AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKARJan Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet.
Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin.
Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country som
specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren.
Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribentregelbundet
även i andra tidningar, magasin, radio och tv.
Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan.
1 DIG= Besvikelse,
2 DIG=OK,
3 DIG=Bra,
4 DIG=Utsökt,
5 DIG=Mästerlig
( även halva diggar)
hängivet, sprudlande och lustfyllt
Thomas Jäderlund Amazing Trio
Plays Jazz
(Country & Eastern/Naxos)
På skiva avlyssnade jag senast saxofonisten Sir Thomas Jäderlund på fjolårets förträffliga album Beches Brew Big med Bengt Berger. Men redan för 30 år sedan hörde jag honom spela både live och på skiva med numera legendariska bandet Position Alpha och med gruppen Änglaspel. I slutet av 1990-talet kom han under namnet Thomas Jäderlund Amazing Orchestra ut med ett magnifikt dubbelalbum, som några år senare följdes av det spirituella soloalbumet Suites and Speeche
s. Båda dessa skivorna är värda att jaga hårt efter.
Med basisten Peter Janson och trumslagaren Göran Kroon har Jäderlund en nu en Amazing trio som skivdebuterar med album som innehåller åtta lika hängivna som sprudlande och lustfyllda tolkningar av klassiska jazzlåtar av Charles Mingus och Ornette Coleman, fyra av dem var.
Jäderlund själv spelar altsax och sopranino, där det senare rörinstrumentet ger musiken en extra energikick i den maffiga tolkningen av Fables of Faubus liksom i Ecclusiastics, vilka hör till Mingus mest berömda kompositioner.
Men det finns definitivt krut även i Jäderlunds altsax, som i ett råmaterial som är så grundmurat lysande kan leka fritt och avslappnat utan att behöva bekymra sig om färdvägen. Ett utmärkt exempel på denna ysterhet är tolkningen av Colemans snabbtassande Blues Connection, som precis som vad gäller albumet i sin helhet vittnar om det fulländade samspel som råder mellan Jäderlund, Janson och Kroon.
Relasekonserter med trion på Glenn Miller Café i Stockholm (18-19/11), Nefertiti i Göteborg (20/11) och på nya jazzklubben Las Vega i Stockholm (22/11).
Peter Bornemar
på skiva
Mer än 700 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Denna sida:
Övriga
skivsidor:
Svensk jazz 2011-2012
Jazzsång
Internationell jazz
Jazzstoria/
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Årets jazz!
DIG listar
skivfavoriterna
2013
Klassiska
skivomslag
Klassiska
skivomslag
Personligt. fint arrangerat
och med innehållsrikt solospel
Tobias Grim 
Brazil Lines
(Imogena/Border)
Skivdebuterar med inspelning under eget namn gör gitarristen Tobias Grim. Ett nytt namn i den svenska jazzvärlden, åtminstone för min del. Med den brasilianska musikkulturen som anknytning till sitt spel i många av skivans tio titlar signerade Grim, både till komposition och i bra arrangemang och med texter av skivans sångerska Karolina Vucidolac samt Sandra da Silva och Márcia de Souza. Mycket har den brasilianska accenten, precis som skivtiteln anger men
undantag finns.
Förutom Grims gitarr spelar rutinerade Anders Kjellberg trummor och åter för mig ännu ett nytt namn, Magnus Bergström bas. Grim är en tekniskt driven gitarrist med vackert ton i sitt instrument och presenterar sig med innehållsrikt solospel. Hans gitarr som mest och bäst med tryck och intensitet i den till största delen instrumentala Ishmael samt Deturn med den tidlösa jazzens påbrå. Bland det med sydamerikansk accent tilltalar som mest intensiva Tania, måhända skriven med sångerska/pianist Tania Maria i tankarna, samt Cantar och vackra Mother, med mycket bra spel och sång.
Musiken har fått lätt personlig prägel genom gitarr och sången arrangerats fint i stämmor. Karolina Vucidolacs röst är integrerad i musiken som ett instrument, vare sig det gäller textad eller ordlös sång. Och ägna ett extra öra åt Anders Kjellberg rent suveräna spel på trummorna i samtliga titlar. Variationsrik med innerlig känsla spelar han accentuerat pådrivande med tryck och intensitet i exempelvis inledande Para Theo medan han i balladen Consciente Amor lyhört smeker fram på sina trummor och cymbaler. Basisten Magnus Bergström gör även han bra ifrån sig i ensemblen och får visa upp sina kunskaper med sansat solo i Autumn.
Den här skivan har jag haft i stereon en längre tid och den har stigit i värde musikaliskt vid den upprepande avlyssningen. Tobias Grim gör således en mycket bra skivdebut tillsammans med rutinerad sångerska och medmusiker. Thord Ehnberg
Kollektiv, kreativ, lustfylld
musik som framkallar gåshud
Je Suis!
Ça va?
(Umlaut Records/Plugged)
Debutalbumet Mistluren med gruppen Je Suis! var en av de inte alltför många jazzskivor som bokstavligen förgyllde livet under 2011. Nu är äntligen den av trumpetaren Niklas Barnö anförda sextetten tillbaka på skiva, med både en vinylutgåva inspelad på Umeå Jazzfestival 2013 – en lössläppt sak betitlad Ça va pas du tout! - och en cd med ett mer strukturerat, för att inte säga mer balanserat innehåll med titeln Ça va? inspelad live på Fasching en vecka se
nare.
Den sistnämnda består av 62 minuter av raffinerat rapp och frikostigt fläskig jazz fördelad på sex sinsemellan rikt varierade kompositioner som var och en talar sitt eget tydliga språk. Och som tilltalar mig som lyssnare något alldeles kolossalt. Omkvädet i en låt som den gospel- och hymnfärgade Onödig stress går att höra hur många gånger som helst, och framkallar gåshud varenda gång.
Förutom den skarpsinnige trumpetaren Niklas Barnö, som står bakom fem av albumets sex kompositioner, ingår i gruppen Marcelo Gabard Pazos på saxofoner, Mats Äleklint på trombon, Joel Grip på bas, Magnus Vikberg på trummor samt Alexander Zethson på piano. Den sistnämnde har för övrigt skrivit albumet enda icke-Barnölåt, Åt alla håll på samma gång.
Vad som genomsyrar musiken i de sex låtarna är dels den lika kollektiva som kreativa lustfylldhet som musikerna utsöndrar, dels de tajta och ärtiga arrangemang låtarna bäddats in i. Förutom den obetvingliga Onödig stress fungerar den gangsterjazziga Ända in i Kaklet, eller i princip vilken som helst av låtarna på albumet, som prima exempel på modern svensk jazz och improvisationsmusik när den är som mest tilltalande och bäst. Åtminstone i mina öron, och åtminstone just nu.
Peter Bornemar
resenär i två olika musikmiljöer
Xylofonorkestern
Stora Blå
(Country & Eastern/Naxos)
Spjärnsvallet
Again & Again
(Country & Eastern/Naxos)
Den gemensamma nämnaren för dessa två album är Christer Bothén, 68-årig saxofonist, basklarinettist, pianist, kompositör och global resenär bland olika musikkulturer. I forna dagar ingick Bothén i proggjazzgruppen Archimedes Badkar, och har vid sidan av sina helt egna projekt även framträtt med konstellationer som Vargavinter, Bitter Funeral Beer, Nu-Ensemblen och Fire! Orchestra.
Till den listan kan nu också läggas Xylofonorkestern, ett musikpedagogiskt projekt baserat på en dagligverksamhet för intellektuellt funktionsnedsatta i Solna. Under sju år har Bothén jobbat med gruppen, vilket resulterat i åtta komposi
tioner med repetitiva melodier som flyter fram i enkla strukturer. Vad stämningsläget och tonflödet beträffar finns tydliga paralleller till framför allt afrikansk musik i musiken, vilket i sin tur skickar en tanke till den Don Cherry som också står bakom låten Desireless i den mindre av de två sviter som dominerar innehållet. Det vällovliga syftet och de följsamma melodiflödena undanröjer dock inte helt det faktum att musiken emellanåt ger ett lite monotont intryck.
Låten Desireless har uppenbarligen en alldeles särskild plats i Christer Bothéns hjärta, eftersom den också fanns med på gruppen Spjärnsvallets numera närmast kultförklarade album med samma namn som gavs ut på etiketten MNW 1975. Spjärnsvallet var en kvartett som förutom Christer Bothén utgjordes av den likaledes globale musikresenären och slagverkaren Bengt Berger, den numera bortgångne rörblåsaren Kjell Westling och basisten Nicke Ström.
Bortsett från lp:n Till soluppgång och lycka (utgiven på etiketten Krokben), som Spjärnsvallet gjorde tillsammans med den engelskfödde musikern Fred Lane 1982, hände inte mycket mer på skivfronten förrän nu, nästan fyrtio år senare, då de tre ännu levande i Spjärnsvallet satt samman ett album bestående av
överblivet material från inspelningstillfället 1974, längre versioner av låtar som tvingades kortas ned på det dåvarande lp-formatet, låten Innecenter som härrör från en inspelning i New York redan 1973 samt en nyinspelad låt – Agan – som spelades in av Bothén, Berger och Ström i augusti i år.
Musiken bär en tidstypisk prägel av multikulturell musik, där influenserna från Bothéns och Bergers resor i Asien och Indien är lika påtagliga i melodierna som i instrumenteringen, samtidigt som här också finns tydliga referenser till Don Cherry och Ornette Coleman. Mer än bara fragment från den förstnämndes låt Desireless dyker upp i den nyinspelade låten Agan, och Colemans The Jungle Is a Skyskraper (från albumet Science Fiction) har blandats in i låten The Jungle.
Vad gäller musikerna är det en fröjd att höra dem alla, och inte minst Westling och Bothén i deras många byten mellan olika saxofoner, klarinetter, flöjter och andra instrumentet av allehanda slag.
Peter Bornemar
tolkas med utsökt jazzkänsla
Vivian Buczek
Curiosity
(Volenza/ Naxos)
Malmösångerskan Vivian Buczek har de senaste åren gjort ett rejält avstamp och blivit en av landets främsta jazzsångerskor. Jag vill verkligen kalla henne jazzsångerska då hennes musikalitet rymmer en härlig och ärlig känsla för stilens grundelement. Ofta har hon varit länkad till pianisten Claes Cronas grupper där hon fått bygga upp självförtroendet Där har den sceniska utstrålningen också utvecklats. Nu lanserar hon sig med en egen grupp där pianisten Martin Sjöstedt, basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay utgör basen. I tre nummer har välspelande gitarristen Elias Källvik bjudits in. Sångerskan Claudia Campagnol tillkommer med bakgrundsång i sin egen I’m Strong.
Vivian har med sin utsökta jazzkänsla satt samman en ypperlig mixture av melodier. Bland annat kommer Johan Björk med i melodifloran, som i albumstiteln Curiosity och öppningsnumret Lighthouse. Tillsammans med fadern trombonisten Bruno Buczek har Vivian komponerat Once You Love. I övrigt är det kända teman som Good Bye Pie Hat, Nica’s Dream och Chick Coreas You’re Everything dukats upp. Från den amerikanska sångboken har man sållat fram Indian Love Song (Cherokee), It Might As Well Be Spring, How Deep Is The Ocean och For All We Know.Vivians personliga röst kombinerat med en värmande innerlighet ger sköna vibbar oavsett vilken typ av melodier hon presenterar. Det mynnar ut i sång som berör.
Vivians musiker skall i hög grad framhållas för följsam inspirerande assist med välformade soloutflykter. Martins piano är verkligen en delikatess, en disciplinerad sådan. Som basist, dock ej här, är han också en fullkornsmusiker. Vilket instrument väljer han i fortsättningen? Unge Niklas Fernqvist är på väg mot ett stort genombrott och kliver nu in i den drivna skickliga svenska basistskaran. Kul när en relativt okänd musiker är så på hugget. I Johan Löfcrantz Ramsay har trion en välartikulerad och följsam medpelare som ger stadga och impulser i musikens skiftande lägen. Avslutningsvis, Vivian och trion har en ljus framtid att se fram emot. De är redan en god bit på väg och mer är att vänta.
Göran Olson
Läs intervju med Vivian Buczek
och nästan lite kusligt
Lindha Kallerdahl
Gold Quintet Solo
(Hoob Records/Border)
Det har hänt en hel del sedan Lindha, dåmera Svantesson, gav sig tillkänna på gitarristen Mattias Windemos album Water Story 2007. Under sommaren 2000 deltog hon i projektet Hidros tillsammans med bland andra Mats Gustafsson, Jim O’Rourke och Sonic Youth, och året efter skivdebuterade hon i eget namn med albumet Far From Home (Caprice). Via skivorna Gold från 2007 och Let’s Dance från 2012 (båda utgivna på Hoob records) har hon utvecklats till en improvisatör av stora mått, där hennes extremt starka och närvarande röst varit de instrument som stått i fokus.
Nya albumet Gold Quintet Solo, som knappast förvånande släpps på såväl vinyl och digitalt som på cd, består av dels tre spår med band inspelade live på Victoriateatern i Malmö i mars 2014, dels sju spår med endast henne själv inspelade i Lindhas vardagsrum två månader senare.
Av de tre liveinspelade låtarna är två komponerade av Lindha Kallerdahl själv medan den tredje är Billy Strayhorns Lush Life. I dessa nummer, som lustfyllt studsar mellan klanger, efterklanger och stämningslägen, utsöndras en enorm kreativitet. Något som det suveräna ackompanjemanget från Thomas Gunillasson och Samuel Hällkvist på gitarrer samt Katrine Amsler och Fabian Kallerdahl på klaviaturer i hög grad också bidrar till.
De sju låtarna med bara henne själv är av en helt annan natur. I dessa mestadels i stunden framimproviserade stycken är hennes makalösa röst är nästan det enda som hörs (ibland även stänk från hennes piano) i en anda som växlar mellan besatthet och skriksång à la Diamanda Galás. Avskalat och definitivt inte någon easy piece of cake, men ändå fascinerande och nästan lite kusligt på en och samma gång. Och så finns något där som tvingar mig att lyssna på dessa stycken om och om igen.
Gold Quintet Solo släpps 10 december och 12 december blir det releasekonsert med kvintetten som spelar på skivan på Nefertitis scen i Göteborg
Peter Bornemar
men också robust rockmusik
Krister Jonsson Deluxe
Truckload
(Stunt Records/Sundance)
För tio år sedan spelade gitarristen Krister Jonssons trio med basisten Nils Davidsen och trumslagaren Peter Danemo samt cellisten Svante Henryson som gästsolist ut albumet Waiting for Atonesjka (Kopasetic Records). Med tillägget Deluxe i namnet, Henrysson som helt inlemmad i gruppen och Davidsen ersatt av bemärkte basisten Dan Berglund kommer nu ett andra album med minst lika stark attraktionskraft som debuten.
Stilmässigt handlar musiken på Truckload näppeligen om renodlad jazz. De tolv rikt varierade låtarna, alla utom en skrivna av Jonsson, rör sig snarare över ett område där den ena ledstjärnan är lugn och eftertänksam musik präglad av folkton och den andra är robust rockmusik. Oavsett vilket stämningsläge som gäller är samspelet mellan de fyra musikerna frapperande distinkt, där Berglund och Danemo inte bara skapar ett fullödigt fundament för, utan även hänger med på Henrysons och Jonssons briljanta utflykter.
Krister Jonsson, som också kan höras med artister som Marilyn Mazur, Viktoria Tolstoy och Hanne Boel, nyttjar på ett magnifikt sätt både distortion, wahwah och delay i ett gitarrspel som kan skicka tankarna till såväl Bill Frisell som John McLaughlin. Referenser till den förre går att spåra i Trust, i den av Danemo skrivna Velour och i den svåremotståndliga inledningslåten Woohoo.
På den tyngre sidan finns låten Truckload of Wisdom, som erinrar en hel del om den fusionsjazz John McLaughlin åstadkom med sin Mahavishnu Orchestra under första halvan av 1970-talet. Här återfinns även den hårdrockande The Out liksom den sydstats- och boogierockfärgade rökaren Ligga, i vilken Henrysons cello blir som en twin-guitar till Jonssons.
Synd att det inte framgår vem som ligger bakom de snygga foton som pryder omslaget.
Peter Bornemar
mjukt böljande kompositioner
The Stoner
Kinder Call
(Hoob Records/Border)
Det har gått tio år sedan basklarinettisten, saxofonisten och flöjtisten Nils Berg bildade kvartetten The Stoner tillsammans med pianisten Jonas Östholm, basisten Nils Ölmedal och trumslagaren Jon Fält. Efter debuten med Upp till kamp (Apart Records, 2004) har det blivit ytterligare fyra album, där nya Kinder Call är en inspelning gjord inför en (på skivan ohörbar) publik på Kapellet i Stockholm i april förra året.
Musiken präglas av samma spirituella och inte sällan lekfulla tongångar som på tidigare album, och utgörs av åtta mjukt böljande kompositioner som alla skrivits av den som alltid synnerligen inspirerande Nils Berg.
Trots en speltid på blott 37 minuter finns mycket att gotta sig åt här. Som det spröda inledningsspåret Lena med sin böljande melodislinga, det lågmält ystra titelspåret, den av colombiansk techno inspirerade Cumbia Blanco, det modala och lättfotade svänget i Ida Times Two och den smått ödestyngda stämning som färgar låten Världen brinner.
Interaktionen de fyra musikerna emellan är total, vilket bidrar starkt till den biterljuva följsamhet som genomsyrar en musik som i så hög grad utmärks av mys och pys med en hel del knixande fram och tillbaka. Och som genremässigt lätt skulle kunna baxas in i en låda märkt ”älskvärd kammarjazz”.
Kinder Call släpps på vinyl i en begränsad upplaga på 300 exemplar, men finns även att köpa på Itunes och streama på Spotify.
Peter Bornemar
avslappnad kammarmusk
Lars Danielsson
Liberetto II
(ACT/Naxos)
Liberetto II, består av musik skriven av Lars Danielsson vars bas, cello samt piano i vi hör i lyriskt vackert samspel med Tigran piano, John Paricelli gitarr, Magnus Öström slagverk plus gästande musiker.
Detta är således en fortsättning på den tidigare cd:n med samma namn som kom för något år sedan. Lars Danielsson spelar sina instrument både pizzicato och med stråke i briljant läckert vävda tonslingor. Musik som inspirerats av många musikgenrer. Främst jazzimprovisation men också folkvisa, den klassiska musiken och andra kulturers musik finns invävd i hans kompositioner.
Kammarmusikaliskt läcker musik i lyriskt tonspråk rakt genom samtliga 12 titlar. Alla personligt präglade med melodisk skönhet till innehåll. Liberetto II blir därför precis som föregångaren synnerligen njutbar lyssning, som ändå innehåller variation där upptäckarglädjen stimuleras helt hos lyssnaren. Swedish Song har glad folkton i botten, medan Eilat följdriktigt har främre orientens musikpåbrå samt Africa som är dunlätt svävande som en lätt vårvind i ljust gungande toner.
