftig version av kamerunske Francis Bebeys medryckande New Track.
Peter Bornemar
i funkrytmikens tecken
Hellskotta
(Periferi Records)
Till Hellskotta kan man bli ombedd att dra om man sagt eller gjort något olämpligt. Om det är till det Hellskotta en nyutgiven skiva kan åtminstone jag tänka mig följa uppmaningen för här bjuds lättlyssnad glad och stampvänlig musik. Det är nämligen saxofonist Sofi Hellborg och gitarrist Erik Skott som gemensamt nybildat gruppen Hellskotta som bjuder musik i en blandning av jazz, afro, funk med mera i en skönt tilltalande blandning.
Samtliga åtta titlar är också skrivna av de två. Fem från Eriks penna och följaktligen tre av Sofi. Sofi Hellborg vars heta altsaxspel vi kunnat höra tidigare i egna skivor medan Erik Skotts elgitarr är mindre känd åtminstone för min del. Göran Abelli vars trombon jag ävenledes inte kan påminna mig hört tidigare med solospel i jazzsammanhang, här i kraftfullt växelspel med Sofis altsax, likaväl som bra solospel i många av titlarna.
Erik får som sig bör exponera sina kunskaper i lödande solospel i Bloody Trolls From Ulmer, som jag förmodar antyder påbrå från gitarrist James Blood Ulmer. Och vi möter även honom i fler med bra solospel. I till exempel Maestro och Sofish, skivans bästa spår enlig min mening. Gungande Oh My Gosh och Rappa Talk Walk har groowlande trombon i funkomgivning á la Nisse Landgren, som dock melodiskt byter skepnad med Hellborgs altsax, som kommer in med hett solospel. High 5, med sopransaxen i flygande lätta toner genom låten, likaväl som i redan nämnda Sofish, med funkrytmiken bevarad genom Robert Fusch elbas och Anders Baw trumspel.
Som helhet lättsamt lättlyssnad musik med riffliknande figurer i funkrytmikens tecken.
Thord Ehnberg
och allt med viss personlighet
Christian Herluf Pedersen Transatlantic
Autumn Sketch
(Herluf/ www.herluf.nu)
Christian Herluf Peersen, dansk saxofonist från den lilla orten Skals i Danmark där han som elvaårig började spela saxofon. Reste 1996 till USA för att studera vid Berklee College of Music men flyttade tillbaka till fäderneslandet redan efter ett år för att arbeta som free lance musiker. 1998 beslutade han sig ändå för att fortsätta sina musikstudier, denna gång vid Fridhems Folkhögskola och senare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Debuterade med egen grupp 2009 på skiva och har spelat med flertalet grupper här i Sverige där han numera är bosatt samt turnerat i Europa.
Föreliggande cd album är således andra skivan under eget namn med en grupp han kallar Transatlantic. Förutom honom själv tenorsaxofon, med smått färgspår av både en tidig John Coltrane och Sonny Rollins, finner vi svenske Pär-Ola Landin bas och från Bulgarien kommer pianist Asen Doykin medan trummis Mathias Kunzli ursprungligen kommer från Schweiz men numera är New York boende.
En högst internationell grupp musiker således som enats om samma tonspråk. Allt med viss personlighet till uttryck, med jazztraditionen väl bevarad med tidigt sextiotal som grund. Enbart originalmaterial, där sammanlagt nio titlar skrivits av Herluf Pedersen och Doykin. Aktuell början denna snöfattiga vinter med Black Snow, med mycket lätt mollböj inneboende i inledning, som luckras upp och gungar fint i dur. Solistiskt utmärkt spel från alla finner vi i Aqua Queen och Some Other Times. Båda hör också bland skivans bästa som kompositioner.
Mycket solospel i samtliga titlar har givetvis bandledare Christian Herluf Pedersens tenor. Även Asen Doykin bra och flitig solist i Herluf Pedersens båda kompositioner, Marigold och sirligt vackra Again & Again, där även Pär Ola Landin solospelar förträffligt. Hela tiden med trummis Mathias Künzli i aktivt pådrivande spel i ensemble och bakom respektive solist och får själv komma till tals med bra solospel i avslutande The Way Back.
Thord Ehnberg
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
