DIG Jazz

Trumslagaren Peter Danemo bildade gruppen Meloscope 2006. Skivdebut blev det med Someone Lost. På den här skivan har de välkända klassiska musikerna klarinettisten Staffan Mårtensson violaspelaren Henrik Frendin och cellisten Mats Rondin knutits till gruppen. Där finns förutom Peter rörblåsarna Joakim Milder och Cennet Jönsson, bas spelar Christian Spering. Musiken har skrivits av Meloscope-musikerna och inspelningen har, som de säger, gjorts live i studio utan förstärkare och hörlurar. Tre nummer är hämtade från en konsert i Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Kombinationen med klassiska och improviserande jazzmusiker blir ett intressant möte där musiken tänjs ut och intar överraskande banor. Det kan vara svårt att avgöra vad som sker den noterade vägen eller om det är spontana uttryck som poppar upp. Det gäller inte enbart jazzmusikernas insatser.

Musiken kommer säkert av många att betraktas som för intellektuell, kontemplativ eller introvert. Vad nutida klassiska tyckare anser kan jag inte yttra mig om. Det är i högsta grad musik som gjorts i nuet där inga hämmande musikstämplar använts. Jazz eller inte kvittar.

Göran Olson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzsång

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Skickligt, välgjort och utan effektsökeri

Daniel Lantz

Remember When

(DO Records)

Daniel Lantz är en kompetent pianist som rör sig i jazzens närliggande genrer passande för improvisationer. Det visas tydligt på den här mycket välgjorda skivan. Daniel är skicklig och utan effektsökeri spelar han jazz utökad med behagliga turer i latin, fusion och folkmusik. Se inte behagligt som en medhårsstrykande kommentar utan större engagemang och allvar. Tvärtom, musiken har stora förtjänster där de utmärkta genomarbetade arrangemangen skapar atmosfär i Daniels kompositioner. Alla melodierna är hans frånsett Vernon Dukes trånande ballad What Is There To Say som lånats in.

Pianospelet är kraftfullare och auktoritärare än på hans föregående skiva On The Tiles. Ökat självförtroende? Också den fint upptagna flygel som ställts till förfogande bidrar till pregnansen. De latinfärgade numren ger mersmak. Staffan Hallgrens spirituella flöjt ger även lyft. Tyngre och mäktigare blir trion i den bluesiga Mit Schvung -vore konstigt annars. Med tillgång till två fiolspelerskor och en tablaspelare vänder man upp och ner på Sjumilapolska. Assistans får trion också av sånggruppen Enora i Summer Without Night.

Göran Olson

Inspirerat av våra svenska pianogiganter

Tingvall Trio

Norr

(Skip)

Pianisten Martin Tingvalls trio gör en uppföljare på albumet Skagerrak. Den i södra Skåne boende pianisten är åter lierad med den kubanske basisten Omar Rodriguez Calvo och tyske trumslagaren Jürgen Spiegel. Musiken har Tingvall komponerat och arrangerat har trion gemensamt gjort.

Martin säger sig ha blivit inspirerat av våra svenska pianogiganter Bobo Stenson, Jan Johansson och Esbjörn Svensson vilket är lätt att konstatera. Också McCoy Tyners kraftfulla uttryckssätt anas. Men helheten i form av melodispel, det lätta anslaget och det avvaktande klara spelet i diskanten får vågskålen att gå ner för Jan Johansson-influenserna. Den förra skivan hade dock mer karaktär av EST över sig.

Basspelet associerar även till Jans produktioner genom Calvos basgångar som har paralleller till Georg Riedels spel. Därmed sagt att jag hoppas att trion i fortsättningen visar upp ett mer framtaget personligt uttryck - även om det inte är fel att inspireras av etablerade kolleger.

Göran Olson

En romantiker och genuin speleman

Bengt Andersson Quartet

Post Festum

(Footprint)

Västkustens svar på Toots Thielemans, Bengt Andersson, gick ur tiden i slutet av förra året. Därmed försvann en genuin speleman som med sitt lilla instrument kunde ta upp kampen med volymmässigt betydligt kraftfullare och grovkornigare instrument.

Bengt var den borne romantikern vilket märks i de mollbestrukna inslagen. Han plockar fram lyriska delikatesser från Olle Adolphsons skafferi, därmed läggs ribban på plats för fortsättningen. Välaccentuerande komplement kommer då från Evert Taube, Lars Gullin, Richard Rodgers, Cole Porter, Duke Ellington, Alice Tegnér och Billy Strayhorn.

En känsloladdad favorit blev Ellingtons Come Sunday där Bengt blir riktigt bluesig i det sakrala stycket. Taubes Morgon Efter Regn har också guldkant. Där kommer ett välformat bassolo från Filip Augustsson, avlöser gör underfundige pianisten Torbjörn Gulz. Snärtigt vispkomp kommer från Sebastian Voegel. I Adolphsons melankoliskt stämningsfyllda Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha visar Bengt ett spel som säkert skulle tilltala den kräsne Toots Thielemans väl. Han var en stor inspiratör för honom. I samma fåra stannar Bengt även i samme kompositörs Nu Kommer Kvällen.

Bengts medspelare har verkligen tagit sig an sin uppgift minutiöst. De bidrar starkt till att bevara minnet av en mjuk personlig musikant med ett inbjudande färgspektra på palletten.

Göran Olson

Platta fylld av spännande, improviserad musik

Jacob Karlzon

Improvisational three

(Caprice)

På sin solo-cd "Improvisational" tolkar den minst sagt begåvade Malmöpianisten Jacob Karlzon, på sitt alldeles egna vis, sju stycken av den franske impressionisten och skönhetssökaren Maurice Ravel och – för säkerhets skull – även tre egna kompositioner i Ravels anda.

Naturligtvis finns den välkända ”Boléro”, ursprungligen avsedd som balettmusik, med. Likaså ”Valses nobles et sentimentales”. Men varken den populära ”La Valse” eller något ur sångcykeln ”Shéhérazade” hade funnit nåd hos Jacob. Måhända passar de inte för jazzbruk, även om många verk i Maurice Ravels omfattande produktion faktiskt kännetecknas av just tydliga jazzinfluenser.

Jacob har gått mycket seriöst och ambitiöst till verket. Med all tänkbar respekt, men utan rädsla, kastar han sig över de kompositioner han valt som improvisationsunderlag. Han har också ofta på ett mycket raffinerat sätt lyckats behålla ”originalstämningarna”. Jag tror rent av att Ravel själv skulle ha känt igen sig och ha uppskattat Karlzons lika inspirerade som varsamma och nyanserade utflykter. Och han skulle säkert också ha lett glatt åt Jacobs läckra anslag och utsökta teknik.

Improvisational är tredje plattan* på Caprice-etiketten, där man låter svenska pianister på egen hand möta en något ovan musik. Det är förstås ingen jazzplatta i konventionell mening. Men den är fylld av spännande, improviserad musik, eftertänksam, vacker och vital. Och det räcker långt. Mycket långt!

Jan Olsson

*Improvisational
På den första volymen av pianoserien "Improvisational"
(Caprice) har Niklas Sivelöv i sina soloimprovisationer inspirerats av Carl Michael Bellman.
Solopianist på volym två är Mats Öberg, som bygger sina improvisationer på musik av Cornelis Vreeswijk, däribland Felicia-adjö. Ångbåtsblues och Turistens klagan.

Såväl texterna som musiken bara växer!

Georg Riedel och Vänner

Hemligheter på vägen

(Footprint/CDA).

Georg Riedels och hans vänners ”Hemligheter på vägen” är ett lite annorlunda album. Det innehåller tio tonsättningar, signerade Riedel, av dikter skrivna av sex vitt skilda poeter, verksamma i Norden under senaste hundra åren. Där finns ständigt Nobelpris-aktuelle Tomas Tranströmer, Pär Lagerkvist, den egensinnige finlandssvenske mångsysslaren Claes Andersson, nationalklenoden Cornelis Vreeswijk, alltid lika underhållande, förbryllande och festliga Kristina Lugn och den alltför tidigt bortgångna, underbara Harriet Löwenhjelm.

Georg Riedels musik blir till ett med texterna – och tvärtom. Och Georgs dotter Sarahs varsamma och känsliga tolkningar av de ibland lite kluriga dikterna, som handlar om kärlek och längtan, gör samstämmigheten och helheten komplett. Hennes sång är ren och klar, naken och självutlämnande, ibland skör och skir som spindelväv. Till det mycket homogena och finstämda helhetsintrycket bidrar också i högsta grad Jacob Karlzons lyhörda pianospel med en harmonisk originalitet som ibland för tankarna till Bill Evans, Jan Allans sordinerade, lyriska trumpet och Joakim Milders vackra och ofta oväntade tenorsaxbroderi. Och så Georgs bas förstås.

”Hemligheter på vägen” är en platta att lyssna på – inte spela som bakgrund under middagen – gång på gång. Såväl texterna som musiken bara växer!

Eftersom det inte är en renodlad jazzplatta får den inget DIG-betyg. Men det framgår förhoppningsvis ändå att det här en musik som varmt rekommenderas alla smakriktningar.

Jan Olsson

Drivet och skickligt, med doser av energi

Bruno Råberg

Lifelines

(Orbis Music)

Innan basisten Bruno Råberg flyttade till Boston 1982 hade han ingått i Eje Thelins grupp. I Boston studerade han för Miroslaw Vitous vid New England Conservatory och tog sin examen 1984. Idag har han en professur vid Berklee College Of Music i nämnda stad.

På den här dubbel-cd:n hörs Bruno med flera av dagens toppaktuella solister.Chris Cheek spelar sopran&tenorsax. Han har spelat med både Paul Motians och Brad Mehldaus band. Gitarristen Ben Monder brukar ingå i Maria Schneiders storband. Alternerane trumslagare är Ted Poor och Matt Wilson. Även Poor kan höras med Marias band. Skivan gjordes i New York förra året. Materialet är med ett undantag, Miles Davis Nardis, skrivet av Bruno.

Allt spelas drivet och skickligt. Rentav prydligt, även om det finns doser av energi som i Moondown där lössläppta trummor taggar Cheeks sopransax. Men detta till trots har jag svårt att ta till mig musiken till hundra procent. Faktum är att jag undrar varför man satsat på dubbel-cd, det hade varit fördelaktigare med en enkel. Jag kunde i alla fall inte svälja hela paketet. Tyvärr berör inte skivan mig särskilt i sin interna form.

Göran Olson

Lyriskt med hudnära känsla för materialet

Jonas Knutsson Quartet

Featuring Rafael Sida

A Remark You Made

Memories Of Joe Zawinul

(Touché Music)

Pianisten och kompositören Joe Zawinul gick ur tiden i september 2007. Hans musik kommer att leva vidare. Ett steg i den riktningen är kvartetten med saxofonisten Jonas Knutsson, pianisten Anders Persson, basisten Clas Lassbo och percussionisten Rafael Sida som ger Zawinul en hyllning.

Samtliga melodier är hämtade från Zawinuls digra sångbok som spelats av såväl Weather Report, Cannonball Adderleys grupp och av Zawinuls Syndicat. Allt är lyriskt betonat med en hudnära känsla till materialet. Jonas sopransax har en stor roll i sammanhanget. Den är mycket lockande i sin nordiskt avskalade renhet. Smidigt gäckande är den i Badia/Boogie Woogie Waltz där Sidas händer lägger ett suggsetivt beat till Lassbos monotona bas. Sidas medverkan ger gruppen ett mycket speciellt sound som motiverar avsaknaden av trummor.

Att utesluta Zawinuls mest kända melodi Birdland i sammanhanget vore inte tänkbart. Den inleds häftigt där Jonas altsax gör en veritabel kiknande utflykt med blicken riktad mot Charlie Parker innan temat lirkas fram. Jonas använder även barytonsaxen i A Remark You Made. Han spelar soft och ljust som ovillkorligen för tankarna till den Gullinska sfären. Many Churches observeras genom sin rytmiska schvung som verkligen rycker med lyssnaren i galoppen. Vilket grundbeat!

Anders Perssons pianospel är som vanligt något alldeles extra. Både som harmonisk färgsättare bakom Jonas melodipresentationer och i egna solon. Hans ljusa improvisationer håller hög klass. Superbt! Han lägger klanger som har paralleler i den impressionistiska stilen. Lika hörvärd är han här som på Touché-plattan Lonely Fungus. Unge Clas Lassbo gör förmodligen här sin skivdebut – i alla fall i den högre divisionen. Det smakar mera. Ett välsvarvat solo presteras i Midnight Mood. Man In The Green Shirt är ett temperamentladdat nummer där gruppen får flera eruptiva engagerande utbrott. Five Short Stories stänger dörren till Zawinulkammaren.

Göran Olson

Kärt återseende med mycket örongodis

Ingvar Callmer Quartet

Live At Höör Jazz

(Hängsel Music Production)

Kvällen på jazzklubben i Höör är på något sätt ett kliv tillbaka till den jazzmusik som rätt ofta förekom på landets dansbanor under femtio-sextiotalet. Man dansade faktiskt på ett eller annat vis till kompositioner av jazzens stora. Melodier som plankats från Miles, Art Blakey och Cannonball Adderley var ingen ovanlighet. För dansparen var väl inte menyn den mest välanpassade men de som hade en fot stadigt placerad bland killarna på jazzens barrikader njöt.

Trumslagaren Ingvar Callmer var med i basisten Gunnar Johnsons fina grupp i Göteborg. Där ingick även tenorsaxofonisten Erik Norström som är Höörkvällens ende blåsare. De övriga betydligt yngre spelarna, danske gitarristen Jacob Fischer och basisten Lasse Lundström, hade knappast sett dagens ljus.

Jag förstår mycket väl att gruppens konsert gick hem. Det var för många ett kärt återseende som appellerade till nostalgiska tillbakablickar. Inte minst repertoaren känns igen och musicerandet har rätt stilistiskt stuk. Bernies Tune, Laverne Walk, Just Friends, East Of The Sun och Willow Weep For Me och Erik Norströms Strandpipe ingår i örongodisen.

Mäkta imponerande är Jacob Fischers gitarrspel. Det finns många gitarrister av hög klass i Europa som hävdar sig väl på en internationell rankingstege. Men jag undrar om inte Fischer är den som ligger närmast översta pinnen. Den vidunderligt vackra tolkningen av bluesaktiga Willow Weep For Me är en fullpoängare. Han känns så övertygande trygg när han lutar sig till Lundströms feta bas och Callmers vispkomp. Men gitarren fängslar även när tempot stiger.

Erik Norströms tenor är klädd i samma lena Getzaura som på femtiotalet. Det passar sammanhanget och omgivningen väl även om dagens tenorister har en tuffare karaktär. Men det är inte fel att Getztraditionen hålls vid liv- den kan han utantill.

Göran Olson

Ronny visar starka känslor som slår an

Ronny Johansson Trio

Elegy

(Ronnyjo Collection/ronnyjo)

Musiken är som titeln Elegy initierar eftertänksam av minneskaraktär. Mest är det i trioformat men pianisten Ronny Johansson gör även fyra solonummer. Han har också komponerat tre melodier. I övrigt är det mest kända och standardnummer som gäller. Ronny visar starka känslor som slår an. Det har han också visat på tidigare skivor.

Ronny besitter ett utmärkt harmonisinne som bland annat bidrar till en vacker version av Summer Night Of Gotland, mest känd som Gotländsk Sommarnatt). Lika överraskande är att han och trion ger sig kast med Shelton Brooks Some Of These Days från 1910 och Fred Fischers Chicago från 1922 som båda får sinnrika tolkningar. Nat King Cole-succén Unforgettable får ett mycket varsamt utförande där Ronny presterar ett välavägt solo.

Skivan har fler överraskande moment och inslag att bjuda på, ett är swingnunmret Stompin´ At The Savoy som får en latinversion. Det finns mer att plocka fram, som Blue Skies, As Time Goes By, Over The Rainbow och Mack The Knife. I knivmelodin har Yasuhitos bas en soloroll. Han lyfts också fram i Stompin´At The Savoy och I Remember You. Trions tredje spelare är välanpassade trumslagren Raymond Karlsson som knyter ihop trion till en mycket smakfull enhet.

Göran Olson

Lekfulla och harmoniska stämningar

Sune Spångberg Trio

Surviving

(Quica Records/ www.quicarecords.com)

En minst sagt unik skiva där trumslagaren Sune Spångbergs melodier exponeras av honom själv ihop med pianisten Arne Forsén och basisten Ulf Åkerhielm. Spångberg var ett mycket frekvent inslag i den svenska jazzen på femtio-sextiotalet. Han var lierad med Bernt Rosengren, Stig Söderqvist, Lars Werner och Gullin….. Oftast bildade han komp-par med basisten Torbjörn Hultcrantz. Även internationellt kända musiker som Bud Powell och Albert Ayler tog hans tjänster i anspråk både live och på skiva. Ute i Europa turnerade han med gruppen Iskra.

Men tyvärr drabbades Spångberg av en muskelsjukdom på sextiotalet som kom att inkräkta på hans spel. Hans mycket personliga melodier har tecknats ned och arrangerats och även harmoniserats av Forsén. Det saknas varken lekfulla eller harmoniska stämningar. När den folkloristiska andan träder fram kan man finna paralleller till Jan Johansson. Då tillkommer även ordlös sång av Arne. Men det dyker även upp ett beboptema, Blee-Blop, som ger helheten en ärtig accent.

Arnes pianospel är verkligen skarpt egenprofilerat och tränger djupt ned i materialets guldkorn. Basisten Ulf Åkerhielm är och förblir en särling med en stark utstrålning. Som instrumentalist är han fantastisk.

I soloposition är det oftast med stråken i hand. Där är han lika imponerande även om vissa partier känns etydliknande och likasinnande. Men onekligen bidrar hans udda stil till skivans många fina värden.

Göran Olson

Lekfulla och harmoniska stämningar

Sune Spångberg Trio

Surviving

(Quica Records/ www.quicarecords.com)

Göran Olson

Här presteras rader av superba solon

Jess Jacques Gersztenkorn

Mes Quartiers Latins

(Gazell)

Basisten Jess Jacques Gersztenkorn är fransman. Född i Fontainebleu 1949. Numera är han bosatt i Stockholm. Med bidrag från Franska Institutet har han i två upptagningar spelats in 2007-2008 på Glenn Miller Café i Stockholm. Med är tenoristen Krister Andersson, pianisten Daniel Tilling samt trumslagarna Bo Söderberg och Jean-Pierre Arnaud som bland annat hörts med Jimmy Griffin.

Titelmelodin Quartier Latin har Jess komponerat. Krister bidrar med Blues In Two Keys och mer svenskt blir det med Land Du Välsignade. I övrigt ingår jazzstandards som Tricotism, Tempus Fugit och Inner Urge. Från Claude Debussy kommer överraskande La Fille Aux Cheveau de Lin. Anonio Carlos Jobims Sabia och Michel Petruccianis Even Mice Dance får även plats.

Krister och Daniel är mycket hörvärda solister som bara det berättigar till ett inköp av plattan. När humöret är det rätta är Krister en gudabenådad tenorist. Här presteras rader av superba solon där hans sammanfogade slingor och harmonisinnet firar triumfer. Tekniken är bländande utan att bli ett självändamål. Allt känns trovärdigt.

Daniels klassiskt skolade fingrar visar stor känslighet i de jazzfrämmande melodierna La Fille Aux Cheveau De Lin och Land Du Välsignade. Han är också snabbtänkt och finurlig i de betydligt snabbare numren, Bud Powells knöliga Tempus Fugit, Oscar Pettifords Tricotism och Kristers Tristano-influerade blues. Parentes, när hörde man en svensk grupp spela Tempus Fugit senast? Jess är också solist. Han öppnar med Quartier Latin och kommer med ett fint solo i Tricotism. Som time-keeper känns han habil och trygg i walkingen. De båda trumslagarnas flexiblitet och rörlighet tillför stimulerande energi och kraft.

Göran Olson

Musiken är ärlig i minsta detalj

Bobo Stenson Trio

Cantando

(ECM)

Skivtiteln Cantando betyder sjunga och det finns en påtaglig sångbarhet i melodivalet. Den nuvarande trion med basisten Anders Jormin och trumslagaren Jon Fält har fungerat i tre år. Fält ersatte då Paul Motian, hans företrädare var under många år Jon Christensen. Det är få pianotrios som har en så minutiöst handplockad och annorlunda repertoar. Frånsett Jormins M och Wooden Church samt ett kollektivt nummer, Pages, är det en mycket avancerad internationell mosaik som lagts. Kubanen Silvio Rodriguez, tjecken Petr Eben, Astor Piazolla, Don Cherry, Ornette Coleman, Alban Berg samt sällan spelade Love, I´ve Found You, som Miles och Wynton Kelly, förknippas med ingår i mönstret.

Musikens förlopp är inte förutsägbart och kommunikationen mellan musikerna är direktinsprutande. Jons agerande då pianot och basen munhuggs är föredömlig. Hans öron är snabbreflekterande och suger upp de vägval som spontant öppnats. Samtidigt råder det ett kännbart lugn när alla möts. Musiken är ärlig i minsta detalj. Melodin M är ett av många exempel. Klangbilden får också näringstillskott när Jormin använder stråken. Det spelsättet är han mästerlig på. Pizzicato-spelet i Piazzollas Chiquilin de Bachin är en av skivans solistiska höjdpunkter. Här växer också trions alla kvalitéer fram.

Sakralt, nästan seansaktigt, är skivans längsta inslag Pages där Jons vispar och basen lägger in accentuerade kommentarer bakom Bobos sublima spel. Basens energiskt drivande ostinaton sätter exotisk färg i den afrikansk-inspirerade Don´s Kora Song. Lekfullheten når höjder i Ornette Colemans efterföljande A Fixed Goal. En studie i melankoliskt spel är Alban Bergs Liebesode. Eftertänksamt och varligt sätts punkt för en ytterst homogen trio med Song Of Ruth,var.

Bobos trio håller med råge internationell toppklass med sin självständiga sublima framtoning.

Göran Olson

En musikalisk lek som smittar

Lekverk

21st Century Jump

(Parallell)

Trion Lekverk debuterar nu på skiva med inspelningar från Stockholm och Göteborg 2005. De tre spelarna är pianisten Adam Forkelid, danske basisten Putte Frick-Meijer Johander samt trumslagaren Jon Fält. Adam och Putte delar på komponerandet som i mångt och mycket lämnar alla konventioner hädan. Kontentan blir en upplevelse där fria uttryck borgar för en musikalisk lek som smittar. Se inte lek som någonting naivt och negativt. Jazzen borde ibland använda sig mer av lekmomentet för att inte stagnera.

Den musikaliska substansen försvinner inte i den ystra stämning som porlar fram. Allt görs med skärpa och kontroll. Samspelet musikerna emellan med de frigjorda improvisationerna har en faktiskt en ram- en tänjbar sådan som aldrig låser kreativitet och upptäckarlusta. Jag tror inte att alla jazzdiggare köper konceptets frigjordhet men den som är utrustad med öppna öron hittar många godbitar. Gruppens spirituella utflykter är en påminnelse om att bra musik alltid håller i slutänden även om den tycks vara enkel till strukturen.

Adam är en mycket stark personlighet som kommer att låta tala om sig även utanför den här trion. Jons trumspel talar också sitt eget språk utan att man blandar in hans spel i Bobo Stensons trio. Basisten med det långa efternamnet har jag aldrig hört förut. Han passar väl in i sammanhanget, lyhört följsam och avvaktande när musiken har en återhållsam stämning. Slutfacit, den unga gruppen visar en självständig integritet och öppnar oförväget nya sidodörrar till improvisationens outforskade labyrinter.

Göran Olson

Fantasin sätts hela tiden i rörelse

e.s.t.

Esbjörn Svensson Trio

Leucocyte

(ACT)

Tragiska omständigheter gjorde att e.s.t här sätter punkt för en av de märkligaste epokerna inom svensk jazz. Den hårt arbetande trion gjorde sin egen grej och skapade sig ett varumärke som med åren blev välkänt i hela musikvärlden. Hos jazzspisare och lyssnare i dess grannskap. Musiken attraherade också de som stod högt upp på jazzens åldersstege. Bättre och effektivare PR för svensk improvisationsmusik har faktiskt aldrig funnits.

I början av 2008, när trion befann sig i Australien, gick de och jammade på Studios 301 i Sydney. Med som vanligt var trions fjärde medlem, den nog så viktige ljudteknikern Åke Linton, som satte sig vid mixerbordet och spelade in under två dagar. Musiken är kanske lite friare här än föregående platta Live In Hamburg.

Så här kort efter det att Esbjörn är borta är det lätt att man fastnar i ett nostalgiskt tänkande. Skjuter man det åt sidan återstår ändock det faktum att det är intressant och värdefullt det som Esbjörn, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström faktiskt leker fram. Även i det meditativa numret Still eller i den fysatsiga sviten Leucocyte sätter gruppen fantasin i rörelse. Numrens spellängd varierar kraftigt från dryga minuten upp till sjutton minuter som i Earth.

Stor betydelse har Dans breda bas som är en dynamo av orkanisk kraft. När han använder stråken ges musiken också en klang som taggar. Tillsammans med Magnus exeptionellt okonventionella trumspel ger de en effektiv kontrast til Esbjörns känsloladdade sirliga slingor. Så här lät en ytterst personlig grupp som nu lämnat ett stort tomt hål efter sig. Samma känsla hade jag när pianisten Jan Johansson gick bort 1968.

Göran Olson
Läs mer om ESTs sista skiva

Musik med lyster och lokande profil

Fredrik Nordström Quintet

Clean Feed, Live In Coimbra

(JACC)

Fredrik Nordströms tenorsax har övertygat mig i flera år, såväl på skiva som live. Han har faktiskt spelat in sju album i eget namn. Clean Feed är inspelad i Coimbra i Portugal 2005 och det inhemska bolaget JACC var på plats och dokumenterade. Det här är en omstuvad upplaga av Fredriks ordinarie grupp som framträdde i den i schlagerbesjungna staden. Med från det ordinatrie bandet är vibrafonisten Mattias Ståhl och trumslagaren Frederik Rundqvist. Trombonisten Mats Äleklint ersätter trumpetaren Magnus Broo och Torbjörn Zetterberg är inkallad basist istället för Ingebrigt Håker Flaten.

Musiken är Fredriks med ett undantag. Den har lyster och ger gruppen en lockande profil. Saxofonen som är av dagsaktuellt snitt känns som en frisk morgonbris. Den imponerar i sin obundenhet och passar väl till Mattias Ståhls sublima spel. Vibrafonen har inte haft någon större återväxt här i landet sedan Ulf Lindes dagar på slutet av fyrtiotalet och några år framåt. Då räknas inte Hamptonepigonerna in. Mattias entré är mer än välkommen för vibran passar i högsta grad även utanför den Goodmanska-swingfåran.

Äleklints variationsrika trombon kompletterar, samspelar, attackerar och faller tenorsaxen i talet. I likhet med Mattias är han ett tillskott i den svenska jazzen. Instrumentets många uttryckssätt utnyttjas , såväl

mustigt och känslofullt.Torbjörn Zetterbergs bas är alltid en dynamo med kraft och lyft som ger associatoner till Charles Mingus. Fredrik Rundqvist är den store lyssnaren som hela tiden ligger och skuggar medspelarnas intentioner och tillvägagångssätt. Där har nog pappan, pianisten Gösta, varit ett föredöme.

Göran Olson

En av våra mest självständiga grupper

Oddjob

Sumo

(ACT)

Oddjob gör här debut på ACT-etiketten efter tre album hos Amigo. Gruppen har en stark profilering där inga direkta förlagor finns att upptäcka. Materialet är naturligtvis eget frånsett ett nummer av det traditionella folkloristiska slaget. Where Did You Sleep Last Night som Leadbelly, Bob Dylan och Nirvana använt har dammats av.

Det inleds i karibisk stil med Kingston, sedan skiftar man skepnad i ett mycket åtsittande samspel där gruppens homogenitet, lika med gruppens varumärke, biter tag allt fastare. Janne Robertssons flexibla trumspel och Peter Forss bas och moog är en perfekt studsmatta när Goran Kajfes trumpet och kornett och Per Ruskträsks rörinstrument seglar iväg i improvisationer. Pianisten, vibrafonisten och organisten Daniel Karlsson är en mästare på att följa upp händelseförloppen och färga musikens karaktär.

Med kraft dokumenterar Oddjob sin styrka som en av landets intressantaste och mest självständiga grupp. Att sätta stämpel på musiken går ej – Gud vad skönt! Allt känns naturligt utan att konstlade garneringar tas till. Kajfes trumpet är både sval och glödhet. Övertygelsen i musicerande griper tag. Det gör också skivan i sin tilltalande enkelhet.

Just enkelhet brukar vara det som är svårast att uttrycka i improvisationsmusik. Här slår den ut i full blom. Så här övertygande har jag aldrig hört bandet på skiva tidigare. En given internationell marknad står faktiskt för dörren om killarna tar steget fullt ut. Påståendet borde också vara en tankeställare för våra inhemska arrangörer, som sällan bryter invanda konventioner, att lyfta på luren.

Göran Olson

En utmärkt inkörsport till Lisen Rylander

The Splendor

Sound of Splendor

(HOOB Jazz)

Saxofonisten Lisen Rylander har fått ett av årets stipendier ur Monica Zetterlunds minnesfond. Ett bra val, tycker jag, även om äran förstås är större än prissumman (20 000 kronor). Vill man stifta bekantskap med hennes musik är Sound of Splendor en utmärkt inkörsport.

The Splendor är en relativt ny grupp från Göteborg, men medlemmarna är alla kända från andra konstellationer. Förutom Lisen Rylander består kvartetten av pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och Lars ”Lade” Källfelt på trummor. Kallerdahlarna är ju välkända som initiativrika och produktiva, bland annat med gruppen Musicmusicmusic, och samarbetet med Rylander är ett mycket lyckat steg i deras utveckling. Den lite glättiga yta som ibland känts i deras musik är här helt borta.

The Splendor betonar det kollektiva och vill söka sig fram till ett gemensamt sound som är ”mer än bara fyra musiker som spelar ihop”. Det gör man bland annat genom att bredda ljudbilden med live-elektronik, lite andra effektinstrument och ibland använda lite distade klanger. Det görs på ett smakfullt sätt utan att fokus flyttas från det centrala i musiken.

Trots det kollektiva är det värt att lyfta fram just Lisen Rylander. Hon har komponerat sex av skivans stycken (Fabian Kallerdahl har komponerat de övriga tre). Hon spelar inspirerat skivan igenom, mestadels på tenorsax. Lyssna exempelvis på hennes uttrycksfulla spel i ”The hooked one”. Eller ”Mystical friend” och ”Lover’s dance hall”, där hon är mer stillsam och eftertänksam.

Fabian Kallerdahls pianospel är friskt och i några spår, exempelvis ”Canary islands”, har det ett driv som leder tankarna till McCoy Tyners sjuttiotalsinspelningar. Han spelar också elpiano i många av låtarna – det verkar vara något av en renässans för elpiano just nu. Josef Kallerdahl är en kraftfull basist som är värd större uppmärksamhet, på något sätt hamnar han lite oförtjänt i skuggan av Fabian. ”Lade” Källfelts trumspel är rytmiskt och spänstigt.

Skivan innehåller, som så ofta när det gäller unga svenska grupper, enbart originallåtar. Det komponeras alltså en stor mängd originalkompositioner och många är mycket bra. Tyvärr spelas de oftast bara in en gång och hinner därför aldrig riktigt fastna hos oss lyssnare. Det skulle vara givande om man spelade in sina bästa låtar fler gånger, i olika versioner, för att ge dem möjlighet att växa. Och tänk om grupperna också tog upp varandras kompositioner och gav dem extra näring och spridning!

Detta var en reflektion och parentes. Se nu till att lära känna Lisen Rylander och de andra i The Splendor.

Roger Rudolfsson

En vitamininjektion i höstmörkret

The Epstein-Kroner

Bari- Bone Connection

Bari My Heart

(Calibrated)

En bättre vitamininjektion nu när höstmörkret börjar falla kan jag knappast tänka mig än parhästarna Ed Epsteins och Erling Kroners ”Bari My Heart”. Barytonsaxspelande Ed och trombonlirande Erling känner varandra utan och innan vid det här laget efter många års samarbete i olika konstellationer, till exempel tyvärr avsomnade Beijbom Kroner Big Band och Kroners New Music Orchestra. Och bägge hyllar ungefär samma ideal. De ägnar sig alltså företrädesvis åt tidlös, okomplicerad, svängig jazzmusik av det slag som post-bophjältar som, framför allt, Charles Mingus brukade företräda. Lite blues och gospel någonstans i botten alltså. Men här finns också smak av tidigare storheter som Gene Ammons och Sonny Stitt.

I Epstein-Kroners kvintett, som de döpt till The Bari-Bone Connection, har Kroner med sig ytterligare två danska musikanter i pianisten Marie Louise Schmidt och trumslagaren Dennis Drud. Ed, som är amerikan till börden, bor sedan 35 år i Lund och basisten Göran Schelin i Staffanstorp.

Två av de elva låtarna på ”Bari My Heart” är skrivna av Erling Kroners stora inspirationskälla Jimmy Knepper, en av Charles Mingus, en av Schelin och resten av de bägge huvudpersonerna.

Både Epstein och Kroner är – liksom Schmidt - ypperliga solister. Inte minst gläder jag mig åt Eds oblyga och friska utspel, som då och då, ja faktiskt rätt ofta, för tankarna till Pepper Adams. Och samspelet är superbt i hela gruppen. ”Bari My Heart” är helt enkelt ett album man blir glad av!

Jan Olsson

Välgjort i det lilla comboformat

Three Small Giants

As Silent As Dawn Came

(Satin Steel Music)

As Silent As Dawn Came är en välgjord debut-skiva där möda lagts på arrangemang i det lilla combo-formatet. Gruppen med det originella namnet, som bildades 2004, består av den tonsäkra sångerskan Karina Kampe och tätt intill henne finns basisten Sebastian Hankers och gitarristen Patric Skog.

Karina och Patric har både studerat i USA. Repertoaren har ett brett spektra med melodier från Paul Simon, Horace Silver, George Gershwin, Stephen Sondheim, Wayne Shorter, John Lennon, Paul McCartney, Wardell Gray och melodier från Karina. Inte hundraprocentigt jazzklassat men ambitionen är lovvärd.

Allt görs med värme där samspelet sitter väl. Några större djärvheter kan inte noteras men Footprints har överraskande försetts med text av Karina. Där gör hon också en ordlös utflykt som inte låter så ansträngd som det brukar bli när unga sångerskor ger sig in på scatsång. Ett bra bassolo ingår också i Shorter-melodin. I Wardell Grays Twisted som Annie Ross textade visar Karina fin balans och plats ges för ett bra gitarrsolo. Samspelet mellan bas och gitarr är homogent skivan igenom. Lite på sidan av numren ligger Karinas Breathing Freely med sin country-stämning.

I stort sett en lyckad skivdebut för de små giganterna även om man inte håller sig på jazzmattan hela tiden.

Göran Olson

Fredrik Nordström är behållningen

Jerry H Band

Featuring Fredrik Nordström, Björn Sima, Kristian Lind

Live 1

(jerryhaglund@hotmail.com)

Jerry H Band är gitarristen och sångaren Jerry Haglunds trio som här förstärkts med den mycket hörvärde tenorsaxofonisten Fredrik Nordström. Jerrys trio rymmer också basisten Kristian Lind och trumslagaren Björn Sima.

Den för svenska lyssnare mer eller mindre okände Jerry verkar av hans hemsida att dömma vara en av våra flitigaste och mest uppmärksammade jazzmusiker just nu. Framför allt i England där han studerat. Rent allmänt ställer jag mig frågan, vad som menas med att ha spelat med en internationellt etablerad stjärna enligt en hemsida eller CV? Har vederbörande ingått i kändisens band, har det varit spel vid en workshop, eller vid ett jam? I det här fallet uppger dock Jerry H att han studerat för Joe Lovano, Bob Brookmeyer, Billy Hart och Christian McBride.

Jerrys sång är inte oäven även om den känns en aning påklistrad och kall. Hans gitarrspel är betydligt varmare. Bland melodierna finns Softly As In A Morning Sunrise, Angel Eyes, Nature Boy, Caravan och You Don´t Know What Love Is. Fredrik Nordströms medverkan är skivans stora behållning. Det känns lite ovant att höra honom i den här typen av repertoar men det funkar fint. Han är värd fler prickar än skivans slutbetyg. Ser fram emot hans nya cd som är på väg.

Göran Olson

Fullständigt makalöst samspel

Torben Waldorff

Afterburn

(Artist Share)

Malmögitarristen Torben Waldorffs ”Afterburn” är ett alldeles underbart fint album, som många borde lyssna på –många gånger. Man finner ständigt något nytt att glädja sig åt. Inspelningarna är gjorda i New York, och sällskap har Torben av samma gäng som medverkade på hans förra cd, ”Brilliance”, alltså tenorsaxofonisten Donny McCaslin, basisten Matt Clohesy och trumslagaren Jon Wikan. Tillkommit i gänget den här gången har dock keyboardisten Sam Yahel.

Vad som allra först slår en, när man lyssnar på ”Afterburn”, är det fullständigt makalösa samspelet mellan Waldorff och McCaslin. Deras unisona, ibland halsbrytande utflykter är fantastiska. Ändå handlar det aldrig om uppvisning. Allt de tar sig för tillsammans känns meningsfullt. En annan anledning till att albumet har blivit en fullträff är Torbens utmärkta, mycket genomarbetade och personliga kompositioner. Det är inte nog med att de är melodiskt tilltalande och ofta vackra. De utgör också prima improvisationsunderlag för samtliga inblandade.

Av plattans nio nummer har Waldorff skrivit sex. De tre övriga har lånats av Wikan, Joel Miller och Maria Schneider. Av dessa är speciellt Schneiders bidrag, ”Choro Dancado”, en pärla. Det tolkas också med all den respekt det förtjänar –men utan fjäsk.

Jan Olsson

Ny bekantskap att gärna återvända till

Oscar Utterström Quintet

Home

(Right Tur Records)

Den i USA bosatte trombonisten Oscar Utterström inledde sin musikerbana i Växjö. När han var tolv år flyttade familjen till Belgien där han kom att ingå i olika ungdomsband. Därefter blev det Berklee College i Boston med lektioner för trombonisterna Phil Wilson och Hal Crook. Efter avslutade studier flyttade han till Nashville, Tennessee. Där kom han i kontakt med musiker som Benny Golson, Jim McNeely och Eddie Daniels. Idag är Oscar frilansmusiker men han har även en egen grupp. Bland annat har han spelat med Nils Landgren och Wycliff Gordon. Han har också turnerat i Kina, Syd-Korea och Europa.

Oscar har skrivit skivans alla melodier utom Wicked Game. Hans medspelare består av Fender Rhodesspelaren Paul Horn som även dubblerar med melodica. Kontrabas och elbas trakterar Russell Wright. Justin Amaral varierar mellan trummor och percussion. Black Cat Sylvesta hanterar turntables och loops. Gästar gör sångerskan Christina Watson och gitarristen Adam Agati.

Det är ingen halsbrytande musik som tonar fram. Allt är smakfullt vackert i en tillbakalutad lyrisk sfär. De softa klangerna från fendern smälter väl samman med Oscars vårdade ton. Han spelar el-förstärkt trombon som ger vissa paralleller till Nils Landgren. I Light Persits har ett tal av Mahatma Gandhi från 1931 flätats in. I bonusnumret Wicked Game är trombonspelet mycket tilltalande. Så och samspelet med sångerskan Christina Watson. Allt som allt intressant att få stifta en ny bekantskap som jag gärna återvänder till.

Göran Olson

Vänsterhand som är fullständigt magnifik

Ola Ringström

Jan Allan och Nils Sandström

Confirmation

(Dragon)

Ola Ringström är kanske inte känd av alla jazzvänner. Men han borde vara det. Han är pianist och plattan har kommit ut med har titeln Confirmation.

En av anledningarna till Ola Ringströms relativa anonymitet är att han har bott utomlands under massor av år. Ett annat skäl är måhända att han är en flitig mångsysslare: författare, fotograf etc. Dessutom är han faktiskt en mycket uppskattad gitarrist med flamenco som en av sina specialiteter, Under 80-talet var han i alla fall verksam i Stockholm, bland annat som solopianist på Strömsholm.

Stilmässigt är Ringström omöjlig att placera. Ibland låter han som en sentida Fats Waller och mellan varven är han åtskilligt modernare. Harmoniskt är han synnerligen raffinerad och det finns massor av bluesfeeling i nästan allt han tar sig för. Dessutom har han en vänsterhand som är fullständigt magnifik.

Till sin hjälp har Ola här och var två likasinnade medmusikanter, trumpetaren Jan Allan och tenorsaxofonisten Nisse Sandström. Bas och trummor saknar man inte en sekund, det svänger präktigt ändå. Och repertoaren är välvald med tolv jazzstandards komponerade av storheter som Parker, Ellington, Benny Carter, Hoagy Carmichael och några till. Men en låt, Go West Eros, har Ringström totat ihop på egen hand. Det är bara en sak som är märklig med Confirmation och det är att den har legat 18 år i väntan på att bli utgiven!

Jan Olson

Förtrollande, graciös storbandsstämning

Steve Swallow
& Bohuslän Big Band

Swallow Songs

(Vara Konserthus)

Skivbolaget Vara Konserthus har gjort en debut som ger genklang. Elbasisten Steve Swallow kopplad till Bohuslän Big Band smakar helt enkelt fågel. Swallows har komponerad all musik och han står också för arrangemangen utom i Eiderdown som trombonisten Niclas Rydh arrangerat. Tre av kompositionerna är skrivna direkt för bandet. Det är en ytterst välskriven musik där Swallows bas kommer i fokus i några nummer -speciellt i koraldoftande Away. Där visas mjuktalande musikalitet med en förtrollande graciös stämning som inte kommer fram i storbandjazz alltför ofta.

Staffan Svenssons trumpet passar perfekt på Swallows palett. Han gör en superinsats i Learn To Fall som måste ha skakat om även en luttrad kille som Swallow. Jag har poängterat det förr, Staffan är en av landets absoluta toppmusiker med stark integritet och stringent attityd till improvisationens möjligheter. Det vimlar faktiskt av bra solister i bandet. Hela rörblåsar-sektionen visar solistisk kvalité. Här finns leadsaxen Johan Borgström, altkollegan Joakim Rolandsson, tenoristerna Ove Ingemarson och Mikael Karlsson. I botten hörs Alberto Pintons prominenta baryton och basklarinett.

Eiderdown visar upp Niclas Rydhs väletablerade trombon. Bra låter också Karin Hammars trombon i Belles där hon delar soloutrymme med pianisten Tommy Kotter och Ingemarssons tenor. Såväl trombon som trumpetsektionen skall framhållas. De leds av Björn Samuelsson respektive Lennart Grahn. Unge trumpetaren Samuel Olsson är ett namn att lägga på minnet, det märks i Playing In Traffic. Kompet med Kotter, basisten Yasuhito Mori och den i storbandssammanhang okonventionelle trumslagaren Anders Kjellberg är effektivt. Anders vitaliserande injektioner är välgörande fria från statiskt storbandstänkande.

Göran Olson

Utmärkta smakprov på den moderna jazzen

Music from
the KOPAfestival 2006

(Kopasetic)

Music from the KOPAfestival 2006 består av två cd, där den ena kallats ”KOPAcoustic” och den andra ”KOPAlectric”. Vilket förstås innebär att platta nummer ett huvudsakligen innehåller akustisk jazzmusik medan den andra har tonvikten på mer elektriska tongångar. Eller ska vi kanske kalla dem elektroniska? Hela kalaset är hur som helst inspelat på Jeriko och Palladium i Malmö hösten 2006 och vi får några utmärkta smakprov på var den skånska, moderna jazzmusiken står idag.

Alldeles extra förtjust är jag i den första av de bägge volymerna. Den akustiska alltså. Det beror i huvudsak på att den innehåller två av mina absoluta favoritgrupper, gitarristen Krister Jonssons trio, förstärkt med cellisten Svante Henrysson, och alltid lika uppkäftige saxofonisten Cennet Jönssons samspelta kvartett. Även den med en prima förstärkning i form av den amerikanske saxofonisten David Liebman, en gång stjärna hos Miles Davis. Den tredje konstellationen på den första volymen är Footloose, det vill säga gitarristen Mats Holtne, basisten Mattias Hjorth och alltid lika hörvärde trummisen Peter Nilsson plus de bägge saxofonspelande gästerna Lotte Anker och Andreas Andersson. Musiken på plattan är genomgående av mycket hög kvalitet, inte minst den som serveras av Jonsson och hans polare. Stundtals är det så vackert att man nästan får tårar i öronen.

På volym nummer två får vi delta i en rad spännande övningar. Allra först med Lim, alltså saxofonisten Henrik Frisk, basisten David Karlsson och överallt närvarande trumslagaren Peter Nilsson, samt den inte minst i Malmö oerhört populäre, franske supergitarristen Marc Ducret. Spänning i massor, både på ena och andra sättet garanteras. Sedan får vi ta del av ett nummer med Peter Danemos Elektra Hyde med bland andra den fine trumpetaren Staffan Svensson, innan det hela avslutas med frifräsarfest arrangerad av i Amerika boende gitarristen Anders Nilssons Aorta. Där är alltid lika hörvärde saxofonisten Mattias Carlson på sitt allra soligaste humör och ser till att finalen blir perfekt.

Vilken av de bägge plattorna man investerar i kan kanske göra detsamma. För säkerhets skull tycker jag att ni ska välja bägge!

Jan Olsson

Rytmisk intensitet och heta solon

Sofi Hellborg

Drumming Is Calling

(Ajabu!)

Sofi Hellborg är en vitaminiserande fläkt i det svenska jazzlivet. Hon drar sig inte för att kasta sig mellan jazz, funk och afrikanska beat. Allt görs med en stark rytmisk betoning som lockar till dans. Det känns övertygande och äkta oavsett musikens rötter.

En vistelse i Kamerun satte definitivt spår i hennes musikaliska uttryckssätt - både vokalt och i hennes alt-sopransax. Sedan följde en sejour i London innan hon gjorde ett fjorton år långt stopp i Paris. Det finns en påtaglig nerv i Sofis moderna afrikanska musik. Den inbjuder också till klubbdans vid småtimmarna där även hennes musiker bidrar med rytmisk intensitet och heta solon.

Som sångerska är Sofi verkligen värd att uppmärksammas för sitt mycket personliga utspel och passande frasering. Man kan bara hoppas att hon kommer att visa upp sig lite oftare i vårt land i fortsättningen efter den här lyckade inspelningen i Lund.

Trombonisten Olle Åkerman är en solist som med frenesi ger ut i improvisationer. Gitarristen Magnus Lindeborg, barytonsaxofonisten Ed Epsteins och keyboardisten Ola Hedén spetsar också på den kolloristiskt färgade mosaiken. Bandets bottenplatta, rytmmusikerna, har stor del i slutresultatet. Det vill säga basisten Mats Ingvarsson, trumslagaren Jean-Francois Lodovicus samt percussionisten Sal Dibba.

Göran Olson

Nyansrik jazzmosaik spelad av jazzvänner

Hans Loelv

Hans Musik

(Sittel)

Uppsalapianisten Hans Loelv presenterar här sina kompositioner i en nyansrik jazz-mosaik spelad av en skara jazzvänner. Det börjar nog så starkt med Bosse Brobergs trumpet i spetsen i Dummies Blues. Hans harmon-sordinerade trumpet kan inte nog berömmas. Vilken stor solist han är ! Det stinker av kärnjazz kring Bosse. Men det finns mer att notera. Som den för mig okände sopransaxofonisten Marco Fernandez, stämningsfulle flygelhornisten Tomas Driving och Roger Nordlings tuffare tenorsax.

Loelv är en känslig skrivare och hans pianospel ger pluspoäng. Altsaxofonisten Tore Berglund skall nämnas för spelet i En Glad Ballad, ett kvartettnummer där Loelv omger sig med basisten Sten Westling och trumslagaren Björn Sjödin. Skivan innehåller flera kompgrupper som den med Per Y Johanson vars fina basspel hörs i fem nummer. I samma antal melodier medverkar också den likaledes skicklige trumslagaren Jocke Ekberg. Ulf Anderssons skira flöjt och Gunnar Bergstens barytonsax visar givetvis hög klass i ett nummer vardera. Silvio Lopez altsax och Thomas Figuerola drar blickarna till sig i dansvänliga Sunway.

Skivan ger, frånsett många bra soloprestationer, ett splittrat helhetsintryck genom de många byten av musiker som förekommer. Här skulle en ransonering och ett striktare fokus varit av godo. Men tre "diggar" skall skivan absolut ha.

Göran Olson

Pondus och melodisk självklarhet

Karl-Martin Almqvist Quartet

Stretching A Portfolio

(Prophone)

Stretching A Portfolio är saxofonisten Karl-Martin Almqvists fjärde album i eget namn. Precis som på Full Circle, som kom för fyra år sedan, lanserar han sin kvartett med pianisten Jonas Östholm, basisten Filip Augustson och trumslagaren Sebastian Voegler. Ett väl samspelt gäng med andra ord.

Karl-Martin musicerar med en pondus och melodisk självklarhet som verkligen imponerar. Enligt mitt tycke har han aldrig spelat bättre på platta! Hans ton borde göra vem som helst i branschen grön av avund och hans melodiska fantasi är både högst personlig och tilltalande. Och när han vill – som i ett par utsökta ballader – spelar han grymt vackert, utan att för ett ögonblick bli varken sentimental eller sockersöt. Ypperlig solist är också Jonas Östholm, en klurig särling, sparsmakad som få. I Almqvists Senter, som luktar Lars Gullin lång väg, låter han som en pillemarisk Jan Johansson.

Karl-Martin har själv skrivit åtta av de tio kompositionerna, de två resterande är signerade Filip Augustson och Jonas Östholm. Denna synnerligen väl genomarbetade och omväxlande platta bör bli en stark kandidat när det blir dags att utse 2008 års Gyllene Skiva.

Jan Olsson

En grupp värd att återkomma till

Martina Almgren

& Laura MacDonald

Open Book

(Imogena)

Altsaxofonisten Laura Mac Donald är en av Skottlands främsta musiker. Efter examen vid Berklee College Of Music i Boston återvände hon till höglandet. Bland de musiker som hon varit lierad med finns trumslagaren Jeff ” Tain” Watts, basisten James Genus, trumpetaren Gay Barker, pianisten David Budway och saxofonisten Tommy Smith.

Här delar hon ledarskapet med trumslagaren Martina Almgren från Göteborg. De spelade för övrigt tillsammans 2007 i Skottland ingående i projektet Jazz From Sweden. Inspelningen är gjord i Göteborg samma år. Övriga i konstellationen är pianisten Paul Harrison och basisten Aidan O´Donnell.

All musik är komponerad av ledarduon. Den har ofta en återhållsam sökande framtoning där altsaxofonen sätter en informell vek men vacker prägel. Men inte enbart altsaxofonen skall poängteras. O´Donnells bas är en homogen tillgång som passar till Martinas genomgående frisläppta spel. Harrisons agerande är en positivt ny bekantskap. Hela gruppen är värd att återkomma till. Gärna då med några snabbare tempon som skulle göra musiken mer omväxlande.

Göran Olson

Lasse Lindgren Big Constellation

Plays In The Spirit Of Maynard Ferguson

Spirits!

(Imogena)

Trumpetaren Lasse Lindgren är en hängiven Maynard Ferguson beundrare. Han exponerar sig i en kraftfull fysisk stil där spelet i de övre oktaverna imponerar. Men han kan också bryta mönstret med välsvarvade improvisationer. Lasse har genom engelsmannen och förre Maynard-musikern Ernie Garside fått tillgång till de arrangemang som Maynard använde i sitt Birdland Dream Band. Öppningsnumret, Joe Zawinuls ”Birdland” är en häftig sak där Lasse också spelar ventilbasun, det gjorde även Maynard.

I jazzklassikern ” Airegin” kan man njuta av Johan Borgströms altsax och det effektiva trumslagarparet David Sundby och Göran Kroon. ”Gonna Fly Now ” från filmen ”Rocky” och ”Maria” ur ”West Side Story” är hämtade från Maynards kommersiella hit-avdelning. I den snabba ” The Fox Hunt” blir det en intensiv trumpetduell mellan Lasse och Johan Holmberg. I latinbestänkta ”Si Si MF” är det trombonisterna Lars-Göran Dimle och Niklas Rydhs tur att gå in i en medryckande clinch. Vid sidan av Lasse hörs i riviga 6/8-melodin ”New Bag Blues” barytonsaxofonisten Erik Kristofferson och keyboardisten Johan Johanson.

I ”Left Bank Express” lockar åter Eriks barytonsax. Tenoristen Jens Nilsson kliver också in bilden, så och en taggad Lasse. Taggade är också trumslagarna och elbasisten Owe Almgren. Lyriskt högtflygande är Lasses trumpet i ”I Can´t Get Started”. Komponerad av Vernon Duke och inte av George Gershwin som konvolutet anger. Texten som Lasse brottas med tillhör i alla fall en Gershwinare, brodern Ira. I den elektrifierade rockmelodin ”The Serpent” hörs Lasses el-förstärkta ventilbasun och trumpet och trombonisten Rydh. Melodins upplösning är av det anarkistiska slaget .

Besöket i den Fergusonska notmappen rundas av med ”I Got The Spirit/Blue Birdland” i Slide Hamptons arrangemang som inleds med Lasses gnäggande trumpet. Sedan går en rad av utmärkta solister in i den klappjakt som kompet dragit igång.

Göran Olson

Georg Riedel

Wolfgang on My Mind

(Phono Suecia)

Georg Riedel, en av vårt lands mest mångsidiga kompositörer och musiker, är mannen bakom.”Wolfgang on My Mind”. Musiken är rakt igenom signerad Riedel och består av. två ”småsviter”, en lite längre sådan och ett ”lösnummer”.

Under hälften av speltiden får vi höra den ursprungliga uppsättningen av Radiojazzgruppen, det 12-mannaband under ledning av Arne Domnérus och Jan Johansson, som bildades 1967, strax efter det att man hade skrotat det så kallade Radiobandet. Den andra halvan av plattan bjuder på den svit i fem satser som givit plattan dess namn. Den skrevs och spelades in 1991 för att fira(?) 200-årsminnet av Mozarts bortgång och innehåller faktiskt också lite stöldgods från Wolfgang Amadeus allra sista symfoni, den som i efterhand kom att kallas Jupitersymfonin.

Musiken är förstås klurig på det där speciella Riedel-viset som kännetecknar alla Georgs kompositioner, oavsett om det handlar om musik för balettbruk, barnvisor eller psalmer. Det är alltså musik som består av intrikata, oväntade vändningar, klanger och utmaningar. Men samtidigt som den kan vara komplicerad är den också enkel och till och med lite trallvänlig här och var. Och fylld av en stilla humor.

Solister fanns det gott om i bägge upplagorna av Radiojazzgruppen, och flera av dem får komma till tals. Jan Johansson, på många sätt Riedels musikaliska tvilling, lyser i 60-talsnumren liksom Jan Allan, Rune Gustafsson, Arne Domnérus och Lennart Åberg. I Mozart-sviten lägger man främst märke till en magnifik Bobo Stenson och – återigen – Lennart Åberg, som förresten såg till att gruppen hölls vid liv när Dompan och Jan Johansson hade kastat in handduken.

Jan Olsson

Idas Sommarvisa med Georg och Jan

På cdn Lockrop (Gemini) kan man höra duparet Jan Lundgren-Georg Riedel tolka egna kompositioner, däribland Riedels Idas Sommarvisa. Se recension

Magnus Broo Quartet

Painbody

(Moserobie)

Trumpetaren Magnus Broos kvartett har fått ett nytt sound och det med samma musiker som på tidigare inspelningar. Det vill säga Torbjörn Gulz spelar piano och trumslagare är Jonas Holgersson. Men Mattias Welin har ställt kontrabasen mot väggen och trätt på sig en elbas. Därmed låter gruppen uppseendeväckande annorlunda. Det var en oväntad förändring där det nya stuket nu pockar på uppmärksamhet. Magnus har skrivit musiken tillsammans med Torbjörn. Öppningen med den monotona Afrika visar omedelbart den nya kursen. Den starkt markerade rytmiken med afrikanska referenser är svår att motstå.

Magnus sedvanligt aggressiva trumpet får genomgående en svindlande enorm skjuts av de dynamiskt arbetande Mattias och Jonas. Personligen tycker jag att det här är Magnus hitintills intressantaste platta där han gång efter annan når höga zenit med sitt fria spelsätt. Man kan känna vibbar från Don Cherry. En återhämtande är Vera Li där pianot är fokuserat. Frenesin stiger i den, i ett långt crescendo uppbyggda Second Wind. Jonas virvlar piskar där fram ett långt hett klimax.

Eftertänksamt och varligt inleds Kobra där Torbjörns smakfulla lätta anslag ger svalka. Sirlig är han som Jan Johansson. Smolk ger fullt utlopp för den mycket fritt spelande Magnus vilket fortsätter i Don Don. En salut till Don Cherry? I båda fallen gör gruppen en helgjuten homogen insats som ristar sig kvar i bakhuvudet.

Avslutningsvis, det är en intressant och lockande scenförändring som gruppen genomgått.

Göran Olson

Läs mer om Magnus Broo

Loïc Dequidt Quartet

Nomade

(Kopasetic)

Pianisten Loïc Dequidt är fransman men bosatt i Malmö. Att han influerats av den impressionistiska musiken märks. Han säger sig också hämtat inspiration från Herbie Hancock. Alla melodier har han komponerat. Gruppens rörblåsare Tommy Smith kommer från Skottland. Han är en meriterad musiker med namn som Gary Burton, Chick Corea och Johns Scofield i sin CV. Till Burtons band kom han redan som artonåring då han studerade i Boston. Han var också medlem av ECM-gruppen Whiz Kidz.

Mattias Hjort spelar bas och vid sin sida har han trumslagaren Peter Nilsson. Båda välkända malmömusiker vars höga kompetens alltmer börjar spridas utanför Öresunds-området.

Även om Loïc har en fransk approach så kan man känna stämningar från vår nordliga del av Europa. Det förstärks genom Smiths svalt glidande saxofon som bär med sig en nordisk timbre. Mattias bas är en sammanhållande länk som passar in efter de skissartade toner och klanger Dequidt frambringar. Musiken som har en mycket lös form hade inte förlorat i värde med en mer markerad kurs. Jag efterlyser ett mer varierat upplägg som gör att den korta speltiden, fyrtiosexminuter, skulle givit skivan en mer stimulerande effekt.

Göran Olson

Klas Lindqvist Nonet

Lift Off

(Phono Suecia)

Rörblåsaren Klas Lindqvists nonet blandar traditionella grunder med nyare grepp. Musiken är komponerad och arrangerad av Klas. Skivan förtjänar att uppmärksammas genom den spirit den utstrålar. Det är intressant att höra nya skrivare som inte fastnat i en förutsägbar form.

Klas har också en radda av bra solister att toppa arrangemangen med. Han själv är en utmärkt solist där altsaxen bär med sig dofter av Benny Carter och Arne Domnérus. Men han kan även låta modernare när det är lämpligt. Klarinettspelet är skickligt där hans närhet till Domnérus märks som i Sweet Like You. Sopransaxen gäckar inbjudande i Waltz Now.

Solistinsatserna från de övriga spelarna är många och starka. Barytonsaxen Fredrik Lindborg försätter berg i Simsalabim och avlöses av ypperlige trumpetaren Karl Olandersson. Sedan porlar det på med pianisten Peter Carlsson och gruppens andre trumpetare Nils Janson. Trombonisten Magnus Wiklund gör en varm tolkning av Warm. Han är en av de många trombonister som kommer från vad man kallar ”trombon-farmen ” i Gävle där Bertil Strandberg varit en kunnig innovatör. I All Systems Go agerar tenoristen Robert Nordmark med auktoritet och pondus. I samma melodi ger basisten Kenji Robson sprudlande energi. Mycket effektivt är genomgående hans samarbete med lyhörde trumslagaren Daniel Fredriksson.

Göran Olson

Marmaduke

Conflictions

(Imogena)

Marmaduke bildades 2003 med inriktningen att tolka Charlie Parker-jazz. Nu har man tänjt gränserna något genom kompositioner från såväl fyrtiotalet som decenniet därpå. Samuel Olsson är trumpetare. Tenorsaxen tillhör Fredrik Lindborg som också komponerat Hope - en hyllning till pianisten Elmo Hope. Pianisten Matti Ollikainen har skrivit Springy och Conflictions. Victor Furbacken är basist och Göran Kroon spelar trummor.

Frånsett Duke Ellingtons Do Nothing Til You Hear From Me, som får en harmonisklågmäld version med Samuel i fronten, så är det med klara hardbop-förtecken man går till verket. Det finns en spirit i bandet som gör musiken levande och trovärdig. I Old Devil Moon svarar Matti för ett mycket lyckat solo. Bud Powells Thoroughfare får en hisnande tolkning där Fredriks tenorsax rör sig likt en Rollins modell femtiotal. Trumpeten ger också välmående rysningar. Här imponerar gruppen stort i det snabba tempot.

Moll-låten Springy öppnar för ett välformat bassolo. Dizzy Gillespies intagande calypso And Then She Stopped tillhör inte de nöttas skara. Här sätter den harmonsordinerade trumpeten effektfull färg. Med koppsordin sätter också trumpeten en stilriktig prägel på Hope. Där har blåsarna fyndiga dueller med Görans trummor. Bärig och ytterst myndig låter tenorsaxen i Thelonius Monks Reflections. Mattis piano skall också uppmärksammas.

Milestones görs med flaggan i absolut topp. När finalnumret Springtime är i mål är det enkelt att konstatera att Marmaduke tillhör den unga svenska jazzens attraktivaste konstellationer. Det gläder att en övervägande ung grupp vågar gå tillbaka till en av jazzens fertilaste epoker. Där finns det fortfarande mycket att hämta.

Göran Olson

The Other Trio

(Jazzfabriken]

Open Trio

Good Bye Everytime

(Found You Recordings)

Musicmusicmusic

Everybody Digs

(HOOB)

Det är inte helt fel att påstå att den svenska jazzen av tradition levererat piano-trios av hög klass. Breaket kom när Bengt Hallberg slog igenom med dunder och brak på femtiotalet med sin närhet till både swing och cool bop. Han fick en uppföljare när Jan Johansson började röra på sig nere i Göteborg vilket mynnade ut i att han botaniserade i den inhemska och östeuropeiska folkmusikfloran. I Stockholm var det Rune Öfwerman och hans trio som höll ställningarna med sin soul-funkjazz. Vem minns inte gruppens platta Old Spice som såldes i 30.000 ex!

Därefter kom pianospelande personligheter som Lars Sjösten, Bobo Stenson, Per-Henrik Wallin, Lars Jansson och Esbjörn Svensson. De har nu i sin tur fått yngre kolleger av klass att mäta sig med. Dagens unga generation har mer och mer markerat sina kvalitéer och nu har jag fått tre relativt nya trios på mitt bord.

Först ut är The Other Trio med pianisten Jonathan Fritzén, basisten Robert Erlandsson samt trumslagaren Kristian Fredmark. Fritzén har jag i berömmande ordalag hört talas om men de övriga är okända kort. Måste erkänna att jag redan från skivans första spår blev imponerad av gruppens utstrålning. Musiken har hämtats från Fritzéns och Erlandssons arkiv med tillägg av Jerome Kerns Smoke Gets In Your Eyes och Joe Hendersons Recorda Me.

De tre musikerna visar upp ett medryckande go som smittar. Musiken strålar av en vitalitet och fräschör som torde öppna dörrar i framtiden. Fritzéns anslag och frasering är beståndsdelar som biter sig fast. Fantasirikedomen är en annan ingrediens som bidrar till skivans fina värden. Varför den inte fått en ymnigare infotext ställer jag mig dock frågande inför.

Teamet Musicmusicmusic är något av veteraner i det här unga trio-collaget. I bagaget har man ett flertal plattor toppat med internationella framträdanden. Jag måste säga att man har kul i sällskap med göteborgarna, pianisten Fabian Kallerdahl, basisten Josef Kallerdahl och trumslagaren Michael Edlund. Detta utan att kvalitétshalten sjunker. Som ett brev på posten finns naturligtvis Teresa Brewers hit från 1950 Music Music i repertoaren - en passande melodi i relation till gruppnamnet.

Fabian har komponerat det mesta frånsett den nämnda titeln och Steve Millers The Joker. Fabians och gruppens lekfullhet är påtaglig men den får stark respons även från de övriga killarna. I The Joker kommer även en annan göteborgare in gänget, Bengan Blomgren, som spelar bländande soul-gitarr.

Bättre PR för den västkustiska unga jazzen har jag svårt att tänka mig. Lite smolk i bägaren är den korta speltiden, strax under fyrtio minuter även om det är fulladdade minuter.

Göran Olson

Double Standards

Live !

(Kopasetic)

Skåne-gruppen Double Standards presenterar nu sitt tredje album. Ett live-inspelat sådant med material från Köpenhamn och Malmö. Cennet Jönsson spelar sopran-tenorsaxofon. Pianist är Jacob Karlzon. Resten av kompet är basisten Hans Andersson och trumslagaren Peter Nilsson. Det är glädjande att lyssna till en grupp som vaskar om bland klassiska jazzoriginal och evergreens. Kvartetten sätter verkligen knorr i sina tolkningar av originalen. Hur ofta hör man som exempel Billy Strayhorns Upper Manhattan Medical Group spelas idag, dessutom spelad av musiker utanför den ellingtonska sfären. För att inte tala om Victor Youmans Tea For Two.

Det är mycket som tilltalar i denna, skall vi säga ,lite udda skiva. Att musiken är inspelad live stärker gruppens trovärdighet. Melodiernas upplägg är lysande med halsbrytande varianter till harmoniska uttryck. Soloinsatserna är något alldeles extra från alla parter. Cennets vassa sopran och mer avvaktande tenorsax är självklara toppar. Jacob Karlzons pianospel placerar honom med besked på den svenska piano-parnassen. Hans Anderssons basspel är i den bas-kategorin sedan gammalt. En extra honnör får Peters trumspel som är bland det mest vederkvickande jag hört på länge från svensk sida. Är det i den livaktiga Malmöregionen som dagens mest spännande inhemska jazz skapas kan man undra?

Vid sidan av de nämnda melodierna hörs Speak Low av Kurt Weil, My Man´s Gone Now från Gershwins Porgy And Bess, Cole Porters I Love You och Wayne Shorters Mahjong.

Göran Olson

Peter Asplund Quartet

As Knights Concur

(Prophone)

Peter Asplunds trumpetspel har på skivinspelningar innehållit olika schatteringar. Från Armstrong-melodier till modernare material och egna kompositioner. Nu balanserar han egna melodier musik med slitstarka standardmelodier. Det resulterar i en lockande mix där meditativa stämningar ställs mot rörligare partier. En behagfull kontrast med trumpet och flygelhorn i spetsposition.

När A Pensive Place öppnar collaget släpper Peter ifrån sig glidande toner som andas en viss Davis. Pianisten Jacob Karlzon kringärdar smakfullt. I Days Of Wine And Roses stiger intensiteten. Spelet blir ledigare. Peters sköna solo följs upp av en enrgiladdad Jacob. Bakom ger basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz-Ramsey effektivt driv.

Efter propra inledande basgångar går Peter in I Love You med hamonsordin försedd lur. Hans spel är här som i övrigt en stor tillgång med en metodisk walking. Här kokar kompet ordentligt. Milesandan återkommer i den studsandeWonderyear där Peter talar med tydligt artikulerade slingor. Tonkvalitén är superb. En värmande och originell stilfull görs man av My Funny Valentine. Effektfullla är Peters upprepade åttondelsstötar. Gruppens samstämmigheten bidrar till pregnansen.

I luftiga The Prowlers visas Peters spel från hans starkaste sida. Personligt med en härlig balans bygger han sitt solo. I hälarna följer Jacob upp med ett schvungfullt solo. Bobby Hebbs storsäljare från 1963, Sunny, är en överraskande ingrediens. Här skapar flygelhornet lätt intimitet. En passande avslutning på en mycket hörvärd platta blir så den smidiga versionen av On Green Dolphin Street. Här skall noteras det fruktsamma samspelet mellan Peter och Johans trumspel.

Göran Olson

H3FK

Nubiska Nätter

(Caprice)

Saxofonisten Örjan Hultén har verkligen ställt till med en av de mest annorlunda plattor jag hört på länge med svenska musiker. Här ryms en mix hämtad från jazzen men med breda utlöpare till folkmusik från den arabiska och romska världen. Det är improvisationsmusik som ställs mot olika rytmiska beat. Skivan andas också enspelglädje som smittar av sig. Ju mer jag spelade plattan desto mer uppskattade jag dess innehåll.

Trumslagaren Fredrik Rundqvist, oud-spelaren Mats Karlsson, oud är ett arabiskt stränginstrument, och slagverkaren Nassim Al Fakir får verkligen bekänna sina rytmiska begåvning i den mångfasetterade mosaik som växer fram. Rytmiskt medryckande är den till tusen. Basist är Filip Augustsson. Gästspelar gör Jonas Östholm som utöver piano även hörs med dragspel och melodica. Fiol och piano trakterar Salem Al Fakir. Örjans nasala rörinstrument flyter stilfullt omkring på den rytmiska bädd som utgör musikens fundament. Sopransaxen kommer väl till sin rätt i sammanhanget. I Filips Västgöten sitter den fint.

Men det är helheten som etsar sig kvar. Kompositionerna upplevs aldrig som kopior. Det är beundransvärt att musikerna lyckats så väl med att skapa orientaliska stämningar.

Göran Olson

Ulf Wakenius

Plays The Music Of Esbjörn Svensson

Love Is Real

(ACT)

Esbjörn Svenssons kompositioner som är starkt förknippade med gruppen E.S.T. tål att brukas även av andra musiker. I det här fallet är det gitarristen Ulf Wakenius som ger sin version av elva melodier man trodde enbart skulle kunna göras av E.S.T. Här har Esbjörn fått en ypperlig chans att lansera sina homogena melodier som verkligen är värda att spridas vidare. Det känns befriande att en begåvad svensk musiker och kompositör nu kommer i fokus. Jag är till max uttråkad på att höra artisters lovsånger till avlidna storheter utan att äga originalets personlighet.

Ulf går varligt fram i sina tolkningar där hans el-gitarr varvas med akustisk nylonsträngad och akustisk steel-guitar. Vanligtvis brukar Ulfs snabba tonkaskader vara en tydlig ingrediens. Här är han mer tillbakalutad och smått sofistikerad. Sällan har jag hört honom spela så vackert. I skivans subtila grundstomme ingår basisten Lars Danielsson som även spelar cello och trumslagaren Morten Lund från Danmark. Pianist är Lars Jansson som alltid är en attraktion av dignitet. Gruppen kompletteras i några nummer med Radio String Quartet från Vienna. Stråkpartierna bidrar också till den harmoni som präglar skiva.

Som ofta fallet är med bolagets ACT:s produktioner petas det in gästsolister. Här är det trumpetarna Till Brönner i Seven Days Of Falling och Palo Fresu i Viaticum. Verkligt skönt trombonspel hörs från Nils Landgren i Good Morning Susie Soho. I Dodge The Dodo inträder ytterligare en gitarrspelande Wakenius. Hans eventuella släktrelation till Ulf har jag ingen aning om.

Göran Olson

Björn Ingelstam

Brotherhood of Man

(BIB)

En lirare som står med bägge fötterna ganska stadigt nedstuckna i swingmyllan är 18-årige Helsingborgs-sonen Björn Ingelstam. I dagarna har Björn skivdebuterat i eget namn med cd:n ”Brotherhood of Man”, som innehåller gladjazz i ordets allra bästa bemärkelse. Tillsammans med sina kamrater kastar sig Björn, som många känner igen efter hans många inhopp hos Papa Bue och i Jazzin´ Jacks, fram och tillbaka mellan New Orleans och New York med en och annan mellanlandning i Chicago. Traditionella låtar som ”C.C. Rider” och ”Silver Bell March” blandas alltså med alster av ”modernister” som Charlie Parker och Sonny Rollins. Men allt framförs med massor av gott humör och sann svängglädje.

Stilmässigt finns det en hel del Armstrong hos unge herr Ingelstam. Det märks bland annat i en utmärkt version av Satchmos gamla paradnummer, ”Indiana”. Han har en teknik som räcker långt, en skön och mycket mogen melodisk fantasi och ett synnerligen väl utvecklat rytmsinne. Precis lika imponerande är pianospelande Johannes Kronqvist, son till basspelande Karl. Hans introduktioner är läckra som smultron och mjölk och som solist har han en hel del att säga. Dessutom vågar han spela vackert! Även Johannes är en helt ung man, 22 i år. Vad månde bliva?

Övriga medverkande på Brotherhood of Man är danske basisten Lars Nielsen, trummisen Henrik Larsson Brehmer samt, inte minst, Björns stolte fader, trombonisten Hans Ingelstam, rutinerad som få och naturligtvis ett utmärkt stöd, inte minst i ensemblespelet, och en första klassens solist.

Jan Olsson

Hans Olding

No Space

(El Dingo Records)

Gitarristen Hans Olding är ett nytt namn i den stadigt växande svenska gitarrfloran. Här spelar han egna kompositioner med de begåvade men utanför stockholms-jazzen inte alltför kända, tenorsaxofonisten Linus Lindblom och basisten Per-Olof Landin. Mer känd är däremot trumslagaren Sebastian Voegler. Bandet är ett utmärkt exempel på vad den unga moderna jazzen befinner sig just nu. Gruppen har tillskansat sig ett eget sound där tenorsax och gitarr lägger en mjuk klang ovanpå basens vandrande figurer och det luftiga trumspelet.

Den vackra gitarren tål verkligen att lyftas fram. Olding rör sig lyriskt med en kännbar melodisk ådra. Sättet att lägga ackord sprider en behaglig atmosfär. Likt en Joakim Milder agerar Linus med sin svala lite återhållsamma ton. Speciellt när tempot ligger kring medium. I snabbare tempon känns han djärvare. Gruppen, om den nu är permanent, skall bli intressant att följa upp i fortsättningen.

En vetgirig spisare bör inte gå förbi Oldings gäng som faktiskt är ett av de senaste årens intressantaste nytillskott. I ett nummer, New Direction, tillkommer självständige trumpetaren Nils Janson som tidigare ingått i Fredrik Norén Band.

Göran Olson

Klaus Holm Kollektif

What was that you said?

(Jazzaway)

Jag hade förmånen att höra Klaus Holm Kollektif vid deras konsert i Västerås nyligen, och än en gång slås jag av hur mycket enklare det är att tränga in i en grupps skiva när man har ett live-intryck i färskt minne. Skivlyssnande och konsertbesök är något som ständigt befruktar varandra – åt båda håll.

Norsk-svenska Klaus Holm Kollektif har funnits sedan 2003 och uppmärksammats en hel del i Norge, men i Sverige är de nog inte så särskilt kända. Klaus Holm själv verkar ha altsaxofonen som huvudinstrument, men spelar också barytonsaxofon och klarinett. Ole Morten Vågan spelar bas och Ole-Thomas Kolberg trummor. Alla tre spelar bra och bidrar aktivt till gruppens spännande musik. Men den som kanske ändå mer än någon annan sätter sin prägel på gruppens musik är Mattias Ståhl på vibrafon och glockenspiel. Han är inte bara en härlig solist, utan han färglägger och kommenterar hela tiden musiken med sitt spel.

Det handlar om modern jazz med stark frihetskänsla, men musiken är väl strukturerad och genomtänkt. Trots många fina soloinsatser är det ändå intrycket av gruppmusik som är påtagligt, och ordet ”kollektif” i gruppens namn är väl valt. Stundtals är musiken stillsam och sökande, men den är hela tiden i rörelse på ett skönt sätt. Det är detaljerna och klangerna som dominerar, inte energin och utspelet som annars ofta är vanligt. Därmed inte sagt att det saknas vare sig intensitet eller fria utsvävningar.

Förutom ett spår av Ennio Morricone har allt material på skivan skrivits av gruppens medlemmar. Det är tolv spår, varav några är kortare mellanspel. Det sista spåret innehåller för övrigt en längre paus som gör att man kan förledas att tro att CD:n är slut, men det är den alltså inte utan det kommer mer. För min del hade det gärna fått komma ännu mer.

Roger Rudolfsson

Three Tenors

Claes Crona Trio
Jonas Kullhammar, Hector Bingert, Nisse Sandström

(Crown Jewels)

Pianisten Claes Crona har satt samman en jazzens motsvarighet till den klassiska operascenens tre tenorer, Carreras, Pavarotti och Domingo. Framför sin trio har han placerat de hårdsvängande tenoristerna Hector Bingert, Jonas Kullhammar och Nisse Sandström. Hector spelar även klarinett . Samtliga har stabila tentakler i den klassiska tenortraditionen. I kompet har Claes ett effektivt stöd av tekniskt drivne basisten Jörgen Smeby och trumslagaren Pétur Island Östlund. Paret är samspelt till tusen vilket ger blåsarna både inspiration och studs.

Det bjuds in till en härlig svängtur där målkameran får avgöra vem som dragit det längsta strået i en repertoar som spänner från Mood Indigo, Lester Leaps In och fram till modernare melodier som Bobby Timmons budskapslåt Moanin´. Då har man passerat Jimmy Giuffres Four Brothers, Tadd Damerons Good Bait, Coltranes Blue Train, Cedar Waltons Firm Roots och standarden Just Friends.

Musiken låter som om den var hämtad från en tät jazzklubbskväll där spelarnas intensitet sätter känslor i rörelse. Men det är faktiskt en studioinspelning som sannerligen låter live. Balladerna är få, bara Mood Indigo där Hectors klarinett ger Ellington-stämmning. Stämningsfull är också Jonas mustiga inlägg. Klarinetten är tillbaka i Just Friends där Hector och Jörgen gör en schvungfull öppning. Jörgen visar här att han är en mycket begåvad solist. Kärnfull låter Nisses Hank Mobley-influerade sax och Claes gör ett gnistrande solo. Han är på alerten skivan igenom.

Göran Olson

Lars-Erik Norrström Trio

Poetic licence

(LJ Records)

Trots att han varit aktiv på den svenska jazzscenen i några decennier, är nog Lars-Erik Norrström något av en doldis för de flesta. Han är bördig från Surahammar, men har hela sin aktiva tid varit verksam på den svenska västkusten, bland annat i grupper som Kejsaren, Arp och Corpo.

”Poetic licence” skiljer sig från de flesta trioskivor genom att man använder elbas i stället för akustisk bas och att Norrström förutom vanligt piano även spelar elektriska klaviaturer. Resultatet blir klangmässigt omväxlande: ibland låter det som en reguljär pianotrio, ibland ligger det mer åt fusionsjazzhållet och ibland någonstans mitt emellan. Många gillar sådan omväxling, men i min smak ger det också ett litet splittrat intryck, som om musiken inte riktigt vet vilken riktning den ska ta.

Norrströms pianospel har en skön kärvhet som jag gillar, och för egen del föredrar jag hans pianospel framför det elektriska, men det är förstås helt och hållet en smakfråga. Kompositionerna, som i de flesta fall är av Norrström, känns då och då en aning tillknäppta. Ett stycke, ”In the studio”, tycks vara skapat av trion i stunden, och resultatet är avslappnat och lyckat.

Owe Almgrens elbas fungerar bra, både i traditionellt pianotriosound och i mer fusionsliknande ljudbilder; lyssna exempelvis till ”Bass song” och ”Misty cliffs”. Terje Sundby är en ypperlig trumslagare som hela tiden spelar intressant, både följsamt och kommenterande.

Det här är en bra trioskiva, inte svårlyssnad men heller inte insmickrande. Samtidigt kan jag ibland känna att det vilar något oförlöst över skivan, och att musikerna egentligen nog kan ännu bättre.

Roger Rudolfsson

Cennet Jönsson Quartet

Antelope Dance

(Kopasetic)

De senaste åren har saxofonisten Cennet Jönsson skarpt noterat sitt personliga spel i egna grupper vid sidan av sitt långvariga engagemang i Tolvan Big Band. Han har en spikrak lättigenkännlig ton, speciellt i sopransaxofonen men hans tenorspel är också inbjudande. I hans Malmöbaserade kvartett ingår den alltmer uppmärksammade gitarristen Krister Jonsson, basisten Mathias Hjort och trumslagaren Peter Nilsson, alla välkända inom den kreativa skånska jazzen.

Skivans sju kompositioner bär Cennets namn. Det är musik som inte tar några kommersiella stigar utan musikerna gör sin grej utan sidoblickar. Genom den fria rytmik som Peter och Mattias producerar känns musiken lätt och luftig. Cennet och Krister gör genomgående bländande solopartier.

Gruppens klang skapar en skir atmosfär där den vackert avspända Sweet Drops ger stor behållning. Här har Mathias ett välformat solo med vackra gitarrklanger i ryggen. Sopransaxen adderar en varm atmosfär. Intensiteten i Professor Nutty visar att gruppen inte enbart är sköna landskapsmålare. Tvärtom, här ges järnet där trummorna piskar fram solisterna till våldsamma utbrott. I Cennets fall är det nu tenorsaxen som talar.

Göran Olson

Daniel Lantz Trio

featuring Staffan Hallgren

On The Tiles

(DO Records)

Daniel Lantz trio från Uppsala möter här den mycket skicklige flöjtisten Staffan Hallgren. Staffan har vid sidan av sitt civila arbete allt sedan slutet av femtiotalet varit aktiv inom stockholms-jazzen. Han har hörts med Eje Thelin, Christer Boustedt, Bernt Rosengren och gruppen Pan Trio. Mycket av hans spel har beröring av femtiotalsjazzen. Staffan gillar melodier med en bebop-touch, som Oscar Pettifords Tricotism och Hank Mobleys This I Dig Of You. Charlie Parkers Anthropology som rundar av plattan platsar även in. Däremellan hör Staffans Visa Vid Skapelsen, två melodier av pianisten Daniel Lantz samt några standards.

Daniels Lantz trio, som följer upp flöjtens ibland hissnande utflykter, har som medlemmar basisten Mattias Åström och trumslagaren Daniel Olsson. Trion visar att Uppsalas musikliv inte enbart består av plock från den Goodmanska fåran. Gruppens rytmiska flexibilitet kommer väl till pass då musiken söker sig in på latinfärgade spår. Det gör den överraskande på All The Things You Are . I vackra Why Did I Choose You?, ett av skivans känsligaste nummer, är Daniels själfulla spel behagligt intagande.

Göran Olson

Fredrik Nordström Quartet

Blue

(Moserobie)

På ”Blue” har saxofonisten, och i minst lika hög grad kompositören, Fredrik Nordström bjudit in tre av sina vänner. Och det är inte vilka vänner som helst: pianisten Bobo Stenson, basisten Mattias Welin och trummisen Jon Fält.

Vi som i den sydligaste delen av landet lärde känna Fredrik vid hans tid på musiklinjen vid folkhögskolan i Skurup i mitten av 90-talet har sedan med glädje kunna följa hans fortsatta öden och äventyr. Efter vidare studier i Stockholm utsågs Fredrik 2002 till det årets Jazz i Sverige-musikant, efter att två år tidigare ha gjort sin första skivinspelning, Urgency” (Dragon).

Sedan dess har det bara gått framåt-uppåt. ”Blue” är hans sjunde alster i eget namn och – tycker jag – det mest helgjutna. Påverkad av Coltrane, Charles Lloyd och kanske också Joakim Milder har han funnit egna vägar och uttryckssätt, som på ett personligt och logiskt knyter samman hans ofta vackra kompositioner och improvisationer till en imponerande och hållbar helhet. Han bygger hela tiden från grunden och arbetar sig sedan konsekvent vidare med både orubbat självförtroende. och, som det verkar, klara mål. Att följa hans utfärder är både spännande och intressant. Och i Bobo Stenson har Fredrik, liksom så många andra, funnit en lekkamrat som får honom att överträffa sig själv.

Jan Olsson

Emil Strandberg & Jonas Östholm

Once Around

(Amigo)

Trumpetaren Emil Strandberg från Eskilstuna och västeråspianisten Jonas Östholm har numera Stockholm som adress. Samarbetat har de gjort i drygt fyra år och nu presenterar de sig med en mycket annorlunda duo-skiva. Jonas har varit i studio förr, bland annat med sångerskan Rigmor Gustafsson och basisten Martin Sjöstedts grupp.

Duons material är ofta i en minimalistisk form där många nummer har en spellängd kring två minuter och även mindre. Jonas har skrivit huvudparten av materialet, tretton melodier, Emil har gjort tre. Därutöver följer en melodi av vardera Paul Motian och Bill Frisell.

Det är uteslutande en kollektiv improvisation de utövar. Tät sådan där man ansluter sig till varandra. Men dialogerna kan ibland ligga i gränslandet till det introverta även om de båda har en personlighet som tränger igenom. Musiken tenderar till att likna etydövningar som inte alla gånger ger mig några känslosvall. Men parets ambitiösa attityd överbygger i slutändan mina dubier. Skivan kommer säkert att få kontrastrika bemötanden vilket får ses som ett bevis på dagens breda jazz-spektra.

Göran Olson

Gilbert Holmström

The Mandelbrot set

(ELD)

Då och då dyker det upp nya skivor som man inte väntat sig, och som gör en extra nyfiken. Det här är en sån skiva.

Tenorsaxofonisten Gilbert Holmström har återsamlat sin kvartett från 1967 och återskapat och uppdaterat den sisådär fyrtio år gamla musiken. Trombonisten Pider Åvall och trumslagaren Anders Söderling är med från originalet, medan basisten KjellJansson är ett nutida tillskott. Kvartetten var vid den tiden uppenbarligen inspirerad av den då aktuella ”nya vågen” inom jazzen – ett något diffust marknadsföringsbegrepp som inom sig dock rymde en hel del musik som än idag framstår som frisk och vital; fri och utmanande i attityden, men ändå med starka rötter i jazztraditionen.

Om man vill kan man förstås se den här skivan som en sentida dokumentation av en musik som borde ha uppmärksammats mer när det begav sig. Men se den hellre som en angelägen och rykande aktuell jazz-CD för vår tid. Eller kanske rent av som ett inlägg i debatten om den svenska jazzens framtid?

Första spåret på CD:n är tillägnat New York Contemporary Five, där bland annat Archie Shepp ingick. Och just sextiotalets Shepp, speciellt grupperna med trombonisten Roswell Rudd, var sannolikt en av gruppens viktiga inspirationskällor. Gilbert Holmström med sextett var för övrigt ”förband” åt Shepps kvartett vid en av dennes vildsinta och omdiskuterade konserter i Stockholm 1966.

Jämförelserna här ovan ska ses som ledtrådar och inte tolkas som att det handlar om efterhärmningar och osjälvständigt musicerande. Tvärtom handlar det i hög grad om gruppens egen musik, och alla i kvartetten spelar inspirerat och engagerat. Musiken är både nervig och vacker, och den är full av upptäckarglädje och fyndigt samspel. Gilbert Holmström är en intensiv och egensinnig tenorsaxofonist, som tyvärr alltför ofta glöms bort av oss utanför Göteborg. Pider Åvall spelar djärv och stundtals härligt bräkig trombon, möjlitvis inspirerad av just Roswell Rudd. Alla tio kompositionerna är skrivna av Gilbert Holmström. ”Tryck på alla knappar” fanns med redan på Holmströms LP ”Utan misstankar” (1966) för den som vill göra en jämförelse.

Jag tycker det här är en angelägen skiva, och jag skulle gärna höra mer av den här gruppen. Och jag skulle inte ha något emot att fler yngre musiker också lät sig inspireras. Gammalt och mossigt är det definitivt inte.

Roger Rudolfsson

Personkrets ll-V-l

Obsolete Music

(Imogena)

Obsolete Music innehåller åtta kompositioner i svitformat komponerade av pianisten Anders Persson. Musiken var en beställning från Föreningen Jazz i Göteborg och uruppfördes på jazzklubben Nefertiti 2006. Inspelningen gjordes av Sveriges Radio och mixningen svarade Åke Linton för.

Gruppen som Anders valde ut för ändamålet bestod av det flexibla rörblåsarparet Ove Ingemarsson och Johan Borgström. Ingemarsson spelar tenorsax och basklarinett, Borgström varierar sig med tenorsax, sopransax och basklarinett. Yasuhito Mori är basist och Magnus Gran är trumslagare. Moris bas utgör en stomme som lyfter musiken och Grans känsligt välanpassade spel är helt i Anders intention.

Ingemarssons och Borgströms spel ger musiken en personlig karaktär. Klangen mellan tenor-sopransax skapar en stilistiskt ljus atmosfär. Användandet av klarinett och basklarinett passar också in i palettens mjuka lyster. Men det kan hetta till, som i rörliga Obsolete Piece #8. Där är saxofonisterna på bettet vilket även gäller Anders spel. Mori gör ett mycket stämningsfullt solo i Obsolete Piece # 5. Anders läckra anslag är en förlängning av de vackert utformade melodierna. När han inte är solist kompletterar han med gracila inpass.

Överhuvudtaget är skivan en påminnelse om att det går att skapa bra musik utan att gamla konventioner måste tas till.

Göran Olson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzsång

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Anders Bergcrantz

About Time

(Stunt Records)

Anders Bergcrantz är en mycket självsäker trumpetare, faktiskt en av instrumentets skarpaste profiler sett även ur ett globalt perspektiv. Han förnekar sig aldrig, han är väl medveten om sin konstnärliga begåvning. Han drar sig inte heller för att spela macho när han är på det humöret. Det visar också skivkonvolutets fotomaterial som måste vara ett svårslaget svenskt rekord när det gäller antal foton på en skivas frontfigur. Så´n är han men detta till trots är han en trovärdig musiker. Koncentrationen inger respekt. Han har också valt utmanande medmusiker.

Här hörs trombonisten Vincent Nilsson, pianisten Jacob Karlzon, basisten Lasse Lundström samt trumslagaren Lennart Gruvstedt. Kompositionerna är Anders frånsett ett kollektivt nummer. Instrumentationen är intressant. Egentligen en ganska så ovanlig sättning där klangen trumpet – trombon är lockande. Inte alltför många har fastnat för den sättningen. I den smidige Vincent Nilson finns en partner som passar Anders. Vincent är en alldeles för sällan hörd solist för oss som bor norr om Skåne. Förmodligen har hans många år i danska radions storband begränsat möjligheten att nå fullt ut geografiskt sett. Hans renodlade tydliga fraser blandas med growl-effekter i Cochise och Solo/Ad Libitum.

Jacob Karlzon stärker sin position som en av landets mest hörvärda pianospelare. Han har en energiladdad attack med djärva linjer och han bidrar till att kompet känns mycket levande. Roligt är det att åter få höra Lasse Lundströms basspel, som ihop med Lennart Gruvstedts trummor ger kompet en utmärkt botten. Lennart, som mestadels hörs i storband, får här sträcka ut i en spänstigare omgivning där han visar flexibilitet.

Göran Olson

Diggat!

Här finns mer än
400 cd-recensioner
med DIG-betyg!

Senaste nyheterna

Svensk jazz (2008-2010)

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Kustbandet

Blue Rhythm Fantasy

(Sittel)

Festliga Kustbandet har vid det här laget hållit ihop i mer än fyra decennier och flera av medlemmarna har varit med redan på 60-talet. Bland dem kornettisten Ola Pålsson, trombonisten ”Jesse” Lindgren, tubaisten Bo Juhlin, banjoisten Hans Gustafsson, basisten Göran Lind och trummisen ”Cacka” Ekhe. Fast ”Cacka” spelade förstås kornett till en början, när han inte bröt ut i sång.

På nya Blue Rhythm Fantasy har, som vanligt, det musikaliska materialet till stor del hämtats ur Duke Ellingtons repertoar. Men här finns också, till exempel, en härlig version av Teddy Hills ”Blue Rhythm Fantasy” och Bix Beiderbeckes ”In a Mist”, ursprungligen skriven för solopiano men här exekverad av hela bandet och förnämligt arrangerad av altsaxofonisten Klas Lindkvist.

Kustbandet är unikt så till vida att man tillåter sig både spexa och ägna sig åt smärre vansinnigheter mellan varven utan att göra avkall på äkthet och stilkänsla. Bandets arrangörer, Klas Lindkvist och trumpetaren Bent Persson, är av högsta klass och solisterna är både många och goda. Så kolla in den här plattan!

Jan Olsson

Urban Elements

New Dimensions

(Connevtive Records)

Urban Elements är en modern jazzgrupp i up date-format. Inspelningen är gjord i Malmö. Trumpetare är Sebastian Jordan från Chile, Fredrik Kronkvist växlar mellan altsax, sopransax och flöjt. Martin Sjöstedt spelar här piano och rhodes. Han är ju mest känd som kontrabasist av klass. Bas spelar nu René Sandoval. Trumslagare är Felix Lecaros. Gruppens musik har skrivits av Kronkvist och Jordan.

Den kraftiga groove som musikerna skapar smittar omedelbart. Fredrik Kronkvist själv går i bräschen med en obeveklig pondus som få kraftigt stöd av det högeffektiva effektiva kompet. Frenesin, attacken och hans klara linjer får gång efter annan musiken att koka.

Sebastian Jordans trumpetspel är en positiv nyhet. Med en klar välbalanserad ton och ett idéflöde som attraherar drar han blickarna till sig. Han är bevandrad i hard-boptraditionen och lite längre fram i tiden. Honom vill jag höra mer av i likhet med hela gruppen. Martin Sjöstedts pianospel är en annan nyhet som lockar till uppföljning. Här får man nyckeln till hans förtjänster som basist. Skulle han koncentrera sig på pianospel vore han snart lika eftertraktad där som basist. Vilken begåvning!

Paret Sandoval och Lecaros är en mycket lyckad koppling som starkt bidrar till att skivan tillhör en av årets häftigaste tilldragelser. Hoppas innerligt att gruppen kommit för att stanna.

Göran Olson

Perolof Clifford Johansson

Just Idag

(Eget bolag. po@johansson.tc)

Det här är Umeå-saxofonisten Perolof Johanssons egen producerade skiva som också är ett grattis till honom själv på en förmodad sextioårsdag. Det är musik som passar på en svängig fest där musiker och gäster bjussar på sig själva och klackarna är på väg upp i taket. Perolof är en välkänd tenoristveteran i den nordligaste delen av landet med centrum i Umeå. Inte för inte kallas han för Norrlands Sonny Rollins. Han var medlem av Umeå Big Band och Lasse Lystedts Latin Jazz och andra grupper i björksta´n. Såväl dansinriktade som rena jazzkonstellationer.

Influenserna från Rollins märks tydligt men speciellt när musiken är latinfärgad. Då kan han också ryta till som Gato Barbieri eller varför inte som Hector Bingert. Hectors son elbasisten Daniel är den som sätter det rätta beatet när karibiska och sydamerikanska revir beträds. Percussionisten Mikael Emsing bidrar också till de stilistiskt rätta accenterna. I kompet finns också gitarristerna Ulph Johansson och Max Schultz. Pianospelet kommer från Kenneth Staag . Den sista utposten i sektionen är trumslagaren Roine Johansson.

Gruppens andre rörblåsare är PO:s förre elev Jonas Knutsson. Karin Hammar spelar trombon och Luicano Mosetti är trumpetare, han visar också sin klass som munspelare. Så ser den Umeå-Stockholmska gruppen ut. Skivan innehåller hela arton melodier och bland dem finns, Cheek To Cheek, The Jampfs Are Coming, Misty, i Kjell Krages text döpt till Just Idag som PO sjunger, Estaté, Zen Zen Zen av Richard Bona och Rollins-kompositonerna Binji, S:t Thomas och Tell Me You Love Me. En marginalanmärkning, antalet nummer kunde ha reducerats något för att få ett fastare koncentrat.

Göran Olson

Mathias Landaeus

Goes a Long Long Way

(Moserobie)

Idag är det en ström av svenska pianister som florerar på skivmarknaden. Listan kan göras lång. Den toppas av de internationella exporterna Bobo Stenson och Esbjörn Svensson. Men det är många mycket begåvade pianister som ligger i den bakomvarande klungan och väntar på ett break. Skåningen Mathias Landaeus är en av dem.

Det här är hans femte skiva, inspelad i Malmö. Men han har även spelat in i New York där han studerat. Vid de inhemska inspelningarna har saxofonisten Karl-Martin Almqvist, basisten Filip Augustsson, trumslagaren Sebastian Voegler och percussionisten Ola Bothzén varit med- de är med även nu.

Musiken har Mathias skrivit. Speciellt den utmanande Don´t Tell Your Friends fastnar i minnet. Karl-Martins sax ger melodin spets när den reser sig ur den kraftfulla monotoni som Mathias vänsterhand åstadkommer. Men oftast är musiken mer frigjord något som det lyhörda kompet garanterar för. Ett smakprov är agerandet under Mathias solo i Horn Rimmed Tune. Karl-Martins dubbleringar mellan tenorsax, klarinett och flöjter ger också positiva effekter. Mathias eget spel bidrar även till att ge musiken en självständig mycket hörvärd karaktär.

Göran Olson

Sansara Music Band

Plays the music
of Lars Färnlöf
(Mirrors)

Jag har många minnesbilder av kornettisten och kompositören Lars Färnlöf. Från hans första steg hemma i Västerås mot berömmelse hemma genom en seger i TV-Jazzen med pianisten Leif Erikssons kvartett. Glömmer aldrig hans medverkan i Staffan Abeleens dynamiska kvintett vars täta besök noga relaterades i Västmanlands Läns Tidning. Ibland kunde bandet även förgyllas av sångaren Rock-Boris Lindqvist och huldran Monica Zetterlund.

1965 flyttade Lars till Los Angeles för att studera komposition och arrangering. 1967 var han tillbaka och han ingick bland annat i Bernt Rosengrens storband. I mitten av sjuttiotalet startade han gruppen Sansara. Med var Staffan, gitarristen Jojje Wadenius, basisten Bronislaw Suchanek, trumslagaren Fredrik Norén samt percussionisten Willy Ekwe. Bandet gjorde 1977 sin första och enda skiva inspelad live på jazzklubb Fasching.

Idag trettio år senare kommer den här cd:n med Sansara. Lars dynamiska och stundtals romantiska melodier hörs i en upptagning från Sveriges Radio 1976. Musiken är hämtad från programmet Spelrum För Jazz som Inge Dahl producerade. Här är laguppställningen en annan. Lars, Bernt och Fredrik finns med, Abeleen ersätts av Bobo Stenson, gitarren är borta. Thomas Östergren spelar elbas och den fantastiska Sabu Martinez är percussionist. All musik är Lasses och kan betecknas som cross over där hans el-trumpet och en Fender Rhodes ger nya klanger men ändock med ett budskapstänkande i botten. Energin och ärligheten är fortfarande ett varumärke. Vill man söka Lars förebilder ligger Nat Adderley och Miles nära till hands. Nat när han rörde sig i budskapsandan. I harmoniska lägen var det Miles som anades speciellt när han använde sordin.

Intressant i den här återblicken är att musiken snarare blivit än ädlare med åren. Här är det frågan om klass och övertygelse som få av dagens grupper nuddar vid. Med från debutplattan är ouvertyren Boutique Sandhamn som på direkten visar gruppens höga klass och intentioner.

Det är inte enbart Sabu och Fredrik som ger skivan en häftig groove. Alla ligger på max. De solistiska utbrotten är många och sällsynt lyckade. Lasse och Bernt var ett häftigt par som skulle ha tålt en internationell lansering. En extra knorr ger den Fender Rhodes som Bobo elegant styr ut. I den vackra It´s All Over Now sveper den in de harmoniska blåsarna i en skir bädd. Melodin måste vara en av Lasses mest fulländade kompositioner i sin klara enkelhet. I den tretton minuter långa suggestiva Song Of Hesperia visar Bernt vilken tenormästare han är, majestätisk med inspirerande fraser. Här får också Fredriks trummor chansen att ta ett långt solo påhejad av Sabu.

Tredelade Birth Cry med sin latinkaraktär har i mitten en kort interlude där Bernts flöjt lutar sig mot ljusa pianobroderier. I den avslutande satsen gör Bobo en lysande en soloraid som får bandet att gå på knock. Lasses el-trumpet är glödhet och intensiv.

Sansara Music Band blev för mig en kommande nyårsraket som det verkligen sprakar om. Dessutom påminns man om att Lasses melodibok inte enbart består av Att Angöra En Brygga och Farfars Vals.

Göran Olson

Jesper Kviberg Social Club of Music

Say Yes to Love

(Artogrush Music)

Jesper Kviberg är sedan flera år en av våra allra bästa trummisar, som i Social Club of Music samlat ett gäng svenska elitmusiker. I ”Say Yes to Love” bjuder de på tidlös, snyggt arrangerad och okomplicerad jazzmusik, som bör tilltala de flesta.

Det roliga är att repertoaren är hemsnickrad i en anda som ibland för tankarna till såväl hejare som Horace Silver och Benny Golson till svenska hjältar på området som Lars Gullin, Gösta Theselius och Georg Riedel. Begåvade trallvänliga melodier i långa banor alltså, de flesta signerade Jesper Kviberg.

Utmärkta solister står i kö och bland de mest framträdande kan nämnas trumpetaren Johan Zetterlind, som låter som en ung Art Farmer i valsen ”Victors sång”, pianisten Carl Bagge, tenorsaxofonisien Kristian Harborg, trombonisten Dicken Hedrenius och barytonsaxofonisten Charlie Malmberg. Emellanåt bryter också altsaxofonisten Magnus Kjellstrand ut i sång, vilket han gör alldeles rätt i.
För mig är ”Say Yes to Love” en av 2007 års allra bästa, svenska jazzplattor.

Jan Olsson

Max Schultz

plays Coltrane

(Touché Music)

Laila och Charles Gavatin´s Foundation of Jazz har i många år varit en

flitig bidragsgivare till musiker bosatta i Sverige. Vid Swedish Jazz Celebration 2006 delade de ut 40 000 kronor till gitarristen Max Schultz. Laila och Charles driver också skivbolaget Touché Music, där deras stipendiater spelas in. Max är inget undantag och presenteras i en roll som John Coltrane-tolkare där han spelar tio melodier av giganten. Två egna kompositioner har han adderat, Song For John samt Ingun.

Bland Coltranes kompositioner märks Naima, Welcome, After The Rain och Cresent. Lite förvånande är det att Giant Steps och Impression saknas. Men melodivalet är ändå starkt så det förslår. Med andra ord är det de balladliknande kompositionerna och medium melodier som bearbetas. Max är verkligen lyckosam i de nummer som varligt lirkas fram. After The Rain är sagolikt skön i sin enkelhet. Samma med Mr Syms där de harmoniska löpningarna varvas med ackordföljder a´la Wes Montgomery. Det här är faktiskt en av de mest attraktiva gitarr-plattor som gjorts i landet. Och detta i den tuffa konkurrens som råder på hemmaplan.

Bobo Stenson är smakfullt tilldragen i Mr Syms och inte bara där. Det är svårt att beskriva hans förträffliga spel. Genom åren har jag i princip använt alla de positiva synonymer som står till buds. Det är bara så att på den nivå han befinner sig är det inte många pianister på den här sidan av Atlanten som kan tävla med honom. Minns hur han under sin skolgång i Västerås bland annat sög i sig det som kom ur fingrarna på Miles dåvarande pianist Wynton Kelly. Idag är det Bobo som inspirerar yngre kolleger.

Två tredjedelar av e.s.t. sekunderar Max, basisten Dan Berglund samt trumslagaren Magnus Öström. Ett samspelt par som vid det här laget är som ler och långhalm. Deras lyhördhet bidrar starkt till skivans vackra karaktär.

Göran Olson

Årets svenska jazzplatta!

Max Schultz plays Coltrane (Touché Music) är för mig faktiskt Årets svenska jazzplatta! Max, som i många år har spelat utsökt gitarr i massor av sammanhang, med Jocke Milder, Håkan Broström, Nisse Landgren och Tommy Körberg till exempel - för att inte tala om Herbie Hancock – har äntligen gjort ett album som gör honom full rättvisa.

I tio John Coltrane-kompositioner från åren kring 1960 och två egna opus visar han en mognad och briljans, som verkligen imponerar. Han tolkar Coltranes ofta oändligt vackra musik med all respekt, och han har valt idealiska medmusikanter: pianisten Bobo Stenson, basisten Dan Berglund och trumspelaren Magnus Öström. Liksom Bobo spelar de rakt igenom makalöst fint och är ett perfekt komplement till Schultz gitarr.

Vackrare och mer tidlös jazzmusik får man leta länge efter. Den som inte går i däck av Max och Bobos duoversion av After the Rain, skriven av Coltrane för en av hans allra mest minnesvärda plattor, Impressions, och det otroliga kvartettsamspelet i Spiral bör nog snarast söka läkare.

Jan Olsson

e.s.t

Live In Hamburg

(ACT)

Ambassadörer på högsta nivå för skandinaviskt jazz är e.s.t De är egentligen en kvartett om man räknar in gruppens skicklige ljudkille Åke Linton. Varför skulle inte han nämnas i sammanhanget? Han är faktiskt en del av historien om den ambitiöst arbetande gruppen som efter många års slit för Rakel fått ett internationellt genombrott.

Upplever man e.s.t. visuellt kan man också erbjudas en raffinerad ljussättning som logiskt följer musikens förlopp. Ögats upplevelser skall inte förringas. Live In Hamburg är en dubbel-cd med en rigorös speltid. Musiken blir aldrig tråkig eller stelnar. Även när de spelar strikt och stramt går de mot nya och ibland oväntade spår. Den samspelthet som de nått genom åren hindrar dem inte från att oförväget söka nya kurser och som här i en liveupptagning kommer deras öppna leklust till tals vilket får publiken att brista ut i orkanartade applåder.

Att det kan svänga till ordentligt bevisar de också även om musiken kan söka sig till meditativa uttryck som är nog så fängslande. Styrkan med e.s.t. är att pianisten Esbjörn Svensson, basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström har förmåga att bygga musik från noll till ett effektfullt klimax där öppenheten i improvisationerna öppnar vägar till urladdningar.

Att gå in i skivornas nummer separat är för mig inte relevant. e.s.t. skall betraktas som en helhetsbild. Djärvt dristar jag mig till att påstå att trion inte alltid vet hur ett tema löses upp i slutänden. Det oväntade är en ingrediens som bidrar till att e.s.t. aldrig blir förutsägbara.

Göran Olson
Läs även aktuell intervju med Esbjörn Svensson

Ludvig Berghe Trio

Vol. 3. An Unplayed Venue
(Moserobie)

Vol.4. 48 And Counting

(Moserobie)

En uppstickare inom den svenska pianojazzen är Ludvig Berghe. I botten göteborgare men numera stockholmare. Med sin trio har han i sommar varit husband på Gröna Lund i Stockholm. Då har trion emellanåt även ökats ut med gäster, såväl vokala som instrumentala solister. Men redan 2004 uppmärksammades han rejält då han vid Swedish Jazz Celebration utnämndes till årets nykomling. För övrigt ett mycket motiverat val.

Den trio som spelat in två cd, som har mycket korta speltider, består av basisten Lars Ekman och trumslagaren Daniel Fredriksson. Alla melodier och arrangemang kommer från Ludvig och han är helt klart dominant även om en det är trioskivor. En bra sådan dessutom där Ekman och Fredriksson inte bara assisterar. Det svänger i de snabbare numren som i 48 And Counting. Beträffande Fredriksson är hans vispkomp av mycket hög klass. Överhuvudtaget är han en av de mest begåvade som landet har at visa upp. Han är redan en musikernas favorit vilket befästes mer än väl också här.

Ludvig uttrycker sig distinkt och klart i skiftande känslolägen. Omedvetet eller inte upptäcks spår från Thelonious Monk, även Duke Ellington skymtar förbi. Det finns plats för romantik, humor och medryckande rytmiska utbrytningar. Den fina tekniken sätter inga pinnar i hjulet. Att jag hade mina dubier när det samtidigt kom två cd från Ludvig Berghe förnekas inte. Men kontentan blir att jag gärna tar emot mer av hans trio.

Göran Olson

Miles by Five

Ulf Adåker, Joakim Milder,
Bobo Stenson, Palle Danielsson.

Magnus Öström

(Touché Music)

Med Monk by Five och Mingus by Five har fyra femtedelar av den här gruppen tidigare spelat in musik som förknippas med Thelonious Monk och Charles Mingus, Nu är turen kommen till Miles Davis-regionen för trumpetaren Ulf Adåker, tenoristen Joakim Milder, pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson samt trumslagaren Magnus Öström. Magnus är ny i gänget och har ersatt Jonas Holgersson. Namnkunnigt så det förslår även sett ur internationellt perspektiv.

Skivan är en given kandidat när det svenska jazzåret avslutas och utmärkelser skall fördelas. Det finns potential i approachen till materialet. Allt görs övertygande och uttrycksfullt. Melodierna har också en föredömlig spellängd, längsta spåret är kring sju minuter och många av melodierna ligger kring dryga fyra minuter. Totala speltiden är något över sextio minuter.

Musiken ligger konstant på spets och musikerna spritter av vitalitet. Joakim Milder är på ett lysande spelhumör. Kraftfullt och frankt visas hans auktoritet. Men hans vanligtvis avvaktande spelstil blommar upp emellanåt, som i Fran Dance. Ulf har naturligtvis en air av Miles över sig – vore konstigt annars. Han har ett härligt flyt i sina sololinjer. Den klara tonen ger stringens i vackra Thisness som aldrig varit utgiven tidigare. Från Miles-plattan Bag´s Groove har hämtats Swing Spring där kompets vitaliserande spänst förlöser fruktsamma solon.

Intressant är det att höra Magnus Öströms agerande i en annan omgivning än med hemmaplatsen EST, han smälter verkligen in i den nya bilden och med Palles bas bildas ett mycket slagkraftigt team. Bobos prestationer är naturligtvis i den högre skalan vilket han skämt bort oss lyssnare med sedan åtskilliga år tillbaka. Kul är det att höra honom lira a´la bebop i Deception, en bearbetning av George Shearings Consception. Andra teman som tolkas är bland annat, Blue In Green, Budo, Miles Ahead , Florence Sur Les Champs-Elysées.

Göran Olson

Ulf Adåkers jazzrötter: Monk, Mingus, Miles!
Läs intervju där Ulf Adåker även presenterar sina Miles Davisfavoriter på skiva

Linus Lindblom

The lines

(HOOB)

Om man vecklar ut innerfodralet får man i sin hand en teckning av Anna Kolback. Med skivan följer dessutom en blyertspenna, så att man kan bättra på och utveckla teckningen om man har lust. Ett annorlunda grepp för att fånga uppmärksamhet i dagens mediebrus och digra skivutbud.

Musiken på skivan är dock inte på något sätt halvfärdig. Tvärtom handlar det om en överraskande lyckad skiva med fyra unga svenska jazzmusiker. Ledare är tenorsaxofonisten Linus Lindblom, som är född 1977 och kommer från Kilafors, men som bott i Stockholm i snart tio år. Han har lett sin egen kvartett sedan 2001, och detta är gruppens skivdebut. Lindblom har också skrivit alla nio låtarna på skivan, och det är överlag fyndiga och genomtänkta kompositioner, i några fall med nästan psalmliknande melodislingor.

Övriga medlemmar i gruppen är trumpetaren Nils Janson, basisten Nils Ölmedal och trumslagaren Jon Persson. Pianolösa kvartetter leder lätt tanken bakåt i tiden till exempelvis Ornette Colemans och Gerry Mulligans grupper, och utan ta liknelserna alltför bokstavligt finns det en hel del av andan från båda dessa gruppers musicerande här. Men allt på ett luftigt, dagsfärskt sätt; en modern ung jazz som inte sneglar åt populärmusiken utan är sig själv nog.

Båda blåsarna spelar personligt på ett eftertänksamt och lite återhållet sätt. Lindblom har en ljus ton i saxofonen som jag tyckte kändes lite tunn i början, men som växer efter varje lyssning. Nils Janson, som tidigare kunnat höras med bland annat Fredrik Norén, har mognat fint i sitt spel, och ska jag anknyta till de tidigare nämnda parallellerna så har han stänk av såväl Don Cherry som Art Farmer i sitt spel.

Nils Ölmedal, som många känner från The Stoner, spelar en distinkt och i positiv bemärkelse tung bas. Lyssna på hans hänförande vackra bassolo i stillsamma Low key. Jon Perssons trumspel gillar jag mycket, och det är ytterligare en av den här skivans stora behållningar.

Sammantaget är alltså The lines en mycket bra debutskiva med fyra unga musiker som det ska bli spännande att följa i fortsättningen. Jag hoppas många passar på att bekanta sig med dem.

Roger Rudolfsson

Red Mitchell,
Roger Kellaway, Jan Allan

Remembering Red

(Jam Records)

Om basisten Red Mitchell hade levt hade han i dagarna passerat de åttio. Mycket lägligt kommer den här dubbel-skivan, som spelades in på Jazz Club Fasching i januari 1991 av Sveriges Radio P2.

Red var en mästare i det lilla intima formatet. Med sådana medspelare som

pianisten Roger Kellaway och trumpetaren Jan Allan kan inte resultatet bli annat än en konstnärlig fullträff. Inför en begeistrad publik lirkar trion fram räcka av standardmelodier. Kellaway bidrar med skivans längsta spår Richard Across Forever. Reds penna har signerat That Was That som är en melodi som även Thelonious Monk kunde ha varit delaktig i. Där får Red exekvera sin festliga sångkonst. Jans trumpet gör där ett särdeles lyckat solo, samma sak i balladen Lover Man.

Reds nyckelord var kommunikation - det är det skivan handlar om. Med vidöppna öron uppstår kongeniala dialoger som har allt att önska melodiskt och harmoniskt. Den mörka trygga basen bildar en solid botten till Kellaways och Allans finstilta broderingar. Kellaway har stora ytor i ensamnumren I´ll Never Be The Same och Here´s That Rainy

Day . Så låter en stor pianist som bäst. Red kontrar med Mean To Me och God Bless The Child där det kvintstämda instrumentets hela register utnyttjas. Melodiskt med karakteristiska Red-glidningar och en härlig walking visas hans auktoritet.

Jan tar upp en av jazzens icke sönderspelade pärlor, Hoagy Carmichaels New Orleans. Kellaways vänsterhand bidrar med basgångar som ger trumpeten flykt. Jans personliga spel är för att ta till en klyscha en lisa för örat. Den vackra tonen och ett intrikat harmonimässigt spel har få efterföljare även femton år längre fram i tiden. A capella – partiet och trioleken i How Deep Is The Ocean är kongenialt. Extranumret C Jam Blues blir en yster grand final i all sin enkelhet där alla stretchar ut med eftertryck.

Göran Olson

Krantz

Siberia

(Amigo)

I pressmaterialet till denna CD är man själva osäkra på vilken slags musik det är. ”Är detta jazz? Blunda, följ filmen innanför dina ögonlock i stället…” En skiva som inte gör anspråk på att vara jazz alltså, men som ändå växt upp i dess närområde.

Gruppen Krantz har fått sitt namn efter gruppens frontfigur, gitarristen Richard Krantz. Han har också skrivit samtliga låtar på skivan, många är fina och några borde kunna återanvändas i andra sammanhang. Som gitarrist har han en glidande, countryinspirerad stil som för tankarna till Bill Frisell. Musiken är snäll och behaglig och då och då är associationerna till filmmusik kanske alltför träffande.

Det jag utifrån mitt perspektiv skulle önska mer av är improvisation och solon, möjligheter för musikerna att träda fram mer som individer. Jag tror att det skulle skapa mer nerv åt en musik som nu tenderar att bli lite väl spänningslös. De glimtar som finns, exempelvis några fina passager av Nils Bergs basklarinett, tycker jag lovar mer. Det borde kunna vara ett framkomligt sätt att utveckla den här musiken, men det är kanske inte alls den riktningen som gruppen vill ta.

Förutom de nämnda musikerna medverkar Martin Höper bas, Anders Olsson trummor och Gustaf Karlöf syntar.

Roger Rudolfsson

Boots Brown

(Slottet)

I början på 1960-talet skapade klarinettisten Jimmy Giuffre, i en trio med pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow, en egensinnig, fritt improviserad musik, lika radikal i sitt brott med konventionen som någonsin Ornette Coleman eller Cecil Taylor, men formulerad med små bokstäver, utan svettig explosivitet: en kyligt återhållen, rytmiskt stillastående modernism.

Musiken (lyssna på Free fall från 1962) ignorerades när den kom ut, men har sedermera fått flera efterföljare. Det går att dra en linje från Giuffre till den melankoliska impressionism som exploaterats till döds av ECM, men det går att också finna tydliga spår av hans asketiska estetik hos många av dagens avantgardister. Ken Vandermark, till exempel, hyllade för tre år sedan Free fall genom att spela in en skiva med samma titel och samma sättning (med Håvard Wiik på piano och Ingebrigt Håker-Flaten på bas - klart hörvärd).

Och här är Boots Brown, en relativt nybildad svensk kvartett med några av våra flitigaste improvisationsmusiker. Inledningsspåret "Knee-high" gör det omedelbart klart att vi befinner oss i efterdyningarna av Giuffres kammarjazz. De fyra instrumenten cirkulerar runt varandra i avspända abstraktioner: Mats Gustafssons (för en gångs skull) tillbakadragna saxofon, Magnus Broos knivskarpa trumpet, Johan Berthlings rörliga bas och David Stackenäs mångfacetterade gitarr. Ljudbilden är torr och saklig, och även om avsaknaden av trummor i någon mån innebär en brist på driv och framåtrörelse, är spelet koncentrerat och intelligent - och oväntat jazzigt i rytm och frasering.

Redan i andra spåret, "Teak industrial trailblazer", introduceras ett väsensfrämmande element: ett lågmält men påtagligt elektroniskt knarrande som förföljer improvisationen som en orolig eftertanke. Och när vi nått spår tre, "Gaucho vulcano", har vi definitivt lämnat den lite prydliga och välordnade Giuffre-jazzen för något modernare och mer svårfångat. Tomas Hallonstens gästspelande hammondorgel ligger som en gradvis alltmer spöklik drone: ett suggestionsrikt ljudlandskap där de andra instrumenten försiktigt flyter omkring, utan att stöta sig alltför mycket med varandra.

Detta gör att skivan följer en intressant utvecklingskurva, men i mina öron är detta också dess svagaste ögonblick, den punkt då musikerna förlorar fokus och improvisationen upplöses i enskilda effekter. Dessa kan förvisso vara nog så njutbara var för sig - att höra den ständigt uppslagsrike David Stackenäs spela gitarr, till exempel, är aldrig förspilld tid - men den kollektiva nerven saknas.

Dialektiken mellan rörelse och stillhet hanteras mer fruktbart på skivans längsta stycke, "Balck industrial greasy", som vissa stunder närmast reducerar sig själv till tystnad, dock utan att detaljrikedomen går förlorad: basen upprepar en envis ton och trumpeten hotar ständigt att bryta ut i melodi, alltmedan elektroniken surrar och gnisslar, saxofonens munstycke smackar och gitarrsträngarna rasslar.

Johan Lif

Stockholm Jazz Orchestra

Plays Stockholm Jazz Orchestra

(Dragon)

Stockholm Jazz Orchestra är ett storband med en kader av solister och ensemblespelet är föredömligt. Orkestern är känd för att med bra resultat spela arrangemang i den storbandvariant som utspelats på Village Vanguard i New York allt sedan Thad Jones–Mel Lewis Orchestra dagar. Arrangörer på dagens moderna storbandsscen, som Jim McNeely och Bob Mintzer har båda samarbetat med SJO. Här har de arrangerat fem av skivans åtta inslag. Resterande nummer har arrats av altsaxofonisten Magnus Blom, trumslagaren Jukkis Uotila samt orkesterns tidigare pianist Göran Strandberg. Kompositionerna har dock ritats av medlemmar i bandet vilket i viss mån täcker skivtiteln.

Solisterna tarvar verkligen uppmärksamhet. I saxofonsektionen hörs Johan Hörlén altsax, tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark. Trumpetsolister är Peter Asplund, Magnus Broo, Karl Olandersson och Gustavo Bergalli. Vilken sektion! Trombonsolister är Bertil Strandberg, Peter Dahlgren och Magnus Wiklund. I den effektiva rytmsektionen kommer solon från alla medlemmar. Det vill säga pianisten Daniel Tilling, gitarristen Ola Bengtsson, kontrabasisten Martin Sjöstedt samt dynamon från Helsingfors trumslagaren Jukkis Uotila. Vad som saknas solistiskt är ett inlägg från ledaren och trumpetaren Fredrik Norén som nu får dra det tunga lasset som leader.

En kommentar vill jag lägga in. Varför satsas det inte hårdare på att skaffa en egen profil med arrangemang från orkesterns medlemmar? Man var på väg när Göran Strandberg levererade arrangemang. Varför övergav man den tanken? Bandet är helt enkelt för bra för att vara ett coverband. Där har några andra svenska storband varit mer kreativa.

Göran Olson

Startsida med
jazznyheter

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

Staffan Öberg Oktett

(egen utgivning)

Barytonsaxofonisten Staffan Öbergs oktett med hemvist Umeå har spelats in på Studion i samma stad. Alla musikerna har civila yrken - jazzen är en hobbysyssla. De har Charles Mingus-musik som tema. Men de har även en dragning mot Dolphy, Monk och Coltrane.

Det är imponerande att ett gäng amatörer kommer så tätt in på Mingus domäner – en musik som sannerligen behöver uppföljare. Mingus dynamiska musik och nerv genomstrålar live-inspelningen. Materialet med Mingus-teman som Peggy´s Blue Skyligh, Reincarnation Of A Lovebird, Pinky, Orange Was The Color Of Her Dress och Better Get Hit In Your Soul speglar intentionen. Inlånen 245 av Eric Dolphy, John Coltranes Blue Train samt Staffans Wu Meng är alla idiomet nära.

Solistiskt finns det mycket att peka på. Där tar Lars-Göran Ulanders glödheta altsax solistpriset. I Wu Meng med sina bröliga partier spetsade med intensiva flageoletter är han magnifik men inte bara där. Effektivt påmanande är Sten Öbergs trumspel. Att den mannen aldrig hamnade i Stockholm på yngre da´r har jag alltid undrat över. Staffans barytonsax är mycket hörvärd i Pinky där pianisten Thomas Olsson också ger valuta. Det veka trumpet-leadet ger passande kulör.

Orange Was The Color Of Her Dress är en av Mingus mest fängslande kompositioner. Thomas Olssons arrangemang öppnar för tenorsaxofonisten Petri Kivimäki vars glidande varma sound påminner om George Adams. Bra betyg. Den eruptiva Better Get It In Your Soul avslutar konserten där en kollektiv kakofoni känns i märgen. Det skall Mingus musik göra. Lars-Görans altsax kämpar sig upp till ett klimax som berör. Kivimäkis tenor dras också med i yran. Sten Öbergs energirika trummor gör så en värdig avskedssalut på den välmotiverade visiten i Umeå.

Göran Olson

Per Tjernberg

Inside information

(Phono Suecia)

Slagverkaren Per Tjernberg, av många fortfarande mest förknippad med kultbandet Arkimedes Badkar, förknippar jag med musik som ofta haft en dragning åt världsmusikhållet mer än åt jazzen. Den här skivan, presenterad som ”musik för 21 musiker och mindre ensembler” är emellertid ett ambitiöst projekt med tydlig jazzkaraktär. Han har samlat omkring sig en formidabel laguppställning med fina jazzmusiker, och tre av styckena har arrangerats av Ulf Adåker. Per Tjernberg har själv skrivit alla låtarna och skivan är tillägnat minnet av altsaxofonisten Christer Boustedt (1939-1986).

Efter en inledning med stark Coltraneprägel, förmedlar resten av skivan i mitt tycke en utpräglad sjuttiotalskänsla. Fusionsjazzen finns hela tiden i botten, och förekomsten av elpiano i klangbilden förstärker intrycket. Trots slagverken, på några spår fyra stycken samtidigt, handlar det om i huvudsak rätt lugn och vacker musik. Två av styckena, båda fint arrangerade av Adåker, är längre verk på 17 respektive 14 minuter. Av övriga stycken visar ”Troutfishing in America” tydligt på Tjernbergs intresse för Terry Riley och andra minimalister, och i ”Gröndal” kan man känna doften av Pharoah Sanders luftiga gung. Ett av spåren är tillägnat Joni Mitchell.

Det finns många lysande partier och fina soloinpass på den här skivan. Ändå är det som den inte riktigt vill blomma ut ordentligt, utan stundtals ger ett lite tillknäppt intryck. Kanske är det själva fusionsformen som i sig ter sig en aning stel. Skivan växer efter flera genomlysningar, men på något sätt tycker jag man borde ha kunnat få ut ännu mer av alla dessa duktiga musiker.

En rolig sak med skivan är blandningen av musiker ur olika generationer. En bild av det får ni om jag nämner skivans solister: Tommy Koverhult, Bernt Rosengren, Bobo Stenson, Mats Öberg, Magnus Wiklund, Ulf Adåker, Christian Spering, Christer Bothén, David Wilczewski, Klas Jervfors, Magnus Lindgren, Mattias Ståhl och Per Tjernberg själv. Hoppas jag inte glömde någon.

Roger Rudolfsson

Kjell Jansson

Crossover

(Eld Records)

I tio år har göteborgs-basisten Kjell Janssons kvartett verkat. Till gruppens jubileum har han nu släppt Crossover. Bandet består av tenorsaxofonisten Gilbert Holmström, pianisten Tommy Kotter och de alternerande trumslagarna Göran Kroon och Rune Carlsson. Det är dessa som är skivans ryggrad. Till detta fogas så sångerskan Annika Skoglund och stråkmusiker plus en basklarinettist. Kompositionerna, arrangemangen och även text har Kjell svarat för. Men Göran Sonnevi har bidragit med två texter som Kjell gjort musiken till.

Ur jazzsynpunkt är skivan splittrad. Flera av melodierna har en annan inriktning där stämningen är introvert och dyster. Det gäller när sången och stråkarna står i fokus. Kunde inte Annikas starka fysiska resurser ha nyttjas lite djärvare? För en intressant pipa har hon verkligen. Varken dåligt spelat eller sjunget men helheten berör inte.

När kvartetten talar lättas stämningen, som när Gilbert Holmström och Tommy Kotter ger sig ut på utflykter. Kjells kraftfulla bas ligger långt fram i bilden och han är en driven solist. Kroons trumspel är effektivt och drivande. Parallell blir ett svalkande vattenhål när den svårmodiga stämningen tagit överhanden. Det här låter negativt men jag har svårt att bli fångad av skivans helhet.

Göran Olson

Maggi Olin/ Cennet Jönsson

Relay

(Kopasetic)

Det sjuder av kreativitet på det skånska jazzfältet och unga kooperativa skivbolaget Kopasetic ser till att kontinuiteten inte dalar. Pianisten Maggi Olin och rörblåsaren Cennet Jönsson är två av musikerna där som håller framåtskridandet vid liv. De har med högt slutbetyg skrivit skivans musik som spelas med en udda instrumentation.

Skivan kan med lätthet beskrivas som en av årets intressantaste svenska tilldragelser. Paret har också tagit det ovanliga greppet att gå in och arbeta i varandras verk. Båda är också lockande solister, något som för övrigt gäller alla medverkande. Rörblåsare är Cennet och Fredrik Ljungkvist. Kontrastrika trumpetare är Magnus Broo och Staffan Svensson. Valthornsspelare är Thomas Kjelldén. Cellist är Mats Rondin, bas spelar Mattias Welin och trumslagare är Peter Nilsson.

Arrangemangen och klangen utmanar utan direkta förlagor men det finns några undantag. Maggis Over The Bråu för tankarna till Charles Mingus suggestiva musik. Broos ettriga trumpet röjer mark i excentriska Founglal. En sval fläkt av Miles och Evans kommer in i Cool Klubbor där Staffan Svenssons trumpet för in reminiscenser. Han är en av dagens intressantaste inhemska solister. Monotonin i Cennets Shanghai Blue kreerar eggande spänning. Cellon sätter spets på vackra Precious Flower. Fredrik Ljungkvist är okonventionell klarinettsolist i Sus O Dus där Peter har ett lågmält trumsolo. I Maseso lockar cellisten Rondin och Cennets sopransax.

Allt som allt en grupp som förtjänar att observeras i vidare kretsar.

Göran Olson

Free Fall

The point in a line

(Smalltown superjazz)

När klarinettisten Jimmy Giuffre i början av sextiotalet ombildade sin trio ändrade musiken karaktär och inriktning, den blev friare och spontanare. Till viss del berodde det säkert på de unga modernister som han valt som medspelare, pianisten Paul Bley och basisten Steve Swallow. Inom loppet av några år gjorde trion några framsynta LP-skivor som ”Fusion” (1961), ”Thesis” (1961) och ”Free fall” (1962).

Den amerikansk-norska gruppen Free Fall har låtit sig inspireras av den trions musik, och dessutom tagit sitt namn från en av skivorna. Instrumentbesättningen är densamma: Ken Vandermark klarinett och basklarinett, Håvard Wiik piano och Ingebrigt Håker Flaten bas. Giuffretrions klang och attityd har varit utgångspunkten, men man har en egen infallsvinkel på musiken och spelar endast egna kompositioner.

Denna Free Falls senaste skiva är inspelad i Chicago i augusti 2006, och repertoaren är i huvudsak densamma som när jag hörde trion vid en fin akustisk konsert i Västerås i september 2007. Alla i trion har bidragit med kompositioner.

Musiken är mestadels stillsam och sökande, ofta mycket vacker och ibland nästan kylig. Stundtals leder tankarna till modern noterad kammarmusik. Kompositionerna är väl strukturerade, men ger ändå rikligt utrymme för musikerna att fabulera fritt. Och alla tre spelar mycket koncentrerat, med massor av väl utmejslade detaljer.

En mycket bra och annorlunda skiva, fint ljudupptagen. Det här är musik jag vill sjunka in i gång på gång.

Roger Rudolfsson

Lennart Åberg

& Norrbotten Big Band

Up north

(Caprice)

Ordet ”storbandsjazz” leder mångas tankar till swingeran och den tidens omåttligt populära dansband. Det är lite synd, för det kan medföra en låsning hos vänner av modernare jazz, som reflexmässigt vänder sig från den och därför lätt missar fin storbandsjazz som görs idag. För det görs helt klart fin musik för storband idag, och Norrbotten Big Band är utan tvekan ett av landets bästa.

Här handlar det om högklassig modern jazz, och skivan innehåller bland annat Bob Brookmeyers specialskrivna ”Suite for soprano saxophone and 16 players”. Brookmeyer är närmast legendarisk som ventilbasunist från 50- och 60-talen, inte minst för sina samarbeten med Gerry Mulligan, Clark Terry, Jimmy Giuffre och Stan Getz. Sedan många år är han också en skicklig, men kanske orättvist förbisedd, kompositör och arrangör. Den här sviten, som närmast kan kallas för en saxofonkonsert, består av fyra satser, och Brookmeyer leder själv orkestern.

Musiken är till stor del rätt stillsam och storbandet klingar snyggt som det ska. Det är dock solisterna som dominerar skivan, och då framför allt Lennart Åberg på sopran- och tenorsax. Åberg är ju sedan många är en av våra mest framstående saxofonister med en personlig stil, framvuxen ur Coltranetraditionen. Här får han rikligt med soloutrymme och han improviserar mycket varierat, både intensivt och innerligt, mot Brookmeyers skräddarsydda bakgrunder.

Lennart Åberg har också skrivit och arrangerat två spår, rubricerade som ”In the tradition”. Han skriver själv att traditionen i detta fall syftar på arrangörer som Billy Strayhorn, Duke Ellington, Ernie Wilkins, Gil Evans och McCoy Tyner. En särskild doft av Ellington får vi i ”NBBBlues”, där den inledande melodislingan för tankarna till dennes komposition ”Take the Coltrane”. Tim Hagans spelar fin trumpet i ”Straycats” och Nils Landgren visar vilken skön trombonist han är i ”NBBBlues”.

Skivan avslutas med fyra helt improviserade duetter mellan Åberg och pianisten Daniel Karlsson. Fria fantasier, ursprungligen tänkta som introduktioner till Brookmeyers svit, men som fick leva sitt eget liv. En oväntad avslutning på en bra storbandsplatta.

Roger Rudolfsson

Klassiska

skivomslag

DIG Jazz presenterar

jazzomslag man

minns eller missat!.
Se mer än 300

Klassiska skivomslag

Tolvan Big Band

Code Red

(Prophone)

Tolvan Big Band är en stark exponent av modern storbandsjazz. Man har konsekvent använt sig av bandets egna arrangörer och kompositörer vilket stärkt profilen. Med få undantag har man anlitat gästande skrivarkrafter. Här på Code Red är det bandledaren och altsaxofonisten Helge Albin, sopran–tenorsaxofonisten och basklarinettisten Cennet Jönsson och pianisten Jacob Karlzon som svarat för melodierna. Arrangemangen delar Helge och Cennet på. Anrättningen kryddas med fina solistinslag och ett mycket effektivt ensemblespel.

Skrivarna är också solister av rang men det finns fler russin i kakan. Trumpetaren Peter Asplund är grandios i Helges Code Red och i Cennets afrika-associerade Antelope Dance där tenoristen Inge Petersson gör ett ypperligt personligt solo. Störtskönt klingar trombonerna i Cats And Dogs. Här gör Vincent Nilssons plungerförsedda trombon en härlig uppvisning i en trombonvariant som idag alltför sällan utnyttjas inom storbandsjazzen. Inspirerar gör också Helges attackerande altsax. Orkesterbakgrunderna skall också hyllas.

Jacob Karlzon är skivans mest lanserade solist – han håller sedvanlig hög klass. I dagsläget är han en av landets njutbaraste pianister vilket inte säger litet i den konkurrensen. Bevis finns i Cod Red, The Other Day och Ups And Downs. I den sistnämnda låten får han stark support av Lennart Gruvstedts effektiva trumspel. Det smittar även av sig på Cennets sopransax. I Helges Going Bananas öppnar basisten Peter Albin övertygande solistparaden som följs upp av Fredrik Davidsson med framfusigt inspirerande trumpetspel. Vincent Nilsson och Ola Åkerman intar också arenan med en rolig trombonduell. Cennets basklarinett har huvudrollen i Helges tilldragande ballad Subconscius C. Skönt att höra en basklarinettist som inte använder instrumentet enbart som ett iögonfallande effektinstrument utan koncentrerar sig på att göra trovärdig musik istället. Trovärdighet karaktäriserar för övrigt hela produktionen.

Göran Olson

Groove Factor

Filthy McNasty

(Stunt)

Den här skivan är som klippt och skuren för en klubb-publik. Den groove som väller fram kommer från organisten Pierre Swärd, gitarristen Ulf Wakenius, altsaxofonisten Håkan Broström samt danske trumslagaren Jonas Johansen känns i hela kroppen. Melodierna har det rätta stuket i form av soul-funkingredienser som manar till medryckande rytmisk jazz när klockan närmar sig tolvslaget. Energin ligger på max hela tiden där Pierres baspedaler är en vital dynamo , attackerna i instrumentets högre register sänder tuffa signaler.

Vitaliteten är inte sämre hos de övriga. Ulfs snabba gitarr ligger sannerligen inte på latsidan. Han är de raka rörens man - i den här typen av jazz är han hart när oslagbar. Duellen med Håkan i Horace Silver-klassikern Blowin´ The Blues Away är svår att motstå. Avancerat ackordspel visar han i Stevie Wonders Too High vilket mer än väl motiverar att Oscar Petersons tycke för honom.

Håkans altsax är glödhet och påmanande. Intensiteten tål att jämföras med de namnkunniga saxblåsare som Jimmy Smith, Jack McDuff och McGriff omgav sig med då det begav sig. I Silvers hårdsvängande Filthy McNasty är han mästerlig. Pierre sjunger i flera nummer – jag fäster mig speciellt vid A Swordfish Diary som gruppen tillverkat. Där kan man uppleva ett medryckande sug där Johansens två-fyraspel och ärtiga trioler skapar en suggestiv mörkblå stämning. Mycket effektiv är han i Ulfs New York On My Mind .

Göran Olson

Anders Larson Quartet
Feat. Paizo String Quartet

:unborn

(Music Mecca)

En av de många svenska musiker som åkt över till Köpenhamn för att studera och sedan stannat är trombonisten Anders Larson. Jag hörde honom första gången live vid fjolårets Copenhagen Jazzfestival då hans grupp gästades av trumpetaren Anders Bergcrantz och blev omedelbart imponerad av hans spel. Hans kvartett består av pianisten och rhode-spelaren Kasper Villaume, basisten Daniel Franck och trumslagaren Karsten Bagge. Musiken är med undantag Anders egen och till sina arrangemangen har han kopplat Paizo String Quartet varmed trombonen får en smakfull inramning.

Anders har en varm ton som passar mot stråkarnas softa klang. Vackert och smidigt rör han sig över instrumentet vilket ger de långsamma numren en skir melankolisk pregnans. Men han kan även ryta till med koppsordin vilket han gör i Getting Around. Där bör hela kompets energiladdade spel från Bagges trummor till Villaumes flyhänta spel via Francks stabila bas honoreras. Villaume är imponerande skivan igenom, i honom har danskarna en begivenhet av hög klass att gotta sig åt. I Third Dilemma visar Anders growlspel och konsten att spela tvåstämt med sig själv. Lyriskt värmande är han i Spring Is Here lånad från Richard Rodgers där stråkarna ger trombonen på en mjuk kuliss.

Göran Olson

Andreas Gidlund Quartet

Press Play Please

(Imogena)

Saxofonisten Andreas Gidlunds Quartet har nu kommit fram till sin tredje cd efter föregångarna Mandraki Beach och The Happiest Man Alive. Gruppen har identitet utan några påtagliga förebilder. I den unga gruppen ingår klaviaturspelaren Fabian Kallerdahl, basisten Mattias Grönros och trumslagaren Lars ”Ladde” Källfelt. Gidlund och Kallerdahl svarar för det mesta i kompositionsväg men skivans sista spår är Duke Ellingtons egen favoritmelodi In A Sentimental Mood.

Gruppen har rytmisk känsla där bas och trummor ger en inspirerande groove. Källfelts lätta flexibla spel är en katalysator som sänder vibbar till medspelarna, Windy City är ett exempel. Rak och klar i uttrycket är tenorsaxen i den eftertänksamma Lovely Day. Så även i In A Sentimental Mood där Kallerdahls pianospel ger välformade accenter. I Busride spelar han vad jag vill kalla det myndig barytonsax där han med fördel håller sig till instrumentets låga register.

Konklusion, gruppen borde vara ett givet inslag hos landets jazzklubbar närmaste tiden.

Göran Olson

Alberto Pinton Quintet

Vita Pratica

(Moserobie)

Rörblåsaren och skrivaren Alberto Pinton arbetar okonventionellt och djärvt. Han är inte förutsägbar och insmickrande utan lockar fram fantasi och spontanitet i en mycket fritt hållen anda. Gruppens sammansättning stärker musikens identitet. Själv trakterar han barytonsax, klarinett, basklarinett samt flöjt. Mot detta ställs Mats Äleklints grovhuggna ibland burleska trombon och Mattias Ståhls stämningsfulla vibrafon och glockenspiel. Det mycket frigjorda kompet utgörs av Torbjörn Zetterberg kontrabas och slagverkaren Kjell Nordenson – han hörs även med marimba.

Alberto är en synnerligen anslående instrumentalist oavsett vilket instrument han använder. Han tänjer på instrumentens uttrycksmöjligheter och finner nya oprövade vägar som utmanar och sätter hans idérikedom på spets vilket gör musiken levande gripbar.

Även om jag helst lyssnar på fri jazz live, för mig kommer musiken närmare då, kan jag efter ett antal genomspelningar konstatera att musiken mer än väl kommer fullt ut till sin rätt också här. Förklaringen kanske ligger i att samtliga musiker visar ett personligt uttryck som i slutfasen blir till en enhet som borde locka lyssnare som vågar gå över jazzens hårt inrutade gränser.

Göran Olson

Birgit Lindberg / Anders Färdal Quartet

A Second Thought

(Konfonium Audio AB /CDA)

Det här är pianisten Birgit Lindbergs och gitarristen Anders Färdals andra cd. Först ut var man med My Dear Ones inspelad på samma etikett som här.

Birgit som är bosatt i Umeå kommer ursprungligen från Stockholm, där hon började sin musikerbana på sextiotalet innan hon flyttade norrut. Anders är stockholma

re. Han har utbildat sig i Boston där han tog lektioner av bland annat saxofonisten Jerry Bergonzi. Birgit och Anders har till inspelningen kallat in utmärkte basisten Fredrik Jonsson och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey, som följsamt ansluter till skivans svärmiska stämning.

I den mjuksvepande attityden är den lätt glidande gitarren behagfullt lutat mot Britts tankfulla back up. Solistisk är hennes frasering lite för ojämn när tempot stegras. Melodierna är övervägande skrivna av Britt och Anders med tillägg för evergreens som Little Girl Blue, A Beautiful Friendship, How About You, I´ll Follow My Secret Heart.

Göran Olson

Tingvall Trio

Skagerrak

(Skip)

Det blommar för svenska pianister just nu. I trioformatet hörs en mängd utövare där flera håller måttet i en internationell vågskål. EST, Bobo Stensons, Lars Janssons och Jan Lundgrens mannar är välkända och i environgerna lurar Jacob Karlzons trea.

En nykomling vars utvecklingsbana pekar uppåt är Martin Tingvall som med sin trio, en icke helsvensk sådan, gör en mycket övertygande förmodad skivdebut med en tyskinspelad skiva från 2005. Samtliga melodier har Martin skrivit. Hans medspelare är basisten Omar Rodriguez Calvo från Kuba och trumslagaren Jürgen Spiegel från Tyskland.

Martin lär ha Bobo som förebild men jag tycker faktiskt att gruppen har mer av EST över sig - kan kvitta, det är bra musik som pyser fram. Dynamik saknas inte, där har förre rock-trumslagaren Spiegel en central position. Rodriquez Calvos kraftfulla bas ger också inspirerande energi. Nu Djävlar är ett exempel i en produktion där musiken har ett vidsträckt uttryckssätt. Det finns accenter av jazz, rock, latin och folklore men improvisationen alltid kommer till tals.

Göran Olson

Urban Hansson

Flute Fascination

(GillboLaget Records)

Rörblåsaren Urban Hansson uppmärksammades när han ingick i gruppen Gimmicks flitigt turnérande internationella grupp. Ledstjärna var Sergio Mendez mjukböljande musik. Sedan kom Urban att i många sammanhang spela tillsammans med pianisten Berndt Egerbladh (bland annat i gruppen Emphasis on Jazz) och olika storband. Idag arbetar han mestadels i ett litet intimt format.

I den här exposén spelar Urban på duo med musiker från olika genrer. Jonny Johanssons niosträngade gitarr är partner i Winds Over Tannisby. Klassiske flöjtisten Jerker Halldén möter upp i All The Things You Are. En av jazzens tjatigaste melodier, All Of Me, får en renässans när flöjten blandas med Andreas Öbergs smakfulla gitarrsträngar. Med en mäktig bassaxofon tittar Jonas Kullhammar in i Body And Soul vilket ger den sirliga skivan en knuff i ryggen. Oberäknelige pianisten och harmonicaspelaren Mats Öberg går loss i All Blues.

Staffan Hallgrens flöjt ansluter snyggt och prydligt i Sweet And Lovely. Här uppstår en kontrapunktisk lek som behagar. Jazz a´la Slam Stewart blir det när basisten Lars Ekström med stråke lanseras i Urbans Monks Delight. Duke Ellingtons I Got It Bad får ett ovanligt snabbt uppförande. Här sätter Pierre Swärds B3:a en ordentligt groove. Smidigt vispspel demonstrerar Uffe Flink i Take The A- Train.

Den omväxlande flöjtmosaiken avrundas med Flute Fascination där en båtmotor, tydligen inspirerad och trimmad av Buddy Rich, betonar skivans originella upplägg.

Göran Olson

Nils Berg

Sailors fighting in the dancehall

(Caprice)

Det händer mycket spännande inom den yngre svenska jazzen just nu. Det är inte bara det att det kommer fram många musiker av hög klass, även med internationella mått mätt, utan det görs också en rad olika försök att hitta nya former att presentera musiken och nå en ny, yngre publik. Saxofonisten Nils Berg, kanske mest känd från gruppen The Stoner, är en av dem.

”Sailors fighting in the dancehall” är därför ett passande val för Caprices Jazz-i-Sverige-skiva 2007. Förutom Berg på saxofon, klarinett och flöjt medverkar Mathias Ståhl vibrafon, Leo Svensson cello, Josef Kallerdahl bas, Sebastian Voegler drummor och på två spår Ola Bothzén slagverk. En rad andra instrument trakteras också och dessutom syntar.

Nils Berg har komponerat och arrangerat de elva låtarna. Några av stycken skrevs till Dorte Olesens dansverk ”Måndag” och framfördes då av Bergs grupp. Det är också framför allt de finurliga kompositionerna och arrangemangen som ger den här musiken styrka och originalitet. Solistiskt fängslas jag mest av Mathias Ståhls vibrafon. Han är definitivt en musiker som är värd större uppmärksamhet.

Musiken är lätt, luftig och omväxlande. Det finns partier på den här skivan som jag tycker väldigt mycket om. Samtidigt kan den i mitt tycke ibland kännas lite kylig, distanserad och inte riktigt på allvar; lite dekorativ på samma sätt som viss teatermusik kan vara. Men låt inte dessa invändningar avskräcka er för att ta del av den här musiken. Det ska bli spännande att följa hur Nils Berg utvecklar sina intentioner i framtiden.

Roger Rudolfsson

Contemporary Swedish Jazz

(Caprice)

Det här är en promotionskiva, dubbel-cd, som ger en bra inblick i dagens svenska jazz. Inte mindre än tjugofem grupper presenteras i var sitt nummer. Fördelningen inkluderar mindre grupper av både det konventionella och det mer fritt arbetande slaget plus vokalnummer samt storband. Urvalet baseras på gruppernas tidigare inspelningar från olika bolag. Allt anpassat för att släppas på en internationell marknad.

I motsats till de flesta samlingsskivor som ges ut är den här skivan ovanligt välkomponerad med bra kontraster och skiftande stämningar. Självklart är några av landets musiker och grupper som redan rosats internationellt med. Dit räknas Bobo Stensons trio . De framför Gordon Jenkins Goodbye som Benny Goodmans storband sade god natt med vid sina dansspelningar. Gitarristen Ulf Wakenius lockar med Keith Jarretts My Song. Sedan kommer enbart svenska melodier frånsett att Norrbotten Big Band med Bob Brookmeyer som ledare presenterar amerikanens Suite For Soprano Saxophone . Stor solist är Lennart Åberg

E.S.T. Jan Lundgrens trio, Tolvan Big Band och Lars Janssons idag alltför sällan hörda trio är med. Gruppen är fortfarande en av landets substansrikaste. Sångerskorna Viktoria Tolstoy, Rigmor Gustafsson, Jeanette Lindström och Lina Nyberg formar förtroligt välljud. Betydligt friare rör sig Gush, och Fredrik Ljungkvist & Yun Kan 5. I Fabian Kallerdahls initiativrika Galore lyfter jag gärna fram gitarristen Per ”Flamman” Westling.

Men det finns mer som bör noteras i det stora collaget. Jacob Karlzon band med trumpetaren Peter Asplund och rörblåsaren Karl - Martin Almqvist, Magnus Lindgren Quartet, Peter Danemos Kapell, Jonas Knutsson Quartet, Oscar Schönnings Stoner, Nils Berg, Oddjob, Peter Asplund Quartet, Jonas Kullhammar Quartet, Magnus Broo Quartet, Joakim Milders grupp med Staffan Svensson trumpet och trombonisten Peter Dahlgren. Alla med stora förtjänster.

Efter den här omfångsrika manifestationen kan man frankt påstå att dagens svenska jazz internationellt hävdar sig mer än väl.
Göran Olson

Christer Karlberg

Listen To My Guitar

(Konfonium Audio/CDA)

Christer Karlberg är en särdeles skicklig strängaspelare som behärskar spel såväl i barockgenren som jazz. Med en lyrisk och smakfull touch varierar han sig med akustisk och elektrisk gitarr. Det akustiska spelet är en lisa för örat och väcker beundran.

Melodivalet är välavpassat till Christers lågmälda spelsätt. Idel välkända nummer hörs. I´m Old Fashioned, Line For Lyons, A Nightingale Sang In Berkely Square, Walking My Baby Back Home och Duke Ellingtons idag sällan hörda Sultry Serenade indikerar detta. Där kommer Christer ofrånkomligt in på Toots Thielemans version med vissling och unison gitarr. Tillbakalutat leks Neal Heftis Girl Talk fram i ett närmande som för tankarna till Joe Pass.

Diskreta och välsittande medspelare är basisten Pal Johnson och trumslagaren Morgan Ågren. Skivan som helhet är en välgörande motpol till de hektiska formula 1 – skivor som ofta dagens gitarrister lämnar efter sig. Christer borde lanseras mer i jazzgenren där han varit lite för tillbakadragen. Förhoppningsvis leder Listen To My Guitar till en ymnigare lansering i fortsättningen.

Göran Olson

"Listen to My Guitar” kom häromdagen nerrasande på redaktionsbordet som en glad överraskning. För den svarar en gammal Malmöbekany, den utomordentlige gitarristen Christer Karlberg, som förr i världen, när han fortfarande var skåning, bland annat ingick i Tollarparn Erikssons TV-kvartett.

Men så flyttade han upp till Stockholm för drygt ett kvart sekel sedan, där han har jobbat i massor av sammanhang, till exempel ofta med Monica Zetterlund, och där han tycks ha ungefär hur mycket som helst att göra. Inte bara som solist och ackompanjatör utan även som kompositör och arrangör.

”Listen to My Guitar” är en tvättäkta jazzplatta (han är ju även flitigt förekommande i vissammanhang och som klassisk gitarrist), på vilken Christer backas upp av basisten Pal Johnson och den fine trumslagaren Morgan Ågren. Musiken är svängig, rak och rättfram och repertoaren är plockad ur den evigt gröna amerikanska sångboken kryddad med lite Ellington, Mulligan och Parker. Festligt!

Jan Olsson

Se fler
recensioner:

Senaste nyheterna

Internationell jazz

Återutgivningar

KMH Jazz Orchestra

Örjan Fahlström
Live In Tallin
(KMH / CDA)

Den unga svenska jazzen har många utövare som företrädelsevis spelar i mindre grupper. Några unga storband av format står inte att upptäcka frånsett det spelskickliga KMH Jazz Orchestra som Örjan Fahlström drillar på Ackis ( Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. ) Det är ett mycket välklingande band där flera av skivans musiker kommer att närma sig den inhemska jazzens centrum om några år.

När orkestern spelade i Tallin förra året gjordes påpassligt en inspelning som bandet skall ha all heder av. Med drivet ensemblespel, det brukar vara så när Örjan leder ett band, och lovande solister är bandet en attraktion. Utmärkta arrangemang från topparrangörerna Thad Jones, Maria Schneider, Jimmy McNeely, Michael Abene, Magnus Lindgren och bandets ledare Örjan Fahlström ger också stabilitet. Mindre känd är Mats Hålling, segraren i 2006 års kompositionstävling Jazzverk. Njutbara solister i hansThe Bones är trombonisten Sven Berggren och pianisten Carl Flemsten.

Bland de solister som passerar revy måste jag lyfta fram sångerskan Maria Winther. Inlindad i Örjans välsittande arrangemang tolkar hon mycket personligt Don´t Go To Strangers där pianisten Carl Flemsten inleder med en stämningsfull introduktion. Flygelhornspelaren Svante Hallin bidrar också till den varsamma stämning som byggs upp. Maria har även den tuffa Jimi Hendrix-låten Stone Free och standardlåten End Of A Love Affair på sin lott. I Stone Free får kompet löpa linan ut dynamiskt. Jan Thander sopransax och gitarristen Ludwig Göransson river också ifrån sig kraftfullt. Mogna obligater serverar tenoristen Magnus Dölerud när Maria inleder End Of A Love Affair med ett a capella-parti. När tempot sätter sig visar hon sig även vara en utmärkt uptempo-sångerska. Magnus Lindgrens arrangemang, där saxsektionen och Dölerud också utmärker sig, är verkligen en topp på en skiva med stora förtjänster oavsett musikernas ålder.

Bandets samtliga medlemmar;

Örjan Fahlström cond, Jonas Thander as-lead fl, Gustav Rosén as, Magnus Dolerud ts, Kristian Brink ts, Jens Filipsson bs, Jacek Onuszkiewicz tp-lead flh, Thomas Nilsson tp flh, Svante Halldin tp, flh, Oscar Lindblom tp flh, Magnus Viklund tb-lead, Sven Berggren tb, Karl Frid tb, Erik Eriksson btb, Carl Flemsten p, Ludwig Göransson g, Stefan Stenberg b, Ola Hultgren dr, Maria Winther vo. Insp. Tallin i 11 april 2006.

Göran Olson

Eric Oscarsson

and the Perspectives
Free the Jazz
(Free the Jazz Discs/Ideal)

Första gången jag såg Eric Oscarsson framträda var det en lika omtumlande som uttröttande upplevelse. Jag såg en briljant ung pianist, tekniskt virtuos, med ett anslag som inte stod Cecil Taylor långt efter och med en järnhård vilja att fullt ut bemästra frijazzens säregna språk. Men jag såg också en omogen musiker, oförmögen att tygla sina utbrott, knappt kapabel att lyssna till sina medmusiker och med uppenbara problem att känna av när det var dags att sluta.

Med denna spelning i minnet var det med viss spänning jag förberedde mig inför mitt andra möte med Eric Oscarsson, denna gång i en duo tillsammans med slagverkaren Kjell Nordeson under Perspectives-festivalen i Västerås i mars i år. Farhågorna om inåtvänd långrandighet visade sig obefogade: musiken var lika intensiv som tidigare, men så mycket mer koncentrerad och kondenserad - så pass, att konserten knappt kändes färdig när Oscarsson plötsligt flög upp från pianostolen och rusade ut ur rummet.

Det finns en oberäknelig energi hos Eric Oscarsson, som hela tiden håller lyssnaren på spänn och som, i bästa fall, fungerar som en utmärkt språngbräda för improvisation.

Här, på sin första skiva och tillika det första släppet på Ideals underetikett "Free the Jazz Discs", är Eric Oscarsson varken egocentriskt överflödande eller onödigt korthuggen. Visst spelar han rastlöst, spattigt och mycket, men det finns också partier där han lyckas ligga lågt och släpper fram de övriga musikerna - saxofonisten Mats Gustafsson, basisten Johan Berthling och slagverkaren Raymond Strid.

Skivan, inspelad live i Västerås 2006, inleder Oscarsson med romantiska arpeggion som snabbt blir allt tätare och mörkare, understödda av Berthlings gnisslande bas (hans spel är lysande, skivan igenom) och Strids tassande cymbaler. Musiken blir gradvis alltmer laddad, och när Mats Gustafsson kommer in efter 12 minuter uppstår ren frijazz-extas: instrumenten tumlar om varandra, huller om buller, i en upphetsande tävlan om vem som kan låta mest.

Oscarsson har en förkärlek för snabba, ilskna tonföljder, som ibland tenderar till manér, men som han balanserar med ett mer lyriskt, ibland närmast tonalt uttryckssätt. Han är en av de mer originella unga jazzrösterna i Sverige idag, och en musiker som fortfarande har mycket kvar att säga.

Johan Lif

Andreas Petterson Quartet

Gershwin on Guitar

(EmArcy)

”Gershwin on Guitar” (EmArcy) och är, om jag har räknat rätt, gitarristen Andreas Petterssons åttonde cd i eget namn. Kanske är den också hans bästa hittills.

Tillsammans med pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trummisen Daniel Fredriksson tolkar Andreas ett dussin nummer komponerade av en av tjugond5e århundradets fyra största musikpersonligheter alla kategorier, George Gershwin (1898-1937). (De tre andra är Duke Ellington, Leonard Bernstein och Frank Sinatra, och hör sen!).

Trots sin korta levnad, han var endast 38 år när han rycktes bort, hann Gershwin skriva en otrolig mängd högkvalitativ musik. Den har framförts av en massa artister genom åren, inte minst jazzmusikanter, med blandat resultat. Speciellt har melodierna från operan Porgy and Bess misshandlats ganska ordentligt. Fast då tänker jag givetvis inte på Miles Davis-Gil Evans geniala album från 1958.

Vad som gör Andreas Petterssons Gershwin-tolkningar så hör- och havärda är att han har en uppenbar och högst klädsam respekt för de fina kompositionerna. Han framför dem visserligen på sitt eget sätt, men han gör det med osviklig smak. Arrangemangen är också både kul och intelligenta. Och så är ju Andreas en gudabenådad gitarrimprovisatör i samma division som Rune Gustafsson och Ulf Wakenius. Definitiv världsklass alltså. I Daniel Tilling har han en jämbördig polare att konversera med. Få pianister besitter större omdöme och elegans.

En inte alltför djärv gissning är väl att kombinationen Pettersson-Gershwin ger sig ut på turné framåt hösten. Så håll ögonen öppna.

Jan Olsson

Fredrik Ljungkvist

& Yun Kan 5:

Badaling

(Caprice)

Att Fredrik Ljungkvist är en mycket spännande och personlig saxofonist vet nog de flesta jazzlyssnare här i landet vid det här laget. Till hans många positiva egenskaper hör förmågan att stilmässigt stå på två ben – han behärskar såväl den fria formen som beboptraditionen. Hans uppmärksammade Jazz-i-Sverige-platta ”Yun Kan 12345” uppfattades av många som ett sätt att hitta en slags symbios mellan de två benen.

Tiden rinner iväg. När han nu på nytt, i maj 2006, samlar sitt band i skivstudion har det redan gått två och ett halvt år. Det är samma band som på ”Yun Kan 12345”, det vill säga förutom Fredrik Ljungkvist på tenorsax, klarinett och basklarinett Per-Åke Holmlander tuba, Klas Nevrin piano och zither, Mattias Welin bas och Jon Fält trummor.

Resultatet heter ”Badaling” och Fredrik Ljungkvist har skrivit samtliga kompositioner (i ett fall tillsammans med Klas Nevrin). Det är överlag originella kompositioner, men någon omedelbar vägledning av deras titlar får jag inte. Undantaget är ”Ray Battle”, som tillägnas trumslagaren Raymond Strid, och där spelar Jon Fält, åtminstone inledningsvis, på ett sätt som leder mina tankar till Strid, det vill säga mycket rasslande och klangligt färgläggande.

Den här musiken kräver förstås skärpt uppmärksamhet, och lämpar sig knappast för slölyssnande eller som bakgrundsmusik på grillfesten. Ingen behöver dock skygga för att det skulle handla om svår eller obegriplig musik. Musiken är innehållsrik och stundtals mycket vacker. Jämfört med första skivan känns stilen mer enhetlig och med färre tvära kast.

Alla musikerna spelar överlag mycket inspirerat. Per-Åke Holmlander är en musiker som jag tycker borde uppmärksammas mer, även om jag kanske tycker att hans solopartier här blir lite väl stillastående. Fredrik Ljungkvist själv spelar mycket initiativrikt, och inte minst hans spel på klarinett är en verklig njutning.

Ni som gillade ”Yun Kan 12345” kommer också att gilla den här. Ni andra kan ge den nya skivan en chans. Börja med att provlyssna på något av spåren ”Badaling” eller ”Altro?” om ni vill känna er för.

Roger Rudolfsson

Gustav Lundgren Quartet

Second Opinion
(Lundgren Music)

Gitarristen Gustav Lundgren är en av de många strängaspelare som slåss om en plats på den svenska gitarrens prispall. Det är lätt att konstatera att vårt land med jämna mellanrum bokstavligen spottar fram gitarrister av mycket hög nivå. Gustav platsar utan vidare in på medaljplats.

Jag hörde honom första gången som medlem i gruppen Hot Club de Suede - då var det mest spel i Django Reinhardt-stil som presterades. Idag, tjugosex fyllda har han också plockat åt sig ingredienser från modernare tongångar med en dragning mot bebop. Det märktes också när han spelade i saxofonistfyndet Fredrik Lindborgs skiva The General.

Reminiscenser från Lennie Tristano-skolan slår igenom i Here To Stay och Last Chance , som i likhet med skivans samtliga inslag är skrivna av Gustav. I Timothy and William får den melankoliska franska gitarrskolan en ypperlig exposé . Med då är också gitarristen Håkan Goodhe som välljudande sekundant . Stort utrymme får alt-och sopransaxofonisten Johan Hörlén. Han sprudlar av vitalitet och framåtanda allt på det högsta internationella planet. Hans sopran är magnifik i I Wan´t Forget, där är Jon Fält är trumslagare. Resten av trumspelet görs av Jussi Lehtonen från Finland som förser gruppen med en häftig back-up. Martin Höpers välvalda bastoner bidrar också till gruppens verkligt personliga sound.

Göran Olson

Ola Åkerman Quartet

All Together Now

(Calibrated)

Trombonisten Ola Åkerman har svarat för ett alldeles ypperligt kvartettalbum. Albumet heter ”All Together Now” (Calibrated). Varför vet jag inte riktigt, men något ska ju en platta heta. Huvudsaken är att det låter fint, och det gör det.

Ola spelar i en stil som smakar både Frank Rosolino, Jay Jay Johnson och Ray Anderson. Friskt, elegant, svängigt och lite vildvuxet och fräckt på en och samma gång alltså. Men först och främst låter det förstås Åkerman. Samtliga tio kompositioner utom en, Harry Warrens mer än 60 år gamla örhänge ”The More I See You”, har Ola som upphovsman och han har också försett låtarna med små festliga, opretentiösa arrangemang.

Men det är inte bara Ola själv som gör gott ifrån sig som solist på ”All Together Now”. Även danske pianisten Kasper Villaume glänser med elegant och mycket lyhört spel. Hans och Åkermans duoövningar i avslutande ”Old Times” är ett perfekt utropstecken.

Jan Olsson

Lasse Lindgrens Constellations

In The Mood For Standards
(Imogena)

Göteborgstrumpetaren Lasse Lindgren demonstrerar här kraftfullt spel a´la Maynard Ferguson men även den lyriska sidan med tre olika band. Big Constellation är hans storbandsvariant där arrangörerna Christer Olofsson, Daniel Nolgård, Leif Halldén och Johan Pykkö lyckats mycket väl med att förse Lasses fysiskt starka spel med en eggande inramning.

I exempelvis Nolgårds arrangemang av snabba It´s You Or No One där Lasse med balans presterar spel på toppnivå. Sak samma med Watermelon Man som Olofsson arrat. Med harmonsordin i klockstycket skapar Lasse ett mycket homogent solo i Nolgårds version av It Don´t Mean A Thing. I slutet av låten övergår han i trumpetkaskader som för tankarna till förebilden Ferguson. Andra hörvärda solister som släpps fram där är trombonisterna Marcus Ahlberg, Jacob Solleman och pianisten Tommy Kotter. Nature Boy i Pykkös arrangemang med flygelhornet i fronten tillför en lyrisk accent.I Halldéns festliga arrangemang av In The Mood visas frisläppt spelglädje. Arrangemanget, ofrivilligt eller inte, är en pendang till den variant som Jim McNeely skrev för Carnegie Hall Jazzband i New York. Bland solisterna baryton- saxofonisten Alberto Pinton och tenoristen Björn Cedergren.

Lasses andra grupp som lanseras är Hip Hop Constellation. Han har där arrangerat A Night In Tunisia. Peter Jansson svarar då för förnämligt elbas-spel. Ett annat nummer är Summertime som Mikael Råberg arrangerat. Med i den spänstiga konstellationen är tenoristen Björn Cedergren, gitarristen Johan Öijen, pianisten Daniel Nolgård samt trumslagarna Göran Kroon och David Sundby. Den funkiga versionen av Fred Astaire-hiten Puttin´ On The Ritz blir en häftig sak upplevelse med energi hämtad från Sundbys trumspel.

En avspänd tolkning görs av Body And Soul av den tredje laguppställningen Quartet Constellation. Där finns ett smakfullt solo av pianisten Tommy Kotter. Basist här, som genomgående är Peter Janson, David Sundby är trumslagare. Kvartetten kommer också till tals i Bluesette och All Of Me.
Göran Olson

Fredrik Kronkvist Quartet

Ignition
(Connectiv)

Altsaxofonisten Fredrik Kronkvist är en hårdsatsande musiker som med glöd kastar sig in i improviserade utbrott. Något som visas redan i öppningslåten/ Straight to The Point. Det görs i lag med danske pianisten Kasper Villaume, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Daniel Fredriksson. En välkomponerad rytmsektion där energin inte är någon bristvara.

Men de kan också anpassa sig till mer avslappade partier utan att vitaliteten avtar. Kasper är en kraftfull solist med en rad av lyckade insatser. Martins bas är som vanligt en klippa. Daniel visar med eftertryck att han är en av de främsta som kommit fram på instrumentet senare år. Fredriks fräna attack och energi är svår att stå emot. Han blir rent av lite majestätisk när han med auktoritet tar befälet. Självförtroendet står på topp. Visst kan man hitta likare bland femtiotalets heros. Men personligheten finns där - den räcker långt och hans kompositioner attraherar. Meditativt rör han sig i balladen Blackbird Mornings.

Villaume är här ett superbt komplement till den skira saxofonen. Oriental Colors med sina få ackordvarianter inbjuder till monotona effektiva basfigurer. Daniels trummor blir här ett episkt centrum som eggar den franka altsaxen. Fredrik är inte mindre företagsam i Cause And Effect där en kraftfull puls piskas fram.Stringent förvaltas Tokyo Blossom. Martins bas får här komma till tals i ett briljant solo. Ett medryckande inpass gör Villaume i Mind´s Eye där kompet är av högsta snitt – något som passar Fredrik när han kastar sig in i den snabba häxjakten. I A World Of Farewell får Daniels fria spel styckets dramatiska karaktär att gripa tag. Det gör hela skivan. Höga poäng väntar.

Göran Olson

Ewan Svensson Trio

featuring Antoine Hervé

Just live to tell the tale

(Spice of Life)

Västkustbaserade Ewan Svensson har nu i drygt 15 år, med jämna mellanrum, kommit med hörvärd gitarrjazz på skiva. Ur cd-hyllan kan jag i vilket fall plocka fram sex utgåvor, där den första spelades in 1990 med basisten Palle Danielsson och trumslagaren Magnus Gran.

Magnus Gran har sedan dess varit en trogen medspelare och han är förstås även med på Just live to tell te tale, där de övriga två är basisten Yoshito Mori och franske pianisten Antoine Hervé. Vilket innebär att det är exakt samma sättning som på utsökta Light & Shade, som kom för några år sedan och där förgylldes av sångerskan Linda Pettersson.

Men kvartetten klarar sig minsann bra även utan sångligt sällskap. Samspelt och med stor övertygelse tar man sig an de elva kompositionerna, där då Svensson sjäv står för sex stycken. Vilket känns helt motiverat eftersom han också är en högst personlig kompositör. vilket han även visade på Light & Shades. Lyssna exempelvis på vackra Eagle Eyes, där man alldeles speciellt kan njuta av samarbetet mellan Svensson och Hervé. Att de två trivs tillsammans framgår även av en kort, effektiv duoversion av Miles Davis Solar.

Personligen har jag mest behållning av de lyriska, klangfulla inslagen men att kvartetten även känner sig väl hemma i mera rymglada sammanhangen bevisas bland annat i inledande Back Again.

Vill man uppleva Ewan Svenssons mångskiftande gitarrspel utanför hans egna trio- och kvartettmiljöer kan man med fördel hålla ögon och öron öppna för trumslagaren Janne "Loffe" Carlsson & his Playmates, vars jazzbudskap är BOP!.

Gunnar Holmberg

Swedish Mingus Band

Sigmund Freud´s Mothers

(Breathing Machine)

Swedish Mingus Bands ”Sigmund Freud´s Mothers” (Breathing Machine) är en av de festligaste, svenska plattor jag hört på länge. Det anförs av saxofonisten Lars Gulliksson, som levde, verkade och studerade vid Musikhögskolan i Malmö under andra halvan av 90-talet. Numera är han dock verksam i huvudkommunen.

I Gullikssons Mingusband medverkar bland andra trumpetaren Karl Olandersson, saxofonisten Roland Keijser och den oerhört drivande trummisen Gilbert Matthews. Och det låter verkligen ”Mingus” om gruppen! Blues, gospel och ruffig bebop i en salig röra alltså, kryddad med blod, svett och tårar och massor av energi och svängglädje.

På repertoaren står åtta Mingus-original, välkända för alla fans och lika slitstarka som tidlösa. Det här bandet vore kul att höra live även utanför Stockholm. Som festivalattraktion borde det vara perfekt!

Jan Olsson

Claes Crona Trio

A Tribute To Putte Wickman

(Crown Jewels/CDA)

Jag fick en smärre chock när jag öppnade påsen med skivan. Här har påpassligt pianisten Claes Crona producerat en hyllningsskiva till sin spelkompis Putte Wickman som tyvärr gick bort förra året. Varför dra in perfektionisten Putte i ett aldrig tidigare skådat dåligt utformat grafiskt arbete i skivsammanhang . Det säger inte lite efter alla de klantiga utföranden som svenska jazzgrupper lämnat efter sig. Hur kan

professionella musiker inbilla sig att de också är kunniga formgivare och varför skall oftast det grafiska arbetet stanna inom den egna familjen?

Skivans förmodligen läsvärda text har placerats över en bild på Putte där den gula texten till stor del försvinner i en gul kulör vilket skapar en induktionseffekt som gör den omöjlig att tyda. Jag har försökt med glasögon i kombination med förstoringsglas att tillgodogöra mig innehållet. Även viktiga delar av baksidesinformationen är helt oläsbar med gul text på gråtonad triobild. Endast sidan med de enskilda musikerbilderna har gått fri från skadegörelse.

De negativa vibbarna till trots skall inte musiken belastas, men visst

känns det okänsligt att utsätta en gammal spelkompis för en sådan tafatt

behandling.

Väsentligt bättre är musiken – något annat var väl inte att vänta med spelare som basisterna Jörgen Smeby och Hans Backenroth samt trumslagaren Pétur ” Island ” Östlund. Allt snyggt spelat i middle of the road, trevligt skulle Putte ha sagt. Melodivalet är ett tvärsnitt ur den repertoar som Putte och Claes trio så flitigt lanserade under sinaturnéer. Här finns örhängen från evergreens-repertoaren I Loves You Porgy, I´ve Never Bee/n In Love Before, Secret Love, Thad Jones Three

And One, Cronas Waitng For Felix och Blues For Laila. Detta melodier som gick att dechiffrera med optiska hjälpmedel.

Göran Olson

Triometrik

Göran Klinghagen m fl.

(Imogena)

Göran Klinghagen har sedan slutet av 80-talet varit en av mina personliga favoritgitarrister. Hade under många år förmånen att regelbundet höra honom på musikstället Village i Västerås där han ingick i det namnstarka husbandet The Village. Där varje speltillfälle innebar en utmaning, bland annat för att bandet alltid konfronterades med en gästsolist. Och en som alltid tycktes trivas och som hela tiden tog för sig var Göran Klinghagen.

Ofta avlutades dessa kvällar med fullt ös med Göran i en av huvudrollerna. Men Triometrik (som väl också är trions namn?) bjuder mestadels på Görans mera lyriska och klangsköna sidor. Han svarar också för de flesta av kompositionerna, några tillsammans med sina medspelare. Titlarna markerar jazzrötterna för här finns såväl Sad Jazz som Happy Jazz. Men förstås också Emot Jazz! Gruppens enda "låtlån" är vackra, avslutande Turn Out the Stars, som är signerad Bill Evans. En stor inspirationskälla, kan man anta.

För 10 år sedan kom Göran ut med en annan Triometric-cd (Dragon). Men då stavades Triometric med c och att medspelarna var basisten Christian Spering och trumslagaren Leroy Lowe. Här är basisten Thomas Markusson och trumslagaren Terje Sundby, som kompletteras med gästande slagverkaren Ebba Westerberg.

Dessa fyra etablerar ett nära och hela tiden koncentrerat samspel. 12 kompositioner klarar man av under drygt 50 minuter vilket innebär att musiken, trots den genomgående lågmälda samtalstonen, känns väl varierad. Men nästa gång hoppas jag att Göran Klinghagen också tar fram lite mer av sina mera tuffa gitarrsidor.

Gunnar Holmberg

Jacob Norgren Big Band Splash

East Of The Artic Circle

(Wide Meadow Music)

Jacob Norgrens Big Band söker sig inte i motsats till många andra svenska storband till etablerade förlagor. Istället jobbar man med en personlig repertoar, visserligen inte fullt utvecklad men definitivt värd att fortsätta med. Spännande udda intentioner och ett variationsrikt sound väcker nyfikenhet.

Det är en ung orkester där flera av musikerna har passerat Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bandledaren och barytonsaxofonisten Jacob Norgren har komponerat flera

nummer och arrangerat hela skivan. Han svarar också för samplingarna. Inspirerad har han blivit av Arvo Pärts musik.

Musiken är våghalsigt djärv och stundtals mycket rolig trots skärande dissonantiska inslag. Det känns vederkvickande att höra ett band som törs kliva över den ombonade konventionella storbands-inhägnaden för att ge sig ut på mer osäker gungfly. I String blandas ektroniska och akustiska klanger. Här hörs den frispråkige trombonisten Mats Äleklint som brukar spela i Joakim Milders band. Men även flera trombonister står att upptäcka, som Fredrik Ruud och Magnus Wiklund. Bastrombonisten och tubaisten Klas Eriksson är en tillgång när musiken närmar sig Miles tubaband i Bell Blues. Lina Lövstrands vassa flöjtspel är ett annat glädjeämne. Insittare är bland annat Jonas Kullhammar och Karl Olandersson

Något så ovanligt i storbandssammanhang som en banjo, kommer in i Sailing Shoes. Den tillhör Greta Bondeson som tillsammans med systrarna Stella och Sunniva charmigt vädrar struparna i en behagande countrystil. Bluesiga I Can´t Stay Here har sångaren Marino Valle som shouter. Han lierar sig med systrarna i den New Orleans påverkade Kamoolanju. Solist där är också altsaxofonisten Herbert Nordlund.

Bandets intensitet och energi gör mig nyfiken på att få möta bandet live.

Göran Olson

Se övriga
skivrecensioner:

Senaste nyheterna

Internationell jazz

Återutgivningar

Fredrik Nordström

Vibb

(Moserobie)

Det unga framgångsrika bolaget Moserobie släpper nu sin femtionde skiva

- vilket är på rekordtid. Om man nu skall mäta ett bolags kvalité i form av kvantitet. Men i Moserobies fall kan man definitivt inte vara tveksam till den konstnärliga ambitionen.

Det här är en dubbelplatta med musik som komponerats och arrangerats av rörblåsaren Fredrik Nordström född i Sandviken men bosatt i Stockholm sedan åren på Ackis. På ett mycket fritt och okonventionellt sätt har han tagit grepp som få andra svenska skrivare vågat sig på tidigare.

Orkestern Fredrik komponerat för består av elva musiker med en mycket särpräglad instrumentation med tre rörblåsare som varierar sig med olika typer av klarinetter och saxofoner. Rörblåsare förutom Fredrik Nordström är en annan Fredrik med efternamnet Ljungkvist samt Alberto Pinton. Alberto är den som hanterar de låga stämmorna. Det görs som vanligt med en viss bravur. Två trumpetare Magnus Broo och Staffan Svensson samt trombonisten Mats Äleklint utgör brass-avdelningen. I det pianolösa kompet pendlar Mattias Ståhl mellan vibrafon, marimba och harpsichord. David Stackenäs och John Lindblom är färgsprakande gitarrister. Basen spelas av Filip Augustsson, trumslagare är Thomas Skrönan.

Ber om ursäkt om någon felstavning gör sig gällande enär konvolutets utformning inte är den lättaste att tillgodogöra sig. Skall inte en information vara lätt att tyda ? Jag är säkert inte ensam om att fått använda förstoringsglas för att läsa den förmodligen informativa texten. Så kryptiskt skall man nog inte agera om man vill nå ut med en som många uppfattar mycket smal produkt. Det är väl det enda negativa som kan sägas om den unika kreationen.

Visst är musiken brysk och påträngande många gånger men det finns också partier som i Haga Blues där glidande gitarrerna skapar en illustrativ stämning vilket blir en lugn motpol efter de tidigare kraftutbrotten. Jag lyfter inte fram någon speciell solist utan konstaterar att det är den odelade helheten som lämnar det största intrycket efter sig.

Göran Olson

Lennart Åberg

with Peter Erskine.

Special Guest Palle Mikkelborg
Free Spirit
(Bonnier Amigo)

Lennart Åberg kan den musik som trumpetaren Don Cherry kreerade. Cherry – andan förknippas ju inte med storbandsmusik men Lennart har gjort en lyckad konvertering till det större gruppformatet.

I egna kompositioner plus Cherry - sviten Tantra –Mali Doussn´Gouni - Desireless visas det med ackuratess. Lennarts skrivkonst blommar verkligen ut här. Det konventionella storbandstänkandet har lämnats därhän och ersatts med andra komponenter där ett genomtänkt spelschema förstärker skivans höga substans. Tenorsaxen som lyfts fram har en mogen auktoritet. Med bärig ton formar Lennart en profil som håller internationellt mått.

Mötet mellan Lennart och trumlagaren Peter Erskine inleds i den periodmässigt variationsrika Arthur. En melodi med finstilta detaljer men som tillåter tenorsaxen att gå i clinch med Peter. I Amarone med sina maniska upprepningar får trummorna eld på den kokande häxbrygden. Christian Sperings imposanta bas är likaså en katalysator. Bertil Strandbergs trombon och Mattias Ståhls marimba bidrar till den lockande koloriten.I bluesbestänkta Rain, som har ett stick, får Dave Wilczewskis tenorsax ett mycket hörvärt utrymme. Kashmir, som baseras på ett enda ackord, är en målerisk resa där Lennart varligt lägger ut kursen och basen gör små krusningar.

Palle Mikkelborgs stillsamma entré i den mångfasetterade Cherry – sviten ger ett själsligt klimax där hans trumpet för med sig ett ljust skimmer. En motpol nås när Alberto Pintons grova barytonsax bryter in och röjer. I svitens sista del är Palle åter den stora kreatören vid sidan av Lennarts tenorsax som varsamt tar initiativet i In Memoriam där han och pianisten Daniel Karlsson skapar en meditativ atmosfär. Förenas gör de också i det vackra slutnumret Folkvisa.

Göran Olson

Läs intervju med Lennart Åberg

Fredrik Lindborg

The General

(Imogena)

Stockholmssaxofonisten Fredrik Lindborg är född 1979. Kommunala musikskolan i Nacka och studier vid folkhögskolor i Skåne ledde fram till Musikhögskolan i Göteborg. Under göteborgstiden blev han också medlem av Bohuslän Big Band. I den Parker-influerade gruppen Marmaduke spelade han altsax vilket skördade beröm.

För tre år sedan vände han götet ryggen och flyttade tillbaka till Stockholm. Där kom han att höras med bland annat Hot Club du Suede. Att Fredrik har pluggat de gamla mästarna som Coleman Hawkins, Sonny Rollins och Dexter Gordon märks genom den stora mustiga tenortonen och den ypperliga rytmiken. Det känns uppfriskande att höra en ung kille som med en begynnande pondus närmar sig den svenska tenorklanen med äldre lirare typ Bernt Rosengren och Nisse Sandström. De har också tittat i backspegeln mer än en gång.

Fredriks melodier håller en hög nivå. Det är roliga melodier, om man nu kan säga så, som passar perfekt för honom och hans mannar att surfa på. Mannarna är den finsnickrande gitarristen Gustav Lundgren, basisten Kenji Rabson och trumslagaren Moussa Fadera. Gustav är verkligen en delikatess. Mest har jag hört honom i Django Reinhardt-inspirerade sammanhang men han kan, som här, även applicera ett modernare uttryck till sin mjukgående gitarr.
Göran Olson*

Fredrik Kronkvist 3

In the Raw

(Connective Records)

Altsaxofonspelande Malmösonen Fredrik Kronkvist har med ”In the Raw” åstadkommit ett minst sagt häftigt album. En helt blågul produktion där Fredrik omger sig med endast två kamrater, basisten Daniel Franck (Tomas brorsa) och en annan Daniel, med efternamnet Fredriksson, på trummor. Det är en oväntat väl sammansvetsad trio, där samspelet klaffar perfekt och där man bestämt sig för att trampa gasen i botten från början.

Tio nummer hinner man med, tre standards, tre opus av jazzkollegorna Eric Dolphy, Jeff ”Tain” Watts och Kenny Dorham och fyra skapelser signerade Kronkvist. Till en början går tankarna till Sonny Rollins legendariska, snart halvsekelgamla trioinspelningar från Village Vanguard. Sedan glider associationerna över till både Ornette Coleman och Eric Dolphy.

Men mest blir det ändå Fredrik Kronkvist, det vill säga en nästan manisk svänglusta och massor av energi, som ibland kan ta andan ur en oskyddad lyssnare. Men mitt i allt lyckas Fredrik bevara skärpan och en osedvanligt utvecklad känsla för form. Bland en massa godis vill jag framför allt framhålla originallåten ”Breezer” med lite bossafeeling i botten. Där kan man också för en kort stund andas ut vilket känns skönt.
Spring och köp plattan om du gillar kompromisslös, lustfylld, oblyg och personlig svensk jazzmusik av absolut ädlaste märke!

Jan Olsson

Nordic Connect

Flurry

(Artist Share)

Nordic Connect gjorde nyligen en turné i Sverige Man frapperades av gruppens homogena konstruktion med ett mycket strikt arrangerat material. Tvärtemot vad många andra tvåblåsar-grupper brukar lansera.

Melodipresentationerna var utarbetade av bandets skrivare, den kanadensiska trumpetaren och flygelhornisten Ingrid Jensen, hennes altsax och sopransaxspelande syster Christine samt pianisten Maggi Olin från Malmö. Tjejerna kompletteras av basisten Mattias Welin och trumslagaren Jon Wikan med rötter i Alaska. Internationellt så det förslår. Systrarna Jensen och Wigan är numera bosatta i New York. Faktum är att de som efternamnet anger har danska gener i sig. Där har jag

tidigare hört Ingrids hudnära trumpetspel i Maria Schneiders Orchestra. Då som här visas hennes starka profilering tydligt. Hennes långa linjer genomsyras av ett anslående harmoniskt tänkande och elegant rör hon sig över instrumentets hela register. Snabb i fingrarna är hon också när det är läge för detta.

Christine och Maggi är också profilstarka stämningsmusiker och sammanfogar stilfullt sina bidrag med melodiernas intentioner. Vackert och nordiskt svalt. Hela gruppen bildar ett välartikulerat koncentrat med pregnans och valörstark substans utan flirtande sidoblickar. Mattias viktiga basstämma och Wigans ibland ganska så markerade accenter bekräftar gruppens unit.

Göran Olson

Lars Lystedt Bands

Umeå Jazzcity Sweden

(Omea AB Fredagsvägen 11 90637 Umeå)

Ventilbasunisten Lars Lystedt var den som först naglade fast Umeå på jazzkartan. Dels genom att initiera den idag mest renodlade jazzfestivalen av alla i landet, Umeå Jazzfestival, där man utan tvivelaktiga sidoblickar kör sitt race inom improvisationsmusikens varianter.

Men även Lars egna grupper har sett till att Umeå uppmärksammats. Ett retrospektivt mix med hans olika konstellationer har nu hamnat på cd. Lars kvintett modell 1960 inleder collaget med en konsert i Warszawas kulturhus. Gruppen gör en snygg entré med snärtigt ensemblespel och utmärkta solon. Tenoristen Leif Hellman drar blickarna till sig tillsammans med trumslagaren Sten Öberg. När Umeå Big Band med två arrangemang av Slide Hampton och med gästsolisten Rune Gustafssons gitarr i fokus avrundar skivan finns det en annan trumslagare av klass med , Åke Burman. Inte många svenska storband hade en sådan trumslagare vid den här tiden.

Inslagen med Lars kvintett från en radiokonsert 1964 med pianisten Berndt Egerblads Krypto samt Charles Lloyds One for Joan har en annan karaktär- tuffare genom Lars- Göran Ulanders kraftfulla altsax.

Swingbandet som spelades in i Finland 1993 lockar med en avslappad krogstämning där skönspelet läggs åt sidan – här gäller raka rör vilket hörbarligen får publiken att trivas .Mest jazzbehållning kommer från Andreas Petterssons gitarr som går på högvarv. Slutfacit, skivan i sin helhet är ett motiverat återhörande även om de bandupptagningar som använts vid överföringen till cd ej håller rätt hastighet hela tiden.
Göran Olson

Jazz Experience

Jazz Indeed

(Zentens)

Gruppen Jazz Experience gör här sin första platta - en övertygande sådan med påtaglig övertygelse och värme. Trumpet & flygelhorn spelar Stig ”Stickan ” Söderqvist. Bernt Rosengren är tenorsaxofonist - flöjt spelar han i Solitude. Kompet utgörs av pianisten Jonas Koch basist är Olle Steinholtz och Calle Rasmusson spelar trummor. Sångnumren kommer från Clarisse Muvemba.

”Stickan” har bidragit med flera kompositioner och arrangemang men Bernt och Jonas har även ett finger med.Det här är mitt första möte med Clarissa men ryktesvägen har jag hört positiva omdömen om hennes sång. Ställer mig också i hyllningskören efter att hört Afro Blue, For All We Know, Solitude och Georgia. Stråkarna i Solitude klingar vackert i Ann-Sofi Söderqvists arrangemang. Samma med For All We Know som Bernt ritat.

Roligt är det att åter höra ” Stickan ”. Han är en genuin jazzmusiker och jazztänkare som bland annat ingick i legendariska Jazz Club ´57 tillsammans med Bernt Rosengren. Med fin nerv och känsla bidrar han med eller utan harmonsordin till skivans förtroliga stämning. När pulsen stegras i Funk Off är han glänsande.Bernts tenorspel är solitt - genuint förankrat i jazzens ädlaste jordlager. Därifrån gör han utan omsvep klara rundor med potens. I sin egen I´m Lost är det svårt att motstå frenesin i de logiskt uppbyggda fraserna.

Olle Steinholtz och Calle Rasmusson skall även prisas för bra back – up. Jonas Kochs pianospel ger också kittlande vibbar. I ensemblepartierna är han lyhörd och följsam. Ljudteknikern Göran Stegborn skall också nämnas för sin insats.
Göran Olson
* Tills vidare distribueras Jazz Experience cd genom zentens@tele2.se

Monday Night Big Band

Soft Lights & Sweet Music

(Music Mecca)

Soft Lights & Sweet Music är resultatet av det samarbete med den amerikanske pianisten, arrangören och kompositören Michael Abene, som Monday Night Big Bands grundare Jörgen Nilsson inledde bara något år innan han, alldeles för tidigt, gick bort sommaren 2002.

Den som eventuellt trodde att MNBB ”bara” behärskar musik av Jörgens gamle arbetsgivare och mentor Thad Jones torde i och med den nya plattan få en ordentlig tankeställare. Albumet är nämligen alldeles ypperligt och visar nya och ytterst tilltalande sidor hos bandet. Uppenbarligen trivs medlemmarna utmärkt med Abenes festliga, utmanande och ofta överraskande arrangemang. Man trodde sig ha hört nästan alla tänkbara varianter på de fem standards som finns med på plattan förutom två original, ett av Abene och ett av Jörgen Nilsson. Men hej vad man bedrog sig. Mike har möblerat om ordentligt och skapat helt nya varianter på slitna harmonier. Ibland får man leta ordentligt innan man hittar ”orignalmelodin”. Mina personiga favoriter på ”Soft Lights & Sweet Music” är titellåten, signerad Irving Berlin, Leonard Bernsteins otroligt vackra ”Lucky to Be Me” och Jörgens ”Walkin´ Her Home”, som vi första gången hörde på hans egen cd ”Sweet Sound”.

Ensemblespelet i bandet är genomgående tätt och friskt med god balans i och mellan sektionerna. Kompet, alltså Jan Lundgren, Jan Karlsson och Rasmus Kihlberg, ser till att det kokar ordentligt när så erfordras och solisterna är utmärkta. Alldeles speciellt lyser Jan Lundgren, tenorsaxofonisten Claus Waidtlöw och trumpetaren Mårten Lundgren.

Monday Night Big Band är fortfarande, 18 år efter starten, ett av vårt lands allra bästa storband! Soft Lights & Sweet Music är ett övertygande bevis på det!

Jan Olsson

Egil Johansen Quartet

featuring Scott Hamilton

Stockhom 1986

(Gemini)

”Stockholm 1986” bertyder naturligtvis att den här skivan är inspelad för 20 år sedan. Närmare bestämt på jazzpuben Stampen i huvudkommunen. På estraden huserar trummisen Egil Johansens tillfälligt sammansatta kvartett med Scott Hamilton på tenorsax, Knud Jörgensen vid pianot och Sture Nordin vid basen. Och det slår mig, när jag lyssnar, att Egil egentligen var norrman, Knud dansk och Scott givetvis amerikan. Så det var faktiskt bara Sture, ”riksbasisten” som vi brukade kalla honom, som var helsvensk. Tyvärr kom jag också på att hela trion bakom Hamilton är borta idag. Knud dog 1992, 64 gammal, Egil gick ur tiden sex år senare, även han 64, och Sture Nordin spelade sin sista ton för sex år sedan. Han blev 67.

På ”Stockholm 1986” lever i alla fall samtliga i allra högsta grad. Tillsammans bjuder de sin, av bifallet att döma, minst sagt entusiastiska publik på en informell och skön svängorgie bestående av åtta välvalda standards. Bland dem en ”Indiana” som det nästan bokstavligen ryker om och en ”Sultry Serenade” som nästan får en att tappa andan.

Men balladerna är ändå bäst. I dem är Scott på sitt bästa Ben Webster-humör och musicerar fullkomligt magnifikt. Burton Lanes alltför sällan spelade ”Too Late Now”, till exempel, blir i Hamiltons version ett smärre mästerverk. Knud Jörgensens personliga pianospel i ”Don´t Get Around Much Anymore” och ”How Long Has This Been Going On” är också något man inte glömmer i första taget. En härlig påminnelse om en stor musikant!

Jan Olsson

Cakewalk

In The Spirit Of Oscar
(Spice Of Life)

Utan skyddsräcken och med raka rör kastar sig Kjell Öhman piano, Ulf Wakenius gitarr, Hans Backenroth bas och trumslagaren Joakim ”Jocke” Ekberg in i en svängig hyllning till pianisten Oscar Peterson. Samtliga är formgjutna för Oscars typ av jazz och intensiteten i studion känns mycket levande. Att skivan spelades in på en dag tyder på en härlig attityd.

Oscar har fyra egna melodier med, Cakewalk, Backyard Blues Dancing Feet samt den lyriskt vackra When Summer Comes. Från evergreen - perenner har man plockat Jimmy Van Heusens Here´s That Rainy Day och Oscar Levants Blame It On My Youth. Tillkommer gör Love You Madly av Ellington, Milt Jacksons Reunion Blues, Ray Browns Lined With A Groove och Goodmans Soft Winds.

Kjell Öhman tar ut svängarna rejält. Med en flödande fantasi och driven teknik gör han häpnadsväckande turer. Hans kloka back - up är också kittet i anrättningen. I Dancing Feet finns ett av hans många guld värda solon. I temaspelet med Ulf ges det faktiskt assosiationer till Nat King Cole.

Ulf är inte utan orsak rätt man att förvalta Oscars pund. Skall inte tjata om hans samarbeten med drakarna Oscar, Niels – Henning Örsted Pedersen och Ray Brown. Här kramar han ur strängarna på ett schvungfullt sätt som inte har många motstycken i stilen. Visst är han snabbfotad men det finns ett innehåll också - det räcker långt. Den känsliga sidan visas i When Summer Comes där hans slingor når hjärttrakten Hans Backenroth gör en höjdarinsats med schvungfulla drivande basgångar. Solistiskt är han också framgångsrik. Soft Wind är ett exempel. Jocke Ekbergs trumspel är också en värdefull komponent i sammanhanget som inte får förbigås. Den här sorten av jazz sitter som en smäck på honom.

Göran Olson

Torben Waldorff Quartet

Brilliance

(artistShare)

I ”Brilliance” bjuder Malmögitarristen (om köpenhamnarna ursäktar) Torben Waldorff på skön, avspänd kammarjazz. Musiken är inspelad live på 55 Bar i New York och Torbens medspelare är tenorsaxofonisten Donny McCaslin, basisten Matt Clohesy och trumslagaren Jon Wikan.

Fem utmärkta kompositioner, varv fyra av Waldorff, stod på programmet. Speciellt balladerna är något alldeles extra med eftertänksamt, personligt spel av Torben, ibland med en liten smak av kameleonten Bill Frisell och någon gång av ädelmusikanten Jim Hall. Men allra mest låter det Waldorff.

I den mycket samspelta kvartetten lyser också Donny McCaslin. Hans melodiska, strängt logiskt uppbyggda fraser, härliga temperament och sköna ton är något alldeles extra. Om jag inte tar alldeles fel kommer vi att få höra mycket av denne McCaslin framöver. Så lägg namnet på minnet.

Jan Olsson

Håkan Broström

New Places

Compositions by Håkan Broström
( Phono Suecia / CDA )

Alt- och sopransaxofonisten Håkan Broström har debuterat som storbandsledare på skiva med alltigenom egna kompositioner och arrangemang. Håkan är väl förtrogen med storbandsmusik, han är bland annat en viktig kugge i Norrbotten Big Band. Med ett högt slutbetyg blottas nu hans personliga skrivande.

Öppningsnumret Possibilities indikerar kursen mot en modern storbandsmusik. Dynamiske trumslagaren Bengt Stark ger Håkans altsax och Jacob Karlzons pianospel ett kännbart flyt. Avspänd är alten i Growing Up där också Palle Danielssons tätsmygande bastoner biter sig fast. Solist i Storytellers Waltz är tenoristen Karl-Martin Almqvist. Vresigt och aggressivt bryter han sig in Håkans alster där ett välspelat brassparti observeras.

Med en absolut renhet hörs Håkans sopransax i New Places där Jacobs piano även ger mersmak. I To Cornelis, Drifting Apart och vackra Suspended Moon fortsätter den raka sopranen. Suspended Moon är försedd med vackra stråkklanger som ger en kontrast till skivans storbandsklanger. Palles sublima bas, Bertil Strandbergs mjuka trombon och Robert Nordmarks myndiga tenorsax träder också fram i To Cornelis. Attraktiv är trombonisten Peter Dahlgren i Love Her - samma med Johan Hörléns gäckande altsax. Starry Night inleds med Alberto Pintons bäriga basklarinett och den mjuka karaktären förstärks sedan av stråkar och marimba. Jacobs piano skapar även stämning vilken stegras när Håkans sopransax blir yster i Don´t Lose That Smile. I Three Years Old Cowboy är den rentav ståtlig. Med bett presenteras sig också trumpetaren Peter Asplund.

Exkursionen i Håkans skrivkonst mynnar ut i lågmälda Chinese Dinner där han återgår till altsaxen med stråkar och marimba som matchande bakgrundsmatta.

Göran Olson

e.s.t. Esbjörn Svensson Trio

Tuesday Wonderland
(ACT / Bonnier Amigo)

Det är inte svårt att förstå att e.s.t. ( Esbjörns Svenssons trio) är ett hett namn på den internationella musikscenen. De har skapat en egen profil där man i och för sig med förstoringsglas kan skönja konturer av enstaka förlagor. Trion håller sig som tidigare inte enbart till jazzens fålla utan har också öppningar till angränsande musikformer där improvisationen kan appliceras.

Varumärket att leka och lirka fram bra musik har de sannerligen lyckats väl med. Att Esbjörn ibland preparerar flygelns strängar påverkar inte musikens kvalité - det finns en tanke i tillvägagångssättet. Har man dessutom tillgång till ljudteknikern Åke Linton skapas en perfekt återgivning av gruppens intentioner. Åke är i högsta grad en i gruppen vilket man inte får bortse från. Naturligtvis gäller det också spelarna basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström. I en totalbild av e.s.t. ingår fyra röster som bör beaktas där var och en har ett mandat för att använda dagens valvokabulär.

Musiken varieras med olika uttryck och vändningar. Malande bastoner och piskande trummor i Tuesday Wonderland alstrar eruptiva utbrott. Behagligt tillbakalutad och skön är Where We Used To Live där Esbjörns vackra anslag kan få vilken pianoälskare som helst att slicka sig kring munnen. I Dolores In A Shoestand ligger Dans bas i fronten unisont med pianot i melodipresentationen. Snillrikt är det efterföljande solot. Men, e.s.t. är först och främst ett team som lämnar från sig en anslående helhetsbild.

Göran Olson

Sister Maj´s Blouse

In Concert
Plays The Music Of Börje Fredriksson
(Mirrors)

Tenorsaxofonisten Börje Fredriksson [1937 - 1968] var en betydelsefull komponent i det unga svenska jazzlivet på sextiotalet. Jag hörde honom live flera gånger när han gästade Västerås´ då sjudande jazzliv med Lars Färnlöf i spetsen. Han var en särling som frankt gick egna vägar. Något som man i efterhand önskat att flera begåvade saxofonister skulle ha gjort istället för att ensidigt använda sig av amerikanska förebilders språk. Börjes kompositioner hade substans och all musik på In Concert är skriven av honom. I likhet med Lars Gullin, Lars Färnlöf och Jan Johansson höll han en personligt profil.

Sister Maj´s Blouse består av tenoristen Joakim Milder, pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Fredrik Norén. Alla utom Joakim har spelat med Börje så det finns en känslig närhet till musiken. Joakim passar väl för Börjes toner. Gruppen är komplex och kan kommunicera. Materialet tas omhand med inlevelse och skaparlusta.

Bättre kan inte Börje Fredrikssons musik, som ändock är omkring fyrtio år gammal, återvinnas och föras vidare. Det märks redan i Börje´s Blues som inleder konserten från Jazzklubb Fasching i Stockholm. I Vasalöparna, jag förmodar att Vasaloppet fanns i bakhuvudet när den skrevs, vrider och bänder sig musiken fram och tillbaka med Fredriks monotona trummor som dynamo. En kontrast är den vackra Min Heliga . Palle gör där ett stämningsfullt solo som ramas in av Bobos välapplicerade bakgrundstoner. Bobo följer sedan upp med ett intagande solo.

Detta brottstycken från en platta där svensk jazz öppet visar känslor.

Göran Olson

Sliding Hammers

A Beautiful Friendship

Honoring Jay & Kai

(Prophone)

Systrarna Karin Hammar och Mimmi Pettersson Hammar vill komma förebilderna J.J. Johnsons & Kai Windings tromboner nära. Deras grupp Sliding Hammers uttrycker sig därför med de amerikanska kollegernas stämföring och koncept som rent utav var en hit på femtiotalet. Det gör de tillsammans med pianisten Mathias Algotsson, basisten Martin Sjöstedt och rutinerade trumslagaren Ronnie Gardiner.

I dussinet melodier blandas evergreens och jazzstandards med original från Mathias och trombonissorna. Kul är det att åter få höra Benny Carters When Lights Are Low där det sällan spelade originalsticket kommer åter. Miles ändrade ju det för sådär en femtio år sedan. Varierar konfekten gör Karin och Mimmi med några vokala inslag.

Arrangemangen är snärtiga i de snabba numren typ You´d Be So Nice To Come To och i The Hammers Theme där tjejerna duellerar. Ronnie Gardiner får också briljera med sitt genuina vispkomp i signaturtemat. Lyriskt tilltalande kompletterar trombonerna varann i Mathias kristallklara ballad Winter. Mathias gör flera smakfulla solon - hans kompositioner skall också prisas. Martins basspel har jag strött rosor på förr - det tänker jag fortsätta med.

Göran Olson

Lars Erstrand & Antti Sarpila

Jazz on The Platform.

In The Tracks Of Benny Goodman
(Prophone)

Den jazz som presenteras på riksbekanta järnvägsperrongen i Uttersberg har sina rötter i swingmusik. Oftast med Benny Goodmanska förtecken.

Så är också varumärket när en av perrongens genom tiderna flitigaste aktörer, vibrafonisten Lars Erstrand, och den finske klarinettisten Antti Sarpila med komp drar igång en lyckad swingsexa. Kompet är lika med pianisten Jan Lundgren, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Keith Hall. De är storartade som uppbackare och solister. Dessutom tror jag att de inte spelat tillsammans tidigare men låt oss hoppas på en fortsättning.

Erstrand är på sin mammas gata där hans Lionel Hampton – laddade vibrafon snabbt markerar sin tillhörighet redan i öppningslåten Let´s Dance. Resan fortsätter med melodier som It Might As Well Be Spring, I Want To Be Happy och He´s Funny That Way. Sarpila som arrangerat en del av materialet har också levererat några alster. Utan tvekan är han en av de mest hörvärda i genren.

Sarpila har ett genuint instrumentkunnande och ett bra harmonisinne som inger respekt - det är inte enbart Goodman - fraser som han släpper från sig. Kompet med Jan Lundgren vid rodret gör ett separat nummer, Stompin´ At The Savoy. Den får en hyperfräsch version som smakar mera.

Göran Olson

Örjan Fahlström

International Departures

( Phono Suecia)

Örjan Fahlströms variationsrika skrivkonst betraktas här i två perspektiv. I fyra nummer daterade 1998 – 2000 leder han Norddeutche Rundfunk Big Band [NDRBB].

Örjans International Big Band [F.I.B.B.] från1981 spelar fem nummer hämtade från LP:n Heads Together. Märke Frituna. NDRBB öppnar med Hot Air som har stänk från Thad Jones kolorit. Bra betyg. Carl Stötters flygelhorn är som sig bör varmt och harmoniskt. Vassare ljuder Fiete Felsch sopransax. I Street Walk No. 2 är pianisten Vladyslav Sendecki en av solisterna - orkesterns personligaste ? Än mer stärks hans aktier i Diaphonous från Örjans Milevans Suite. I Spirit Of St.Miles ur samma svit visas hög klass hos Peter Bolte altsax, trumpetaren Ingolf Burkhadt, tenoristen Christof Laurer samt gitarristen Stephan Diez. Sammantaget ett mycket lyckat arrangeringsjobb med intressanta klangbilder .

När F.I.B.B. – skivan släpptes tyckte jag att musiken var överarbetad och stundtals spänd. Delvis reviderar jag nu intrycket. De lysande insatserna av en skara toppsolister imponerar fortfarande. Vilken trumpetsektion med Benny Bailey, Palle Mikkelborg, Idrees Sulieman och Tim Hagans ! Stora personligheter och improvisatörer! Hagans flygelhorn i Crystal Eagle och Palle Mikkelborgs med harmonsordin i The Dancer och elförstärkt variant i The Supreme Thrill Of Existence räcker för ett inköp.

Berättigat utrymme i övrigt får även altsaxofonisten Lennart Åberg, tenoristerna Ulf Andersson och Glenn Meyerscough och mustige barytonsaxofonisten Sahib Shihab. Trombonsolist är Nils Landgren som antyder sin kommande storhet. Pianisten Bobo Stenson och basisten Palle Danielsson delar på Polarized .
Göran Olson

Robert Nordmark Quartet

Changing Lanes

(Imogena)

När Robert Nordmark flyttade från Norrbotten till Stockholm var Fredrik Norén Band en av hans första anhalter. Han var då blåsarpartner med en annan uppstickare, trumpetaren Magnus Broo. Sedan dess har Roberts kristallklara tenorsax hörts i olika samanhang – ofta i storbandskretsar där han haft en framskjuten solistroll.

Nu kommer han med sin andra skiva i eget namn, den första, In Motion, spelades in 2003. Då som nu är gitarristen Peter Nylander och trumslagaren Sebastian Voegler med. Ny basist är Filip Augustsson. Robert står för det musikaliska innehållet som spelades in live på Glenn Miller Café i Stockholm.

Det finns profil i kvartettens musik. Tonspråket har ett eget idiom med nerv. Den storslagna mogna tenorsaxen ställs mot en bakgrund där Nylanders gitarr adderar sparsmakade eftertänksamma ackord och accenter. Filips välavvägda gångar som även kommer in i en dialogform, som i Inch By Inch, bidrar även till gruppens avspända sound. Man känner att musikerna är ett kollektiv där enheten är viktig. Trumslagaren Sebastian ger öppningar och infallsvinklar som snappas upp av solisterna – lysande sådana.
Kort och gott en grupp som smakar mera.
Göran Olson

Double Standards

Double Standards, vol 2

(Kopasetic)

Det här är Malmö-kvartetten Double Standards snabba uppföljare till den lyckade skiva de levererade för cirka ett år sedan. Inspelningsplats och dato är detsamma – Dunkers kulturhus i Helsingborg januari 2005. Nämner gärna kvartettens utseende. Rörblåsare Cennet Jönsson, pianist Jacob Karlzon, basist Hans Andersson och trumslagare Peter Nilsson.

Som bolagstiteln anger är det jazzstandards som är gruppens inriktning. De ger melodierna Solar, Body And Soul, Afro Blue, Soul Eyes, Old Folks, Nefertiti samt Peace strålande utföranden. Cennets ljusa sopransax skapar ett distinkt ljus som ger gruppen en personlig karaktär. I den känsliga versionen av Old Folks har han tenorsaxen som redskap. Även här med en sublim ton.

Gruppens rytmik är också frapperande där Jacob Karlzons dynamiska fingrar hjälper till att hålla grooven på kokpunkten – bra spelat. Solistiskt är han en begivenhet av format oavsett tempo. Spelet i Horace Silver´s vackra ballad Peace är magnifikt. Hans Anderssons lätta basgångar ger som alltid luft och spänst. Även han visar en fin solistisk ådra i Peace. Peter Nilssons flykter över trumsetet skjuter till inspirerande accenter.
Helhetsintryck – gruppen torde vara en given attraktion på jazzfestivaler där man spelar jazz utan inlånade fjädrar.

Göran Olson

Jan Lundgren & Georg Riedel

Lockrop

(Gemini)

Pianisten Jan Lundgrens och basisten Georg Riedels ”Lockrop” är faktiskt en makalöst fin duoskiva. På den spelas det kammarjazz av högsta tänkbara klass. Jan Lundgren har sällan varit bättre, mer koncentrerad och lyrisk. Ibland för hans ovanligt fåtoniga musicerande tankarna till John Lewis, en gång ledare för The Modern Jazz Quartet. Då och då går tankarna också till Jan Johansson, men framför allt är Jan Lundgren numera en musikant som inte låter riktigt som någon annan.

Och kombinationen Lundgren-Riedel är kort sagt magnifik. Bägge är något av perfektionister och Georg väljer, sin vana trogen, oväntade vägar och vändningar. Bortsett från den gamla folkvisan ”Och jungfrun gick åt killan” är samtliga 15 låtar på plattan hemstöpta. En del är nya och andra är lite äldre. Och givetvis finns ”Idas sommarvisa” med. Fattas bara annat!

Jan Olsson

Jonas Kullhammar Quartet

Son Of A Drummer
(Moserobie)

Moserobie är landets produktivaste jazzbolag där idéer aldrig sinar och skjortärmarna alltid är uppkavlade. Mannen bakom bolaget, saxofonisten Jonas Kullhammar, har nu kommit fram till sin femte skiva med den egna kvartetten.

Musiken skiljer sig inte nämnvärt i upplägget från tidigare produktioner vilket garanterar hög intensitet och konstnärliga värden. Det svänger som attan och killarna har kul och det har man också framför högtalarna. Gruppen har rytmik och frenesi i kubik och Jonas Holgerssons fantastiska trumspel är en dynamo som aldrig bedarrar eller går på tomgång.

Jonas Kullhammars tenorsax tål att komma tillbaka till gång efter annan. Han varierar sig och instrumentets hela register tas i anspråk. Drar mig inte för att se en svensk Sonny Rollins när han kastar sig loss utan skyddsnät. Torbjörn Zetterbergs kontrabas har paralleller till Charles Mingus drive och basgångarna sitter som handsken ihop med Jonas trumspel. Pianisten Torbjörn Gulz är en tänkande August som ger harmoni och andrum. Hans solistiska turer bildar en effektfull kontrast till tenorsaxens aggressivare utbrott. Musiken är Jonas frånsett Berndt Egerbladhs tretaktare " Corny Waltz ".

Det här är glad jazz spelad av proffs !

Göran Olson

Composer´s Big Fun

Compositions by Ann-Sofi Söderqvist,
Jan Levander, Joakim Milder.
(Phono Suecia)

Det är kul att det finns skrivare som törs lämna den traditionella storbandstraditionens stora förtjänster men också dess inrotade konventioner. Bakom det relativt okända Composer´s Big Fun finns det tre skrivare som vågar ta steget fullt ut med eget material och idéer.

Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist, rörblåsarna Jan Levander och Joakim Milder är initiativtagarna till orkestern. Solister som de är har de givetvis improviserade saker att berätta även där. Instrumentationen med Anders Åstrands marimba / vibrafon samt Alberto Pintons kontrabasklarinett ger ett lockande spektra. I Ann -Sofis Tidsstämning samt Jan Levanders suggestiva Ingredienser Till Människa hörs dramatisk sång från Marie Bergman.

Solisterna har personlig profil. Staffan Svenssons trumpet i Var Är Du är en höjdare. Det finns mer än influenser från Miles i hans fraser. Andra trumpetsolon bjuds av Lasse Lindgren och Patrik Skogh. Kontrasterande trombonister är Niclas Rydh, Sven Berggren och " Dicken " Hedrenius. Pianisten Johan Zakrisson och sopransaxofonisten Dave Wilczewski skall också nämnas. Bas spelar Per ˆ Ola Landin och trumslagare är Calle Rasmusson. Med är också altsaxofonisten Peter Fredman, trumpetaren Tomas Florhed och trombonissan Karin Hammar.
Summering, ett storband med många bottnar som bör tas tillvara.

Göran Olson

Fabian Kallerdahl Galore

Maxi Music

(Caprice)

Caprice Records utmärkelse Jazz i Sverige ˆ artist 2006 inkasserades av göteborgspianisten Fabian Kallerdahl. Utöver äran fick Fabian spela in en cd som releasades vid Swedish Jazz Celebration 2006 i Stockholm.

Det är en musiker fri från slaviskt kopierade förebilder som låter sig höras. Att Fabian enligt utsago lyssnat till pianisterna Duke Ellington och Lennie Tristano kan knappast vara en belastning i hantverket. Fabian kan vara mjuk i sitt anslag men han kan också möta tangenterna på boxarmanér. Värmen finns och att han kan fara ut i burleska inslag ger extra krydda. Kompositionerna sticker ut och eggar. Jag har hört Fabian live och inbillat mig att hans emotionella utspel endast passade live.Icke. Den befriande spontaniteten fanns även i studion. Att han varierar sig med synth. ger klangmässiga variationer.

De övriga musikerna har också förtjänster. Gitarristen Per " Flamman " Westling har idérikedom och ett skönt sound som färgar. Stefan Wingefors bas och Lars " Lade " Källfelt trummor upplevs handplockade och bildar en välformad enhet. Sångerskan Lindha Kallerdahl tittar in och gör en förtrolig version av Hoagy Carmichael The Nearness of you. Wingefors drar också blickarna till sig i sitt solo.

Göran Olson

Ronny Johansson Trio

Live In Tokyo

(Ronnyjo Collection)

I maj 2005 spelade göteborgsmusikerna Ronny Johansson, piano, japanske basisten Yasuhito Mori, man kan väl kalla honom göteborgare vid det här laget, samt trumslagaren Raymond Karlsson i Tokyo. Gruppen spelades då in live på Musashino Swing Hall. Hälften av materialet är skrivet av Ronny. Andra inslag är Cole Porters Night And Day, Jobims Wawe, Guy Woods klassiska My One And Only Love samt Lee Konitz Kary´s Trance.

Ronny lanserar sig relativt återhållsamt. Redan på LP-tiden gjorde han ett par utomordentliga skivor, Body And Soul och Live At Nefertiti, som gavs ut av Dragon. Nu är han åter på platta och bra låter det.

Riktigt japanskt låter diskanten i inledningen av Some Like It Hot , sedan blir han kraftfullare och hela instrumentet får tala ut. Ronny har kraft och vilja som ger en personlighet. Underfundig är han i Into Somewhere. Strålande blir han när han gör sig fri i Kary´s Trance.
Rytmiken är vältajmad såväl när tempot stiger som i de långsamma numren.Mori och Raymond har ett fint samspel: Dialogen i My One And Only Love ger många poäng. Genomgående serverar de en kraftfull puls och lätta rytmiska knuffar bakom Ronny. Solistiskt har de även förtjänster. Roligt dessutom att åter få höra Raymond i närbild – det var ett tag sedan.
Göran Olson

John Högman

Frozen Dreams

(Sittel)

För mig är det ett annorlunda spel som rörblåsaren John Högman nu ger sig till känna med. Jag har alltid uppfattat honom som en swingmusikant av det mustiga slaget men här har han tänjt på gränserna betydlig i egna kompositioner. Klangbilden med Fender Rhodes och programmerade rytmer bidrar till den nya looken. En intressant look där överraskande grepp tas. I Lament breddas soundet ytterligare genom en violin.

Sopran, tenor och barytonsax hanterar John med pondus. Tenoren har nu ett sound som ligger åt Stan Getz – hållet. Det märks i de mjukare numren. John hanterar också keyboard och rytmgitarr men Thomas Arnesen är plattans huvudgitarrist.

Programmeringen är även Johns.Gracilt pianospel hörs från Mikael Skoglund. Martin Sjöstedt spelar härlig kompetent kontrabas. En annan ung musiker som gör en iögonfallande insats är trumslagaren Calle Rasmusson. En solistisk pärla vaskas fram när Bosse Brobergs trumpet kommer in i handlingen i Another Day samt Frozen Dreams. Den mannen är verkligen en svensk Mr. Jazz.

Göran Olson

Harri Ihanus

Present Past

(Imogena / CDA)

Fagerstagitarristen Harri Ihanus är ett namn att lägga på minnet. Han har studerat i USA - på hemmaplan är han verksam i Piteåområdet med en tjänst på musikhögskolan. Han borde höras mer söderöver för han hävdar sig mer än väl på den konkurrenshårda inhemska strängaavdelningen.

2004 spelades Present Past in i Massachusetts, USA. Med är tenor-och sopransaxofonisten Jerry Bergonzi som är en av dagens stora på instrumentet. Renato Chicco spelar piano. Basist är Dave Santoro och trumslagariet sköts av Andrea Michelutti. Kompositionerna är Harris så när som på Harry Warrens You´re My Everything.

Gruppen låter mycket homogen. Även om Bergonzi är den som tar täten har skivans övriga musiker mycket att tillföra. Inte minst Harri vars välformade melodiska fraser ger harmoni och bildar en kontrast till den mer attackerande Bergonzi vars långa melodilinjer stärker hans redan höga status. Sägas skall att Harri för ett par år sedan turnerade med Bergonzi här i landet.
En annan solist av klass är den slovenske pianisten Renato Chicco som jag inte har hört tidigare. Han har meriter från samspel med bland annat Jon Hendricks och Benny Golson.

Göran Olson

Stockholm Jazz Orchestra

with Dick Oatts And Gary Smulyan

Waves From The Vanguard

(Dragon)
Här kommer en fortsättning på plattan Homage, som SJO spelade in Live at Jazzclub Fasching 2003 och där Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra mapp från Village Vanguard användes. Då som nu är alt-sopransaxofonisten-flöjtisten Dick Oatts och barytonsaxofonisten Gary Smulyan med. Killar som kan Thads musik utantill. Två melodier är med från den kvällen på Fasching. Tillkommer gör två nummer från 2004 samt fyra från 2005.

Thads storbandsmusik ligger fortfarande till grund för det som skrivs idag. I vissa fall är det ungefär fyrtio år sedan han satte dit sina prickar och musiken är fortfarande aktuell. Jim McNeelys Off The Cuff är det enda nummer som spelas utöver Thads alster. McNeely har stöpts i samma form som Thad varför helhetsbilden behålls komplett.
Thads melodier här är Low Down, Central Park North, All My Yesterdays, It Only Happens Every Time, Kids Are Pretty People, Consummation samt hypersnabba Fingers. I den sistnämnda får verkligen saxsektionen en svettig genomkörare. Ensemblespelet är solitt med känsla för nyanser. De två New Yorkarnas närvaro har säkert haft betydelse. Vilken topp och botten i saxkroken !

SJO:s solistsida är ett säkert varumärke. Trumpetare som lanseras är ledaren Fredrik Norén, Peter Asplund, Magnus Broo och Karl Olandersson. Trombonsolona svarar Bertil Strandberg för. Saxsektionens solister förutom Oatts och Smulyan är Johan Hörlen, Karl-Martin Almqvist och Magnus Lindgren. Alla i kompet har befogat soloutrymme. Det vill säga pianisten Göran Strandberg, basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Jukkis Uotila.

Göran Olson

Bertil "Jonas" Jonason

I Hope It´s Spring For You

(Four Leaf Records)

Tenor- och barytonsaxofonisten Bertil "Jonas" Jonason tyr sig till stigar som Stan Getz och Lars Gullin trampade upp på femtitalet. Inte enbart Gullinmelodierna Kärlekens Ögon, I Hope It´s Spring For You och Bossa På Tå väcker associationer. Barytonsaxen är delikat i sin romantiska renhet. Rentav sagolikt vacker med rytmisk spänst. Tenorsaxens Getz-dialekt märks bland annat i den gamla schlagern On A Slowboat To China. Tyvärr är det inte vanligt att saxofonister idag besöker de mjuka ängderna.

Jan Allans måleriska trumpet finns med. Det runda soundet som faktiskt kan låta som ett flygelhorns är en fager begivenhet. Ett eget sound är ett signum på en stor musiker. Med harmonsordin får han koloriten att växa.

Miles Davis och Charlie Parkers whiskeydoftande Sipping At Bells är lössläppt med utsökta soloinpass. Kjell Öhman piano och Hammond B3:a, basisten Hans Backenroth och Jocke Ekberg trummor måste vara ett önskekomp i sammanhanget. Lyss bara till tappningen av Cedar Waltons Midnight Waltz och Oscar Petersons When Summer Comes. Öhmans orgeljazz har faktiskt inte många motstycken oavsett världsdel. Bluestörstiga får suga i sig Eric Norströms I Don´t Like It. Samme man har även skrivit The Standpipe. De luftiga arrangerade partierna har Börge Lindgren skrivit.

Göran Olson

* Den saxofonspelande västeråsaren Bertil Jonason gjorde år 2000 skivdebut i eget namn med Turn Around (Four Leaf Records) som några år senare följdes upp med It´s true (Prophone).

Johan Leijonhufvud Trio

Strange Man

(Lovestreet Records)

Malmögitarristen Johan Leijonhufvud är en sparsmakad musiker. Lågmält och graciöst lägger han känsligt valda toner. Den inledande evergreenen, Jerome Kerns Smoke Gets In Your Eyes, ger en fingervisning om skivans förlopp. När tempot stiger i What Is This Thing Called Love behålls den softa attityden. Trumslagaren Krister Johanssons tassande vispkomp och Mattias Hjorts bas lirkar här fram lätta krusningar. Smidigt agerar de båda när Johan lyriskt tar sig genom harmonierna på Michel Legrands pärla What Are You Doing The Rest Of Your Life ? som för ovanlighetens skull får en snabb version.

Mattias kliver fram som en mycket övertygande solist i Samba. Psalmen Den Blomstertid Nu Kommer är ett överraskande inslag som följs upp av Johans Solvände Blues. Svärmisk , fattas bara annat, är Jobims Dindi där ackordspelet skapar förtrolig stämning.

Avslutningsnumret But Not For Me lockar med ett gruppspel där alla röster kommer till tals och kompletterar varann. Det påminner faktiskt om The Poll Winners som Barney Kessel, Ray Brown och Shelly Manne gjorde för Contemporary 1957.

Göran Olson

Andreas Öberg

Solo

(Hot Club Records)

Det finns flera gitarrister av hög klass i vårt land. En av de senaste årens mest omtalade är Andreas Öberg. Han kan gitarrlitteraturen från Django Reinhardt och framåt. Joe Pass och George Benson har han säkert diggat men jag vet att han också har ett stort öra för romen Biréli Lagrène.

Repertoaren på den här soloplattan innehåller evergreens och jazzoriginal. I den sistnämnda kategorin hörs Sonny Rollins Doxy och Jimmy Heaths Gingerbred Boy . Gershwinbröderna finns med och brasilianska vågor fås i Louiz Bonfas Manha de Carnaval. Två original har Andreas med, Venus och Open Road. Carnaval och Open Road spelas med akustisk gitarr.

Andreas har en utsökt jazzuppfattning. Sättet att lägga in basgångar och ackordaccenter tyder på stor musikalitet. Han får det att sitta ihop utan att det låter forcerat. Avspändheten och mognaden är påtaglig där varje ton vårdas. De lekfulla fingrarna tenderar aldrig till att bli virtuosa i sina löpningar. Helt enkelt skönt att höra en gitarrist som inte lider av fingerdiarré trots att tekniken är förstklassig. Den används med förstånd till konstnärliga utflykter och smakar mer.

Göran Olson

Peter Johannesson Sixtus

New Life

(Sara Records)

För cirka fem år sen spelade trumslagaren Peter Johannessons Sixtus in sin första skiva. Då var ingen mindre än pianisten Herbie Hancock med och då var flera blåsare med. Bland annat en valthornstrio plus ett euphonium. Nu består grundkärnan av tre blåsare, Peter Asplund trumpet -flygelhorn, Håkan Broström alt-sopransax, Magnus Lindgren tenorsax - flöjt samt Karin Hammar trombone. Övriga spelare är pianisten och rhodes-spelaren Daniel Tilling, gitarristen Max Schultz. Elbasen hanteras av Petter Gunnarsson. Namnstarkt så det förslår, sedan blir det några inhopp.

De välskrivna titlarna kommer från bandets medlemmar, förmodligen har samma mannar även arrangerat. Vara vem det vara månde, snyggt plitat är det oavsett om stilen är funk eller dagsfräsch jazz. Klangbilden är homogen och ren. Mycket tilltalande är den när sopransaxen ligger på topp.

Solistiskt finns det självklart mycket att peka på men jag drar gärna en lans för Håkan Broström vars sopransax har en distinkt pregnans. I Peter Asplunds intagande La Escogida introducerar den temat och följer upp med ett lyriskt hudnära solo. Håkan är en av dagens mest hörvärda solister. Magnus Lindgrens tenor får motiverade ytor i sin egen Night Over Chartage. Max Schultz sköna Wes Montgomery ˆ sound ger en avslappnad atmosfär i Song For Miles. Kort och gott modern svensk jazz som bäst.

Göran Olson

Jean-Simon Maurin Trio

Rhythm with a Pinch of Something

(Prophone)

Sverige är ett fantastiskt jazzpianoland. Historiskt kan vi skryta med internationellt erkända personligheter som Reinhold Svensson, Bengt Hallberg och Jan Johansson, för att nu begränsa sig till tre namn.

Dagens generation har tagit väl vara på arvet för listan över hörvärda pianobegåvningar skulle kunna göras imponerande lång och innehållsrik. Det senaste tillskottet heter Jean-Simon Maurin, som för två år sedan tog sin examen på Musikskolans jazzlinje i Malmö. Han har också studerat för pianokollegan Jan Lundgren.

Nu gör Jean-Simon skivdebut med sin trio, som han jobbat tillsammans med i några år. Basisten Martin Lundberg är en jämnårig kamrat från Musikskolan och trumslagaren den mycket meriterade och rutinerade Lars "Baker" Andersson. Och med Rhythm with a Pinch of Something har JSM Trio svarat för en mogen och övertygande debutplatta. Där Jean-Simon står för samtliga åtta kompositioner.

En av Jean-Simons låtar har titeln In my own sweet way och det skulle också ha kunnat vara skivtiteln. För även om man kan ana var han hittat sina inspirationskällor så har han funnit en egen stil, såväl med det egna spelet som i det väl fungerande triosamarbetet. Musiken är varierad med såväl skön, sparsmakad balladlyrik som mer handfast sväng, det sistnämnda bland annat representerat av en gungande Walkin´ in the Park.

Jean-Simons kompositioner är helt Ok, men det hade ändå varit spännande att höra hur han tagit sig an någon standard eller etablerad jazzlåt. Men det kommer kanske på nästa platta? I vilket fall blir det intressant att följa fortsättningen för JSM Trio..

Gunnar Holmberg

Winduo

Tallinn

(Imogena)

I 20 år har flöjtisten/sopransaxofonistem Anders Hagberg och basisten Yasuhito Mori glatt publiken med fräsch och spännande musik i gemensamma Winduo. Flera fina skivor har man släppt under åren, där då den senaste är inspelad live i en estländsk kyrka.

Under de 20 åren har de två förstås utvecklat ett fulländat samarbete, vilket inte minst innebär att man vågar leka och ta risker. Det gäller i hög grad också det varierade låtvalet. Den här drygt timslånga, inehållsrika musikresan inleds borta i Fjärran Östern och avslutas i Sverige i form av Lars Gullins ljuvliga Silhuette. Men under tiden har man även hunnit göra avstickare till andra sidan Atlanten, där man hämtat Sam Rivers vackra Beatrice och Marcus Millers Tutu.

Det är förstås ett vågstycke att ge sig på den sistnämnda melodin, som i Miles Davis version närmast frossade i klanger. Men Yasuhito Moris svängiga bas och Anders Hagbergs fräcka, suggestiva flöjt gör att det fungerar alldeles förträffligt. Ett annat mycket lyckat spår är Anders Hagbergs Small talk, där man verkligen får rejäl chans att njuta av deras musikantiska "småprat".

Om inte förr så lär Winduo komma med en ny cd när det dags för 25-årsjubileum.Den är välkommen.

Gunnar Holmberg

Vincent Nilsson

More Spirituals!

(Storyville)

Vincent Nilsson är Malmötrombonisten som hörs betydligt mer i Köpenhamn än på hemmaplan. Kul för danskarna men trist för oss. Sedan 1974 sitter han i Danska Radions Big Band och i det storband som brukar underhålla på Tivoli. På den här sidan Sundet jobbar han dock som musikalisk ledare för Monday Night Big Band och som uppskattad solist i Tolvan och Anders Bergcrantz kvintett, vilket är en tröst.

”More Spirituals” är Vincents andra cd på Storyville-etiketten och den är, kort sagt, alldeles ypperlig. Som framgår av skivtiteln handlar det, precis som på förra skivan, om spirituals. Men jag kan garantera att ni aldrig hört dem på detta vis tidigare. ”When the Saints…”, till exempel, torde få varje renlärig tradjazzvän att bryta samman. Men vi andra blir bara lyckliga över Vincents och hans synnerligen internationella bands svängiga utfärder.

Nilsson, som arrangerat hela kalaset, spelar makalöst fint på såväl ”vanlig” tenortrombon som på basdito, tekniskt fulländat och med en värme och melodisk fantasi som är oemotståndlig. Men även Horace Parlans lyhörda och ibland otroligt svängiga pianospel gör albumet till något alldeles extra. Dessutom bidrar en synnerligen vital rytmgrupp med gitarristen John Sund, basisten Bo Stief samt slagverkarna och sångarna Ayi Solomon (Ghana), Eliel Lazo (Kuba) och Emmnuel Emadasun (Nigeria) högst verksamt till grannlåten.

Jan Olsson

Björn Samuelsson

Jazz Formation

(Imogena)

”Jazz Formation” är en hyllning tillägnad minnet av trombonisten Åke Persson (1932-1975). Åke, eller ”Kometen” som han kallades, lämnade som 19-åring hemstaden Hässleholm för att söka lyckan i Stockholm och blev snabbt inte bara Sveriges utan även en av Europas mest uppmärksammade och rosade jazzmusikanter. De sista 15 åren av sitt alltför korta liv var han bosatt i Berlin, men återfanns då och då Count Basies, Duke Ellingtons och Quincy Jones orkestrar samt, inte minst, i det fantastiska Kenny Clarke-Francy Boland Big Band.

Perssons 29-årige instrumentkollega Björn Samuelsson från Lysekil, numera förstetrombonist i Bohuslän Big Band, har gjort en både svängig och tämligen personlig platta med hjälp av pianisten Tommy Kotter, basisten Mattias Grönroos och trumslagaren Göran Kroon, tre utmärkta musikanter på vår västra kust.

Samuelsson har både ton och teknik som stundtals för tankarna till Åke, och när han ger sig på de bägge Gösta Theselius-kompositionerna ”Nassie Goreng” och ”Mountain Music” och ”Kometens” egen häftiga ”Monotones” känns det nästan som om den perssonska anden svävar i studion.

En ommixad och helt onödig version av Samuelssons ”A Licence to Chill”, som utgör slutkläm på ”Jazz Formation”, drar ned helhetsintrycket en aning.

Jan Olsson

Nils Landgren-Joe Sample

Creole Love Call

(ACT)

Pianisten Joe Sample, 66, har ett brokigt förflutet. Under sin långa karriär har han spelat allt från ”regelrätt” jazz till funk och fusion. Den sist nämnda genren odlade han med stor framgång i The Jazz Crusaders, en grupp som bildades ute på den amerikanska västkusten i slutet av 50-talet och som något decennium senare plockade bort ordet ”Jazz” ur namnet, eftersom det inte kändes riktigt adekvat längre.

Att ”vår egen” sjungande och trombonspelande Nisse Landgren och Joe Sample skulle mötas var förstås helt logiskt. Bägge hyllar uppenbarligen samma ideal och kopplingen känns därför fullkomligt naturlig. I våras gick de två in i studio i New Orleans tillsammans med bland andra gitarristen Ray Parker Jr, basisten Chris Severin och trumslagaren Raymond Weber och gjorde ”Creole Love Call”.

Men titelnumret ger knappast rätt associationer när det gäller innehållet i albumet. Om jag berättar att folk som Ray Charles, Willie Nelson, Steven Stills (han i Crosby, Stills Nash & Young) och Otis Redding har fått släppa till var sin låt och Allen Toussaint två, så förstår ni förhoppningsvis bättre hur det låter. Dessutom har Sample skrivit inte mindre än fem nummer och visar (som vanligt) att han är en utmärkt kompositör.

Nisse, som sällan brukar spara på krutet när han framträder med sin egen Funk Unit, är oväntat återhållsam på ”Creole Love Call”. Var kanske respekten för idolen Joe Sample alltför stor?

Jan Olsson

Bobo Stenson Trio

Goodbye

(ECM)

Pianisten Bobo Stenson är sedan länge ett av våra stora namn i jazzvärlden. Hans mångåriga samarbete med bland andra Jan Garbarek, Charles Lloyd och den polske trumpetaren Tomasz Stanko har gjort honom lika känd och omtyckt i Japan, Tyskland och USA som i Sverige. Men allra störst intryck har kanske ändå hans egna trioskivor gjort. En av dem, ”War Orphans”, belönades med Orkester Journalens Gyllene Skiva 1997. I Stensons ”klassiska” trio ingick, tills för något år sedan, basisten Anders Jormin och trumslagaren Jon Christensen. Numera är Christensen ersatt av Jon Fält.

På ”Goodbye” sitter dock Paul Motian, Bill Evans och Keith Jarretts gamle medspelare, bakom trummorna, vilket givetvis passar Bobo och hans sublima sätt att uttrycka sig på som hand i handske. Det finns nämligen en hel del Evans i Stensons spel. Inte minst på ”Goodbye”, där han musicerar mer koncentrerat och vackert än jag kan minnas att han någonsin gjort tidigare.

Att det hela är så vackert beror förstås till stor del på Bobos genomtänkta och minst sagt varierande val av underlag för sina impressionistiska utflykter. Eller vad sägs om Henry Purcells över trehundra år gamla ”Music for a While”, Stephen Sondheims ”Send in the Clowns”, Benny Goodmans gamla avsignatur, Gordon Jenkins ”Goodbye”, och Ornette Colemans ”Race Face”? Allt på samma skiva och märkligt konsekvent.
Lägg till det Tony Williams ”There Comes a Time”, den ryske protestsångaren Vladimir Vyotskys ”Song About Earth” och den argentinske kompositören Ariel Ramirez ”Alfonsina” plus ytterligare ett knippe stycken skrivna av Anders Jormin, Paul Motian och Stenson själv.

Nästan allt är ballader, och Bobos spel är totalt avskalat och frierifritt. Samspelet är utsökt och kommunikationen total. Undras om det inte är dags för en Gyllene Skiva igen?

Jan Olsson

Patrik Boman

Seven Piece Machine

Deep City Blues

(Arietta)

Basisten Patrik Bomans och hans Seven Piece Machines första cd, som rätt och slätt hette ”pb7”, utsågs till bästa svenska jazzinspelning år 2000 och belönades med Orkester Journalens Gyllene Skiva. 2003 kom platta nummer två, den helt oemotståndliga ”Johnny Mob in Deep City”.

Nu är det dags för volym tre i serien, en fortsättning på ”Johnny Mob in Deep City”, betitlad ”Deep City Blues”. Precis som förra gången bjuder Patrik på en ”spännande” historia i texthäftet, och det är förstås fortsättningen på privatdeckaren Johnny Mobs, ”cyberterroristen" Cyber Sams, hans mamma Little Sisters, Honey Sweets och den rysansvärde Uncle Abrahams äventyr. Gripande värre med andra ord!

Musiken, komponerad och arrangerad av Patrik och med rötter i blues och bebop, är löst kopplad till ”storyn” men fungerar givetvis utmärkt på egen hand. Den är välskriven, utåtriktad, vital och för det mesta rejält svängig. Ibland för den tankarna till en uppsluppen Charles Mingus, om nu detta är möjligt.

För att trassla till begreppen ingår åtta man i sjumannabandet - förutom Boman själv, rörblåsarna ”Texas” Johansson och Karl Martin Almqvist, trombonisten Magnus Viklund, trumpetaren Magnus Broo, pianisten Peter Nordahl, trummisen Daniel Fredriksson och slagverkaren Magnus Persson. Dessutom dyker en och annan gäst upp, bland dem en ypperlig sångfågel vid namn Anna Sise, som verkar ha sina rötter någonstans i den amerikanska södern.

Tillsammans med Putte Wickmans och Ernie Wilkins Almost Big Bands ”Kinda Dukish” och Magnus Lindgrens ”Music for the Neighbours” är detta 2005 års svenska jazzplatta – hittills.

Jan Olsson

Göran Palm & Uffe Flink Trio

Blue Concept

(Liphone)

Nu, när inte Lill-Arne Söderberg och Erik Frank finns bland oss längre, tycker jag att Göran Palm från Bollnäs är den som bäst försvarar jazzdragspelstraditionen i Sverige. Kanske beror det på att han inte låter särskilt svensk. Det verkar mer som om han har vuxit upp på 52:a Gatan i New York tillsammans med beboppionjärerna. Han fraserar faktiskt inte som en dragspelare heller utan mer som en saxofonist. Inga tröttsamma patentare alltså, sådana som gjort att handklaveret ibland kommit i vanrykte i jazzkretsar.

På ”Blue Concept” omger sig Göran med trummisen Uffe Flinks trio innehållande den fine gitarristen Claes Askelöf och den inte mindre fine basisten Per Nilsson, ett väl samspelt gäng där medlemmarna känner varandra utan och innan efter åtskilliga års samarbete. Och repertoaren förstås till stor del hämtad ur den källa som Parker, Gillespie, Dameron & Co brukade ösa. Men ett och annat ”udda” nummer har man också plockat med, till exempel Toots Thielemans vackra ”For My Lady”, som i Palm ger en mycket smakfull och personlig touch.

Göran Palm spelar alltså sin vana trogen ypperligt. Han fraserar fint och väl, har ett skönt harmonisinne och svänger ordentligt när han vill – och det vill han ofta. I ett par nummer, Göteborgspianisten Staffan Nilsons ”Playing for Bob Moore” och Joe Carrolls ”Ooh-shoo-be-doo-be” bryter Uffe Flink (eller Fiffe Lunk som han kallas) ut i sång. Inte vackert, men effektivt och ”hippt” på Flinkvis.

Jan Olsson

Putte Wickman-Jan Lundgren

An Intimate Salute to Frankie

(Gazell)

Putte Wickman upphör aldrig att förvåna. Det här duoalbumet gjorde han, tillsammans med Jan Lundgren, så sent som i februari i år, och jag har aldrig hört honom spela bättre. Aldrig vackrare och med mer värme heller. Att han dessutom har en teknik och en ton som få, om ens någon annan i jazzvärlden, gör förstås inte saken sämre.

Sedan måste man konstatera att Jan Lundgrens mästerliga och alltmer personliga pianospel passar Wickman som hand i handske. De två tänker ofta lika, har samma raffinerade harmoniska uppfattning och kompletterar varandra ungefär på samma geniala sätt som paret Paul Desmond-Dave Brubeck en gång gjorde - utan jämförelser i övrigt. Avslutande ”Night and Day” på denna kärleksfulla Frank Sinatra-hyllning är ett gott exempel på Wickman-Lundgrens unika telepati.

Samtliga 15 nummer på ”An Intimate Salute to Frankie” är alltså hämtade ur The Great Sinatra Songbook. Men man har haft den goda smaken att blanda in åtskilliga udda sånger, mestadels ballader. Till exempel ”Body And Soul” och ”Stella by Starlight”, som – såvitt jag kan påminna mig – aldrig Frankie sjöng sedan han lämnade Columbia och gick över till Capitol vid årsskiftet 1952-53.

Aldrig tidigare har det kommit så många högoktaniga, svenska jazzplattor som denna höst. Och följaktligen har det aldrig varit så svårt att utse årets bästa blågula alster. Men att ”An Intimate Salute to Frankie” är en het kandidat är ställt utom allt tvivel.

Jan Olsson

Alberto Pinton Quintet

Motionemotion
(Moserobie / BAM)

Italienfödde Alberto Pinton tyglar barytonsaxofon, klarinett och flöjt. Han formar fritänkande jazz av det intressantaste slaget. Albertos toner är roliga att lyssna till vilket också gäller hans melodier. Gruppen är framför allt en typisk livegrupp men de klarar också av att nå ut via skiva. Det är inte alla gånger lössläppta fritänkare gör det.

Albertos likasinnade och mycket hörvärda kompisar är vibrafonisten Mattias Ståhl, trombonisten Mats Äleklint, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jon Fält. Den sistnämnde har verkligen nått den absoluta toppklassen på rekordtid. Idag syns och hörs han i mängder av intressanta kombinationer. Lieringen med Bobo Stensons trio har även givit internationellt eko. Musikernas integritet och uttryck bidrar till bandets starka unit. Äleklints robusta trombon är speciell. Hans frigjorda spel nyttjar instrumentets hela användningsområde vilket många av dagens skickliga instrumentalister inte verkar vara intresserade av.

Göran Olson

Dreamboat Jazzband

Apple Blossoms

(Dreamboat Music)

Dreamboat Jazzband, som bildades i Simrishamn för snart 20 år sedan, är ett rutinerat och pålitligt band i trogen New Orleans-anda. Om jag har räknat rätt är ”Apple Blossoms” den femte skivan som det mycket duktiga Österlen-gänget har givit ut. Den lär inte göra någon besviken som gillar opretentiös jazzmusik med rötter i början av förra seklet.

Vad som är speciellt roligt med Dreamboat Jazzband, är – tycker jag - att man söker sin repertoar lite vid sidan av allfarvägarna, precis som förebilderna faktiskt gjorde en gång i världen. Slagdängor, psalmer, gamla valser och marscher, ja allt som kunde ”svängas till” var användbart då och är det uppenbarligen fortfarande.

I Dreamboat Jazzband ingår kornettisten Paul Bocciolone Strandberg, trombonisten Gunnar Boräng, klarinettisten Johan Gustafsson, banjoisten Jan Nilsson, basisten Kist Gadd och trumslagaren Hans Bendroth. Dessutom medverkar Frankrike-födda pianisten, kornettisten och sångerskan Kiki Desplat på den nya skivan som ersättare för Göran Söderberg. Kornetten har hon lämnat hemma, men i stället brister hon ut i sång i Maurice Chevaliers gamla succé ”Ma Pomme”.

Alla melodier på ”Apple Blossoms” handlar om äpplen på ett eller annat sätt. Man har till och med tagit med Charlie Parkes bopklassiker ”Scrapple from the Apple”, som bygger på ungefär lika delar ”Honeysuckle Rose” och ”I Got Rhythm”. Men rabiata Parker-fans kommer förmodligen inte att känna igen den riktigt…

Ensemblespelet är utmärkt och arrangemangen ytterst smakfulla. På solistsidan har jag satt ett litet plus för Strandberg och Gustafsson.

Jan Olsson

Fredrik Kronkvist Quartet

Maintain!

(Connective)

Malmöboende altsaxofonisten Fredrik Kronkvists första cd, ”Altitude”, som kom för ett par år sedan, väckte stor och berättigad uppmärksamhet i hela jazz-Sverige. Sedan dess har allt pekat framåt-uppåt för den seriöst satsande friskusen. Hans namn nämns idag med respekt lite varstans i Europa och utmärkelser och engagemang har börjat rassla in i en strid ström. Att gissa att Fredrik ganska snart kommer att betraktas som en av svensk jazzmusiks riktigt stora företrädare, även internationellt, är knappast särskilt vågat.

På ”Maintain!” får vi - precis som på ”Altitude” - höra Kronkvists vid det här laget tätt sammansvetsade, ordinarie kvartett, alltså förutom Fredrik själv pianisten Daniel Tilling, basisten Martin Sjöstedt och trummisen Daniel Fredriksson. Den senare tycks för övrigt vara med nästan överallt numera (Jan Lundgrens trio, Patrik Bomans Seven Piece Machine etc.). Och precis som alltid där Kronkvist drar fram är det gasen i botten, massor av sväng och energi.

Ska man sortera in musiken i något fack, så får det väl bli ”postbop”, alltså utåtriktad, mycket vital jazzmusik av den sort Cannonball Adderley och John Coltrane, före Impulse-sejouren, stod för. På den nya cd:n är det ännu mer Coltrane är tidigare, och det är knappast någon tillfällighet att ett av plattans nio nummer , ”26-2”, har just Coltrane som upphovsman. Den andra inlånade kompositionen är Alex Norths kärlekstema från filmen ”Spartacus”. Resten är signerat Kronkvist.

Fredrik musicerar ypperligt och sprudlar av spelglädje. Men det finns ytterligare en man som gör ”Maintain!” i allra högsta grad värd att skaffa: Daniel Tilling. Hans personliga, ganska traditionella och mycket logiska sätt att uttrycka sig på är ytterst raffinerat. Hans melodiska fantasi och överraskande infallsvinklar gör, att man med spänning väntar på den dag då han får göra en alldeles cd i eget namn och på egna villkor.

Jan Olsson

Ulf Wakenius plays
the music of Keith Jarrett

Notes from the Heart

(ACT)

Vår blågule världsgitarrist Ulf Wakenius, sedan många år lierad med Oscar Peterson, hyllar på ”Notes from the Heart” – och tolkar - en av sin kapellmästares mest begåvade och unika pianokolleger, Keith Jarrett. Idén kan kanske tyckas vara en god med tanke på Jarretts fantastiska och ofta himmelskt vackra kompositioner.

Och visst, det har blivit en bra platta, som väl visar vilken underbar och unik instrumentalist Uffe är. Men jag tycker faktiskt inte att konceptet är riktigt lyckat. Det beror på att jag anser att många av Jarretts kompositioner har blivit synonyma med sin upphovsman. Endast Jarrett själv har kunnat ge dem de definitiva tolkningarna. 70-talsskapelserna ”My Song” och ”Innocence”, till exempel, var skrivna för Keiths Europakvartett med Jan Garbarek, Palle Danielsson och Jon Christensen. Andra göre sig icke besvär. Därmed basta.

Men massor av vacker musik bjuds vi förstås på. Och Wakenius svensk-danska trio är mycket tät och samspelt. Lars Danielsson spelar ypperlig bas, förutom att han trakterar cello och piano, och lika flitige som lyhörde Morten Lund sitter bakom trummorna och gör precis det han ska.

Jag tror att ”Notes from the Heart” kommer att glädja gitarrvännerna mer än medlemmarna i The Keith Jarrett Fan Club.

Jan Olsson

Martina Almgren Quartet

Bingo

(Imogena)

Trumspelande Martina Almgrens kvartett, som för närvarande befinner sig på Svenska Jazzriksförbundets Pulsslag-turné runt landet, bildades i rikets andra stad 1998. Förutom Martina själv ingår maken Owe, som spelar elbas, hans bror Björn, som trakterar diverse saxofoner, och pianisten Tommy Kotter i gruppen.

Den musik kvartetten ägnar sig åt kan närmast beskrivas som lite småflummig lättviktsjazz av ungefärligen 80-talsmodell. Ibland är den riktigt vacker, främst beroende på pianisten Tommy Kotter, som avlöste Marcos Ubeda för ett par år sedan i gänget. Men trots att åtminstone tre av medlemmarna spelat tillsammans i hela sju år vid det här laget, så drar man inte riktigt jämnt. Dessutom svänger det aldrig, vilket till stor del får skyllas på att maken Owe hela tiden envisas med att spela elbas, alltså även där en gammal hederlig kontrabas skulle fungera åtskilligt bättre.

Martina har själv komponerat samtliga cd:ns anonyma låtar utom den avslutande bebopklassikern ”Good Bait”, som har Tadd Dameron som upphovsman (och inte någon Cameron, som det står på konvolutet). Tadd avled 1965 och slapp därmed höra den almgrenska kvartettens okänsliga version av hans gamla mästerverk.

Jan Olsson

Plunge

with Bobo Stenson

(Kopasetic)

Dags för Malmötrion Plunges andra cd. Den förra kom för ett år sedan. Den här gången har Plunge (som betyder ”dyka handlöst” eller ”sparka bakut”, vilket inte är så tokigt) lierat sig med vår internationellt firade pianist Bobo Stenson, sedan 60-talet en av svensk jazzmusiks riktigt stora i världen. Precis som på förra plattan bjuds vi på akustisk, mestadels fri, men här och var också bunden, modern gruppmusik. Den pendlar mellan det subtilt, nästan pastoralt, vackra och det mer robusta och energiskt uppsluppna. Kraven på samförstånd, lyhördhet och formkänsla är stora, och det faktum att just dessa egenskaper är så utmärkande för gruppen gör att musiken blir så spännande..

Även om gruppgemenskapen och det totala samförståndet alltså är grunden för Plunges fascinerande kollektiva övningar, finns det gott om utrymme för individualism. Egensinnige barytonsaxofonisten Andreas Andersson har en alldeles speciell utstrålning. Hans vackra ton och mycket personliga sinne för sköna melodiska linjer gör honom helt unik. Mattias Hjorth, en av våra allra mest mångsidiga och kunniga basister, är också en skönhetssökare, men av ett annat slag. Om Mattias spelade ”vanlig” fiol skulle han förmodligen kunna bli riksspelman på ett litet kick. Bara hans ”Castor” på nya albumet skulle vara nog för att komma halvvägs.

Trumspelande kameleonten Peter Nilsson, slutligen, är som vanligt en självklar tillgång med sin oerhörda lyhördhet och sitt okonventionella sätt att driva och kommentera. ”Gästen” Bobo Stenson tycks trivas som fisken i vattnet tillsammans med sina skånska kompisar och ger musiken ytterligare stadga med sin självklara pondus.

Den som vill investera i en jazzplatta som också duger att dansa till bör kanske tänka sig något annat. Eller?

Jan Olsson

Kristina Lugn-E.S.T.

Jag vill aldrig mer vara ful och ensam

(Atlantis/Amigo)

Kombinationen Kristina Lugn-E.S.T., alltså Esbjörn Svensson Trio, låter naturligtvis inte riktigt klok. Men det är den på sitt sätt. Och Kristina Lugn är också klok. Dessutom är hon rolig och personlig och skriver och säger en massa tänkvärda saker, både för bok- och teaterbruk.

Men på något sätt tycker jag aldrig att Lugns verbala och Svenssons musikaliska poesi möts riktigt. Ibland låter det som om Kristina Lugn läser sina dikter samtidigt som E.S.T. spelar för sig själv i ett angränsande rum. Det ena hakar inte i det andra, som det till exempel gjorde när norrmannen Jan Erik Vold presenterade sin poesi tillsammans med Chet Bakers trumpet någon gång i slutet av 80-talet. Då förstärkte det ena det andra, och det gör det inte här.

Men helt bortsett från den eventuella frånvaron av kommunikation mellan orden och musiken – en uppfattning som givetvis är helt subjektiv - kan man ändå glädjas åt Kristina Lugn och E.S.T. var för sig. Esbjörns och hans kamraters spontana, melodiskapande är en fröjd för örat, och samarbetet och lyhördheten inom trion är minst sagt imponerande. Men allra roligast är det ändå att lyssna till Kristina Lugns kluriga reflektioner, även om de inte har mycket med jazzmusik att göra.

Skivans speltid är snål, endast 28 minuter.

Jan Olsson

Magnus Lindgren

& Malmö Opera Orchestra

Music for the Neighbours

(Amigo cd/dvd)

Strax före jul förra året hade jag glädjen att få höra Magnus Lindgrens kvartett i sällskap med Rigmor Gustafsson och Malmö Opera Orkester, anförd av maestro Hans Ek, uppföra Magnus svit ”Music for the Neighbours” på Malmö Opera och Musikteater. Jag gick fullständigt ner för räkning och kunde rapportera i tidningen (SkD) att detta var ”årets konsert”.

Nu har hela kalaset kommit på cd, och min reaktion är fortfarande densamma: ”Music for the Neighbours” är en milstolpe i svensk jazzhistoria, precis som - till exempel - Ulf Lindes ”Three without a Key” och mötet mellan Quincy Jones och Harry Arnolds radioband. Sällan eller aldrig har en svensk jazzgrupp samarbetat bättre, tätare och mer naturligt med en symfoniorkester. Magnus omväxlande, spännande och ofta vackra musik passar kombinationen som hand i handske. Och – sträck på er alla Malmöbor – orkestern klingar fantastiskt väl. Dessutom svänger den, vilket förmodligen beror på att medlemmarna är relativt unga, mycket mångsidiga och har erfarenheter och ideal som sammanfaller med Lindgrens.

Som helt dominerande solist glänser Magnus förstås med personligt, innerligt och tekniskt fullödigt spel på såväl tenorsaxofon som flöjt och klarinett. Men även pianisten Mathias Algotsson, som blir bättre för varje gång man hör honom, gör mycket gott ifrån sig liksom stöttepelarna längst bak, basisten Fredrik Jonsson, trumslagaren Jonas Holgersson och specialinkallade slagverkaren Magnus Persson. Den senare kliver förresten längst fram i det nummer som Magnus kallat ”Movements from Stockholm”.

Vad som gör den här cd:n till något alldeles extra är att den är en så kallad ”dualdisc”. Man kan alltså vända på den, stoppa in den i dvd-spelaren och beskåda – och naturligtvis också höra - hela konserten så som den tog sig ut i Stockholm Konserthus den 24 september i fjol. På den sidan har man också stoppat in nästan 20 minuter extramusik, som inte finns på cd-sidan.

”Music for the Neighbours” får ni bara inte missa! Och det finns ju faktiskt dubbel anledning att köpa plattan!

Jan Olsson

Bobo Stenson Trio

Goodbye

(ECM)

Jan Olsson

Jönsson-Karlzon-

Andersson-Nilsson

Double Standards, vol 1

(Kopasetic)

Double Standards kallar sig den akustiska kvartett, med hemvist Malmö-Lund, som består av saxofonisten Cennet Jönsson, pianisten Jacob Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Peter Nilsson. Att gruppen heter som den gör beror på att man helt ägnar sig åt att tolka just standards, men på sitt alldeles egna sätt.

På denna sin första volym, den andra är redan inspelad och kommer nästa år, har kvartetten valt att botanisera i och omkring två kompositioner av Wayne Shorter, ”United” och ”Footprints”, plus fem melodier hämtade ur den evigt gröna, amerikanska sångboken.

Resultatet är lysande. Det är Jönsson, oftast beväpnad med sopransax, som den styr och ställer för det mesta och även fungerar som presentatör av de mer eller mindre – oftast mindre- kamouflerade melodierna, som man sedan filosoferar tämligen fritt omkring. Karlzon rör sig, sin vana trogen, som en yster balettdansös, lätt och spänstigt med oväntade sido-, krum- och snedsprång. Hans melodiska sinne och hans känsla för form är fenomenala. Andersson är lite av ordningsman i gänget, vägrar att briljera men visar upp en harmonisk och rytmisk säkerhet som är högst väsentlig för de övrigas trygghet. Den minst sagt okonventionelle Nilsson, slutligen, driver på och accentuerar, lyssnar och kommenterar.

Summan av kardemumman blir en osedvanligt hörvärd och konsekvent musik, spännande och originell, ibland munter och ibland bara vacker. Mycket vacker till och med. Som i avslutande ”I´ll Remember April”. För mig är det här årets svenska jazzplatta – hittills.

Jan Olsson

Putte Wickman &

Ernie Wilkins Almost Big Band

Plays Duke Ellington

Kinda Dukish
(Gazell)

Sällan hörs Putte Wickmans klarinett på jazzskiva med en större orkester. Att nu höra hans ton som med en laserstråles precision svävar över en stor orkester är en njutning. Resligt tolkar han melodier som associerar till Duke Ellingtons orkester. Allt arrangerat av Ernie Wilkins vilken arbetade i Köpenhamn från 1979 fram till sin död 1999. Hans Almost Big Band var en skapelse som rörde sig lätt och smidigt likt en liten grupp. Bandet som fortfarande existerar mötte Putte i Köpenhamn september 2004.

Redan i öppningsnumret "Johnny Come Lately" sätter en ytterst vital Putte nivån på skivan. Jesper Lundgaards superba basspel blir en viktig studsmatta. Mästerligt ! Den sobra kulören i "Sophisticated Lady" appellerar till en stämningsfull målning av Turner men där klarinetten kommer in och får dimman att lyfta. Ur diset stiger också Peter Goldschmidts barytonsax.

"Kinda Dukish" - är en utlöpare från Dukes pianointroduktion till "Rockin In Rhythm" från femtiotalet. I det snabba tempot eggas Putte med snärtiga eggande bakgrunder. Här märks hans fina balans. Trumpetskrik bidrar till den ellingtonska mooden. "Take The Coltrane" lockar med härligt pianospel av Nikolaj Bentzon vilken plattan igenom gör guldkantade insatser. Tenoristen Jan Harbeck sticker emellan med ett snyggt solo innan Putte börjar kryssa på vågorna som bandet manar fram. Lea Nielsens trombon som tillstöter är för mig ett nytt namn som bör följas upp. Välbekante Jan zum Vorde låter också sin virila altsax blossa upp. Goldschmidts fullkornsbaryton bygger på solistskaran innan trumpetaren Jens Winthers kliver in med lite modernare intrikata fraser sist ut är är trumslagaren Aage Tangaards med ett variationsrikt solo.

Trollsk är "The Mooche" där Puttes subtila ton sitter som en smäck. Intressant att höra honom nyttja en blues i en miljö där bebopådran gör en avstickare. Ystra

"Mainstem" inleds med ett fräsigt solo av tenorissan Pernille Bevort. Trombonissan Lea Nielsen förlänger stämningen innan fältet öppnas för Putte. Så han spelar ! Idérikedomen är outtömbar. I glättiga "Good Queen Bess" vars rundgångstema typ b, gm, cm7, f7, gm7, e-dim, cm7,f7… får flera solister vid sidan av Putte att exponera sig i insatser av klass.

En höjdpunkt är Billy Strayhorns ballad "My Little Brown Book". Mer lyriskt kan en klarinett knappast tala. Bentzons sköna slingor ger också gåshud. Peter Jensens sordinerade trombon framkallar varma känslor. Wilkins snabba "A Little Bit Of Ellington" blir en värdig avslutning där en uppsjö av solister får sträcka ut. Bonus fås i form av en bonusvideo där "Mainstem" återkommer.

Göran Olson

Bertil Strandberg

Roads Traveled

(Sittel)

Som skivtiteln antyder, har trombonisten Bertil Strandberg rest omkring en hel del i världen under sin tämligen långa musikerbana. Sedan starten i Umeå har han, bland annat, varit medlem i Süddeutscher Rundfunks storband i Stuttgart samtidigt som han ingick i Peter Herboltzheimers internationellt uppmärksammade stjärnorkester Rhythm Combination & Brass. Under några år på 80-talet var han ledare för trombonsektionen i The Artie Shaw Orchestra i USA.

Han var också verksam i Danmark ett tag under samma decennium. Grammofoninspelningar har det förstås blivit i massor genom åren, till exempel med Lars Gullin, Arne Domnérus, Putte Wickman, Bernt Rosengren, Oliver Nelson och – inte minst – Red Mitchell. Men av någon märklig anledning har Bertil inte gjort mer än en enda platta tidigare i eget namn. Det var 1973. Idag ingår han i Stockholm Jazz Orchestra och Bosse Brobergs Nogenja förutom att han undervisar vid Musikhögskolan i Stockholm.

På ”Roads Traveled” visar Bertil upp en stor del av sitt register både som instrumentalist och kompositör. Oavsett om han trakterar trombon eller euphonium, vilket han alltså också gör med den äran, är resultatet mycket elegant och välformulerat. Sex av cd:ns tio nummer är hans egna, medan de återstående har beprövat jazzfolk om Chick Corea, Victor Feldman, Tadd Dameron och Fats Waller som upphovsmän. För trygg och säker uppbackning svarar gitarristen Peter Nylander, basisten Martin Sjöstedt och trummisen Jonas Holgersson.

Jan Olsson

Andreas Gidlund

The Happiest Man Alive

(Imogena)

Tenor- och barytonsaxofonisten Andreas Gidlund turnerar flitigt med sin kvartett. Just nu befinner sig gänget på en längre rundtur och bjuder sin publik på bebop av 60-talsmodell. När de inte är ute och far kan de avspisas, med och utan gäster, på jazzklubben Round Midnight i rikets andra stad.

Den musik Andreas och hans mannar presenterar på ”The Happiest Man Alive” är dessvärre tämligen anonym. Det vimlar av band, både i Sverige och i resten av Europa, som låter ungefär likadant. Det är ett habilt hantverk gossarna utför, men ingen sticker ut och har något personligt att komma med. Inte heller de – med ett enda undantag, Mongo Santamarias ”Afro Blue” – hemstöpta kompositionerna är något som fastnar eller som känns som någon större utmaning. Enda undantaget är den gode basisten Mattias Grönroos ”Lost and Found”. Ibland verkar det också som om kvartetten i någon mån lider av studiofrossa. Stressen lurar i bakgrunden och man vill visa upp lite för mycket, samtidigt.

Förutom Gidlund och Grönroos består kvartetten av pianisten Fabian Kallerdal och trumslagaren Lars Källfelt. I ett nummer ansluter också Magnus Boqvist på steel-guitar, vilket knappast höjer stämningen. Förmodligen är det mycket roligare att lyssna på västkustgänget live.

Jan Olsson

Peter Danemo Kapell

Resonance

(dB Productions)

Det är fem år sedan den förra plattan, ”aLive” (Dragon), med Peter Danemos nio man starka Kapell kom. Den fick lysande kritik. Den nya, ”Resonance”, är minst lika bra. Det är sällan man hör en så personlig, fräsch, omväxlande och samtidigt konsekvent produktion.

Även om Peter, med all rätt, har gjort sig känd som en av vårt lands mest eftertraktade trummisar – inte minst har hans samarbete med Viktoria Tolstoy gjort honom synnerligen uppskattad – är det ändå som kompositör och arrangör jag håller honom allra högst. På ”Resonance” har Peter, med ett enda undantag (trumpetaren Thomas Cauderey har ersatt Fleming Agerskov) samlat ihop samma nonett som på sin rosade ”aLive”. Två trumpeter, en trombon, tre träblås och en pianolös rytmsektion med gitarr, bas och trummor alltså. Dessutom har trumpetaren Krister Gustavsson kallats in som förstärkning i fyra nummer och sångerskan Marie Almqvist i två.

Danemos kompositioner och arrangemang är oftast lite annorlunda och mycket genomarbetade. Ensemblespelet sitter precis som det ska och solisterna, trumpetaren Staffan Svensson, trombonisten Peter Dahlgren, de tre rörblåsarna, Cennet Jönsson, Fredrik Lundin och Per ”Texas” Johansson, är utmärkta. De tre senare är dessutom utpräglade individualister, var och en på sitt sätt. Krister Jonssons gitarr får förstås inte glömmas, liksom Mattias Svenssons bas. Ytterst hörvärd är också Marie Almqvist, begåvad låtskrivare och sångerska med popförflutet, som bidragit med sin lite visbetonade ”She Would Never Dream Of”.

Att denna högst vitala musik har legat i över ett år i väntan på utgivning är märkligt. Men nu är den i alla fall tillgänglig, vilket vi tackar allra som mjukast för.

Jan Olsson

Nacka Forum

Leve Nacka Forum

(Moserobie)

För tre år sedan väckte kvartetten Nacka Forum (ja, något ska man ju heta) berättigad uppståndelse med sin första cd. Nu är det dags igen, och precis som förra gången består gruppen av trumpetaren Goran Kajfes, saxofonisten Jonas Kullhammar, basisten Johan Berthling och trummisen Kjell Nordeson.

Musiken är – inte alldeles oväntat - skvatt galen, någon slags blandning mellan Frälsis, första maj, gammal hederlig bebop och rock ´n´ roll. Svänger gör det som om elden vore lös, och det är den nog också emellanåt. Uppknäppt och lössläppt, frodigt och frejdigt med andra ord.

Av skivans åtta nummer har Kullhammar skrivit tre, Nordeson två och Berthling ett, medan man gemensamt har fått till något man har kallat ”Samtidigt inne i ödlegrottan”. Plattans åttonde låt, ”Almost Seedless” har man lånat av Hugh Masakela. Att försöka genrebestämma musiken är, liksom så ofta när Kullhammar är inblandad, snudd på omöjligt. Här finns spår av det mesta. Ibland skönjer man lite Ornette Coleman, någon gång Horace Silver, här och var kan man hitta spår av Charlie Hadens Liberation Music Orchestra, och i slutnumret, den sanslösa och minst sagt taktfasta ”Mount Everest” plockar faktiskt Jonas fram sin Rollins-tenor ett tag. Men mest är det förstås Nacka Forum som gäller, och det liknar nog inget annat. Synd att fröjden bara varar 36 och en halv minut. Den hade gärna fått fortsätta ytterligare någon timme.

Jan Olsson

Nils Lindberg

Timeless

(Prophone)

Nils Lindberg, född 1934, är en av vårt lands mest mångsidiga musikanter. Som kompositör och arrangör, inte minst i olika körsammanhang, har han nått världsrykte. Och i svensk jazzhistoria har han skrivit in sig för tid och evighet med bland annat Sax Appeal”, ”Trisection” och sina olika upplagor av Saxes Gallore. Han har också skrivit för, till exempel, Duke Ellingtons orkester och var under många år pianist och arrangör för Alice Babs. Producenten Frank Hedman (1917-90), en av de riktigt stora i den blågula skivbranschen med bland andra Jussi Björling, Birgit Nilsson, Nicolai Gedda och Alice Babs i sitt ”stall”, gjorde en rad förnämliga inspelningar med Lindberg, dels på sin egen Bluebell-etikett och dels för Swedish Society Discofil. För SSD gjorde han, mellan 1972 och 1975, bland annat LP-skivorna ”7 dalmålningar – Variationer i folkton” och ”Reflections”.

På ”Timeless” återfinns musiken på LP:n ”7 dalmålningar” och den första skivsidan på ”Reflections”. Som så ofta när det gäller Lindbergs jazzproduktion handlar det förstås om musik med rejäl förankring i svensk folkton. Det hela är mycket lindbergskt och ofta fantastiskt vackert. Medverkar gör bland andra Putte Wickman, Arne Domnérus, Jan Allan, Sveriges Radios Symfoniorkester, Freskkvartetten och inte minst Lindberg själv, som förutom att han arrangerat hela kalaset även bjuder på utmärkt pianospel mellan varven.

För snart 20 år sedan gav saligen avsomnade Grammofon AB Electra ut exakt samma cd, då under namnet ”7 Dalecarlian Paintings”. Att den nu är tillgänglig igen känns högst berättigat och mycket tillfredsställande.

Jan Olsson

Göran Schelin Changes

Charisma

(Gorsch Productions)

Småländske basisten Göran Schelin, född 1957, kom invandrande till Skåne, Skurups folkhögskola, och så småningom Musikhögskolan i Malmö, som 23-åring. Sedan ett par decennier är han, förutom uppskattade pedagog, en viktig och mycket mångsidig länk i sydsvensk jazzmusik. Förutom att han frilansat flitigt var han med i Wail, Jazz i Sverige-gänget 1985, och ledde själv några uppmärksammade Malmökonstellationer under andra av 80-talet, bland dem Matinee och Fair Play.

Changes, som idag är en kvartett, bildade Göran 1992. 2001 skivdebuterade gruppen med den kritikerrosade cd:n ”Together”, och nu är det alltså cd-dags igen. Sedan senast har Jacob Karlzon ersatt Thomas Törnheden vid pianot, medan Rolf Nilsson dessvärre varit tvungen att lägga sin gitarr ”på hyllan”. Kvar är tenoristen Tomas Franck, trummisen Peter Nilsson och givetvis Schelin själv.

Musiken på ”Together” var på många sätt lite ”bära eller brista” – och det bar nästan hela tiden. Den här gången känns det på något sätt tryggare och man har avsatt mer utrymme för lek. Det beror givetvis till stor del på flitigt spelande, bland annat en omfattande Pulsslag-turné.

Men anledningen är också, tror jag, Jacob Karlzons entré. Han är i mångt och mycket mannen som gör vad som faller honom in, en sann musikant vars ofta överraskande utflykter är en sann lycka att ta del av. Jag kommer gång på gång på mig med att bara sitta och le när jag hör honom. Franck är magnifik rakt igenom hela plattan. Speciellt i balladerna hör man hur väl och personligt han förvaltat arvet efter Dexter Gordon och John Coltrane, och han är sannerligen inte rädd för att spela vackert. Av skivans nio nummer är sju hemstöpta och två lånade, Bill Fraziers underbara ”To Her Ladyship” och Dizzy Gillespies fina ”Con Alma”.

Skivan kan köpas direkt från www.gorsch.se.

Jan Olsson

Ulf Wakenius Group

Checkin´ In

(Scandinavian Connection)

“Checkin´ In” är vår världsgitarrist Ulf Wakenius andra cd med sin svensk-danska kvartett, den med basisten Yasuhito Mori (som vi numera betraktar som betryggande blågul) och de bägge vännerna från andra sidan Öresund, pianisten Carsten Dahl och trumslagaren Morten Lund. Den här gången trakterar Ulf elgitarr hela vägen, och på nytt påminner han om vilken komplett instrumentalist han numera är. Han har inget kvar att bevisa, vilket gör att han tycks vara helt avspänd, avhåller sig från tekniska orgier och finner sig lika väl tillrätta i de rena svängnumren som i de tre oackompanjerade ballader han valt att framföra.

Repertoaren består till åtta niondelar av pålitliga örhängen ur den amerikanska sångboken och mer eller mindre välkända jazzstandards. Undantaget är inledande ”Will You Make My Soup Hot and Silver”, som har Carsten Dahl som upphovsman. Plattans höjdpunkt är en underbar, drygt elva minuter lång version av Richard Rodgers 70 år gamla ”Little Girl Blue”. Men även ”solokortisarna”, George Gershwins ”Soon”, Henry Mancinis ”Days of Wine and Roses” och, inte minst, Milton Nasciments “Ponta de Areia” - som vi hörde första gången på Wayne Shorter-plattan “Native Dancer” – visar vilken mästarmusikant Uffe Wakenius är idag. Man förstår Oscar Petersons förtjusning.

Jan Olsson

Arne Domnérus & Co

Jazz at the Pawnshop, vol. 1

(Proprius)

Ni, liksom jag, har väl någon gång upplevt ögonblick, då tiden plötsligt stannar, då alla bitar ramlar på plats och allt bara fungerar och lyfter. Det händer sannerligen inte ofta. Men det hände på jazzpuben Stampen i Stockholm under två decemberkvällar 1976, då Arne Domnérus, Bengt Hallberg, Georg Riedel och Egil Johansen var där och musicerade. Den ena av kvällarna fick de dessutom sällskap av Lasse Erstrand. Att ljudfenomenet Gert Palmcrantz också råkade vara på plats kan närmast betraktas som en skänk från ovan.

Fyra cd blev resultatet av musikanternas och Palmcrantz ansträngningar. Den fjärde är ett samlarobjekt som bara kom i en mycket liten upplaga, men de tre övriga har – åtminstone för några år sedan - funnits att köpa i något så när välsorterade skivbutiker. Nu har den första volymen kommit igen i så kallad SACD-utgåva (SACD = Super Audio Compact Disc), och ljudet är fullständigt fantastiskt. Men det är gunås inte bara ljudet som når himmelska höjder. Musiken är precis lika grandios. Jag vågar till och med påstå, att ingen av de fem musikanterna som är i elden någonsin har spelat mer inspirerat på skiva än de gör här. Lika bra kanske någon gång, men aldrig bättre. Dompan, som alternerar mellan klarinett och altsax, är makalös i, till exempel, ”Jeep´s Blues”, och de ständiga överraskningarnas man, Bengt Hallberg, tycks fira julafton trots att det var ungefär tre veckor kvar till dopparedagen när upptagningarna gjordes.

Den här plattan är en av mest helgjutna som gjorts i vårt land i jazzbranschen. Nu hoppas vi att volymerna 2 och 3 – och kanske rent av även 4 – också snart blir tillgängliga.

Jan Olsson

Jonas Kullhammar Quartet
with Norrbotten Big Band

Snake City North

(Moserobie)

Jag kan inte stå emot den här plattan. Innan det sista numret, ”Bebopalulia”, klingat ut, kom jag på mig själv med att hoppa omkring som en skadskjuten kråka i spisarkammaren!

På ”Snake City North” – ”Norra Orminge” i utkanten av Stockholm alltså, har tenorsaxofonisten Jonas Kullhammar och hans vid det här laget tätt sammansvetsade kvartett lierat sig med blåsarna i Norrbotten Big Band. Det innebär inte att det blir någon storbandsplatta i egentlig bemärkelse. Snarare en kvartettplatta med storbandsstöd. De ypperliga norrlänningarna (av vilka åtskilliga kommer från södra Sverige) bildar alltså en ram för Jonas och hans kamraters frejdiga utfärder. Kullhammar själv är förstås huvudsolist. Hans maffiga sound i luren och hans orädda och hela tiden mycket svängiga spel av modern bebopmodell är en fröjd att ta del av. Men även geniale pianisten Torbjörn Gulz får komma till tals då och då, och gör det – som vanligt – på sitt mycket personliga sätt. Basspelande Alice Babs-stipendiaten Torbjörn Zetterberg och trummisen Jonas Holgersson ser till att den välkryddande soppan nästan kokar över ibland.

Gulz har skrivit nästan alla knixiga men oerhört effektiva arrangemang, som tolkas med en imponerande perfektion och känsla av Norrbotten-blåsarna. I två nummer släpps även storbandets begåvade trumpetare/flygelhornist Danne Johansson fram till solistmikrofonen liksom trombonisten Peter Dahlgren och inte mindre begåvade altsaxofonisten Håkan Broström.

Det verkliga höjdarnumret är ”Frippes Blues”, tillägnat salig ”Frippe” Nordström, som är skyldig mig en femtiolapp…

Jan Olsson

Jacob Karlzon-Morten Ramsböl

Human Factor

(Music Mecca)

Ultrabegåvade Malmöpianisten Jacob Karlzon i sällskap med två danskar och en amerikan. Det ser spännande ut på papperet och är det även i verkligheten. Från Danmark kommer basisten Morten Ramsböl och saxofonisten Hans Ulrik, medan det amerikanska inslaget består av trumspelande Jeff Ballard, en rutinerad ringräv med ett förflutet hos bland andra Chick Corea, Kurt Rosenwinkel och Danilo Perez. Snudd på jamsession alltså.

Trots några fina kompositioner, framför allt av Ramsböl, är det de glada, ganska fria och ibland smått hisnande, kollektiva utflykterna som är mest roligt att följa. Karlzons och Ulriks katt-å-råtta-lek i Ballards ”Richard”, till exempel, är en omtumlande upplevelse. Ramsböl är kanske inte lika trakterad som de andra att följa med ut på äventyr. Han är i stället gruppens ordningsman och bidrar med sitt säkra spel till styrsel och stadga. Ballard, däremot, är mer intrikat och ser med sin energi och vitalitet till att ingen slöar till.

Ulrik har en utpräglad känsla för färg, form och även tradition. Han håller sig huvudsakligen till tenorsax och deltar i åtta av skivans elva nummer. Karlzon är förstås med i samtliga och spelar mästerligt emellanåt. Inte minst i Ramsböls vackra ballad ”A Mother´s Heart”, som avverkas på trio. Där kommer hans fina känsla för nyanser, hans utsökata anslag och sinne för melodisk skönhet helt till sin rätt.

”Human Factor” är en något annorlunda skiva med en kvartett som gärna fick bli permanent.

Jan Olsson

Maggi Olin Band

Le Spécialité

(Prophone)

Malmöpianisten/kompositören Maggi Olin hörs egentligen alldeles för lite. På Swedish Jazz Celebration gjorde hon i och för sig ett bejublat framträdande tillsammans med systrarna Jensen, Ingrid och Christine. Men annars är det orättvist tyst omkring henne. Kanske kan denna, hennes senaste och fjärde cd album på Prophone, ändra på saken. Man kan ju alltid hoppas.

I Maggis mycket samspelta kvintett ingår trumpetaren Magnus Broo, tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, basisten Mattias Welin och trumslagaren P-A Tollbom, alltså samma gäng som på den utsökta cd:n från Fasching som kom för tre år sedan bortsett från att Broo ersatt Ingrid Jensen. Just kombinationen Broo-Almqvist är mycket hörvärd. De bägge blåsarna kompletterar varandra perfekt. Inte genom att vara lika utan snarare tvärtom. Broo är chanstagare och äventyrare, medan Almqvist står för en relativ trygghet och kontinuitet. Bägge ges, tack vare att Olins utsökta kompositioner, stor frihet och möjlighet att bjuda på sig själva.

Maggi Olin har ett eget tonspråk, ibland lyriskt och tufft på en gång men också lite vemodigt mellan varven. Hennes fantasifulla kompositioner är rytmiskt omväxlande, men snärjer varken in medmusikanter eller lyssnare. Som ett litet kuriosum kan nämnas, att hon valt att ta med en skapelse hon presenterade redan för snart tio år sedan på skiva, den vackra ”Flowers”, som på Le Spécialité får nya dimensioner.

Precis som tidigare tycker jag att det skulle vara intressant att få höra Maggis kompositioner med en riktigt stor besättning, till exempel Tolvan Big Band. Vad säger Helge Albin om det?

Jan Olsson

Håkan Rydin Trio

Tender Silhouette

(Marshmallow)

Håkan Rydin är en pianist som vi hör alltför sällan numera. Under drygt 20 år, mellan 1972 och 1993, ägnade han sig åt sin och Jörgen Nilssons legendariska Malmögrupp Nexus, där hans lyriska spel – och även kompositioner - med lika delar folkton och bebop väckte berättigad uppmärksamhet. Inte bara i Sverige utan också på andra sidan Atlanten. Håkan arbetade även flitigt samman med sångerskan Kim Parker, både i Europa och i Amerika. Men under de senaste decennierna har det tyvärr blivit något glesare mellan framträdandena, främst beroende på att Rydin till vardags återfinns på Musikhögskolan i Malmö, där han bland annat är verksam som pianopedagog.

På ”Tender Silhouette” påminner Håkan på ett utmärkt sätt om vilken utsökt musikant och tonväljare han är. Hans varsamma, ofta lite eftertänksamma, sätt att uttrycka sig på och hans melodiska och rytmiska fantasi parad med en suverän teknik och ett härligt anslag gör hans musik både personlig och annorlunda. Just det folkloristiska, som alltid kännetecknat Håkans skapande, kommer väl till uttryck i ett par traditionella svenska visor, som basisten och gamle Nexus-kompisen Ulf Rådelius bearbetat för jazzbruk. Lars Gullins underbart vackra ”Silhouette” passar också Håkan som hand i handske. Och naturligtvis har han plockat med några ordentliga svängnummer, bland dem Cannonball Adderleys ”Sticks” och sin egen mycket fina ”Big Little Girl”.

För den effektiva och lyhörda uppbackningen svarar Håkans ”ordinarie” polare, som han även hade med för snart tio år sedan på Kim Parker-plattan ”Beautiful Friendship”, alltså basisten Hans Andersson och trummisen Mårgan Höglund.

Jan Olsson

Daniel Karlsson

Pan-Pan

(Caprice)

Daniel Karlsson är ett av vårt lands häftigaste, unga pianolejon. Han har på något sätt smugit sig upp till toppen, där han idag är minst sagt etablerad. Men han har inte ”fjäskat” sig fram till sin position. Istället har han, som så många andra, unga, moderna begåvningar tagit vägen via Musikhögskola och Fredrik Norén Band, det senare en institution som också har blivit någon slags högskola för de mest begåvade. På sistone har vi hört honom med, till exempel, Oddjob och på Andreas Petterssons rosade Gullin-cd.

Daniel har valts ut av Rikskonserter och Caprice att göra årets Jazz i Sverigeskiva, vilket alltså är ”Pan-Pan”. Runt sig har han samlat några likasinnade, trumpetaren Magnus Broo och saxofonisten Per ”Texas” Johansson, två musikanter som heller aldrig väljer att följa minsta motståndets lag. Ett steg bakom återfinns alltid lika briljante basisten Christian Spering och de bägge trumspelarna Jon Fält och Janne Robertsson. Vitsen med två trummisar är att ge musiken extra rytmisk vitalitet.

Samtliga kompositioner och arrangemang på skivan är skrivna av Karlsson. Han är själv centralfigur, navet kring vilket allt kretsar. Musiken är omväxlande, ofta överraskande och lämnar massor av utrymme för personliga betraktelser och utflykter. Den är något så när förankrad i traditionen men är ändå obunden och totalt dammfri.

Jan Olsson

Gunnar Lidberg Unit & Guests

As Long As I Live

(JAM)

Violinisten Gunnar Lidberg har egentligen aldrig fått den uppmärksamhet han förtjänar. Anledningen till det är att han ända fram till pensionsåldern har haft ett civilt jobb som ingenjör vid sidan av sitt felande och därför oftast bara framträtt i Stockholm. Men han är en rutinerad ringräv, en swinger i Stuff Smiths anda men också en finlirare av rang.

Sommaren 2003 framträdde Gunnar, tillsammans med handplockade vänner och Musik i Blekinges ”huskomp” Unit, i Karlskrona varvid den här plattan spelades in. De gästande vännerna, som får två nummer var att visa upp sig i, är heller inga duvungar. Eller vad sägs om tenorsaxofonisterna Hacke Björksten och Nisse Sandström, vibrafonisten Lasse Erstrand och trumpetaren Jan Allan? Hackes ”Autumn in New York” är magnifik liksom Jan Allans övningar, tillsammans med Lidberg i Sonny Rollins calypso ”St. Thomas”, och Erstrand svänger så det står härliga till i Stuff Smiths ”Timme´s Blues”.

”As Long As I Live” är sammantaget en festlig, opretentiös platta som det är lätt att gilla. Till den avspända stämningen och det goda resultatet bidrar i hög grad, förutom Lidberg och hans fem gäster, den fina rytmsektionen anförd av pianisten Robert Tjäderkvist, de alternerande basisterna Jonas Castell och Jan Karlsson samt trummisen Kristofer Johansson – alla välbekanta för de flesta jazzälskare i åtminstone den södra delen av Sverige.

Jan Olsson

Per Sjödin

Gentle Thoughts

(Lovestreet Records)

Gitarristen Per Sjödins ”Gentle Thoughts” är den allra första cd:n på nystartade Lovestreet Records i Malmö. En bättre start kunde man knappast ha fått.

34-årige Sjödin, som efter musiklinjen på gymnasiet i Växjö fortsatte sina gitarrstudier vid Fridhems Folkhögskola, är idag en fullfjädrad jazzmusikant med en pondus och självklarhet i sitt uttryckssätt som imponerar storligen. ”Gentle Thoughts” visar att han gott platsar i toppen av allsvenskan, bland ringrävar i branschen som Andreas Pettersson, Uffe Wakenius, Rune Gustis och nya stjärnskott som Krister Jonsson och Andreas Öberg.

Sjödin, som spelar vårdat utan att bli ospännande och vackert utan att bli insmickrande, tycks ha lyssnat en hel del på kolleger som Jim Hall och Kenny Burrell. Kanske är det också den senare som har gjort att han i sin trio omger sig med hammondorgel och trummor, alltså Jimmy Smith-stuket. B3-traktör är rutinerade Kjeld Lauritsen från andra sidan sundet och bakom trumsetet sitter Zoltan Csörsz Jr, en av Malmös bästa importer sedan man lockade Ingmar Bergman till Stadsteatern för drygt 50 år sedan. Två gäster har Per också bjudit in, trumpetaren Mårten Lundgren och tenorsaxofonisten Magnus Lindgren. De deltar i fyra av skivans åtta nummer och passar perfekt in i sammanhanget.

Musiken på ”Gentle Thoughts”, fem original och tre låtar ur den amerikanska sångboken, framförs enligt den mall som svängfarbröderna på skivmärket Blue Note skapade åren kring 1960. Rätt mycket blues alltså, massor av svängglädje och lite soul och budskapsjazz i botten. Men det finns också tid för stillsam kontemplation, som i Pers soloversion av Robert Mellins lika slitstarka som vackra ballad ”My One and Only Love”. Men den verkliga höjdaren är bluesen ”Make Me a Pallet on the Floor”! När jag hört den, funderade jag på att klämma i med fem betygsdiggar. Men den femte "diggen" spar jag till nästa Sjödin-cd. Den väntar jag redan med spänning på.

Jan Olsson

Martin Sjöstedt Band

Slow Charles

(Sittel)

För ungefär ett år sedan for basisten Sjöstedt och hans kvintett runt i Sverige och konserterade. Rundturen avslutades med en den här skivinspelningen, vilket innebär att det är ett väl samtrimmat gäng som musicerar. Samtliga fem medlemmar är unga. Men av någon anledning låter de ibland ganska gamla, vilket kan tas som kritik eller beröm, beroende på vilka värderingar man själv har. Hur som helst är musiken bebopbaserad och fungerar väl tack vare stundtals goda solistinsatser.

Mest och oftast lyser pianospelande Lars Färnlöf-stipendiaten Jonas Östholm – som en del kanske kommer ihåg sedan hans tid på Fridhems Folkhögskola – och altsaxofonisten Fredrik Kronkvist, till vardags hemmahörande i Malmö. Karl Olanderssons trumpetspel varierar däremot i kvalitet och pendlar mellan ypperligt och tämligen ointressant - och faktiskt också ointresserat.

Av plattans åtta nummer har Sjöstedt skrivit fem på egen hand, vilket definitivt är några för mycket. Kronkvists enda bidrag, ”Heavy Axe”, är tillsammans med Gene DePauls och Don Rayes slitstarka gamla filmlåt ”You Don´t Know What Love Is” och Thelonious Monks ekvilibristiska ”Four in One” cd:ns absoluta toppar med inspirerat spel på alla händer. Tänk om allt hade varit lika bra!

Sjöstedts förra Sittel-cd, ”Mondeo”, var snäppet vassare och åtskilligt jämnare.

Jan Olsson

Claes Brodda

(Kenneth)

45-årige saxofonisten, klarinettisten och arrangören Claes Brodda har varit med i svängen ett bra tag. Redan för drygt 20 år sedan bidrog han till grannlåten på en rad fullständigt oemotståndliga inspelningar med sångerskan Maxine Sullivan. Sedan dess har vi hört honom bland annat i Kustbandet, Harlem Jazz Camels, Ronnie Gardiners Gröna Lund-gäng och i hans eget The Royal Blue Melodians. Skivtiteln ”CB”, som enligt Claes själv kan betyda såväl ”Claes Brodda” som ”Classic Ballads” och ”Celebrating Bean” (Bean = Coleman Hawkins), är hans tredje cd i eget namn och en platta som man oförbehållsamt kan rekommendera alla vänner av tidlös jazz av mainstreammodell att ta del av.

För det mesta håller sig Brodda till tenorsaxofonen, ett instrument han trakterar som en inte särskilt avlägsen släkting till den store stilbildaren och solisten Coleman Hawkins. Men här och var plockar han också fram alt-, sopran- och barytonsaxarna och vid ett par tillfällen, som i en magnifik ”Manhattan”, dammar han även av klarinetten. Men oavsett vilket instrument Claes trakterar gör han det med stort kunnande, smak, imponerande stilkänsla och massor av värme. Bland många toppar kan nämnas Hawkins ”Rifftide”, som är en något förklädd ”Oh Lady Be Good”, ”Lover Come Back to Me” – med vers och allt – och Leif Andersons gamla avsignatur i radioprogrammet Smoke Rings, ”Until the Real Thing Comes Along”.

Pianisten Lasse Sjösten, rutinerad ringräv, backar upp tillsammans med gitarristen Mikael Selander, basisterna Hasse Larsson och Arne Wilhelmsson samt trummisen Ronnie Gardiner.

Jan Olsson

Andreas Öberg

Young Jazz Guitarist

(Hot Club Records)

Gitarristen Andreas Öberg har trots sin relativt ringa ålder, 27 i år, låtit tala en hel del om sig. Någon har kallat honom Django Reinhardts barnbarn, vilket naturligtvis är hedrande. Men Andreas är faktiskt åtskilligt mer än så. Åtminstone stilmässigt. På sin andra egna cd visar han sig nämligen också vara en värdig arvtagare till Charlie Christian, d.v.s. han spelar även ypperlig bebop, svängigt, tekniskt suveränt och ytterst tilltalande. På ”Young Jazz Guitarist” blandar han ganska friskt och kastar sig mellan swing och bebop med ett och annat inslag av Reinhardt och samba.

Problemet med den här plattan är den rumänske pianisten Marian Petrescu. Han kan uppenbarligen spela hur fort som helst och gör allt för att bevisa det. Finge han betalt per ton vore han mångmiljonär för länge sedan. På väggen därhemma har han förmodligen stora porträtt av Oscar Peterson och Art Tatum. Men uppenbarligen har han inte riktigt kommit underfund med att det inte bara var tekniken som gjorde dessa bägge giganter odödliga.

Bakom Öberg och Petrescu ser alltid lika pålitlige basisten Jörgen Smeby och trumslagaren Robert Ikiz till att det svänger ordentligt.

Jan Olsson

Lars Erstrand

Live in Japan

(Prophone)

Vibrafonisten Lars Erstrand är sedan länge en av vårt lands allra största och mest respekterade jazzmusikanter. Få, om ens någon, av hans instrumentkolleger i världen behärskar den lite moderniserade swingstilen, arvet efter Lionel Hampton, bättre än han.

Hösten 2001 var Lars inbjuden att delta i en stor jazzfestival i japanska Kobe, där han framträdde med i huvudsak inhemska musiker. På programmet stod, åtminstone av cd:n ”Live in Japan” att döma, idel låtar förknippade med Benny Goodman och Lionel Hampton. Bland dem ”Memories of You”, ”Avalon”, “My Melancholy Baby” och “Moonglow”. Och givetvis skulle man spela “Flying Home”, för säkerhets skull två gånger med lite olika besättningar.

Erstrand spelar som vanligt, det vill säga mästerligt. Inte minst i en utsökt version av Hoagy Carmichaels gamla ”Stardust”. Men hans japanska medmusikanter når tyvärr inte alls upp i samma klass som vår ryktbare svensk. Några av dem låter snarare som ett gäng glada amatörer. Ett lysande undantag är dock klarinettisten Eiji Kitamura, som förgyller fyra nummer och verkar vara minst lika mycket påverkad av Buddy DeFranco som av Benny Goodman.

Jan Olsson

E.S.T

Esbjörn Svensson Trio

Viaticum

(ACT)

Esbjörn Svensson Trio, det vill säga Esbjörn själv, Dan Berglund och Magnus Öström på piano, kontrabas och trummor, har varit igång i tio år vid det här laget. Framgångarna har varit stora och sedan ett par år tillbaka är gruppen lika populär utomlands, inte minst i USA, som här hemma i Sverige. Det är lätt att förstå, när man lyssnar på det senaste albumet, som fått namnet ”Viaticum”, vilket jag som gammal latinare tyder som ”Färdkost”, vilket ju är ett ganska fiffigt namn om man tänker efter.

Med sig på färden har Esbjörn och hans polare, som vanligt, tagit influenser från diverse håll. Inte bara det som vi vanligen kallar jazz utan också från den ”klassiska” musiken. Några gram funk och lite smak av rock förekommer även. Men märkligt nog - med tanke på att trion är svensk och har klara exportavsikter - hör man inga spår av vår nordiska folkmusik. Alltså sådant som andra blågula jazzföreträdare, till exempel Jan Johansson, Lars Gullin, Nils Lindberg och även Nils Landgren, genom åren blandat in här och var.

Det är för det mesta vacker musik, den som E.S.T. ägnar sig åt, koncentrerad och spontan på samma gång, alltsammans originalmaterial. Och man förvånas ideligen över det formidabla samspelet. Här och var låter det förvillande likt Keith Jarrett-trions övningar, men bara ibland. Att Svensson även lyssnat en del på, till exempel, Brad Mehldau är uppenbart. Men framför allt är det en alldeles egen musik E.S.T. presenterar, en musik som ständigt rör sig framåt och som är mycket lätt att tycka om. ”Viaticum” är väl i klass med ”Seven Days of Falling”, som kom för ungefär ett år sedan.

Jan Olsson

Andreas Pettersson

Gullin on Guitar

(Sonet)

Att Gotlandsbördige gitarristen Andreas Petterssons skulle göra en cd, den sjunde i eget namn, med musik av sin “landsman” Lars Gullin (1928-1976), är förstås inte så märkligt. Lite märkligare är möjligen att Pettersson valt att presentera Gullins fantastiska kompositioner utan blåsare och på ett ganska annorlunda sätt än man är van vid. Men det handlar inte om brist på respekt, snarare om en insikt och klarsyn som har gjort att Pettersson också har funnit de glada, ja nästan lustiga, ingredienserna i en del av den kanske störste av alla jazzsvenskars alster.

Det mollstämda vemod som vanligen brukar känneteckna Lars Gullins musik märker man alltså bara undantagsvis av när Pettersson ger sig på den. ”Portrait of My Pals”, ”Fedja”, "Be Careful”, ”Lars Meets Jeff” och ”Decent Eyes” svänger så det ryker om det. Naturligtvis finns även ”Danny´s Dream” och den otroligt vackra ”Merlin” med på repertoaren och får precis de tolkningar de är värda. Andreas formulerar sig glasklart, visar prov på ett mycket väl utvecklat harmonisinne och har en härlig teknik och ton. Lägg därtill att Daniel Karlsson spelar utmärkt piano och att duon Hans Backenroth och Jocke Ekberg, på bas respektive trummor, svarar för perfekt farthållning.

Jan Olsson

Peter Nordahl

My Rubber Soul

(Arietta)

Pianisten, kompositören och arrangören Peter Nordahl tycks vara en obotlig romantiker. På sin nya cd, ”Rubber Soul”, ursprungligen gjord för den japanska marknaden, serverar han sin vana trogen en rad vackra melodier, ett par av mästaren Henry Mancini, en av Burt Bacharach, en av Tom Adair och – vilket måhända förvånar en och annan – hela fyra av Charles Mingus. Titelmelodin har Peter dock skrivit själv, och för säkerhets skull få vi höra den två gånger, först på trio och sedan med trumpetaren/sångaren Karl Olandersson som tillfällig inhoppare.

De fyra Mingus-numren är tveklöst de som väger tyngst på skivan. ”Alice´s Wonderland” (”Diane”), som vi bland annat hört med upphovsmannen själv på den fantastiska skivan ”Jazz Portraits”, tolkas utsökt av Nordahl. Likaså ”Duke Ellington´s Sound of Love”, som Mingus skrev strax efter det att hans läromästare hade avlidit. ”The Man Who Never Sleeps”, som Mingus Big Band numera brukar ha med på sin repertoar, får också en fin tolkning. Men allra bäst är ändå den lika ”omöjliga” som vackra ”Weird Nightmare”, som en del av oss minns med det Mingusband från 1960 som bland andra innehöll Ted Curson och Eric Dolphy.

Nordahl har lagt ned ett omsorgsfullt och mycket kärleksfullt arbete på att arrangera om Mingus kompositioner för triobruk. Speciellt förtjust är jag i de instruktioner han givit sina bägge basister, omväxlande Hampus Lundgren och Patrik Boman. Trummis är genomgående Harry Wallin. Och själv spelar Peter precis som han brukar, det vill säga sparsmakat, spänstigt och skönt svängigt. I texthäftet jämförs han med Ahmad Jamal, vilket är ganska träffande.

Jan Olsson

Hacke Björksten Quintet

Three Generations

(Dragon)

I år är det exakt ett halvt sekel sedan tenorsaxofonisten Gunnar ”Hacke” Björksten spelade in ”On the Alamo”, som utsågs till 1955 års bästa jazzinspelning och fick Orkester Journalens Gyllene Skiva. Idag är Hacke, 70 år ung, precis lika spelsugen och vital som då. ”Three Generations” är ett strålande bevis på det. Så det där med ålder har uppenbarligen inte någon större betydelse. I alla fall inte när det gäller Hacke. Glädjen, svänglustan och förmågan att kommunicera fungerar fortfarande, helt oberoende av prästbetyget.

I Hackes kvintett av dagens modell ingår en annan evigt ung veteran, 72-årige trummisen Ronnie Gardiner. Men de tre övriga medlemmarna i gruppen var inte ens påtänkta då ”On the Alamo” vaxades. Trumpetaren Karl Olandersson föddes 25 år senare, medan pianisten Mathias Algotsson och basisten Hans Backenroth numera är 33 respektive 38 år gamla. Därav namnet på denna cd.

Olandersson har aldrig spelat bättre än här. Han låter som en sentida ättling till Clifford Brown och Lee Morgan, och det slår verkligen gnistor om hans spel. Algotsson är en lysande tonväljare och Backenroth är utsökt både som stadig ackompanjatör och solist. Alldeles extra trevligt är det också att åter kunna konstatera att Gardiner är en sann ”swinger”, smakfull och lyhörd som få. Och så denne formidable Hacke Björksten, som komponerat åtta av cd:ns 13 nummer, arrangerat hela kalaset och har hela den stolta tenorsaxtraditionen i luren. Han är yster som en ponny på grönbete men samtidigt disciplinerad och skicklig som en dressyrhäst i yppersta eliten.

Är det månne dags för en ny Gyllene Skiva? Omöjligt är det inte.

Jan Olsson

Startsida med
jazznyheter

Fredrik Norén Band

Live at Glenn Miller Café, Stockholm

(Mirrors)

I drygt 25 år har trumslagaren Fredrik Norén haft sitt ”Band”, som ständigt har skiftat medlemmar och alltid varit lika fräckt och fräscht. Precis som kollegan Art Blakey (jag vet att Fredrik ogillar jämförelsen men förstår inte varför) har Norén outtröttligt letat rätt på unga, lovande musikanter och gett dem speltillfällen och möjligheter att utvecklas. Bland dem som gått i Fredriks skola det senaste kvartsseklet kan nämnas trumpetaren Magnus Broo, saxofonisterna Joakim Milder, Jonas Kullhammar, Fredrik Ljungkvist och Tomas Franck, pianisterna Torbjörn Gulz, Daniel Karlsson och Daniel Tilling och basisterna Hans Backenroth, Torbjörn Zetterberg och Christian Spering. Snacka om näsa för talanger!

När Fredrik Norén Band konserterade på Glenn Miller Café i våras och denna skiva spelades in såg laguppställningen ut så här: Nils Janson trumpet, Peter Fredman altsaxofon, Jonas Östholm piano, Lars Ekman bas och Fredrik själv trummor. Samma besättning alltså som på förra cd:n, ”Moon Rush”, som kom för ett år sedan, bortsett från att Ekman ersatt Martin Höper vid basen.

Som så ofta förr består repertoaren av enbart originalmusik. Norén och Janson står för tre kompositioner var, Östholm för två och Fredholm för en. Och som vanligt handlar det om svängig, kokande och utåtriktad bebopmusik av 50- och 60-talsmodell med massor av energi och spelglädje. Soloinsatserna är genomgående av hög klass, och alldeles särskilt lyser Nils Janson, som också är en utmärkt kompositör, och Jonas Östholm. Dem får vi höra mycket av och om framöver.

Jan Olsson

Övriga sidor;

DIG Jazz!

Aktuella evenemang

Festivaler, turnéer
och andra stora

René Sandoval 4

Action/Reaction

(Lovestreet Records)

Basisten/kompositören René Sandoval är född och uppvuxen i Chile. Sedan ett par decennier är han dock verksam i Europa. Under senare tid har man bland annat kunnat höra honom regelbundet på Café Smaklöken på Hedmanska gården i Malmö, där han lett sin egen grupp. I den kvartett René visar upp på ”Action/Reaction” ingår altsaxofonisten Fredrik Kronkvist, den franske pianisten Loic Dequidt och den amerikanske trumslagaren John Arnold.

Samtliga nummer utom ett, Violeta Parras vackra lilla ”Te Quiero Solo”, är skrivna av Sandoval och har oftast en latinamerikansk touch. Solistiskt dominerar Kronkvist, vars svängglädje, energi och vitalitet är en verklig tillgång. Han tycks också ha stor förståelse för Sandovals tonspråk, vilket gör att gruppspelet fungerar fint. Jag gillar också i högsta grad Loic Dequids personliga sätt att uttrycka sig på. Inte minst rytmiskt är han spännande, och precis som Kronkvist spelar han hela tiden färdigt det han påbörjat.

På minussidan har jag noterat den meriterade trummisen Arnold, som jag tycker är alltför dominant och ibland spelar sönder musiken. Lite märklig är också mixningen. Basen har hamnat onödigt långt bak i ljudbilden, vilket är förvånande med tanke på att Sandoval själv är delvis ansvarig för studiojobbet. Trummorna låter också lite burkiga emellanåt. Men totalt sett ger skivan ändå mersmak.

Jan Olsson

Mer än 350

cd-recensioner
med DIG-betyg!

Jazzhistoria/

Diggat på DVD

Klassiska

skivomslag

DIG Special:

Lars Gullin

DIG Jazz Special

med 93 omslag
med Lars Gullin.

Stockholm Jazz Orchestra

Homage to Mel Lewis and Thad Jones

(Dragon)

Stockholm Jazz Orchestra har under åren skämt bort oss med en rad utsökta skivor, där man förnämligt tolkat musiken av gästarrangörer som Bob Brookmeyer, Bob Mintzer och Jim McNeely. Ja, inte att förglömma den egne arrangören och pianisten Göran Strandberg, som också spelar en betydande roll på nya Homage to Mel Lewis and Thad Jones. Thad lyfte ofta fram pianot i sina arrangemang och Göran, en av våra mest orättvist okända musiker, tar förstås på bästa tänkbara sätt vara på sina solochanser.

Den här hyllningen till Thad och Mel är rakt igenom en musikalisk storbandsfullträff. Man känner musikernas entusiasm för att få spela Thads kluriga, personliga kompositioner och arrangemang och eftersom bandet dessutom förfogar över en rad lysande solister är resultatet givet.

Förstärkning har kallats in i form av altsaxofonisten Dick Oatts och barytonsaxofonisten Gary Smulyan och de bidrar främst till att ge saxsektionen spänt, must och precision. Men de gör även några solistinhopp. Lyssna exempelvis på Smulyan i Two as one där man får salig Pepper Adams i tankarna.

Men våra svenskar imponerar minst lika mycket . däribland Johan Hörlén. altsax, Karl-Martin Almqvist, Magnus Lindgren, tenorsax, Bertil Strandberg, trombon, Peter Asplund och Fredrik Norén, trumpet.

Gunnar Holmberg

Anders Persson Trio

Lonely Fungus

(Touché Music)

Göteborgspianisten Anders Persson är främst en känslig lyriker, vilket inte minst framgår av hans tolkningarav Billy Strayhorns underbara Lush Life och avslutande Allt under jordens fäste.

Men det finns även en rytmisk spänst i allt han gör och där får han i hög grad också dela äran med triokompisarna Palle Danielsson, bas och Terje Sundby, trummor. De tre fungerar enastående fint tillsammans.

Anders är uppenbart fylld av idéer vilket även framgår av hans egna, originella kompositioner. Men här finns även två fina original av Terje Sundby och den vackra standardlåten The second time around.

Hoppas den här skivan gör att Anders Persson får den uppmärksamhet han så väl förtjänar!

Gunnar Holmberg

Startsida med jazznyheter Evenemang Aktuellt Diggat på skiva Jazz i tryck Porträtt Historik Klassiska skivomslag Länkar