Mycket av musiken har menuettliknade drag. Som starkast Passacalia med elegant flyhänt pianospel i huvudrollen. Så byter musiken skepnad och det blir mer stramt högtidligt musicerande i Miniature och Beautiful Darkness där även gästande Cæcilie Norbys ödesmättade röst tillkommer i den senare. En ann gäst som smakfullt passar in i Danielssons musik är Mathias Eick trumpet. Redan i inledningsspåret, Grace, har sparsmakat stramt hållet trumpet. I Tima, II Blå och III Violet, med Danielsson bas/cello och Eick trumpet i tonalt sansat samspel. Musiken är njutbart avslappat och hela cdn ger skön lyssnarstund.
Thord Ehnberg
som är möjligt för en duo
Sten Sandell & Paal Nilssen-Love
Jacana
(Rune Grammofon/Border)
Som båda tillhörande den moderna improvisationsmusikens mest portalfigurer är det inte första gången de stöter på varandra, den svenske pianisten Sten Sandell och den norske trumslagaren Paal Nilssen-Love. Men frågan är om de vid något tidigare möte lyckats utvinna så mycket energi och explosivitet som på denna inspelning från Kongsberg Jazz Festival 2013.
Under en trekvarts timme arbetar duon sig igenom tre helt improviserade stycken, Curvatore, Kauri och Jacana, där det förstnämnda inte bara upptar mer än hälften av den totala speltiden utan också är det mest remarkabla stycket på ett album som tänjer ut gränserna för vad som i princip är möjligt för en duokonstellation att åstadkomma när det gäller improvisationsmusik.
Hur många superlativer jag än kan applicera på Nilssen-Love för hans spel med bland andra The Thing, Peter Brötzmann och Ken Vandermark är det Sten Sandell som framstår som den verkliga häxmästaren här. Inte så mycket för hans med mongolisk strupsång besläktade vokala insatser i stycket Kauri, utan mer för hans makalösa spel i framförallt stycket Curvatore.
Sandell far fram som en furie med pulserande dynamik och exceptionell teknik, och kombinerar på sätt och vis den av kluster präglade komplexiteten och polyrytmiken hos Cecil Taylor med den teatrala uppsluppenhet och abstrakta galenskap som kan höras hos Misha Mengelberg. Och Sandell gör det på ett så övertygande och mästerligt sätt att Nilssen-Love nästan hamnar i skymundan.
Liveinspelad improvisationsmusik brukar som regel sakna den visuella dimension som behövs för att kunna ge ett rättvist helhetsintryck - paradexemplen är skivor med Han Bennink och Sven-Åke Johansson - men Jacana är ett synnerligen tilltalande undantag.
Peter Bornemar
Fullstor orkester ramar skönt in de
sinnliga, intrikata improvisationerna.
Norrbotten Big Band
featuring Jan Allan
Jan Allan (80)
(Prophone/Naxos)
Trumpetaren Jan Allan tillhör en av de viktigaste jazzmusikerna i landet. Nu när han fyllt de åttio får han en hyllning i storbandsformat. Med förfogande av Norrbotten Big Band har välkända och än då länge mindre kända kompositörer och arrangörer fått skriva musik för födelsebarnet. Det är dansken Fredrik Lundin som tillsammans med Peter Danemo, Joakim Milder, Elin Larsson Forkelid, Cecilia Persson, Jan Levander, Håkan Broström och Ann-Sofi Söderkvist som fått hedersuppdraget. De har ambitiöst tagit sig an skrivandet som nu finns på en dubbel-cd.
Naturligtvis har man i arbetet lagt vikt vid den personlige Jans lätt avslöjande tonkvalité och hans sätt att finna vägar i harmoniunderlaget. Han är en mästare i att ta fram ackordens karaktäristiska möjligheter utan att för den skull bli alltför akademisk i sitt skapande. Det är skönt att få höra hans varma trumpet i det fullstora orkesterformat som bildar ram till hans sinnliga och intrikata improvisationer. Mycket väl kommer jag ihåg Lionel Hamptons turné i Sverige 1953. Där fanns en imponerande trumpetsektion med Clifford Brown och Art Farmer. Det är väl inte fel att påtala att Brown drog till sig den största beundrarskalan bland de inhemska trumpetarna. Jan däremot måste ha kollat in Farmer alldeles extra vilket kom att konstateras i det kommande spelandet. Detta utan att negligera Browns svetslågeliknande spel - det finns utrymme för båda idealen.
Lite dualism har smugit sig in i arrangemangen i den välproducerade skivan. Framför allt förekommer det tungsinta inslag som jag inte förknippar med Jans personliga och lättillgängliga uttryck. Håkan Broströms luftiga Between You And Me har allt det som Jan står för. Andra solister i numret är Håkan som spelar sopransax på hög nivå. Jans höga spelsinne kommer väl till pass i Jan Levanders Tema Med Komplikationer. Bandets nye pianist Adam Forkelid är också anslående . Christian Sperings basspel skall även lyftas fram och han är en ypperlig solist.
Andra attraktiva solister från storbandet är bland annat tenoristerna Karl-Martin Almkvist och Mats Garberg. Läckert trombonspelande Peter Dahlgren och den lyriske Dan Johansson vars flygelhorn talar i Joakim Milders I Stole It. Trumslagaren Bengt Stark måste nämnas för sitt färgrika agerande.
Mina synpunkter till trots skall villigt medges att produktionen kom till i rätt ögonblick där jubilaren inte tycks ha några ålderskrämpor.
Göran Olson
Mycket kullhammarskt och
mästerlig Bernt Rosengren
Jonas Kullhammar
Gentlemen
The original jazztracks
from the motion picture
(Moserobie/Plugged))
Filmmusik – och då bortser vi helt från de tongångar som brukar förekomma i det som vanligen kallas musikfilmer - är en genre helt för sig. Somligt skrivs för att fungera diskret någonstans i bakgrunden. Harry Arnold var en mästare när det gällde den genren. Han lär ha komponerat just sådan musik till inte mindre än 50 långfilmer. Annat har en mer framträdande funktion, endera som ledmotiv eller också som en vital och betydelsefull del i det som händer på vita duken. Vem minns inte ”I Want to Live”, till vilken Johnny Mandel hade skrivit fantastiskt musik åt Gerry Mulligan och hans kamrater? Eller ”The Subterraneans” (en bedrövligt dålig film), där André Previn svarade för de jazzmusikaliska bidragen. Eller Arne Sucksdorffs ”Pojken i trädet” med musik av Quincy Jones. För att nu inte tala om Roman Polanskis ”Kniven i vattnet”, som visades på biograferna 1962 och i vilken vi fick höra Krzysztof Komeda grupp med Bernt Rosengren!
Nu har Jonas Kullhammar, denne ytterst begåvade och framgångsrike entusiast, fått uppdraget att skriva musik till Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergrens ”Gentlemen”. Tolv nummer ur filmen släpps den 19 november på cd och ytterligare två, som inte fick plats på cd:n, finns att ta del av för den som så önskar på en dubbel-LP.
Eftersom handlingen i ”Gentlemen” utspelar sig på 60- och 70-talet är Kullhammars kompositioner och arrangemang anpassade därefter. Så mycket smak av dåtidens hjältar, Blakey, Silver, Adderley och de andra budskapsjazzarna, tycker jag knappast att musiken har. Inte heller av Miles och Getz. Däremot tycker jag mig höra klara influenser från Mingus, Rollins, Art Ensemble of Chicago och Rahsaan Roland Kirk här och var. Ja, vid ett tillfälle trakterar Kullhammar till och med manzello och stritch. Ja, det låter helt enkelt mycket kullhammarskt.
För det mesta får vi höra skönt och inspirerat kvartettspel med Jonas på tenorsax, Calle Bagge piano, Torbjörn Zetterberg bas och Johan Holmegard trummor. I fem nummer tillkommer Goran Kajfes kornett och lika många gånger bidrar Mattias Ståhls vibrafon till klangerna. Men framför allt: i fyra kompositioner medverkar även Bernt Rosengren och visar att gammal är äldst. Hans tenorsaxspel, till exempel i Jonas vackra ”Ballad for Bill”, där inte en ton känns onödig, är mästerligt. Riktigt häftig är också ”Copenhagen”, en frejdig 32-taktare med två tenorer som låter nästan som man minns det från den tid det begav sig.
Det ska bli intressant, och förhoppningsvis också trevligt, att få gå på bio vad det lider och höra Jonas Kullhammars fina musik i sin ”rätta” miljö.
Jan Olsson
Gemensam nämnare i tre
dagsfärska, kreativa grupper
SAWS med Bengt Stark, Karl-Martin Almqvist, Magnus Wiklund,
Christian Spering.(Imogena/Border)
Kiosk med Karl-Martin Almqvist, Daniel Karlsson, Christian Spering, Peter Danemo (Brus & Knaster/Playground Music)
Hans Olding/Jaska Lukkarinen feat. Karl-Martin Almqvist, Mattias Welin. "Far From Rio " (El Dingo Records/Plugged Music)
SAWS, som är initialerna för Bengt Stark trummor, Karl-Martin Almqvist saxofoner, Magnus Wiklund trombon och Christian Spering bas. I Kiosk finner vi Almqvist och Sperings instrument tillsammans med Daniel Karlsson piano och Peter Danemo trummor, medan Almkvist tenorsaxofon är en av ingredienserna i gitarristen Hans Oldings och trummisen Jaska Lukkarinens gemensamma skiva där Mattias Welin är den som spelar bas. Samtliga herrar är etablerat skickliga musiker inom dagens jazzsverige som vi hört i många olika sammanhang och i olika bandkonstellationer.
Jazzmusikaliskt står dessa tre album på samma höga nivå, med engagerat kreativt spel från samtliga medverkande i skickligt skriven musik och arrangemang.
SAWS, en litet annorlunda instrumentsammansättning som ger en liten touch av vad jag hörde trombonist J.J. Johnson kvintett framtona under sin Sverigeturné i mitten av femtiotalet. Jag tänker då på samspelet tenor/trombon. Här är det doc
k fråga om pianolös kvartett som ger en annorlunda smått spännande ensemblebild som tilltalar. Tonalt solistiskt dominerar Almqvist och Wiklund med friskt skickligt spel, starkt understödda av Spering/Stark, som även de bidrar med fint solospel i några av skivans tio titlar, samtliga skrivna inom gruppen. Bop-rykande inledningen med Straycats samt Riffology, som imponerar med attackerande spel bland de snabbare titlarna medan Sadness har stilla ro i sin betoning med allvarligt mycket smakfullt balladspel.
Kiosk har den traditionella sammansättningen jazzkvartett där Almqvist/Sperings instrument fått sällskap med Daniel Karlssons piano och Peter Danemos trummor. Även här är det kreativitet som gäller till spel där Karlssons piano är godbiten i många av skivans tio titlar, alla även här komponerade inom
gruppen. Mycket av musiken har lyriskt mollstämd prägel till ensemblespel. En prägel som luckras upp i solopartier där jag vill framhålla Daniel Karlsson som hela tiden är en skapande kraft. Stundtals i korta ögonblick i inledning och slut påminnande i tonföljd vad Lenny Tristano gjorde på sin tid. Visst, jag skall inte förringa övrigas prestationer som givetvis också de presterar taggat utmärkt spel och är i hög grad bidragande till en givande lyssnarstund. För min del som allra bäst i Veryvell, Muskö Fire, samt avslutande långa Velvet, högst intressant både till spel och som komposition.
Gitarristen Hans Olding och trummisen Jaska Lukkarinen påvisar ytterligare en kvartettkombination med Almqvist här enbart tenorsax och med Mattias Welin bas. Sju titlar i melodiöst litet mer lyriskt vacker spel mot ovanstående två cd albumen. Och precis som titeln anger, Far from Rio, är det ett stycke från den brasilianska musiktraditionen även om det finns en underton från sambans hemvist. Från den inledande titelmelodin långsamma oc
h melodisköna Far From Rio till och med sjunde avslutande Suddenly. Med Hans Oldings sansat tonalt vackra Wes Montgomery inspirerade gitarrspel i huvudrollen i många av spåren tillsammans med Almqvist som här spelar sin likaledes tonvackra tenorsaxofon. Visst finns även här spel med attack, som Neutral Terrain, där Lukkarinen visar sitt kunnande i solospel samt Zeil, där Olding/Almqvist dock sansat biter till i sina solon. Motsatsen är Together där det är fråga om mycket långsamt sökande spel i melodiskt vackra tonslingor.
Det samlade intrycket blir tre skivor med jazz av dagsfärsk variationsrikt färgad tonbild.
Thord Ehnberg
hängivet, sprudlande och lustfyllt
Thomas Jäderlund Amazing Trio
Plays Jazz
(Country & Eastern/Naxos)
På skiva avlyssnade jag senast saxofonisten Sir Thomas Jäderlund på fjolårets förträffliga album Beches Brew Big med Bengt Berger. Men redan för 30 år sedan hörde jag honom spela både live och på skiva med numera legendariska bandet Position Alpha och med gruppen Änglaspel. I slutet av 1990-talet kom han under namnet Thomas Jäderlund Amazing Orchestra ut med ett magnifikt dubbelalbum, som några år senare följdes av det spirituella soloalbumet Suites and Speeches. Båda dessa skivorna är värda att jaga hårt efter.
Med basisten Peter Janson och trumslagaren Göran Kroon har Jäderlund en nu en Amazing trio som skivdebuterar med album som innehåller åtta lika hängivna som sprudlande och lustfyllda tolkningar av klassiska jazzlåtar av Charles Mingus och Ornette Coleman, fyra av dem var.
Jäderlund själv spelar altsax och sopranino, där det senare rörinstrumentet ger musiken en extra energikick i den maffiga tolkningen av Fables of Faubus liksom i Ecclusiastics, vilka hör till Mingus mest berömda kompositioner.
Men det finns definitivt krut även i Jäderlunds altsax, som i ett råmaterial som är så grundmurat lysande kan leka fritt och avslappnat utan att behöva bekymra sig om färdvägen. Ett utmärkt exempel på denna ysterhet är tolkningen av Colemans snabbtassande Blues Connection, som precis som vad gäller albumet i sin helhet vittnar om det fulländade samspel som råder mellan Jäderlund, Janson och Kroon.
Relasekonserter med trion på Glenn Miller Café i Stockholm (18-19/11), Nefertiti i Göteborg (20/11) och på nya jazzklubben Las Vega i Stockholm (22/11).
Peter Bornemar
plus mycket fint solospel
Isabella Lundgren
Somehow life got in the way
(Ladybird/Naxos)
Isabella Lundgren skivdebuterade för c.a. två år sedan med en kritikerrosad cd, It Had To Be You, fylld med melodier hämtade från trettio-fyrtio talet. Och röst/fraseringsmässigt drog vi då paralleller med Billie Holiday.
I dagens cd, Somehow Life Got in the Way, har Isabella Lundgren gått vidare med sin sångkonst. Mer personlighet till uttryck och allvarlig innebörd i det mesta vi får höra i de tolv spår hon bjuder på här. Både röstmässigt och tonsäkert med mycket fin innerlig jazzkänsla. Jodå, gamla ”godingar” ur jazzrepertoaren finns även här, men uppblandat med nyskrivet material.
Isabella har som grundmusik en trio bestående av Carl Bagge piano, Niklas Fernqvist bas och Daniel Fredriksson trummor och så tillkommer trumpetare och producenten av skivan Peter Asplund, Dicken Hedrenius trombon, i några titlar. Två vi även hörde gästa hennes föregående skiva. Här finns också tenorsaxofonisterna Joakim Milder och Robert Nordmark i bra solospel i varsin låt samt The Nordic Chamber Orchestra i samtliga tolv titlar i mycket bra arrangemang av dirigent Mats Hålling.
Sirligt vacker inledning med instrumentala kortisen betitlad Procession, som obemärkt övergår i Everything Must Change. Med Isabella Lundgrens röst ridande på toppen av kammarorkesterns mjukt briljanta symfoniska stråktoner. En skönhet i sång och musik som anger tonen i alla spår. Och som allra bäst för min del med synnerligen uttrycksfull sång i Jerry Hermans, If He Walked Into My Life, samt Peter Asplunds båda That´s Just the Way I Am och Somehow Life Got in the Way.
Bränner till med gladare attityd i musiken och accent av blues gör Harold Arlens båda, Ac-cednt-tch-ate the Positive och mycket tempostarka Down with Love. Jerome Kerns, Why Was I Born och den traditionella spiritualen Nobody Know the Trouble I´ve Seen, som alla gungar lössläppt chosefritt med bra solospel instuckna från saxofoner, trumpet och trombon.
Thord Ehnberg
entusiasm och ensemblesång
Papa Pider's Jazz Band
Good Night Irene
(Imogena/Border) *
Tradjazzbandet Papa Pieder's Jazz Band från Göteborg har i höst kommit ut med sin andra CD. Sedan bandet vann riksfinalen i 2013 års jazztävling, som hölls i Stockholm anordnad av Föreningen Klassisk Jazz, har bandet haft stora publikframgångar på festivaler runt om i Sverige och framträdanden i Danmark, England, Norge och Finland.
Denna gången har de valt 16 låtar med en bred repertoar alltifrån gamla jazzklassiker som Tin Roof Blues och Gatemouth till 50-talets Puttin' On The Style, som Lonnie Donegan gjorde till en skiffelhit på 1950-talet. Dessa kompletteras med hymner och bluessånger. Denna bredd ger ett positivt och varierat intryck av bandets förmåga att växla i tempo och stämning.
Skivan får en rivstart med den svängiga västafrikanska låten Everybody Loves Saturday Night. Den följs av Tin Roof Blues i ett sugande bluestempo.
En av skivans pärlor är en fin tolkning av Ken Colyers Going Home med sång av bandets klarinettist och altsaxofonist Sverker Nyström. Han gör också starkt intryck med hymnen It Is No Secret What God Can Do.
När bandet spelar Paul Barbarins låt Bourbon Street Parade så kommer i inledningen en pålagd ljudeffekt från gatumiljö samt en "Grand Marshall" som blåser i sin visselpipa, vilket får lyssnaren att uppleva känslan av att vara förflyttad till en parad i New Orleans innan bandet svänger loss. Trumpetaren Klas Nilsson, som spelar tuba i Bourbon Street Parade, imponerar skivan igenom med en skön och säker ton.
Bandets musikstil är inte bara starkt influerad av den engelska tradjazzens 50-tal. Både Good Night Irene och Puttin' On The Style framförs i bästa Music Hall-anda med en härlig entusiasm och ensemblesång.
'
Helhetsintrycket av skivan är att det svänger fint om bandet och att det är sex musiker som trivs att musicera tillsammans.
Björn Bärnheim
såväl hängivenhet som bredd
Mathias Landæus
Into Life
(Moserobie/Plugged)
Pianisten Mathias Landæus gör musik som kan skifta rejält både vad gäller form och färg. På det halvdussin skivor han gett ut i eget namn, från 1996 års debutalbum Blåbete och framåt, finns nedslag i både frijazz och folkjazz, och hösten 2011 gjorde han med basisten Kristian Lind och trumslagaren Jonas Holgersson till och med en julskiva (Jul på jazzvis) där vissa ansåg att de uppjazzade psalmerna hamnade farligt nära örongodis.
På albumet Into Life är Landaæus åter i trioformatet, denna gång med basisten Johnny Åman och Holgersson på trummor, och presenterar sju kompositioner som mynnar ut i ett spektra av dofter. De fem låtar som Landaeus själv skrivit har synnerligen skiftande karaktär, och för tankarna lika mycket i riktning mot Monk och en tidig Keith Jarrett som mot gospel och dub.
Det är suverän musik, vittnande om både hängivenhet och bredd, som framförs på ett lysande sätt . Mångfalden förstärks dessutom ytterligare av kompletterandet med en delikat tolkning av en mazurka av Chopin och ett snyggt arr av Leonard Cohens Hallelujah.
Peter Bornemar
Seriöst och inspirerat,där
leklynnet får stort spelrum
Mats Öberg
Piano improvisations
inspired by Berndt Egerbladh.
(Caprice /Naxos)
Umeåfödde pianisten Mats Öberg är en personlig unik musiker som oftast håller sig till att gå på egna stigar. Här gör han dock undantag och tyr sig till morbrodern och pianisten Berndt Egerbladhs alster. Berndt, 1932-2004, var en viktig inspirationskälla
för Mats under sina första närmanden till jazzens improvisationer. Nu lägger han till egna okonventionella infallsvinklar där Mats kända leklynne får stort spelrum.
Upptagningen är gjord i en tom konsertlokal som endast rymmer Mats, en Steinwayflygel och producenten/ljudteknikern Dragan Buvac. Inspelningen är gjord mitt i natten vilket stundtals ger skivan en sakral atmosfär som lyfter fram kompositionerna klart och tydligt.
Allt sker naket med en stor innerlighet där Mats formar attraherande to
nslingor som gång efter annan får håret att resa sig på mina armar. Seriöst och inspirerande tar han sig an kompositionerna med välavvägda avstamp för egna infall och utflykter som visas i de luftiga öppningar som står till förfogande. Mats visar också upp sitt sinne för kvicka och snabba humorfyllda snilleblixtar.
Sammantaget skapar Mats närmande till Berndts basmaterial en mycket hörvärd helhet som bör platsa i den svenska pianohistoriens historiebok. Så bra är Mats livfulla variant på morbroderns musik. Bland skivans relativt okända teman finns Sarek, Charlie Boy/ Verkstadsbossa, You Never Come Closer, November Min Vän och You Shall Find Your Way
Göran Olson
med överraskande infallsvinklar
LSD
Soon
(Connective Records/Plugged)
Gruppen LSD följer nu upp debutskivan Trio Colossus på ett medryckande och nytänkande sätt. Skivan finns på CD respektive LP. Fjärran från schabloner och förlagor har rörblåsaren Fredrik Lindborg komponerat sex av skivans titlar frigjorda med en dos av kvicka spirituella infall. The Man I Love tillhör en viss Gershwin. Fredrik exponerar sig med tenor-barytonsax samt basklarinett. Hans flexibla sätt att mustigt variera instrument ger musiken attraherande och överraskande infallsvinklar som stärker trions identitet.
LSD handlar inte bara om den superbegåvade Fredrik. Basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Daniel Fredriksson är lika viktiga kuggar i det väloljade kollektivet som har ett tydligt modersmål. Gruppen har hyllats av Sonny Rollins i skivans informationsblad. Bättre betyg är svårt att få och poängterar den höga spelnivån. Man kan inte undgå att tänka på Rollins egen trio som gästade Stockholm 1959.
I inledande Soon One Mornin´ intar gruppen den afrikanska myllans rytmiska puls och gruppsång. Mycket raffinerat utfört precis som övriga alster. Skivan har ett brett spektra med intrikata klanger och överraskande infall där Fredriks instrument och Martins mäktiga bas med eller utan stråke skapar en egenartad ljudbild. Han är en suveränt arbetande basist som inger inspirerande stabilitet. Daniels sinne för skiftande atmosfärer bidrar till spelets välavvägda touch och bildar till ett särpräglat sound. Lättheten och de smidiga accenterna som visas är bland det känsligaste jag hört från en svensk trumslagare den senaste tiden.
Trions spel i The Other är ett homogent exempel på den stora musikalitet som de besitter. Den avrundande One Evenin´ sätter punkt för en skiva där flaggan går i topp. Har svårt att tänka mig att svensk jazz har en bättre exponent att visa upp med ett stimulerande spel som skall uppmärksammas.
Göran Olson
i "flummigt" ljudlandskap
The Splendor
Forest
(Hoob Records/Border)
Efter två album på cd, debuten Sound of Splendor från 2008 och Delphian Palace från 2011, väljer den Göteborgsbaserade kvartetten att, helt i tidens anda, presentera sitt tredje album i form av en dubbelvinyl.
Med en speltid på närmare 80 minuter (som i och för sig hade rymts på enkel-cd) får den utmärkta saxofonisten och basklarinettisten, tillika gruppens ledare Lisen Rylander Löve stora möjligheter att sträcka ut musiken ordentligt tillsammans med pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Lars Källfelt.
Någon bångstyrighet vilar dock inte över skivans totalt tolv låtar, som alla är skrivna av Rylander Löve och Fabian Kallerdahl. Istället är de formulerade som varsamt strukturerade (”flummiga” enligt dem själva) ljudlandskap utan skarpa konturer och med utrymme för improvisation.
Albumet smakstartar med det stämningsfulla stycket Floating, där Rylander Löves känsliga spel på basklarinett smeka över suggestivt formade harmonier som böljar fram och tillbaka mellan moll till dur. Musiken fortsättningsvis är dock inte alltid lika åtkomlig, utan tenderar emellanåt att bli aningen för diffust eftertänksam..
Gott om undantag finns emellertid. Som det dynamiska titelspåret, där en hyperladdad spänning förmedlas över en obändigt pumpande basgång på lågvarv. Liksom den lyriskt småkantiga The Yellow House och den i mystik inbäddade och över elva minuter långa The Riddle.
Samspelet mellan dessa fyra förträffliga musiker imponerar väldeliga, inte minst med tanke på de allt annat än rätlinjiga förutsättningar som de varierade kompositionerna på albumet erbjuder.
Peter Bornemar
stampvänlig funkgung
Beat Funktion
Mandy´s Secret
(DO Music/Plugged Music)
Beat Funktion, svensk jazzfunk sextett som rönt framgång runt om i världen. Som mest kanske i USA där redan debutalbumet som kom för cirka fyra år sedan, The Plunge, mottogs med förtjusning. Och det andra, Moon Town, låg hela femton veckor på amerikanska radiolistor.
Nu deras 4:e cd, Mandy´s Secret, innehållande tio kompositioner skrivna av klaviaturist Daniel Lantz. Förutom Lantz keyboard spelar Karl Olandersson trumpet Olle Thunström tenorsax, Johan Öljén gitarr, Pal Johnson elbas och Jon Eriksson trummor. Dessutom tillkommer gäster i några av spåren, Ola Bothzen och Folke Lantz div. percussions och Mats Björke ljudeffekter, som förstärker det sprudlande funk idiomet.
Musiken precis som föregående skivor med den så ”stampvänligt” smittande funkgunget i samtliga spår. Från inledande I Am the Summer till och med sista tonen i Rundfunk. Enformigt måhända med hela 60 minuter likartat upprepande funk ös chorus efter chorus hela skivan genom. Variation finns dock genom skickligt solospel. Främst då Karl Olandersson med alltid kreativt skapande trumpetspel och Olle Thunströms manhaftigt spelade tenorsaxofon. Och så finns en tjusig ballad instucken, Are We Done? Med funkgunget bevarat i långsamt tempo.
Thord Ehnberg
i välformad produktion
Agnas Brothers,
Polygon
( Agnas Musikproduktion/www. Agnasbros.com)
Den unga svenska jazzen kommer med stormsteg. Aldrig förr har den begåvats med så många nytillskott solistiskt som i gruppspel. Sedan ett par år tillbaka har gruppen Agnas Brothers med stormsteg klivit in på jazzarenan. Naturligtvis har musikernas låga ålder bidragit till uppmärksamheten. Från början var den fyra medlemmarna i ålder fjorton till tjugo år. Nu har åldern plussats på med några år och därmed har de unga musikerna växt sig allt starkare och förstärkt sin profil. Det gäller också repertoaren som kvartettens medlemmar så skickligt mejslat fram. Brödrabandet består av gitarristen Kasper, pianisten
Max, basisten Mauritz och trumslagaren Konrad.
Ålderman är Konrad som tillsammans med sina bröder blev Monica Zetterlund stipendiat 2012. Faschings Vänners Stipendium erhöll han 2013. Med pianisten Johan Christoffersson trio hördes han i Young Nordic Jazz. Den så kallade Jazzkatten mottog han som årets nykomling. Andra utmärkelser han erhållit är Ronnie Gardiners stipendium för unga trumslagare. Han är redan inne i den Stockholmska jazzens hetluft. Hans intuition och lyhörda spel bakom solisterna är professionellt föredömligt.
Det fria samspelet inom gruppen är frapperande. Till detta skall läggas de många solistinsatserna som håller en beundransvärd klass. De schablonfria kompositionerna har en personlig originalitet som visar den homogenitet som ligger i fas med musikernas vakna tankesätt när man skall skapa musik av värde. Lyfter gärna fram spelet i Windemo Blues, Rangon och Katten Moses, men det finns mer att kolla in. Windemomelodin syftar på gitarristen Mattis Windemo som spelade in skivan i sin studio förra året. Drar även en lans för Mauritz inspirerande agerande i General Shivo. Han får representera de unga musikernas åtsittande ambition och närvaro i den välformade produktionen.
Göran Olson
Stockholm Stompers
Cease from Your Sorrow and Crying
Stockholm Stompers har i år kommit med sin femte CD, som fått titeln Cease from Your Sorrow and Crying. Den spelades in mellan den 28 och 30 mars i år.
Kvintetten som bildar Stockholm Stompers hämtar sin inspiration och repertoar i huvudsak från jazzens 1920-tal. Gruppen har lyckats fräscha upp många av de gamla låtarna från den tidsepoken och gett dem ett nytt liv.
De två blåsarna, Ulf Dreber på sopransax och Nikolas Viisanen på trombon, behärskar sina instrument och visar stundtals upp fantasirikt duospel. I kompgruppen ger man gärna ett lite extra plus i kanten till gitarristen/banjonisten Jacob Ullbergs drivande spel. Alf Sjöblom dubblerar på kontrabas och tuba. Den femte länken, Martin Ljungberg, spelar tvättbräde och bastrumma samt svarar för de vokala prestationerna.
De fem musikerna håller en jämn och hög standard i sina soloprestationer såväl som i ensemblespelet. Låtvalet är hämtat ur den amerikanska jazzrepertoaren frånsett Ulrik Neumanns Kärleksvals. Den senare en stämningsfull featurelåt för gitarristen Jacob Ullberger.
Sammansättningen av låtarna ger också en fin variation när det gäller såväl tempo som en tät bluesig stämning. I det senare fallet är det Martin Ljungbergs stämma som skapar den känslan.
CD:n lever upp till sin titel. Det är lätt att glömma sorger och bekymmer efter att ha lyssnat på dessa fem herrars musicerande.
Björn Bärnheim
Mästerliga solotolkningar fyllda
med djup respekt för kompositörerna
Jan Lundgren
All By Myself
(Fresh Sound/Naxos)
Hela recensionen på Diggat.Jan Lundgren
smak av jojk och nordisk folkvisa
Jonas Knutsson Quartet
Livsmedel
(Jonas Knutsson Musikproduktion)
Enligt tillförlitliga källor har den flitige saxofonisten Jonas Knutsson anfört sin kvartett med pianisten Anders Persson, basisten Clas Lassbo och trumslagaren Rafael Sida i hela 15 år. Och då är det väl så. Att döma av samspelet är det i alla fall ingen orimlighet, för allt sitter som ett par väl ingångna tofflor, tätt, varmt och välbekant.
Musiken – utom i ett fall komponerad av Knutsson - är snäll, melodisk, vacker och välspelad utan att för den skull för ett ögonblick bli smetig. Och den har, som alltid när Jonas håller i skaftet, en rejäl smak av jojk och nordisk folkvisa. Inte så underligt att han alltid har varit en av Nils Lindbergs och Lena Willemarks favoriter. Han kan sin sak, Jonas Knutsson från Umeå!
Särskilt spännande är inte innehållet på ”Livsmedel”, men det kanske inte var meningen heller. Den ende som egentligen tar ut svängarna lite extra är Anders Persson, sedan länge en av vårt lands mest hörvärda och personliga pianister.
En liten reflektion bara: hur i hela fridens namn kan man kalla en platta – och en låt – för något så trist som ”Livsmedel”?
Jan Olsson
stämning, dynamik och rytm
Fire! Orchestra
Enter
(Rune Grammofon/Border)
Förra året fick Fire! Orchestra Orkesterjournalens pris Gyllene skivan för det liveinspelade albumet Exit!, som enligt min recension här på DIG jazz ”bränner fett på ett sätt som inget annat svenskt album ens varit i närheten av tidigare”.
På det studioinspelade albumet Enter fortsätter Mats Gustafsson lotsa sin 28 personer starka orkester vidare in i de vindlingar som uppstår när frijazz möter improvisationsmusik, avant-rock, kraut, noise och elektronika i möten där utgången sällan går att förutspå.
Musiken i de fyra längre delar som albumet är indelat i skulle kunna beskrivas som en psykedelisk tripp där form- och innehållsmässiga referenser till exempelvis Sun Ra Arkestra, Carla Bleys och Michael Mantlers Jazz Composers Orchestra, Henry Cows Art Bears, Chris McGregors Brotherhood of Breath, Aexander von Schlippenbachs Globe Unity Orchestra kopplas samman filtreras genom en tratt ur vilken musik med stark karaktär strömmar.
Av de tre vokalisterna, som får tämligen stort utrymme här, imponerar inte minst Miriam Wallentin med sin fantastiskt blod- och själfulla röst i den inledande Enter Part One, vars envetet malande soulfunkriff också återkommer i den avslutande Enter Part Four.
IEnter Part Two, som inleds av en strof hämtad från The Beatles låt Tomorrow Never Kno
ws, är det Simon Ohlsson från rockbandet Silverbullit som står för det vokala inslaget, dock utan att nå extasen i Wallentins röst. Enter Part Two genomgår två metamorfoser, där den första utmynnar i en elektronisk snårskog och den andra i en klagan för brass och rörblås.
Röstkonstnären Sofia Jernberg har en stark och högst påtaglig roll i albumets tredje stycke, där Fredrik Ljungkvist på klarinett och Mats Gustafsson på tenorsax framträder med på albumet i övrigt sällan förekommande solospel.
Sättningen med fyra trumpetare, sju rörblåsare, fyra gitarrister, tre keyboardister, tre basister, tre trumslagare, trombon och tuba samt tre vokalister fylls av i stort sett samma namn som på Exit!, vilket innebär att en stor del av de allra mest kända namnen på den svenska experimentjazz- och improvisationsscenen ligger bakom detta kalejdoskop av stämning, dynamik och rytm, som i levande form närmast kan upplevas på Fasching i Stockholm 14 oktober.
Peter Bornemar
Bjærv Encounters
Flight
(Imogena/Border Music)
Björn/järv möts i form av Robert Nordmark och Karl-Martin Almqvist kreativt spelade saxofoner, flöjter och klarinett. Ett musikaliskt intressant möte som de båda skapar tillsammans med Peter Nylander lödande gitarr, Martin Höper balanserat spelade bas och Peter Danemo aktiva trummor.
Detta är deras andra cd, med samma koncept som föregående med både lättsamt melodisk musik likaväl som att den nyfikna spänningen finns där. Det svänger om hela inrättningen från första ton i Floating till och med sista spår, flyktigt snabba skall vi kalla det signaturen, Encounter. Nordmark och Almqvist jagar bredvid varandra men ändå på litet skilda stigar fram över släta vidder och branta upp och nerförs lut.
Bjærv lever i mångskiftande miljö tillsammans med övriga instrument som ingalunda är några åskådare. De deltar i jakten. Fantasier måhända men det är det intryck jag får när jag lyssnar till skivans nio titlar. Alla skrivna inom gruppen. Och det är med laddad spänning jag lyssnar till i den försiktiga utforskningen av den brittiska storstaden Manchester och i den kanske mer invanda Homeland där instrumenten vandrar mer invant och säkert. Så lugnar allt ner sig i melodiskt skönspel med New Page för att åter flyga högt med titellåt, helt riktigt namnad Flight. En engagerat sprudlande musikalisk resa genom böljande vildmark Bjærv bjuder på.
Thord Ehnberg
naturlig, skön och välbalanserad sång
Rigmor Gustafsson
When You Make Me Smile
(ACT/Naxos)
Rigmor Gustafsson från Värmskog har i och med ”When You Make Me Smile” begått sitt sjätte album på den tyska ACT-etiketten. På det första, som kom 2003, hade hon sällskap av Nils Landgren och Fläskkvartetten. För det andra, som nådde oss ett par år senare, och på vilket hon tillsammans med Jacky Terrassons trio hyllade kollegan Dionne Warwick, belönades hon med sin första guldskiva. Den här gången har hon lierat sig med självaste Dalasinfoniettan under Jonas Nydesjö. ”Det är en dröm som har gått i uppfyllelse”, säger Rigmor.
Liksom på ”Alone with You” har Rigmor Gustafsson på egen hand skrivit nästan all musik och text. Lite hjälp här och var har hon dock fått av Tomas Bäcklund och Ollie Olson. Dessutom har hon, av någon outgrundlig anledning, lånat in Marvin Hamlischs och Carole Bayer Sagers ”Nobody Does It Better”, som Carly Simon sjöng för bortåt 40 år sen i en James Bond-film. För arrangemangen svarar Magnus Lindgren, Erik Arvinder och Calle Rasmusson och för de tämligen sparsamma jazziga bakgrunderna svarar, som så många gånger förr, pianisten Jonas Östholm med assistans av bland andra Magnus Lindgren, Patrik Skogh, Karin Hammar och Max Schultz.
Rigmors melodier är förstås begåvat hopsnickrade - både trevliga och öronvänliga. Till övervägande delen består de av ballader, och då och då har hon inflikat lite bossa och bluessmak. Inga försök till något sensationellt, vilket förmodligen inte var meningen heller. Men arrangemangen känns faktiskt lite väl strömlinjeformade och välpolerade emellanåt för att det ska bli riktigt roligt. Allra bäst är titellåten, till vilken orkestreringen har gjorts av Lindgren.
Sången är lika naturligt skön och välbalanserad som alltid när Rigmor Gustafsson står vid mikrofonen. Men särskilt mycket jazz blir det sällan. Östholm får dock visa upp sig ett par gånger och Lindgren gör några klarinett- och flöjtinpass. Och i ett nummer, ”Let It Go”, dyker Eagle-Eye Cherry upp bredvid Rigmor. Det känns friskt. Han hade gärna fått vara med lite mer.
