DIG Jazz

SteepleChase Records. Danskt skivbolag vi minns från vinyltiden med mycket bra musik från många storheter inom jazzmusiken. Inte minst från många amerikaner som gästade bland annat jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. Giganter som Dexter Gordon, Stan Getz och Chet Baker för att nämna några. Ett flertal skivor har också givits ut med pianisten Bud Powells klassiska spelningar 1962 på Gyllene Cirkeln, Stockholm, då hans medmusiker var basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg.

Bolaget har funnits sedan 40 år, men under lång tid utan svensk distributör. Nu har Plugged Music blivit svensk representant för SteepleChase som här presenteras med tre saxofonister ur deras katalog. Två med mångårig erfarenhet, Rich Perry och Dick Oatts, medan Stephen Riley tillhör det yngre "hungriga" och spännande gardet inom jazzmusiken av i dag.

Njutbar, lättsam , bopinfluerad musik

Dick Oatts

Lookin´up

(SteepleChase/Plugged Music)

Richard "Dick" Oatts, saxofonist från Jefferson, Iowa i USA, använder fortfarande samma Selmer Mark VI altsaxofon hans far gav honom i unga år. Professionell musiker sedan början av sjuttiotalet som vi vid flera tillfällen kunnat höra live här i Sverige under senare tid som solist ingående i Stockholm Jazz Orchestra.

Musikformen är bop influerad med påbrå från "den store", det vill säga i Charlie Parker. Åtta spår, alla skrivna och arrangerade av Oatts i den så lättlyssnade femtiotals andan. Han håller gärna till i de övre registret på saxen med attackerande betoning i spelet. Precis som vid liveframträdanden på jazzklubbar får de flesta medverkande, Oatts altsaxofon, John Mosca trombone, Ted Rosenthal piano, och Rodney Green trummor, visa sitt kunnande med solospel redan i inledningsspåret, One for Benny, medan basist David Wong får sin chans i efterföljande, Alaina´s Song.

Även arrangörsmässigt tilltalar Alaina´s Song, samt läckert rappa Just Us och lätt "coola" Brook´s blues, med bra i solospel samt i tufft växelspel Oatt´s alt och trombonist John Mosca i den senare. Skivans enda ballad, stramt allvarligt hållna Mood for Moody, hör till skivans bästa spår för min del. Som helhet, njutbart lättsam lyssning utan större märkvärdigheter.

Thord Ehnberg

Spel i jazztraditionen med personlig anda

Rich Perry

Time Was

(SteepleChase/Plugged Music )

Rich Perry, tenorsaxofonist från Cleveland, Ohio USA som vi hört ingående i många orkestrar genom åren. För min del för första gången i saxsektionen i Thad Jones - Mel Lewis Big Band där för övrigt även Dick Oatts också ingick och pianist var denna skivas Harold Danko.

Rich Perry har en varm ton i sin tenorsaxofon. Med lyrisk fraseringsådra broderande runt grundtemat i samtliga sju titlar skivan innehåller. Med spel i jazztraditionen hämtad från femtio/sextiotal där han involverat lätt personlig anda. Stundtals tycker jag mig även höra små glimtar påminnande om hur Dexter Gordon på sin tid uttryckte sig på sin tenorsaxofon. Perry kan också bita till och bjuder på utsökt friskt fräscht spel i Charlie Parkers Segment, som fått helt personlig prägling i kreativt anda. Skivans klart bästa.

Lyriskt balladspel får vi från honom i framför allt i Gordon Jenkins Goodbye, och även i Harry Warrens Summer Night, samt Leonard Bernsteins Lonely Town, som dock "speedats" upp i mittenpartiet med attackerande spel. Svänger fint gör det om John Lewis Rouge där lättflytande bop-fraser flödar ur klockstycket. Harold Danko bjuder för sin del på härligt swingfyllt spel i många av titlarna och i solo/triospel tillsammans med Jay Anderson bas och Jeff Hirshfield trummor i ett parti av inledande Get out of Town. I efterföljande, titelmelodin Time Was, svarar Anderson för ett maffigt bassolo. Bra spel bjuds skivan genom utan att för den skull ha det där lilla extra.
Thord Ehnberg

Artiklar om

musiker och grupper:

Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén

Karin Hammar
Karl Olandersson

Klas Lindquist

Klas Toresson

Lars Erstrand
Lars-Göran Ulander

Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström

Raymond Strid
Rigmor Gustafsson

The Stoner/Nils Berg
Torbjörn Zetterberg

Ulf Adåker

Ulf Johansson Werre

Svensk

Jazzhistoria

Sammansvetsat triospel med stänk av "nyjazz"

Stephen Riley

Hart - Beat
(SteepleChase/Plugged Music)

Stephen Riley, den yngste bland dessa tenorister som vi nu får stifta bekantskap med på SteepleChanse. Han föddes när Oatts och Perry började spela professionellt. Alltså mitten av sjuttiotalet. Första instrumentet var violin som hans mor lärde honom spela med gick snart över till saxofon som blev hans instrument.

Vad jag vet har han tidigare gett ut en cd så detta bör vara minst hans andra. Här på trio, tenorsax, bas och trummor, en sättning som åtminstone för mina tankar till en Sonny Rollins 1957 och Joe Henderson 1985. Och det är fråga om tätt sammansvetsat triospel mellan Stephen Riley tenorsaxofon, Neal Caine bas och Billy Hart trummor, i samma anda som sina båda trio-föregångare. Inleder gör han dock med ett långt vackert och fantasifullt spel helt ensam i gamla goda Just You Just Me. Och det är välkända melodier även fortsättningsvis. En rörlig Isotope och Black Narcissus, från Joe Hendersons penna. Den förstnämnda för övrigt med i dennes inspelning 1985. Här med uttrycksfull attack i spelet.

John Coltranes ballad Lonnie´s Lament, har tenoren respektfullt allvar i tätt samspel med trummor och bas som hela tiden ligger bakom och trycker på. En härligt gungande Ba-Lue Bolivar Ba-Lues-Are.

Har många gånger uttryckt mitt gillande över Thelonious Monks kompositioner. Så även här där det är blues i varenda ton från Riley. Och visst skymtar Louis Armstrongs innerliga värme fram i When it´s sleepy time down sout, fastän den är långt ifrån dennes framtoning här. Och Mr. Sandman vill jag minnas som en slagdänga som snurrade ur radioapparaterna på sin tid. Här dock i swingfylld kreativ anda som stänker "nyjazz" i varje takt och med respektfullt bassolo.

Thord Ehnberg