AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR
Pianisten Earl "Fatha" Hines (1903-1983) .Foto: Gunnar Holmberg/DIG Jazz©
Svensk
jazzhistoria
Läs om
Bengt HallbergBosse Broberg
Bernt Rosengren
Jan Allan
Georg Riedel
Diggat Special
med olika jazzprofiler:
Lina Nyberg
Bernt Rosengren
Bobo Stenson
Klassiska
skivomslag
93 skivomslag
med Lars Gullin.
Svenska
jazzmusiker
DIG Jazz presenterar
musiker och grupper:
Fredrik Ljungkvist
Fredrik Norén
Magnus Broo
Magnus Lindgren
Magnus Öström
Raymond Strid
Rigmor Gustafsson
Ulf Johansson Werre
Vivian Buczek
orättvist bortglömd musikant
Earl Hines
Piano Genius at Work
(Storyville 7 cd + dvd)
Earl “Fatha” Hines (1903-1983), “den första moderna jazzpianisten”, är i det närmaste bortglömd idag, vilket är lika märkligt som orättvist. Hans karriär var lite av en berg-och-dal-bana, men ingen kan ta ifrån honom att han var en av jazzhistoriens mest inflytelserika pianister. 1926 började hans samarbete med Louis Armstrong, med vilken han ett par år senare gjorde några skivinspelningar som på många sätt var banbrytande. Bland dem ”West End Blues” och, kanske allra viktigast, den klassiska duotappningen av King Olivers ”Weather Bird”.
Efter sitt synnerligen givande samarbete med Armstrong, vars sätt att frasera i hög grad kom att färga hans sätt uttrycka sig på, bildade Hines 1928 sin första egna orkester. I Chicago framträdde han sedan flitigt under de närmaste åren, oftast på en av stadens gangsterstyrda nattklubbar, Grand Terrace. I hans olika band ingick dåtida storheter som klarinettisterna Darnell Howard och Omer Simeon, tenorsaxofonisten Budd Johnson och trombonisten Trummy Young. I början av 40-talet ledde han en
orkester som innehöll blivande beboplegendarer som Dizzy Gillespie och Charlie Parker och sångsstjärnorna Billy Eckstine och Sarah Vaughan. Tyvärr fick vi aldrig tillfälle att höra just det storbandet på skiva på grund av det inspelningsförbud som rådde i USA under åren 1942-1944.
Med i Louis Armstrongs drömsectett
Av ekonomiska skäl var Earl tvingad att skrota sin orkester 1948 och lierade sig åter – om än tämligen motvilligt - med sin gamle vapendragare Louis Armstrong och blev medlem av dennes så kallade ”drömsextett”. Gästspelet hos Armstrong varade fram till 1951 och blev inte vad Hines hade förväntat sig. Louis och Jack Teagarden blev bandets stora publikfavoriter och Earl fick finna sig i att stå en bit utanför strålkastarljuset. Under 50-talet ledde han sedan en rad utmärkta swing- och dixielandband och var under en tid också medlem av Jack Teagardens sextett, med vilken han även besökte Skandinavien 1957. Men i början av 60-talet blev han mer eller mindre bortglömd. Då var det andra tongångar som gällde. Dessutom hade popmusiken gjort sitt intåg med buller och bång. Men 1965 ”återupptäcktes” han av ett par konsertarrangörer i New York och började dyka upp igen här och var - inte minst som solopianist. Han blev även i flitig besökare på våra breddgrader. Och ända fram till sin bortgång 1983 hade han kvar sin förmåga att kunna inspirera, förvåna och förföra såväl kollegor som publik.
Revolutionerade vänsterhandsspeletl
Det danska skivbolaget Storyville, med välkände Anders Stefansen som primus motor, har nu tagit fram en välfylld och mycket välkommen box med sju cd (med en sammanlagd speltid av nära åtta timmar) och en dvd för att påminna om giganten Hines, eller ”Fatha” som han gärna kallade sig. De tidigaste inspelningarna är gjorda 1928 och presenteras på cd:1. De bjuder på mästerligt solospel i en rad upptagningar från New York och Chicago. Influenserna från Armstrong är tydliga, och vi får åtskilliga prov på Earls imponerande teknik, typiska, distinkta frasering och, för sin tid, smått revolutionerande vänsterhandsspel. En rad av hans egna kompositioner står på programmet, och vi får höra tidiga versioner av klassiker som ”A Monday Date” och ”Rosetta”. Båda dessa välkända opus förekommer förresten även i senare tappningar på andra skivor i boxen, vilket ger tillfälle till intressanta jämförelser. Vi får också prov på Earls mycket speciella humor i två tagningar av ”Child of a Disordered Brain”, en komposition som sannerligen gör skäl för sin titel.
Tog intryck av modernare pianokollegor
På cd:2 får vi höra mer solopiano i 14 nummer från 1974, och det är frapperande att höra hur Hines, under de nära 50 år som gått sedan 1928-inspelingarna, har moderniserat sitt spel och hur han har tagit intryck av modernare kollegor. Dock utan att för ett ögonblick ge efter på det som genom alla år var så typiskt för honom: de ofta överraskande, yviga och harmoniskt raffinerade och rytmiskt suveräna högerhandsutflykterna och den omisskännliga vänsterhanden med spår av både ragtime och boogiewoogie. Cd:2 rymmer också en radiosändning, gjord i december 1948 på jazzklubben Blue Note i Chicago, med Armstrongs drömsextett. Louis är i mycket gott slag liksom Teagarden och den enda låt som Hines får visa upp sig på allvar i är hans eviga paradnummer ”Boogiewoogie on St. Louis Blues”. Åtminstone en del av dessa inspelningar har tidigare funnits att ta del av på det franska skivmärket Jazz Societ
y. Kanske har de också förekommit på någon av Gösta Hägglöfs Ambassador-utgåvor.
Cd:3 bjuder på en dryg timmes underhållning av den sextett som Hines ledde i mitten av 50-talet tillsammans med trumpetaren och kornettisten Muggsy Spanier. Enligt det generösa texthäftet som finns med i boxen är inspelningarna gjorda i Chicago 1954. Andra, och kanske säkrare, källor hävdar att de härstammar från Club Hannover i San Francisco och att de spelades in några år senare, något som givetvis kan kvitta för den som inte är alltför kinkig. Huvudsaken är att det låter bra. Och det gör det, även om redigeringen lämnar en del i övrigt att önska. I bandet ingår även den fine trombonisten Jimmy Archey, klarinettisten Darnell Howard, som var en av Hines personliga favoriter, basisten Pops Foster och trumslagaren Earl Watkins.
Paradnumret "Boogie Woogie on St. Louis Blues"
Innehållet på cd:4 är i sin helhet hämtat från några radiosändningar från januari och februari 1954. Även dessa från Club Hangover i San Francisco. I Earls band ingår den här gången ett par för mig tämligen okända musikanter, trumpetaren, saxofonisten och vibrafonisten(!) Gene Redd och tenoristen Morris Lane. De är habila och gör det som behövs. Men den verkliga stjärnan, vid sidan av Hines, är förre Basie-trombonisten Dicky Wells, som sin vana trogen spelar alldeles utmärkt och tycks trivas som fisken i vattnet. Som omväxling i swing-konfekten får vi även höra ett par utsökta trionummer, bland dem den ofrånkomliga ”Boogie Woogie on St. Louis Blues” – som vanligt i en ”ny” variant.
På cd:5 bjuds vi åter på dixieland av gott märke. Marty Marsala spelar stilren trumpet, Jimmy Archey är tillbaka med sin trombon, likaså Darnell Howard och hans klarinett. Earl själv är i god matchform och serverar bland annat en festlig version av Fats Wallers ”Honeysuckle Rose”. Lite tveksam är jag dock till Howards ständiga vibrato, som ibland tenderar att ge – åtminstone mig - en lätt sjösjukekänsla.
Nära två timmars kvartettjazz av gedigen kvalitet från 1959, inspelade på London House i Chicago, får vi oss till livs på cd:6 och cd:7. Här omger sig Hines med den fine gitarristen Calvin Newborn, bror till pianisten Phineas, basisten Carl Pruitt och trumslagaren Bill English. Repertoaren består av en rad välkända standards och mer än en gång går tankarna till Nat King Coles trio. Likheterna är påtagliga. Lite extra intressant är det att höra alltför sällan omtalade ”lillebror” Newborns lätt bebop-influerade gitarrspel, som också har tydliga spår av Wes Montgomery.
Uppvisning och tonfyrverkeri på dvd
Det enda jag är lite besviken över, när det gäller den förnämliga boxen ”Piano Genius at Work”, förutom att vi inte får höra Earl Hines ”bebop-storband” förstås (hur nu det skulle ha gått till), är den knappt halvtimmeslånga dvd:n. Den är inspelad 1970, förmodligen i Danmark, vid något av ”Fathas” många Skandinavien-besök under den perioden. Förutom en lång soloversion av ”I Cover the Waterfront” får vi se och höra på ett potpurri på idel Fats Waller-låtar i vilket Earl av någon anledning har plockat in Hoagy Carmichaels ”Two Sleepy People”. Tyvärr är han på sitt yvigaste och mest bombastiska humör och ägnar sig mer åt uppvisning och tonfyrverkeri än åt rejält musicerande. Bara glimtvis visar han vad han går för. Dessutom är bildkvalitén av tveksam kvalitet.
Summa summarum: En värdig påminnelse om en stor musikant. Tack Storyville!
Jan Olsson
AKTUELLA EVENEMANG KLUBBJAZZ SKIVNYHETER BÖCKER PRISVINNARE KLASSISKA SKIVOMSLAG LÄNKAR