Som så ofta annars när det gäller sångskivor skulle det vara värdefullt om man bifogade ett texthäfte. Det skulle förenkla lyssnandet och kanske ge en eller annan dimension ytterligare.
Jan Olsson
Thomas Gustafsson och experimentlustan
Amazonas Inner Eye
Mainstream
(SODAmusic)
Soundance
Another Way
(SODAmusic)
Enok Duo
Vinotech
(SODAmusic)
Den gemensamma mänskliga faktorn i konstellationerna Amazonas Inner Eye, Soundance och Enok Duo är saxofonisten Thomas Gustafsson, som har en lång bakgrund som musiker ibland annat de Göteborgsbaserade grupperna Entra och Dr. Dingo. Ett gemensamt sakförhållande ur ett rent musikaliskt perspektiv är det experimentella drag som på olika sätt genomsyrar alla tre album.
Amazonas Inner Eye är en trioutvikning från kvartetten Amazonas, som tidigare gjort albumen Freestyle och Above Your Head med sångerskan Sarah Riedel och Amphibia med sångerskan Karin Verbaan. Mainstream är ett helt instrumentalt album, där Gustafssons saxofon möter Annika Törnqvists bas och Anders Kjellbergs trummor i nio kompositioner som tillsammans bildar ett ljudlandskap med både mjuka och hårda ytor. Någon mainstreamjazz är det inte frågan om, men inte heller fri improvisation. Musiken ger snarast ett diffust intryck, där avsaknaden av ett strukturerat klarspråk i vilken riktning det än må vara gör det svårt att känna något större engagemang.
Mer tilltalande är den utforskande musiken på Another Way med trion Soundance, som tidigare gjort albumet Music for Movement och utgörs av Thomas Gustafsson på sopransax och elektronik, Staffan Svensson på trumpet och elektronik samt Chris Montgomery på trummor. De sex kompositionerna på Another Way bär dra
g av såväl elektroakustisk musik som av experimentell rockmusik, och resulterar i musik med stora klangvariationer. Stycket Round About Moon formar exempelvis en vindpinad eterisk klagan, vilket kontrasterar rejält mot den suggestiva energi som ångar fram från avslutande Away.
Mer elektronik dyker upp på albumet Vinotech, då i händerna på gitarristen Göran Klinghagen som tillsammans med Thomas Gustafsson bildar Enok Duo, vilket innebär hälften av den kvartett som utläst står för Electric No Ordinary Kitchen och i övrigt består av klaviaturspelaren Fabian Kallerdahl och trumslagaren Anders Kjellberg.
Det faktum att elektroniken, och i Gustafssons fall något som kallas soundscapes eller ljudlandskap, tar stort utrymme här innebär inget negativt. Både Klinghagen o
ch Gustafsson involverar de syntetiska inslagen lika kreativt och synkroniserat som deras samspel i övrigt är, och nyttjar dessa för att vidga dialogen ytterligare.
I inte mindre än 15 kompositioner, som samtliga bär namn på olika viner, tangeras klangytor som reflekterar både funk och nordisk folkton men vars grundstomme är olika nyanser av ambient konstmusik. Även om flera stycken är tämligen lösa i fogarna finns här också överraskande inslag. Som det oannonserade vokalinslaget i Les Vosne-Romanée Premier Cru, och inte minst det obändiga bubblandet i Bordeaux Chateau Latour, albumets starkaste spår.
Peter Bornemar
musik man minns med glädje
Emphasis On Jazz
Berndt Egerbladh, Urban Hansson
(GillboLaget/www.gillbolaget.se)
Emphasis on Jazz, som jag förmodar fler med mig minns med glädje från 70- och 80-talet inom svensk jazzmusik, vi då hörde både live och på vinyl. Dessutom har denna cd utgivits tidigare i samband med pianisten Berndt Egerblands bortgång. Återutgivningen nu i ny design beror delvis på att skivan sålts slut i både USA och Japan. Musiken från sjuttio och åttiotalet smått nyskapande i den anda som då rådde, med en touch av personlighet.
En stil som håller än i dag där musiken byggs logiskt upp till en topp i varje låt med Berndt Egerblads piano och Urban Hanssons sopran/tenorsax och flöjt i centrum med bas och trummor i aktivt samarbete. Med ljudspår ur de tre skivor gruppen då gjorde finn från första skivan 1976, så innerligt rakt chosefritt blues och oj vilket ”sväng” i Mr Treble Clef, med tenorsaxen i centrum, medan det är fråga om kreativt eggande flöjt och pianosamspel i inledande Sengakuji och I Persuaded the ATOC är pianohöjdaren där man påminns om hur skicklig Berndt Egerbladh var vid tangenterna. Bas i dessa alterneras mellan Bronek Suchanek och Sergej Muchin medan trummorna likaledes alterneras mellan Lars Bejbom och Egil Johansen.
Det japanska påbrået, som vi även så smått skymtar från den första inspelningen, är i ännu högre grad påtaglig vid nästa inspelningstillfälle där Urbans flöjt och saxofoner och Berndts piano har fått vemodig klang i botten i två av titlarna. Suggestiva Kuroda-Bush, där Berndts broderande piano är godbiten och Kushimoto-Bush, där Jan Bandels vibrafon tillkommit samt Thomas Östergrens distinkta upprepande basspel. Kompira Funefune svänger dock ”västerländskt” friskt, trots den österländska titeln med Petur ”Island” Östlunds trummor i solo. Alla tre således hämtade ur andra vinylen som kom till 1980.
Fyra spår finns från deras tredje skiva tillkommen 1984. Där har Lars Göran Ulander altsax ersatt Bandels vibrafon, med i synnerligen kreativt växelspel med Hanssons tenor i A Joy That´s Shared och Olle Steinholtz är den som spelar bas här. Berndt givetvis pianot och Pétur ”Island” Östlund trummorna. Lättlyssnad jazzmusik i tidsandan som har både tradition och förnyelse och här finns ytterligare en ”svårt att sitta still” låt, avslutande kopiöst gungande Monk Delight. All musik som också är skriven av duon Hansson/Egerbladh.
Thord Ehnberg
finesser och nyanser
Emil Strandberg
More Music for Trumpet, Guitar and Bass
(ES/Bandcamp)
Efter fjolårets utmärkta debutalbum I eget namn, Works, återkommer trumpetaren Emil Strandberg nu med ett album som ger ett ännu starkare intryck.
Musikerna Strandberg har med sig är desamma som på Works, det vill säga David Stackenäs på gitarr och Pär-Ola Landin på bas, och även om interaktionen mellan de tre imponerade redan på debuten har den här utvecklats ytterligare ett par snäpp.
Musiken utgörs av elva kompositioner där Strandberg har skrivit samtliga utom tolkningarna av Paul Desmonds Wintersong och Thelonious Monks Ugly Beauty samt den inledande Avant-propos, som alla tre i trion står bakom.
Av instrumenteringen framgår att det handlar om lågmäld musik, men som är späckad med finesser och nyanser - och som är fri att ta sig iväg i nästan vilka riktningar som helst. Samtidigt är det en allt annat än svårtillgänglig musik, snarare en blid sådan som inte ryggar för vare sig softa eller behagliga tonbilder.
Referenser till jazz av klassiskt snitt finns inte bara i de två låtarna av Desmond och Monk, utan i snart sagt samtliga kompositioner på albumet, där stycket We’re the aprés-garde med sina läckert oförtäckta kopplingar till Raymond Scotts fantastiske trumpetare Dave Wade är en personlig favorit.
Med lite perspektiv framåt i tiden är det inte helt osannolikt att More Music for trumpet, Guitar and Bass visar sig bli en klassiker inom svensk jazz.
Peter Bornemar
klubbjazz för morgondagen...
Daniel Karlsson Trio
Fusion for Fish
(Brus & Knaster/Playground)
...och vackert, intimt duospel
Daniel Karlsson & Thomas Markusson
Duo
(Brus & Knaster/Playground)
Det finns förvisso mer än en handfull utmärkta svenska jazzpianister, men efter Esbjörn Svenssons bortgång är det tveksamt om någon fått fokus riktat mot sig i högre grad än den värmlandsfödde pianisten och kompositören Daniel Karlsson.
Vid sidan av att ha kunnat höras med bland andra sångerskorna Viktoria Tolstoy, Lisa Nilsson, Rigmor Gustafsson och Jeanette Lindström är det framför allt hans spel med gruppen Oddjob som utgjort grogrunden för den form av jazz Daniel Karlssons utvecklat på de skivor han gett ut i eget namn.
Efter att blivit utsedd till 2005 års Jazz i Sverige-artist skivdebuterade han samma år med sextettalbumet Pan-Pan (Caprice), där medspelarna var Magnus Broo, Per Texas Johansson, Christian Spering, Jon Fält och Janne Robertson.
Den uppmärksamhet Pan-Pan fick var dock ingenting i jämförelse med de översvallande positiva omdömen som förra årets förträffliga trioalbum Das Taxibåt (Brus & Knaster) inbringade. Tillsammans med basisten Kristian Lind och trumslagaren Fredrik Rundquist levererade Daniel Karlsson musik som på sätt och vis fungerade som ett koncentrat av Oddjobs groove och puls, men också var en naturlig fortsättning på Esbjörn Svenssokonsens genreöverskridande tonspråk.
Trions nya album Fusion for Fish är en logisk efterföljare till Das Taxibåt, och innehåller nio nyansrika och luftigt rytmiska kompositioner av Daniel Karlsson och där det tajta samspelet skickar tydliga hälsningar till e.s.t. Musiken är närmast genomgående suggestivt pockande, med finurliga melodier som slingrar och vindlar sig fram i kalejdoskopiska mönster .
Den klubbjazz för morgondagen som här exemplifieras tydligt av låtar som Cousin Cuisine och titelspåret balanseras perfekt mot den återhållsamt lyriska Route 222 och den härligt gungande Mrs Mermaid, som är ett av två spår här med lysande gästspel från gitarristen Andreas Hourdakis.
Daniel Karlssons duoalbum med basisten Thomas Markusson är av en helt annan
karaktär, och håller sig närmare en mer klassisk jazztradition även om innehållet uteslutande består av originalmaterial – sju låtar skrivna av Karlsson och fyra av Markusson.
Göteborgsbasisten Markusson spel med Walter Langs respektive Daniel Fredars pianotrio liksom med pianisten Lars-Erik Norrström i kvintetten Corpo ger honom utmärkt grund också för det intima sampelet med Daniel Karlsson här, som utmynnar i lågmäld och vacker musik med en stark lyrisk ådra och som inte sällan är bärare av ett sublimt vemod. Låttitlar som Popsnöret, Psalmen och Psaltaren säger dock inte riktigt hela sanningen om innehållet.
Peter Bornemar
Rytmiskt, melodiskt, spännande
när musikkulturer möts
Anders Hagberg/Ahmad Al Khatib
Melodic Melange
(Footprint/Naxos)
Flöjtist och saxofonist Anders Hagberg samt oud spelande Ahmed al Khatib i nära samspel vi benämner världsmusik. En term som således antyder gränsöverskridande musik med många ingredienser från vår planet Jorden. Anders Hagberg för sin del som i vardagslag undervisar som universitetslektor vid Musikhögskolan i Göteborg har vi hört i lyriskt fint samarbete i grupperna Winduo, Mynta, Yggdrasil med flera tidigare.
Ny musikalisk bekantskap är däremot Ahmad Al Khatib, född i Jordanien men sedan 2004 bosatt i Sverige och har utbildat sig i musikvetenskap och metodik. Är precis som Hagberg en av lärarna på Musikhögskolan i Göteborg. Instrumentet han spelar, Oud, ett päronformat stränginstrument som även benämns korthalsluta, och som har likheter med just den vanliga lutan, är ett udda instrument inom jazzmusiken men förekommer ofta inom den arabiska musikformen. I den nyinspelade skivan finns även två medmusiker, Johannes Lundberg kontrabas och samt Yousef Hbelisch percussion och båda använder i några titlar även sina röster.
Musikformen således gränsöverskridande musik med påverkan från den arabiska musikkulturen kopplad till nordisk litet svalare musikbetoning. Rytmiskt melodiskt spännande där de vitt skilda musikkulturerna möts och förenas i samklang. Från inledande Sounds of Sufi, meditativt långsamma Red och den långa ödesmättat vackra Meditation. Härligt gungande Troll fram till och med sista spåret Arpeggio Coda, har alla tilltalande innehåll. Med spänning i främmande klanger och rytmik och med Hagbergs sirliga spel på sina instrument som ger antydan om ro och stillhet och skänker harmoniskt lugn åt kompositionerna.
Thord Ehnberg
solon. imponerande ensemblespel
Håkan Broström
with the Norrbotten Big Band
Featuring Marilyn Mazur
Episodes from the Future and the Past
(Art of Life Records/www. HakanBroström.com)
Rörblåsaren, arrangören och komponisten Håkan Broström hörs sedan flera år tillbaka som leadsax och lanserad solist i Norrbotten Big Band. Nu har han producerat en fängslande storbandsplatta under eget flagg. Musiken har spelats in live i oktober 2012.
Grundstommen av musiker kommer från Norrbottenbandet med några undantag. Till detta skall läggas percussionisten och sångerskan Marilyn Mazur vars framlyftande position inte oväntat framkallar en orkestersilhuett med sprakande energi. Hennes personliga sånguttryck kommer in i The Present. Det var ett lyckat drag att koppla Marilyn till Håkans välskrivna och luftiga arrangemang. Det bidrar till pregnansen där rörblåsarnas flexibilitet med instrumentbyten är värda en honnör. Det är en viktig komponent som genererar spets i ensemblespelet. Att skivan spelats in live tyder på klass.
Håkan förvaltar sina solopartier på ett charmant sätt där sopransaxofonen som i öppningsnumret Under The Surface Episodes From The Future And The Past framkallar gåshud. I nämnda nummer levereras även förnämligt pianospel av Adam Forkelid. Trumslagaren Sebastian Ågren är ett fynd. Samspelet med Marylin går på räls. Här har landet begåvats med en ung storbandstrumslagare värd beundran. Vad månne bliva? Det är roligt när nya begåvningar slår ut i blom. Samma förhållande med den unge basisten Petter Olofsson som resolut bidrar till kompets fräscha rytmik. Marilyn och Håkan har stort soloutrymme men även andra musiker släpps fram. Tenoristen Karl-Martin Almqvists spel i bland annat skivans titelmelodi ger en stor behållning. The Past skänker också behållning där trombonisten Peter Dahlgrens geniala spel skapar hårresande vibbar. Hans lead-spel skall också krediteras.
Notos är ett mäktigt inslag där Forkelids spel är bländande imponerande. I honom har norrbottningarna fått en pianist med karismatisk utstrålning. Här belyses hans klass i helfigur. Samma melodi bjuder också på Karl-Martin Almqvists fräna tenorsax som verkligen skär lagrar. Dan Johanssons varma flygelhorn sveps också in. Dan är en genuin lyriker med sina välformade slingor. Marylin framkallar en vital energi som fascinerar och inspirerar. Hon får genomgående musiken att nå kokpunkten. Vilken musikant!
Vid sidan av Håkans kompositioner har Evert Taubes Byssan Lull lirkats in som avslut på en förnämlig och kontrastrik konsert. Sammantaget en skiva som erbjuder ett hållbart personligt skrivet material med briljanta soloprestationer och ett imponerande ensemblespel. Håkan kan vara stolt över sitt magnifika verk.
Göran Olson
Läs intervju med Håkan Broström
Folkmusik med blå blueston
och med fina soloinslag
Piatruba
(Imogena/Border Music )
Oscar Stenmark flügelhorn, koskälla, klockspel, Robin Skarin piano, dragspel, Linus Fredin bas, nyckelharpa bildar gruppen Piatruba (piano, trumpet, bas) samt i två titlar gästar Michael Andersson percussions.
En grupp som värnar om och vävt in folkmusiken i sitt spel. Och det har vi hört förut. Jan Johansson till exempel och amerikanske trumpetaren Art Farmer tjusades av den svenska folkmusiken och gjorde 1964 sin Visa på annorlunda vis. Och man kan dra flera paralleller. Senare tiders Trio Con Tromba som exempel, där instrumenteringen är densamma i sju av skivans nio titlar.
Nu får vi således genom Piatruba höra polskor och gånglåtar spelade på sina villkor, med dagens syn och med improvisationen länka dåtid med nutid. Musikens grund hämtad från trakten runt Rättvik i Dalarna där Stenmark har sina rötter. Hela tiden känslofullt med folktonen bevarad i varje stycke. I andaktsfulla Hornlåt, glada fint gungande Polskor efter Tång Gudmund, Dal Jerk, Börjes Olle och Dyrsmeds Jon samt avslut med Brudhisslåt strikt spelad med vemodet svävande i varje ton. Är vemodet möjligen för att bygden blivit en ungmö mindre?
Musiken hela tiden nära grundmelodin med stundtals den litet vemodiga böjning vi finner i en del av den här typen av musik. Folkmusikens blåa blueston måhända man kan benämna den i det här sammanhanget. Och visst inryms många fina soloprestationer även i den här typen av musik som sätter jazzmusikens prägel på musiken. Men varför så svårläst och dimmigt kallt blått landskap till denna ömt i vackra toner målade musik. Thord Ehnberg
med nya musiköron
Trio Mirsidrü
Gershwin
(Tröstlösa Records/Distro Song/Music Help)
George Gershwins kompositioner har genom åren fått skiftande tolkningar. Här kommer ytterligare en variant som bör uppmärksammas. Tillsammans vill musikerna visa George Gershwins värld med nya glasögon med tolkningar i en kammarmusikalisk stil. Trio Mirsidrü består av sångerskan och cellisten Emeli Jeremias, rörblåsaren Fredrik Lindborg samt pianisten Daniel Tilling. Huvudparten av arrangemangen kommer från Emeli och Fredrik. Daniel har bidragit med Nice Work If You Can Get It. Trions närmande till Gershwin innehåller ingredienser från den klassiska musiken som blandas med jazzinslag. Allt utfört på ett seriöst sätt utan upprepningar av tidigare tolkningar.
Musiken präglas av ett tillgivet förhållande till melodierna. Trion har en superb kommunikationskänsla och stingens i båda genrerna. Det sätter en hög nivå på innehållet. Visst känner man igen de välkända Gershwin melodierna även om de får en nytappning. Här finns Embraceable You, Bess, You Is My Woman Now, Buzzard Song, The Man I Love och My Man’s Gone Now. Sällan spelade Ask Me Again är dock en utstickare i kollaget.
Fredrik spelar tenorsax, klarinett och basklarinett. Med en återhållsam ton på klarinetterna ger han musiken lyster. Han behärskar instrumentets alla register. Här har vårt klarinettkära land fått ytterligare ett värdefullt tillskott. Spelet i den intima Ask Me Again är mästerligt. Med saxofonen gör han en sprakande introduktion till But Not For Me innan Emelis sång tar över. Hon är en nyhet som skapar lockande vibbar. Det gäller inte enbart sången. Cellospelet är en stark komponent i sammanhanget. Gäller även för Daniel som tillhör vårt lands mest intressantaste pianister. Han har verkligen den klassiska skolan och jazzen i blodet. Signum är det vackra anslaget som har få motsvarigheter inom svensk jazz. De måleriska scenarion han målar upp ger karaktär och substans.
