AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Per-Åke Holmlander:
-och kontrabasventiltrombon!
Tuban är inte det mest självklara instrument i jazzsammanhang. Men en mästare är Per-Åke Holmlander, som bland annat ingår i Fredrik Ljungkvists Yun Kan-kombinationer, Mats Gustafssons Swedish Azz och flera av världens ledande internationella improvisationsgrupper. Dessutom är han en av få som spelar cimbasso, som är en kontrabasventiltrombon!
Den mångsidige musikanten är även flitigt verksam i olika teaterprojekt.
– Det är i viss mån skönt, men nog mest ett problem, att ha så få förebilder på sitt instrument.
Den som säger det är Per-Åke Holmlander, som spelar tuba och som idag är en av de ledande på instrumentet inom jazzen och den fria improvisationsmusiken. Inom de musikområdena är han dock betydligt mer känd internationellt är här hemma, bland annat är han medlem i tyske saxofonisten Peter Brötzmann Chicago Tentet, brittiske basisten Barry Guy New Orchestra och amerikanske saxofonisten Ken Vandermark Territory Band. Samtliga band ligger i den absoluta frontlinjen när det gäller nutida improviserad musik.
– När det gäller jazz- och improvisationsmusik så har jag betydligt fler speltillfällen internationellt, erkänner Per-Åke, som dock här hemma är mycket engagerad i många andra scensammanhang.
Började spela trummor
Men varför blev det då tuba? Det finns ju så många andra till synes hanterbarare instrument.
– När jag växte upp i Skellefteå började jag tidigt spela trummor och var också medlem i en del jazzband, bland annat hade pianisten Arne Forsén en grupp. Men sedan när jag började på musiklinjen i Härnösand var det tuba som gällde. Likaså på Musikhögskolan i Stockholm där jag under fyra gick den klassiska tubautbildningen. Det här med trummor har jag fortsatt att hålla igång lite grann, men det har mest blivit i olika teateruppsättningar.
Ja, parallellt med att Per-Åke Holmlander är vår mest efterfrågade tubaist så är han alltså även flitigt verksam inom teatern, som musiker, kompositör. regissör och även som skådespelare.
– Det sistnämnda bör man sätta inom citationstecken, påpekar Per-Åke. Det har i huvudsak varit fråga om att agera på scen tillsammans med instrumentet. Ett exempel var förra årets uppsättning av Krasseblixtar på Uppsala Stadsteater, som handlade om Carl von Linné och där jag faktiskt spelade Linné med tidsenlig peruk och allt. Men mina repliker var överflyttade till tuban!
– Ett annat större teaterprojekt har varit La Strada, som uppfördes av Stockholms Stads- och Parkteater och besöktes av omkring 40 000 personer. Ett poetiskt triangeldrama i cirkusmiljö var undertiteln och jag var delansvarig för musiken och spelade gatumusikant.
– För tillfället jobbar jag med ett ”konsertspektakel” med titeln Kagels Variété, som har premiär på Malmöoperan i vår. Det bygger på musik av den argentinskfödde tonsättaren Mauricio Kagel och jag skall svara för instudering och regi, vilket blir oerhört spännande.
Frislag med Jon Vanderlander trio
Men tillbaka till jazzen och improvisationsmusiken, där ändå Per-Åke känner sig mest hemtam. Publiken på ett antal av landets jazzscener hade tillfälle att höra honom under höstens Frislagsturné med Jon Vanderlander Trio. En för just det här tillfället sammansatt trio där då det gemensamma trionamnet står för trumslagaren Jon Fält, saxofonisten Ken Vandermark och tubaisten Per-Åke Holmlander. Hur kom idén upp till den konstellationen?
– Ja, det var faktiskt jag som tog initiativet till den, konstaterar Per-Åke. Oftast får jag använda tuban som klanginslag i ensembler och här skulle jag då få möjlighet att hantera den mera som basinstrument. Dessutom har jag länge önskat att få lyfta fram en del av de fina kompositioner som skrevs av musiker i slutet av 60- och början 70-talet. Bland annat saxofonisten Sam Rivers, som hade en trio med just den här sättningen.
– Det blev lyckade spelningar, som vi också har dokumenterat. Får väl se om det blir möjlighet att ge ut en skiva.
En mera fast grupp där Per-Åke är medlem är Fredrik Ljungkvist Yun Kan 5 , som valdes att spela in Jazz i Sverigeskivan 2004. Övriga medlemmar i kvintetten är pianisten Klas Nevrin, basisten Mattias Welin och trumslagaren Jon Fält. I februari släpps gruppens andra cd, som har titeln Badaling (Caprice). Givetvis är han även med i Fredriks större Yuan Kan-kombinationer-
– I vissa sammanhang kan man sakna förebilder på instrumentet. Som just i den här kvintettformen, där tuban jazzhistoriskt är en helt främmande fågel. Så det finns ingen självklar roll att stiga in i. Man får själv, och tillsammans med spelkompisarna, lösa hur man skall förhålla sig och agera. Det är förstås samtidigt oerhört stimulerande.
–Eftersom instrumentet är så pass ovanligt i jazz –och improvisationsmusik är det också rätt få som vet hur tuban fungerar och vad jag kan klara av att spela, vilket ofta är mer än vad man tror. Så då får jag rycka in och påverka.
Willem Breuker en musikkick
Även om det inte finns så många tubaister inom jazzen så antar jag att det finns en hel del musik som du inspirerats av under åren?
– Ja, självklart. Jazzen fanns med mig från början. Och det finns också tubaspelare som jag lyssnat en hel del på, som exempelvis Bob Stewart och Howard Johnson. Men en av de verkliga musikkickarna fick jag i mitten på 70-talet när jag såg och hörde holländska Willem Breuker Kollektief på Umeå Jazzfestival. De lyckades på ett sällsynt sätt kombinera det här med humor, scenshow och spännande, engagerad musik. Sedan besökte jag i många år festivalen i Moers där Art Ensemble of Chicago, Henry Threadgill. Julius Hemphill. Ellery Eskelin med flera bidrog till att höja musikintresset.
Du ingår idag i tre av improvisationsvärldens ledande grupper. Är det stora skillnader på hur Peter Brötzmann, Barry Guy och Ken Vandermark leder banden och den musik som spelas?
– Framför allt är det fråga om helt olika musik. Med Peter Brötzmann spelar vi numera numera helt fritt. Peter brukar själv inleda och så gäller det för oss andra att hänga på. Det är verkligen musik som kräver stora öron, men det har fungerat verkligt bra.
– Barry Guy är såväl fri improvisatör som klassiskt utbildad kompositör inom kammarmusiken och hans musik är detaljerat skriven och arrangerad, men rymmer förstås också många partier som är helt öppna för improvisation.
– Ken Vandermarks musik kan väl sägas ligga någonstans mitt emellan, framför allt är den mer jazz-och beatbaserad.
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Mer än 500 recensioner.
Alla med DIG-betyg.
Senaste
skivnyheterna
Svensk jazz
Jazzsång
Internationell jazz
Historia/Återutgivningar
Diggat på skiva!
med olika jazzprofiler:
Per-Åke Holmlander
Mars Gustafsson
Se även
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
Cimbasson väcker uppmärksamhet
Andra svenskar i de här internationella improvisationsgrupperna är trumslagaren Raymond Strid (Barry Guy) och saxofonisterna Fredrik Ljungkvist (Ken Vandermark) och Mats Gustafsson (Peter Brötzmann, Barry Guy). Per-Åke spelar förstås också med Mats Gustafsson i många andra svenska sammanhang, som i dennes Swedish Azz och NU-ensemblen.
Det är också Mats Gustafsson som övertalat Per-Åke att ställa upp och ge en solokonsert vid Perspectives 2007 i Västerås 9-10 mars. Kommer du till den här festivalen för nutida improviserad musik också att ha med dig det ovanliga instrument du gav prov i Jon Vanderlander Trio? Cimbasson alltså, eller kontrabasventiltrombon som det också kallas i musikordböcker.
– Jag har inte lagt upp det programmet än, så jag vet inte om det passar in i sammanhanget. Det är i och för sig ett intressant instrument med en egen klang, som jag bland annat använde i Tolvskillingsoperan förra året. När det gäller jazz och improviserad musik har jag aldrig hört det användas av någon annan. Men det väcker onekligen uppmärksamhet, det har till och med ringt folk hem och undrat vad det är för slags instrument.
Text och foto: Gunnar Holmberg
( Artikeln publicerad i DIG nr 1/2007)
Per-Åke Holmlander
med cimbasson
Kort om tuban i jazzen
I jazzsammanhang var inledningsvis tuban ett komplement till ståbasen. Där då framför allt tuban kom till användning i uteparader, då ju inte ståbasen var så lätt at trava runt med. Under de första årtiondena var det också mest basister som hade tuban som alternativt instrument.
En renässans för instrumentet skapade trumpetaren Miles Davis i slutet på 40-talet med sitt så kallade tubaband, som även rymde ett franskt horn. När Miles tillsammans med arrangören och kompositören Gil Evans spelade in de klassiska storbandsalbumen Miles Ahead, Porgy and Bess och Sketches of Spain bidrog förstås också tuban till klangbilden. Inom den nutida jazzen och improvisationsmusiken har tuban bland annat använts som klangtillskott i Carla Bley Band och Lester Bowie Brass Fantasy. Två som även utvecklat den som soloinstrument är Bob Stewart och Howard Johnson. De två har även samarbetat i tubagruppen Johnson´s Substructure.
Text och foto: Gunnar Holmberg
( Artikeln publicerad i DIG nr 1/2007) 
Howard Johnson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR