Minnesord från

Jan Allan. Jan Lundgren. Georg Riedel,

Bengt Säve-Söderbergh, Bengt-Arne Wallin
Svenskt musikliv har förlorat en av sina största personligheter. Jazzmusikern Bengt Hallberg har, som tidigare meddelats, gått bort.
Ursprungligen från Göteborg gick han först i lära hos Sixten Eckerberg. Han lärde sig piano på det som kallas det klassiska viset men upptäckte snart att man kunde improvisera, man behövde inte bara följa de nedskrivna noterna. Han ville spela på sitt eget sätt. Det ledde till jazzmusiken. Mest på grund av rytmen, improvisationen och den spontana kontakten med publiken, brukade han säga. Han utvecklades till en av de främsta jazzpianister Sverige någonsin skådat och har spelat med gräddan av världens jazzmusiker. Rader av stora stjärnor som Stan Getz, Clifford Brown, Quincy Jones har liksom vi haft den stora glädjen och privilegiet att få samspela och bli vän med denne fantastiska person. För Bengt handlade det om mer än så. Han komponerade, han spelade i stort sett alla former av god musik i större och mindre sammanhang. Mozart, Shostakovich, hambo, körmusik, barnmusik, symfonisk musik men mest jazz. Hans nyfikenhet ledde honom ständigt till nya upptäckter och idéer. Som han utvecklade på sitt eget storartade sätt. Lek kombinerat med allvar.

Han var professionellt verksam från tonåren ända till strax före sin bortgång. Under en tioårsperiod var han borta från scenerna för att sköta sin sjuka hustru. Hans efterlängtade återkomst för några år sedan möttes med stor glädje av hans många beundrare och medmusikanter och ledde till en intensiv konsertverksamhet med många slutsålda konserter. Han var aktivt verksam ända in i det sista. För två år sedan fick han den främsta utmärkelsen som Riksförbundet Svensk Jazz delar ut, den för storartad livslång insats i svenskt jazzliv.  Året innan fick han Lars Gullin-priset. Han var ledamot av Musikaliska Akademien.   

Bengt Hallberg var i ordets alla bemärkelser en gentleman. Hans liv var musiken men han var också en utomordentligt fin och trogen vän. Hans ödmjukhet stod i skarp kontrast till hans musikaliska framgångar. Varje musikaliskt intresserad medborgare har mycket att tacka honom för. Vi bugar inför vännen, den musikaliske giganten Bengt.

Den som vill hedra hans minne kan ge ett bidrag till Jazzfonden, som förvaltas av Svensk Jazz. Plusgirokontot är 640 348-9. Skriv ”Till minne av Bengt Hallberg”
Jan Allan
Jan Lundgren
Georg Riedel
Bengt Säve-Söderbergh
Bengt-Arne Wallin 

Bengt Hallberg-

Svensk Jazzhistoria

Se aktuella skivor

med Bengt Hallberg

Svensk

Jazzhistoria

Bengt Hallberg

Bernt Rosengren

Arne Domnérus

Bosse Broberg

Georg Riedel

Jan Allan

Skivnyheter

Mer än 500 recensioner.

Alla med DIG-betyg.

Storband

Internationell jazz
Historia/Återutgivningar

Miles Davis

Lars Gullin

Bengt Hallberg

Stan Getz

Lars Jansson

Jan Lundgren

Vi tackar och bugar

för en musikalisk gigant

Svenskt musikliv har förlorat en av sina största personligheter. Jazzmusikern Bengt Hallberg, aktiv ända in i det sista, har gått bort.

Han började sin musikaliska bana som klassiskt skolad pianist och som elev till kompositionsprofessorn Lars-Erik Larsson men drogs tidigt mest till jazzmusiken. Mest på grund av rytmen, improvisationen och den spontana kontakten med publiken, brukade han säga. Han utvecklades till en av de främsta jazzpianister Sverige skådat och har spelat med gräddan av världens jazzmusiker. Inte nog med det.

Han komponerade, han spelade i stort sett alla former av god musik i större och mindre sammanhang. Mozart, Shostakovich, hambo, körmusik, barnmusik, symfonisk musik men mest jazz. Hans ödmjukhet står i skarp kontrast till hans musikaliska framgångar. Varje musikaliskt intresserad medborgare har att tacka och buga inför denne musikaliske gigant.
 
Bengt Säve-Söderbergh
Ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz 

Tack Bengt Hallberg!

Pianisten Bengt Hallberg är död. Han också. Ibland känner jag att alltför många lämnar oss, på alltför kort tid. Man hinner knappt vänja sig vid att sakna, så händer det igen. Och igen. Och igen ...

Första gången jag mötte Bengt Hallberg var runt ett matbord i det hus som senare skulle bli mitt hem. Det är nu 27 år sedan. 

  Bengt hade själv, under sex månader i början av åttiotalet bott i källaren under det furugolv där vi satt och intog vår middag. Jan hade inrett ett rum för Bengts räkning. Bengt var nyskild och behövde någonstans att bo. Jan klädde tak och väggar med träpanel. Fixade dusch och handfat i rummet intill. Den gamla toaletten, från 1912, fick duga.

  Nu satt vi rakt ovanför hans gamla rum och åt middag, tillsammans med många andra. Huset var fullt av musikanter, grannar, vänner.

  Han sa inget på hela kvällen, hans nya fru stod för samtalen. Men när han sedan mycket belevat reste sig upp och drog undan stolen, försiktigt och utan att knappt märkas stegade över trägolvet och gentlemannamässigt tog plats vid flygeln för att låta fingrarna leka över klaviaturen, då uttryckte han det han önskade. Då talade han alla språk. Då kommunicerade han allt det han hade inom sig. Då tömde han sig på det innehåll som för honom var så specifikt. Då fick vi alla ta del av det som var Bengt Hallberg. Och ingen kunde undgå det han uttryckte.

  Kanske var det därför han var så lågmäld. Han sparade sig. Till pianosolot.

Sånggruppen Octavox gjorde några turnéer med Trio Con Tromba. Det var en ynnest. Förutom att jag i det sammanhanget fann den man med vilken jag tacksam och lycklig skulle leva resten av mitt liv, var det fantastiskt att få sjunga tillsammans med några av de största giganterna inom svensk jazz. 

  Men de minnen som boar inuti mig handlar inte enbart om musiken. Det som präglat mig, det som betydde nästan lika mycket, var att få tillgång till de tre musikanternas personligheter. Att få finnas vid deras sida, lyssna till deras samtal, utbyta tankar och erfarenheter. Det var minst lika stort och viktigt.     

  Den musik de har skapat, är fantastisk. Men det är människorna bakom som ger musiken dess djup.

Jag minns en gång när Bengt åkte med mig från Gävle till Stockholm. Sent en kväll, efter en konsert. Det var vinter. Mörkt, halt och kallt. Bengt yppade inte ett ord på hela resan. Utom då vi åkte genom Björklinge där Gås-Anders står staty intill kyrkan. Då hörde jag plötsligt Bengt ifrån baksätet, då han mycket svagt, lite för sig själv, sa: "Tjena Hasse".

  Ingen musikant missar att utföra den något märkliga ritualen i Björklinge. 

  Inte ens en tystlåten och blygsam Bengt Hallberg. 

Bengt var en av de sista gentlemännen. Han behandlade sina medmänniskor som han behandlade sitt instrument: Med den största respekt.

  Han var ett unikum. Som människa och som musikant. Fast egentligen är ju alla människor unika. Och ingen är ju oersättlig. 

  Men i det här fallet vete sjutton ...

Jag fick veta att du var död, Bengt, då jag stod i bilkön till Gotlandsfärjan, efter att ha bevistat årets Lars Gullin-konsert i Sanda.     Vi hade just talat om dig, eftersom du är en av de tidigare Gullin-stipendiaterna. Väl installerad i vilstolen på båten kunde jag inte låta bli att ta upp min dator och skriva till dig. Det blev dessa spontana rader. 

Förlåt dess enkelhet. Jag låter den musikantiska expertisen fortsätta att hylla dig och mer ingående beskriva din storhet. Själv ville jag bara skriva ner mina personliga tankar.

Jag kommer aldrig att glömma dig, Bengt.

Tack. För allt.

Ann Allan
Författare,  producent, sång- och pianopedagog, 

ordförande i Monica Zetterlunds Minnesfond mm

Hemsida och blogg:www.annallan.se