Att betygsätta skivan är med tanke på musikens utformning inte lätt. Jag skippar betyg och betonar att det är stor musik som visas upp. Skivan torde tilltala lyssnare i de två nämnda genrerna.
Göran Olson
med allt från Bach till Coltrane
Ulf Johansson Werre
Piano Magic, Volume One
(Do Music Records/Plugged)
Ulf Johansson Werre är en utomordentlig trombonist och en god sångare. Men han är faktiskt ännu roligare att lyssna till när han slår sig ner vid flygeln. Och varför inte alldeles ensam som här, på sin första soloplatta sedan ”Trackin ´ the Wulf” (Phontastic), som spelades in för drygt 23 år sedan?
Precis som förra gången blandar Uffe friskt. Egna och lånade låtar alltså i en salig blandning, men stöpta i ungefärligen samma svängglada och ekvilibristiska form. Avståndet mellan barockmästaren Johann Sebastian Bachs ”Jesus Bleibet Meine Freude” och hans något yngre kollega John Coltranes ”Giant Steps” kan tyckas avsevärt. Men i Werres tappningar har klyftan minskat avsevärt.
I Uffes pianospel kan man höra många influenser. Oscar Peterson naturligtvis, som hyllas både i sin egen häftiga ”Hymn to Freedom” och Werres utsökta ”For O.P. Fans”, som är ett av albumets allra finaste nummer. Naturligtvis har även Oscars läromästare Art Tatum satt sina spår i Uffes musicerande. Titt som tätt kommer en löpning eller harmonisk kullerbytta som påminner om den forne pianogiganten. Dessutom är det ju så, att Ulfs tekniska utförsgåvor – precis som Tatums - är exceptionella. Detta gör att tonerna understundom kan bli lite väl många och onödiga, kan man tycka.
Bland allt godis på denna, den första volymen av ”Piano Magic” (det lär komma minst ytterligare en volym vad det lider), återfinns en underskön ”Laura” och en klurig ”Bounce for Bengt”, som – inte minst av det intrikata vänsterhandsspelet att döma - måste vara en tribut till Bengt Hallberg. Ett par andra toppnoteringar är den halsbrytande och lite annorlunda tappningen av ”Can´t We Be Friends” och en Tatumsk version av ”Tea for Two” – givetvis med den geniala versen. Den låten brukade förresten Hallberg också vända ut och in på, när han var på det humöret.
Volym 2 emotses med både glädje och förväntan.
Jan Olsson
men också melodisk vackert
Trains and Saxophones
Wolf Tone
(PB7/Plugged Music )
Trains and Saxophones, ytterligare en ny konstellation som debuterar på cd. De har dock som grupp hunnit med både jazzklubbsspelningar, festivaler och radioinspelning och musikerna är ingalunda några nykomlingar i jazzbranschen. Jag har mött dem i många sammanhang. Andreas Gidlunds tenor och barytonsax i den egna gruppen och senast som medlem i The Beginners. Lars ”Lade” Källfelts trummor, bland annat i just nämnda Gidlund-grupp och Martin Höpers bas och Ludvig Berghes piano har jag likaledes stött på här och var i många olika grupperingar. Rutinerade musiker således, som hör till dagens ”unga hungriga” svenska musikgenerationen.
Allt innehåll i skivan har skrivits av Berghe och Gidlund som ävenledes svarar för merparten av solospelet medan Höper och Källfelt står för skickligt ”lagspel” i ensemblen och utgör utmärkt plattform till Gidlund/Berghes kreativa soloutflykter runt grundtemat i varje låt. Vare sig det gäller långsam ballad eller up-tempo. Både Gidlund och Berghe har melodiskt sångbart vackert tonspråket som kommer till uttryck i de långsammare numren. Som i alvarligt lyriskt vackra Valsballad och avslutande Home At Last. Den explosivitet som finns i de snabbare numren tilltalar mig dock som allra mest.
Andreas Gidlund med kraftfullt stortonat flöde i sitt tonspråk flyger högt i snabba Aset, med tryck och intensitet i spelet i aldrig sinande tonflöde. Dock finns där mjukt vackra övergångar i början och slut. I titellåt Wolf Tone löder han toner likt en biskop som förkunnar allvarsord till församlingen. Samma sak med Ludvig Berghes pianospel i dessa titlar och jag imponeras även av de två i likaledes högoktaniga Bebop.
Bra soloprestationer överlag av kvartetten där både Höper och Källfelt är h
ögst attraktiva och speciellt tilltalande i Third Day At Work och Carnaval.
Thord Ehnberg
musik som väcker minnen
Jubileumsorkestern
Tegelsmora Kyrka 2013
(True Track/)
Fem superrutinerade spelmän träffas för att musicera tillsammans och ge konsert i Tegelsmora kyrka, belägen mellan Tierp och Örbyhus i Uppland. Gunnar Lidberg violin, Sören Rydgren dragspel, Bertil Fernquist gitarr, Curt Andersson bas och Lars Erik Edler trummor. Alla välkända musiker inom den så melodiskt supergungande och lättlyssnade swingskolan.
Musik örontillvänjd sedan 60 – 80 år tillbaka i tiden som bara ramlar in i medvetandet. Och titlarna är lika välkända och spelade genom alla åren. Vad sägs om I Don´t Get Around Much anymore, Lullaby of Birdland, But Not For Me, Dinah, Just Friends med flera ur den amerikanska sångboken. Stuff Smith´s vackra It´s Wonderful finns också med och spelas med sirlig värme och i efterföljande spår får vi Gunnar Lidbergs låt betitlad Stuff, vi förmodar som hyllning till den legendariske violinisten. Här finns så svenskt förknippade dragspelsguru Erik Franks så välkända och ofta spelade Novelty Accordeon, vare sig det finns dragspel med som här eller inte. Erik Frykmans I en röd liten stuga, är en hit som gnolats av många och Svend Asmussens roliga Plinke-plonke, alltid lika roligt att höra. Och så river de av några kultisar med Lidbergs fiol i högform samt ett Medley à la Victor Borge med Rydgrens dragspel i förgrunden, till kyrkopubliken och DIG lyssnarens glädje.
Jublande glad musik således som ger en doft och väcker minnen om hur det lät om både Nisse Lind och hans Hot trio likaväl som Emil Iwring och Svenska Hotkvintetten där han ingick. Så det är bara att sitta tillbakalutad i bästa lyssnarfåtöljen och njuta till den lättlyssnade musiken tillsammans med publiken i kyrkan en augustidag 2013.
Thord Ehnberg
Formligen skriker efter
att spelas om och om igen.
Klas Nevrin Ensemble
Live at Lederman
(Found You Recordings/Plugged)
Klaviaturspelaren Klas Nevrin är en alltför sällanbesjungen nydanare inom svensk improvisationsmusik och frispråksjazz. Mest känd är han måhända för att vara medlem i de av Fredrik Ljungkvist anförda konstellationerna Yun Kan 5 och Yun Kan 10, men samspelar med Ljungkvist också i den svensk-norska gruppen Honeyleap och i trion Third med basisten Joe Williamson. Därutöver har Nevrin duon Casual Intimacy med bansuriflöjtiten Richard Ekre-Suzzi och dessutom en egen trio med trumslagaren Ricard Österstam och basisten Vilhelm Bromander.
För att inte tala om denna hans synnerligen spännande ensemble, som förutom Österstam och Bromander utgörs av Per ”Texas” Johansson på klarinetter och saxofon samt Katt Hernandez på violin.
Albumet spelades in på Teaterstudio Lederman i december förra året, och innehåller sju kompositioner som både vad gäller innehåll och struktur är synnerligen disparata. Här finns inslag av mikropolyfoni, atonal dodekafoni och minimalism hämtade från det konstmusikaliska familjeträdet, men också av klassisk jazz med hårdsvängsrytmik och världskulturmusik.
Klas Nevrin står bakom allt material utom den distinkt repetitiva Musica Rice rata no. 7, som bär György Ligetis signatur, och den röda tråden - med intrikat samspel och nyanser som läggs som lager på lager - löper genom alltsammas på ett imponerande obesvärat sätt.
Även om musiken utan tvekan är resultatet av ett kollektivt skapande av klangbilder och klangmönster är det Nevrins spel på flygel och cittra, Per ”Texas ”Johanssons fluffiga klarinetter och Katt Hernandez hetsiga violin som sätter mest färg och prägel på ett album som all subtil oordning till trots formligen skriker efter att spelas om och om igen.
Peter Bornemar
slagverkare och många sollister
Stockholm Vodou Orchestra
Burning
(Broken Roots Recordings)
Det har blivit rätt så många band med namnet på vår huvudstad ingående i orkesternamnet. Vi har Stockholm Jazz Orchestra som den kanske mest kända. Stockholm Jazz Trio, Stockholm Swing All Stars och Stockholm Soneros och fler kanske finns. Och så nu då Stockholm Vodou Orchestra. Egentligen inte så konstigt för en stor del av landets befolkning bor ju i och omkring just Stockholm.
Denna Vodou Orchestra leds av kompositören och slagverkaren Kristina Aspeqvist. Med musikstudier i både Afrika och i Sverige med utbildning vid Kungliga Musikhögskolan med afrikanskt slagverk som huvudinstrument.
Kristina vill med debutalbumet Burning föra traditionella afrikanska musiken vidare där framför allt rytmer är grunden här. Och det är sannerligen sprudlande rytmik dagens cd bjuder. En förmodad ”höjdare” för alla slagverksälskare och alla beundrare av afrikanskt inspirerad musik. Men även de karibiska öarnas lättjefullt våggungande musik kan stundtals skönjas.
Arrangörsmässigt har Kristina Aspeqvist byggt upp melodiskt ”brassigt” upprepande melodilinje i sina kompositioner. Åtta titlar till antalet. Variation finns till tempo och tonbild där de fyra slagverkarna dock dominerar, brutna med solospel från några av de många medverkande. Några är Daniel Eng trombon och Linus Kåse sopransax i Nana Tonga. Tenorist Klas Toresson och pianist Petter Bergander spelar läckra solon i Goa In Style medan Rickard Andrinsson svarar för bra gitarrsolo i Kommunikation. Och så dyker Olof Misgeld violin upp med några takter i fler av titlarna. Och fler solister finns.
Thord Ehnberg
och spännande framtoning
The Other Woman
Sing
(Hoob Jazz/Border)
The Other Woman, gestaltad i skivan av sångerska och trumpetare Ellekari Sander, som dominerar varje spår i skivan. Och det gör hon med synnerligen personlig framtoning till sång. Med enorm känsla och uttrycksfull inlevelse röstmässigt och med dramatisk betoning i varje fras. Som en efterföljare till självaste Billie Holiday, men jag vill därmed inte påstå att hon för den skull når ända upp till sångikonens fulla lyskraft.
Förutom denna innerliga sång finns här skickliga musiker som Mathias Landaeus piano med många läckra solon i många av skivans åtta titlar. Johnny Åman spelar kontrabas, Jonas Holgersson trummor samt en stråktrio bestående av Malin-My Wall violin, Sandra Marteleur viola och Leo Sander cello. En smakfullt spelande konstellation som likaledes bjuder personligt tilltalande ljudbild bakom sången i titlar vi jazzlyssnare känner mycket väl vid det här laget. Inledande Lover Man samt en Willow Weep for Me som fått ”storbandsbrass”. Titlar som ävenledes fanns med på Lady Day´s repertoar. Här med Ellekari och gruppens speciella framtoning i allt. Smile, där hon med innerlig värme och inlevelse mycket skickligt förmedlar den tragikomiska figur Chaplinfilmerna innehåller. Kraftfullt engagemang i senare tiders Stay Tuned och Weird Nightmare, med Åman i kompositör Charlie Mingus inspirerat basspel inklusive solo. Mycket långsamt balladspel och sång får vi i What Reason could I Give, och så finns här den svenska folkvisan Vindarna sucka, som har just denna lätt mollstämda allvarliga visform även här i The Other Womans version.
Ellekari Sander torde höra till de mest egensinnigt spännande svenska sångerskor i dag. Hon är även den som i arrangemang skapat egen personlig tonbild i de välkända titlarna. Den här gruppen vill åtminstone jag höra mer från framleds.
Thord Ehnberg
med rocken som fundament
Thomas Gunillasson
Glashus
(Boogie Post Recordings/Plugged)
Gitarristen Thomas Gunillasson har jobbat med en rad olika grupper och artister som The Dora Steins, Militanta Jazzmusiker, Thymeshift, Les Picadoles, Linda Kallerdahl och Karin Inde. Nu kommer han med ett första album i eget namn som sprider en påtaglig doft av proggrockbandet King Crimson i allmänhet och bandets legendariska gitarrist Robert Fripp i synnerhet.
Samtliga tio låtar på albumet är skrivna under en femårsperiod av Gunillasson själv, som förutom gitarrer av olika slag även hanterar keyboards, programmering och röstinslag tillsammans med basisten Johannes Lundberg, trumslagaren Johan Björklund och saxofonisten Tomas Backman.
Björklunds trummor markerar tydligt att det är rockmusik som utgör fundamentet, och även om Gunillasson har en betydligt bredare palett än så, håller han sig med sina lager-på-lager-gitarrer här vanligtvis inom samma ramar. Låt vara att låtarna är växlingsrika, distinkta och har en kärna av originalitet.
Ett spar spår blottlägger den mer genrebefriade kreativitet som Gunillasson bevisligen besitter och för min del gärna skulle kunna rida vidare på. Det gäller dels låten Stephep Guitars, dels Skisser från Rosarve, som i mina öron utgör albumets bästa spår.
Peter Bornemar
Vitalitet och intensitet
med sinnrika musikanter
Fredrik Kronkvist,
Aaron Goldberg, Reuben Rogers, Gregory Hutchinson
Reflecting Time
(Connectiv/Plugged)
Saxofonisten Fredrik Kronkvist är en ytterst kreativ musiker med ett brett arbetsområde som resulterat med framträdanden i många världsdelar. På den här skivan, inspelad i Köpenhamn hörs han med tre amerikanska musiker av mycket hög klass. Aaron Goldberg är pianist, bas spelar Reuben Rogers och Greg Hutchinson är trumslagare. De har meriter från spel med musiker som Wynton Marsalis, Red Rodney, John Scofield, Joshua Redman samt sångerskorna Betty Carter, Diana Krall, Diana Reeves och Madeleine Peyrox.
Fredrik svarar för skivans mycket attraktiva kompositioner frånsett Ellingtons favoritkomposition In A Sentimental Mood. Inspelningen har gjorts i Köpenhamn och musiken landar på såväl CD som 180 grams vinyl. Här får man känna på den vitalitet och energi som Fredrik äger. I den inledande heta Meltdown Blues, där Fredrik haft pianisten Mulgrew Miller i bakhuvuset, är han på bettet med ett hårdsvängande komp i ryggen. Cannonball Adderley finns i åtanke när gruppen går igång med ett grovkornigt röj i bluesen Cannonballism. Här skall Goldbergs spel lyftas fram vid sidan av Fredriks sylvassa spel. Det är ett medryckande nummer där hela gruppens intensitet konstant ligger på G.
I den kluriga Straight To The Point finner man åter ett gudabenådat spel av de sinnrika musikerna vars vitalitet kan försätta berg och det gör de sannerligen. Lyfter gärna fram Hutchinsons snärtiga spel. Sval och skön är tolkningen av Ellingtons favoritkomposition In A Sentimental Mood. Där visar Fredrik vilken bra balladspelare han är fylld med eftertanke och innerlig värme. Den vackra Stay All The Way får altsaxen att slå ut i full blom i sina utflykter med ett inspirerande trumspel i botten. Goldbergs och Hutchinsons idéflöden firar triumfer i Right Here Right Now. Den lyriska valsen Embraced lämnar utrymme för Reuben Rogers bas . Tenoristen Stanley Turrentine, en annan av Fredriks favoriter, hyllas i Likely.
Efter att ha lyssnat in skivan ett antal gånger kan betyget inte bli annat än en femma.
Göran Olson
Läs aktuell intervju med Fredrik Kronkvist
med hela familjen Almgren
Martina & Owe Almgren Quartet
Lisboa
(Oh Yeah Records/Plugged Music)
Martina och Owe Almgren Quartet är rena familjeföretaget. Martina som spelar trummor, maken Owe bas samt broder Björn saxofoner. Dessutom tillkommer gästande systrarna Karolina och Malin Almgren med spel på sopransax, sång och trummor. Enda utomstående är pianist Tommy Kotter, som även funnits med i tidigare kvartettversioner under ledning av Martina. Dessutom har vi mött paret Martina och Owe i Oh Yeah Orchestra och tillsammans med brittiska pianisten Zoe Rahman i MOZ Trio.
Musiken kvartetten spelar i detta album är helt nyskriven musik av Martina och Owe efter ett besök i Lissabon under våren. Inspirerad av den portugisiska huvudstadens atmosfär har en knippe kompositioner av dem båda växt fram och fått dess färgning. Dessutom finns en personligt arrangerad och spelad version av den välkända Cole Porter klassikern All Of You, i synnerligen sirligt vackert balladspel
Merparten av skivans tolv titlar har sansat smakfull melodiskt vacker tonskala i det långsamma tempot spelad med lyhördhet för grundkompositionerna och för varandras intentioner, brutna av korta solopartier. Med Martinas trummor framträdande medan Owe för sin del spelar återhållet Steve Swallow inspirerad bas. Lättsamt böljande rytmik har Vilopuls. Moonlight in May, har skönt trumspel från gästande Malin i vävande melodimönster bakom likaledes gästande Karolinas sopransax. I Vattendealer spelar Malin surdo (stor bastrumma som ofta används i brasiliansk musik) medan Karolina för sin del försiktigt sjunger ordlöst i Relief. Smått tryck och intensitet finner vi i Fri fritt framåt och Vermelha, med rörligt aktiva trummor och saxofonen i solospel. Allt avslutas i innerlig vacker musik med Azul, som en eftertänksam epilog.
“
Melodiös skön och annorlunda lyssnarstund från familjen Almgren denna gång.
Thord Ehnberg
Läs mer om Martina Almgren och tidigare skivor
de magiska ögonblicken
Ulf Wakenius
Momento Magico
(ACT/Naxos)
Ulf Wakenius är en fantastisk, och ytterst mångsidig, gitarrist. I rätt omgivning kan han uträtta stordåd. Det har han bevisat vid oräkneliga tillfällen. Inte minst i sällskap med Oscar Peterson (förstås) och tillsammans med diverse skandinaviska storheter som Carsten Dahl, Kjell Öhman, Åke Johansson, Lars Jansson, Lars Danielsson och – inte minst - Niels Henning Örsted Pedersen. För att nu bara ta några namn i den långa raden av Ulfs samarbetspartners på skiva genom åren.
På ”Momento Magico” är Uffe alldeles ensam i studion med sina akustiska gitarrer. I 13 nummer, varav åtta komponerade av honom själv, försöker han bland annat återskapa några av magiska ögonblick han upplevt tillsammans med några av sina spelkamrater genom åren. Han har också inspirerats av händelser, människor och miljöer som drabbat honom under hans turnerande runt om i världen. Här finns alltså stycken influerade av musik från såväl Indien som Mali och Kina, allt serverat ur Wakenius högst personliga perspektiv.
Och visst lyfter det ordentligt emellanåt. Som i Sixto Rodriguez ”Sugar Man” och i den egna, och mycket vackra ”Requiem for a Lost Son”, tillägnad minnet av gitarrkollegan John Scofields son Evan, som avled endast 26 år gammal. Den originella tolkningen av Erik Saties välkända ”Gnossienne” är också ett spår att återvända till.
”Momento Magico” är en mellanplatta i Ulf Wakenius rikliga produktion. Den lägger inte till mycket som vi inte visste förut. Till exempel att han kan stapla den ena frasen på den andra i formel 1-tempo. Men imponerad ska man bli av stavhoppare, flygkaptener och cirkusartister. Inte av en så fin musikskapare som Uffe.
Jan Olsson
engagerar till intensivt lyssnande.
Outi Tarkiainen,
Norrbotten Big Band
with Aili Ikonen, vocals
Into the Woodland Silence
(Fredriksson Music )
De flesta som rent allmänt lyssnar på storbandsjazz sätter likhetstecken med 40 – 50 talets swingfyllda orkestrar som Count Basie med flera dåtida. Men redan vid den tiden fanns progressiva inbrytningar mot andra inriktningar inom storbandsjazzen och musikformers idiom arrangörsmässigt. Jag tänker närmast på Gil Evans och Miles Davis i slutet av femtiotalet och redan 1946 dirigerade Igor Stravinsky Woody Hermans orkester i Ebony Concerto, som några exempel.
Dagens storband vad det gäller jazzmusik består av välutbildade musiker spelandes synnerligen skickligt skrivna arrangemang. Dessutom är musiker som ingår i dessa ”dagens jazzstorband” bra solister på sina respektive instrument med egen musikuppfattning som de förenar med just det band de ingår i. Detta gäller i högsta grad Norrbotten Big Band, som i denna cd inspelats vid två tillfällen, live på Fasching i Stockholm 2011 och i studio i Luleå 2012, med musik skriven av finske tonsättare Outi Tarkiainen som även vid dessa tillfälle är orkesterns dirigent.
Dessutom tillkommer likaledes finske vokalisten Aili Ikonen med ordlös sång, som en röst ingående i orkestern likaväl som i textförsedd sång. Titelspåret, Into the Woodland Silence, har uppstått ur mångårigt samarbete mellan Tarkiainen och Ikonen, som också är specialskrivet för just hennes röst som hela tiden ligger i fokus. En sjutton minuter långt stycke med många skiftande kulörer som en dramatisk opera uppfattar jag musiken. I variation från lågmält sökande spel/sång till starkt påträngande toner från hela orkestern. Även Jan Thelin, klarinettsolist i stycket har del i det lyckade resultatet. Jazz är frågan man kan ställa sig. Det är helt enkelt nutida musik som engagerar till intensivt lyssnande.
Övriga sju stycken har mer jazzmusikalisk prägel. Mörkö, med Ikonens röst ridande på toppen av den swingfyllt spelande orkestern med häftigt solospel från Karl-Martin Almqvist tenorsax och Jonas Holgersson trummor. Och Almqvist solospelar även förträffligt i helt instrumentala inledande Oglütz medan Ikonens sång tillkommer och därmed följer skivan genom från Arco íris, där även Peter Dahlgrens solospel på trombon har en del av låten. Håkan Broström alt och sopransax flitig och skicklig solist i tre av titlarna, sentimentalt vackra Contemplations, Thus the Fairies disappear och lätt vemodigt nordiskt svala Vapautensa Antanut, med Ikonen sjungande på sitt kärnfriskt uttrycksfulla modersmål i sistnämnda. I rappa Cayo Coco är trumpetarna Magnus Ekholm och Dan Johansson intressanta huvudpersoner. Många bra solistframträdanden alltså. Men det är ändå det precist och känslofullt spelande orkesterns färgrika tonskala som tillsammans med sångerska och den välskrivna musiken som är styrkan och imponerar på mig i denna cd.
Thotd Ehnberg
Personlig och rytmiskt bergsäker
till och med i scatsången!
Each Little Moment
(Volenza/Naxos)
Det är inget snack om saken: Hannah Svensson från Falkenberg är idag en av vårt lands mest hörvärda sångerskor i jazzbranschen. Och ändå är hon, med tanke på sin tämligen ringa ålder, 27 år, fortfarande bara ”lovande”. Vad månde bliva?
En av anledningarna till Hannahs odiskutabla framgångar och utförsgåvor heter Ewan Svensson. Samme Ewan alltså som spelar gitarr bättre än de flesta och borde ha varit ännu mer känd än han är, om han inte hade klamrat sig kvar i Halland istället för att flytta till Stockholm. Vilket ju ofta verkar vara det enda stället att bo på, om man vill bli uppmärksammad efter förtjänst. Men förutom att Ewan alltså är en obotligvästkustbo är han också Hannahs far, vilket förklarar en del. Kanske rent av det mesta.
Hannah Svensson är med andra ord rejält miljöskadad. Hon är uppvuxen till tonerna av Wes Montgomery, Miles Davis, Sarah Vaughan, Charlie Parker och Bill Evans. Och Eva Cassidy, säger hon själv. Sådant sätter sina spår. Tusan vet om hon inte har tjuvlyssnat på Doris Day också…
På ”Each Little Moment” omger sig Hannah med pianisten Jan Lundgren och två av dennes danska kamrater, basisten Morten Ramsböl och trumslagaren Kristian Leth. Dessutom är pappa Ewan med och ser till att allt går rätt till. Och det gör det. Hannah sjunger precis så väl och personligt som hon brukar. Hon intonerar perfekt, fraserar och textar oklanderligt och är rytmiskt bergsäker, vilket gör att hon utan att tveka vågar ge sig iväg på en och annan uppfriskande utflykt. I Gershwins ”A Foggy Day” bjuder hon till och med på lite scatsång, en konstart som hon är en av de få på våra breddgrader som behärskar.
Lundgren, som har producerat hela härligheten, spelar mästarflygel - lyhört, formsäkert, fantasifullt, tekniskt fulländat och hela tiden ytterst smakfullt. I avslutande ”I Got Rhythm”, som exekveras som duo, klämmer han, för att skapa lite omväxling i konfekten, i med stridepiano. Hade det inte stått i texthäftet att det var Jan som spelar, så hade jag kunnat ta gift på att det var Bengt Hallberg som hade återuppstått. Och så är alltså pappa Ewan med också. Han hade gärna fått breda ut sig lite till. I ”What a Little Moonlight Can Do”, ”Ev´rything I´ve Got” och “Fine and Mellow” är han helt enkelt magnifik!
Ska det anmärkas på något, så är det att man inte har valt en något mer spännande repertoar. Det är förvisso inget fel på de elva sånger som finns på plattan - idel skatter ur den amerikanska skattkistan. Men på något sätt känns det som om det går lite för lätt. Hannah Svensson är mogen för större utmaningar. Kanske får vi ta del av dem nästa gång. Fast det här duger sannerligen till dess.
Jan Olsson
underfundigt skarpa texter
Pombo
Faller du så faller jag
(Queenside)
Den svenska gruppen Pombos musik rör sig smidigt och utan några som helst skavanker mellan popmusik, jazz och visa, och är försedd med underfundigt skarpa texter som behandlar vardagsnära frågor kring falskhet, smärta och orättfärdigheter med en stark poetisk ådra.
Debutalbumet Hunden (Ljup Musik) från 2012 förebådade denna uppföljare, vars titel bara har namnet gemensamt med den kärleksballad Patrik Isaksson tävlade med i den svenska Melodifestivalen 2006.
Titelspåret här är skrivet av Pombos basist Gus Loxbo, som även ligger bakom låtarna Natten, Om bomben föll och Till Rut. De två sistnämnda skapade tillsammans med pianisten Felicia Nielsen, som även står för inledande Stureplan, Pappa har druckit 18 öl samt musiken till poeten Per Eric Söders text Undran.
Det återstående stycket Fem våningar upp är skrivet av Pombos fantastiska och här påtagligt närvarande sångerska Marie Hanssen Sjåvik, vars röst förmår smeka kärleksfullt med samma övertygande inlevelse som den i sprucken form kan kvida och skrika. Sjåvik fungerar perfekt som katalysator för den fantasifullt ombytliga musik som kvintetten förmedlar.
De två återstående byggstenarna i Pombo utgörs av trumslagaren Nils Wall och den uppmärksammade saxofonisten Anna Högberg, vars spel är lika robust och träffsäkert som alltid även om hon här har en något mindre framträdande roll.
Det åtta låtarna på Faller du så faller jag genomsyras av en nonsensbefriad surrealism där text och musik kombineras ihop på ett sätt som ger helheten ett teatraliskt uttryck. Som vore det ett skådespel där dramat inkluderar akter med såväl beslöjad melankoli som bitande provokation.
Peter Bornemar
utomordentliga melodier
Hagberg / Maurin / Mauritzon / Mori
Gotland Jazz Operation Project
(Prophone/Naxos)
Sångerskan, kompositören och textförfattaren Gunnel Mauritzon har sina rötter på Gotland. Det har hon visat i produktioner med Lars Gullins melodier i botten. Hon har även presenterat folkmusik speciellt från Gotland i intima finstämda sammanhang. Hon har samarbetat med Jan Allan, Georg Riedel och Jonas Knutsson där band knutits till Lars Gullins melodibok. Här hörs Gunnel med pianisten Jean-Simon Maurin, flöjtisten och sopransaxofonisten Anders Hagberg samt basisten Yasuhito Mori. Hennes väna stämma passar perfekt i melodivalet där Maurin svarar för de flesta kompositionerna frånsett Brimsar Di Brunnar som är ett traditionellt Gotlandstema.
Maurin som i sin dagliga gärning är pianist i Visby Storband visar sig vara en utomordentlig kompositör som passar till Gunnels texter och känsliga närmande till melodierna. Tillsammans med henne har han även arrangerat några av melodierna. Sången och pianospelet inramas förträffligt av Hagbergs sensibla rörinstrument vilket bidrar till skivans originella karaktär och stämning. Yasuhitos bas ger en välavvägd botten som bidrar till gruppens gedigna samklang.
Göran Olson
med visst nostalgiskt vemod
Per Störby Jutring
Dance of the Diaper Fairy
(Hoob Records/Border)
Sin huvudsyssla har Per Störby Jutbring som kompositör och bandoneonspelare i tangoorkestern New Tide Orquesta, men har därutöver också ägnat sig åt att skriva musik till TV, teater och film (bland annat Searching for Sugarman) samt figurerat med popnära musik på skiva under gruppnamnen Pearl Fiction och Zeitgeist.
Efter att ha vunnit Manifestgalan 2013 som årets kompositör tog sig Störby till Gotland för att spela in detta debutalbum i eget namn, där han på piano framför musik han skrivit själv. Det handlar om synnerligen emotionell musik med en kärna av esoterisk skönhet, ungefär som när Keith Jarrett visar sin mest romantiska ådra, men som emellanåt även bär ett nostalgiskt drömmande vemod. Det senare märks inte minst i det om filmmusik starkt erinrande inledningsstycket Sleep liksom i avslutande Outro.
I ett par kompositioner kompletteras ljudbilden av Johanna Dahl på cello och Malin My Wal på violin, vilket renderar musiken i dessa en klang så skör och ibland modstulen att den mycket väl skulle kunna fylla en sorgebearbetande funktion.
I de mer uttrycksfulla solonumren balanserar Störbys melodiöst formulerade tonspråk precis som hans stilrena pianospel skickligt mellan det melankoliska, meditativa och minimalistiska, och ger allra starkast intryck när han som i exempelvis ”E.T. Behind the Sofa” ger uttryck för en sann originalitet utan givna referensramar.
Peter Bornemar
serveras snyggt och välspelat
Trinity
Three
(Do Music Records/Plugged)
Trion Trinity med trumpetaren Karl Olandersson, Hammond B3 -spelaren Andreas Hellkvist samt trumslagaren Ali Djeridi är ett attraktivt inslag på landets jazzklubba. En omsorgsfullt framvaskad repertoar är en av ingredienserna vid sidan av det förnämliga spel som trions musiker snyggt serverar. Skivan öppnar med Gershwins There’s Boat Dats Leavi’n Soon For New York och rundas av genom Med Ögon Känsliga För Grönt som Barbro Hörberg hade stor framgång med på sjuttiotalet.
Det är en behaglig vacker musik trion lämnar från sig där flera av melodierna inte kommer direkt från jazzboken. Bacharachs Alfie och John Lennons och Paul Mc Cartneys Here, There And Everywhere är inte vanligt förekommande inom jazzen. Betydlig mer förekommande är däremot Carmichaels Lazy River, Erroll Garners Misty och Vincent Youmans Tea For Two. Jule Stynes The Things We Did Last Summer. Anders Hellkvist skjuter till Memories Of Lost Love och Ali står för Johanna.
Karl Olandersson trumpet är inbjudande. Han har stor flexibilitet i sin frasering och rör sig obesvärat över instrumentets hela register. Förmågan att variera spelet med sordiner bidrar till trions personliga framtoning. Andreas Hellkvists välformulerade orgeltoner ger pregnans. Han spelar mjukt och lägger en tilltalande klangbild som håller ihop gruppen. Här är det inget konventionellt orgelös som väller fram till förmån för intimitet och gruppkänsla. Ali Djeridis avspända trumspel passar perfekt in i den udda kombinationens mönster. Där kommer hans förmåga att lyssna in omgivningens intentioner och stämningslägen väl till pass.
Konklusion, vill man lyssna på välspelad jazz i ett intimt format är skivan ett mycket bra val.
Göran Olson
känsla skiner i varje låt
Steinar Aadnekvam /
Walter Areia / Ivan Do Espirito Santo
Ecology
(/Music Make Your Happy/Plugged)
Redan under fyrtiotalets slut spelade gitarrist Laurindo Almeida i Stan Kentons storband och vem minns inte Stan Getz/Charlie Byrds Desafinado med flera så intensivt tjusiga sydamerikanskt gungande titlar som spelades in i början av sextiotalet. Dessutom har Cal Tjader och Tito Puente med flera band låtit oss höra den både sprudlande och vemodsfyllda musikformen under lång tid i jazzsammanhang.
Det är inte bara sättningen utan litet av Pan Trios framtoning jag kan spåra i just denna vinylskiva Ecology, med trion Aadnekvam/Areia/Do Espirito Santo. Rappt spel i luftigt flyktigt glada toner ur flöjt och tenorsaxofon till gitarr med den så typiskt sydamerikanska sprudlande virtuosa spelet inneboende och gungande kontrabasspel som tjusar örat i João Alexndre No Fevo, LglizMyl´s 2c, samt synnerligen melodiskt och rytmiskt avslutande titellåt Ecology. Andaktsfullt allvarlig är däremot sirligt vackra Tua Chegada och vemodiga O Som Passando, med broderande gitarrspel och mestadels allvarlig sopransax. Allt dock framfört med innerlig spelglädje likaväl som varm känsla som skiner i varje låt. Samtliga sju titlarpå LP-skivan innehåller är också komponerade av de tre.
Thord Ehnberg
uppkäftighet i ett och samma paket.
Lina Nyberg
The Sirenades
(Hoob/Border)
Länge var jag inte särskilt intresserad av att lyssna på Lina Nyberg. Visst var hon en högst kapabel sångerska, men blott en i mängden av svenska jazzsångerskor som dykt upp under de senaste 20 åren. Det av många lovordade debutalbumet Close (Prophone) från 1993, som Nyberg spelade in tillsammans med pianisten Esbjörn Svensson, fångade min uppmärksamhet i lika liten utsträckning som de ytterligare sju album som hon spelade in för Prophone fram till 2003.
En viss förändring inträffade i samband med albumet Sargasso (Moserobie) från 2004, på vilkethon öppnade för mer spännande musik där både hennes fenomenalt formbara röst och det omgivande ramverket gav uttryck för något som balanserade mot konstmusik och improvisation.
Med 2011 års lysande album Palaver visade Lina Nyberg att hon var en sångerska utöver det vanliga. En vokal kreatör och innovatör som lustfyllt lät sin röst studsa mellan kabaret, friform, konstmusik, tropicalia, American Songbook-referenser och jazz av den gamla skolan.
Samma vidsynta och experimentella uttryck präglar också hennes 16:e skiva The Sirenades, ett dubbelalbum där första delen - Sirens - utgörs av sex effektfulla musikstycken som presenteras i ett storbandsformat med Norrbotten Big Band som extra färgsättare till de djärva klanger som mejslas ut av Nybergs förträffliga band med gitarristen David Stackenäs, pianisten Cecilia Persson, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Peter Danemo.
Någon storbandsskiva av det ortodoxa slaget är det dock inte alls frågan om. Snarare en förlängning eller förstärkning av det mångfacetterade för att inte säga nyavantgardistiska koncept som kommit att känneteckna Lina Nybergs musik, där skönhet, elegans, nyfikenhet, uppkäftighet och råhet levereras i ett och samma stimulipaket.
På den andra skivan - Monsters – framträder Nyberg med sitt eget band i sju mer avskalade, men likafullt fantasieggande stycken där inte minst David Stackenäs har en framträdande roll med sitt delikata gitarrspel. Två stycken, The Monster Song och Who Shall Measure (med text av Virginia Woolf), finns för övrigt med på båda skivorna och kan således höras i både storformat och kammarformat.
Även om speltiden för Monsters bara är knappa 30 minuter och Sirens hamnar strax över 40, utgör de båda skivorna sammantaget ett synnerligen väl sammansatt och på många sätt unikt allkonstverk som växer och övertygar allt mer för varje genomlyssning.
Peter Bornemar
Se fler LIna Nybergskivor med DIG-recnsioner
solister med nerv och intensitet
Pixel
We Are All Small Pixels
(Cunieform Records)
På Pulsslags turné I Sverige under mars är fyra norsk unga musiker i en grupp som heter Pixel. Gruppen leds av Ellen Andrea Wang som spelar kontrabas och sjunger. Hon kommer från en musikalisk familj i Søndre Land och började sin musikerbana med att spela klassisk fiol och piano. Växlade till kontrabas vid sjutton års ålder och har sedan dess utvecklats till en skicklig basist och uttrycksfull sångerska samt även komponerar. I dag med ett spel och sång som får mig att tänka på en annan basist/sångerska, nämligen Esperanza Spalding.
Hon bildade för två år sedan den nuvarande gruppen Pixel där Jonas Hon bilmork Vemøy spelar trumpet, Harald Lassen sopran och tenorsax och Jon Audun Baar trummor. Musikformen modern jazzkvartett där man anar förankring i sextiotalet och även stundtals lätt påbrå av rock. Gruppen har dock ett eget speciellt sound i distinkt samspel där Wang a
nvänder rösten som ett femte instrument. Både textat likaväl som i ordlös sång. Trumpet och saxofon stundtals i fantasirika ackordliknande teman bakom Wangs unisont djärva sång till eget basspel, med precist spelad trummor. Och det är detta så väl inrepeterade samspel som är gruppens stora förtjänst även om de samtliga är skickliga instrumentalister med både mjuk nerv och intensitet i solospel.
Detta är gruppens andra cd. Den första kom 2012. Elva variationsrikt personligt skrivna stycken, signerade alla fyra. Med inledande gungande och melodiskt vackra Be Mine, tuffa Space, häftigt funkrockigt med växeltempo i Dreaming och Night Dreamer, medan balladen Farris har vackra klangfärger. I korta Easter Song bjuds stämsång till enbart tenorsax och avslutning sker i försiktigt nertonade innerligt vackra Time. Samtliga titlar har egen själ och ger variation. Det är sannerligen spännande ungdomlig jazzvärld Pixel bjuder sin publik både på skiva och live nu under mars. Hörde premiärkonserten vid Bollnäs jazzklubb med musik ur just denna skiva. En skiva som jag faktiskt upplever lika starkt som konserten.
Thord Ehnberg ( även foto Pixel)
vackert och stingfyllt gitarrspel
Mikael Isaksson
Go For It
(Imogena / Border)
'Så var det åter dags för en ny musikbekantskap. Denna gång en gitarrist, Mikael Isaksson från Haninge utanför Stockholm, som fått sin musikutbildning vid Musikhögskolan i Piteå. Verksam som musiklärare med eget företag, Gitarrakuten samt som musiker i olika konstellationer.
Med sig i den egna gruppen har han sångerska Linn Hentschel, också hon ny bekantskap som använder sin röst som ett instrument ofta som en andrastämma till gitarren. Hans Backenroth, Lennart Simonsson och Joakim ”Jocke” Ekberg, alla välkända inom jazzkretsar vid det här laget som skickliga på sina instrument kontrabas, piano respektive trummor.
Musiken, sex egna melodiöst sångbart skrivna kompositioner i den lättlyssnade skolan med inspiration från femtio-sextio talet som bjuds av Isaksson och medmusiker. Med lätt bop-stuk i inledande titellåt Go For It, med gitarren i förgrunden och Simonsson i solospel som tilltalar mig mycket. Hentschels röst synkront med gitarren i latinamerikanskt inspirerade Sambasso och med Ekberg i virvlande trumspel, samt smått funkgungande Taste That och den avslutande What´s Up. Backenroth visar sina eminenta kunskaper i vackra Slow Down och givetvis får vi många solon från Isakssons både allvarligt vackert spelade gitarr ävensom stingfyllt i några av spåren.
Sammanfattningsvis en bra skiva i den sansat melodiösa jazzskolan.
Thord Ehnberg
- och det svänger som attan!
Torbjörn Zetterberg
och den stora frågan
(Moserobie/Plugged)
Basisten Torbjörn Zetterberg har under flera år varit en av de absolut mest spännande bandledarna inom den samtida och mest häftiga svenska jazzmusiken. Framför allt är det som kompositör han sticker ut, med sin förmåga att smälta samman tradition med nytänkande och ser till att det svänger som attan om musiken.
Zetterbergs tidigare skivors med sin formation Hot Five – den självbetitlade debuten, Förtjänar mer uppmärksamhet och Hela Sveriges lilla fästmö – liksom albumen Krissvit och Skildrar kvinnans kamp är alla förträffliga, och innehåller mängder av praktexempel på hans mångsidighet som låtskrivare.
Lysande är också detta nya album med åtta synnerligen varierade stycken som viskar och smyger och frustar och larmar om vartannat.
Den inledande låten En bra start på dagen är exempelvis en superkort och kärnfull fanfar med eggande barytonsaxar i fronten som följs av böljande ökenjazz i Världen är sig aldrig lik. Efter en återhämtning i låten Mästare av vad kommer sedan hårdsväng i form av den mariachikryddade Ingen tid till ingenting. Och ett par spår senare brakar det loss ordentligt med gangsterhardbop av det fläskiga slaget i Hyllning till ovissheten. De tre stycken som inte nämnts har dessutom inte på något sätt karaktären av utfyllnad.
Med sig på albumet har Zetterberg förstklassiga musiker som Jonas Kullhammar och Alberto Pinton på tenorsax, barytonsax, klarinett och flöjt; Mats Äleklint på trombon; Jon Fält på trummor, samt den portugisiska trumpetaren Susana Santos Silva.
Om det sistnämnda namnet verkar obekant så gav Zetterberg och Susana Santos Silva förra året ut duolbumet Almost Forever (på Clean Feed) och framträdde i höstas även som duo på Umeå Jazzfestiva. Silva gästspelade för övrigt även på albumet Låt det vara med Jonas Kullhammar Kvartett.
Peter Bornemar
fantasi och magnifik rytmik
Leo Lindberg Trio
Leo´s Bag
(Stockholm Jazz Records/ Plugged)
Unge Leo Lindberg, nitton år, är en av landets mest lovande och uppmärksammade jazzmusiker. Lovande känns nästan fel att påstå då han redan har etablerats sig stadigt i den stockholmska jazzaristokratin. Han hörs med Amanda Sedgwick, Bernt Rosengren och Nisse Sandström samt har spelat med amerikanska trumpetarna Jeremy Pelt och Dwayne Clemons och saxofonisten Sean Nowell. Kanadensiske tenoristen Grant Stewart finns också i Leos CV. I höst kommer Leo och basisten Kenji Rabson att resa runt i Europa just med Stewart. Då finns glädjande nog även vårt land med på turnékartan.
Att spela med den egna trion där Kenji Rabson bas och Moussa Fadera trummor ingår ligger högt i kurs. Det är ett sammansvetsat gäng vilket framgår tydligt. Skivan lockar med utsökta versioner av egna kompositioner blandat med några sällan spelade jazzstandards och två titlar från den amerikanska sångboken.
Leo har i botten influerats av pianisterna Bud Powell och Wynton Kelly vilket tyvärr inte sker alltför ofta på vår breddgrad numera. Leo äger en lysande konstnärlig fantasi som får musiken att slå ut i full blom. Tekniskt finns det inget att ifrågasätta och rytmiken är magnifik. Har ytterst sällan hört någon så mogen svensk pianist i samma ålder. Bengt Hallberg är en av de få som tidigt visade samma kvalité. Med andra ord ett mycket högt och välmotiverat betyg. Självklart har också Kenji och Moussa bidragit till det fina slutresultatet.
Göran Olson
det rätta brasilianska stuket
Lili Araujo - Gustav Lundgren
Passageiros
(Lundgren Music/Plugged)
Gitarristen Gustav Lundgren är en mångsidig musikant. Ena dagen spelar han 30- och 40-slagdängor för glatta livet med Stockholm Swing All Stars, nästa bjuder han på läcker kammarjazz med Trio Legacy för att därefter med berått mod kasta sig över zigenarjazz à la Django Reinhardt. På sitt senaste album ”Passageiros” är det samba som gäller för hela slanten. Den här gången i kompanjonskap med sångerskan, textförfattaren och kompositören Lili Araujo, vars vagga en gång stod i utkanten av Rio de Janeiro.
Lili känner vi till sedan tidigare. Vid åtminstone ett par tillfällen har hon gästat Sverige. Senast 2012 i samband med Stockholm Jazz Festival. Hon är alltså född i Brasilien men fick sitt genombrott i Europa, eftersom hon under lång tid har bott och verkat i Wien. Men sitt ursprung har hon sannerligen inte slarvat bort. Det musikaliska släktskapet med storheter som Elis Regina är uppenbart, även om hon kanske inte når samma fenomenala höjder. Men å andra sidan ägnar hon sig guschelov inte heller åt den trista falsksång som var den synnerligen överreklamerade Astrud Gilbertos främsta kännetecken under 60- och 70-talets bossaera. Tvärtom sjunger hon rent, snyggt, säkert och rytmiskt mycket vitalt om än inte särskilt personligt. Och Lundgren spelar stålsträngad, akustisk gitarr. Fantasifullt, svängigt och tekniskt fullödigt som vanligt
Gustav har komponerat samtliga låtar på ”Passageiros”, ett par tillsammans med Araujo. Och Lili har skrivit alla texter – givetvis på portugisiska. Melodierna är genomgående ypperliga och passar i de flesta fall alldeles utomordentligt som improvisationsunderlag. För att få rätta stuket på dem har Lili och Gustav spelat in dem i Rio tillsammans med en handfull brasilianska musiker, av vilka framför allt munspelaren Garbriel Grossi lyser alldeles extra mycket. En som också dyker upp i ett nummer är förre Malmösaxofonisten och numera Barcelonabon Fredrik Carlquist. Den här gången medverkar han som klarinettist, flöjtist och arrangör.
Jan Olsson
solospel i hemtam miljö
Kjell Jansson Quartet
at Nefertiti again
(Imogena/Border)
En kvartett med göteborgska jazzveteraner på stadens jazzklubb nummer ett, Nefertiti, där vi har kunnat höra bandledare och basist Kjell Jansson många gånger och i många olika sammanhang. Med egna grupperingar eller med någon välkänd nationell likaväl som internationell jazzstorhet. Pianist Åke Johansson, som han arbetade tillsammans med under många år, samt bland utländska gäster Chet Baker och James Moody, bara för att nämna några få. Lika välkänd göteborgare är tenorist Gilbert Holmström som började sin karriär redan i slutet av femtiotalet och under de senaste årtiondena har vi lärt känna pianist Tommy Kotter och trummis Göran Kroon, med kompetent spel i bland annat Bohuslän Big Band med flera olika Göteborgsgrupper.
I dag således samlade i Kjell Janssons Quartet under en liveinspelning på den så jazzintimt trevliga Nefertiti, januari 2012. Samtliga fem titlar bär Kjell Jansson signatur både till komposition och i arrangemang. I den stil som blivit hans och medspelares signum genom åren. Det vill säga hela spektrat av -50-60 tals hardbop invävd i musiken.
Solistiskt alla drivna vilket vi får rikliga prov på här i skivan. Som allra bäst i femton minuter långa Free One, där vi får variation både tempomässigt och till inneboende spänning som attraherar på skivan i hög grad närvarande lyssnare likaväl som skivlyssnare. Jimmy´s Groove, som redan i titeln anger stadigt gung som formligen stänker av bluesfyllda fraser från Gilbert som här är som allra mest till sin fördel med lödande tenorspel likaväl som i snabba Om och om igen, där även Tommy bjuder idéfyllt läckert solospel. Vilket han för övrigt gör i fler titlar. I balladen The Pearl visar Kjell sin färdighet som solist och i inledande Three and Four, växlas det friskt mellan taktarter och tempo. Sammanfattningsvis swingfylld jazz i traditionen.
Thord Ehnberg
Kvintetten som sprängdes
Svänger så det svartnar
(Found You Recordings/Plugged)
Lycksalig och sprittande sprutar musiken ut på detta andra album (som följer efter debuten Järnet! som kom 2012) med kvintetten som grundades 2007 av saxofonisten Niklas Persson och i övrigt utgörs av Kristoffer Alehed på trombon, Rasmus Borg på piano, Patric Thorman på bas och Martin Öhman på trummor. Av dessa är förmodligen Thorman det mest kända namnet genom sitt spel med bland många andra Sten Sandell, Sofia Jernberg, Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo, Roland Keijser, Dror Feiler, Joakim Milder, Anna Ternheim, Ane Brun, Nicolai Dunger, First Aid Kit och Dogge Dogelito
Det är dock Niklas Persson som står för samtliga nio kompositioner på albumet, av vilka två klockar in under minuten, en löper under dryga minuten och de övriga sex hamnar mellan dryga tre och sju minuter. Men under en total speltid på knappa 37 minuter hinner gänget ändå leverera nyfernissad jazz som sprakar synnerligen snabbt och snärtigt. Lyssna exempelvis på Oh Sole Mio Jag Går På Bio eller Sorsele Solzhenitsyn, som inleder var sin sida på albumet i vinylformat.
Samtidigt som musiken har en stark prägel av originalitet går det att hitta referenspunkter. En Steve Lacy omdanad till en ettrig pubertal terrier dyker exempelvis upp i min skalle när jag hör Perssons fenomenala blixtutflykter på framför allt sopraninosax, och det genomgående rappa ensemblespelet skickar ibland tankarna till de mest upplyftande stunder en sådan som Eric Dolphy var delaktig i.
Musikens underhållande faktor är genomgående skyhög, och att höra och se Kvintetten Som Sprängdes live måste hamna väldigt högt på listan över vad som måste göras under 2014.
Peter Bornemar
som hämtat näring ur folkmusik
Trio Laika
June
(Comedia/X5 Music Group)
Trio Laika är faktiskt en kvartett, eftersom originalmedlemmarna Ivar Hedén på trumpet, William Schotte på gitarr och James Whife på kontrabas utökades med trumslagaren Ricard Nettermalm i samband med inspelningen av detta debutalbum. Eller kanske rent av en kvintett, eftersom producenten Johan Eckerblad har stor betydelse för gruppen.
'Hur som helst är en ett skönt balanserad och stämningsfull debut, där den tämligen lågmälda musiken signalerar en eftertänksamhet som tycks hämta näring också ur folkton. Om någon väljer att kalla musiken för något annat än jazz är det helt i sin ordning, samtidigt som de inte sällan melankoliskt färgade ljudlandskap som målas upp lämnar utrymme för impro
visation – om än av dämpad art.
Av albumets tio kompositioner är åtta skrivna av antingen Hedén eller Schotte, medan de övriga två utgörs av arrangemang av klassikerna Autumn Leaves och Tight Like This. Mest uppmärksamhet har dock den inledande och smakfullt drömmande Sovande Lupiner (av Schotte) och i viss mån även Järn (av Hedén) väckt. Inte minst tack vare att dessa redan under förra året gavs ut som singlar i digitalformat, vilket knappast hör till vanligheterna när det gäller den här typen av musik.
June finns att tillgå via Spotify och iTunes samt i begränsad upplaga på vinyl med omslag signerade av konstnären Roger Simonsson.
Peter Bornemar
med ytterst mångsidig basist
Yasuhito Mori
-Yasuichiro Yamaguchi
And We Met
(Jasrac)
Dessvärre känner jag inte till den japanske pianisten och kompositören Yasuichiro Yamaguchi sedan tidigare. Av albumet ”And We Met” att döma är han starkt påverkad av storheter som Bill Evans och Wynton Kelly. Hans sparsmakade, melodiska fraseringar och utsökta anslag tyder i alla fall på det. Likaså verkar han ha en utpräglad han kärlek till vackra ballader. Av plattans åtta nummer är sex sådana hämtade ur den outtömliga amerikanska sångboken och två tagna ur samlingen av egna alster.
Om Yamaguchi råkar vara obekant för de flesta svenska jazzöron, så är Yasuhito Mori desto mer välkänd. Ända sedan början av 80-talet har han bott och verkat i vårt land, med Göteborg som hemmaplan. Och att han under de senaste 30 åren har förgyllt tillvaron för oss jazzvänner är knappast någon överdrift. Han har spelat med de flesta av våra allra främsta plus en lång rad gästande amerikaner. 1989 turnerade han, till exempel, med Stan Getz kvartett. Till vardags kan Yasuhito höras bland annat i Bohuslän Big Band.
Att få lyssna Yasuhito i den relativt fria han roll har tillsammans med sin japanske kollega Yamaguchi förstärker uppfattningen att han är en ytterst mångsidig musikant. Det har han i och för sig visat tidigare tillsammans både med Lars Jansson och i andra sammanhang. Men här är det ännu mer påtagligt, tycker jag. Inte minst på grund av duoformatet. Ofta, som i ”Someday My Prince Will Come” och Yamaguchis ”Someone Loves Me in Somewhere”, tar han kommandot och är den som pekar ut den musikaliska riktningen.
Det här är en platta med två musiker som broderligt delar på ansvaret. Det kommunicerar utmärkt, men jag har en känsla av slutprodukten skulle ha blivit mer spännande med en något mindre förutsägbar pianist och kanske också med en lite mer utmanande repertoar.
Jan Olsson
musik i ständig förändring
Cecilia Persson
Open Rein
(Hoob/Border)
Vid sidan av sitt engagemang i gruppen Paavo, där hon står för en hel del av de snillrika kompositionerna, kommer pianisten Cecilia Persson nu med ett album i eget namn där hon har skrivit samtliga tio låtar och även svarar för produktionen.
Att Cecilia Persson är en av, om inte den mest spännande av landets kompositörer inom det vidsträckta och gränslösa område där jazz, konstmusik och fri improvisation tillåts växa samman och forma ny och ständigt föränderlig musik. Att hon 2012 fick ta emot Sveriges Radios pris Jazzkatten i kategorin årets kompositör var mer än välförtjänt.
Knappast förvånande erinrar musiken på Open Rein till viss del om den som Paavo spelar, men har generellt sett ett tyngre konstmusikaliskt och minimalistiskt anslag, och har tyngden baserad på intrikata arrangemang i högre grad – även om här också finns gott om soloinslag från de medverkande musikerna.
Från Paavo har Cecilia Persson med sig Thomas Backman och Fredrik Ljungkvist på klarinetter och tenorsax, och därutöver bland andra Per Texas Johansson, Mattias Ståhl, trumpetaren Eivind Lønning och basisten Nils Ölmedal. Den mångskiftande ljudbilden innehåller även inslag av cello och marimba, vilket berikar klangerna ytterligare.
Om det inledande stycket Amble Sinfonia kan te sig lite kärvt och sökande, bär den påföljande Con
lon med sin repetitiva melodifigur mer drag av Paavo. Detsamma kan också sägas om albumets två i särklass mest rytmiskt medryckande låtar. Dels den hetsigt rumlande och knixigt svängande Halvhalt. Men framför allt Norrtullsligan, Cecilia Perssons magnifika tonsättning till Per Lindbergs stumfilm baserad på Elin Wägners debutroman med samma namn, där Perssons idoga hamrande i pianots lägre register kontrasterar genialt mot Per Texas Johanssons ömsom smekande, ömsom vildsint ylande tenorsax.
Open Rein är för övrigt en hästterm som betyder ledande tygeltag, eller nåt liknande på svenska.
Peter Bornemar
Frispråkig jubeljazz som brinner
av lust, energi och humor
Se & Hör
Hör & häpna
(Ljup Musik)
Ibland kan även det till synes oansenliga och udda sticka ut rejält. Som exempelvis de suddiga och 60-talsdoftande påskkärringarna på omslaget till debutalbumet med kvartetten Se & Hör. Men musiken här brinner av både lust och energi och humor, och bildar en form av frispråkig julbeljazz där de ofta knixiga kompositionerna lånar inspiration från både Albert Ayler och Ornette Coleman utan att tappa i originalitet.
Kvartetten utgörs av saxofonisten Anna Högberg, trumpetaren Niklas Barnö, basisten Emil Skogh och trumslagaren Dennis Egberth. Den flitigt engagerade Anna Högberg, som också ingår i grupper som Pombo och Attack! och även medverkar i Fire! Orchestra, fick i höstas ta emot en jazzkatt som Årets nykomling för sin fria spellust, sitt ointresse för de staket mellan genrer som hon gärna spränger.
Niklas Barnö är inte minst ledarfigur i den uppmärksammade jazzgruppen Je Suis!, och spelar även i Kege Snö (tillsammans med Roland Keijser, Raymond Strid och Joel Grip) och i den svensk-franska trion SNUS.
De sex låtarna på Hör & häpna, flera av dem med skojiga titlar som Fan far, Grattis på födelsedagen, för fan och Ich bin ein Berliner, far omkring som ystra yrväder där fria improviserade passager med gediget solospel fångas upp av rappa riff som gärna sticker ut i en fanfar eller två.
Smittkällan för den optimism och glädje som utsöndras här är Glenn Miller Café i Stockholm, där albumet spelades in i oktober 2012 och där även releasepartyt äger rum 7 och 8 februari.
Peter Bornemar
från 60-talets jazzmusik
Köket
2013
(www.köketjazz.com)
Döper man en musikgrupp till Köket så förväntar man sig en egen gjord gryta. Men icke. Köket har hämtat sina grundingredienser från sextiotalets då nyskapande musik med John Coltrane med flera som ledstjärnor. Dock enbart eget skrivet material, sju titlar till antalet, och givetvis i egna arrangemang. Med solospel som kryddan till en förhoppningsvis smakfull anrättning för sin publik.
Grundingrediensen har således sextiotalets dåtida nyskapande som bottenplatta med Alfred Lorinius kontrabas och Erik Fastén trummor som håller grytan kokande. Martin Svanström genom sin stundtals fränt kryddade tenorsaxofonton med tenorgiganten John Coltrane i betoningen men också en essens av altsaxofonist Arthur Blythe. Speciellt i hans egen läckert gungande En protest, och med sopranen mer honungs söta smak som ger mer len struktur åt musiken. En annan och sansad krydda bjuder David Eckerstein i smakfulla solospel på pianot som ändå inte saknar bett. Några av skivans sju spår är örongodis. Framför allt sista, betitlat Köket, både som komposition och till spel där musiker spelar med både attack och smakfullhet. Några få eggande toner ur pianot som grund, där musiken bara byggs på i självklart samförstånd och med alla i taggat skickligt solospel. Även gungande HI20 och mjukt vackra Elegi har mitt öra där sopransaxofonen gjuter sköna toner, med pianot i vackra ackord runt om genom hela anrättningen, brutet med bra bas och pianosolo.
Det är många grupper som poppar upp med denna musikform inom jazzen, precis som alla pizzabutiker gör för att tala köksspråk. Som helhet gör Köket dock en bra skivdebut utan för den skull imponera.
Thord Ehnberg
arrangemang, förträffliga solister
Room8
Fresh cut
(Dinky Records/Plugged)
Det är sannerligen inget fel på uppställningen på det här albumet med Room8, en oktett i mångt och mycket sammanhållen av trombonisten Sven Berggren, som också svarar för samtliga åtta kompositioner på skivan. De övriga medverkande är nämligen saxofonisterna Joakim Milder och Alberto Pinton, trumpetaren Niklas Barnö, vibrafonisten Matthias Ståhl, gitarristen Håkan Goohde, basisten Filip Augustsson och trumslagaren Peter Danemo.
De första minuterna på det inledande stycket Activation är också magnifika, med Alberto Pintons basklarinett snirklande över en monotont ödesmättad rytm och de Gil Evans-doftande fraser som möter upp. Sedan följer – som väntat – det som också präglar musiken fortsättningsvis på hela albumet: En uppvisning i elegant och formsäkert formulerad jazz där arrangemangen är sinnrika, soloinsatserna förträffliga och ensemblespelet oklanderligt.
Men den stilfullhet och stringens som vilar över musiken som helhet innebär också att den som lyssnar riskerar att inte kunna hålla intresset uppe hela tiden. Som om det blir litet för perfekt och genomtänkt.
Soloinsatserna är dock rakt igenom förträffliga, där Niklas Barnös trumpet i Caballo Blanco och Zeb liksom Alberto Pintons barytonsax och Mattias Ståhls vibrafon i Fast Hand, albumets kanske bästa låt, hör till de mest tilldragande.
Peter Bornemar
Musikantiskt, opretentiöst, personligt.
Nils Landgren
Eternal Beauty
(ACT/Naxos)
På sitt senaste album, ”Eternal Beuty”, har vår världstrombonist – och Österlens stolthet – Nils Landgren åtminstone tillfälligt övergivit sina kamrater i Funk Unit. Här är det sänkta axlar och samma manskap som gäller som på ”The Moon, The Stars and You”, som kom för ett par år sedan. Enda skillnaden är att gamle gitarrkompisen Johan Norberg och, i ett nummer, Lisa Nilsson, har tillkommit. Pianist är alltså Michael Wollny, basist Lars Danielsson och trumslagare Rasmus Kihlberg.
Hela fjorton välvalda ballader har Nils valt att servera den här gången. Samtliga med sång och här och var även lite trombon. Kanske rent av lite väl lite. Dessbättre är det i alla fall ett mycket fräscht och oslitet material Landgren har plockat fram ur sina gömmor. Och det verkar som om texterna har betytt minst lika mycket som melodierna. Bland pärlorna kan nämnas James Taylors fina ”Don´t Let Me Be Lonely Tonight”, förgylld av utsökt pianospel av Wollny, ”Isn´t It a Pity”, en av höjdpunkterna på George Harrisons över 40 år gamla soloalbum ”All Things Must Pass”, Brenda Russels ”Get Here” och Esbjörn Svenssons ”Love is Real”, som har fått en passande text av Josh Haden, alltså Charlies son. Nils har också bidragit med en egen komposition, och text, en innerlig kärleksförklaring till hustrun Bea, ”Love of My Life”. Ett nummer som säkert får en och annan att hoppa till är den vackra ”Green Fields”, som Gunnar Wiklund sjöng, med utsökt svensk text av Pär Rådström, i början av 60-talet och som då hette ”Minns du den sommar”.
På det hela taget är ”Eternal Beauty” en alldeles ypperlig platta, välproducerad och konsekvent. En platta man mår bra av helt enkelt. Nisse sjunger utmärkt, musikantiskt och opretentiöst, fraserar personligt och gör all tänkbar rättvisa åt de sånger han har valt att framföra. Och hans spelkamrater gör precis det de ska. Varken mer eller mindre. Kort sagt är ”Eternal Beauty” att album som är perfekt att börja – och sluta – dagen med. Det borde många göra.
Jan Olsson
Se fler DIG-recensioner med Nils Landgren, bl a "Teamwork" med Funk Unit
Sensationell bra skivdebut
av skånsk pianodoldis
Sven Bjerstedt
Lasse Lundström, Lennart Gruvstedt
Peace
(Berno Records/Plugged)
En del av oss visste redan tidigare att den drygt 50-årige skåningen Sven Bjerstedt spelar bättre jazzpiano än de flesta här i landet. Dessutom komponerar han, och skriver texter, bland annat åt Anna-Mia Barwe. Men eftersom han vill vardags ”gömmer sig” som doktorand i musikpedagogik vid Musikhögskolan och dessutom är universitetslektor vid Teaterhögskolan i Malmö, ges det inte alltför många möjligheter att höra honom.
Men nu har Sven, sent omsider, gjort skivdebut i eget namn (han förekommer faktiskt här och var även på andras plattor). Och vilken debut sen! Tillsammans med två andra ”skåningar”, basisten Lasse Lundström, en gång i Lasse Sjöstens kvartett, Bernt Rosengrens storband och Gugge Hedrenius Big Blues Band, och trumslagaren Lennart Gruvstedt, ständig medlem i Tolvan Big Band, under många år en drivande kraft i Danska Radions Big Band och en av salig Niels-Henning Örsted Pedersens speciella favoriter, har han gjort en platta som helt enkelt är sensationellt bra.
Gissningsvis är Svens pianospel inspirerat av kolleger som Bill Evans, Wynton Kelly, John Lewis och – varför inte? – Bengt Hallberg. Åtminstone påminns man om Hallberg, när man hör Bjerstedts högst personliga tolkning av Thore Ehrlings ”Regntunga skyar”. I övrigt består repertoaren tre egna kompositioner, ett stycke med Peter Tjajkovskij som upphovsman, tre välvalda stycken ur den amerikanska sångboken och ett knip
pe trygga jazzklassiker lånade av Thelonious Monk, Horace Silver, Erroll Garner och Antonio Carlos Jobim.
Allra mest fascineras man av Sven Bjerstedts sparsmakade balladtolkningar. Med sitt läckra anslag, sin melodiska fantasi och osvikliga smak och – inte minst - sitt personliga sätt att ta vara på de harmoniska möjligheterna i varje komposition har han åstadkommit ett album väl värt att ta del av. Silvers vackra ”Peace”, Garners alltför sällan hörda ”Gaslight” och den egna ”Baby I Don´t Play” tillhör topparna. Det kan också konstateras att Sven består det verkliga mästarprovet, att oackompanjerad tolka Johnny Greens ”Body and Soul”, med glans.
Lasse Lundströms stortonade, mycket säkra basspel och Lennart Gruvstedts nyanserade, tekniskt fullödiga och svängiga trumspel bidrar givetvis till det minst sagt lyckade helhetsresultatet. Den här trion är verkligen väl värd att höras även norr om Skånegränsen!
Jan Olsson (även foto Sven Bjerstedt)
i Red Mitchells musikvärld
Red Mitchell
What I Am
Vocol bass, piano and froends
(Caprice/Naxos)
Amerikanske jazzmusikern Keith Red Mitchell lämnade Los Angeles för Stockholm 1968. Där stannade han i uppemot tjugofem år för att sedan återvända till hemlandet 1992. Där dog han samma år i Salem Oregon. Red hade många strängar på sin lyra. Han var en briljant basist och pianist. Han komponerade melodier och skrev poesi spetsad med politiska undertoner. Sången var också ett uttrycksmedel.
1978 spelades What I Am in i Reds lägenhet och på jazzklubb Fasching med olika grupperingar. Det var på LP-tiden. Från ensamnummer med Red vid flygeln framförande egna textade melodier. Han hörs också i nummer med trumpetaren Bosse Broberg, tenoristen Nisse Sandström, pianisten Göran Strandberg, basisten Sture Nordin och trumslagaren Rune Carlsson.
Att Red var en utmärkt pianist visas speciellt när han kompar sig själv under sången. I bossainfluerade Talking gör Nisse Sandström ett mycket inspirerande solo som följs upp av Bosse Brobergs spröda men laddade toner. Det blev för mig plattans främsta nummer. Kredit också till Red och Göran Strandbergs fina spel. I In A Sentimental Mood bjuds även på ett sobert spel av Nisse. Känsloladdat spelar Bosse och Red på duo i Vernon Dukes Autumn In New York. I You’re Me lämnar Red över basen till Sture Nordin.
Det blev ett intressant återbesök i Reds värld dock inte lika uppseendeväckande som när LP-n kom ut.
Göran Olson
till banbrytanade album
The Ägg
(Found You Recordings/Plugged)
Det inledande spåret A Version of an Event, som med sina dryga 22 minuter är det längsta av de tre låtarna på det här omtumlande albumet skulle kunna vara en outtake från Captain Beefheart & the Magic Bands mästerverk Trout Mask Replica från 1969. Men här finns ingen sång, och istället för Bill Harkleroads (mer känd som Zoot Horn Rollo) och Jeff Cottons gitarrer finns här tre sådana, varav en sitter i händerna på David Stackenäs.
I denna Stockholmsbaserade konstellation ingår dessutom inte mindre än fyra elbasister, bland dem Patric Thorman och Joe Williamson och hela fyra trumslagare, däribland Raymond Stridh och Christopher Cantillo. Ett rätt namnkunnigt tiomannagäng, således, som under namnet The Ägg också gör skivdebut.
Innehållet kompletteras av den dryga tio minuter långa Teledeportation, ett något mer återhållsamt nummer än det tämligen kaotiska inledningsspåret, och den något kortare och i sammanhanget tämligen spartanska Lapse. Alla tre låtarna baseras på fri improvisation, där kollektivet regerar utan att någon av de inblandade musikerna föräras mer utrymme än någon annan.
Förutom jämförelsen med Captain Beefheart går det med lite möda också att dra paralleller till ett annat banbrytande album inom en helt annan genre, 1968 års Machine Gun, om man i tanken byter ut Brötzmanns, Evan Parkers och Willem Breukers saxofoner mot exempelvis Stackenäs, Johan Linbloms och Anton Toorells gitarrer.
Omslagsbilden på albumet med The Ägg är för övrigt delikat.
Peter Bornemar
med framsynta svenska musiker
Don Cherry
Live in Stockholm
(Caprice/Naxos)
När skivbolaget Caprice, efter att i 40 år ha huserat under Rikskonserter, år 2011 övergick till Statens musikverk förändrades inriktningen mot återutgivningar och att tillgängliggöra inspelningar i musikverkets digra arkiv.
I detta hittades exempelvis det extramaterial som kompletterade förra årets återutgivning av Don Cherrys (1936-1995 ) album Organic Music Society från 1972, liksom allt material på detta nyutkomna album, som utgörs av liveinspelningar dels från ABF-huset i Stockholm hösten 1968, dels från Bucky Dome-paviljongen utanför Moderna Museet sommaren 1971.
I de två långa (23 respektive 26 minuter) låtarna hämtade från ABF, benämnda ABF Suite, Part 1 och Part 2, medverkar saxofonisterna Bernt Rosengren och Tommy Koverhult, trumpetaren Maffy Falay, basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Leif Wennerström. Och så Don Cherry själv, förstås, som förutom sin så kallade “ficktrumpet” här även trakterar flöjt, piano och slagverk.
Musiken är både tids- och Cherry-typisk i sin sömlösa mix mellan å ena sidan de fria former av jazz han tidigare hade spelat med Ornette Coleman, New York Contemporary Five och Albert Ayler, å den andra den inspiration Cherry insupit från andra musikkulturer runt världen.
Det är framför allt ABF-svitens första del som engagerar med sin ombytliga frimodighet längs en väg kantad av upprepade melodislingor som markeras, accentueras och dör ut. Likväl finns här inslag av flöjter (förutom Cherry dubblerar även Rosengren, Koverhult och Falay på flöjt) såväl Cherry, bjällror och ordlös sång som tidens tand inte varit särskilt nådig mot.
Inspelningen från Bucky Dome-paviljongen består av den 28 minuter långa Another Dome Session, där Cherry samspelar med Falay, Koverhult (på flöjt), trumslagaren Okay Temiz samt förmodligen basisten Rolf Olsson.
Musiken här är mer lös i konturerna än den från ABF-huset tre år tidigare, som vore den tillkommen i ett flöjtbenäget vakuum förebådande den mer strukturerade musik som skulle landa på Organic Music Society.
Sammanfattningsvis gör dock de två spåren från ABF-huset, där Cherry möter gräddan av den tidens mest framsynta svenska jazzmusiker, att Live in Stockholm är ett mer spännande och snäppet vassare album än Organic Music Society.
Peter Bornemar
med så solid profilering. Respekt!
Stockholm Jazz Trio
Daniel Tilling, Jan Adefelt, Jesper Kviberg
Trio Reflections
(Riverside/Border)
Stockholm Jazz Trio är en samspelt trea med genomarbetade arrangemang av ett slag som överväldigar och inger respekt. Det solistiska utrymmet och kvalitén får inte kliva åt sidan i de välsnidade partier som arbetats fram på ett förnämligt sätt. Det är sällan man får höra en svensk trio med en sådan solid profilering. Skivan utgörs av en brokad med skiftande melodier. Där ryms jazzstandards, svensk folkmusik och naturligtvis har man bläddrat i den amerikanska sångboken och vaskat fram guldkorn från Gershwin, Victor Young och Hoagy Carmichael. Skivan redovisar sexton välsvarvade melodier med en rigorös spellängd av sjuttiofem minuter! Var så säker, man får mycket för pengarna. Den konstnärliga kvalitén visar skarpsinne och pregnans.
Trion öppnar med Stella By Starlight som är en hyllning till Oscar Peterson. Slutnummer blir en mycket annorlunda version av Carmichaels Star Dust där Jan Adefelts bas elegant med harmonisk känsla tolkar vers och melodi med ett sinnrikt spel. I Lyle Mays tribut till Bill Evans har han också en viktig roll bakom Daniel Tillings skira toner. Han är också skivans producent. I Moonglow, som för ovanlighetens skull öppnas i ett snabbt tempo, visar trumslagaren Jesper Kviberg upp ett glänsande spel med både vispar och stockar.
I Junior Mance Jubilation intar trion en lekfull attityd där Tillings snärtiga toner skapar en suggestiv rytmisk stämning. En magisk mörkblå stämning växer fram i Blues For The Nightgown. Yster lekfullhet visas i Monks Bye-Ya. I McCoy Tyners Inception möter man åter Kvibergs läckra trumspel. Ett stalltips är den graciösa tolkningen av Thad Jones sällan spelade pärla Ah, Henry en av Thads många snilleblixtar. Detta en bråkdel av det stimulerade material som förpackats i en osedvanligt snyggt utformad informativ produkt . Stort beröm också till fotoarbetet och texthäftets utformning. Ljudkvalitén håller förväntad hög klass.
Göran Olson
Bjarne Roupé
Light And Dark
(Stunt/Naxos)
Gitarristen Bjarne Roupé lämnade Stockholm och funk & fusionbandet Egba i sjuttiotalets sista år. Den nya adressen blev Köpenhamn och där verkar han fortfarande. Han har varit aktiv i många och skiftande sammanhang. Bland annat i Palle Mikkelbors grupp Entrance, Danska Radiojazzgruppen, Mazur/Markussen band, Six Winds, den egna trion med trumslagaren, Alex Riel, basisten Bo Stief och Kim Kristensens Ocean Fables . Därtill skall läggas att Bjarne varit assisterande gitarrprofessor vid det rytmiska konservatoriet i Köpenhamn. Han har också spelat med Eddie Harris, Jimmy Smith och Michael Mantler. Bjarne var även med på inspelningen av Aura som Mikkelborg gjorde med Miles Davis 1985.
Light And Dark, som spelades in 2008, presenterar Bjarne som kompositör av klass. Hans medspelare är tenoristen Tomas Franck, basisten Lennart Ginman, samt trumslagaren Aage Tanggaard. Såväl teman och arrangerade partier görs med bravur. Soloinslagen håller mycket hög nivå och sprudlar av vitalitet. Bjarnes strängaspel med ett tilltalande personligt sound skapar stämning och ger skivan ett ljust skimmer vilket förstärks av Francks tenor som är lockande och utmanande i sin välsnidade skulpturala form. I likhet med Bjarne borde han höras oftare i vårt land.
Ginman och Tanggaard är ett suveränt team som ger musiken snabba impulser och energi. Trumspelet är en lisa för örat. Att skivor från vårt grannland letar sig över Öresund är något jag hoppas skall bestå.
Göran Olson
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ JAZZBÖCKER PORTRÄTT PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
