DIG Jazz

Trettiofjärde årgången av Copenhagen Jazz Festival avslutades när rådhusklockorna, strax intill Tivoli, slog tolv natten mellan söndag och måndag (15-16/7). Under tio dygn hade man då avverkat inte mindre än, i runda slängar, elvahundra konserter på ungefär 120 olika spelställen runt om i Dronningens By.

Stort och smått hade blandats med gammalt och nytt. En del var belagt med entréavgifter, men det allra mesta var alldeles gratis. Och det har spelats och sjungits på gator och torg och i varuhus och parker mer eller mindre dygnet runt. De ”stora” evenemangen gick i år av stapeln på Det Kongelige Teater, Jazzhus Montmartre, Copenhagen Jazzhouse och i Prövehallen och Pressen i tidningen Politikens Hus samt i det nya, ståtliga Konserthuset med sina 1800 sittplatser.

Även en hel del svenskt

Att räkna upp allt och alla som har visat upp sig under festivalen är naturligtvis omöjligt. Men bland de allra största namnen hittar vi, till exempel, Brad Mehldau, Wayne Shorter, Vijay Iyer, John Scofield, Wallace Roney, Joey DeFrancesco, Kurt Rosenwinkel, Jim Hall, Lee Konitz, Mulgrew Miller, Joe Lovano, Dave Douglas, Abrose Akinmusire, Milton Nascimento, John Taylor, Paolo Fresu, Philip Catherine, och Eliane Elias. En massa svenska musiker har naturligtvis också varit i elden. Bland dem Lars Jansson, Tomas Franck, Anders Bergcrantz, Anna Mia Barwe, Jan Allan, Goran Kajfes, Mats Gustafsson, Jan Lundgren och Bernt Rosengren. Givetvis har även hela danska jazzeliten varit på plats, däribland förstås basmästaren Jesper Lundgaard (th).

Med några ytterst få undantag har det varit utsålt överallt och hos arrangörerna, alltså Copenhagen Jazz Festival som är en icke-vinstdrivande sammanslutning, kan man idag andas ut och konstatera att ekonomin gick ihop i år också. Skulle det bli en slant över, vilket man ännu inte vet säkert, kommer denna att sättas undan till nästa års begivenheter. Liksom så många andra festivaler klarar man sig dock inte utan en rad välvilliga sponsorer. Nordeafonden, butikskedjan Irma, Tuborg, Köpenhamns kommun, Politiken, Statens Konstråd, Kulturministeriet och Scandic Hotels tillhör dem som generöst har öppnat portmonnän.

Festivalen stärker och utvecklar jazzmiljön

Även musikaliskt har årets festival varit en succé. Såväl arrangörer som publik och media har varit rörande överens om att utbudet på alla sätt har infriat de uppsatta målen, nämligen ”att producera en internationell årlig jazzfestival i Köpenhamn och därigenom utveckla och stärka jazzmiljön i Danmark”.

Bland de konserter DIG övervarade kan nämnas den som kvintetten Miles Smiles bjöd på på Det Kongelige Teater. Gruppen bestod av trumpetaren Wallace Roney, gitarristen Robben Ford, hammondorganisten Joey DeFrancesco, gitarristen Robben Ford, basisten Darryl Jones, trumslagaren Omar Hakim och tenorsaxofonisten Rick Margitza, som i sista stund hade ersatt utannonserade Kenny Garrett. Musiker alltså, som samtliga på ett eller annat sätt har haft att göra med Miles Davis. Och meningen var att man skulle högtidlighålla minnet av Miles klassiska album från 1966, ”Miles Smiles”. Om man lyckades med det kan kanske diskuteras. Det hela lät tämligen orepeterat – och faktiskt även oengagerat emellanåt - och så mycket som förde

tankarna till 60-tals-Miles hördes sannerligen inte. Men det var kanske inte meningen heller. Wallace gav sig i alla fall, med ganska lyckat resultat, på en och annan typisk Davis-fras. Genomgående bäst var Margitza, som tycktes ha tagit sitt uppdrag på största allvar. Och bakom orgeln satt DeFrancesco och lät som en något moderniserad Jimmy Smith, medan

idolen” Robben Ford strödde lite blues och funk omkring sig. Kul på sitt sätt föstås, men vart tog Miles vägen?

Jobinhyllning en ren, oförfalskad höjdare

Om nu Miles Smiles-konserten förtjänar att diskuteras, så tycktes de flesta vara eniga om att om att Eliane Elias Jobim-hyllning på Pressen var en ren och oförfalskad höjdare. Pressen är förresten tidningen Politikens numera skrotade tryckeri, ifall nån undrar. Eliane från São Paulo var på ett alldeles strålande humör, berättade om sin store landsman Antonio Carlos Jobim, sjöng och spelade grymt fint piano mellan varven, tekniskt fullödigt, svängigt och harmoniskt raffinerat. Till den talrika publikens stora glädje gav sig Eliane också till med att uppföra en spontan solodans! Bossanova, ja naturligtvis. Men med ett rejält jazzstuk. Till sin hjälp hade Elias maken och basisten Marc Johnson, en gång Bill Evans och Stan Getz medspelare, gitarristen Rubens de la Corte och trumslagaren Raphael Barata. De bägge senare naturligtvis rekryterade nånstans i trakterna av Copa Cabana.

Försenad Scofield gav hejdundrande konsert

Det enda lilla missödet vi lyckats finna under de tio dygn festivalen pågick inträffade naturligtvis fredagen den 13:e. Fattas bara annat! Men det var sannerligen inte arrangörernas fel. Meningen var att John Scofield och hans mannar skulle konsertera på Det Kongelige Teater klockan 21.00. Men på grund av något tekniskt problem kunde inte planet, som skulle frakta honom från Rumänien till Danmark, lyfta. Så han landade inte på Kastrup förrän strax efter klockan 23.00. Fyrtio minuter senare stod han på scenen, med andan i halsen och fortfarande iförd sina reskläder, och gav en hejdundrande konsert! Och nästan hela publiken satt kvar och väntade! Den som väntar på något gott…

Fredagen den 5 juli 2013 går startskottet för den 35:e upplagan av Copenhagen Jazz Festival – det förmodligen största evenemanget i sitt slag i världen.

Text och foto Jan Olsson

Artiklar om

musiker och grupper: