JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
RogueArt. DIG Jazz recenserar ett spännade skivmärke med frijazz

En av de mer sälla fåglarna bland skivbolag inriktade mot jazz i de friare formerna är franska RogueArt, som grundades av Michel Dorbon och inledde utgivningen 2005 med albumet Bindu med en grupp under ledning av de amerikanske slagverkaren Hamid Drake.

Sedan dess har det blivit 50 utgåvor med framför allt musiker baserade i New York och Chicago, men även med en hel del europeiska musiker. Representerade i katalogen är bland andra saxofonisterna Roscoe Mitchell, Rob Brown, Evan Parker och Larry Ochs, basisterna William Parker, Joëlle Léandre och Peter Kowald samt flöjtisten Nicole Mitchell.

Den av två dvd och en cd bestående utgåvan Off the Road från 2007 med den bortgångne tyske basisten Peter Kowald räknas allmänt som det hittillsvarande slagskeppet i RogueArts katalog.


Svensk

jazzhistoria

Läs om

Bengt Hallberg

Bosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel

Putte Wickman

Arne Domnérus


Harry Arnold

Lars Gullin

Lars Färnlöf

Börje Fredriksson

Åke Hasselgård

Gunnar "Siljabloo" Nilson

Monica Zetterlund


Skivnyheter

Mer än 700 recensioner.

a med DIG-betyg.

Senaste

skivnyheterna
Svensk jazz


Diggat

på skiva

DIG-recensioner
med olika jazzprofiler:

Miles Davis

Stan Getz

Lars Gullin

Mats Gustafsson

Bengt Hallberg

Lars Jansson

Goran Kajfes

Jacib Karlzon

Jonas Kullhammar

Nils Landgren

Elin Larsson

Jan Lundgren

Lina Nyberg

Bernt Rosengren

Bobo Stenson

Tonbruket


Artiklar om

musiker och grupper:

Anders Bergcrantz

Anders Kjellberg

Andreas Pettersson

Ann-Sofi Söderqvist

Bent Persson

Bobo Stenson

Carin Lundin

Cennet Jönsson

Esbjörn Svensson

E.S.T.

Ewan Svensson

Fabian Kallerdahl

Fredrik Lindborg

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Gugge Hedrenius

Gustav Lundgren

Hans Backenroth

Harry Arnold

Helge Albin

Håkan Broström

Jack Lidström

Jacob Karlzon

Jan Slottenäs

Jens Lindgren

Joakim Simonsson

Jonas Kullhammar

Jonas Östholm

Jon Fält

Karl-Martin Almqvist

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Toresson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Lennart Åberg

Linda Pettersson

Maggi Olin

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Margareta Bengtson

Martina Almgren

Martin Sjöstedt

Mathias Algotsson

Mats Öberg

Monica Dominique

Monica Zetterlund

Nils Landgren

Palle Danielsson

Per-Åke Holmlander

Peter Asplund

Raymond Strid

Rigmor Gustafsson

Rolf Carvenius

Svante Thuresson

Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker
Ulf Johansson Werre





Svensk

Jazzhistoria


Bengt Hallberg

Bernt Rosengren

Arne Domnérus

Bosse Broberg

Georg Riedel

Jan Allan

Kraftfulla konfrontationer 
som fängslar och berör
Matthew Shipp Quartet

– Declared Enemy
Our Lady of the Flowers
(RogueArt/Forsyte)

Pianisten Matthew Shipp har för det här albumet, som bär samma namn som den franske författaren Jean Genets debutroman från 1943, samlat tenorsaxofonisten och klarinettisten Sabir Mateen, basisten William Parker och trumslagaren Gerald Cleaver för en kvartettinspelning (under namnet Declared Enemy) där nio av Shipps kompositioner framförs i solo-, duo- och trioformat.

Musiken är som nästan alltid när det gäller Matthew Shipp mustig och rikt varierad som förväntat, där det lyhörda mötet mellan musikerna utmynnar i kraftfulla konfrontationer som lyfter innehållet till en nivå som både fängslar och berör på ett imponerande sätt.

Även om det kollektiva ensemblespelet genomgående är bedövande kraftfullt går det inte att låta bli att fångas av de individuella insatserna. Inte minst de från veteranen Sabir Mateen, som förutom det synnerligen kraftfulla spel han svarar för i det explosiva stycket From the Beyond även imponerar rejält med sin schablonfria insats i de båda styckena på slutet, Gasp och Cosmic Joke. 

Av de närmare 70 (!) album som finns utgivna under Matthew Shipps namn, antingen under eget eller delat ledarskap, tillhör det mångfacetterade Our Lady of the Flowers definitivt ett av de mest fascinerande, och bästa.
Peter Bornemar


Ellington i tilltalande mix 
av tradition och nyskapande
Matthew Shipp Trio

To Duke
(RogueArt/Forsyte)

Listan över alla som tolkat Duke Ellington på skiva innehåller namn som Thelonious Monk, World Saxophone Quartet, Oscar Peterson, Dick Hyman, Nigel Kennedy, Zoot Sims, Claude Bolling, Rex Stewart, James Spaulding, Zoot Sims, Bobby Rodriguez och Taft Jordan. För att nämna en handfull.

Till dessa kan nu läggas pianisten Matthew Shipp, som tillsammans med basisten Michael Bisio och trumslagaren Whit Dickey på denna inspelning från New York sommaren 2014 tar sig an sju kända Ellingtonnummer och fyra kompositioner av Shipp som resulterar i en synnerligen tilltalande mix av tradition och nyskapande.

Efter en inledande, blott 45 sekunder lång, introduktion benämnd Prelude to Duke öppnas portarna på vid gavel med en version av In a Sentimental Mood, som med den undersköna melodin som grund fransar ut rejält i kanterna med osymmetrisk rytmik från Bisio och Dickey och en vändning ned i mollartad abstraktion innan musiken återvänder till temat.

Samma tendens finns i Satin Doll, där de maffigt ödesmättade kantringarna mot mitten och slutet av numret skapar magnifik kontrast till den behagliga grundmelodin. I tolkningarna här finns också en del andra anspelningar insmugna som piggar upp – exempelvis Bisios tydliga referenser till Mingus Haitian Fight Song i inledningen av I Got it Bad and it Ain’t Good.

Shipps egna kompositioner har en mindre strejt grundstomme än Ellingtonlåtarna. Dickey Duke är i princip en tummelplats för Dickeys trummor, inramad av tungt ackordspel från Shipp. Tone Poem for Duke är ett introvert stycke med spel också innanför pianolocket och Sparks är ett hårdsvängande stycke där trion tar ut svängarna rejält.

Den skönt krängande tolkningen av Solitude bildar en magnifik avrundning på vad som måste vara ett av Matthew Shipps absolut mest tilltalande och tillgängliga album hittills.
Peter Bornemar


Intrikat och delikat samspel

och med lysande Allen

Marshall Allen/Matthew Shipp/Joe Morris

Night Logic

(RogueArt/Forsyte)

Glöm det här med pensionsålder för jazzmusiker. I maj fyller saxofonisten Marshall Allen 90 år, vilket inte tycks bekomma honom särskilt mycket alls.

Allen hör till de verkliga trotjänarna hos Sun Ra (Herman Poole Blount), vars Arkestra han anslöt sig till 1958 och efter Sun Ras bortgång 1993 tog hand om ledarskapet för. Och fortsätter spela med. I sommar dyker Sun Ra Arkestra med Allen i fronten upp på Fasching 5 juni och på Nefertiti  dagen efter.

På albumet Night Logic,  som spelades in i sommaren 2009, sammanstrålar den då blott 85-årige Allen med de betydligt yngre musikerna pianisten Matthew Shipp och basisten Joe Morris i tio improvisationsstycken under en speltid på dryga 70 minuter.

Musiken är den höga abstraktionsnivån till trots både luftig och omväxlande. Samspelet musikerna emellan är lika intrikat som delikat, och snarare än att spela på kraft handlar det om en bubblande komplexitet.

Förutom altsax och flöjt använder sig Allen också av EVI (elektroniskt ventilinstrument), som han emellanåt får att låta som en theremin. Hans spel på huvudinstrumentet altsax är lysande, med en ton som kan vara såväl sårbar och klagande som ursinnigt frustande.

Två kompositioner här lämnar starkare intryck än de övriga. Å ena sidan den energifyllda Cosmic Hammer, där Allen får skölja rent ordentligt ovanför de kluster Shipps envetet hamrar fram. Å den andra den starkt lyriskt formulerade New Age for the Milk Sea Nightmare.

Även om Marshall Allen i kraft av sin ålder - och med tanke på att hans framträdanden  vid sidan av Sun Ra varit sporadiska – gärna drar till sig fokus innebär Night Logic också ett utmärkt tillfälle att fångas av Matthew Shipps distinkta spel när han vågar bryta med sin annars lätt introverta framtoning.

Peter Bornemar


Mäktiga komposioner tas om

hand rafflande och muskulöst

Nicole Mitchell’s

Sonic Projections
The Secret Escapades

of Velvet Anderson
(Rogue Art/Forsyte)

Den amerikanska flöjtisten och kompositören Nicole Mitchell föddes i New York, växte upp i Kalifornien och flyttade 1990 till Chicago där hon under dryga 20 år var en del av den jazzscen som var knuten till organisationen Association for the Advancement of Creative Musicians (AACM), som hon som första kvinna också var ordförande för under några år.

 Mitchell har gjort ett stort antal album med såväl egna projekten Black Earth Ensemble, Black Earth Strings, Ice Crystal and Sonic Projections som med exempelvis Indigo Trio, och finns representerad på skivbolag som Dreamtime, Delmark och franska Rogue Art.

Med kvartetten Sonic Projections, som i övrigt utgörs av pianisten Craig Taborn, tenorsaxofonisten David Boykin och trumslagaren Chad Taylor, gav Nicole Mitchell 2010 ut det robusta men också aningen flyktiga albumet Emerald Hills.

På The Secret Escapades of Velvet Anderson, som är en hyllning till Chicagotenoristen Fred Anderson (1929-2010) och dennes jazzklubb Velvet Lounge, faller allt på rätt plats. Mitchells nio kompositioner är mäktigt uttrycksfulla, och tas om hand på ett lika rafflande som muskulöst sätt av de fenomenala musikerna.

Det handlar om dynamik och dramatik på högsta nivå när Taborns hamrande på tangenterna i det lägre registret balanseras mot Mitchells mästerliga flöjtspel  i Running the Rooftops. Eller när Boykins tenor gnyr och kvider till hennes ypperliga drillande i The Labyrinth of Capture, vars 45 avslutande sekunder är som en spark i magen.

 Det avslutande stycket The Heroic Rescue är en hårdnackad tour-de-force för alla inblandade, underblåst av den mäktigt pumpande rytmen från Taylors trummor och Taborns piano, och något av det mest kraftfulla inslag inom jazzen som kunnat höras på länge. Det faktum att kvartetten saknar kontrabas är helt ovidkommande i sammanhanget.
Peter Bornemar


Enskilda insatserna ger mer

än rätt splittrad helhet

East-West Collective

Humeurs
(RogueArt/Forsyte)

Ansatser till att mixa olika musikkulturer hör inte till de särskilt ovanliga företeelserna, framför allt inte inom jazzmusiken. Den franske cellisten Didier Petit, som har figurerat på den franska improvisationsscenen sedan mitten av 1980-talet och utgör något av en huvudfigur i East-West Collective,  är således ingen udda fågel .

I samband med en av de många resor som Petit gjort i Asien bildade han i Hongkong  år 2009 East-West Collective, som i början spelade en hel  del i Kina. I dagsläget utgörs av amerikanske saxofonisten Larry Ochs, den franske klarinettisten Sylvain Kassap, japanskan Miya Masaoka på koto och kinesiskan Xu Fengxia på stränginstrumentet guzheng.

Albumet Humeurs spelade gruppen in i San Francisco sommaren 2013 och består av sju kompositioner – alla utom Larry Ochs 15 minuter långa By Any Other Name (for William Kentridge) gruppkomponerade - som är starkt färgade av den  kontrastrika klangbild som den udda samlingen av instrumenten åstadkommer.

Även om det inte handlar om någon ”svår” musik ger den ett ganska splittrat intryck, där det är lättare att attraheras av de enskilda insatserna  från musikerna än av den helhet de försöker åstadkomma.

Peter Bornemar


Rob Mazurek
Exploding Star Orchestra
Matter Anti-Matter

(RogueArt/Forsyte)
 
Chicagobaserade Exploding Star Orchestra är en tämligen löst
sammansatt formation av musiker hemmahörande i frijazz- och avantrock-kretsar vars musik har en hel del gemensamt med det som utspelar sig på performancescenerna. 


Upprinnelsen till Exploding Star Orchestra var när Chicagos
kulturcenter och stadens jazzinstitut för ett tiotal år sedan kontaktade kornettisten Rob Mazurek (tidigare känd från bland annat Chicago Underground Duo och Trio) för att samla ihop ett gäng nydanande tänkande musiker och genomföra en konsert som sedermera utmynnade i det omtalade och rättmätigt hyllade albumet We Are All From Somewhere Else (utgiven på Thrill Jockey 2007). 


På ett andra album med Exploding Star Orchestra från 2008 medverkade den legendariske trumpetaren Bill Dixon (som avled 2010), och ytterligare två år senare kom albumet Stars Have Shapes (Delmark).


Matter Anti-Matter är ett dubbelalbum där första skivan
utgörs av sviten Sixty-Three Moons of Jupiter, en liveinspelning från Sao Paolo 2009 uppdelad på åtta spår med Roscoe Mitchell som featureartist i åtta spår skrivna av Mazurek, och den andra av Rob Mazurek på egen hand i Electronic Works fördelade
på fem stycken. 


I denna tudelning är det avgjort den första skivan som är
behållningen, innehållande färgstark och ofta skönt svängande musik som gränsar mellan jazz och rockmusik och bär spår av såväl Sun Ras intergalaktiska utfärder som av Chris McGregors townshipfärgade musik.


Förutom Mazurek själv och nestorn Roscoe Mitchell räknar de övriga
tolv musikerna in namn som flöjtisten Nicole Mitchell, saxofonisterna Matt Bauder och Matana Roberts, vibrafonisten Jason Adasiewicz, basisten Jason Ajemjan och inte mindre än tre trumslagare - Mike Reed, John Herndon och Chad Taylor. 
Peter Bornemar 


Evaan Parker, Matthew Shipp

Rex, Wrecks & XXX

(RogueArt/Forsyte)


Den digniteten når inte dubbelalbumet Rex, Wrecks & XXX med engelske saxofonisten Evan Parker och amerikanske pianisten Matthew Shipp, trots att det handlar om ett mäktigt möte mellan en av de verkligt stora profilerna inom frijazz och improvisationsmusik och en som verkar i ungefär samma musikaliska område, men inte har samma tyngd och auktoritet.

 

 Inspelningarna är gjorda i London hösten 2011, och utgörs av en skiva med åtta stycken inspelade i studio och en liveskiva bestående av ett enda stycke på knappt 42 minuter. Behållningen här är skivan med studioinspelningar, där framför allt Parker spelar fantastiskt på tenorsax. Han fångar upp, drillar, stöter, stannar upp, reflekterar och forcerar med andlös precision och får Shipp att kämpa hårt med att hänga med i de ofta drastiska svängarna. I ett stycke på egen hand visar Parker också sin mästerliga teknik med cirkulationsandning.


Joshua Abrams Quartet

Unknown Known

(RogueArt/Forsyte)

 

En avsevärt mer melodisk ådra präglar albumet Unknown Known med basisten Joshua Abrams Chicagobaserade kvartett, som i övrigt utgörs av David Boykin på tenorsax och basklarinett, Jason Adasiewicz på vibrafon och Frank Rosaly på trummor. I åtta sinnrika kompositioner av Abrams växlar musikerna mellan abstrakt och knyckigt pulserande jazz, där den sammanhållande länken är Abrams starkt rytmiska basspel.

 


 Watershed

Watershed

(RogueArt/Forsyte)


Även om det på Unknown Known förvisso finns drag av den fria jazz som genom AACM färgat Chicago sedan 1960-talet är den jämförelsen än tydligare på albumet Watershed med en kvintett som bär samma namn. Mest känd av musikerna här är den förträffliga flöjtisten Nicole Mitchell (för övrigt AACM:s första kvinnliga ledare), som förekommer på flera album i RogueArts katalog.

 

 Övriga musiker på Watershed, som spelades i vid jazzfestivalen i Junas i södra Frankrike sommaren 2011, är franske trumslagaren Denis Fournier, saxofonisten Hannah Jon Taylor, cellisten Tomeka Reid och basisten Bernard Santacruz. Materialet utgör av fem varierade kompositioner med starka färger och fyllda av kontrastrikt spel.

 

Det inledande stycket, döpt efter Mingus långvarige trumslagare Dannie Richmond och som tre av låtarna på albumet skrivet av Fournier, formas efter en lång inledning av den sistnämnde till ett bombastiskt fyrverkeri format av i första hand Taylors frustande sax och Mitchells eleganta flöjtspel. I de övriga spåren växlar stämningsläget mellan det abstrakt utforskande, det melankoliska och det rytmiskt pulserande där samklangen mellan Mitchell och Taylor är oupphörligt fascinerande.







Michel Edelin Quartet

Resurgence

(RogueArt/Forsyte)

 

Flöjt och rörblås har även viktiga roller på albumet Resurgence med Michel Edelin och hans alltigenom franska kvartett med Jacques Di Donato på klarinetter och sopransax, Jean-Jacques Avenel på bas och Simon Goubert på trummor. Fyra jazzveteraner som gjorde sitt första och likaledes förra album tillsammans för hela 18 år sedan.

 

Flöjtisten Edelin står bakom samtliga elva kompositioner på Resurgence, som utmärks av melodiskt flödande jazz där han själv och Di Donatos spel på i första hand klarinett och basklarinett både vävs samman och böljar fritt i lågmält vederkvickande musik som understödjs på ett lika effektivt som uppslagsrikt sätt av Avenel och Goubert.

Peter Bornemar
Tilltalande "blandmusik" med

stora mått av spänning och kraft

Nicole Mitchell

Arc of O
(RogueArt/Forsyte)

Ojämn tributsamling för Albert Ayler

13 Miniatures for Albert Ayler

(RogueArt/Forsyte)

Flöjtisten Nicole Mitchell hör sedan början av 90-talet till de mest spännande jazz- och improvisationsmusikerna med bas i Chicago. Parallellt med en rad utmärkta album på etiketterna Dreamtime och Delmark med sin Black Earth Ensemble har hon även spelat in skivor för det franska skivbolaget RogueArt. Bland annat med Indigo Trio tillsammans med trumslagaren Hamid Drake och basisten Harrison Bank och som ledare för egna kvartetten Sonic Projections.

På albumet Arc of O, som är inspelad live i Poznan och Mitchells mest ambitiösa hittills, blandas improvisation, kammarmusik och elektronik till en mäkta tilltalande musik som rymmer både stora mått av spänning och kraft. Förutom henne själv på flöjter och elektronik medverkar Renée Baker på violin, Mwata Bowden på barytonsax och klarinetter, David Boykin på tenorsax samt polska An Arche New Music Ensemble, elva musiker utrustade med fioler, cello, trombon, trumpet, klarinett, oboe, piano, bas och slagverk.

Av en speltid på runt timmen utgörs tre fjärdedelar av den delikat intrikata sviten Arc of O och en fjärdedel av den märgfulla Afrika Rising. Båda styckena komponerade av Nicole Mitchell, vars originella ton- och klangvärld bär spår såväl av Anthony Braxton och Art Ensemble of Chicago som av de tolkningar Pierre Boulez och Kent Nagano gjort av Frank Zappas musik.

I december 2010, 40 år efter Albert Aylers bortgång, samlades ett antal friforms- och improvisationsmusiker för en tributkonsert i Fondation Cartier i Paris. Stora delar av konserten, som mestadels framfördes i solo- och i duoformationer, finns samlade på albumet 13 Miniatures for Albert Ayler.

Vid sidan av de franska musikerna, som utgör flertalet här, medverkar exempelvis även Evan Parker, Barre Phillips, Joe McPhee och John Tchicai. Det är ett ojämnt album, där vissa bidrag blir väldigt introverta medan andra får en prägel som ger betydligt starkare intryck. Till de senare hör de maffiga solonumren från Evan Parker respektive Joe McPhee, liksom den rappa improvisationen från trion med basisten Joëlle Léandre och saxofonisterna Urs Leimgruber och John Tchicai.
Peter Bornemar




Se även Diggat.William Parker
JAZZNYHETER AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR